Ännu mera Karl Kämpe

Jahapp, ett nytt år så det är också dags för ett nytt nummer av Karl Kämpe-tidningen, närmare bestämt det fjärde i ordningen. Nu var jag lite sen med att läsa nummer tre, men jag tror ändå att utgivningstakten är liiite högre än i början, så kanske nummer fem dyker upp innan året är slut?

Och om så vore så inte mig emot. Jag har sagt det förut och jag säger det gärna igen, nämligen att en stor poäng med en karaktär som Karl Kämpe som vi får följa via slumpartade nedslag från hela hans levnad är just hur personen byggs upp. Hittills har vi fått se honom möta sin stora kärlek, munhuggas om filosofi med en nära vän, med mera, och den här gången får vi för första gången se honom när han som karolin faktiskt deltar i Karl XIIs krig mot Ryssland, någonting som jag är säker på är en viktig del av hans identitet.

Episoden från kriget, Dödlig kommendering, tar upp det mesta av tidningen, men vi får också en kortare serie med namnet Gravens hemlighet. Och trots att den första onekligen är viktigare som en pusselbit när det gäller att mejsla fram Karl Kämpe är den andra en gnutta bättre tycker jag. Det beror inte på manuset (som alltid är alla serier skrivna av Jörgen Karlsson) utan på tecknarna, där Dödlig kommenderings Sika Murti är alltför opersonlig och bitvis slarvig, medan Gravens hemlighets Hakan Aydin är betydligt skickligare och mer stämningsfull. Men på det stora hela tycker jag att teckningarna den här gången är klart svagare än häromsistens, med två tecknare som båda har problem att göra Karl Kämpe igenkännlig. Visst är det svårt när alla män har samma uniform, inklusive hattar, men framförallt när det gäller Murti hade jag väldigt svårt att särskilja personerna över huvud taget.


Dödlig kommendering. Och ett för mig nytt svärord!

Så teckningarna får den här gången ett Nja i betyg, medan manusen fortsätter att vara handfasta i sin mycket typiska äventyrsstil. Redan från episodnamnen framgår det vad det är för slags serie, och jag tycker nog att de allra mest lyckade episoderna nu börjar hålla en kvalité som gör att de skulle kunna ingå i exempelvis tidningen Fantomen, en tidning som har liknande serier. Kanske inte riktigt i min smak, men hey, olika smaker är uppfriskande!

Det som däremot får en tydlig 👍 i betyg är utformingen av tidningen själv som känns mer och mer professionell. Den här gången bjuds vi på, förutom huvudserierna, reklam på båda innersidorna från förlag som Ades media(mycket passande tycker jag) och Home Made Comics, en ledare, och till och med två skämtsamma strippar med Karl XI i huvudrollen (givetvis skrivna av Jörgen Karlsson, och tecknade i en trevlig stil av Anders Skoglind). Hela paketet känns mycket mer levande som tidning med en tydlig personlig avsändare i och med ledaren och det mer varierade innehållet, och sammantaget är det en väldigt bra hopsatt tidning. Nu saknar jag bara insändarsidor och en ”Nästa nummer”-blaffa, men det senare kan bli lite svårt när tidningen finansieras nummer för nummer via Kickstarter vilket gör det lite osäkert om nästa nummer kommer och vad det i så fall kommer innehålla. Som det här numret, där Gravens hemlighetvar ett stretchgoalsom uppnåddes -> tidning blev 8 sidor längre än nummer tre. Jag gillar verkligen att det går att finansiera projekt som det här via Kickstarter eller Patreon; internet när det är som bäst!


Gravens hemlighet
Kan köpas bl.a. här:

Svartsynt med nya gudar: Mister Miracle

mister miracle 12 - cover

När jag sorterar mina seriealbum i bokhyllorna och när jag gör samma sak med serier jag har i digitalt format möts jag av samma problem: Ska jag sortera på titel, tecknare, eller manusförfattare? Eftersom jag inte är något större fan av rigida regler brukar det bli mer efter principen ”Sortera in boken på det ställe där jag har störst chans att hitta den när jag letar”, så det betyder att den hamnar på ett högst personligt ställe. Till exempel hamnar BlueberryB eftersom den för mig känns mer förknippad med namnet Blueberry än med någon av de olika serieskapare som varit inblandad i den, medan alla Ralf Königs serier hamnar tillsammans under K, oavsett titel, eftersom alla hans serier påminner mer om varandra än om någonting annat.

