Orbital 2 – Nomader

Orbital 2 - omslag

Förra årets utgåva av de första albumen av sf-serien Orbitalhar nu följts upp med bok nummer 2, Nomader, som samlar ihop album 3 & 4 av det franska originalet. Introduktionen av det galaktiska samfundet och huvudpersonerna är nu avklarade, men handlingen fortsätter att fokusera på hur människornas historik av krig och våldsamheter påverkar förhållandet till övriga varelser. Det mesta av serien utspelas på Jorden där ett diplomatiskt möte planeras, men utomjordiska inslag finns det gott om.

Och dessa inslag är de som driver plotten framåt: Några nomader dyker upp i närheten av den planerade mötesplatsen, och i deras spår börjar underliga saker hända vilket gör att xenofobiska tankar slår rot hos lokalbefolkningen. Men så helt enkelt som människor = rasister, utomjordingar = antirasister är det inte; lokalbefolkningen består i sin tur både av människor och utomjordingar som bott på Jorden många år.

Orbital - immigranter

Så en historia med aktuellt politiskt innehåll, förklätt till science fiction, blandat med mer storslagen space opera allteftersom undersökningarna om vad som egentligen pågår  leder ut i universum.

På det stora hela tycker jag den här boken är snäppet bättre än den första. Tack vare att bakgrundshistorien är avklarad kan manuset fokuserat på att driva handlingen framåt, samtidigt som vår insikt i vad som egentligen hände under de mörka åren på Jorden innan böckerna tar sin början fördjupas. Båda böckerna använder sig av en tempostegring där spänningen kontinuerligt ökar inför finalen, men här fungerar det ännu bättre, där de sista sidorna har en nästan kaotisk frenesi utan att tappa tråden. Inklusive en cliffhanger av klassiskt snitt :-)

Det märks att Runberg (manusförfattaren) lägger mesta krutet på action snarare än på personskildringen, men även den senare får sin slängar med mer information om varför de båda agenterna agerar som de gör. Med en tydlig släng av Linda och Valentin, där den manliga agenten är mer stel och realpolitisk medan den kvinnliga (om det nu är rätt epitet, det är fortfarande oklart, men hittills är det huvudsakligen så Mezoke skildrats) mer drivs av en känsla för att göra det rätta, oavsett följderna.

Vad gäller Pellés teckningar fortsätter jag att uppskatta hans inte helt realistiska stil, en trevlig omväxling mot alltför många andra franska nutida äventyrsserier med deras trista fotorealistiska teckningar.

Och återigen, även om man redan har den här serien i den engelska översättningen så är den svenska överlägsen, med större storlek, bättre papper, och djupare färger. Själv har jag de engelska albumen 1-6 så jag hoppas på att kunna uppdatera även 5 & 6 när nästa svenska bok kommer ut, och 7:an har jag inte ens köpt eftersom jag så mycket hellre läser Orbitalpå svenska :-)

Orbital - nanodjur

Det blir stressigt mot slutet för Caleb, Mezoke och de andra

Kan köpas hos bl.a.:

 

Blueberry: På den absoluta botten

Så är Blueberry-utgivningen från Cobolt nu framme vid de album där vår huvudperson har nått den absoluta botten: Anklagad och dömd för att ha stulit sydstatsguldet som det föregående albumet handlade om sitter han nu i fängelset utan hopp om upprättelse. Och inte nog med att anklagelsen var falsk; fängelsets befälhavare är övertygad om att han vet var guldet gömts och utsätter honom därför för något som närmast är tortyr för att han ska avslöja var det finns.

Med andra ord, det är den Blueberry jag minns bäst som vi möter här. Skitig, avskydd av alla, och hela tiden beredd på att hugga tillbaka när tillfälle ges :-)

Men givetvis kan han inte stanna i fängelset, och Charlier drar igång en komplicerad intrig som förutom sydstatsguldet inkluderar tågrån, lönnmördare, och politiska intriger på högsta nivå. Som en som gillar handling där det finns mer än bara en god och en ond sida uppskattar jag det när någon likt Charlier här har ett flertal parter, alla med sin egen agenda som avslöjas allteftersom.

Fredlös& Angel Face, de två första albumen i den här boken, handlar om Blueberrys rymning från fängelset och följderna därav. Framförallt Fredlöskänns i mångt och mycket som en fortsättning på den föregående boken i stil och stämning, med ett manus som känns typiskt för Charlier med sin täta handling där Blueberry utan att vilja det dras in i en komplott mot president Grant.

Angel Facedäremot känns nästan improviserad, och förordet beskriver det smått kaotiska förutsättningarna som gjorde att Giraud själv tog över författandet här och där. Jag kommer ihåg att när jag första gången läste albumet som liten tyckte jag det var rätt skumt, och när jag läser det nu som vuxen förstår jag precis varför: Istället för en tajt berättad historia där spänningen långsamt skruvas upp känns stora delar om ren komedi, som om de skrivits sida för sida utan någon större tanke på vad som ska hända härnäst. Och i en samling som den här känns det som ett uppfriskande brott mot den vanliga lunken med en inte helt seriös Blueberry som skämtar (utan den vanliga hårda undertonen) med personer han stöter ihop med, innan allvaret tar vid igen.

Blueberry i en temporär roll som brandsoldat i Angel Face

De följande två albumen, Knäckta näsan& Den långa marschen, hoppar framåt i tiden och fokuserar på Blueberrys liv bland apacherna ditt han flytt, och här är handlingen mer fokuserad igen. Och med tanke på vad jag skrivit om hur Charlier i de tidigare albumen behandlat indianerna (mkt kortfattat: goda intentioner, men inte alltid helt lyckat resultat) måste jag absolut påpeka att han här fortsätter den uppåtgående trenden. De av apacherna som spelar större roller ges här egna personligheter till skillnad från de mer klichéartade tidigare. Visst betyder det att jag nu istället irriterar mig en smula på skildringen av kvinnor (dvs Chini, indianskan Blueberry blir kär i), men trenden är rätt :-)

Vad som också är bra är att den tidigare tendensen till skönmålning där det framstått som att den behandling som amerikanska staten utsatte indianerna för enbart var en följd av enstaka onda individer i armén nu så gott som försvunnit, när det blir uppenbart att det bästa resultatet som kan uppnås av Blueberrys kamp (så ja, det är fortfarande en utomståendes hjälp som behövs för att indianerna ska ha en chans) är en tillfällig paus i utrotningen, att kanske inte behöva flytta till det allra värsta reservatet utan istället stanna i ett något bättre.

Teckningsmässigt känns hela boken mycket präglad av Girauds science fiction-teckningar under pseudonymen Moebius, och då framförallt av serier som Arzachmed de tunga färgerna och blandningen av rena linjer och rikliga skrafferingar. Snyggt som alltid, med andra ord! I övrigt kan jag påpeka något som också nämns i förordet, nämligen att Den långa marschenser mycket annorlunda ut vad gäller sidornas layout i och med att Giraud började teckna helsidor istället för halvsidor som dittills huvudsakligen använt -> layouten är betydligt friare. De allra första sidorna med den nya stilen är inte helt lyckade och ser mer ut som vore de uppförstorade från något pocketformat, men sen blir det mycket bättre.

En helsida från Den långa marschen

En liten nackdel finns: Allteftersom Giraud tecknar i en friare stil börjar han också använda mer experimentella layouter med textbubblor som läcker mellan rutorna, och rutor som inte följer strikt på varandra i layouten. Det här syns redan innan Den långa marschenmen blir ännu mer uttalat där, och det leder till att det faktiskt rätt ofta blir knepigt att hitta rätt läsordning för rutorna. Det är överraskande att en så skicklig tecknare som Giraud gör att det blir svårt för läsarna att hitta rätt; i hans SF-serier med dess ofta hallucinatoriska stämning gör det ingenting, men i en så prosaisk serie som Blueberryär det malplacerat. Ta de här två nedre halvsidorna från s 137respektive 138, från albumet Knäckta näsan, där närmast identisk rutlayout resulterar i olika läsordning; som synes har Giraud (eller någon redaktör) plitat dit pilar för att hjälpa till på den senare sidan:

Så sammanfattningsvis fortsätter den utmärkta underhållningen i de här albumen, och nu är det bara en volym kvar i den här återutgivningen innan allt som tidigare publicerats i albumformat på svenska återtryckts, dvs alla album skrivna av Charlier, och sedan kommer de för svenska läsare ”nya” serierna, dvs de som både skrevs och tecknades av Giraud. Något att se fram emot!

