En veckas serier

Hoppsan! Glömde visst att posta den här när jag skrev den förra veckan så kronologiskt hör den hemma innan recensionen av de historiska 91:an-serierna :-)

Jag tänkte att som lite omväxling skulle jag idag ge en liten titt bakom kulisserna och lista vad jag egentligen läser i serieväg en vecka, så därför har jag skrivit upp allting som passerat förbi mina ögon de senaste 7 dagarna. Någon/Några av dem har jag redan skrivit om eller kommer att skriva om, men det mesta jag läser blir det inga inlägg om. Antingen för att det inte passar just nu (om det till exempel är en ännu inte avslutad serie), för att jag ännu inte hunnit skriva, eller för att jag inte tycker mig ha någonting intressant att säga (kan vara både bra och dåliga serier). Så, lista med mini-kommentarer:

  • Venice: Tanighuchi-bok från Louis Vuitton där huvudpersonen spankulerar runt i Venedig och skapar akvareller. Mycket vacker men onekligen andefattig jämfört med andra serier av Taniguchi med spankulerande huvudpersoner. Eventuell recension senare.
  • Baking with Kafka: Tom Gaulds senaste samling med skämtserier från The Guardian. Givetvis rolig men en bok mycket lik fast inte riktigt lika bra som You’re All Just Jealous of My Backpack, så jag skippar nog recension.
  • Minnen från framtiden: Linda och Valentin-nostalgi, redan recenserad.
  • Nola’s Worlds: Fransk barnserie med utmärkta teckningar om en fantasifull flicka som bor i en liten stad där hon upptäcker att någonting mycket underligt pågår, där personer från sagor dyker upp i verkliga livet och där vesslorna inte är vad de borde… 400+ sidor bra underhållning som jag kanske kommer recensera beroende på tid.

Object Lesson: En till fransk barndomsskildring men mer vardagsrealistisk, om Jean-Pierre, född i Paris men nu nyinflyttad på landet. Bra och tonsäker i genren ”ung pojke upptäcker livet” med allt vad det innebär på landsbygden. Kanske recenserar tillsammans med Nola’s Worlds om jag gör ett inlägg om franska serier om barndomen.

  • Natty: Mer franskt, den här gången två album ren fantasy om en prinsessa som vägrar att gifta sig med den av föräldrarna utvalde och därför tvingas fly till stadens nedre delar och där lär känna de vanliga människorna. OK, men väldigt mycket klichéer så tji recension för denna.
  • Okheania: Ännu mer fransk fantasy, om en värld som i princip bara består av ett stort hav som egentligen är lövverken hos gigantiska träd under ytan. Cool idé, inte oävna teckningar, men rätt trött manus och ännu inte avslutad (eller åtminstone ännu inte alla delar översatta), så ingen recension.
  • Samaris: Schuiten/Peeters första bok om de obskyra städerna i nyutgåva. Snyggt tecknad, såklart, men eftersom jag  nyligen skrivit om andra album i samma svit så skippar jag den här.
  • 91:an30-åriga kriget & Skånska kriget: Recension kommer.
  • Sherman’s Lagoon/Sigges lagun & Dilbert: Tre samlingar Sigge, två Dilbert, och eftersom det är serier som jag dels redan skrivit om, dels inte själv ändrat åsikt om (se länkade recension för vad jag tycker), och dels aldrig förändras på något sätt så finns det inte mycket att tillägga!
  • Rolf Gohs – Ett tecknarliv: Tänker inte recensera den men för den intresserade innehåller den Dödens fågel, två tidiga Mystiska 2:an, och Barnkorståget.
  • Jimmy’s Bastards 1-4: Garth Ennis gör James Bond-kopia. Småkul men ännu inte avslutad och uppenbart en ren bagatell så vad gäller recension: Prognosis Negative.
  • Anna och Frogga: Redan recenserad.
  • Läderlappen – Den återuppståndne: En källarförrådsrensning uppenbarade ett antal svenska serietidningar som jag blev sugen på att läsa igen, för att se hur det kändes att läsa så klassiska superhjälteserier i deras första svenska utgåvor. Hittills har jag bara hunnit med den här, dvs första delen av fyra i Frank Millers The Dark Knight Returns, men när jag läst de övriga tre och också Väktarna 1-6 (dvs Watchmens svenska serietidningsutgåva) och Daredevil-tidningen med Frank Millers version så är det inte alls omöjligt att det blir ett inlägg om dem.
  • Little Orphan Annie 14 – Sunshine and Shadow – 1948-1950: Hade inte alls tänkt läsa den här redan; den dök upp i fredags och jag har ett antal andra böcker före i kön. Men så råkade jag slå upp första sidan och hux flux var halva boken läst. Ska vänta med resten men det är jäkligt bra historier även om de här åren inte är lika bra som det klassiska 30-talet. Recension? Nja, har skrivit om serien så många gånger redan att det nog dröjer ett tag tills nästa gång.
  • The Bloody Cardinal: Richard Salas senaste. Har inte läst klart hela men som alltid fascinerande teckningar och ett oerhört kompakt och pulpigt manus. Recension: Kanske.

En veckas serieläsning sålunda. Eftersom det bara blev en roman under tiden (visserligen en av Alastair Reynolds så den tog sin lilla tid)  så borde jag hunnit med mer serier än vanligt, men eftersom jag fastnade för en för mig ny tv-serie (The Good Place) som tog sin rundliga tid att komma ikapp med samtidigt som jag fortfarande ser om Twin Peaks första två säsonger innan jag ger mig i kast med den tredje, plus att andra serier jag följer kom med nya avsnitt, så blev det nog ungefär lika mycket serier lästa som det brukar. Fast ingenting från Japan, men där brukar det förstås bli så att om jag läser någonting så handlar det ofta om tusentals sidor så då blir det inte mycket annat läst de veckorna :-)

Och apropå förhandstips om kommande recensioner: Jag har också läst Alack Sinner-samlingen för några veckor sedan men ännu inte skrivit något om den men det kommer garanterat, och kanske några ord om Garth Ennis Hitman-biserier med Sixpack också.

Harold Gray vs bokbål & äkta män

Ärkekonservative Harold Gray var inte precis en vän av censur, inte ens av någonting så vulgärt som serier:

Och inte heller någon anhängare av bokbål sådär i största allmänhet:

”Hitler’s helpers!” får nog betraktas som en ganska grov förolämpning, bara 5 år efter andra världskriget…

Båda bilderna från den senaste Little Orphan Annie-samlingen som även om serien inte är riktigt lika bra som de bästa åren på 30-talet fortfarande fortsätter att suga in mig i de långa och noggrant berättade historierna. Och herre min je vad många irriterande äkta män det finns i Grays serier! Annie träffar på en hårresande mängd makar som antingen är alltför lata och självgoda för att bidra med en cent till sina fattiga familjer eller som är regelrätta hustrumisshandlare. Bara i den här samlingen finns tre praktexemplar:

  • Jeb Jitters, en latmask som inte jobbat på många år med diverse olika undanflykter som ett ont knä (som inte hindrar honom från att dansa) medan hans hustru Flossie sliter hårt för de båda på deras lilla bondgård.
  • Dan Drift som likaså undvikit att jobba eftersom han hela tiden väntar på det stora lyftet, det där triviala men välbetalda jobbet som han känner att han förtjänar. Vilket han absolut inte gör; det enda vi vet om hans tidigare arbetshistoria är att hans inkompetens förorsakade hans svågers företag att konkursa. Hans fru Daisy däremot jobbar heltid och tar dessutom hand om deras åtta barn; den äldsta är åtta år så Daisy är när Annie flyttar in hos dem mycket sliten.
  • Kapten Krok (!), förnamn Johnny, som lämnar sin hustru Lena att dö när hon är sjuk men som snabbt återvänder för att sno åt sig pengarna när Lena  (med Annies hjälp, såklart) överlever och öppnar en framgångsrik restaurang.

Annie genomskådar dem alla men vad gäller de två första männen utan några egentligen tecken på framsteg; de är fortfarande lika lata men som Annie (och läsaren) konstaterar är de åtminstone vänliga och till deras försvar tar de utan att tveka hand om föräldralösa Annie när hon flyttar in hos dem. Fast det är klart, det är fortfarande fruarna som får se till att det kommer mat på bordet…

Den hustrumisshandlande Kapten Krok däremot går det mindre bra för, och i sann Gray-anda dör han givetvis en gruvlig död då han faller på eget grepp. Jag skulle nog tro att det dör väl så många skurkar i Little Orphan Annie som någonsin i Dick Tracy, och helt klart anser Gray att dödsstraff är fullständigt nödvändigt. Eller lite vigilante-rättvisa, om polisen inte kan sätta dit dem.

Och sist en liten utvikning till :-) Gray är inte en naturligt skicklig tecknare men han utnyttjar verkligen sina resurser maximalt. I den här boken är min grafiska favorit familjen Drift med de åtta barnen: Alla döttrar och alla med exakt samma extremt lätt-tecknade och omisskännliga frisyr. Varje gång en hop av systrarna är med i serien kan jag inte låta bli att le åt dem och hur Gray tecknar taggbuskarna:

När vi lämnar familjen finns det 11 systrar och jag kan inte låta bli att tycka synd om Daisy Drift

The Forbidden Harbour: Italiensk seriepoesi

Jag har binge-läst digitala serier i helgen, huvudsakligen från det helt digitala förlaget Europe Comics som översätter en förvånansvärd mängd europeiska serier och ofta mycket aktuella sådan; exempelvis dök det senaste Linda och Valentin-albumet (ett sidoalbum gjort av Lugano & Lauffray) upp bara några veckor efter den franska publiceringen. Risken med att läsa så många för mig helt nya och okända serier i ett svep är förstås att det bara blir ett virrvarr av allt, och att det blir svårt att skilja dem åt.

Men två stycken av dem stack ut tack vare sin kvalité och idag ska jag skriva om en av dem: The Forbidden Harbour, en två album (à cirka 160 sidor) lång historia som utspelar sig i början av 1800-talet och som kombinerar engelsk (huvudsakligen) romantisk poesi och segelfartyg, skriven av Teresa Radice och tecknad av Stefano Turconi.

Serien börjar när en ung pojke hittas uppspolad på en strand i närheten av Siam, utan minne förutom att hans namn är Abel och att han kom från ett skepp som förlist. Ett skepp från engelska flottan tar honom med sig till Plymouth, där han tas om hand av de tre föräldralösa döttrarna till en nyligen avliden engelsk kapten.

Mycket mer om handlingen tänker jag inte skriva eftersom jag själv tyckte så mycket om hur serien utvecklade sig, från att jag i början tyckte att det verkade vara en ok äventyrshistoria till att bli någonting mycket djupare och intressantare. Bland de saker som gör Radice & Turconis serie bra finns:

  • Karaktärer som jag initialt såg som bipersoner visar sig vara mycket viktigare och fullödiga människor i sin egen rätt
  • Historien är extremt väl genomtänkt när den längre fram refererar till vad som tidigare skildrats
  • Turconi undviker den alldeles för vanliga klichén att det från utseendet går att utläsa hur en människa är
  • Och apropå Turconi älskar jag hur han tecknar människor som samtidigt har en inbjudande charm men aldrig saknar svärta när så behövs

Men framförallt är det stämningen som är så suverän. Berättelsen tar tid på sig och får andas, och det är där poesin kommer in. För flera av huvudpersonerna är poesin någonting nästan fysiskt närvarande; de läser och citerar de då aktuella poeterna Wordsworth och Coleridge, och utdrag från deras och andras dikter dyker ständigt upp, och även Radices språk blir ibland snudd på lyriskt.

Det här låter kanske som ett givet recept för hur man gör en serie överdrivet pretentiös och ogenomtränglig, men två saker hindrar det:

  • Det mesta av de engelska romantiska poeternas lyrik är rak och enkel, med ett fjäderlätt språk som gör att man ingalunda behöver vara vare sig en expert på poesi eller egentligen förtjust i dikter överhuvudtaget för att uppskatta dem. För egen del är jag definitivt inte en fan av lyrik i allmänhet, men när jag läste litteraturvetenskap på universitetet var det just de engelska romantikerna som stod för den poesi jag gillade. Inte ens Coleridge och hans mer symbolladdade dikt The Rime of the Ancient Mariner som är ständigt närvarande i serien är särskilt svår att förstå sig på, och när han blir en gnutta knepig fortsätter hans språk i sig att vara suggestivt som få andras.
  • Det andra skälet är att det finns en tradition i Italien att med samma lätta hand som de engelska romantikerna behandla tunga och svåra ämnen. Ta en film som Paolo Sorrentinos Den stora skönheten, Oscarsbelönad som bästa utländska film för några år sedan. Om man beskriver handlingen skulle åtminstone jag föreställa mig en övertung pretentiös, tja, smörja, men inte då; istället är det en suveränt rolig film som med absurdism och lättsamhet underhåller från första till sista minuten. The Forbidden Harbour är förvisso inte absurd eller komisk, men romantiken och tragiken tar aldrig över så att det känns krystat eller segt för trots de nämnda rikliga inslagen av dikter och filosoferande finns samtidigt det ytterst vardagliga hela tiden med.

Jag har ärligt talat lite svårt att förklara varför jag tycker så bra om den här serien. Det finns mycket i den som borde göra mig skeptisk, som de smått skissartade teckningarna i svartvitt som var nära att få mig att hoppa över serien (jag är vanligtvis inte så förtjust i sådana), lyriken (dikt-citat har förstört många serier/böcker/filmer…), vissa egenskaper hos några av huvudpersonerna, med mera. Men alla invändningar smälte bort allteftersom jag läste, och Radice lyckas 300 sidor igenom långsamt bygga upp historien till dess crescendo. Ett måhända lugnt sådant rent handlingsmässigt men känslomässigt stegras spänningen hela tiden; exempelvis dröjer det innan lyriken dyker upp. Och med ett närmast perfekt slut är det här kanske min favorit bland alla serier jag läst hittills i år.

Så ett stort tack till Europeiska kommissionen, förutan vilken den här serien nog aldrig hade översatts till engelska! 👏🇪🇺

Historiska äventyr med 91:an

När jag var (ganska) liten läste jag alla nummer av 91:an jag kunde komma över. Den var redan då fylld av urgamla svenska serier som 91:an, Kronblom, Åsa-Nisse med flera; serier som hade sitt upphov långt innan jag föddes och som egentligen inte förändrats sedan starten. Men jag gillade dem ändå och framförallt huvudserien. Det var mysigt att läsa en serie som egentligen aldrig var rolig ha-ha, utan mer vann på sin allmänna trevlighet.

Och det var också den första serie som jag noterade vem som gjort den. Varje episod namngav prominent och tydligt vem som skrivit och vem som tecknat, information som visserligen fanns i en del andra serietidningar jag läste men aldrig lika framträdande, och framförallt aldrig med lika (för mig) vardagliga namn på upphovsmännen (är rätt säker på att det var 100% manliga serieskapare…). Min stora favorit var såklart Nils Egerbrandt som var oöverträffad i genren godmodig humor och avslappnade teckningar. Andras versioner kunde visserligen vara bra men det var sällan som humorn riktigt fungerade. Framförallt blev det ofta en alltför hård ton med överdrivet elaka teckningar av 87:an, Revär, med flera; eftersom det var just den gemytliga tonen jag fastnade för i Egerbrandts serier var jag inte förtjust när 87:an framställdes som alltför genuint otrevlig.

Det har gått många år sedan dess och jag kan verkligen inte påstå att jag följt med i hur 91:an utvecklats sedan dess. Något enstaka nummer har jag ramlat över då och då och jag har varit måttligt imponerad; visserligen har framförallt teckningarna generellt sett blivit proffsigare (en del av de som tecknade samtidigt med Egerbrandt var verkligen inte bra), men manusen har känts alldeles för slentrianmässiga. Men min smak har självklart ändrats jämfört med när jag var liten, och som sagt har jag inte läst mycket av serien de senaste åren så…

Fast två stycken specialalbum med 91:an har jag ändå köpt. För en handfull år sedan utkom 30-åriga kriget och i år Skånska kriget, där läsningen av den senare är orsaken till att jag idag skriver om albumen. Två album som båda är skrivna av Claes Reimerthi, tecknade av Gert Lozell, och som titlarna säger utspelar de sig i historisk tid men med karaktärer från 91:an i huvudrollerna.

30-åriga kriget

Precis som brukar vara fallet med sådana här skapelser där man tar välkända fiktiva personer och stoppar in dem i ett verkligt sammanhang är mycket av poängen att se samma gamla välkända karaktärer i nya miljöer och med aningen (men inte alltför mycket) annorlunda roller. Så här bjuds vi på 91:an & 87:an både som tvångsutskrivna soldater (Skånska kriget) och som desertörer (30-åriga kriget), i det senare fallet givetvis jagade av Revär. Och här märker jag att jag inte har någon vidare koll på den nutida versionen av 91:an: Toftabusarna, ett småkriminellt gäng dyker upp i båda albumen är uppenbart några man som läsare ska veta vilka de är men för mig som aldrig sett dem förr känns det lite avigt när de introduceras i 30-åriga kriget eftersom det märks att jag borde veta vem de är och de därför inte behöver presenteras närmare. Men det är (faktiskt!) inte menat som kritik eftersom poängen just är att ta redan kända personer och stoppa in dem i okända sammanhang så det är mest mitt fel att de är obekanta för mig. Och när de dyker upp i Skånska kriget känner jag igen dem så då är allt som det ska igen :-)

Lika givetvis poppar autentiska personer upp i handlingen, som de svenska kungarna under krigen, och en häxprocess blir det också med 87:ans mamma i huvudrollen.

