Coyote Doggirl

Jag kan inte riktigt tro att det gått fem år sedan jag skrev om Lisa Hanawalts underbart idiosynkratiska My Dirty Dumb Eyesmed serier om allt man (eller, mer sanningsenligt, Lisa Hanawalt) kan tänka sig. Men det beror nog på att de var så konstiga och hade en så särpräglad ton att de satte sig i minnet, rejält :-)

Sedan dess har hon publicerat en till seriesamling, Hot Dog Taste Test, som jag tyvärr missat att köpa (men det ska bli ändring på det!), och jobbat med BoJack Horseman, en TV-serie som jag flera gånger tänkt börja titta på men det har inte blivit av (men det ska bli ändring på det med!). Hon är också på gång med en alldeles egen TV-serie på Netflix, Tuca & Bertie, som tydligen ska handla om två 30+ fågelkvinnor. Hon verkar onekligen gilla djurmänniskor, och det leder in på dagens bok som kom ut tidigare i år: Coyote Doggirl.

Coyote Doggirl - cover

Här är det inte längre frågan om fristående serier om vadhelst fallit Hanawalt in utan istället en lång historia, närmare bestämt en västern där huvudpersonen (som alltså är en ung coyotekvinna) jagas av en hämndlysten trio hundmän. Det mesta som brukar finnas med i klassiska västernfilmer finns med: En underbar häst, en (nästan) dödlig skada, indianer (vargmänniskor), en blodig slutuppgörelse.

Men de klassiska inslagen känns onekligen lite annorlunda, tecknade som de är i Hanawalts färgglatt naivistiska stil:

Coyote Doggirl - top

Någon risk för att tråden helt ska tappas bort är det aldrig, även om Hanawalt (föga förvånande) glatt kränger hit och dit på färden. Irrfärderna är kul, som de återkommande inslaget att huvudpersonen (som saknar namn; är det en klassisk västern så är det) har ett stort intresse av och är mycket skicklig på att göra (under)kläder av läder vilket imponerar på de hon möter.

Faktum är att det är infallen som är mer lyckade än huvudhandlingen, vilket inte är så konstigt att jag tycker eftersom det var det jag gillade mest med My Dirty Dumb Eyesockså: Den smått svindlande känslan av att aldrig kunna veta vad som väntade på nästa sida. Här måste Hanawalt alltid återvända till storyn, och det gör serien mer förutsägbar. Det är inte så att storyn är dålig, men att till sist få läsa hur det hela slutar är inte på långa vägar lika intressant som att se när CD träffar nya människor:

Coyote Doggirl - björn

Det där med antropomorfiska serier är alltid kul att diskutera: Olika stilar som Guarnidos Blacksadmänniskor med djurhuvuden, Disney-serierna där de flesta är mer djurliknande, och sen har vi Hanawalts version, där några drar åt djurhuvudhållet medan andra verkligen ser ut som djur, med följder som en björn och en coyote som rider på en åsna, och det är mycket oklart vilka varelser som är intelligenta. Om CDs häst Red skulle börjat prata i någon ruta hade det inte förvånat mig alls. Jag gillar det eftersom det både ser roligt ut och passar med stämningen där det mesta känns möjligt.

Allt som allt skulle jag säga att Coyote Doggirlpå samma gång är en liten besvikelse i det att den är mer traditionellt berättad än till exempel My Dirty Dumb Eyes, men att den ändå är en trevlig liten bok; utgivaren Drawn & Quarterly har paketerat det hela så att den känns mycket mysig att läsa, och Hanawalts uppiggande teckningar tittar jag gärna på. Så värd att läsa var den, åtminstone för mig :-)

Kan köpas hos bl.a.:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>