Kan köpas hos bl.a.:

The Full-Time Wife Escapist

Dags för en knölig, bitvis frustrerande, bitvis tankeväckande serie: The Full-Time Wife Escapistav Tsunami Umino, en josei-serie som jag inte kommer kunna låta bli att jämföra med den utmärkta Tokyo Tarareba Girlssom jag skrev om för någon månad sedan. Samma förlag (Kodansha), samma renskalade teckningsstil (men TF-TWEär ännu enklare och definitivt stelare), och samma förmåga att få mig att brottas med innehållet :-)

En snabb innehållsdeklaration: Mikuri har en bra universitetsutbildning men har svårt att hitta ett jobb, och som en temporär lösning börjar hon städa hemma hos Tsuzaki, en kontorsarbetare. Men när Mikuris föräldrar bestämmer sig för att flytta riskerar hon att stå utan bostad och föreslår halvt på skämt, halvt på allvar att hon och Tsuzaki ska låtsas gifta sig, dvs hon flyttar in hos honom och betalar för bostaden med städning och matlagning, men till andra ska de säga att de är gifta för att undvika jobbiga frågor. Han blir förvånad men accepterar, och efter hand börjar känslor spira hos de både…

Ärligt talat hade jag inga stora förhoppningar när jag började läsa eftersom det lät som om det var en i mängden av romantik-serier med en handling utan större originalitet. Men lyckligtvis hade jag helt fel för TF-TWE är mycket säregen, åtminstone för min del; det kan ju finnas mängder av japanska serier som påminner om den som jag bara inte fått chansen att läsa förut.

Det säregna består i Mikuri och Tsuzakis personligheter, och hur de resonerar kring sitt förhållande, giftermål, och hur man organiserar sitt liv för att balansera fritid och jobb. När Mikuri inser att hon gärna skulle komma lite närmare Tsuzaki föreslår hon att de ska dejta, varpå de diskuterar vad det betyder att vara tillsammans och hur de ska lösa det ekonomiskt. Exempel på ämnen som dyker upp i diskussionen:

  • Tsuzaki påpekar att det kanske vore oprofessionellt om hon dejtar sin arbetsgivare, varpå de kommer fram till att det är ok så länge de strikt skiljer på arbetstid (dvs när hon utför det avlönade hemarbetet) och fritid.
  • På en fråga om vad som skiljer dejting från vänskap säger Mikuri att det är det fysiska inslaget, och efter en kort inslag av panik från Tsuzakis sida säger hon att hon inte avser ”…between the sheets…”, utan mer en kram eller en klapp på huvudet om man är ledsen. ”Isn’t that kind of nice?” säger hon, efter en inre monolog om att det gäller att få honom att se på det hela som en uppgift att utföra för att han inte ska bli skrämd. Som den utbildade psykolog hon är ser hon det som att hon närmar sig problemet med en psykodramatisk infallsvinkel.

När de till slut kommer överens om att försöka har de diskuterat sig fram till en mängd regler, där min favorit nog är denna: Den andra och fjärde fredagen varje vecka ska en kram utföras, och att det blir just de dagarna är för att samma dagar måste de bära ut soporna till återvinningscentralen så de är lätta att komma ihåg. Så, aktion!

The Full-Time Wife Escapist v05 (2017) (Digital) (danke-Empire)

Mikuri har ett oerhört starkt driv att försörja sig själv och att inte vara beroende ekonomiskt av någon annan. När Tsuzaki till slut föreslår att de ska gifta sig på riktigt blir hon närmast chockad och upprörd eftersom hon ser det som att hon då i fortsättningen skulle göra samma jobb (dvs vara en hemmafru med ansvar för städning, matlagning, tvätt osv) men utan att få betalt. Så de kommer överens om att fortsätta behandla förhållandet på ett affärsmässigt sätt, med regler om vad man gör för den andra och vad man får i utbyte, med mera.

