Musse Pigg som hemlig agent

I skymundan har det skett en smärre kulturgärning på disneyfronten för i Kalle Anka & C:o – Den kompletta årgången 1967-06 som kom ut i slutet av förra året var det inte bara nummer 46-52 av den årgången och samtliga bilder ur 1968 års almanacka som fanns återtryckta. Nej, tack vare mycket entusiasm och hårt arbete från redaktören, Germund von Wowern, kan här också läsas Musse Pigg-historierna från amerikanska Mickey Mouse nummer 108 och 109. De har aldrig tidigare tryckts på svenska.

Det är frågan om de två avslutande äventyren med Musse och Långben som hemliga agenter a la James Bond (eller snarare Mannen från U.N.C.L.E.) i en realistiskt tecknad värld, och detta blev ingen succé vare sig i Sverige eller USA. Fullt förståeligt, för huvudpersonerna, tecknade med sedvanlig skicklighet av Paul Murry, såg minst sagt malplacerade ut i Dan Spiegles fotorealistiska omgivningar. Manusen skrevs av Don Christensen, och han gjorde säkert vad han kunde, men eftersom arbetssättet (Spiegle skissade, Murry tecknade sina figurer samt tuschade dem, Spiegle tuschade resten) gjorde att Musse och Långben inte kunde ha så värst  mycket interaktivitet med övriga medverkande blev resultatet ganska stelt och oengagerat.

Allt detta och mycket mer finns berättat i en lång fakta-artikel av Germund och Jimmy Wallin som föregår publiceringen på svenska. Man har också lagt med ett par ensidor med Långbens agent-skämt (tecknade av Murry) och en sida som återger en spionhistoria från Napoleonkrigen (tecknad av Spiegle) som bonus. Naturligtvis finns också originalomslagen från Mickey Mouse 107-109 med i boken.

Övriga fakta-artiklar handlar denna gång om Moby Duck av Niels Houlberg Hansen, affischkonstnären Walter Björne av Thomas Storn och en titt på serien Jätten i Ankeborg från KA & c:o 49/67 av undertecknad. Sen passar man på att restaurera den kortade inledningsserien ur 51/67 genom att återge de sidor som klipptes bort vid publiceringen på svenska. En som synes fullmatad volym som rekommenderas.

Kalle Anka & C:o – Den kompletta årgången 1967-06
344 sidor i färg
250x180mm
ISBN: 9789174056501

The Art of Amanda Conner

Amanda Conner är den senaste serieskaparen som begåvats med en påkostad retrospektiv sammanställning över karriären så här långt. Efter över tjugo år i branschen är det ingen överdrift att påstå att hon nu nått statusen att kunna sälja nästan vad som helst enbart på sitt namn. Hennes Silk Spectre från Watchmen har onekligen högt ställda förväntningar att leva upp till, men i väntan på den kan man ägna några timmar åt den här boken:

The Art of Amanda Conner är utgiven av IDW Publishing i samarbete med Desperado Publishing med design av Joe Pruett som även fungerat som redaktör. För texterna svarar Steve Bunche och Amanda Conner själv. Hennes sambo Jimmy Palmiotti står för bokens förord, medan hennes färgläggare Paul Mounts skrivit ett utförligt efterord där han förklarar vad det är som gör Amanda Conner till en så bra serietecknare. Boken tar ett ambitiöst helhetsgrepp och inleds därför med ett kapitel med sådant hon gjorde när hon gick på Joe Kubert School of Cartoon and Graphic Art:

Med tanke på denna institutions goda kontakter med Archie Comics så är det knappast någon överraskning att hennes första professionella arbete var äventyrsserien Bayou Billy (baserad på ett TV-spel) som detta förlag gav ut fem nummer av 1989-1990. Därefter fick hon på sitt bord att teckna Barbie, men det fann hon inte speciellt tillfredställande då hon där inte fick utlopp för sina behov att teckna på ett expressivt sätt. Hon tyckte det var roligare att göra serier om Skipper som tilläts vara lite mera impulsiv, men även detta tog slut när Mattel bestämde att hon skulle vara mer lik sin storasyster.

Hon gick sen vidare till Claypool Comics och fick där bli ordinarie tecknare på Peter Davids ganska utflippade Soulsearchers and Company, något som passade henne perfekt. Det var för övrigt i detta sammanhang som jag först stötte på henne. Men hennes verkliga genombrott hade andra övernaturliga förtecken:

Det var som tecknare på Harris Comics nyuppväckta Vampirella hon äntligen fick användning för alla sina tecknartalanger. Hon har själv sagt att efter Barbie (med alla restriktioner angående hennes fysionomi) var det skönt att få teckna en figur med något mera kött på benen… Dock tröttnade hon till slut på seriens mörka ton, så hon och Palmiotti började föra in vissa humoristiska inslag som inte alltid uppskattades (ökänd är serien från Halloween-specialen 2004 med inledningsrutan där Vampi sitter på toaletten och mår tjyvtjockt).

