Lästips: Två tragiska uppföljare

Några ord om två inte perfekta men bra och läsvärda serier som jag skrivit om förut och som det nu dykt upp nya volymer av. Först ut, från Japan, Kabi Nagatas (jag brukar skriva japanska namn i den västerländska ordningens jag gör det här med, men jag har börjat fundera på om jag ska ändra det i fortsättningen. Decisions, decisions!) My Solo Exchange Diary 2.

Nagatas första självbiografiska serie, My Lesbian Experience with Loneliness, var en av de bästa serierna jag läste 2017. Självutlämnande, sorgligt, men samtidigt med humor berättade hon om sina försök att lära känna andra människor och inte längre behöva bo hos och förlita sig på sina föräldrar. I uppföljaren My Solo Exchange Diaryfick vi sedan läsa om reaktionerna hos hennes omgivning när den första boken kom ut, och framförallt hur relationen till föräldrarna påverkades. Hon lyckas flytta hemifrån, åtminstone ett tag, och försörja sig själv, och det ser relativt ljust ut.

I volym två får vi se vad som hänt sedan dess, och precis som förut handlar det om några små steg framåt, följt av enstaka jättekliv bakåt. Hon flyttar tillbaka till föräldrarna, tas in på sjukhus, men gör å andra sidan framsteg med sin relation till sin mamma. När serien slutar (och det är tydligen den sista delen) är det oklart hur Nagata egentligen mår, och hur det ska gå för henne.

Sammantaget är det absolut så att det är den första boken som är intressantast; som många andra självbiografiska serier blir det lite väl mycket repetition efter ett tag av tankar vi redan sett. Jag är nog heller inte så förtjust när serier mer och mer handlar om reaktioner på tidigare serier eftersom det ger mig en känsla av en spiral som följs inåt centrum och där man till slut har en serie som till 100% handlar om sig själv. Nagata hamnar inte riktigt där, men jag tror att My Solo Exchange Diaryhöll på precis lagom länge, även om den lämnar mig med en önskan att få veta mer om vad som hände sen.

Och jag måste också säga att serien är en fascinerande blandning av total öppenhet som ibland kolliderar med en önskan om att inte vara till besvär eller , som när Nagata ber om ursäkt till läsaren för att hon inte klarat av att upprätthålla en relation som hennes läsare (serien publicerades ursprungligen online) gratulerade henne till. Visst är det My Lesbian Experience with Lonelinesssom är höjdpunkten av de tre böckerna, men de andra två förtjänar också att läsas; de liknar inte mycket annat jag läst, och det på ett bra sätt :-)

Till bok nummer två, från Frankrike, närmare bestämt Jacques Tardis I, René – Prisoner of War in Stalag IIB – My Return Home.

I den första bokenfick vi följa Tardis far René i hans liv i det tyska fånglägret Stalag IIB efter att René tillfångatagits bara några dagar efter Tysklands invasion av Frankrike under andra världskriget. Boken slutade 29 januari 1945 när lägret stängs och fångarna påbörjar sin marsch västerut när de tyska soldaterna flyr undan den annalkande ryska armén.

I den här uppföljaren får vi följa René när fångarna leds kors och tvärs över Tyskland, allt för att undvika att de stöter på någon av de allierades arméer. Eländet är stort med en svinkall vinter och brist på mat, men ändå finns det en gnutta mer optimism hos René. Han är visserligen lika arg på världen och allting i den, men här, när han till slut ändå känner att han kanske är på väg hem till sin älskade Zette, så slipper det ändå ur honom en gång att en tysk äng fångarna passerar är vacker; dittills har allting varit skit i Tyskland, som natur, mat, hus, väder, och så vidare.