Tsuzaki å sin sida tycker inte om komplikationen av att bo tillsammans med någon annan, även om det finns ekonomiska och (motvilligt erkända) känslomässiga fördelar. Han har också svårt för att förstå varför Mikuri skulle vara intresserad, och brottas med sin instinkt att fly och/eller säga upp Mikuri så att han inte ska bli sårad:

The Full-Time Wife Escapist v08 (2017) (Digital) (danke-Empire)

The Full-Time Wife Escapist får en starkt läsrekommendation av mig; liksom Tokyo Tarareba Girlsär det en fascinerande studie i hur man på olika sätt kan leva sitt liv som inbjuder till att man som läsare (dvs jag) får lust att prata om serien och med seriens huvudpersoner om de val de gör. Och då har jag inte ens nämnt andra saker som gör serien bra, som Tsuzakis arbetskamrat Kazami som inte är intresserad av giftermål, eller Mikuris barnlösa moster Yuri som satsat på karriären (utan att ångra sig), och de val de gör/gjort i sina liv.

Som avslutning, några sidor där Mikuri och Tsuzaki har ett av sina månatliga uppföljningsmöten för att diskutera relationen. Mötet fortsätter några sidor till, men jag tycker de här ger en bra försmak av The Full-Time Wife Escapists alldeles egna stämning, med den pragmatiska approachen till en liv tillsammans och de stela teckningarna som perfekt understryker hur känslorna (och de fins många och starka i den här serien) alltid underordnas tankarna, åtminstone när det gäller Mikuri och Tsuzaki :-)

The Full-Time Wife Escapist v09 (2018) (Digital) (danke-Empire)The Full-Time Wife Escapist v09 (2018) (Digital) (danke-Empire)The Full-Time Wife Escapist v09 (2018) (Digital) (danke-Empire)The Full-Time Wife Escapist v09 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Kan köpas hos bl.a.:

 

Sam Zabel and the Magic Pen

Sam Zabel and the Magic Pen - cover

Idag blir det en tre år gammal bok som jag verkligen borde ha skaffat förut, men bättre sent än aldrig: Sam Zabel and the Magic Pen, den andra boken av nyzeeländaren Dylan Horrocks, vars första bok Hicksvillevar en stor kritikerframgång och som jag kommer ihåg det en riktigt bra bok om seriekonsten med fiktiva serier och serieskapare blandat med riktiga diton. Och en bok som jag tänker läsa om så fort jag skrivit klart den här recensionen för att läsa SZatMP gjorde mig verkligen sugen på mer av Horrocks :-)

Precis som Hicksvilleär SZatMP en blandning av fakta och fiktion. Huvudpersonen Sam Zabel (som också finns med i Hicksville) har stora likheter med Horrocks själv, som att han ger ut en egen serietidning som heter Pickle, och att han skriver manus till en superhjältetidning med en kvinnlig hjälte (Sam Zabel skriver manus till Lady Night, Dylan Horrocks skrev till Batgirl). I intervjuer har Horrocks också sagt att de problem Zabel brottas med i serien har också Horrocks själv haft, och att han tyckte att det var lika bra att göra en serie om dem för att försöka reda ut sina tankar.

För problem har Sam med sitt författande. Det är inte en vanlig skrivkramp han har utan mer ett filosofiskt/etiskt dilemma: Vilket moraliskt ansvar har man för sina fantasier? Bokens inledande sida består av två citat som står på motsatta sidor av debatten: ”In dreams begins responsibility” (William Butler Yeats) och ”Desire has no morality.” (”Nina Hartley”). Sam har svårt att skriva Lady Nightför att han våndas över om våldet och den undertryckta sexualiteten i serien är någonting han inte känner sig bekväm med, både för att han är rädd för hur det påverkar läsaren och för att han har, vettigt eller ej, dåligt samvete för hur han behandlar karaktärerna i serien.