En serieförfattare som Amanda Conner uppskattar att arbeta med är Warren Ellis, och i miniserien Two-Step fick hon chansen att fullständigt löpa amok bildmässigt. I samma kapitel bjuds det på en rejäl genomgång av det mesta hon har gjort för andra förlag än de två stora, DC & Marvel, (till exempel Jimmy Palmiottis Painkiller Jane som också pryder bokens omslag) och det var åtskilligt som var helt nytt för mig här.

Ett långt kapitel i boken är tillägnat det hon gjort utanför seriernas värld och som troligen en mindre del av hennes fans känner till. Exemplet här ovan visar illustrationer för hjärtespalten i hårdrockstidningen Revolver där hon gavs möjlighet att visa sig från sin mest odygdiga sida. Flera av de ensidas-serier hon illustrerade åt Spin Magazine och som återberättade kända historier ur rockmusikers liv (tämligen snuskiga) finns också med i boken. Annat hon pysslat med och som inte är så vida känt är att det var hon som gjorde omslagen till de fiktiva serietidningarna i disneyfilmen Underdog:

Men naturligtvis upptas en stor del av boken av hennes versioner av diverse superhjältar med speciellt fokus på Power Girl:

Här återges flera exempel på hennes förmåga att hitta humor och dramatik i vardagen och dessutom illustrera detta på ett sätt som nästan gör pratbubblor och berättande text överflödiga (något som Joe Kubert själv gav henne rådet att göra). Det är inte speciellt svårt att räkna ut att hon inte gillar att teckna superhjältar med mask för ansiktet, utan försöker få till anledningar för dem att visa sig ”civila” så ofta det är möjligt.

Slutomdömet blir att det här är en alldeles excellent bok som har något både för den som precis upptäckt Amanda Conner och den som följt hennes karriär under en längre tid. Bilderna är väl valda, reproduktionen är bra och det bjuds på mycket skisser, förstudier och opublicerat material som ledsagas av en lagom lättsam text som kryddas med lika delar självironi och humor. Amanda Conners teckningar har en förmåga att alltid få mig på gott humör när jag ser dem, så den här boken är troligen en livsförlängare av rang (ett gott skratt förlänger livet, heter det ju). Man kan bara hoppas att det kommer att bli en fortsättning…

The Art of Amanda Conner
IDW Publishing
ISBN: 1600109500
287x226mm
Inbunden

Amanda Conner på San Diego Comic-Con 2011.
Första gången hon tecknade Ice (vilket är svårt att tro).

P.S. För den som efter att ha läst boken i likhet med artikelförfattaren blir sugen på att själv äga ett serieoriginal av Amanda Conner kan berättas att det primära inköpsstället för sådana är Albert Moy Comic Art. Och försitt aldrig en chans att träffa henne om en sådan skulle dyka upp. Det är en oförglömlig upplevelse. D.S.

Happy anniversary, Veronica Lodge!

Denna månad är det precis 70 år sen Veronica Lodge gjorde entré i Riverdale och livet där har sedan dess aldrig varit sig likt, på gott och ont. Det var i nummer 26 av tidningen Pep Comics vilket har omslagsdatum april 1942 som hon dök upp för första gången och förvred huvudet på de manliga tonåringarna i staden. Redan på sidan ett i den 5 ½ sidor långa debuthistorien använder hon alla sina företräden och lite list för att få dem precis dit hon vill:

Veronica i PEP Comics #26 tecknat av Bob Montana.

Den allmänt accepterade versionen av hur det kom sig att en världsvan ung dam som Veronica (av sina vänner för det mesta kallad ”Ronnie” eller det kortare ”Ron”) hamnade i denna för henne osannolika uppehållsort är att hennes föräldrar, den stenrike industrimagnaten Hiram Lodge och hans fru Hermione, befarade (med visst fog) att deras dotter hade alla förutsättningar för att växa upp till en olidlig och bortskämd liten snobb om inte lämpliga åtgärder vidtogs. Man bestämde därför att hon inte skulle gå i en exklusiv privatskola, utan flyttade till Riverdale (troligen från Boston där familjen Lodge räknas till invånarkategorin Boston Brahmin) där hon prompt sattes i en helt vanlig skola där hon fick helt vanliga medelklassbarn som sina kamrater. En alternativ version återgavs i Archie Comics #1 från vintern samma år där det påstås att Archie såg Veronicas bild i en tidning och skrev till henne på skoj för att bjuda henne på skolbalen. Han hade egentligen tänkt gå med Betty Cooper men till hans förskräckelse (och förtjusning) tackade Veronica ”ja” och detta resulterade både i ett kaos av kosmiska dimensioner samt att det eviga triangeldramat mellan Veronica, Betty och Archie tog sin början. Det har sen dess legat till grund för tusentals historier av varierande kvalitet beroende på vem som skrivit och tecknat.