Förutom det självbiografiska innehållet finns det två likheter till mellan dagens böcker: Mycket begränsade färgskalor, och sidlayouter som alltid består av liggande widescreenrutor (tre för Tradi, fyra för Kabata)

Så trots att många fångar dör under marschen och trots alla hemskheter som det berättas om känns det för mig som läsare som om en del av pressen försvinner när det tidigare mycket hårt organiserade fånglägerlivet ersätts av en tillvaro under en sönderfallande tysk armé. Och så även teckningarna där det långsamt smyger sig in lite ljusare nyanser, och mot slutet även färger i den tidigare grå/blå/svarta färgskalan. Hoppfullt är kanske inte ordet med tanke på att René som sagt är lika aggressiv mot omvärlden som förut, men någonting ditåt är det ändå fråga om för människan René.

Upplägget av serien är detsamma som tidigare, dvs René pratar om vad som händer just då (via de anteckningar om vad som hände han skrev ner när sonen Jacques bad honom om det), och Jacques kommenterar händelserna som en grekisk kör. Men den här gången är Jacques kommentarer inte lika personliga för medan René pratar om vad som händer honom under marschen berättar Jacques vad som samtidigt händer i kriget, så det blir mer av metod för att låta läsaren förstå hur slutet för nazisterna nalkas (inklusive vad jag misstänker är en klassisk översättningsgroda där Schweiz och Sverige blandas ihop…).

Jag gillar såklart teckningarna i serien, men jag tycker nog att metoden med den berättande René och den kommenterande Jacques inte fungerar riktigt lika bra den här gången. I den första boken var relationen mellan fadern och sonen mer närvarande och brännande, men här berör den sällan. Förutom en episod när René berättar om hur fångarna till slut undslipper de tyska soldaterna då Jacques blir våldsamt upprörd över faderns handlingar; här blir det också för mig lite oklart om de känslor Jacques i serien visar upp är Jacques Tardis egna nutida känslor, hans känslor som barn (Jacques i serien ser ut att vara cirka 15 år), eller ren fiktion. René är hur som helst lakonisk i sin reaktion; efter att ha sett kriget på nära hand bekymrar han sig inte nämnvärt över hur en avrättning kan se ut för en som inte varit med.


Friheten är nära för René så färgskalan utvidgas en smula. Krigets hemskheter fortsätter dock.

Precis som med My Solo Exchange Diary 2är det alltså en bok som inte är riktigt lika bra som sin föregångare, men som jag ändå rekommenderar, och jag hoppas att Fantagraphics också kommer ge ut den tredje delen som kom ut i höstas i Frankrike som handlar om Renés liv efter kriget. Fast läs inte båda böckerna i ett streck som jag gjorde den här gången (jag ville gärna läsa om ettan innan jag gav mig på tvåan) eftersom Renés ordmatta kan bli alltför mycket i stora doser, så pauser rekommenderas!

Kan köpas bl.a. här:

Hawkeye #2

Dvs, Kate Bishop, som som synes här ovan (klicka för större version av bilden) får kämpa med att alla tror att det handlar om Cliff Barton, Hawkeye #1, när hon försöker starta en detektivbyrå i Los Angeles med namnet Hawkeye Investigations. Och det är lite poängen i Hawkeye-tidningen, skriven av Kelly Thompson och (mestadels, som ovan) illustrerad av Leonardo Romero: Bishop försöker hitta sin egen plats i världen och inte bara vara en mindre känd version av Barton. Så hon flyttar till västkusten, från New York där Barton och för den delen de flesta andra Marvel-hjältarna huserar, för att starta om.

Själv stötte jag på Bishop första gången när hon dök upp i Matt Fraction& David Ajas Hawkeye, en alldeles utmärkt serie som jag hade tänkt skriva om för länge sedan men sen glömde bort. Korkat av mig, för jag kan verkligen rekommendera de 22 numren som har en charmerande avslappnad stil när vi får följa Bartons mer vardagliga liv, dvs vad han pysslar med när han inte räddar universum från undergång tillsammans med Avengers, som skurkaktiga hyresvärdar med mera. Och när Bishop gör entré i serien passar hon in alldeles förträffligt; visst kan Barton bli smått frustrerad över hur impulsiv hon är, men han är inte precis någon eftertankens gigant själv heller så när de två ger sig ut på äventyr blir det åka av :-)

