Röde baronen – Stridsflygaren

Manfred von Richthofen fortsätter att fascineras av våld och av sin märkliga förmåga att uppfatta sina fienders tankar i stridens hetta i Pierre Vey & Carlos Puertas (manus/bild) Röde baronen – Stridsflygaren, det andra albumet i serien. I den första fick vi följa honom när han upptäcker sin säregna förmåga och hur det lockar in honom i gatustrider för nöjets skull, och här får vi följa honom när han använder sig av den i kriget.

Först är han i den vanliga armén och naturligtvis är det nyttigt att kunna avläsa fiendernas planer när han blir invecklad i gatustrider, men när han hamnar i ett flygplan märker han snart att det är hans rätta element, åtminstone när han avancerat till stridspilot och inte längre behöver lita på andra färdigheter, bristfälliga som de är i jämförelse med det övertag han själv har med sin tankeläsningsförmåga. Han ser omedelbart till att utrusta sitt plan så att ingen skytt behövs, så att han har sitt öde i sina egna övermänskliga händer.

Såhär två tredjedelar in i serien (nästa del avslutar sviten) känns Röde baronen som en smått förbryllande serie. På många sätt är den synnerligen konventionell i genren europeiska första världskriget-flygplansserier (jodå, jag skulle definitivt säga att det är en egen genre!), med Puertas snygga flygbilder som största pluset och ett manus som mestadels följer de vanliga mallarna, förutom då att von Richthofen framställs om mer blodtörstig än vad som är vanligt. Kompetent, förvisso, men för egen del inte så upphetsande.

Fast sen är det det där med tankeläsningen. Det är ett mycket udda inslag som onekligen förklarar varför han så onaturligt skickligt överlever striderna, men som åtminstone så här långt egentligen inte har känts nödvändigt för handlingen. Om den framställts som någonting som kanske endast fanns i hans egen hjärna, som rättfärdigande av hans extremt höga tankar om sig själv, skulle det känts som om det passade bättre in i handlingen, men det finns ingen tvekan här om att han faktiskt läser tankar. Åtminstone är det så jag läser serien, men det kan såklart vara en feluppfattning av mig.

Jag undrar (och hoppas) att avslutningen på något sätt kommer att vara avhängigt det övernaturliga inslaget så att det inte kommer kännas lika besynnerligt påklistrat. Men jag ska inte vara för kritisk för dels gillar jag övernaturliga inslag, rent generellt, och dels gör det att jag kommer ihåg den här serien bättre än vad jag annars skulle ha gjort, med tanke på genren. Så det magiska tricket fungerar! :-)

Taniguchi på historisk vandring: Furari

Det känns lite sorgligt att skriva om Jiro Taniguchis Furari: Det är en alldeles charmerande bok av en Taniguchi i högform, men det är också en påminnelse om att efter Taniguchis död tidigare i år finns det bara en begränsad mängd serier av honom kvar att översätta. Men det är klart, om det även i fortsättningen blir förlaget Fanfare/Ponent Mon som står för översättningen av hans serier så kommer det dröja innan översättningarna är klara: Jag beställde Furari när den utannonserades år 2013 så det gick bara cirka fyra år innan den faktiskt kom ut!

Anyhoo, Furari: Den kanske mest kritikerrosade serier av Taniguchi är The Walking Man, om en man som (mycket riktigt) tar promenader i dagens Japan. Han tittar på naturen, han hjälper en gammal dam, och så vidare; det saknas nästan helt dialog och huvudpersonens lugna glädje över att bara finnas till och att leva är smittsam.

Furari bjuds vi på en slags pendang, med en huvudperson som tar promenader i 1700-talets slut i Tokyo. Men till skillnad från mannen i The Walking Man har han ett mål med dem: Han är pensionerad men har som sitt stora intresse att mäta avstånd, så han räknar noga sina steg för att se hur långt det är mellan olika delar av staden, och han kontrollerar ständigt att han tar så jämnlånga steg som möjligt. Och han gör det så bra att shogunatet uppmärksammar det och erbjuder honom att leda en grupp kartografer som ska uppdatera avstånden på tidens kartor.

Så en yttre handing finns men den är mest någonting som sker i bakgrunden, för det viktigaste är även i den här serien nöjet i att få följa med på promenaderna och uppleva vardagslivet genom huvudpersonens ögon. Inklusive de mer fantasifulla delarna, när hans tankar vandrar och han funderar på hur andra varelser upplever världen, som exempelvis en elefant:

Elefanten själv syns aldrig till i boken, det är bara dess fotspår som får fantasin igång hos manne,

Det är en lekfull bok, och även teckningarna är mer karikerade än hos den vanligtvis mycket realistiska Taniguchi. Sidorna trippar fram på fjäderlätta tår (om man nu kan likna sidor vid fötter alltså), och jag blir på ett löjligt gott humör av att läsa. Så gott humör att jag tvingade mig själv att läsa boken utspridd över flera dagar; många japanska serier är tänkta att läsas snabbt, där man närmast skummar sidorna för att få den rätta stämningen, men här gäller det istället att lugna ner sig och anpassa sig till den lugna takt serien har.

