Sopigt

Så värst muntra ämnen är det inte som Derf Backderf tar upp: Förra gången jag skrev om honom handlade det om hans barndomsvän, seriemördaren Jeffrey Dahmer, och den här gången handlar det om hans bok Trashed, nu på svenska som Sopigt, som utspelar sig under en tid av Backderfs liv då han jobbade som sophämtare.

Det icke-muntra i berättelsen står givetvis soporna själv för, eller snarare den hämningslösa konsumtionskulturen som ligger bakom de aldrig sinande mängderna sopor som Backderf och hans kollegor får hämta upp med sina bilar. Ett ton sopor per person och år innebär en förskräckande mängd ofta miljöfarligt material som måste tas omhand, och även om det egentligen inte finns något bra sätt att hantera sådana mängder finns det definitivt dåliga, och tyvärr excellerar USA i det sistnämnda: I princip sparar man alla sopor som de är i enorma högar, alternativt nedgrävda gropar, där de blir liggande tills allting förmultnat av sig själv, om några tusen år sisådär, alltmedan samlingarna givetvis långsamt ger ifrån sig mängder av giftiga restprodukter…

Föga anar Derf vad den där jobbannonsen kommer leda till…

Smått apokalyptiskt är det, men Sopigt är ändå huvudsakligen en komisk serie, må vara med en allvarlig klangbotten. Det är inte de stora samhällshotande problemen som Backderf slåss mot utan de mindre: Idioter som ställer ut saker för sophämtning som de borde ta hand om själva, korrupta småstadspolitiker som utnyttjar sophämtarna för egen vinning, lata chefer som hellre tillåter att vadsomhelst slängs i soporna än att någon klagar på dem, galningar som slänger bokstavligen högvis med hundbajs i sämsta sortens plastpåsar som går sönder så fort man rör dem (och som ”får” slänga hundbajs i de vanliga soporna pga de där lata cheferna), vädrets omilda makter när man står utanpå sopbilen under upphämtningen, bisarra kollegor som har sina egna idéer om hur jobbet ska genomföras, och den allmänt hopplösa stämningen av att ha ett jobb som alla andra tycker är rätt äckligt och som aldrig tar slut.

Att Backderf inte bekymrar sig om de allvarliga konsekvenserna av det han ser är inte så konstigt; han är en tonåring ute på sitt första jobb, och det råder en ”Ah, fuck it!”-tonårsstämning serien igenom. Men även de mer erfarna kollegorna i serien bryr sig inte; alla ser bara till sitt och det elände sopbergen innebär för dem personligen. Först mot slutet av serien, när Backderf jobbat lite längre, ser man en antydan till att han börjat fundera på vad sopeländet kan leda till, och boken avslutas med några faktasidor om hur sopor normalt hanteras.

Om jag skulle vara lite storvulen skulle jag kunna säga att boken och Backderf själv är en metafor för USA (inte för att resten av världen är oskyldig precis!): Naivt, kortsiktigt, men kanske har en liten medvetenhet börjat skymta fram till sist om att någonting måste förändras. Men jag tror egentligen inte att Backderf tänkt i de banorna utan att boken är precis vad den utgör sig för att vara: En personlig skildring ur grodperspektiv på sophanteringen i USA.

Påpekas bör också att Backderfs teckningsstil är sällsynt väl lämpad för ämnet eftersom den har någonting nästan skräpigt över sig, med föremål och miljöer som ser slitna ut och samtidigt väldigt påtagligt fysiska; när Backderf ritar ett gammalt bananskal som ligger på kanten av en soptunna i solgasset kan jag nästan känna den kvalmiga doften. Han befinner sig teckningsmässigt någonstans mellan Robert Crumb och Julie Doucet: Alla tre har samma fysiska teckningsstil, men Crumb är den kontrollerade eleganten medan Doucet (som väl är den som vars stil skulle passa ännu bättre eftersom så gott som allt i hennes serier ser ut som om det är skräp, vad det än är) är den kaotiska, med Backderf däremellan (men närmare Doucet).

Kul och oväntat var det att den här serien översatts till svenska med tanke på hur få amerikanska indie-serier vi får se här. Själv tycker jag att den är underhållande och definitivt värd att läsa; det är en bok som jag flera gånger varit på gränsen till att köpa på engelska eftersom jag gillar Backderfs lösa och lediga stil, men han är för mig en duktig serieskapare men inte någon jag måste läsa allt av så den har fått vänta. Men nu tvekade jag inte, översättningar som den här förtjänar att uppmuntras :-)

Jag föredrar att hoppa över att beskriva vad de där ”gula torpederna” är för någonting :-)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>