De svarta hostiornas herre

Det är dags för vad som åtminstone för mig känns som avslutningen på Yann/Schwartzs version av Spirou i och med utgivningen av De svarta hostiornas herre, ett album som tar vid omedelbart där det föregående, Leopardkvinnan, avslutades (vilket i sin tur var en fortsättning på Operation Fladdermus): Spirou, Nicke och deras nyfunna bekantskap Aniota reser till Belgiska Kongo för att lämna tillbaka en statyett till dess rättmätiga ägare, leopardkvinnorna i Urugondolo-regionen. Men de möter motstånd; landet befinner sig i en komplicerad politisk situation med rebeller som slåss mot kolonialmakten Belgien, och landets invånare befinner sig på olika sidor i kampen (eller som leopardkvinnorna, inte på någondera sidan).

Så exotiska miljöer, magi, kristna missionärer, korrupta rebeller bidrar alla till att det här känns som ett klassiskt pojkboksäventyr. Och, tyvärr, med klassiskt menar jag här inte bara de bra delarna hos sådana böcker (fart, spänning, och i det här fallet snygga teckningar), utan också alltför många av de dåliga :-/ Yanns manus är säkerligen medveten om riskerna med att låta albumet utspela sig under den koloniala tiden i Kongo-Kinshasa (fortsättningsvis Kongo) och månar om att undvika fällorna, men jag tycker inte att han lyckas så bra.

Som exempel finns Aniota med och hon är en tveklöst modern kvinna och bra skildrad tycker jag; hennes splittrade känslor inför å ena sidan livet i Belgien där hon växt upp och å andra sidan det i Kongo där hennes äldre släkting lever fångar Yann upp fint. Men sen har vi förstås alla invånarna i Kongo där klichéerna kryper fram, med leopardkvinnor som visserligen skildras i huvudsak sympatiskt men som liksom titelns hostiornas herre styrs av tro på och utövandet av magi, och rebellerna som är enklaste sortens nidbilder över potentiella militärdiktatorer. Kontentan för min del är att den enda kongolesen som skildras som en helgjuten person är just Aniota och i viss mån den lilla gatupojken Youma, dvs den enda av dem som redan tidigare lämnat Kongo (Aniota) och den enda av dem som medvetet flyr därifrån (Youma). Visst, det kan förstås vara en slump, men det känns lite unket att om du är framåt, om du är modern, om du vill leva ett fullödigt liv, då lämnar du Kongo och flyttar till Belgien…

Rebeller

Och jo, det påverkar onekligen att just Belgiens kolonialvälde i Kongo var ett av de absolut förskräckligaste, framförallt under de år kung Leopold II personligen ”ägde” landet. Att kungen skymtar till som staty i Leopoldville är säkert realistiskt, men det gör också att åtminstone jag återigen påminns om den faktiska bakgrunden till Belgiens närvaro i landet när jag läser, och att den bakgrunden helt lämnas därhän i albumet. Ingenting negativt om kolonialiseringen syns till (förutom möjligen indirekt sådan, typ korrupta byråkrater, men rebellerna framstår ändå som ett ännu värre alternativ), och när även den kristne missionären får en slags hjälteroll känns det inte alls bra.

Trots dessa klagomål och trots att Yann fortfarande är rätt svag vad gäller att få sitt manus att hålla ihop (Audrey-skildringen i de tre albumen är ett utmärkt exempel på det; varje gång hon nämns eller är med i handlingen känns det krystat) gillar jag ändå både det här albumet och de två tidigare. Tillsammans, som tre album som ger en alternativ version av Spirou och Nicke, fungerar de bättre än som enstaka album. Och som jag sagt tidigare är Yann betydligt bättre på enstaka mindre scener än handlingen i stort, och de är lika bra här som någonsin tidigare; framförallt gillar jag hur relationen mellan Spirou och Nicke långsamt växer fram på ett naturligt sätt, men också scener som de med de golemliknande monstren är bra.

Schwartz teckningar är också ett stort plus, och de har bara blivit bättre med tiden. I Operation Fladdermus kändes han som en skicklig men något osjälvständig imitatör av tidigare tecknare, men nu känns han som om han litar mer på sig själv och sin version av Spirou. Visst finns det fortfarande stora likheter med andra men nu skulle jag säga att hans teckningarna snarare är ”inspirerade av” än ”imiterande”.

Slutomdöme: Politiskt ett misslyckande, kanske mest för att politiken  huvudsakligen saknas när Spirou hamnar i ett sammanhang där jag tycker politiken nog måste åtminstone nämnas, men att läsa serien enbart ur en politisk aspekt vore orättvist. Teckningsmässigt är det en framgång, och manuset är ojämnt men har definitivt poänger som gör det värt att läsas, framförallt av Spirou-fans.

Leopardkvinnor

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>