Efter att Fraction & Aja avslutat sin serie läste jag ingenting mer om Hawkeye. Jag noterade att Jeff Lemireskrev någonting men eftersom jag tycker att Lemires superhjältemanus är bedövande trista var det ingenting jag brydde mig om. Men sen, för någon vecka sedan, råkade jag av en slump läsa en artikel om att tidningen West Coast Avengersskulle läggas ner efter tio nummer, och beskrivningen av tidningen lät kul, med en Kate Bishop som teamets ledare. Jag kollade upp tidningen, såg att samma författare, Kelly Thompson, också skrivit sexton nummer av Hawkeyemed Bishop i huvudrollen som tog vid där Fraction/Aja slutade och som av de sidor jag såg såg snygg ut, och det räckte för att jag skulle läsa de sexton numren plus de åtta av West Coast Avengers som hittills kommit ut. Och nu ska ni få veta vad jag tyckte :-)

Jag tror fånigt nog att jag inte kan låta bli att jämföra den med Fraction/Ajas serie, som jag alltså inte skrivit om förut, så jag får be om ursäkt till de som inte läst den (men det borde ni alltså göra!). För så mycket i serien påminner om den tidigare: Romeros teckningar med sina relativt enkla streck utan skuggningar, den lättsamma och chosefria dialogen som är inriktad på mys mer än på att driva handlingen framåt, inslagen av enklare lek med seriens formspråk som hur Bishop tar in en scen, inklusive små kommentarer om det hon ser.

Så visst har jag trevligt när jag läser Hawkeye; samma känsla som att se en välbekant film som sett förut, eller en sitcom jag följt i många år. Men tidningen blev alltså nedlagd efter sexton nummer, och uppföljaren West Coast Avengers(för det är en tydlig uppföljare) överlevde alltså bara i tio nummer. Cred till Marvel för att ge en serie en till chans, antagligen med förhoppningen att den senare titeln skulle vara mer lockande. Men jag är inte förvånad att serien inte sålde tillräckligt bra, för trots att mycket i den är intressant och underhållande saknas någonting fundamentalt, nämligen en historia som någon bryr sig om.

För både Hawkeyeoch West Coast Avengerssaknar en engagerande story. En serie kan klara sig helt på stämningen och bra karaktärer, men om det finns en story så måste den vara bättre än den som finns här. Jag tycker att det verkar som om inte ens Thompson bryr sig om den och att den bara är där eftersom det är så en ”riktig” Marvel-serie ska vara konstruerad. Och andra saker slarvas det också med i manuset, som att bipersoner plötsligt agerar konstigt/quirky utan förvarning eller motivering, eller hur det plötsligt nämns att Captain America är sur över att Bishop tagit namnet West Coast Avengers utan att be om lov men detta följs aldrig upp, och åtminstone jag får intrycket att inslagen bara finns med just för att ha med någonting udda, men utan det förarbete gjorts som krävs för att det udda ska var överraskande.


West Coast Avengers får en ny medlem

Egentligen är framförallt Hawkeye-serien (tack vare Romeros teckningar som är klart bättre än de i West Coast Avengers*) en serie jag absolut skulle rekommendera för dess charm, bristerna i manus till trots. Men kombinerat med att Fraction/Ajas serie finns gör det att Thompsons version mest av allt känns som en blekare kopia, en serie som försöker vara så lik sin förebild att den glömmer bort att bli någonting eget. Fractions manus är inte heller det speciellt fokuserat vad gäller intrigen och kan vara lite förvirrande i sin ibland alltför avkopplade stil, men den intrig som finns är definitivt omsorgsfullt planerad och utförd. Här blir det alltför löst i konturen, och resultatet är en serie som jag på en del sätt verkligen gillar men som jag ändå mest blir frustrerad av att läsa. Så kan det gå!

