Två tidiga Pratt-serier

Nyss skrev jag om Hugo Pratts The Man from the Great North som visserligen inte var någon fullträff, men jag blev ändå sugen på att läsa lite mer av Pratt som inte var Corto Maltese. Ergo, jag tog och läste två stycken tidiga verk av honom som jag inte läst förut: The Shade (L’Ombra) från 1964, skriven av Alberto Ongare, och The Crimson Sea från 1960, skriven av Fed Baker.

Låt mig börja med den bättre men kanske också mindre intressanta av de två, nämligen den där skuggan. Här har vi en huvudperson som känns mycket typisk för det 60-tal som gav oss James Bond-filmerna: En maskerad huvudperson (med starka drag av Fantomen, Läderlappen, Skuggan, med flera) som rör sig i snofsiga miljöer och som kämpar mot överdrivet löjliga motståndare som använder sig av lika löjligt överdrivna hjälpmedel, som robotarméer och andra underbara maskiner vilka skulle kunnat gjort uppfinnaren till mångmiljardär helt lagligt men som givetvis (med tanke på vilken typ av historia det är) används kriminellt istället. Putslustiga dialoger och ett helt osammanhängande narrativ är självklart inkluderat.

Så inte är det manuset som gör serien intressant, trots ett förord som förtvivlat försöker driva tesen att historierna är mångfacetterade och med djupa insikter som framförs medelst ironi. Några enstaka detaljer är lite roliga, som att alla robotar öven i mycket allvarliga situationer alltid har ansiktsuttryck som mest ser ut som om de här hemma i någon tecknad film från 30-talet, men det hjälper inte i längden när handlingen är så ohyggligt menlös:

Pratts teckningar däremot är mycket roligare att titta på. Här, en handfull år innan Corto Maltese får sin premiär, närmar sig hans svartvita teckningar fulländningen, med självsäkert kolsvarta ytor som inte räds att gömma irrelevanta detaljer, och tomma vita ytor som kontrast. Det som inte riktigt fungerar enligt mig är de mer actioninriktade sekvenserna: Pratt är inte direkt dålig på att skildra rörelse, men eftersom hans personer ofta har en tendens att se en smula stela ut i kroppsspråket när de rör sig snabbt kan det bli lite styltigt, och i den här serien kryllar det förstås av just rörlig action.

Så det är skojigt att se hur bra Pratt är på väg att bli, men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det inte finns någon egentlig anledning att läsa serien förutom av intresse för Pratts utveckling: Den ligger mycket nära Corto Maltese i teckningsstil men är samtidigt snäppet sämre på alla punkter, och manuset saknar egenvärde.

Fast jo, robotarnas minspel kan vara värda ett till exempel:

Så till den äldre serien, The Crimson Sea, som är en av en handfull krigsserier som Pratt tecknade för engelska förlag i slutet av 50-talet / början av 60-talet. Här handlar det om en krigsserie av typisk engelsk stil, där engelska soldater under andra världskriget slåss mot de onda tyskarna. Som titeln antyder handlar det här om kriget till havs, och vi får följa två bröder och de livsavgörande beslut de tvingas ta under striderna. Jag kan inte påstå att handlingen i den här serien är ens en gnutta mer originell än i The Shade, men den fungerar åtminstone som berättelse; jag läste den, jag följde med i den, jag kommer ihåg den, medan jag när det gäller The Shade ibland knappt kunde hålla ögonen öppna, och handlingen glömde jag bort så fort jag vände blad i de fåtal fall jag ens kom ihåg vad som pågick under samma sida…

Men givetvis är det intressanta även här Pratts teckningar. Här märks det på en gång att det är en bra bit kvar till Corto, och teckningarna är generellt sett mer osäkra. Men det är också experimenterandet som gör dem roligare att studera än de i The Shade, för här ser det ibland ut som en sida direkt taget från Milton Caniff, en av Pratts uppenbara inspirationskällor, ibland som en sida gjord av den sena Pratt, och ibland som en sida typisk för den mycket speciella stil som engelska massproducerade krigsserier hade.

Caniffs inflytande är dock det tydligaste här, och förutom i miljöer och bakgrunder syns det också mycket i hur människorna ser ut och det är nog det som mest skiljer den här serien från Pratt-serier. Jämför hur människorna ser ut i bilderna från The Shade ovan, där Pratts stil med tydliga ytor av svart och vitt även präglar hur människor ser ut, med sidor som den här där ansiktena (och bakgrunderna med för den delen, som röret+kran t.v. i första bilden som definitivt skulle sett helt annorlunda ut i en sen Pratt-serie, om den ens skulle fått vara med i bild) skulle kunna varit tagna från Caniff (eller åtminstone en Caniff med en lite osäker hand):

Faktum är att jag tyckte det var så intressant att läsa den här krigsserien att jag funderar på att leta upp de andra som Pratt gjorde, och det faktum att några av dem skrevs av den i Skandinavien så välkända Fantomen-författare Donne Avenell gör mig ännu lite nyfiknare :-)

Summa summarum var det väl värt att läsa de här två inte precis fullödiga serierna. Att se Pratts teckningar när de är lite mer omogna gör också att jag så mycket tydligare ser både vilka tecknare han influerades av och de som i sin tur influerades av honom. Under läsningen poppade hela tiden namn på andra tecknare upp eftersom det påminde så mycket om det jag såg: Milton Caniff, Frank Robbins, Paul Grist, Didier Comès, …

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>