Eftersom Veronica är en erkänt svår figur att skriva om har hon ibland uppvisat allvarliga personlighetsförändringar, men för det mesta är hon egoistisk, bortskämd och oerhört självgod. Hon är mycket väl medveten om sin sociala status och tvekar inte att använda sig av de fördelar som denna ger henne om det gynnar hennes syften. Vad som ofta glöms bort är att Veronica är smart; det är sällan hon råkar illa ut på grund av att hon är dum eller godtrogen. Snarare är hon ganska ofta lite för smart för sitt eget bästa och får se många av sina komplicerade planer slå tillbaka på sig själv för att hon tänkt till lite för mycket. Fastän hon i allra högsta grad är ”pappas flicka” och för det mesta lindar ”daddykins” (som hon plägar kalla herr Lodge) runt sitt finger händer det att till och med han får nog av hennes intriger och ser till att hon får lära sig en läxa, ibland på ett tämligen hårdhänt sätt:

Offentlig barnmisshandel i Betty and Veronica #199 (troligen inte PK i serier numera).

Men Veronica är sällan elak på riktigt, något som hennes vänner är mycket väl medvetna om och därför betraktar hennes snobbighet som ett excentriskt karaktärsdrag som man måste ha överseende med. Hon är trots sina egenheter en uppskattad person i vänkretsen eftersom det sällan är tråkigt i hennes sällskap. Veronicas komplexa personlighet som tillåts innehålla både goda och dåliga sidor gör henne utan konkurrens till den mest mänskliga och sammansatta figuren i Archie-universum. Det är ofta Veronica som blir katalysatorn som sätter igång en händelsekedja, vilket är ganska naturligt då hon på grund av sin status och rikedom inte behöver ta samma hänsyn till sociala och ekonomiska realiteter som hennes vänner är tvingade till. Detta kan ibland få oanade konsekvenser, till exempel var det Veronica som var först i Riverdale med att anamma idéerna om kvinnans frigörelse i början av 70-talet:
Women's lib i Riverdale

 Women’s Lib kommer till Riverdale High. Betty and Veronica #197.

Hennes dokumenterade modeintresse och känsla för stil har varit en ständig källa till förtvivlan hos hennes föräldrar då hon tidigt insåg vad ett kreditkort kan användas till. Samtidigt går det inte att förbise det faktum att hennes sätt att klä sig troligen inspirerat många av de kvinnliga läsarna och det finns idag kända modeskribenter som erkänner att de i de tidiga tonåren hade Veronica som förebild. Det är Veronicas ytliga intressen som hindrar henne från att bli något annat en en medioker elev i skolan:

Mode med Veronica

Modesida med Veronica ur Betty and Veronica #122. Tydligen har hon hälsat på hos Mary Quant.

För det mesta klarar hon godkänt utan att behöva anstränga sig nämnvärt, men då hon en dag kommer att ta över familjens företag kan hon faktiskt prestera ännu bättre när hon någon enstaka gång verkligen anstränger sig. Hon är också musikaliskt begåvad och spelar klaviatur i The Archies. I jämställdhetens namn måste noteras att just det faktum att Veronica skall bli industriledare och inte lyxhustru som sin mor är något som aldrig ifrågasatts i serien utan alltid betraktats som något självklart. När Veronica sent om sider fick sin egen serietidning 1989 var temat till en början (nummer 1 – 18) att hon följde med sin pappa på hans affärsresor över hela världen och då upplevde de mest halsbrytande äventyr:
Veronica #1

Veronica #1 från 1989. Omslag tecknat av Dan Parent & Dan DeCarlo.

Ett mera gastkramande äventyr var när hon så sent som 2010 blev inblandad i en Twilight-inspirerad historia med vampyrer och varulvar.
Archie & Friends #146

Archie and Friends #146 från 2010. Tecknat av Bill Galvan.