Och sen har vi de där knepiga fallen, som Spirou. För mig var den väldigt länge en Franquin-serie; visst fanns andra kreatörer både före och efter Franquin men de var ganska ointressanta. Men nu, efter alla specialalbum och annat mystiskt har den i min bokhylla hamnat under S istället för under F, men i mina digitala mappar ligger den fortfarande under just F; jag har nästan bara Franquins version digitalt så det känns som den passar bättre där.

En smula (ok, en stor smula) kaotiskt alltså. Och vad har det att göra med en miniserie om Mister Miracle, en av de nya gudar som Jack Kirby hittade på under sin sejour på förlaget DC på 70-talet? Jag återkommer till det i slutet av recensionen, men nu till serien:

Miniserien ifråga är skriven av en viss Tom King, som tidigare skrivit bland annat de utmärkta miniserierna The Vision och The Omega Men. Den här gången ger sig King i kast med Kirbys kanske mest genomarbetade mytologi, den som han själv hoppades kunna avsluta men som givetvis har fortsatt långt efter att han själv slutade med serier; ursprungligen var den inte så uppskattad och sålde dåligt, men DC höll liv i karaktärerna och nuförtiden kan de dyka upp nästan varsomhelst i DCs universum. Själv råkade jag på dem första gången i diverse Stålmannen-titlar som liten, men sen har jag stött på dem i titlar som Legion of Super-Heroes, Batman, och jag tror det hintades om dem i någon av de moderna DC-filmerna. Kort sagt är de nuförtiden en viktig ingrediens hos DC, men själv har jag ingen aning om vad för position, om någon, de just nu innehar i DCs serieuniversum.

Men det spelar egentligen ingen roll för i miniserien (som alltså bara heter Mister Miracle, utan undertitel) behöver man bara ha ett hum om vem som är vem av gudarna, och även det förklaras under seriens gång. En minimal resumé för att kunna följa med i recensionen: Mister Miracle/Scott Free är son till Highfather, den goda guden, och gift med Big Barda. Som barn blev Scott skickad till planeten Apokolips där den onda guden Darkseid regerar, som led i ett diplomatiskt utbyte av söner. På Jorden är Scott nu utbrytningskonstnär och sägs kunna fly från vilken fälla som helst. Resumé slut.

OBS! Spoilers en masse i fortsättningen!

Så någon lycklig barndom fick Scott Free inte; Darkseid är den yttersta symbolen för mörker/kyla/ondska i serierna, och de av hans medhjälpare som uppfostrade Scott var ungefär så trevliga som man kan tänka sig. Och det är här som Tom King sätter in stöten i sin berättelse: Scott Free är deprimerad och har ständigt pressat sig till alltmer dödsföraktande utbrytningsstunts i sin jakt på någonting som betyder någonting. Äktenskapet med Big Barda är i princip lyckligt men är man drabbad av depression spelar det ingen roll, och redan i första numret ställs frågan: Lever Scott över huvud taget eller misslyckades hans sista stunt fatalt?

mister miracle - sjukhus

Från inledningen av första numret

Snart börjar handlingen accelerera: Scott & Barda får ett barn vilket leder till slitningar i deras förhållande. Under tiden får Darkseid enligt rykten tag på det han så länge sökt efter, The anti-life equation, som ger honom makt över andras sinnen, varpå Highfather dör vilket gör Orion, Darkseids son (som uppfostrats av Highfather i det där charmiga diplomatisk utbytet) till ny ledare för ”de goda”, och krig utbryter mellan gudarna. Scott  blir en general för Orions styrkor men en general som blir alltmer motvillig att följa Orions order. Handlingen växlar sedan mellan vardagen på Jorden där Barda och Scott gör sitt bästa som nyblivna föräldrar och de katastrofalt grymma kriget som ter sig ändlöst. Och det där med goda och onda gudar blir också mer och mer en skillnad utan betydelse med en Orion som anser att ändamålet helgar medlen, så att den öppna konflikten mellan Orion och Scott blir oundviklig.

mister miracle - glitch

Både det vardagliga och kriget skildras utan krusiduller, och det märks heller inga egentliga skillnader mellan dem; både tar lika mycket plats, och blöjbyten ter sig lika viktigt som strider där tusentals omkommer. Det är en kall, obehaglig, ibland komisk, men ständigt fascinerande värld som King tillsammans med den utmärkta tecknaren Mitch Gerads bygger upp.

