Poppies of Iraq

Poppies of Iraq är en självbiografisk serie som handlar om Brigitte Findaklys familj,färglagd av henne själv och illustrerad av hennes make Lewis Trondheim. Till skillnad från de flesta självbiografier är det inte fråga om en kronologisk berättelse utan istället får vi följa henne i korta episoder à 1-4 sidor med nedslag som hoppar mellan barndomens Irak, studenttidens Frankrike dit hennes familj flydde, och nutiden när hon med mycket långa mellanrum återser medlemmar av sin släkt igen.

Ett ovanligt och intressant inslag är att Findaklys familj är ortodoxt kristna, och därför ser vi Irak skildrar både inifrån och utifrån samtidigt: Hon är irakiska och längtar hem när familjen flyttat till Frankrike, men samtidigt var hennes familj också hela tiden särbehandlade i hemlandet eftersom den överväldigande majoriteten var muslimer. Så när hon går i skolan får hon gå ut på skolgården och leka när de andra bedriver studier i Koranen:

Allteftersom framtonar en dyster bild av ett land förött av krig och diktatur. I Findaklys barndom fungerar landet, åtminstone någotsånär, och de mesta av hennes minnen är goda. Det finns saker som ter sig besynnerliga och kanske inte helt godartade, men det är först när hon blir äldre som saker verkligen försämras med nyckfulla dekret från regeringen och ökade spänningar inom landet mellan de olika grupperingarna beroende på vem som har makten för stunden.

Familjens flytt till Frankrike är inte heller en mirakelkur. Pappans utbildning till tandläkare godkänns inte i det nya landet och han lyckas aldrig anpassa sig till sin nya omgivning, och Findakly själv längtar som sagt tillbaka till Irak. Men när hon någon enstaka gång lyckas få tillstånd att besöka landet (något som pappan aldrig får och inte heller vågar han åka tillbaka av rädsla för repressalier för att han lämnat landet) märker hon att hon inte längre trivs där heller; tillvaron har blivit farligare med kidnappningar och slumpmässigt våld, och hon kan inte heller som kvinna uppträda på samma sätt som hon förut kunde.

Den sorgliga tonen förstärks också av hennes möten med släktingarna i nuet; ingen av hennes jämnåriga har i längden velat stanna kvar i Irak så de som kunnat har flytt till världens alla länder:

Poppies of Iraq är en i långa stycken intressant serie som skildrar Irak från minoritetens ögon; en minoritet som ofta hade det bra ekonomiskt men som likafullt tidvis haft svårt att passa in i landet. Det är en skildring med mycket hjärta för det är tydligt att Findakly tycker om landet och att hon är sorgsen över vad som skett med det.

Men helt lyckad som serie är boken inte. Jag älskar ju normalt Trondheim och allt han är inblandad i, men den här gången är jag inte säker på att hans teckningar riktigt passar in. Manuset och bilderna lyfter inte varandra; var för sig är de bra, men tillsammans blir det bara 1+1=2 istället för i mer lyckade serier där vi får en trevlig 3:a eller någonting ännu bättre.

Manuset är också lite för opersonligt, trots att varenda sida handlar om Findakly och hennes upplevelser och tankar om Irak. Jag får aldrig riktigt kläm på henne själv, och egentligen är den enda personen med personlighet hennes pappa. Om serien hade handlat om honom hade det räckt, men nu är det menat som en serie om Findakly och hennes familj och då känns det tomt. Bortsett från skildringen av pappan är det sidorna från hennes barndom som jag tycker är klart mest lyckade; där känns det genuint och personligt på riktigt.

Så sammanfattningen får jag nog använda det ord som jag redan använt två gånger om serien igen: Poppies of Iraq är en innehållsmässigt intressant bok med några brister som serie betraktat.

 

Flight of the Raven

Varför inte klämma in en till fransk serie gjord av någon jag redan tidigare skrivit om, nämligen Jean-Pierre Gibrat och hans serie Flight of the Raven: För några år sedan kom hans Uppskovet ut på svenska, en bok som utspelade sig på den franska landsbygden under andra världskriget och som jag med gillande läste.