Många är de som varit kallade att under årens lopp skriva och teckna om hennes eskapader, men som tidigare nämnts är hon inte världens enklaste figur att hitta på historier om. Det är hela tiden en svår balansgång; hon får aldrig bli så elak att hon förlorar läsarnas sympatier, men heller inte så utslätad och mjäkig att hon inte längre känns oförutsägbar. Visserligen har hennes elaka sida i modern tid i mångt och mycket övertagits av Cheryl Blossom, men hon är fortfarande väldigt egenkär och bortskämd. Många av de bästa historierna har skrivits av Frank Doyle som lekande lätt klarade av att låta Veronicas goda sidor synas precis så mycket som behövdes för att hon inte skulle bli reducerad till enbart elak och osympatisk. Om det sen var Dan DeCarlo som tecknat henne var det aldrig något som helst tvivel om varför Archie envisades med att ränna efter henne istället för Betty. Det var också han som såg till att hon alltid var klädd i det senaste. Det sägs att han enkom för detta ändamål prenumererade på flera tonårstidningar samt på andra sätt försökte hålla sig a jour med modets växlingar. Det får vara hur det vill med detta, jag låter i vilket fall som helst jubilaren (som aldrig uppnått sin 18-årsdag utom i de alternativa verkligheterna som skildras i tidningen Life With Archie men det är en helt annan historia) genom dessa båda herrar få sista ordet:

En sprallig Veronica En sprallig Veronica ur Archie Giant Series #615.

Alla illustrationer av Dan DeCarlo om det inte angivits något annat.

The Art of Jaime Hernandez – The Secrets of Life and Death

Jaime Hernandez är den första av bröderna bakom Love & Rockets-tidningen att bli föremål för en biografi som sammanfattar och analyserar hans gärning fram till 2010, ungefär. Det är en tjock lunta om drygt 200 sidor i stort format på bra papper som det anstår en bok om någon som nog måste räknas till de mest inflytelserika serieskaparna från 80-talet och framåt.

Boken inleds med den serie som han gjorde för New York Times Magazine 2006 och som sedan återtrycktes i Love Rockets vol II #20 året därpå. Jag tycker det är ett bra grepp att låta läsaren komma direkt in i Jaimes serieuniversum och historieberättande innan det är dags att sparka igång biografin. Där börjar man verkligen från början med att berätta om hur bröderna Hernandez växte upp i staden Oxnard norr om Los Angeles med en serieläsande mor som uppmuntrade pojkarnas eget tecknande och alltid såg till att det fanns nya serietidningar i hemmet. Denna inköpsvana övertogs av hans äldre bröder så Jaime samlade aldrig själv på serietidningar, vilket fick till följd att när storebror Mario flyttade hemifrån 1974 och tog med sig sin samling måste han börja köpa på sig alla gamla nummer han ville ha alldeles själv. Det förde honom och Gilbert till de specialbutiker för serier som börjat dyka upp vid denna tid, och det fick dem att upptäcka undergroundserierna och börja drömma så smått om att kunna publicera en egen serietidning. Detta sammanföll med att de slutade skolan och blev indragna i punken (deras lillebror Ismael spelade i ett band, Dr. Know) där ”gör-det-själv”-mentaliteten var allenarådande.

Sen avhandlas hur Love & Rockets kom till, hur de blev publicerade av Fantagraphics och fick snudd på rockstjärnestatus i seriekretsarna. Brödernas serieskapande kom att utvecklas i olika riktning där Jaimes förment enkla stil var underställd hans vilja att berätta historier. Fantastiska äventyr i en värld som påminde om vår men med inslag av science fiction och övernaturligheter.

Men efter några nummer tonades detta ner till förmån för vardagsrealismen i historierna om Maggie, Hopey och resten av gänget som levde i den fiktiva staden Hoppers XIII, i själva verket en lätt maskerad serieversion av Oxnard. Som ett samtidsdokument av den alternativa kulturen på 80-talet är den snudd på oöverträffad, och här visas på vilka Jaimes inspirationskällor var.

Archie-tecknaren Harry Lucey var uppenbarligen en inspirationskälla.

Vidare får vi veta hur andra halvan av 80-talet utvecklade sig, med ett särskilt kapitel som bara handlar om tiden runt ”The Death of Speedy Ortiz”. Författaren analyserar Jaimes historieberättande på djupet med avsnittet ”Spring 1982” som utgångspunkt, och hela den historien återges med sina originalteckningar. Är man det minsta intresserad av tecknarens teknik är det mycket givande att kunna studera dessa. I samma kapitel får man också veta vilka arbetsredskap Jaime favoriserar och hur han använder dem.
 

