Flash Gordon – The Lost Continent

flash-gordon-the-lost-continent-cover

Jag undrar hur många versioner av Blixt Gordon (jag föredrar det svenska namnet så så får det bli) jag har läst under åren: Alex Raymonds original (finfina teckningar, uselt manus); Austin Briggs menlösa(re) version efter att Raymond lämnat serien; diverse äldre serietidningsversioner av mycket varierande kvalité (med Al Williamsons som höjdpunkt); diverse nyare serietidningsversioner, likaså med varierande resultat (från bottenlöst uselt till inte alls dum komedi). Men för min egen del är det en annan version som känns som den ”riktiga” Blixt Gordon: Dan Barrys dagstidningsversion.

Det beror såklart på att jag läste serien som liten, i Fantomen, och sen också i några enstaka nummer av Blixt Gordons egen tidning, och där var det Barry för hela slanten. Men det är inte bara nostalgiska orsaker: Jag läste en del av Raymond som liten också (bland annat i Comics, den fantastiska antologi-serien som verkligen fick upp mina ögon för serier av alla de slag), men hans version var inte alls lika lockande som Barrys. Jag skulle säga att huvudorsaken är manuset: Jag har alltid gillat science fiction, och förutom Barrys serier har den aspekten på Blixt Gordon aldrig varit speciellt viktig i de andra versionerna som snarare varit förklädd fantasy / space opera av det mest ålderdomliga slaget. Så jag är verkligen glad att bland alla andra samlingar av dagstidningsserier har också Dan Barrys serie plockats upp av ett förlag, närmare bestämt Titan Books, där den andra samlingen med namnet The Lost Continent just givits ut.

Här finns många serier jag känner igen från när jag var liten, inklusive en del som jag inte tänkt på sedan jag läste dem, och det är trevligt att återse dem. Men jag kan också säga att det som bjuds i den här boken objektivt sett inte är av högsta kvalité: Barrys teckningar är ofta fina, ett bra exempel på teckningar i samma realistiska stil som exempelvis brodern Sy Barry.

Oh, vargar i rymden; coolt!

Oh, vargar i rymden; coolt!

Men återigen är Akilleshälen för Blixt Gordon manusen. Här är de skrivna av temporära författare och ibland i dag okända personer, och det märks att det inte är samma hand bakom dem; alltför ofta kan en episod helt motsäga det som hände i en tidigare, utan förklaring, och tonfallet i episoderna varierar kraftigt. I den förra samlingen med de första åren av serien var det bättre, när Harvey Kurtzman skrev serien; hans mycket typiska manus filtrerade genom Barrys helt annorlunda sätt att göra och se på serier och science fiction gjorde att serien då var en väldigt lyckad blandning av science fiction, humor och fantasy.

Här är det betydligt mer av rent slarvig science fiction där det oftast verkar som om författaren inte brytt sig så värst mycket om någonting, egentligen. Det påpekas också i förordet att det är si och så med fysikkunskaperna hos författarna och jag kan bara instämma: Jag kan överse med en hel del men här blir det löjeväckande fel alldeles för ofta :-/

Undantag finns dock, även här, och personligen tycker jag att den mest lyckade episoden är den hundra procent allvarliga Swamp Girl där huvudpersonen för en gångs skull är Zarkov och hans liv innan han träffade Blixt Gordon. Plötsligt blir personerna riktiga istället för klichéer, även om Zara (Zarkovs dotter) liksom de flesta andra kvinnor i boken är väl endimensionell och givetvis omedelbart blir förälskad i Blixt. Men ett plus för upplösningen av den delen av handlingen som behandlas på ett kortfattat men oväntat moget sätt :-)

Andra episoder som är kul att läsa är det mer för detaljernas skull, som Circea med en beboppande Blixt där framförallt posen i mittrutan uppskattas:

flash-gordon-bebop

Eller, som sagt, när bifigurerna tillfälligt tar över serien; här en sammanbiten Dale Arden som i och med att Blixt är på en annan planet själv blir inblandad i en kurvstrid (tydligen det svenska ordet för engelska dogfight; ett nytt ord för mig men jag litar på Wikipedia!) över Mars:

flash-gordon-dale-in-action

Notera dock att självklart är det även här indirekt Blixt Gordon som löser situationen eftersom Dale i nästa stripp ”bara” imiterar någonting som han tidigare gjort; kvinnoskildringarna är som sagt inte någonting att hurra över, och det är bara Zarkov som ibland får iträda sig hjälterollen helt på egna bedrifter.

Det här är en mycket ojämn samling, precis som Blixt Gordon-serien i allmänhet. Jag är själv väldigt glad över den, både för att det är en serie som förtjänar att ges ut igen, skavankerna under de här åren till trots, men också för att jag varit svag för den ända sedan jag var liten. Mycket läsning för pengarna är det också med hela tre års serier så det kan jag inte klaga på. Däremot bör jag nämna att trycket inte alltid är det bästa: Ofta ser det bra ut men ibland märks det att det saknats bra förlagor och då flyter linjerna ihop alternativt försvinner helt. Så räkna inte med en invändningsfri läsning, vare sig vad gäller teckningar, manus eller presentation, men rätt kul är det allt!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>