Kan köpas bl.a. här:

*: Att Gwenpoolär med i West Coast Avengers är såklart ett plus, så förtjust i henne som jag blev tack vare hennes egen tidning, men även i det här fallet är det mer att jag uppskattar att få läsa mer om henne än att hon är speciellt lyckad i serien, för även hon känns mest av allt som en inte oäven gjord men långtifrån hundraprocentig kopia av sitt bästa jag.

Åter till framtiden

Dags för en pendang till albumet Minnen från framtiden(hädanefter Mff), samlingen med korta återblickar från några Linda och Valentin-album. Den gången var det de första nio albumen som vi fick läsa mer om, så i den nya boken Åter till framtiden*är det istället diverse karaktärer och miljöer från de senare albumen vi får återse.

Det betyder att den heliga (eller kanske oheliga) treenigheten på Hypsis fortsätter att gräla om hur Jorden ska hanteras, Rubanis ultrakapitalister försöker tjäna än mer pengar, schniarfen schniarfar vidare, med mera. Och precis som i förra boken är det korta berättelser som nog vore tämligen obegripliga för den som inte läst de Linda och Valentin-serier som refereras till, för till skillnad från exempelvis de lika korta berättelserna i Rymdstigarär poängen här inte att konstruera nya avslutade historier utan att påminna om allt som huvudpersonerna varit med om. Så nostalgifaktorn är extremt hög, och det är kanske inte det jag uppskattar mest när jag läser, även om det kan vara rätt mysigt.


Schniarfen är en av de intressantare nya bekantskaperna från de senare LoV-albumen

Men det är också en rörigare bok än Mff, och det är bitvis rätt knepigt att hänga med i berättelserna om man inte kommer ihåg varenda liten detalj från originalalbumen. Det kan vara att jag själv tack vare att jag läste dem som liten kommer ihåg de tidiga albumen så mycket bättre än de senare -> jag har lättare att placera personer och miljöer som refererar till dem. Den tydliga strukturen i Mffdär varje episod så tydligt handlade om exakt ett gammalt album gjorde den också lättare att läsa än den här där den strukturen saknas.

Vad som är intressantare är dock att det den här gången faktiskt finns, trots det jag sagt, en större plan med boken: Alla episoderna här utspelas mot den bakgrund som utgörs av det sista avslutande albumet, Tidsöppnaren, med sitt öppna slut för Linda och Valentin. Här försöker Christin & Mézières utvidga det slutet och förklara vad det egentligen innebär, vilket gör att albumet känns som en viktigare del av berättelsen om Linda och Valentin eftersom vi får läsa mer om deras liv efter Tidsöppnaren. Så om någon av de två albumen Mffoch Åter till framtidenskulle ingått i den vanliga numreringen av albumen är det nog den senare, men som noterats (se *, igen) är namn- och utgivningen av de två inte helt logisk… 😉

Sen kanske jag personligen inte tycker att fler förklaringar nödvändigtvis är bättre. Christin har alltid haft en dragning åt det en smula flummiga, så när han vill förklara mer blir det ibland ganska ansträngt. Och om Tidsöppnarens slut var ett science fiction-slut av den typiska ”Slut, men tack vare tidsresor/liknande sf-orsaker har status quo ändå återupprättats”-typen så förstärks den känslan här. Jag tror att Christin & Mézières ville ha ett riktigt slut, men att Linda och Valentin samtidigt skulle kunna fortsätta sina äventyr som rymdtidsagenter, och den äta-kakan-och-ha-den-kvar-mentaliteten är jag kluven inför. På ett sätt gillar jag att de fortfarande finns där ute, precis som alltid, men än mer gillade jag att det när serien tog slut var öppet för att vad som helst skulle kunna hända.