Men den känns hela tiden smått overklig. Det som händer går alltför snabbt och är alltför dramatiskt för att kännas som om det är på riktigt, och någonting känns hela tiden fel. Förutom den underliggande stämningen av att någonting är galet syns andra glipor, som de glitches à la gamla dåliga TV-utsändningar som enstaka serierutor då och då drabbas av, som ruta 4 & 6 härovan. Och, förstås, den ständiga närvaron av Darkseid, mörkerguden. Darkseid is.

Mest av allt påminde känslan mig om sekvensen i Alan Moore och Dave Gibbons fantastiska Stålmannen-serie For the Man Who Has Everything, närmare bestämt sekvensen när Stålmannen hallucinerar om sitt ideala liv på Krypton men märker att någonting är galet:

DC Universe by Alan Moore (2013) (Digital) (danke-Empire)

Jämförelsen med Moore faller sig också lätt att göra eftersom King så tydligt är inspirerad av honom, och framförallt Watchmen, som nio-rutors-laýouten och en 12 delars miniserie

Kal-El märker att allting går för fort, att allting bara snurrar på utan att någonsin landa känslomässigt. Men i Mister Miracle, till skillnad från Moores serie, sägs det aldrig rätt ut huruvida hela Kings serie är en hallucination, en alternativ värld, verkligheten, eller någonting annat. Men personligen tycker jag det är svårt att läsa serien utan att göra tolkningen att det vi ser är någonting som Scotts psyke själv skapat, ett fängelse som han måste bryta sig ur liksom han gjort ur fällor hela sitt liv.

Sen har vi det där med att skriva ett bra slut på en bra serie. Jag uppskattade som sagt verkligen de andra miniserierna jag läst av King, men The Vision hade en slutscen som jag tyckte var helt onödig och förtog en del av effekten, och Omega Mens slut var diffust och utan udd. Så jag var lite orolig för hur King skulle klara sig den här gången.

Men det behövdes inte för den här gången fungerar slutet helt utan invändningar från min sida. Det är deprimerande och utan katarsis, men det är bra och kanske inte helt väntat. Fast jag förstår inte hur DC ska kunna lämna Mister Miracle ifred i den situation han befinner sig i efter seriens slut; jag kan inte tänka mig att de kan låta bli att reda ut det hela med mer tydlighet 😉

Slutligen, tillbaka till det där hur jag sorterar serier som jag började med. Efter den här miniserien och de två tidigare nämnda var det dags för mig att sortera om Kings serier: Förut hade de inrangerats efter böckernas titlar, men nu har jag flyttat om så att de istället hamnat under K som i King. King är skicklig på att skriva miniserier och de påminner onekligen en hel del om varandra: Tolv nummer, och mer eller mindre helt fristående från tidigare (och senare) serier, trots att de alla baseras på karaktärer som skapats långt tidigare. De har också alla en liknande stämning: Ödesmättat, kallt analytiskt, och definitivt inte optimistiskt. De passar bra bredvid varandra, helt enkelt!

mister miracle - darkseid is

En helsida som Gerads inte behövde lägga ner mycket jobb på men jag tänkte den kunde passa bra som avslutning, tack vare Grant Morrisons geniala catchphrase :-)

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

The Campbells: En sjörövarkaptens-änkling och hans döttrar

The Campbells 2 - cover

Jag har tidigare bara stött på spanske José Luis Munuera som ren tecknare, närmare bestämt i samband med de fyra Spirou-album han tecknade till Jean-David Morvans manus. Jag tycktefaktiskt ganska bra om dem, men de flesta fans höll inte med och andra tog över serien (och gjorde ärligt talat ett bättre jobb med den). I och med Europe Comics överflödande översättning av serier till engelska i digitalt format poppade en serie upp där han också stod för manuset och jag gav den en chans: The Campbells.

Titulär-familjen visar sig bestå av pappa Campbell, en före detta ryktbar sjörövarkapten som efter sin hustrus död dragit sig tillbaka till en söderhavsö tillsammans med sina döttrar Itaca (tonåring) och Genova (betydligt yngre). Till att börja med framstår serien som en typisk underhållande europeisk komediserie berättad i korta kapitel om några sidor. För den som läst serier som Dadeller kanske ännu mer Sisters (där för övrigt de två systrarnas relation påminner mycket om Itaca och Genovas) är de inga större överraskningar: Snärtigt berättat i lika snärtigt tecknad stil, men utan större ambitioner än att roa för stunden.