Flight of the Raven utspelar sig istället i Paris under samma krig, och faktum är att handlingen anknyter till Uppskovet: Julien, huvudpersonen i det senare var pojkvän till Cécile, och här är huvudpersonen Céciles syster Jeanne. Liksom sin syster är Jeanne medlem i motståndsrörelsen, och när boken börjar har hon precis blivit arresterad av den franska polisen. På polisstationen lär hon känna inbrottstjuven François, en ung man som inte bryr sig om politiken utan bara vill överleva på bästa möjliga sätt.

Vad som sen tar vid påminner mycket om Uppskovet: Samma eleganta teckningar, samma genomfranska stämning (jag menar, Julien/Cécile/Jeanne/François; namnen är nästan skrattretande franskklingande), samma känsla av en svunnen och bättre tid (kriget till trots). Så jo, jag hade det rätt så trevligt när jag läste serien.

Men Flight of the Raven är svagare än sin föregångare. Den mörka tonen som smög sig in i Uppskovet och framförallt i dess slut saknar jag för här känns kriget som någonting man kan ta med en klackspark. En gång hettar det till när en tysk soldat försöker tvinga sig till sex, men istället för att ge berättelsen tyngd känns scenen istället bara malplacerad, som om Gibrat plötsligt kommit på att just det ja, det pågår ju ett krig!

Att bakgrunden är så allvarlig gör också att dialogen mellan Jeanne och François som är avsedd att vara ärtig och rapp känns extremt tondöv och inte så lite tanklöst sexistisk. Ta den här scenen tidigt i boken som utspelar sig på Paris takåsar, efter att François med risk för sitt liv hjälpt Jeanne att fly från polisen och den med största sannolikhet väntande dödliga tortyren:

Hon har hela tiden sen flykten klagat på François och gnällt över hans usla planering och över att hon stukat foten, och när han så till slut tröttnar på hennes klagomål och lämnar henne tycker hon alltså att han är en skurk som överger henne. Ett fascinerande tydligt exempel på en hopplös kvinnoskildring, och den enda andra kvinnan som har en större roll i serien, Huguette, skildra inte heller hon vidare smickrande med ett ständigt påpekande från maken om hur tankspridd och korkad hon är.

Snyggt, javisst, men innehållet behöver man ha mer acceptans för ”klassisk” fransk kultur än jag har för att tolerera. Jag misstänker att om Gibrat slopat att låta Flight of the Raven utspela sig under andra världskriget kunde jag haft mer överseende med det hela; om handlingen flyttat till exempelvis 50-talet hade Gibrat åtminstone kunnat ursäkta sig med att synen på män och kvinnor var annorlunda då och att det var en lättsam sedeskomedi. Synen var såklart liknande också på 40-talet men kombinationen av en kvinna från motståndsrörelsen och det här urmodiga samspelet kvinna/man är inte alls lyckat. Och sen skulle det varit intressant att se vad Jeanne egentligen gör för att stoppa nazisterna för det kan jag säga att i den här boken gör hon absolut noll nytta i motståndskampen 😉

Satania

Mer franskt, och den här gången från för bloggen gamla bekanta serieskapare: Teamet Fabien Vehlmann & Kerascoët som tillsammans gjorde serien Svart tomtebloss är tillbaka, nu med det till engelska översatta albumet Satania.

En ung man vid namn Christopher försvinner efter att en olycka inträffat när han spelunkat i sin jakt på en mytisk underjordisk civilisation som hans mamma talat om. Hans syster Charlotte vägrar tro på att han är död och ordnar i sin tur en expedition som ger sig ner i grottan för att finna honom, och vi får följa deras som det visar sig helvetiska resa neråt.

