Wika och de svarta feerna

Det är dags för några ord om den andra delen i serien om älvan Wika, Wika och de svarta feerna (jag vill gärna skriva féerna men måste nog acceptera att tji é är mest korrekt svenska…). Det förra albumet. Wika och Oberons raseri, slutade med att Wika på flykt från Oberons vargbarn mötte just trion med svarta feer, och nu får vi lära oss mer om vilka de är. Plus att bakgrundshistorien för de inblandade, med Wika och Oberon som de viktigaste spelarna, fylls i; i det förra albumet var det rätt oklart varför Oberon gjorde det han gjorde, men nu får vi se att det finns en tanke bakom.

Fast ärligt talat spelar plotten inte så stor roll eftersom det är teckningarna som solklart har den reella huvudrollen. Poängen med en serie som Wika är att det ska ges chansen till storslagna poser och imponerande miljöer, inte att en subtil historia ska berättas på ett smart sätt. Och på den fronten levererar Ledroit: Det är ståtliga sidor, albumet igenom, inklusive extramaterialet i slutet.

Men som jag skrev när jag recenserade den första delen saknar jag ett manus som engagerar; här är det ont om den varan och även när personernas känslor är starka visar de det genom att med hög(travande) röst deklamera det för alla omkring dem, som vore de på en halvdan teaterscen. Det finns små ljusglimtar som jag gärna skulle sett mera av; när Days manus ibland blir lite vardagligt småfånigt är det kul hur det bryter mot den högtidliga stämningen och de lika högtidliga teckningarna, och Ledroits teckningar fungerar också bra, i några av de små bilderna på Wikas träning under de svarta feerna (de två bilderna bildar ett uppslag tillsammans men det blir lite svårt att se detaljerna så jag har delat upp det, men hela uppslaget i all dess prakt finns att beskåda här):

Så ja, Wika är definitivt inte min kopp te, men jag skulle ändå vilja vara vänligare mot den än jag var förra gången. Att kritisera Wika för att handlingen är menlös och fylld av klichéer är att missa varför serien finns till: Wika är en serie som är vad jag skulle säga är vänd bak och fram, en serie där orden är till för att illustrera teckningarna istället för tvärtom, och jag tror det är därför jag personligen tycker den inte fungerar som en serie. Däremot kan den säkert fungera alldeles förträffligt för de som är ute efter någonting en gnutta annorlunda.

PS. Det tar tid att göra serier ibland, och i synnerhet om man har en tecknare som gillar att svulla på med effekter och mängder av krusiduller. Så att det tog mer än 2 år för Olivier Ledroit att teckna det andra albumet om älvan Wika, för jag gissar att det tar längre tid för honom att teckna än det tar för Thomas Day att skriva manus, är inte så förvånande. I Sverige har det varit lite kortare mellan albumen men nu ligger den svenska utgivningen tätt inpå den franska så det kan nog dröja innan nästa syns till- Så tills dess får fansen nöja sig med att studera detaljerna i Ledroits illustrationer, men det kan i och för sig ta sin lilla tid 😉 DS.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>