The Campbells - Itaca and Genova

Genova behöver Itacas hjälp efter att stulit den senares dagbok

Och det räcker ganska långt, men efter ett tag visar sig The Campbellsha mer i verktygslådan än komik. Campbells äldre bror som går under namnet kapten Inferno presenteras, även han sjörövarkapten men med en betydligt mer cynisk världsbild än bror sin. I de fem böckerna vävs sedan historien samman, med tillbakablickar på vad som egentligen hände mellan bröderna, flickornas mor, och andra karaktärer, samtidigt som de kapitel som utspelar sig i nutid också obönhörligen färdas mot den slutgiltiga uppgörelsen.

Jag måste ärligt säga att jag tycker Munuera lyckas fantastiskt bra med att blanda allvarliga kapitel med rent humoristiska. Rytmen mellan komedi och drama är nästan perfekt, och jag var aldrig ens nära att känna mig frustrerad över att inte få veta mer om bakgrunden. Munuera pytsar ut informationen precis när den behövs, och de lättsammare avsnitten behövs; hans känsla för humor är föga originellt och ibland lite irriterande gammeldags, men det fungerar, och framförallt fungerar det som omväxling till de melodramatiska delarna.

För visst är det i grunden en melodram som presenteras, men det görs väldigt bra! Det är genuint svårt att förutse exakt vad som kommer hända och vad som har hänt; de korta kapitlen är fristående men Munuera har uppenbart också tänkt på albumpubliceringen eftersom de mest avgörande och överraskande kapitlen är de avslutande i varje bok. Så klassiska cliffhangers i en klassiskt berättad sjörövarhistoria; inte illa!

Allt som allt blev jag förvånad över hur bra jag tyckte om The Campbells, och för varje album blev jag mer och mer nöjd. Så inför avslutningen var jag orolig för att den inte skulle lyckas knyta ihop berättelsen på ett tillfredsställande sätt, men till och med landningen sattes som den skulle. Så lustigt nog är det manuset som är det allra bästa med serien, trots att Munuera kanske är mest känd som tecknare. Visst tecknar han bra, speciellt de fartigare delarna och växlingen mellan humor och allvar, men det jag tycker han lyckas allra bäst med är tempot, hur han bit för bit lägger pusslet med familjen Campbells öden och äventyr så att jag hela tiden är nyfiken på vad som komma skall.

The Campbells - Inferno 1

The Campbells - Inferno 2

Inferno tänker tillbaka på lyckligare dagar

Kan köpas bl.a. här:

 

Corto Maltese av Canales & Pellejero, försök 2: Equatoria

Corto Maltese - Equatoria - cover

Min läsning av Corto Maltesehar alltid varit diversifierad vad gäller språket: Svenska, danska, eller engelska, beroende på vad som funnits tillgängligt. Men fysiskt format har varit det som gällt, med tanke på att det i en så hög grad handlar om en visuell serie. Nu har jag dock för första gången läst ett för mig nytt Corto Maltese-album digitalt, trots att den finns tillgänglig som ”riktig” bok (närmare bestämt på danska). Skäl: Jag var verkligen inte förtjust i Juan Díaz Canales (manus) & Rubén Pellejeros (teckningar) första försök att ta över Hugo Pratts klassiska serier, i den undermåliga Under midnattssolen. Så det fick bli en engelsk digital utgåva av deras andra bok, Equatoria, istället.

Och jag är väldigt glad över det beslutet, för inte heller Equatoriagjorde mig glad. Det är alltid intressant att se hur just hur försök nummer två artar sig när en känd serie som starkt förknippats med tidigare skapare tas över av andra. Den första tenderar till att bli lite försiktig, där man gärna lägger sig så nära man bara kan till föregångaren för att inte irritera fans (som ofta kan vara rabiata motståndare till alla förändringar), medan nästa bok kan våga ta ut svängarna mer.Men ibland kan det också vara så att extra omsorg läggs ner på den första, med en sjunkande kvalité i fortsättningen. Några serieexempel på hur det gått när nya serieskapare tagit över:

  • Asterix: När Ferri & Conrad tog över serien var det första albumet, Asterix hos pikterna, inte på något sätt originellt, men det var ett klart godkänt försök. I de följande två har vi fått se mer av Conrads egen stil på teckningarna, men tyvärr också mycket mindre genomarbetade manus som bara förlitar sig på trötta efterapningar av tidigare serier.
  • Inkalen: Efter Moebius bitvis svindlade bra teckningar i den ursprungliga hexalogin(där framförallt de inledande albumen var snygga) tog Janjetov över teckningarna med ett riktigt uselt resultat. Här orkade han bara med att anstränga sig i de inledande kapitlen för att sedan förfalla till någonting som mest såg ut som en dålig parodi på Moebius, utan att ersätta dennes stil med någonting eget.
  • Lisa och Sluggo: Bland dagstidningsserierna finns det mängder av exempel, men Lisa och Sluggo är bland de roligare/mest intressanta. Efter Bushmillers död följde en kavalkad av ersättare varav de allra flesta tecknade i en stil som åtminstone till en början låg extremt nära Bushmiller, och alla riktigt usla kopior. Men i år blev Olivia James ansvarig för den och började göra serier som onekligen inspirerats av Bushmiller men som samtidigt är väldigt egna och moderna. Med följd att en del trogna fans (dvs de som anser att Bushmillers version är den enda rätta) avskyr dem men att de hyllats av många andra.
Nancy - Olivia James

Olivia James Lisa och Sluggo

Jag skulle kunna fortsätta länge till och roligt vore det, så jag kanske skulle ägna ett helt inlägg åt hur det går när serier vandrar vidare till nya konstnärer, men nog sagt för nu, och tillbaka till Corto Maltese!

Equatoriaär definitivt en bok där Canales och Pellejero inte känt sig riktigt lika oroliga för hur den ska bemötas efter att Under midnattssolengått relativt bra. Tyvärr har det inte lett till en mer spännande nytolkning av serien utan istället till en serie som fortfarande känns extremt låst vid Hugo Pratts men som är slarvigare hopsatt.

Pellejeros teckningar känns mindre omsorgsfulla, och där jag i den förra boken tyckte det fanns enstaka exempel på konstig anatomi är det vanligare här. Men framförallt är färgläggningen verkligen inte i min smak, med tråkiga, deprimerande och fantasilösa toner och färgval. Mycket konstigt, med tanke på att färgerna i Pellejeros Dieter Lumpenvar helt ok, och Pellejero så vitt jag förstått var ansvarig för dem med. Ett stort obs här dock: Under midnattssolenkunde jag lyckligtvis läsa i svartvitt, och när jag nu kikar på nätet hur färgerna såg ut i den versionen ser det lika illa ut där, så det är mycket möjligt att jag tycker teckningarna blivit sämre eftersom jag tvingades läsa i färg den här gången.

Corto Maltese - Equatoria - stäpp

Min dom: Den här sidan borde ha mycket roligare färger!

Canales manus kan däremot inte gömma sig bakom den typen av teknikaliteter. Historien här med en Corto som söker efter Johannes Prästens (Prester John) spegel är helt utan glöd, och detsamma gäller de reskamrater han plockar upp. Ett stort problem är att det inte finns någon kärna: Miljön har alltid varit central i serien, och det har varit tydligt att Pratt när han placerat sin huvudperson på kartan gjort det för att han ville skildra just den platsen i just den eran. Här har Canales missat poängen och låter istället Corto flyta runt mellan olika miljöer utan att dessa ges en chans att påverka atmosfären. Venedig,  Malta, Alexandria, Zanzibar, Mombasa, Kongo; alla virvlar förbi utan att ge något intryck annat än att ytterligare en plats kan prickas av på en lista över ”exotiska” resmål.

Och de där reskamraterna? Också de personer som ska prickas av. Vi behöver några historiska figurer, så låt oss slänga in Winston Churchill i ett fullständigt meningslöst gästspel. Vi behöver en kvinna som kan ge intrycket av en outtalad och melankolisk och givetvis aldrig seriös eller fullbordad kärleksaffär så vi slänger in Aida ( = Ida Treat) i en roll som inte behövs och där hon inte behöver göra någonting förutom att se vacker och en smula mystisk ut, och hon försvinner utan minsta spår, efterlämnande ett enda Jaha?

