Röde baronen – Stridsflygaren

Manfred von Richthofen fortsätter att fascineras av våld och av sin märkliga förmåga att uppfatta sina fienders tankar i stridens hetta i Pierre Vey & Carlos Puertas (manus/bild) Röde baronen – Stridsflygaren, det andra albumet i serien. I den första fick vi följa honom när han upptäcker sin säregna förmåga och hur det lockar in honom i gatustrider för nöjets skull, och här får vi följa honom när han använder sig av den i kriget.

Först är han i den vanliga armén och naturligtvis är det nyttigt att kunna avläsa fiendernas planer när han blir invecklad i gatustrider, men när han hamnar i ett flygplan märker han snart att det är hans rätta element, åtminstone när han avancerat till stridspilot och inte längre behöver lita på andra färdigheter, bristfälliga som de är i jämförelse med det övertag han själv har med sin tankeläsningsförmåga. Han ser omedelbart till att utrusta sitt plan så att ingen skytt behövs, så att han har sitt öde i sina egna övermänskliga händer.

Såhär två tredjedelar in i serien (nästa del avslutar sviten) känns Röde baronen som en smått förbryllande serie. På många sätt är den synnerligen konventionell i genren europeiska första världskriget-flygplansserier (jodå, jag skulle definitivt säga att det är en egen genre!), med Puertas snygga flygbilder som största pluset och ett manus som mestadels följer de vanliga mallarna, förutom då att von Richthofen framställs om mer blodtörstig än vad som är vanligt. Kompetent, förvisso, men för egen del inte så upphetsande.

Fast sen är det det där med tankeläsningen. Det är ett mycket udda inslag som onekligen förklarar varför han så onaturligt skickligt överlever striderna, men som åtminstone så här långt egentligen inte har känts nödvändigt för handlingen. Om den framställts som någonting som kanske endast fanns i hans egen hjärna, som rättfärdigande av hans extremt höga tankar om sig själv, skulle det känts som om det passade bättre in i handlingen, men det finns ingen tvekan här om att han faktiskt läser tankar. Åtminstone är det så jag läser serien, men det kan såklart vara en feluppfattning av mig.

Jag undrar (och hoppas) att avslutningen på något sätt kommer att vara avhängigt det övernaturliga inslaget så att det inte kommer kännas lika besynnerligt påklistrat. Men jag ska inte vara för kritisk för dels gillar jag övernaturliga inslag, rent generellt, och dels gör det att jag kommer ihåg den här serien bättre än vad jag annars skulle ha gjort, med tanke på genren. Så det magiska tricket fungerar! :-)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>