Lite darrigt när det gäller manuset alltså, och detsamma gäller Mézières teckningar. Det är inte så konstigt med tanke på att han är 79 år (precis som Christin), men trots att det här albumet är gjort för ett normalt format ser teckningarna mer ut som i redan nämnda Rymdstigar, dvs som om de avsetts för ett mindre format men sedan förstorats. Mézières har alltid varit bättre vad gäller känsla och miljöer än detaljprecision och anatomier, men den här gången ser människorna ibland ännu besynnerligare ut än vad de brukar. En fördel med science fiction: Utomjordingarna ser mycket bättre ut eftersom jag inte kan säga hur de faktiskt borde se ut 😉 Och en liten detalj som jag nämnt flera gånger förut vad gäller andra tecknare, även sådana som tekniskt sett är betydligt vassare än Mézières (som Jim Holdaway), och som jag alltid tyckt är smått fascinerande: Att teckna barn kan riktigt, riktigt svårt, jämfört med att teckna vuxna.

Jag har svårt att tro att det blir några fler Linda och Valentin-album skapade av Christin & Mézières med tanke på hur pass till åren komna de är, och även om Åter till framtidenär lite skraltigt sammansatt är det ändå imponerande att de tillsammans med Mézières syster Evelyn Tran-Lé som stått för färgerna har gjort serien i mer än 50 år. Att den satt sina spår även i Sverige är tydligt för det är helt klart en av de europeisk serier där flest udda och aparta album översatts som inte hör till den egentliga serien, och jag har märkt på besökssiffrorna här på bloggen att det är en serie som det googlas efter ovanligt mycket :-)

Kan köpas bl.a. här:

*: För den som försöker förstå sig på hur den svenska och den franska utgivningen hänger samman har förvirrande nog det första albumet, på franska Souvenirs de futursoch utgivet som nummer 23 av de ”vanliga” Linda och Valentin-albumen, samtidigt som det nya kom ut återgivits under namnet L’avenir est avancéT1, och det nya heter alltså följdriktigt L’avenir est avancéT2. Man har alltså retroaktivt ändrat så att det gamla albumet nu utnämnts till första albumet i en ny svit Linda och Valentin-album istället för att tillhöra den ursprungliga sviten…

Vilda västern à la Prince Valiant: Lance

Lance - cover

Det är egentligen att göra Warren Tufts serie en otjänst att jämföra den med Prins Valiant(hädanefter PV), inte många serier klarar av en sån jämförelse. Men när det intressanta (men ibland märkbart tydligt skriven av någon som inte har engelska som sitt förstaspråk, och där antagligen autokorrigering ställer till det när den i serien tämligen icke-kriminella Big Fallon att konsekvent kallas för Big Felon) förordet gång på gång upprepar att det var Tufts egna målsättning att göra någonting liknande, och när jag själv när jag läste serien utan att ha läst förordet (jag brukar spara dem till sist eftersom de ofta avslöjar alldeles för mycket om handlingen, men det var ingen fara den här gången) också kom att reflektera över hur stora likheter de två serierna har, ja då är det omöjligt att inte nämna det. Och det är väl lika bra att jag innan jag går igenom serien lite noggrannare kan slå fast att Tufts inte behöver skämmas för den jämförelsen. Riktigt lika bra som Fosters mästerverk är det inte, jag återkommer snart till varför, men den högt spända bågen når riktigt långt den här gången :-)

För egen del var det väldigt länge sedan jag läste någonting av Lance; några enstaka episoder i svartvitt från skilda håll som aldrig satte några spår i minnet. Mina förväntningar inför boken var ändå försiktigt optimistiska; jag visste egentligen inte mycket om serien men de såg snygg ut när jag googlade på den, och Tufts andra västern-serie Casey Rugglesgillar jag, även om det var ett tag sedan jag läste den. Men nu, när jag läst hela serien, har jag förstås en hel hög åsikter som jag tänkte dela med mig! Och jag tror att jag ska göra det i form av korta stycken om olika tankar som slog mig vid läsningen eftersom mina känslor är så pass splittrade; mycket är fantastiskt bra, men det finns också en hel del underliga brister. Hey! Ho! Let’s go!