Låt mig börja med det som är bra:

  • Kerascoëts teckningar är som alltid när tecknarparet Marie Pommepuy och Sébastien Cosset suveräna. De är bra på alla typer av serier, men när det som här handlar om suggestiva miljöer och fantastiska händelser är de i sitt esse. Vad de också demonstrerar här är att de även behärskar en explosivt expressiv färgläggning; i serier som Skönheten var färgerna enkla och rena, i Svart tomtebloss var det mjuka akvarellfärger, och här är det återigen akvarellfärger men av det mycket vildsinta slaget. Och japp, det ser riktigt riktigt bra ut. Att huvudpersonerna sen alla är tydliga individer (ingen risk att ta fel på person här inte) och att varelserna är både skrämmande och imponerande egenartat skildrade, även när det handlar om ”traditionella” mytiska diton är inte ett dugg överraskande :-)

  • Vehlmanns manus har också sina poänger när det gäller att hitta på miljöer och väsen som Kerascoët sedan så förtjänstfullt illustrerar. Jag vet i och för sig inte vem som designar vad, men visst ska Vehlmann ha sin del av berömmet för framförallt miljöerna i albumets andra halva.
  • Vi får visserligen läsa den här serien flera år efter det franska originalet, men å andra sidan presenteras hela berättelsen i en avslutad bok istället för som i Frankrike i två volymer. En berättelse som den här gör sig enligt mig klart bättre som ett avslutat helt; att bara läsa första halvan skulle känts rumphugget.

Men det finns tyvärr också ett stort problem med serien och det felet är helt och hållet Vehlmanns: Manuset är, för att inte skräda orden, inte bra. Alls.

Först och främst finns det flera hål i berättelsen, och det i viktiga delar. Och här kommer spoilers; för att hoppa över dem, fortsätt läsa efter nästa bild; ni får helt enkelt tro mig när jag säger att Vehlmanns manus slarvar rejält i detaljerna 😉

.

.

.

.

.

Det värsta slarvet är att hela förutsättningen för historien, nämligen moderns berättelse, visar sig inte existera. Hon har berättat att djupt nere i Jordens inre finns helvetet, dvs någonstans där djävlar och demoner existerar, vilket i serien visar sig stämma precis. Men det avslöjas också att hon fantiserade ihop det hela utan någonting som tydde på att det skulle vara sant när hon hamnade på ett psykiatriskt sjukhus. I serien kommenteras det osannolika i exakt en pratbubbla där det liknas med hur Christofer Columbus trodde sig ha landstigit i Indien när det istället var i Amerika….

En annan detalj är hur en av personerna som följer med i expeditionen avviker från de andra när de i första halvan stöter på en mänsklig civilisation, innan de trängt alltför djupt ner. Att han inte följer med längre ner nämns men sen glöms han helt sonika bort, utan vidare kommentarer, och det känns klart snopet eftersom serien ganska tydligt antyder att han kommer dyka upp igen.

Eller för den delen civilisationen själv; hela episoden som utspelar sig där känns meningslös. När medlemmarna i expeditionen blir tillfångatagna tror de att de befinner sig i en riktig knipa, men sen släpps de loss och de styrande i staden berättar att deras plan när de lämnade ytan var att grunda ett Utopia under marken. Hela tiden väntar jag på hur det ska visa sig vara en chimär, men det enda som nämns är en kommentar i bakgrunden om hur ont det verkar vara om kvinnor, och sen var det ingenting mer med det. Poängen med besöket? Ingen, bara sidutfyllnad.

Men egentligen är det andra saker än manus-slarv som gör att jag i det stora hela inte gillar Vehlmanns manus, och det är de brister som hans serier brukar ha: Han är dålig på att få flyt i berättelser och att berätta en sammanhållen historia, och han är alldeles för het på att slänga in våld (inklusive sexualiserat sådant) utan att det känns som om berättelsen kräver det. Det syntes i Alone, det syntes i Svart tomtebloss, och det syns i Satania.

Låt mig göra en liknelse som slog oss när jag åt middag ikväll med en kompis och vi kom in på Vehlmanns manus: Han påminner mycket om Mark Millar, engelsmannen som ibland har bra idéer till serier men är betydligt sämre på att genomföra dem. Båda vill uppenbart göra serier ”för vuxna”, båda är ambitiösa, men de har också fått för sig att det innebär att de måste chockera och överraska läsaren för överraskningens egen skull.