Sam Zabel and the Magic Pen - Lady Night

Ett tungt ämne är det som Horrocks angriper, men det som gör serien till en så trevlig erfarenhet att läsa är hur lättsamt ämnet presenteras. Det tar inte lång tid innan Sam befinner sig på Mars där han träffar på monster, den unga Miki med sina jet-stövlar, marsianska män som omedelbart när de får reda på att han är en serietecknare utnämner honom till kung av Mars, och undersköna venusianska kvinnor som i kungens harem.

Och så fortsätter serien, med en Sam som tack vare den magiska pennan som gör det möjligt att teckna serietidningar som läsaren kan gå in i ”på riktigt” får genomleva olika människors fantasier (oftast åt det erotiska hållet). Han är hela tiden kluven till hur han ska bemöta dem han träffar: Ska han behandla dem som vore de verkliga, eller kan han vara mer flexibel eftersom de bara lever inne i serietidningarna, och är det otrohet att i fantasin ha sex med andra? Och en författare som Horrocks som hela tider leker med metainslag som de påhittade serietidningarna och serieskaparna är garanterat helt medveten om att även verkligheten i boken trots allt består av en serie, den med 😉

Om man vill vara elak skulle man kunna säga att SZatMP är en alltför snäv berättelse som huvudsakligen finns till för att Horrocks ska diskutera med sig själv om fantasier och författande, dessutom utan att någonsin komma med några svar, och att boken därmed är ointressant för andra. Men det som gör att jag gillar den är blandningen mellan allvar och lättsamhet; det finns få andra författare som liksom Horrocks så glatt ger sig i kast med tunga ämnen som vad konst är, vad som gör serier till ett helt eget medium, det moraliska ansvaret för fantasier, mm, och som tar upp dem i så lättlästa och underhållande böcker.

Gillar du serier som ett unikt medium och serier som handlar om just seriekonsten, presenterat medelst magiska pennor, science fiction av det enklaste slaget, och erotik? Well, då bör du läsa Sam Zabel and the Magic Pen, inte tu tal om annat!

Sam Zabel and the Magic Pen - Mars 1Sam Zabel and the Magic Pen - Mars 2

Kan köpas hos bl.a.:

 

Ignition City

Ignition City 1 - cover

Jag velade fram och tillbaka om jag skulle göra ett sånt där Gott och blandat-inlägg igen, dvs med en drös av serier jag läst sen jag sist skrev, men det blir bara en nyligen läst serie idag: Ignition City, en serie i fem delar från 2009 skriven av Warren Ellis och illustrerad Gianluca Pagliarani. Det är inte för att den är fantastiskt bra eller skrämmande usel som jag skriver om den utan för att den är ett så utmärkt exempel på Ellis bra och dåliga sidor, och för den delen också på förlaget Avatars avigsidor (som det finns alltför gott om…).

Först, handlingen: Ignition City utspelar sig på 50-talet men det är ett annat 50-tal än vårt. Rymdåldern kom igång några decennier tidigare men tyvärr med fasansfulla följder då den drog till sig uppmärksamhet från diverse utomjordingar och därefter följande krig. Exakt vad som hände nämns aldrig explicit men det gick dåligt för Jorden, och nu håller sig därför de flesta länder borta från rymden. Kvar finns egentligen bara Ignition City, en konstgjord ö som är den enda plats från vilken rymdfärder tillåts ske. Men det är ingen imponerande modern rymdstad som presenteras utan ett sjaskigt bakvatten där nerdekade rymdfarare och tidigare hjältar nu bor i ren misär, tillsammans med enstaka utomjordingar.

Men saker ändras när Mary Raven, dotter till Rock Raven, dyker upp för att ta reda på sin fars efterlämnade pinaler efter att han avlidit. När hon inser att han mördats bestämmer hon sig för att ta reda på av vem och varför, och hennes uppnystande av mysteriet leder henne till att uppsöka alla de gamla rymdhjältarna som fortfarande befinner sig i Ignition City, och framförallt de tre första: Lightning Bowman, Gayle Ransom, och Doc Vukovic.