Färg

Lance var huvudsakligen en serie som enbart publicerades på söndagar, precis som PV, och Tufts utnyttjar möjligheterna som färger ger på ett förträffligt sätt. Solnedgångar, vinterlandskap, och den torra prärien frammanas mer av färgerna än av linjerna. Ibland är kanske Tufts ambitioner större än förmågan, men som sagt gillar jag att han verkligen försöker göra någonting extra av serien.

Svartvitt


Öppna bilden i eget fönster/tab för att se bättre hur lyckade stripparna är. Deras presentation i boken orsakar också min kanske största kritik mot boken som sådan: De svartvita stripparna trycks i för litet format, så jag skulle personligen ha föredragit att de trycktes liggande, tre per sida, istället för sex per sida.

Här kommer ett problem med serien: Trots att den huvudsakligen är en söndagsserie med snitsig färgläggning ser den ändå som allra bäst ut under de fåtal månader då den kompletterades med en dagsstripp i svartvitt. När Tufts jobbar i färg ser jag hur han anstränger sig för att få till det bra och han lyckas ofta, men när jag ser de svartvita stripparna tycker jag det är uppenbart hur mycket säkrare han är i det formatet. De är inte bara grafiskt mer genomgående lyckade, utan också saker som figurteckning, anatomi med mera sitter klockrent i det mindre formatet. Och det sista förtjänar ett eget stycke…

Anatomi

Om man vill ta upp kampen med PVom mest imponerande söndagssida måste allting fungera: Layout, färger, linjeteckning. Och det är inte så sällan som Tufts misslyckas med det sistnämnda; anatomiskt skumma människor syns till då och då, och inte bara i bakgrunden. Som här, där Lances armar ser minst sagt besynnerliga ut:

Det stora söndagsformatet är helt enkelt oförlåtande, så slarv som på bilden ovan syns omedelbart.

Rumpor med mera

Ett förvånande inslag i serien är hur vågad den ibland är, med tanke på att den publicerades i USA på 50-talet. Men Tufts drar sig inte för att skildra verkligheten med allt vad det innebär, inklusive nakna rumpor. Bara manliga sådana, förvisso (om kvinnor ses nakna bakifrån skärs bilden av precis innan de blir alltför vågade), men ändå. Och på samma sätt är inslag som den tortyr Lance och Kit Carson här utsätts för mycket råare och mer obehagliga än det mesta annat i dagstidningsserieväg från den tiden. Och tortyr och skador har effekt; den som utsätts för det i serien studsar inte omedelbart tillbaka; det finns många episoder där Lance måste räddas av andra eftersom han helt enkelt inte klarar ut situationen själv, också det ett udda inslag i en genre där hjältar oftast klarar allt.

En rumpa till tänker jag bjuda på, men den här gången med mindre lyckat resultat. Jag är ingen hästexpert men nog tycker jag att en del av Tufts hästrumpor ser besynnerliga ut, både från sidan och ibland bakifrån:

Nog är det någonting oroväckande mänskligt över den där ryggtavlan? 😉 Och den där dragonen som svävar även sadeln är också han rätt märklig.

Indianer

I en vilda västern-serie är det nästan oundvikligt att indianer kommer dyka upp. Så även i Lance, och därför vill jag kommentera hur Tufts klarar av det, med tanke på att det är en serie med mer än 50 år på nacken. I det stora hela följer han det klassiska mönstret där indianerna bara är en av alla faror som lurar i vildmarken. De är svåra att förstå sig på, de är mycket statuskänsliga, och de är snara till vrede, och indiankvinnor blir lätt kära i Lance med tragisk följd, precis som väntat. Med andra ord, tyvärr ingenting positivt på den fronten.