De skriver som fans snarare än författare, fans som längtat efter att äntligen få visa världen att serier med gulliga och charmiga teckningar (Vehlmann) eller superhjältar (Millar) visst kan innehålla både hinkvis med blod och naket. Första gången/gångerna man läser någonting av dem kan det känns fräscht (well, typ) och annorlunda, men sen känns det istället bara unket och förutsägbart. Båda har gjort serier som är värda att läsa, men alldeles för ofta faller de tillbaka i sina alltför väl upptrampade spår.

För att det inte ska råda någon tvekan gillade jag ändå Satania, men det är nästan helt Kerascoëts förtjänst. Vehlmanns bidrag är ett av hans sämre manus och det gör mig faktiskt mer irriterad nu när jag skriver om det eftersom jag då inser hur lusigt det är; en del serier blir bättre i efterhand när jag tänker på dem, en del sämre, och Satania ansluter sig tyvärr till de senare. Så läs den utan att tänka för mycket på handlingen och njut istället av Kerascoëts linjer, färger och fantasi.

Tro mig när jag säger att den här sidan är mycket mer imponerande när den fyller ett helt uppslag i boken än som en ganska liten bild här på bloggen :-)

The Green Hand and Other Stories

Efter att de senaste inläggen handlat om serier från Japan x 2, Italien (eller Hugo Pratt för att vara exakt) x 2, Sverige och Argentina kan det vara dags för någonting franskt, och passande nog har jag precis läst ett mycket oväntat album. Oväntat inte beroende på kvalitén för den är det inget fel på, men för att det är snudd på obegripligt att serier som var så smala redan när det begav sig översatts till engelska nu, 40 år efter den ursprungliga publiceringen: Nicole Claveloux The Green Hand and Other Stories.

Här handlar det om minst sagt personliga serier, utan större likheter sinsemellan förutom just det egensinniga. Bokens clou, den inledande 40-sidiga titelhistorien skriven av Edith Zha, består av fem löst sammankopplade kapitel där den namnlösa huvudpersonen färdas genom en drömlik värld. Hon bor tillsammans med en cynisk gammal fågel och jobbar på ett vaxmuseum men en regelrätt handling saknas; mina alternativ för att beskriva serien består nog av att antingen gräva ner mig i serien och skriva en lång avhandling om vad bilderna kan tänkas symbolisera med hjälp av psykoanalys, eller att skriva några ord om Claveloux teckningar.

Teckningarna fullkomligt strålar av 70-talet, både i den mjuka stilen som påminner inte så lite om en del amerikanska undergroundserier och hippie-posters, och i den lysande färgläggningen. Just färgerna är det som jag själv fastnar mest för, starka som de är och med bjärta kulörer som förstärker det hallucinatoriska. Som här, en sida från första kapitlet, där huvudpersonen just grälat med fågeln:

Eller den här, där hon i kapitlet The White Night (alla kapitel har en färg med i namnet, något som understryker hur viktig färgläggningen är) besöker olika rum i ett palatsliknande hus:

Jag är löjligt svag för serier som vågar ta ut svängarna med dramatisk och tydlig färgläggning när resultatet är så lyckat som här, så bara den detaljen i den här serien räcker för att göra boken läsvärd för mig :-)

De övriga serierna i boken, skrivna av Claveloux själv, är en ojämn samling. Generellt har de i mitt tycke bättre manus: Lika originella men med mer tydlighet och i längden föredrar jag det framför titelhistoriens abstrakta händelser. Bästa historien är nog Underground Chatter som börjar med en synnerligen pratsam babys störande samtal med medpassagerare och som slutar med att en av dessa medpassagerare blir avslängd från tåget på grund av ett konstigt djur som dyker upp och hävdar att hon är dess mamma. I serien känns handlingsförloppet helt naturligt, trots att den egentligen är helt absurd. Men som den sista serien i boken har jag så att säga vant mig vid att världen är underlig och obegriplig så tja, det där var väl inte så konstigt ändå!