Så serierna följer mallen för sådana här saker, men hur fungerar de som underhållning för en avfallen 91:an-läsare som jag?

Jag skulle säga att de får godkänt, med 30-åriga kriget som den starkare av de två. Den har en rappare ton och en bättre grundhistoria med en ramberättelse gällande patron Gyllenskalps heder och äktenskap, medan den senare bygger på en klart tröttare ”Vem har stulit krigskassan?”-historia. Plus att den förstnämnda också vågar vara lite mer lekfull med de historiska karaktärerna, som den svenska kungen; ingenting subtilt eller utmanande, men det känns iallafall som att Gustav II Adolf har någon slags personlighet, medan Karl XIs är lövtunn.

Lozells teckningar är definitivt godkända de med. De har kanske inte charmen och personligheten hos mästaren Egerbrandt, men de är kompetenta och passande (om än en smula stela) för en komisk äventyrsserie som den här, och jag tycker framförallt att hans miljöteckningar är bra.

Skånska kriget

Sen har vi det där med min egen förkärlek för den vänliga och smått ömsinta tonen som var det som en gång lockade mig till serien. Här har vi två stycken serier som båda i mitt tycke har alltför hård ton, och där flera av huvudpersonerna är 100% osympatiska (som 87:an, hans mamma, Toftabusarna, Revär, …).

Men samtidigt är det få serier som jag i grunden är lika förtjust i som 91:an, tack vare det flitiga läsandet som liten, så även om de här två böckerna nog vare sig är riktade till mig eller serier som jag i ärlighetens namn tycker är vidare bra gillade jag att läsa dem. Det finns med andra ord minst två grupper av läsare som skulle kunna uppskatta dem: De som följer dagens 91:an och tycker om den versionen får här chansen att se karaktärerna i annorlunda miljöer (och det är ofta roligt), och de som som jag ser den annorlunda vinklingen som en anledning till att återse en barndomskamrat :-)

För de allra minsta: Anna och Frogga

Dags för det senaste albumet i Cosmos Comics utgivning av serier riktade till unga läsare: Anna och Frogga – Vill du ha ett tuggummi?, skriven och tecknad av Anouk Ricard. De tidigare böckerna på förlaget har utgjorts dels av böckerna om Benny Björn med mycket lättlästa teckningar parade med klurig humor för de som just börjat läsa själv, och dels mer klassisk bilderboksliknande serier av Ricardo Liniers med stämningsfulla bilder.

Den här gången är det återigen en serie som får mig att tänka på bilderböcker, och bilderböcker med de allra yngsta barnen som målgrupp. Ta en sida som den här, från titelepisoden:

Teckningarna är gjorda i en stil som många moderna barnböcker anammar, de skulle nästan kunna vara ritade av ett barn själv, och också språket är enkelt och tydligt och lämpar sig utmärkt för högläsning. När jag läser bilderböcker/barnserier högt brukar jag ofta ändra ganska mycket i repliker och beskrivningar, men replikerna här läste jag (nästan) ordagrannt, så pluspoäng till översättaren för de verklighetstrogna replikerna.

Tydlighet är ordningen för dagen här, med extremt rakt berättade historier och illustrationer som är hur lätta som helst att hänga med i, oavsett ålder. Här och där bryts de rena seriesidorna av med hjälp av målade sidor, både rena illustrationer och i serieform, och de är nog de sidorna jag personligen tycker mest om. Inte för att det är någonting fel på de ”vanliga” sidorna, men jag kan inte låta bli att associera linjerna och färgerna till hemskheter som Totte-böckerna som jag utsattes för som liten. Orättvist, för Ricard är mycket mer personlig, men associationen dyker likafullt upp…

Av Cosmos Comics böcker är det här nog den som jag skulle säga mest tydligt riktar sig direkt till barnen. Med det menar jag att för mig som vuxen är den inte lika intressant som till exempel Benny Björn-böckerna; de senare är med sin absurda humor roliga att läsa för mig själv, medan Anna och Frogga är någonting som jag nog bara kommer läsa om det finns någon jag kan läsa den för. Men det är förstås viktigast att en 4-åring tycker om att få den läst, och min försökskanin (4,5 år) var helt klart nöjd :-)