Hostage

Är på landet så det får bli fotografier istället för scannern -> ni (och Delisle!) får ursäkta bildkvalitén

Kanadensaren Guy Delisle fortsätter att göra dokumentärserier, men den här gången är det inte han själv som varit ute och rest som i de tidigare Shenzhen, Pyongyang, Burma Chronicles och Jerusalem. Istället är det läkaren Christophe Andrés berättelse om hur han 1997 när han jobbade för Läkare utan gränser i Ingusjien tillfångatogs av tjetjener och hölls som gisslan i 111 dagar som Delisle gjort en serieroman av, och en tjock rackare är det på över 400 sidor.

Med en mindre skicklig serieskapare hade det här kunnat blivit rejält långtråkigt eftersom så gott som all handling utspelar sig i mer eller mindre tomma rum där den enda personen är André själv. Han går igenom olika faser efter kidnappningen: Först skräcken över att han ska bli dödad, sen rädslan över att avrättas, sen övertygelsen om att han kommer bli frisläppt direkt, sen oron för att han glömts bort av sin organisation, osv. Hans tankar rusar, och eftersom han inte har någonting annat att distrahera sig med försöker han på olika sätt stimulera intellektet, till exempel genom att gå igenom Napoleons fälttåg i detalj eller dagdrömmerier om vad han ska göra när han är fri.

Vad kidnapparna egentligen har för avsikt framgår aldrig. De framstår mest som småkriminella och ganska amatörmässiga, även om man anar att de officiellt säger sig ha politiska avsikter bakom sitt agerande, pengakravet de efter ett tag ställer till trots. Men de förblir perifera figurer eftersom det här är berättelsen om Christophe André berättad i första person; jag tror att det finns max en ruta där det syns några människor och där han inte är en av dem.

För Delisle innebär det här att hans möjligheter till variation är mycket begränsade. Men han vänder det till en styrka: Mycket av kraften i serien består av att enformigheten och repetitionerna av samma föremål, som glödlampan i taket och det igenbommade fönstret, framhäver den psykologiska terror som André utsätts för, och kontrastverkan när enformigheten bryts blir enorm.

Att Delisle också är en mästare i tajming och rytm i sina serier gör även det att läsningen flyter på bra. Den dagliga lunken med soppa, toalettbesök, och Andrés tankar känns hela tiden engagerande och lustigt nog, med tanke på att ingenting egentligen händer, spännande. Andrés växande frustration, missmod och psykiska svaghet skildras så bra att när han en dag plötsligt får en oväntad chans att fly när en av kidnappare råkar ställa sitt gevär inom Andrés räckhåll och han inte vågar röra det känns det fullständigt förståeligt.

Hostage är ett utmärkt exempel på hur bra serieformen kan passa för dokumentärt innehåll. Som en ren text är jag tveksam till hur huruvida jag skulle tyckt lika bra om historien, men här som serie känns det helt rätt. Men det är klart, det är förstås tack vare att Delisle behärskar mediet så bra som läsningen blir så trevlig :-)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>