Boken avslutas med en titt på vad Jaime ägnat sig åt de senaste tio åren och det innefattar Love & Rockets omstart och omdaning till en 100-sidig årsbok, samt en generös avdelning med allehanda skisser, förstudier etc. Allt som allt måste mitt omdöme bli att det här är en mycket bra biografi där författaren verkligen haft ambitionen (och lyckats med) att teckna ett fullödigt porträtt av Jaime Hernandez och vad som driver honom.

Jag trodde själv att jag var tämligen uppdaterad men måste efter en genomläsning erkänna att det här tillförde massvis med fakta som jag inte tidigare känt till. Att illustrationerna är välvalda och bra reproducerade är en förutsättning för det lyckade resultatet men som jag tidigare påpekade verkar inte någon möda sparats för att få boken att framstå som så attraktiv som möjligt. Jag rekommenderar den helhjärtat till alla som är intresserade av Jaime Hernandez konstnärsskap.

The Art of Jaime Hernandez – The Secrets of Life and Death
Av Todd Hignite med förord av Alison Bechdel
224 sidor
Inbunden, 31,6 x 23,6cm
ISBN: 0810995700
Utgivningsår: 2010

 

The New Teen Titans på svenska.

The New Teen Titans karriär på den svenska seriemarknaden under 80-talet kan med rätta karakteriseras som ”kort men intensiv”. Under namnet Nya Tonårsgänget gjorde serien entré i vad som annonserades som ”Sveriges tjockaste serietidning”, Serietidningen nummer 1/1984. Den var på hela 164 sidor så fastän den betingade det med dåtida mått mätt snudd på astronomiska priset av 14,75 tror jag köparna tyckte att de fick valuta för sina slantar. 

Hela sex nummer av originaltidningen, en halv årgång, fick det plats och det var nog rätt tänkt då TNTT (som den kärlekssfullt ibland benäms av anhängarna) hade en handling som verkligen myllrade av både folk och förvecklingar. Att då kunna läsa så många avsnitt i ett svep var nästan en förutsättning för att inte tappa tråden och behöva gå tillbaka och läsa om enstaka nummer, så på ett sätt kan man väl säga att Serietidningen förebådade senare tiders trade paperbacks som samlar hela storylines av de vanliga månatliga titlarna. 

De av Wolfman & Perez signerade äventyren fortsatte i nummer 2/84 och 1/85 men 2/85 innehöll istället för TNTT 164 sidor Deadman av Neal Adams (vilket i och för sig inte var fy skam det helller). Men då bytte den nyligen omdanade Gigant  istället skepnad två gånger under 1985 till något som var till förväxling likt den numera avsomnade Serietidningen och därför var både nummer 6 och 8/1985 av denna på 164 sidor istället för de gängse 100. Men sen var det slut. För egen del blev jag så frustrerad att jag började köpa TNTT på originalspråket, men det är en helt annan historia. 

Nåväl, jag tycker att för den som vill läsa TNTT på ärans och hjältarnas språk så är dessa tidningar väl värda att snoka rätt på, och får man tro seriekatalogen.se så kostar de inga jättesummor heller. Tidningarna är också i mitt tycke väldigt trevliga att läsa just på grund av sin tjocklek men också för att trycket genomgående är av god kvalitet och att de samtliga, utom det sista, är konsekvent översatta av Peter Sparring vilket borgar för att det är seriöst och utan slarv. Det sista numret är översatt av Christer Follin som också klarar det med den äran. En del kanske invänder att Perez teckningar ser lite tråkiga ut i svart/vitt (som så mycket annat som är avsett att läsas i färg), men efter en stunds läsande tänker man inte på detta längre. Med nutida mått mätt är inte Wolfmans historier så märkvärdiga, men han fångar tidsandan i brytningsperioden mellan 70- och 80-tal mycket bra. Och hantverket är fortfarande efter 30 år oklanderligt. 

Så vad innehåller då de svenska utgåvorna? I Serietidningen 1/84 finns TNTT 1-6, i 2/84 TNTT 7-12 och i 1/85 kan man läsa TNTT 13-17 (plus ett äldre äventyr med de ursprungliga Teen Titans och en kortare episod med Deadman). I Gigant så fortsätter det med TNTT 18-23 i 6/85 och slutligen i nummer 8/85 TNTT 24-25, Annual 1 och 26-28. Inte så pjåkigt på två år, eller hur? Varför Serietidningen inte fick leva vidare kan man bara spekulera om, men troligen var inte intresset tillräckligt stort för att hålla en dylik publikation vid liv. Sen slukade den en väldig massa material också, så när den varit i fas med USA-utgivningen skulle man behövt alternera minst två huvudserier i den för att kunna prångla ut fyra utgåvor/år.