Med ett gigantiskt undantag: Historien om Eliza Hackett, maka till Oliver Hackett. Historien är en av de tidigaste och den är nog manusmässigt den mest intressanta och kanske också den allra bästa i hela serien. Makarna Hacketts samliv, indianhövdingen Bull Bears inträde på scenen, och upplösningen överlåter helt på läsaren att förstå vad för känslor som rör sig i huvudpersonernas inre. Den svindlande tanken (för sin tid) att det kanske finns andra sätt att leva och tänka än de i den ”civiliserade” vita världen berörs, och ingen dom faller över Eliza trots hennes mycket otraditionella val. Att episoden också innehåller en av de allra mest lyckade sidorna vad gäller larger-than-life-känsla och en som med sin blandning av elegant teckning och starka känslor skulle platsat i PVgör ju inte historien sämre:

Manus

Generellt är manusen till Lance kompetenta, men jag tror att formatet med en fortlöpande serie egentligen inte passar honom. Han kan skriva riktigt bra och ovanliga historier, som den om Eliza Hackett eller den där vi får följa en vagnkaravan på väg mot Oregon, men en del känns mest som utfyllnad. Serien ska ju fortsätta varje vecka så det finns ingen möjlighet att invänta inspirationen, och då blir det historier som känns mer pliktskyldiga än spännande. Med det sagt är han inte oäven på att berätta rena spänningshistorier utan krusiduller, och även i dem glimtar ibland Tufts mer spännande och personliga touch till. Så jag är nöjd med manusen, men det är frustrerande att han kunde skriva så bra och originella saker som Eliza Hackett-episoden för att sen falla tillbaka i vilda västern-klichéerna. Den ojämnheten i manusen för mig också in på det sista stycket för idag:

Fladdrighet

Jag har redan nämnt att manusen varierar mycket i kvalitet, och att detsamma gäller teckningarna. Men den osäkerhetskänslan gäller också serien som sådan för under de fem åren den fanns byter den utformning och karaktär gång på gång. Förutom den kortlivade dagsstrippversionen har vi också förändringar som kan ses till på sidorna här ovan: Handtextad text. Typsatt text. Text under teckningarna à la PV. Text i pratbubblor (och byte från/till att använda pratbubblor förekommer flera gånger). Och här en av tre söndagssidor där Tufts plötsligt helt överger linjeteckningar och istället målar sidan:


Visst är det roligt med experimentlusta, men i Lancegår det till överdrift och det känns istället som om serien har förtvivlat svårt att hitta sin form i en ständig jakt efter den perfekta lösningen. Jag tror att Tufts skulle passat mycket bättre i en annan miljö, där han kunde skapa en berättelse i det format och i det omfång som han just då kände för och som passade för just den berättelsen. Med andra ord, han borde gjort serieböcker istället för en dagstidningsserie, och de skulle ha fått ta den tid de krävde att göra (för att undvika en del slarv i teckningarna). Men det var såklart omöjligt vid den här tiden, och därför får vi nöja oss med en fascinerande och bitvis suverän serie, men också en som får mig att fundera på vad som skulle kunna varit.

Kan köpas bl.a. här:

Classic Comics utgåvor kan vara knepiga att beställa från Europa, men Amazon USA (tyvärr inte UK) har den och jag beställde därifrån. Var beredda på att det kan tillkomma tullavgifter+moms numera, men priset har iallafall sjunkit så att det är sisådär 300 SEK mindre än när jag köpte den. Osis för mig, tur för er, för det är en bok som är väl värd att köpa!

Mort Cinder

För några år sedan dök för första gången den argentinska klassikern El Eternautaupp på engelska i en mycket snygg utgåva från Fantagraphics. Jag blev positivt överraskadöver hur intressant den var att läsa, inte bara som en klassiker utan som en också idag bra serie, vissa ålderdomliga skavanker till trots. Så jag blev sugen på att få läsa fler serier skriva av Héctor Germán Oesterheld (för det var manuset som var vassast), och därför är det glädjande att se att hans Mort Cinder, en nästan lika klassisk serie, nu också översatts, återigen tack vare Fantagraphics.

