Battlefields omgång 3

Har jag skrivit om omgång ett och omgång två är det nog lika bra att också skriva om omgång tre i Garth Ennis Battlefields-serie där han med hjälp av diverse tecknare presenterar framförallt andra världskriget från olika synvinklar i olika miniserier. Här i den tredje och som han själv lovar avslutande omgången serier handlar det om att knyta ihop säcken vad gäller berättelsen om stridsvagnsledaren Stiles respektive stridspiloten Anna Kharkova, i The Green Fields Beyond och The Fall and Rise of Anna Kharkova.

The Green Fields Beyond rör sig bortom andra världskriget och skildrar istället ett av de avgörande ögonblicken under Korekriget, dit Stiles lockats efter att ha insett att han inte längre passar i det civila livet. Tankies (samlingsnamnet för de tre miniserierna med Stiles) har varit ojämna serier, där den första (lyckad i sin lågmälda ton) var något av en vardagsskildring av ett soldatliv och den andra (mindre lyckad pga de klichéartade tyskarna) mer dramatisk, där tyngdpunkten flyttade från stridvagnsteamet till Stiles själv.

Här i den tredje är det svårt att säga vad poängen egentligen är. Stiles har utvecklats men är fortfarande inte vidare intressant vilket är en besvikelse eftersom personteckningen annars är något av Ennis starkare sidor, och inte heller i övrigt dyker det upp några minnesvärda personer. Carlos Ezquerras teckningar är helt dugliga och på gränsen till bra, den trista färgläggningen till trots, men i övrigt är nog det intressantaste just att serien utspelar sig under Koreakriget, ett krig som Ennis inte tidigare fokuserat på. Fast det räcker inte; de historiska detaljerna räcker inte att bygga en hel serie på, och Ennis humor som också varit en del av Tankies lyser mestadels med sin frånvaro, den med. Dessutom är skildringen av de kinesiska motståndare mer än lovligt slapp och nyanslös, tyvärr.

The Fall and Rise of Anna Kharkova är mycket mer lyckad. Kharkovas miniserie i den första omgången av Battlefield tyckte jag då var den klart svagaste, medan den andra däremot var bäst i den omgången. Och den uppåtgående trenden fortsätter här, där berättelsen om Anna Kharkova och hennes kamp för Sovjetunionen men mot konventionerna som gör livet för en kvinna i flygvapnet svårt når sitt spektakulära slut. Det är inte mycket luftstrider den här gången, även om det är en sådan som bokstavligen leder till titelns fall, men det symboliska fallet som orsakas av politiskt manövrerande och personligt agg gentemot Kharkova är så mycket djupare.

Så inte oväntat tycker jag bäst om Anna Kharkovas berättelse när den avlägsnar sig från stridsscenerna och närmar sig det mer personliga, dvs just det som jag tycker bäst om hos Ennis. Kharkova är en fascinerande person och hon utvecklas under seriens gång från ung och adrenalinstinn till mer eftertänksam och filosofiskt lagd, de ohyggliga personliga missöden till trots. Sekvensen flygkrasch -> tysk krigsfånge -> rysk Gulagfånge skulle kunna bryta ner vem som helst men Anna Kharkova är till slut i balans med sig själv, utan att förödas av omständigheterna, trygg i vetskapen om vem hon är.

Att sedan slutet är strålande är bara grädde på moset; när Ennis får till sina sentimentala/melodramatiska/besynnerligt hoppingivande slut är jag en lycklig läsare :-)

Russ Brauns teckningar? Nja, de är väl OK, men det är inte precis de som gör att jag gillar Anna Kharkova-serierna så mycket!

Calamity Jane – The Calamitous Life of Martha Jane Cannary, 1852-1903

Av alla Lucky Luke-album jag läste som liten var det några som fastnade i minnet mer än andra: Ömfotingen, om den brittiska lordens möte med vilda västern; Apache-klyftan, där apacherna och en irländsk familjetragedi har en huvudroll; Billy the Kid, om ungdomsbrottslingen som terroriserar en småstad; Jesse James, med den Robin Hood-inspirerade banditen. Så uppenbarligen var jag svagast för de album som koncentrerade sig på nya karaktärer och på vilda västern som myt, och där Lucky Luke själv var mer av en bifigur. Därför är det inte så konstigt att albumet Calamity Jane också hörde till favoriterna, ett album där det för en gångs skull var en kvinna i huvudrollen.