Så en relativt standardmässig historia med det numera i serievärlden ack så vanliga inslaget att huvudpersoner är lätt igenkännliga versioner av fiktiva kändisar; här handlar det om sf-hjältar där trion ovan förstås egentligen är Blixt Gordon, Dale Arden, och Hans Zarkov, och där även andra personer som skymtar till i serien anspelar på andra som Buck rogers med flera.

Ignition City - Lighning

Blixt Lightning har en dålig dag (som alltid)

Vad är bra i serien? Well, Ellis är skicklig på att berätta även en klichéfylld historia som den här på ett flyhänt sätt, och trots det korta omfånget  på ett drygt hundratal sidor känns det inte som om berättelsen stressas igenom. Han har också ett gott öra för dialog, och att han gillar science fiction är uppenbart sedan länge för den som läst hans serier och det märks i att det trots den eländiga tillvaron som skildras ändå finns en kärlek till de klassiska karaktärerna. Och sen är ju också jag ett fan av science fiction-serier så jag uppskattar att Ellis gör sitt till för att fler sådana ska finnas. Han kan också i sina bästa serier sprudla av uppfinningsrikedom och fantasifulla inslag, men tyvärr syns inte det till i Ignition City so är en ganska ordinär berättelse som är lätt att beskriva.

Men sen har Ellis också en hel del ovanor, varav somliga definitivt syns till i Ignition City. Den allvarligaste i det här fallet är att han så sällan visar uthållighet när det kommer till hans serier; jag vet inte hur många kortare serier av Ellis som jag läst och som jag tyckt varit lovande och sen syns de aldrig till igen. Ignition City är ett praktexempel på detta, med en bakgrundshistoria i serien som är värd att fylla ut, och ett samhälle som likaså skulle förtjäna mer uppmärksamhet. Men nix pix, när serien är slut är den slut för gott, trots att också upplösningen fullkomligt skriker av ett behov av fortsättningen. De här fem numren känns mest av allt som introduktionen till en längre serie, men så blev det alltså inte.

Visst kan det varit så att serien helt enkelt sålde för dåligt för att fler nummer skulle komma, men med tanke på att första numret är numrerat ”1 of 5″ så var det på sin höjd tänkt att det kanske skulle bli fler miniserier. Och som sagt, Ellis har en dålig vana att påbörja serier som sen aldrig får något riktigt slut vilket är synd med tanke på att de få serier där han verkligen uthärdat varit så bra, som Planetary och Transmetropolitan.

Vad gäller andra svagare sidor hos Ellis så har vi hans förkärlek (som han delar med en del andra brittiska serieförfattare som Ennis, Millar, Morrison, Moore) för att verka chockerande, i det här fallet medelst ett ohyggligt svärande och att han närmast gottar sig i sin beskrivning av hur usel tillvaron är i Ignition City. Det kan ibland piffa upp läsningen men här känns det mestadels mekaniskt, även om glimten i ögat ibland skymtar till.

Och en del i att jag inte gillar de sidorna i serien har också att göra med förlaget Avatar, ett förlag som har som sitt signum serier där våld, naket och maximalt vulgära inslag dominerar som i den fruktansvärt usla Crossed där vanligtvis kompetenta författare som Garth Ennis, David Lapham och Alan Moore totalhavererar. Så när jag läser Ignition City finns den kunskapen hela tiden i mitt bakhuvud och den gör mig skeptisk till alla sådana inslag, även om Ignition City åtminstone undviker de exploaterande nakna inslagen.

Saken blir förstås inte bättre av att Pagliaranis teckningar också de känns typiska för Avatar: Stelt och okänsligt, och med en färgläggning som är lika stentrist och död den med.

Ingition City - Mary & Gayle

Mary & Dale Gayle pratar om svunna tider

Det blev en hel del gnäll idag från mig men det beror mest på att jag vet att Ellis kan bättre, och att just det ibland skymtar till i Ignition City -> jag blir frustrerad över bortslösad potential och bortslösad tid. Suck.

Kan köpas hos bl.a.: