Ignition City

Ignition City 1 - cover

Jag velade fram och tillbaka om jag skulle göra ett sånt där Gott och blandat-inlägg igen, dvs med en drös av serier jag läst sen jag sist skrev, men det blir bara en nyligen läst serie idag: Ignition City, en serie i fem delar från 2009 skriven av Warren Ellis och illustrerad Gianluca Pagliarani. Det är inte för att den är fantastiskt bra eller skrämmande usel som jag skriver om den utan för att den är ett så utmärkt exempel på Ellis bra och dåliga sidor, och för den delen också på förlaget Avatars avigsidor (som det finns alltför gott om…).

Först, handlingen: Ignition City utspelar sig på 50-talet men det är ett annat 50-tal än vårt. Rymdåldern kom igång några decennier tidigare men tyvärr med fasansfulla följder då den drog till sig uppmärksamhet från diverse utomjordingar och därefter följande krig. Exakt vad som hände nämns aldrig explicit men det gick dåligt för Jorden, och nu håller sig därför de flesta länder borta från rymden. Kvar finns egentligen bara Ignition City, en konstgjord ö som är den enda plats från vilken rymdfärder tillåts ske. Men det är ingen imponerande modern rymdstad som presenteras utan ett sjaskigt bakvatten där nerdekade rymdfarare och tidigare hjältar nu bor i ren misär, tillsammans med enstaka utomjordingar.

Men saker ändras när Mary Raven, dotter till Rock Raven, dyker upp för att ta reda på sin fars efterlämnade pinaler efter att han avlidit. När hon inser att han mördats bestämmer hon sig för att ta reda på av vem och varför, och hennes uppnystande av mysteriet leder henne till att uppsöka alla de gamla rymdhjältarna som fortfarande befinner sig i Ignition City, och framförallt de tre första: Lightning Bowman, Gayle Ransom, och Doc Vukovic.

Så en relativt standardmässig historia med det numera i serievärlden ack så vanliga inslaget att huvudpersoner är lätt igenkännliga versioner av fiktiva kändisar; här handlar det om sf-hjältar där trion ovan förstås egentligen är Blixt Gordon, Dale Arden, och Hans Zarkov, och där även andra personer som skymtar till i serien anspelar på andra som Buck rogers med flera.

Ignition City - Lighning

Blixt Lightning har en dålig dag (som alltid)

Vad är bra i serien? Well, Ellis är skicklig på att berätta även en klichéfylld historia som den här på ett flyhänt sätt, och trots det korta omfånget  på ett drygt hundratal sidor känns det inte som om berättelsen stressas igenom. Han har också ett gott öra för dialog, och att han gillar science fiction är uppenbart sedan länge för den som läst hans serier och det märks i att det trots den eländiga tillvaron som skildras ändå finns en kärlek till de klassiska karaktärerna. Och sen är ju också jag ett fan av science fiction-serier så jag uppskattar att Ellis gör sitt till för att fler sådana ska finnas. Han kan också i sina bästa serier sprudla av uppfinningsrikedom och fantasifulla inslag, men tyvärr syns inte det till i Ignition City so är en ganska ordinär berättelse som är lätt att beskriva.

Men sen har Ellis också en hel del ovanor, varav somliga definitivt syns till i Ignition City. Den allvarligaste i det här fallet är att han så sällan visar uthållighet när det kommer till hans serier; jag vet inte hur många kortare serier av Ellis som jag läst och som jag tyckt varit lovande och sen syns de aldrig till igen. Ignition City är ett praktexempel på detta, med en bakgrundshistoria i serien som är värd att fylla ut, och ett samhälle som likaså skulle förtjäna mer uppmärksamhet. Men nix pix, när serien är slut är den slut för gott, trots att också upplösningen fullkomligt skriker av ett behov av fortsättningen. De här fem numren känns mest av allt som introduktionen till en längre serie, men så blev det alltså inte.

Visst kan det varit så att serien helt enkelt sålde för dåligt för att fler nummer skulle komma, men med tanke på att första numret är numrerat ”1 of 5″ så var det på sin höjd tänkt att det kanske skulle bli fler miniserier. Och som sagt, Ellis har en dålig vana att påbörja serier som sen aldrig får något riktigt slut vilket är synd med tanke på att de få serier där han verkligen uthärdat varit så bra, som Planetary och Transmetropolitan.

Vad gäller andra svagare sidor hos Ellis så har vi hans förkärlek (som han delar med en del andra brittiska serieförfattare som Ennis, Millar, Morrison, Moore) för att verka chockerande, i det här fallet medelst ett ohyggligt svärande och att han närmast gottar sig i sin beskrivning av hur usel tillvaron är i Ignition City. Det kan ibland piffa upp läsningen men här känns det mestadels mekaniskt, även om glimten i ögat ibland skymtar till.

Och en del i att jag inte gillar de sidorna i serien har också att göra med förlaget Avatar, ett förlag som har som sitt signum serier där våld, naket och maximalt vulgära inslag dominerar som i den fruktansvärt usla Crossed där vanligtvis kompetenta författare som Garth Ennis, David Lapham och Alan Moore totalhavererar. Så när jag läser Ignition City finns den kunskapen hela tiden i mitt bakhuvud och den gör mig skeptisk till alla sådana inslag, även om Ignition City åtminstone undviker de exploaterande nakna inslagen.

Saken blir förstås inte bättre av att Pagliaranis teckningar också de känns typiska för Avatar: Stelt och okänsligt, och med en färgläggning som är lika stentrist och död den med.

Ingition City - Mary & Gayle

Mary & Dale Gayle pratar om svunna tider

Det blev en hel del gnäll idag från mig men det beror mest på att jag vet att Ellis kan bättre, och att just det ibland skymtar till i Ignition City -> jag blir frustrerad över bortslösad potential och bortslösad tid. Suck.

Kan köpas hos bl.a.:

Malcolm Max – Gravskändarna

Malcolm Max 1 - omslag

Omslaget är något beskuret eftersom albumet är snäppet för stort för min scanner. Curses!

Till avdelningen oväntade seriealbum får jag nog säga att Malcolm Max – Gravskändarna hör. Både författaren Peter Mennigen och tecknaren Ingo Römling kommer nämligen från Tyskland och jag kan inte säga att jag ens kan namnet på så många tyska serieskapare: Den fantastiska Ralf König givetvis, men sen kommer jag bara på Walter Moers innan det blir stopp. En googling skulle säkert resultera i ett till namn eller två men nog är min kunskap om tyska serier sorgligt nära noll. Och därför tycker jag det är glädjande att kunna säga att det här albumet är en klart trevlig läsning!

Historien om den brittiska vampyrjägaren Malcolm Max och hans medhjälpare Charisma (halvvampyr) som utspelar sig i London under den viktorianska tiden är inte i sig så speciell: Människolik försvinner i större utsträckning än vanligt (dvs fler än de som stjäls för att försörja läkarstudenterna med undervisningsmaterial), och samtidigt verkar det som om en avrättad seriemördare återuppstått från de döda. Krydda med lite ångpunk och en minimal cameo av Sherlock Holmes* och sen rullar historien på.

Det som däremot är mer speciellt är hur serien är berättad. Det märks att Mennigen redan kan sina karaktärer; innan det här första seriealbumet har han skrivit manus till flera radioteatrar om paret, så han vet redan hur de fungerar tillsammans. En perfekt illustration till det är hur de två introduceras i serien:

Malcolm Max 1 - intro

Jag måste säga att jag tycker de inledande sidorna är strålande, med klippen mellan några gravskändare som gräver upp ett lik, en seriemördaren som slår till, och Max & Charismas lekfulla offscreen-dialog medan de studerar gravskändarna. Kurragömmaleken är säkert ett sätt att skoja med redan existerande fans som efter alla radioteatrar nu äntligen ska få se huvudpersonerna, varpå Mennigen döljer dem bakom en gravsten istället. Det är nästan så att jag blev besviken när de efter några sidor visar sig i helfigur; det hade varit en intressant koncept-serie om vi aldrig fått se dem 😉

Till det som också ger serien dess särprägel är den nuförtiden ovanliga allvetande berättarrösten som serien igenom ger sig tillkänna medelst textplattor som både ger historisk bakgrundsfakta och kommenterar det som händer i serien. Omodernt, definitivt, men å andra sidan passande med tanke på att det var ett vanligt grepp med just en sådan berättarröst i engelska 1800-talsromaner, och eftersom jag nu råkar vara förtjust i sådana tycker jag om effekten här med; det blir en speciell stämning när jag samtidigt ser hur handlingen utvecklas framför mina ögon och densamma kommenteras inne i serien. Definitivt någonting som jag förstår kan vara avskräckande för en del, men för min del tycker jag alltså att det fungerar finfint här.

Och Römlings teckningar? Jodå, de får också klart godkänt med sina tunna linjer och murriga färger som från åldrade fotografier, dvs färger som associeras med ”förr i tiden” hur orättvist det än är; jag tror nog att gräset var lika grönt på 1800-talet som nu. Fast, med all den koleldning som försiggick i London kan jag förstås ha fel…

Så Malcolm Max var en oväntat trevlig läsning tycker jag, paketerat i ett snyggt album med bra bakgrundsmaterial om serien och dess skapare, inklusive lite skisser. Det är bara att hoppas att det säljer tillräckligt bra för att fler delar ska översättas för det här avslutas mitt i en cliffhanger, precis som 1800-talets penny dreadfuls 😀

Malcolm Max 1 - opera

*: Jag är smått fascinerad av hur dominant Sherlock Holmes är när det gäller fiktion som utspelas i England under 1800-talets slut. Han kommer omnämnas oavsett om det är i en aldrig så liten roll som i den här serien, eller en större biroll som i Theodora Goss roman The Strange Case of the Alchemist’s Daughter. Och jag förstår lockelsen för han har få om några konkurrenter vad gäller att vara en ikon inom fiktionen; han påverkar allt som kommer i närheten av honom som ett slags litterärt svart hål, och om man inte passar sig riskerar han att ta över. Ta en serie som Moores The League of Extraordinary Gentlemen där han bara gör ett gästspel på några sidor men trots det är de sidorna mitt starkaste minne av hela serien :-)

 

Gott och blandat: Manga edition

Förra inlägget tog inte upp riktigt alla serier jag läst på sista tiden eftersom jag tänkte samla ihop alla japanska serier till ett separat inlägg. Så här kommer de, en ganska stor bunt eftersom jag nuförtiden tar pendeltåget till jobbet; ingen lång resa, cirka en kvart, men att läsa manga (mestadels i digitalt format) är ett utmärkt sätt att spendera tiden. Och den läsningen är anpassad efter läsemiljön, dvs inga alltför extrema serier mtp passagerare som eventuellt sneglar på det hela, så serier som Devilman och Inside Mari får hålla sig till hemmet 😉

The Girl from the Other Side: Siúil A Rún av Nagabe

Först, en mycket suggestiv historia som jag hittills bara läst första delen av. I huvudrollen finner vi Shiva, en liten flicka som tillsammans med en märklig varelse, bara kallad Teacher och som närmast påminner om medeltida bilder av djävulen, bor i en stuga i skogen. Shiva väntar på att hennes moster ska hämta henne men Teacher vet att det nog aldrig kommer hända, för världen de bor i har drabbats av någon slags pest och vid minsta misstanke om ett utbrott reagerar människorna med att omedelbart överge de drabbade områden och att hänsynslöst döda alla som kommer därifrån.

Men pesten är mer besynnerlig än så; snart visar det sig att det kanske inte bara är en så enkel sak som en sjukdom som dödar: Teacher vägrar låta Shiva nudda honom, och det antyds att han kan vara en som drabbats av sjukan…

The Girl From the Other Side

Jag vet inte alls var den här serien kommer ta vägen men jag gillar den starkt, och har redan köpt fler volymer. Hittills har jag bara läst det första, och det i hemmets lugna vrå eftersom sagor av det här slaget inte passar på ett pendeltåg. Jag är framförallt nyfiken på att förstå mer av världen som skildras och vad som har hänt, och att få fortsätta Nagabes utmärkta teckningar för utan dem vore det här inte alls lika spännande.

House of the Sun av Taamo

House of the Sun är ett romantiskt familjedrama i tretton volymer: 17-åriga Mao Motomiyas föräldrar är skilda och hon lever nu med sin pappa och hans nya fru + barn, men relationen till pappan är minst sagt usel. Så istället spenderar hon mer och mer tid hemma hos sin barndomskamrat Hiko Nakamura, en 24-åring som bor själv i sitt gamla familjehem efter att hans föräldrar dött i en bilolycka och hans yngre bror och syster flyttat in hos släktingar i andra städer.

Givetvis (det är ändå en shojo-manga) visar det sig att de båda är smått förälskade i varandra, så när Mao helt sonika flyttar in hos Hiko (hennes pappa säger vare sig bu eller bä om det hela) kompliceras tillvaron eftersom ed vet att timingen är rätt usel: Hon går fortfarande i skolan och är ännu inte myndig, och hans största önskan är att återigen kunna bo med hela sin kvarvarande familj, dvs syskonen, i huset igen, och vill därför satsa all kraft på att göra det möjligt.

Det som höjer House of the Sun över många andra liknande serier (vilket gjorde att jag läste klart den) är att den tar sina karaktärer på allvar. Maos förtvivlan över att hennes pappa inte verkar bry sig är viktigare än kärlekshistorien, och att hennes svärmor är en snäll och mycket omtänksam person gör det inte lättare för Mao att stå ut med att bo i deras hus. Och Hiko har aldrig riktigt kunnat prata med sina syskon om sina känslor efter att föräldrarna dog, och i och med att de omedelbart flyttade in hos sina släktingar hann syskonen aldrig reda ut sina känslor.

Så mer än en romantikserie är House of the Sun en serie om att vilja skapa sig ett hem: Miko önskar att hennes pappa ska visa att han bryr sig om henne och att hon ska kunna känna sig trygg igen i ett hem där hon vet att hon är älskad. Samma önskan driver Hiko som längtar tillbaka till familjetillvaron han hade när föräldrarna levde.

House of the Sun - hem

Så jupp, jag gillade House of the Sun, ett utmärkt inte alltför komplicerat sällskap på tåget. Och ett plus för att så många agerar så vuxet i serien, dvs de kan se fler sidor av saken när de diskuterar, och att någon är kär i någon som tyvärr älskar en annan är sorgligt men det inte hela världen: Tiden läker alla sår skulle kunna vara seriens signum.

Neo Parasyte f av diverse

Parasyte är en mindre klassiker vad gäller japanska serier, en berättelse om en utomjordisk invasion där utomjordingarna tar över människornas kroppar och med hjälp av dem å det gruvligaste dödar andra människor. Spännande och kuslig var den när jag läste den för många år sedan, och tydligen finns det fler som tyckte samma sak för den här boken är en samling korta historier där diverse japanska serieskapare har gjort egna serier som utspelar sig i samma serieuniversum.

Neo Parasyte f - matlagning

Så vi får rena skräckisar, humoristiska bagateller, en matlagningsshow à la parasiterna, en gayserie-version, med mera. En rolig idé men tyvärr är de flesta historierna inte lika underhållande som jag hoppades. Någon enstaka pärla finns, men det är definitivt en bok som bara seriösa Parasyte-fans bör göra sig mödan att leta upp.  Jag har ännu inte läst Neo Parasyte m, en till antologi som också kommit ut, men jag skulle väl tro att samma sak gäller den.

My Love Story!!

Det här blir inte ens en recension, bara en anmälan om att den bitvis fantastiskt roliga My Love Story!! nu finns komplett i och med att det trettonde avslutande albumet nyligen kom ut. Jag måste erkänna att serien tappade lite fart i de sista volymerna och att den sista knorren som skulle addera lite spänning i just den avslutande volymen kändes lite påklistrad; Takeo och Rinko är ett alldeles för perfekt kärlekspar för att det skulle vara sannolikt att de av ett missförstånd skulle separera.

My Love Story!! v13 (2017) (Digital) (danke-Empire)

Deras hemlighet är också en hemlighet för läsaren som får läsa mellan raderna för att gissa vad som försiggått ;-)

Men det är bara några små fläckar på den annars mycket uppmuntrande, roliga och annorlunda historien om den store Takeo och den lilla Rinko, båda två med hjärtan av guld :-)

Kakegurui av Homura Kawamoto (manus) och Toru Naomura (teckningar)

Ren och skär underhållning bjuds i de hittills tre översatta volymerna om Hyakkaou Private Academy där bara de allra smartaste eleverna tas emot men där dobbel är det enda som intresserar dem. När serien börjar har en elev just börjat, Yumeko Jabami, och hon lär sig snabbt den obönhörliga logiken som råder i skolan: Om du är bra på att spela ger det prestige och pengar, men om du är dålig på det kan du räkna med att både bli fattig och i princip de andra elevernas slav under skoltiden och även efteråt.

En hård kultur, men det visar sig snabbt att Yumeko är lika galen i spel som de andra elverna, och skicklig är hon dessutom. Och för den delen inte bara galen i spel; de flesta eleverna är galna rent allmänt:

Kakegurui - vansinne

Inte Yumeko, men väl spelgalen

Löjligt överdrivna känslor, ett ohyggligt fuskande (alla anser att fusk ingår i spelets regler, så att säga), och insatser som snabbt växer från några tiotusen yen till miljarder yen och lite ryskt roulette ovanpå det. Det är inte precis en subtil serie men jag har kul när jag läser den; det enda som oroar en smula är hur dramatiken ska kunna fortsätta trissas upp eftersom rysk roulette känns som en närmast maximal insats :-)

Kuma Miko: Girl Meats Bear av Masume Yoshimoto

Machi Amayadori är den enda människan som arbetar i ett litet Shinto-tempel i utkanten av by på den japanska landsbygden. Men där finns också Natsu Kumai, en talande björn, för byn har sedan urminnes tider haft ett avtal med björnarna om ett samarbete. Så Machi har växt upp tillsammans med Natsu och båda har svårt att klara sig utan den andra: Natsu känner sig ansvarig för Machi, medan Machi med sin minst sagt ovanliga uppväxt inte har en aning om hur man ska klara sig i den moderna världen.

Det här är en stillsam serie med lågmäld humor, humor av ett slag som inte handlar om att leverera skämt slag i slag utan om mer om en känsla som får läsaren (well, mig) att le när man läser den. Exempel:

Machi önskar att en dag kunna gå i en skola i en storstad, men Natsu känner sig osäker på att hon skulle klara det så han låter henne genomgå prov för att bevisa att hon skulle klara det. Proven är enkla och av typen ”Åk till Uniqlo i närmaste stad och köp kläder”, men Machi är både ovan vid saker som tåg och folkskygg eftersom hon aldrig lämnat byn förut, så provet visar sig mycket knepigt för henne.

Kuma Miko v01 (2016) (Digital) (danke-Empire)

Det här är ingen stor serie men den är mysig att läsa, både fisken–urvattnet-historier som när Machi ska shoppa eller lära sig hur en smart mobil fungerar (Natsu är däremot helt up-tp-date och använder mobiler, laptops, Skype, mm), och mer vardagliga scener från det dagliga livet i byn. Så jag kommer fortsätta läsa serien när nästa (det sjunde) albumet dyker upp på engelska någon dag.

Golden Kamuy av Satoru Noda

Om björnarna i Kuma Miko var stillsamma bjuds det på andra bullar björnar i Golden Kamuy: Serien utspelar sig i början av 1900-talet på Hokkaido, och i de tre volymer som hittills översatts är det ett kylslaget och ödsligt Hokkaido som skildras. Saichi Sugimoto, kallad ”Immortal Sugimoto” av sina soldatkollegor från rysk-japanska kriget, gräver efter guld utan framgång när han får nys om en försvunnen guldskatt, hopsamlad av ainus men sedan stulen. Kartan till guldet ska enligt rykten finnas intatuerad på ett antal förrymda fångars kropp och han ger sig in i jakten på skatten, i konkurrens med flera andra grupper.

Men det där är egentligen bara MacGuffinen för att hålla historien igång, för det verkliga dragplåstret är partnern han plockar upp på vägen: Asirpa, en liten ainu-flicka som har personliga skäl att vilja hitta skatten och den som stal den. Tillsammans utvecklar de två en bitvis motvillig vänskap, där Sugimoto står för musklerna medan Asirpa är den som känner landet och vet hur man ska överleva i den bistra vintern. Och under serien gång får Sugimoto (och läsaren) lära sig en hel del om ainus: Språket, kulturen, familjestrukturerna, och eftersom det är en japansk serie, en ofantlig mängd information om mat och matlagning.

Golden Kamuy v01 (2017) (Digital) (danke-Empire)

Blandingen av actionserie och kulturundervisning fungerar riktigt bra, men även om Noda är bra på att skildra action och göra den spännande är det ändå inte vildsinta björnar som sliter jägarna i stycken eller galna soldater som gör vad som helst för att hitta guldet som biter sig fast i minnet så är det jag kommer bäst ihåg mycket mindre dramatiska saker, som Sugimotos reaktion på att äta rå ekorrhjärna och Asirpas motvilja mot miso som stannar kvar :-)

Girls’ Last Tour av Tsukumizu

Sist och kanske bäst av dagens serier (i konkurrens med My Love Story!!) är den här science fiction-serien av Tsukumizu om Chiito och Yuuri som i en gammal kettenkrad rullar fram genom en värld efter en ospecificerad katastrof. Det är inte dagens värld som gått under utan en betydligt mer avancerad och annorlunda sådan, där det verkar som gigantiska städer i många nivåer täcker det mesta av planetens yta. De två överlever genom att hitta militärransoner och konservburkar för det är inte bara människorna som verkar ha dött ut; alla andra djur saknas också och det är en helt tom miljö de fördas genom.

Men några andra möter de ändå, även om det är sällan; efter tre volymer kan jag räkna sådana möten på ena handens fingrar och få några över. De de möter är alla liksom Chiito och Yuuri lugna och filosofiska, och de hjälper varandra innan de åter skiljs åt. Samhällskollapsen i serier som The Walking Dead är ungefär så långt man komma från vad vi ser i den här serien.

Så om inga akuta faror hotar och det är en värld i princip utan andra människor, vad händer i serien?

Egentligen ingenting. De två pratar, de kör vidare, de småpratar lite grann, de kör en bit till. Något långsiktigt mål har de inte, de tar dagarna som de kommer, och jag är helt säker på att en del läsare skulle tycka att den här serien är något av det tristaste de läst.

Girls' Last Tour v01 (2017) (F) (Digital) (danke-Empire)

Och jag skulle ha svårt att protestera mot en sån åsikt eftersom det verkligen är extremt händelsefattigt. Men jag tycker om seriens melankoliska stämning, blandat med små vardagliga nöjen som lyckan i att finna varmt vatten så man kan ta ett avslappnande bad. Den påminner en smula om stämningen i Hitoshi Ashinanos Yokohama Kaidashi Kikou, en av mina favoritserier alla kategorier, och det är säkert därför jag också är så svag för den här. Tre böcker översatta, tre böcker kvar, och jag väntar spänt på att få se hur det här slutar. Antagligen utan att någonting särskilt händer, och det är nog precis det jag hoppas!

 

Karolinen Karl Kämpe

Idag blir det några ord om en hårdkokt svensk seriehjälte från historien: Karl Kämpe, en karolin som efter slaget vid Poltava driver runt i Europa och slåss mot allsköns ondska, framförallt av det demoniska slaget. Så om jag ska likna honom vid någon annan karaktär som också synts i seriernas värld får det nog bli Solomon Kane, dock gudskelov utan det surmulna puritanska inslagen 😉

Jag har läst de två serietidningarna som hittills kommit ut, båda finansierade via Kickstarter men som nu också går att beställa i fysiskt format via hemsidan www.karlkampe.se tillsammans med annat Karl Kämpe-relaterat som några noveller (som jag tyvärr inte hunnit läsa), och i digitalt format via de vanliga källorna, allt skrivet av Jörgen Karlsson. Så låt oss ta dem i ordning!

Karl Kämpe Äventyraren 1 – Djävulens kusk

I den här, den första serien med Karl Kämpe, erbjuds vi inte den vanliga introduktionen av en ny karaktär. Istället inleds tidningen med en kortare text om hans bakgrund, och efter serien följer också diverse texter om världen i serien. Och med tanke på att serien är tämligen kort, 12s, skulle jag säga att det är ett bra val; ett vanligt misstag med nya serier är att i sin ambition att bygga upp en värld dröjer det alldeles för länge innan de kommer till skott vilket gör att läsarna (eller för den delen, serieskaparen själv) tappar orken innan historien ens hunnit börja.

Här får vi istället en alldeles lagom dos bakgrundsinfo innan berättelsen börjar, en berättelse som ändå är en mjukstart i all sin enkelhet där Karl Kämpe helt sonika får visa vad han går för när han försöker rädda en ond man från sitt egentligen rättmätiga straff. Inga krusiduller här inte utan bara ett rättframt äventyr, och ett inte alls dumt sådant. Serien får mycket av sin stämning från de rikliga berättartexterna som gör att det närmast känns som en illustrerad novell snarare än någonting som urpsrungligen skrivits som en serie.

Så beroende på smak kan det förstås ses som en nackdel att serien inte låter bilderna berätta, men själv gillar jag att ibland läsa serier som istället vilar på texten. Just den här gången finns det faktiskt också en grafisk fördel: Per Folmers teckningar är kompetenta (om än en smula stela) och i de mer dramatiska utomhusscenerna utnyttjas också det svartvita formatets möjligheter med kontrasterande svarta och vita ytor, men i de inledande inomhusscenerna är det ont om svärta, och då gör de svarta textplattorna sitt till för att väga upp.

En godkänd premiär.

Karl Kämpe äventyraren 2 – Den enda kvinnan/Bryskt uppvaknande

Här i nummer två är tidningen betydligt mer påkostad, med dubbla längden och dessutom i färg. Nya tecknare är det också, och i den första längre serien, Den enda kvinnan, är det Reine Rosenberg som står för dem. Historien är den här gången betydligt mer personlig för Karl Kämpe eftersom han faller pladask för Nadia, titelrollens enda kvinna, men omständigheterna motarbetar honom.

Det är en betydligt mer ambitiös historia och den är kanske lite för ambitiös med tanke på hur lite jag som läsare ännu vet om Kämpe. Stora känslomässiga insatser tenderar att förlora lite av sitt värde om jag som läsare ännu inte lärt känna de inblandade karaktärerna och så är det här eftersom jag innan serien börjar bara kunnat följa Kämpe i en enda kort serie där hans personlighet var helt oväsentlig. Snyggt är det, med teckningar och färgläggning som passar bra ihop, men den där emotionella slagkraften saknas. Jag gillar grundidén i historien och den bibliska bakgrunden men jag tror att just den här serien skulle mått bra av att fått vänta ett tag, tills huvudrollsinnehavarens personlighet hade fyllts ut mer (och för den delen kanske serien också skulle behövt några fler sidor eftersom den är lite väl kortfattade nu). Men å andra sidan behövs just personliga historier för att bredda karaktären så det är en knepig balansgång.

Bryskt uppvaknande är en kortare och enklare historia som fyller i Kämpes bakgrund som soldat. Ifyllnaden är bra men serien känns ändå som den svagaste av de jag läst. Johan Elebrinks teckningar är lite väl avskalade och har en del problem med anatomin (vilket är lite överraskande med tanke på hur drivna hans teckningar var i fanzinet Stormens skugga, må vara att det var tecknat i en helt annan stil), och jag förstår ärligt talat inte varför Irina, huvudantagonisten i historien, agerar som hon gör.

Sammantaget tycker jag det är en kul idé med en seriehjälte tydligt placerad i Sverige och svensk historia; trots undantag som Viktor Kasparsson är det ont om sådana. Kvalitetsmässigt är Karl Kämpe inte riktigt där ännu, iallafall om jag ska jämföra den med helt professionella serier. Men det är en bra start och det är en serie av en typ som kräver mycket material för att man ska kunna bedöma den rättvist, och hittills finns det inte så mycket. Och det behövs lite finjustering av berättarstilen; den där känslan av illustrerad novell med rikliga berättartexter som fungerade bra i Djävulens kusk känns inte riktigt lika lyckad i Den enda kvinnan där istället scenerna helt utan sådana texter är de mest lyckade, och i Bryskt uppvaknande känns de helt malplacerade (vilket nog också beror på att det är serien med de svagaste illustrationerna).

Så jag skulle väl säga att det bästa vore om det kom ut betydligt mer av serien för att ge den en chans både att bygga vidare på världsskapandet och att trimma till seriehantverket. Plätt-lätt!

Flight of the Raven

Varför inte klämma in en till fransk serie gjord av någon jag redan tidigare skrivit om, nämligen Jean-Pierre Gibrat och hans serie Flight of the Raven: För några år sedan kom hans Uppskovet ut på svenska, en bok som utspelade sig på den franska landsbygden under andra världskriget och som jag med gillande läste.

Flight of the Raven utspelar sig istället i Paris under samma krig, och faktum är att handlingen anknyter till Uppskovet: Julien, huvudpersonen i det senare var pojkvän till Cécile, och här är huvudpersonen Céciles syster Jeanne. Liksom sin syster är Jeanne medlem i motståndsrörelsen, och när boken börjar har hon precis blivit arresterad av den franska polisen. På polisstationen lär hon känna inbrottstjuven François, en ung man som inte bryr sig om politiken utan bara vill överleva på bästa möjliga sätt.

Vad som sen tar vid påminner mycket om Uppskovet: Samma eleganta teckningar, samma genomfranska stämning (jag menar, Julien/Cécile/Jeanne/François; namnen är nästan skrattretande franskklingande), samma känsla av en svunnen och bättre tid (kriget till trots). Så jo, jag hade det rätt så trevligt när jag läste serien.

Men Flight of the Raven är svagare än sin föregångare. Den mörka tonen som smög sig in i Uppskovet och framförallt i dess slut saknar jag för här känns kriget som någonting man kan ta med en klackspark. En gång hettar det till när en tysk soldat försöker tvinga sig till sex, men istället för att ge berättelsen tyngd känns scenen istället bara malplacerad, som om Gibrat plötsligt kommit på att just det ja, det pågår ju ett krig!

Att bakgrunden är så allvarlig gör också att dialogen mellan Jeanne och François som är avsedd att vara ärtig och rapp känns extremt tondöv och inte så lite tanklöst sexistisk. Ta den här scenen tidigt i boken som utspelar sig på Paris takåsar, efter att François med risk för sitt liv hjälpt Jeanne att fly från polisen och den med största sannolikhet väntande dödliga tortyren:

Hon har hela tiden sen flykten klagat på François och gnällt över hans usla planering och över att hon stukat foten, och när han så till slut tröttnar på hennes klagomål och lämnar henne tycker hon alltså att han är en skurk som överger henne. Ett fascinerande tydligt exempel på en hopplös kvinnoskildring, och den enda andra kvinnan som har en större roll i serien, Huguette, skildra inte heller hon vidare smickrande med ett ständigt påpekande från maken om hur tankspridd och korkad hon är.

Snyggt, javisst, men innehållet behöver man ha mer acceptans för ”klassisk” fransk kultur än jag har för att tolerera. Jag misstänker att om Gibrat slopat att låta Flight of the Raven utspela sig under andra världskriget kunde jag haft mer överseende med det hela; om handlingen flyttat till exempelvis 50-talet hade Gibrat åtminstone kunnat ursäkta sig med att synen på män och kvinnor var annorlunda då och att det var en lättsam sedeskomedi. Synen var såklart liknande också på 40-talet men kombinationen av en kvinna från motståndsrörelsen och det här urmodiga samspelet kvinna/man är inte alls lyckat. Och sen skulle det varit intressant att se vad Jeanne egentligen gör för att stoppa nazisterna för det kan jag säga att i den här boken gör hon absolut noll nytta i motståndskampen 😉