Den där fascinationen av Calamity Jane satt uppenbarligen kvar också, vilket jag märkte när jag för några år sedan såg den fantastiska tv-serien Deadwood. Där dyker hon upp i en föga smickrande tolkning och som jag först tyckte med tveksam skådespelarinsats. Men efter ett tag började jag uppskatta rollfiguren; den behövde liksom tv-serien själv tid på sig för att jag skulle förstå vad den egentligen ville skildra. Deadwood är en på ytan realistisk och historiskt mycket korrekt bild av staden Deadwood och dess invånare, men i utförandet är det en icke-realistisk teater där både handling och skådespelare har mer likheter med Shakespeare än med det dokumentära.

En lång inledning för att förklara varför jag omedelbart köpte dagens bok, den med det långa namnet: Calamity Jane – The Calamitous Life of Martha Jane Cannary, 1852-1903, och varför jag var så positiv till den redan innan jag började läsa. En huvudrollsinnehavare jag har haft en personlig relation till sen barnsben och moderna franska serieskapare med teckningar i den icke-realistiska skolan (oftast ett plus för mig) borde betyda att jag skulle gilla den.

En ung Calamity Jane, ensam och hungrig i ödemarken

Och visst är jag glad över att ha läst Christian Perrissin (manus) och Matthieu Blanchins (teckningar) version av Calamity Janes liv, en närmare 400 sidors biografi som täcker hennes liv från födsel till död. Som alltid med Calamity Jane (som intresserad har jag läst en del annat om henne under åren) är det oerhört svårt att ge en sanningsenlig skildring av henne eftersom det redan under hennes levnad skrevs så många uppdiktade historier om vad hon gjort och vad hon upplevt, många av dem underblåsta av henne själv. Perrissin väljer oftast att framställa det som är mest sannolikt, dvs det som kanske inte är det mest spännande utan snarare mer tragiska i hennes levnadsöde; hennes mest spektakulära berättelser om sina insatser under general Custer mm saknas, eller nämns bara i texten som någonting hon sagt hade hänt.

Men serien har problem med att få styrsel på sitt ämne. Det som saknas är en röd tråd i hur man ska hantera en person där myten om henne har blivit så stor att den riktiga personen riskerar att försvinna. Perrissin försöker hålla sig på den historiskt korrekta sidan, och när mer tvivelaktiga scener skildras är det ibland med små brasklappar typ ”det finns inga egentliga bevis på att det Jane berättade hade inträffat”, ibland utan. Min känsla blir av en biografi som inte vill vara en enda lång räcka av deprimerande scener ur en gravt alkoholiserad mytomans liv, någonting som skulle vara nog så enkelt att skriva med tanke på Calamity Jane, men inte heller ge en alltför glorifierad bild. Ett vackert uppsåt, men tyvärr klarar inte Perrissin av det utan det blir istället en mängd av de där deprimerande scenerna vilket är oundvikligt, uppblandade med mer positiva sidor som det inte verkar finnas fog för när man läser.

Calamity Jane möter för första gången sin åtminstone enligt myten stora kärlek (och en saloon-dörr): Wild Bill Hickok

En splittrad bok således, där de olika vinklingarna på Calamity Jane aldrig smälter samman till en helgjuten bild: Den mycket frustrerande alkoholisten som verkar medvetet förstöra alla chanser; den kärleksfulla men ansvarslösa modern; samariten som tar ansvar för de svaga; kvinnan som inte vill anpassa sig till den av patriarkatet tilldelade rollen. Alla är de aspekter på Calamity Jane som förtjänar att visas upp men här känns det inte som olika aspekter på en person utan som olika människor.

Här och där bränner manuset till och jag hoppas att nu, nu ska det bli så intressant som det borde kunna bli, men så rinner tillfället ut i sanden när manuset återigen skiftar fokus till någonting annat. Det finns så många möjligheter här men eftersom Perrissin aldrig kan bestämma sig för vad han ska fokusera på ges det aldrig tillfälla att verkligen gräva ner sig i ett ämne.

Matthieu Blanchins teckningar håller däremot en jämnare kvalité och där har jag inga egentligen klagomål, förutom att hans spontana illustrationer ibland gör det en smula svårt att särskilja människor. På grund av ämnet kommer jag ibland att tänka på serien Journey av William Messner-Loebs vars teckningsstil Blanchin liknar, men egentligen är det nog snarare Will Eisner som både två har studerat. Se till exempel den här sidan med en stadsskildring à la Blanchin; nog påminner den en hel del om Eisners Bronx-serier, både i komposition och detaljer:

Blanchin är bäst på att skildra Jane på hennes mest destruktiva och kaotiska humör när han får chansen att vara så spontan och fri i sina linjer som det bara är möjligt. Det finns en känsla av undergroundserier över Blanchin, en passande känsla med tanke på hur de flesta som skildras i serien lever på samhällets botten.

Jag har svårt att läsa den här boken objektivt, och ämnet gjorde att jag nog delvis missade att läsa den som en serie, med bilder och text, och istället fokuserade mer på enbart texten. Hela läsningen var jag så vänligt inställd mot boken och dess huvudfigur att jag kunde överse med att framställningen var styltig och ganska pliktskyldig i sin skildring av milstolparna i Calamity Janes liv. Men samtidigt gjorde mina förkunskaper om henne att jag inte kunde råka bli att reagera över tveksamheter i skildringen och i vad Perrissin valde att visa och att inte visa. Så sammantaget kanske resultatet ändå blir att min bedömning hamnar ungefär rätt även objektivt sett, där mina subjektiva plus- och minusposter jämnar ut varandra…

Boken har många bra sidor och det är kul att den översatts till engelska så att jag fått chansen att läsa den. Men jag är helt säker på att serien skulle ha vunnit på att antingen bli mer en historisk biografi eller en mer skönlitterär historia, för som den är nu balanserar den inte helt stadigt mellan de två. Och jag är också helt säker på att Lucky Luke-albumet är en bättre serie :-)

I staden Deadwood, och den här är också ungefär hur Calamity Jane oftast skildras i tv-serien med samma namn

PS. Det finns mängder av böcker mm för den som vill läsa mer om Calamity Jane men grundfakta finns förstås på Wikipedia. Om man vill få en lite bättre förståelse för de positiva sidor med henne än man får efter Wikipediaartikeln (eller för den delen dagens recenserade bok) så är den här korta artikeln från Deadwood Magazine intressant. Den går igenom de sorgligare sidorna med hennes liv (och jag är väl inte helt förtjust i en del formuleringar i artikeln där), men mot slutet lyckas den verkligt bra med att också belysa andra sidor och ge en bättre förståelse av henne. DS.

The Unbelievable Gwenpool

Senaste inlägget var om Tardis Fog Over Tolbiac Bridge, en bra men minst sagt dyster historia, och jag funderar starkt på snart skriva om Alan Moores fruktansvärda Lovecraftserier (om jag orkar med tanke på deras uselhet och hur de än en gång pekar på att Moores dåliga sidor alltför ofta har övertaget nuförtiden) så därför tänkte jag klämma in ett litet inlägg om någonting roligare: The Unbelievable Gwenpool :-)

Jag har skrivit flera gånger om hur mycket jag uppskattar Marvels serier där de vågar vara lite annorlunda och släppa loss, utan den alldeles för vanliga dystert gravallvarliga stämningen i många moderna superhjälteserier (hello DC!). Titlar som Ms. Marvel och The Unbeatable Squirel Girl har nya (mer eller mindre) hjältar i huvudrollerna och går därför att läsa utan encyklopedisk kunskap om vad som hänt i Marvel-serierna de senaste decennierna, och de har sin alldeles egna röst tack vare att serieskaparna får göra det de är bra på och berätta sina egna historier. Plus det kanske viktigaste: Serierna är riktigt bra där det ofta går finfint att läsa enstaka nummer och ändå få ut något av det, och målgruppen är yngre läsare.

Så varför jag dröjde så länge med att läsa The Unbelievable Gwenpool vet jag inte riktigt. Lite var det för att titeln antydde att det kunde vara en tidning djupt insyltad i Spiderman-mytologin eftersom jag utgick från att Gwen Stacy var involverad, alternativt kanske den bara skulle vara en trött kopia på redan trötta Deadpool, men jag borde nog ha förstått att det var någonting helt annat som erbjöds, med tanke på titelns likhet med The Unbeatable Squirrel Girl

Gwenpool handlar om Gwen Poole, en trumpen tonåring från vår egen värld som är ett stort fan av Marvel-serier, och som en dag plötsligt befinner sig i Marvels universum. Eller åtminstone är det det som man som läsare knåpar ihop av hennes historia eftersom hon redan från första framträdandet redan är i Marvels värld, i en backupserie i Howard the Duck-tidningen. Hon saknar superkrafter men eftersom hon vet allt om alla superhjältar, inklusive deras hemliga identiteter, tycker hon att det nog kan duga som superkraft (plus att hon känner sig säker på att hon inte kan dö eftersom hon befinner sig i en serie) så hon skaffar en passande dräkt och ger sig i kast med superhjältebranschen.

Fast det där med superhjälte blir det lite si och så med; redan i första numret av sin egen tidning blir hon istället shanghajad av en M.O.D.O.K. som en av hans kriminella hantlangare. Och på den vägen fortsätter det: Gwenpools idéer om vad som hon/andra borde göra kraschar ofta rejält med vad andra tycker, och att hon dessutom tenderar att helt glatt kasta sig in i strider utan minsta eftertanke gör inte hennes kollegor gladare:

I början av serien är det mest ett humoristiskt kaos, med en huvudrollsinnehaverska som inte har kontroll på någonting och dras in in de mest absurda situationer. Det är roligt och underhållande, men inte så mycket mer än det. Behållningen kommer sig av att Gwenpool är en kul karaktär och av tecknarteamet Gurihirus fantastiska illustrationer; de är i sig nog för att läsa serien i sin suveräna mix av amerikanska superhjälteserier och japansk manga. Men jag måste säga att jag trodde att jag skulle tröttna efter ett tag, trots Gurihiru, eftersom manuset var så pass tunt.

Men efter ett tag börjar historien bli intressantare, utan att någonsin bli mindre rolig. Gwen utvecklar en riktig personlighet och det börjar skymta fram några sprickor i fasaden när riktiga superhjältar blir upprörda över att hon inte bryr sig om konsekvenserna av det hon gör, till exempel att hon tar så lättvindigt på att döda personer eftersom de ändå bara är bipersoner som bara finns till för att serien ska bli bra. Som det stora fan av Marvelserier hon är tar hon åt sig, särskilt när den stora favoriten Spider-Man (Miles Morales) blir arg, samtidigt som det börjar bli tydligt att hennes sätt att uppträda mest av allt är en flykt från det ”vanliga” livet där hon vantrivts.

Allvarliga toner, alltså, men som sagt tappar serien aldrig den anarkistiska charmen och det goda humöret, och när serien senare vandrar iväg alldeles väldeliga vandrar iväg åt meta-hållet (för gamla uvar, tänk Grant Morrisons klassiska Animal Man-serie, och för yngre uvar, tänk Deadpool) är det med en utmärkt mix av humor, allvar, filosofi och lek med seriemediet. Och jag kan inte låta bli att ännu en gång berömma Gurihiru: Visst är Christopher Hastings manus bra, och bättre blir det allteftersom, men teckningarna är så underbara hela tiden att det är svårt att slita sig från dem :-)

Så jag kan verkligen rekommendera att läsa lite serier om den otroliga Gwenpool, det är underhållning på hög nivå. Faktum är att jag för närvarande är mest förtjust i den av alla de mer udda och nya Marvel-serier jag läst de senaste åren och ni kan givetvis lita på mig, även om jag inte är i närheten av en lika stor kännare av Marvel som Gwenpool själv 😉

Fog Over Tolbiac Bridge

Ser man på :-) Fantagraphics har tydligen inte helt övergett sina översättningar av Jacques Tardis serier som jag började oroa mig för för nu har hans Fog Over Tolbiac Bridge dykt upp. Det är ytterligare en av hans böcker där han gör en serieversion av en fransk deckarroman och den här gången är det Léo Malet som står för originalet där hans karaktär Nestor Burma har huvudrollen, en karaktär som Tardis sedan skildrade i ett flertal senare serier.

Boken utspelar sig i Paris på 50-talet där Nestor Burma arbetar som privatdetektiv när en dag hans förflutna gör sig påmint: En av hans gamla vänner från anarkistperioden hittas mördad, och när Burma börjar gräva i saken visar det sig att flera andra från samma grupp är inblandade i fallet. Lägg därtill en fal kvinna vid namn Bélita med en exotisk bakgrund och att det är i Rive Gauche/Left Bank-miljön (dvs samma miljö som Jasons The Left Bank Gang, några decennier senare) som allting utspelar sig och det är någonting som borde passa Tardi som handen i handsken.

Och visst är Tardis teckningar bra, som alltid frestas jag säga, när han som här får röra sig i miljöer och skildra människor som är relativt slitna och bedagade. Men jag är inte helt förtjust i gråtonerna som jag tycker gör teckningarna en smula mer slätstrukna, och det känns också som om människorna alltför ofta står uppställda i rutorna istället för att de agerar; det är väldigt många bilder där karaktärerna är tecknade antingen rakt framifrån eller exakt i halvprofil.

Paris själv har en stor roll i boken

Manuset är inte heller det bästa, med en deckarhistoria som aldrig lyckas höja sig över klichéerna. I jämförelse med de tre tidigare deckarserierna av Tardi som Fantagraphics översatt, Run Like Crazy, Run Like Hell / Like a Sniper Lining Up His Shot / West Coast Blues, är det här en mycket svagare och mindre originell historia. Dessutom är den mycket plattare berättad: Där de tre tidigare hade en helt egen ton och stämning med sin säregna känsla av rikligt illustrerad roman (på ett bra sätt en mycket litterär känsla) är det här en serie som inte alls har samma djup och som inte inbjuder till egna funderingar, både vad gäller handling och vad gäller hur serier och framförallt adapteringar av romaner ska göras. Här är det en rättfram transferering av en roman till seriemediet, utan speciell finess, som räddas av att Tardi är så bra på att teckna miljöerna serien utspelas i.

När jag först läste serier av Tardi på 80-talet var det serier som de om Adèle Blanc-Sec och för den delen Fog Over Tolbiac Bridge (översatt som Bron i dimman i tidningen Pox) som jag läste. Då var jag måttligt imponerad: Teckningarna hade en charm och var definitivt personliga, men historierna grep aldrig tag i mig. Nuförtiden har jag betydligt högre tankar om Tardi och förut trodde jag att det kanske mest berodde på att jag nu var mer i synk med honom.

Men efter att ha läst Fog Over Tolbiac Bridge börjar jag tro att det är fel och att jag kanske inte har ändrat smak så värst mycket. De tre deckarserier som jag nämnde som riktigt bra härovan är alla skrivna av Jean-Patrick Manchette och är dessutom relativt nya serier av Tardi, och de av hans första världskriget-serier jag tyckt bäst om är också gjorde senare än 80-talet. Så jag misstänker att min förändrade syn på honom beror på att jag föredrar teckningarna av den senare Tardi, även om de äldre också är bra, och att Manchettes romaner antingen är mycket bättre än Malets eller att Tardi är bättre på att serieifiera Manchette. När jag läste Tardi på 80-talet visste jag att han sågs som en av de stora i fransk seriekonst, trots att jag själv inte riktigt såg storheten, och därför har det inte slagit mig förrän nu att han även utvecklats så mycket de sista decennierna. Åtminstone av min smak att döma :-)

Så här såg serien ut på svenska (Pox 1/84)

Love and Rockets v4

Love and Rockets nummer 1, fjärde försöket

Ingen recension idag eftersom jag inte har läst dagens serier ännu, bara en knappt ett år sen brasklapp till mig själv och till andra som kan vara intresserade men kanske missat det: De tre första numren av Bröderna Hernandez Love and Rockets fjärde volym finns att köpa i välsorterade seriebutiker nära dig (hoppas jag!).

Love and Rockets är ett ständigt dåligt samvete för mig. Jag tycker riktigt bra om serierna men har sedan länge helt upphört att följa serien, även om jag fortfarande köper det mesta av den. Orsak: Den vanvettigt röriga utgivningen, parat med min egen snudd på tvångsmässiga instinkt att jag vill läsa ”allt” i samma ordning det kom ut. Den första volymen av tidningen, 50 nummer, var enkel att följa med i, men sedan började kaoset när bröderna började ge ut egna miniserier huller om buller, och oftast krävde de att man hade läst de tidigare om man skulle ha någon möjlighet att följa med i de komplicerade relationerna. Fantagraphics spädde på förvirringen i och med sina som det kändes som ständigt omstartade utgåvor av ”kompletta” samlingar.

Sen blev det en volym 2 med 20 nummer och en volym 3 med åtta, tillsammans med diverse originalalbum och några miniserier till, för att alltså nu förra hösten påbörja volym 4. Lika illa som DC & Marvels ständiga omstarter är det inte men snudd på…

Men jag tänker inte ge upp och planerar absolut att ge mig i kast med att läsa alltihop, förhoppningsvis riktigt snart nu 😀