Andra historier som fastnat i minnet är den om grönsaken som önskade bli en panter, och den om den lilla flickan som ensam hemma fantiserar mer och mer dramatiskt; tänk Gunnel Lindes berättelse om Fröken Ensam hemma åker gungstol, men där fantasivärlden i slutet översvämmas av mensblod från den uppsluppna flickan.

Däremot har inga av de andra historierna lika bra teckningar som den första; de flesta är i svartvitt (snyft!) och den enda andra som är i färg har en helt annan färgskala som visserligen är snygg den med men inte alls lika mycket i min smak.

Såhär några decennier efter att de här serierna första gången publicerades är det kul att läsa den avslutande intervjun med Claveloux & Zha. De pratar om hur titelserien sågs som så annorlunda jämfört med de andra serierna i Métal Hurlant som mestadels fokuserade på science fiction, men för mig som läsare nu är det istället så att den känns mycket lik de andra: Moebius med sina drömliknande serier ritade i en svällande mjuk stil påminner bra mycket om Claveloux, Caza använder ibland liknande färger (om än inte riktigt lika bra), och till och med Druillet med sina skarpa hårda linjer och kaotisk-anarkistiska handling har även han en hel del gemensamt med henne. Som  så ofta i efterhand så det mycket lättare att se tidsandans likheter mellan någonting som då sågs som ytterligheter.

En annan sak som också är gemensamt och typiskt för den tidens franska serier är den avslappnade inställningen till nakenhet som nog framgår av sidorna här. Men just i den frågan märks ändå en stor skillnad mellan Claveloux och de manliga kollegorna på Métal Hurlant: Det nakna känns mycket mindre spekulativt hos Claveloux. Att teckningarna ibland är menade att vara sexiga är det ingen tvekan om, men jag misstänker att skillnaden nog kommer sig av att det i ena fallet handlar om en kvinna som tecknar avsiktligt sexiga kvinnor (tyvärr inga sexiga män, även om nakna dylika finns), i det andra om män som gör samma sak. Och bland serierna finns det definitivt sådana som även om de har gott om naket och sex nog aldrig skulle passat in i exempelvis Métal Hurlant,; det är ”fel” slags sex helt enkelt.

Sammanfattningsvis en bok jag är väldigt glad över att ha, även om den kanske inte är tillräckligt bra för att förtjäna en klassiker-stämpel. Men den är ett strålande exempel på en något udda fransk serieskapare från en tid då den franska seriebredden exploderade, så hurra för utgivningen av The Green Hand and Other Stories 😀

Två tidiga Pratt-serier

Nyss skrev jag om Hugo Pratts The Man from the Great North som visserligen inte var någon fullträff, men jag blev ändå sugen på att läsa lite mer av Pratt som inte var Corto Maltese. Ergo, jag tog och läste två stycken tidiga verk av honom som jag inte läst förut: The Shade (L’Ombra) från 1964, skriven av Alberto Ongare, och The Crimson Sea från 1960, skriven av Fed Baker.

Låt mig börja med den bättre men kanske också mindre intressanta av de två, nämligen den där skuggan. Här har vi en huvudperson som känns mycket typisk för det 60-tal som gav oss James Bond-filmerna: En maskerad huvudperson (med starka drag av Fantomen, Läderlappen, Skuggan, med flera) som rör sig i snofsiga miljöer och som kämpar mot överdrivet löjliga motståndare som använder sig av lika löjligt överdrivna hjälpmedel, som robotarméer och andra underbara maskiner vilka skulle kunnat gjort uppfinnaren till mångmiljardär helt lagligt men som givetvis (med tanke på vilken typ av historia det är) används kriminellt istället. Putslustiga dialoger och ett helt osammanhängande narrativ är självklart inkluderat.

Så inte är det manuset som gör serien intressant, trots ett förord som förtvivlat försöker driva tesen att historierna är mångfacetterade och med djupa insikter som framförs medelst ironi. Några enstaka detaljer är lite roliga, som att alla robotar öven i mycket allvarliga situationer alltid har ansiktsuttryck som mest ser ut som om de här hemma i någon tecknad film från 30-talet, men det hjälper inte i längden när handlingen är så ohyggligt menlös:

Pratts teckningar däremot är mycket roligare att titta på. Här, en handfull år innan Corto Maltese får sin premiär, närmar sig hans svartvita teckningar fulländningen, med självsäkert kolsvarta ytor som inte räds att gömma irrelevanta detaljer, och tomma vita ytor som kontrast. Det som inte riktigt fungerar enligt mig är de mer actioninriktade sekvenserna: Pratt är inte direkt dålig på att skildra rörelse, men eftersom hans personer ofta har en tendens att se en smula stela ut i kroppsspråket när de rör sig snabbt kan det bli lite styltigt, och i den här serien kryllar det förstås av just rörlig action.

Så det är skojigt att se hur bra Pratt är på väg att bli, men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det inte finns någon egentlig anledning att läsa serien förutom av intresse för Pratts utveckling: Den ligger mycket nära Corto Maltese i teckningsstil men är samtidigt snäppet sämre på alla punkter, och manuset saknar egenvärde.

Fast jo, robotarnas minspel kan vara värda ett till exempel:

Så till den äldre serien, The Crimson Sea, som är en av en handfull krigsserier som Pratt tecknade för engelska förlag i slutet av 50-talet / början av 60-talet. Här handlar det om en krigsserie av typisk engelsk stil, där engelska soldater under andra världskriget slåss mot de onda tyskarna. Som titeln antyder handlar det här om kriget till havs, och vi får följa två bröder och de livsavgörande beslut de tvingas ta under striderna. Jag kan inte påstå att handlingen i den här serien är ens en gnutta mer originell än i The Shade, men den fungerar åtminstone som berättelse; jag läste den, jag följde med i den, jag kommer ihåg den, medan jag när det gäller The Shade ibland knappt kunde hålla ögonen öppna, och handlingen glömde jag bort så fort jag vände blad i de fåtal fall jag ens kom ihåg vad som pågick under samma sida…

Men givetvis är det intressanta även här Pratts teckningar. Här märks det på en gång att det är en bra bit kvar till Corto, och teckningarna är generellt sett mer osäkra. Men det är också experimenterandet som gör dem roligare att studera än de i The Shade, för här ser det ibland ut som en sida direkt taget från Milton Caniff, en av Pratts uppenbara inspirationskällor, ibland som en sida gjord av den sena Pratt, och ibland som en sida typisk för den mycket speciella stil som engelska massproducerade krigsserier hade.

Caniffs inflytande är dock det tydligaste här, och förutom i miljöer och bakgrunder syns det också mycket i hur människorna ser ut och det är nog det som mest skiljer den här serien från Pratt-serier. Jämför hur människorna ser ut i bilderna från The Shade ovan, där Pratts stil med tydliga ytor av svart och vitt även präglar hur människor ser ut, med sidor som den här där ansiktena (och bakgrunderna med för den delen, som röret+kran t.v. i första bilden som definitivt skulle sett helt annorlunda ut i en sen Pratt-serie, om den ens skulle fått vara med i bild) skulle kunna varit tagna från Caniff (eller åtminstone en Caniff med en lite osäker hand):

Faktum är att jag tyckte det var så intressant att läsa den här krigsserien att jag funderar på att leta upp de andra som Pratt gjorde, och det faktum att några av dem skrevs av den i Skandinavien så välkända Fantomen-författare Donne Avenell gör mig ännu lite nyfiknare :-)

Summa summarum var det väl värt att läsa de här två inte precis fullödiga serierna. Att se Pratts teckningar när de är lite mer omogna gör också att jag så mycket tydligare ser både vilka tecknare han influerades av och de som i sin tur influerades av honom. Under läsningen poppade hela tiden namn på andra tecknare upp eftersom det påminde så mycket om det jag såg: Milton Caniff, Frank Robbins, Paul Grist, Didier Comès, …