Smecken och Sulan är döda!

Hergé började sin bana som känd serietecknare på tidningen Le Petit Vingtiéme – en katolsk tidskrift på den politiska högerkanten. Journalisten Tintins första uppdrag blev följaktligen propagandistiska resor till Sovjet och USA som både fick sig en släng av den europeiska självrättfärdigade sleven. Resa nummer två i ordningen är som bekant den världsberömda och ständigt omstridda apologetiska kolonialuppdraget i belgiska Kongo.

Men detta om Tintin. 1930 debuterade två andra belgiska ynglingar i Le Petit Vingiéme – Smecken och Sulan. Dessa båda gamänger hemmahörande i Bryssel har i originalet begåvats med de flamländska namnen Quick & Flupke. (Bakgrunden till de svenska namnen vet jag inte – vet någon är kommentatorsfältet öppet.) Det rör sig om två busfrön som ställer till oreda för sig själv, sin omgivning och kanske framförallt den namnlösa konstapel nummer 15.

Quick et Flupke djävulen frestar

Efter att ha läst en samlingsutgåva på franska (de svenska utgåvan tarvar sedan länge en nyutgåva!) kan jag konstatera att det katolska arvet gör sig påmint också hos Smeken och Sulan. Visst frestas de av djävulen, men det är ågot som drabbar också Tintin, Milou och Kapten Haddock och kanske lika gärna kan ses som en litterär konvention. Men det som slår mig är hur ofta Smecken och Sulan faktiskt dör! Flera avsnitt när de tillsammans eller var för sig gjort något fuffens, omoraliskt eller bara handlat i ungdomligt oförstånd slutar med en scen i himlen där de får sucka åt sitt syndfulla leverne. En didaktiskt pekpinne insprängd med jämna mellanrum i de anarkistiska upptågen – tänk dig för; du kan straffas! (Om det nu är ett straff att hamna i himlen – men det är en annan diskussion…)

Man får vara glad att Smecken och Sulan – precis som de flesta religiösa förkunnelser och heliga texter – lider brist på kontinuitet och logisk konsekvens; för efter varje himlafärd återföds de som vanligt på sin gata i Bryssel. Redo för nya synder. Quick et Flupke i himlen_NEW

 

Vad heter franska vikingar på svenska?

Utan att ha gjort någon empirisk undersökning torde det ändå gå att konstatera att Sverige och svenskar spelar tämligen liten roll i den fransk-belgiska serietraditionen. Man kan förvisso varmt minnas den svenska vetenskapsmannen med det norskklingande namnet Erik Björgenskjöld på expeditionen Auorora i Tintins äventyr Den mystiska stjärnan. Men annars är det framförallt i form av vikingar som det svenska (eller nordiska) arvet gör sig påmint på seriesidorna.

Asterix är förstås inte alla gånger känd som en tillförlitlig historisk källa, vilket förstår accentueras av de tappra gallernas möte med just normandiska vikingar en sisådär 900 år före vikingarnas gjorde sin entré på den historiska scenen. Den språkekvilibristiske René Goscinny stod som vanligt för manus och i sann Asterix-anda parodieras förstås icke-franska nationaliteter. Således kan vi Asterix och vikingarna få oss en skopa fransk fördomar om nordmännens raseri. Och det ska sägas direkt, det är en rätt sympatisk bild av de orädda vikingarna som ges; ”sämre organiserade men av tuffare virke” än romarna.

Men vad heter då de fornnordiska mannarna? Goscinny har uppenbarligen snappat upp det kristna namnet ”Olaf” som ju bars av en del konverterade strandrövare. Och från detta spinner han vidare så att alla vikingar heter något som slutar på -af (dvs på samma sätt som gallernas -ix och goternas -ik). Vikingahövdingen ”Olaf Grossebaf” och hans mannar heter sålunda (b.l.a) ”Paraf, Épitaf, Cénotaf, Complementpaf, Bellegaf, Mataf, Batdaf, Dactilograf och Stenograf”. Den franskkunnige kan hitta sedvanliga ordvitsar i namnen och liksom gallerna skratta gott åt den nordiska namnseden.

Men hur översätter man nu det här till svenska? För en svenksspråkig serieläsare blir det egendomligt att läsa om vikingar med exotiska namn grundade i fransk humor och fördom.  Den svenska översättardemonen Ingrid Emond valde att försvenska namnen men ändå att skoja till det: ”Olaf Storslägga” och ”Slagbjörn, Bitvarg, Tjurskalle och Lathund”. Fantasin tröt tydligen för Emond, för det är betydligt färre namn i den svenska översättningen än i originalet. Värt är att notera är dock att ‘slägga’ kommer från fornsvenska slaeggia, ‘varg’ fsv ‘vargher* som har den i sammanhanget intressanta germanska bibetydelsen ‘tjuv, rövare, vild person’ och på gotiska ‘otacksam person’. ‘Skalle’ finns likaså belagd i fornsvenska  och har (möjligen) sina rötter i det i sammanhanget passande indoeuropeiska verbet ‘skel’ i betydelsen skilja medan ‘björn’ likaså är ett fornsvenskt ord från det (förmodade) urnordiska ‘bernu’. Hunden är ett uråldrigt husdjur till människan och lär ha tämjts redan i övergången mellan äldre och yngre stenålder varför vi kan förvänta oss att ordet för den fyrbenta människovännen bör höra till arvorden; ‘hunder’ från den germanska språkstammens förmodat gemmensamma ‘hunda’ som i sin tur härstammar från det rekonstruerade indoeuropeiska ‘kun-to’. Alla rätt till Ingrid Emond när det gäller fornsvenska ordstammar! (Även om jag låter det vara osagt om det verkligen var så vikingarna faktiskt kallade sig själva…)

Den möjligen oundvikliga försvenskningen i översättningen gjorde också att vikingarna istället för att som i originalet dricka den franska specialiteten Calvados faktiskt fick den mer korrekta mjöd till trolldryck.

Avdelningen språkintresserade serievetare går bananer i språkhistorien återkommer när jag rotat fram den svenska översättningen av Johan och Pellevins Vikingarnas ed. Då diskuterar vi namnen Bodhvar, Ingvald,Sveinn, Karle och Starkhad. Missa inte det…

Fel serier har inte tillräcklig ”verkshöjd”

I Stockholm härförleden gavs förslag på att döpa ett nybyggd område efter kända svenska(talande) figurer från barnbokens värld. Normalt tämligen okontroversiellt kan tyckas, då förslagen var inte så oväntade Pipp, Mumin och Bamse. Men se den gubben gick inte för Stockholms stadsbyggnadsborgarråd som fick stora skälvan av världens starkaste björn. För en moderat är det tydligen något misstänksamt med en stark björn som använder sina krafter för att göra gott för alla, snarare än att berika sig själv.

Låg verkshöjd och kommersiellt

Moderaterna har som säker de flesta redan minns, en traditionellt avog inställning mot den hjälpsamma björnen som fler än en gånger kallats kommunist av företrädesvis unga moderata företrädare. När stadsbyggnadsborgarrådet Regina Kevius alltså bums stoppar den dopade kommunisten får hon förstås en del frågor på det faktiskt rätt tungt laddade ideologiska beslutet. Och då duger det förstås inte att komma dragandes med det dåliga med socialistiska värderingar ty det skulle (än så länge) vara alltför kontroversiellt och möjligen stöta sig med potentiella väljare med barn. Nä, istället börjar Kevius att ifrågasätta Bamses konstnärliga kvalitéer:

–?Det är lite skillnad i verkshöjd mellan Bamse och Pippi Långstrump, säger stadsbyggnadsborgarrådet Regina Kevius (M).

Och senare trasslar hon in sig i en diskussion om kommersiella figurer.

–?Vi hade en lång diskussion om Bamse i nämnden, ett resonemang om vad som är kommersiellt och vad som inte är det, och om seriefigurer kontra sagofigurer…–?Nja, det handlade mer om att vi inte vill uppkalla gator och torg efter seriefigurer.

Jomen tjena!

Hög verkshöjd och inte kommersiellt

 

Alliansen i Lyckliga lunden

Det är förstås frestande att inleda med något allmänt om verklighetens förmåga att överträffa dikten. Så då gör vi väl det; ibland kan verkligheten överträffa dikten! I den fabulösa fabelserien Sibyllina av Raymond Macherot kan vi läsa om de olika djuren i trivsam samvaro i Lyckliga lunden. Det enda som stör den utopiska ordningen är (förstås) olika varianter av råttor som ständigt hotar den idylliska bygemenskapen med storskaligt krig. (En spännande krigsskildring är inledande Sibyllina i fara och Sibyllina och bina vilka nyligen kommit ut i engelsk nyöversättning på Fantagraphics.)

Men andra sorglustiga moment i djurens värld är kråkan (?) Flouzemakker – den schackrande småhandlaren.  Namnet skall utläsas som Flouze = pengar (jfr svenskans ”flis”) och makker = skapare. Kort sagt  – kråkan är den girige kapitalisten som inte räds för att göra upp med fiendesidans råttor under brinnande krig eller att utnyttja sina vänner för att tjäna sig en hacka. Det ska dock sägas att porträttet av Flouzemakker inte är entydigt plakatpolitiskt – Macherot är en alltför stor konstnär för den typen av enkla knep.

I följande episod ur Sibyllina och svartslipsarna (fr. 1977 sv. 1979) tränger sig Flouzemakker före i vårdkön för att ge doktorn ett förslag som han inte borde kunna säga nej till:

Ökad valfrihet för djuren i Lyckliga lunden.

Flouzemakker har i sin jakt på lundens eftertraktade hårdvaluta hasselnötter kommit på en genialisk affärsidé – varför inte ta över sjukvården? Självklart med honom själv som direktör! Vidare säger han sig kunna komma över en gäng gamla sängar till ett löjligt lågt pris. (Ska det månne ”avknoppas”?) Det enda problemet är förstås de sjuka – läkaren påpekar det för vinstintresset mindre lämpliga i att djuren i Lyckliga lunden till största delen är kärnfriska. Varvid Flouzemakker fnyser och uppmanar läkaren att ”det är upp till Er att övertyga djuren om att de är sjuka. Om jag vore läkare skulle det inte finnas ett enda friskt djur i Lyckliga lunden!”

En fabelhistoria tänkt som satir. Det är svårt att skratta.

Rumphuggen slumpbugg

För att travestera Tolstoj: ”Alla misslyckade berättelser liknar varandra, men varje lyckad berättelse är lyckad på sitt eget vis.” Dags att exemplifiera ett misslyckade som vi känner igen från alltför många berättelser: slumpen. Visserligen kan en lyckad historia använda sig av osannolika sammanträffande eller turliga nära räddningar, men en misslyckad slump är när manusförfattaren snarare använder slumpen för att rädda berättelsen än huvudpersonen. En slump får inte upplevas som ett berättartekniskt grepp (eller berättarotekniskt grepp), och helst inte vara så osannolik att läsaren fullständigt ramlar ur läsupplevelsen.

I dagens lilla slumpspaning läser vi Tim och Tommys äventyr Passez Muscade  från1956 (ej översatt till svenska). I äventyret luras huvudpersonerna T&T till New York för att fastna i tullen. Men förslagna som de är lyckas de undkomma den hårdföra amerikanska polismyndigheten för att plötsligt finna sig efterspanade på okänd mark mitt i miljonstaden New York. Och lo and behold – ”titta där borta! Är det inte skurken från Venedig som kliver in i en taxibil? Vi följer efter – kanske kan han föra oss till huvudskurkens Monsieur Choc!”

Det är bara att gratulera de båda gamängerna till en ojämförlig genväg till gåtans lösning! (Man noterar förstås också den för en fransman på femtiotalet så typiska ”blackface”-figuren.)

Men kanske ska man ändå vara glad över den tydliga om än osannolika slumpen. Som läsare förstår vi åtminstone hur det hela går till. För hur gick det egentligen till när Tim och Tommy lurades iväg till New York och Monsieur Chocs elakartade fälla?

Chocs lakejer lyckas plantera en nyhet i tidningen som ska få Tim och Tommy att förstå att han finns i just New York. Och Tommy (i det här fallet) hugger direkt på betet för iväg till flygplatsen i brådrasket. En något otillfredsställande detalj är nu att man aldrig får reda på vad det faktiskt stod i den där tidningen! Man kunde ju tycka att manusförfattare Rosy hade kunnat varit bussig nog att bjuda läsaren på den inte alldeles obetydliga detaljen.