Om El Eternautaär en science fiction-serie med politisk inriktning (åtminstone i tolkningen av den; den går också utmärkt att läsa utan att göra paralleller till dåtidens Argentina) är Mort Cinderen skräckserie med humanistisk inriktning. Eller, den börjar åtminstone som en skräckserie som skulle passat perfekt in i tidningar som förlaget Warrens 60-talsmagasin (Creepy, Eerie, med flera; på svenska som Chock): Svartvitt, mycket suggestivt tecknat av Alberto Breccia, med en krypande stämning och egentligen aldrig helt förklarad intrig där antikhandlaren Ezra Winston obönhörligt leds av okända krafter till graven där Mort Cinder, en nyligen avrättad mördare, ligger. Breccia tecknar bra i början och efterhand fantastiskt och Oesterhelds manus är genuint skrämmande, med Ezra som den hjälplösa människan som dras in i någonting han inte förstår.


Den första episoden är huvudsakligen tecknad i liggande format

Vackert så, och efter att den första långa historien avslutas efter drygt en tredjedel av boken förväntade jag mig att den skulle fortsätta på ett liknande vis. Dvs, verkligt bra, framförallt tack vare Breccias bidrag, men kanske inte mycket mer än en bra berättad traditionell skräckis (inklusive dessas vanligtvis halvdana slut).

Men där hade jag fel, för vad som sedan följer är någonting annat och ännu bättre, nämligen åtta kortare historier där Mort för Ezra berättar om sina tidigare liv. Första världskriget, slaget vid Thermopyle (för den serieintresserade är det givande att jämföra med Frank Millers 300som skildrar samma episod), uppförandet av Babels torn; Mort Cinder har varit överallt. Och han har så gott som alltid varit en vanlig person för det här är sällan hjälteberättelser utan istället tragedier (oftast) i det lilla formatet. Det är inte en värld som ska räddas eller gå under utan ”bara” ett liv eller två, och det behöver inte heller vara ”viktiga” personer.

Kanske tydligast skildras det i de två berättelserna som utspelar sig i ett fängelse i Oklahoma 1925, där Mort Cinder är fängslad. De vars liv står på spel är några av hans medfångar; varför de (och Mort) är fängslade är oväsentligt för handlingen. Istället är det deras kamp för att överleva/fly från det helvete de befinner sig i som är navet i berättelsen. De är inte skildrade som några oskyldiga duvungar, men de är likafullt människor, de med.

Jag uttrycker mig kanske lite klumpigt, åtminstone mycket klumpigare än vad Oesterheld gör, och får serien att låta pekpinnemässig men det är helt fel för sådana lyser med sin frånvaro. Det är istället grundtonen i serien som är just humanistisk, och det är kanske inte vad jag väntade mig efter de första nittio sidornas skräck 😉

Jag gillade som sagt El Eternauta, men den var ändå en serie som kräver att läsaren kan ha överseende med de mer pulpartade inslagen som känns som de mer hörde hemma i Alex Raymonds Blixt Gordon. Men vad gäller Mort Cinderbehövs inga brasklappar för det här är en serie som är ruskigt bra, och att den har 50 år på nacken märks inte alls. Och, igen, Oesterhelds manus är verkligen bra, men det mest imponerande är nog ändå Breccia. Han varierar sin stil och är lika skicklig på dem alla, och reproduktionen i boken är så gott som alltid fantastisk; det ser nästan ut som om en del sidor är tryckta efter originalsidorna, så väl ser man Breccias streck, toningar, med mera. Och om det inte räckte som beröm vad gäller utgåvan måste jag också tillägga att omslagets kombination av hårdhet, mjukhet och tjocklek är en fröjd i handen. Kanske inte det allra viktigaste när det gäller en bok, men likaväl sant!

Kan köpas bl.a. här:

PS: Dagens bilder är tagna från den digitala utgåvan, men det här är definitivt en gång då den fysiska version är klart överlägsen. Inte bara för den redan nämnda excellenta känslan av att hålla i boken, utan också för att de digitala sidorna kan se lite för hårda ut, för sterila. IMHO, naturligtvis!