Det händer extremt lite i Furari och konflikter saknas helt: Även smärre olyckor som skyfall och leriga kläder hanteras av huvudpersonen (jag tror inte hans man någonsin nämns) med ett gott humör, och även de han möter har samma filosofiska inställning till livet: Alla erfarenheter gör tillvaron rikare så se till att nut av dem medan du kan. Den enda potentiella konflikten är hans oro över att hans fru Oei (jupp, hennes namn finns iallafall med!) ska bli besviken om han antar erbjudandet att officiellt kartlägga avstånd i landet eftersom de tillsammans planerat att dra sig tillbaka, men hon är lika förnöjsam som honom och går gärna med honom, även om det kommer bli mer strapatsrika vandringar än de som håller sig inom staden. Och hon spelar en mycket viktig roll i serien genom att förankra honom i det dagliga livet; att de trivs med att umgås med varandra framgår hur tydligt som helst, och de delar nyfikenheten inför nya erfarenheter som de får uppleva tillsammans.

När Taniguchi är bra är han mästerlig, och i Furari är han i högform så jag egentligen inte säga mycket mer än att det här är en bok som jag helhjärtat kan rekommendera. Om man inte kräver att det ska finnas en handfast handling förstås, för här bjuds ingenting sådant utan bara en ömsint, kärleksfull och stilla humoristisk bok om en man som promenerar. Mycket :-)

Här är transportmedlet för en gångs skull någonting annat än apostlahästarna: En båt som driver med strömmen en månklar kväll.

Dreaming Eagles

Well, alla serier jag läser under sommaren kan inte vara intressanta; ibland visar det sig att det jag läst kanske inte varit dåligt men definitivt inte så intresseväckande att jag har så mycket att säga om den. Men hey, då kan jag istället spendera några meningar på varför jag inte har så mycket att säga om serien istället :-)

Case in point (det verkar bli många engelska stickord idag tydligen): Dreaming Eagles, en andra världskriget-historia skriven av Garth Ennis och tecknad av Simon Coleby.

Serien handlar om den första afrikan-amerikanska flygenheten och hur piloterna i den bemöttes av resten av armén och av samhället. Ramhandlingen utspelas under 60-talet när Lee, son till piloten Reggie Atkinson och en anhängare av Martin Luther King Jr, i en klassisk tonårsrevolt anklagar fadern för att inte förstå hur det är att utsättas för rasism eftersom fadern åtminstone fick slåss mot nazisterna. Varpå Reggie berättar hur det egentligen var att som de första afrikan-amerikanska stridspiloterna utkämpa ett krig på två fronter: Mot Tysklands nazister och mot fördomar på hemmaplan.

Ennis har nu skrivit så många krigsserier att jag tror han skulle kunna skriva en serie som Dreaming Eagles i sömnen. Och han gör det bra; i genren klassiska krigsserier finns det nog ingen nutida serieförfattare som är bättre, även om han förvisso är ganska ensam i genren 😉

Problemet är mest att det känns förgrymmat bekant: Andra världskriget, den tyska överlägsenhet vad gäller stridsmaterielet i början, undvikandet av svart/vit moral, de kompetent realistiska teckningarna utan egen personlighet (även om Ennis har haft en del klart svagare illustratörer än Coleby, framförallt i de senare kapitlen av hans War Stories-serie). Och, tyvärr, lika bekant är avsaknaden av den Enniska humorn för när Ennis skriver seriösa serier om krig är det 100% gravallvar som gäller.

Att läsa Dreaming Eagles känns precis på samma sätt som att läsa vilken som helt av Ennis andra serier med samma tema: Skickligt skrivet på alla sätt (yttre handling, karaktärer, osv) men i längden alltför enahanda, och även om han är snitsig på att introducera karaktärer tenderar de att bli symboler snarare än individer eftersom seriernas korthet, tillsammans med att han också vill berätta någonting viktigt om Krig, gör att de inte hinner växa till sig. Det gör att åtminstone jag också känner att det blir för lättviktigt. Jag tycker att Ennis kommer mest till sin rätt när han verkligen tar sig tid med att följa sina karaktärer under lång tid, som i Preacher, Hitman, och i viss mån The Punisher och The Boys.

Faktum är att alla de sistnämnda serierna känns som tungviktare i jämförelse med Ennis krigsserier, trots att efter en beskrivning av dem nog de flesta skulle tro motsatsen (jag menar, hur kan man gissa att en serie som innehåller akvatiska zombie-djur slår hårdare än en som Dreaming Eagles?). Därför skulle jag gärna se att Ennis gav sig i kast med någonting mer substantiellt igen, det är ändå en del år sedan han sist skrev någonting som var längre än sisådär sex nummer. Om det blir en krigsserie så gärna för mig, så länge han ger karaktärerna tid att andas och utvecklas istället för att fastna i ytterligare en ”Krig är dåligt men de kan också ge människor möjlighet att visa upp sin medmänsklighet/omänsklighet”-berättelse à la Ennis.

Bedräglig yta: Faith

En mycket kort liten text idag eftersom serien den handlar om (tyvärr) inte är något vidare: Faith, en superhjälteserie som ges ut av förlaget Valiant, skriven av Jody Houser (tecknarna varierar). Huvudrollen i serien innehas av Faith Herbert, en ung kvinna som är en geek av stora mått; Joss Whedon-citaten flödar. Och så är hon förstås en superhjälte också, då under namnet Zephyr, med rätt generiska krafter (tänk Stålmannen Lite, verkar det som). Tidigare medlem i en superhjältegrupp som nu splittrats har hon när miniserien (4 delar) börjar precis flyttat till en ny stad och ett nytt jobb som reporter på en nätsajt fylld av skvaller av tvivelaktig karaktär, ofta om superhjältar.

Miniserien är för all del lite småtrevlig, där scenerna från Faiths jobb och interaktionen med hennes nya kollegor är det intressantaste, med vänskapligt (?) gnabb, allmän cynism, och gemensamheten som grundar sig i vetskapen om hur usel journalistik de bedriver. Den större historien med en utomjordisk plan att, tja, 100% ärligt har jag redan glömt bort vad det var utomjordingarna höll på med, trots att jag läste serien så sent som i helgen, är som ni förstår mycket förglömlig.

Efter den uppenbarligen framgångsrika miniserien från början av 2016 började en reguljär månadstidningen komma ut och den fortsätter ungefär i samma anda, med samma författare men där miniseriens tecknare Francis Portela ersatts av diverse andra.

Portela tecknar, medan Dalhouse/Spicer står för (brrr!) färgerna 

Så med ett mycket alldagligt manus och teckningar som inte precis övertygar (Portela tecknar stelt och färgläggningen är av den ack så vanliga okänsliga och pseudorealistiska stil som förstör så många amerikanska serier, och de senare tecknarna är inte bättre de), varför provade jag ens att läsa serien, med tanke på att superhjälteserier inte är min favoritgenre?

Svaret är Jelena Kevic-Djurdjevic.

Hennes omslag till första numret av miniserien har envist dykt upp på sajter jag besöker, och i mina sociala flöden, och varje gång har jag tyckt att det sett extremt lockande ut att läsa. Kevic-Djurdevic har också gjort omslag till fler av numren och de är mycket bra de med, men det första är ändå i en klass för sig själv, och till slut tänkte jag att jag var tvungen att ge serien en chans, trots att så mycket talade emot den. Så 1. Omslag kan definitivt sälja serier, och 2. Lita aldrig på ytan, oavsett hur lockande den är!

Bloom County Episode XI: A New Hope

bloom-county-a-new-hope-cover

Ja, invånarna i Bloom County är lika nördiga som någonsin förut, som synes; att serien var nedlagd under många år innan Berkeley Breathed började teckna den igen för ungefär ett år sedan har inte ändrat på det. Och premiären för nystarten kändes också väldigt mycket som Bloom County:

bloom-county-nystart

Varför Breathed tog upp serien igen berättar han om i ett ovanligt läsvärt och seriöst förord: Det var Harper Lee och hennes död förra året som fick honom att inse att han ville göra det, men den här gången utan att behöva anpassa sig till vad amerikanska tidningsredaktörer tycker är passande eller inte. Så därför publiceras serien nu på Breatheds Facebook-sida, utan redaktionellt inflytande; det märks inte så mycket (det är med andra ord inga orgier i snusk, svordomar eller våld) men här och där finns strippar som nog skulle varit svåra att få publicerade annars, speciellt med tanke på att det om något är ett känsligare klimat idag med rädsla för att göra fel eller stöta sig med någon som tidningarna arbetar i.

Jag har följt serien själv sedan nystarten men har nog missat någon stripp här och där, så att förlaget IDW gett ut en samling med den får 👍 av mig. Men tyvärr är den fysiska utgåvan inte felfri: Formatet är stort och generöst vilket jag uppskattar (och, misstänker jag, Breathed också eftersom han var en av förespråkarna för mer utrymme i tidningarna för serier), men trycket är si och så. Problemet är liknande det jag skrivit om några gånger alldeles nyligen, dvs att linjerna inte är helt skarpa. Det är inte alltför farligt men synd ändå :-/

Fast den här gången känner jag mig inte alltför nedslagen på grund av några tryckproblem: Bloom County är i sina bästa stunder en alldeles fantastisk serie, och att vi nu, ett år med en sådan nedslående politisk bakgrund , återigen får läsa nya episoder av den är närmast mirakulöst. Den har (hittills) inte nått upp till de allra högsta punkterna från den gamla tiden; framförallt saknar jag de längre historierna där det absurda kunde blomma ut, och inte heller de politiska inslagen har varit helt klockrena. Kanske beror det på att politiken i USA för närvarande är så absurd att den är svår att driva med, och tills dess får vi (så gärna så!) nöja oss med gamla goda Opus:

bloom-county-never-change