Corto Maltese - Equatoria - Churchill

Winston & Aida

Sen att de ledtrådar som leder Corto vidare på sin jakt är minimala och extremt tursamma kan jag ha överseende med; det är inte så viktigt eftersom det inte handlar om att presentera en spännande historia. Idiotiska brister i logiken är värre, som en kidnappning av Aida som det absolut inte finns någon anledning till, med mera liknande Huh?-inslag. Så ungefär lika tajt handling som i en genomsnittlig James Bond-film med Roger Moore, skulle jag säga.

Tyvärr, tyvärr är Equatoriainte ett steg framåt i den nya versionen av Corto Malteseutan snarare en bok som bekräftar och förstärker de problem som syntes redan i Under midnattssolen(alltså, det är på riktigt svårt att stava till den titeln eftersom fingrarna så gärna vill skriva ut titeln från det felstavade svenska omslaget, dvs Under midnatssolen, och nu fick jag äntligen skriva det!). Synd, men så kan det gå!

Coyote Doggirl

Jag kan inte riktigt tro att det gått fem år sedan jag skrev om Lisa Hanawalts underbart idiosynkratiska My Dirty Dumb Eyesmed serier om allt man (eller, mer sanningsenligt, Lisa Hanawalt) kan tänka sig. Men det beror nog på att de var så konstiga och hade en så särpräglad ton att de satte sig i minnet, rejält :-)

Sedan dess har hon publicerat en till seriesamling, Hot Dog Taste Test, som jag tyvärr missat att köpa (men det ska bli ändring på det!), och jobbat med BoJack Horseman, en TV-serie som jag flera gånger tänkt börja titta på men det har inte blivit av (men det ska bli ändring på det med!). Hon är också på gång med en alldeles egen TV-serie på Netflix, Tuca & Bertie, som tydligen ska handla om två 30+ fågelkvinnor. Hon verkar onekligen gilla djurmänniskor, och det leder in på dagens bok som kom ut tidigare i år: Coyote Doggirl.

Coyote Doggirl - cover

Här är det inte längre frågan om fristående serier om vadhelst fallit Hanawalt in utan istället en lång historia, närmare bestämt en västern där huvudpersonen (som alltså är en ung coyotekvinna) jagas av en hämndlysten trio hundmän. Det mesta som brukar finnas med i klassiska västernfilmer finns med: En underbar häst, en (nästan) dödlig skada, indianer (vargmänniskor), en blodig slutuppgörelse.

Men de klassiska inslagen känns onekligen lite annorlunda, tecknade som de är i Hanawalts färgglatt naivistiska stil:

Coyote Doggirl - top

Någon risk för att tråden helt ska tappas bort är det aldrig, även om Hanawalt (föga förvånande) glatt kränger hit och dit på färden. Irrfärderna är kul, som de återkommande inslaget att huvudpersonen (som saknar namn; är det en klassisk västern så är det) har ett stort intresse av och är mycket skicklig på att göra (under)kläder av läder vilket imponerar på de hon möter.

Faktum är att det är infallen som är mer lyckade än huvudhandlingen, vilket inte är så konstigt att jag tycker eftersom det var det jag gillade mest med My Dirty Dumb Eyesockså: Den smått svindlande känslan av att aldrig kunna veta vad som väntade på nästa sida. Här måste Hanawalt alltid återvända till storyn, och det gör serien mer förutsägbar. Det är inte så att storyn är dålig, men att till sist få läsa hur det hela slutar är inte på långa vägar lika intressant som att se när CD träffar nya människor:

Coyote Doggirl - björn

Det där med antropomorfiska serier är alltid kul att diskutera: Olika stilar som Guarnidos Blacksadmänniskor med djurhuvuden, Disney-serierna där de flesta är mer djurliknande, och sen har vi Hanawalts version, där några drar åt djurhuvudhållet medan andra verkligen ser ut som djur, med följder som en björn och en coyote som rider på en åsna, och det är mycket oklart vilka varelser som är intelligenta. Om CDs häst Red skulle börjat prata i någon ruta hade det inte förvånat mig alls. Jag gillar det eftersom det både ser roligt ut och passar med stämningen där det mesta känns möjligt.

Allt som allt skulle jag säga att Coyote Doggirlpå samma gång är en liten besvikelse i det att den är mer traditionellt berättad än till exempel My Dirty Dumb Eyes, men att den ändå är en trevlig liten bok; utgivaren Drawn & Quarterly har paketerat det hela så att den känns mycket mysig att läsa, och Hanawalts uppiggande teckningar tittar jag gärna på. Så värd att läsa var den, åtminstone för mig :-)

Kan köpas hos bl.a.: