Snotgirl

Om man som jag gillar Bryan Lee O’Malley kastade man sig förstås över hans nya serie, Snotgirl, vars första samling kom ut för några månader sedan. Och om man likaså som jag inte kollade upp serien innan så var det en överraskning att O’Malley den här gången inte själv tecknar; istället är det Leslie Hung som står för dem. En liten besvikelse för min del eftersom jag tycker att Seconds, den senaste boken helt av O’Malley, ser urläcker ut. Hung är ingen oäven tecknare och med tanke på ämnet för serien, modebloggerskor, är det till och med möjligt att hennes stil passar bättre än O’Malleys, men det var ändå en (initial) missräkning.

Så, Snotgirl!

Kanske inte den gemytligaste titeln, men den handlar iallafall om modebloggerskan Lottie Person vars vardag huvudsakligen går ut på att prova nya kläder, blogga om desamma, och följa andra bloggerskor. För att kunna hålla reda på sina bekanta (vänner känns som gel ord, Lottie är definitivt inte någon som lätt knyter band till andra) brukar hon ge dem smeknamn, som Normgirl (som ser ut och är ovanligt normal för att vara modebloggerskan enligt Lottie) och Cutegirl. Eller för den delen Creepguy, fast det har hon nu kallat så många killar att hon själv inser att hon måste komma på mer precisa namn…

Men så en dag träffar hon Caroline, en ny bloggerska som är allt som Lottie kan drömma om, och kemin mellan dem är lovande. Coolgirl blir smeknamnet, men olyckligtvis får Caroline syn på Lottie när hon är som allra mest allergisk och därför blir Lotties smeknamn nu Snotgirl. Inte så gulligt men (kanske) vänligt menat!

Allt det här utspelar sig på de första sidorna i boken (som samlar nummer 1-5 av tidningen) och det är nu som den egentliga handlingen kickar igång: En olycka inträffar och Lotties kaotiska liv, som med knapp nöd hålls på någorlunda rätt kurs av hennes assistent, blir än mer obegripligt. Vad som egentligen pågår och vad som hänt är oklart eftersom serien i sig är lika rörig som Lotties inre; förutom att hon är en rejält oorganiserad person tar hon också starka allergitabletter som kanske bidrar till att verklighetsuppfattningen inte är den mest pålitliga.

Som sagt gillar jag O’Malleys serier och det är därför som jag hoppas att serien kommer att leverera i framtiden; om det hade varit en serie av en okänd författare misstänker jag att det skulle vara 50-50 om jag skulle fortsätta läsa den. Många detaljer är utmärkta, som Lotties samröre med sina kollegor, och rolig är serien, men handlingen är hittills mer än lovligt oklar där nya mysterium och till synes orelaterade trådar läggs till historien. Kanske skulle samlingen fått vänta tills åtminstone dimman skingrats något, men det kanske hade inneburit att för lång tid skuld förflutit innan serien började generera tillräckliga intäkter.

Hur som, i nuläget skulle jag ge Snotgirl en försiktig rekommendation om man som jag tror på att O’Malley kommer knyta ihop säcken längre fram. Även hans tidigare serier har haft en hel del oförklarade inslag i början som senare fått sina förklaringar, men i Scott Pilgrim kändes ändå varje publicerad del som en läsvärd enhet, och Seconds publicerades som en avslutad bok redan från början. Den här samlingen av Snotgirl känns inte riktigt i balans, men förhoppningsvis beror det bara på att någon tyckte att det var dags att ge ut en samling, snarare än ett genomtänkt beslut att just nummer 1-5 passade som en bok.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>