Corto Maltese av Canales & Pellejero, försök 2: Equatoria

Corto Maltese - Equatoria - cover

Min läsning av Corto Maltesehar alltid varit diversifierad vad gäller språket: Svenska, danska, eller engelska, beroende på vad som funnits tillgängligt. Men fysiskt format har varit det som gällt, med tanke på att det i en så hög grad handlar om en visuell serie. Nu har jag dock för första gången läst ett för mig nytt Corto Maltese-album digitalt, trots att den finns tillgänglig som ”riktig” bok (närmare bestämt på danska). Skäl: Jag var verkligen inte förtjust i Juan Díaz Canales (manus) & Rubén Pellejeros (teckningar) första försök att ta över Hugo Pratts klassiska serier, i den undermåliga Under midnattssolen. Så det fick bli en engelsk digital utgåva av deras andra bok, Equatoria, istället.

Och jag är väldigt glad över det beslutet, för inte heller Equatoriagjorde mig glad. Det är alltid intressant att se hur just hur försök nummer två artar sig när en känd serie som starkt förknippats med tidigare skapare tas över av andra. Den första tenderar till att bli lite försiktig, där man gärna lägger sig så nära man bara kan till föregångaren för att inte irritera fans (som ofta kan vara rabiata motståndare till alla förändringar), medan nästa bok kan våga ta ut svängarna mer.Men ibland kan det också vara så att extra omsorg läggs ner på den första, med en sjunkande kvalité i fortsättningen. Några serieexempel på hur det gått när nya serieskapare tagit över:

  • Asterix: När Ferri & Conrad tog över serien var det första albumet, Asterix hos pikterna, inte på något sätt originellt, men det var ett klart godkänt försök. I de följande två har vi fått se mer av Conrads egen stil på teckningarna, men tyvärr också mycket mindre genomarbetade manus som bara förlitar sig på trötta efterapningar av tidigare serier.
  • Inkalen: Efter Moebius bitvis svindlade bra teckningar i den ursprungliga hexalogin(där framförallt de inledande albumen var snygga) tog Janjetov över teckningarna med ett riktigt uselt resultat. Här orkade han bara med att anstränga sig i de inledande kapitlen för att sedan förfalla till någonting som mest såg ut som en dålig parodi på Moebius, utan att ersätta dennes stil med någonting eget.
  • Lisa och Sluggo: Bland dagstidningsserierna finns det mängder av exempel, men Lisa och Sluggo är bland de roligare/mest intressanta. Efter Bushmillers död följde en kavalkad av ersättare varav de allra flesta tecknade i en stil som åtminstone till en början låg extremt nära Bushmiller, och alla riktigt usla kopior. Men i år blev Olivia James ansvarig för den och började göra serier som onekligen inspirerats av Bushmiller men som samtidigt är väldigt egna och moderna. Med följd att en del trogna fans (dvs de som anser att Bushmillers version är den enda rätta) avskyr dem men att de hyllats av många andra.
Nancy - Olivia James

Olivia James Lisa och Sluggo

Jag skulle kunna fortsätta länge till och roligt vore det, så jag kanske skulle ägna ett helt inlägg åt hur det går när serier vandrar vidare till nya konstnärer, men nog sagt för nu, och tillbaka till Corto Maltese!

Equatoriaär definitivt en bok där Canales och Pellejero inte känt sig riktigt lika oroliga för hur den ska bemötas efter att Under midnattssolengått relativt bra. Tyvärr har det inte lett till en mer spännande nytolkning av serien utan istället till en serie som fortfarande känns extremt låst vid Hugo Pratts men som är slarvigare hopsatt.

Pellejeros teckningar känns mindre omsorgsfulla, och där jag i den förra boken tyckte det fanns enstaka exempel på konstig anatomi är det vanligare här. Men framförallt är färgläggningen verkligen inte i min smak, med tråkiga, deprimerande och fantasilösa toner och färgval. Mycket konstigt, med tanke på att färgerna i Pellejeros Dieter Lumpenvar helt ok, och Pellejero så vitt jag förstått var ansvarig för dem med. Ett stort obs här dock: Under midnattssolenkunde jag lyckligtvis läsa i svartvitt, och när jag nu kikar på nätet hur färgerna såg ut i den versionen ser det lika illa ut där, så det är mycket möjligt att jag tycker teckningarna blivit sämre eftersom jag tvingades läsa i färg den här gången.

Corto Maltese - Equatoria - stäpp

Min dom: Den här sidan borde ha mycket roligare färger!

Canales manus kan däremot inte gömma sig bakom den typen av teknikaliteter. Historien här med en Corto som söker efter Johannes Prästens (Prester John) spegel är helt utan glöd, och detsamma gäller de reskamrater han plockar upp. Ett stort problem är att det inte finns någon kärna: Miljön har alltid varit central i serien, och det har varit tydligt att Pratt när han placerat sin huvudperson på kartan gjort det för att han ville skildra just den platsen i just den eran. Här har Canales missat poängen och låter istället Corto flyta runt mellan olika miljöer utan att dessa ges en chans att påverka atmosfären. Venedig,  Malta, Alexandria, Zanzibar, Mombasa, Kongo; alla virvlar förbi utan att ge något intryck annat än att ytterligare en plats kan prickas av på en lista över ”exotiska” resmål.

Och de där reskamraterna? Också de personer som ska prickas av. Vi behöver några historiska figurer, så låt oss slänga in Winston Churchill i ett fullständigt meningslöst gästspel. Vi behöver en kvinna som kan ge intrycket av en outtalad och melankolisk och givetvis aldrig seriös eller fullbordad kärleksaffär så vi slänger in Aida ( = Ida Treat) i en roll som inte behövs och där hon inte behöver göra någonting förutom att se vacker och en smula mystisk ut, och hon försvinner utan minsta spår, efterlämnande ett enda Jaha?

Corto Maltese - Equatoria - Churchill

Winston & Aida

Sen att de ledtrådar som leder Corto vidare på sin jakt är minimala och extremt tursamma kan jag ha överseende med; det är inte så viktigt eftersom det inte handlar om att presentera en spännande historia. Idiotiska brister i logiken är värre, som en kidnappning av Aida som det absolut inte finns någon anledning till, med mera liknande Huh?-inslag. Så ungefär lika tajt handling som i en genomsnittlig James Bond-film med Roger Moore, skulle jag säga.

Tyvärr, tyvärr är Equatoriainte ett steg framåt i den nya versionen av Corto Malteseutan snarare en bok som bekräftar och förstärker de problem som syntes redan i Under midnattssolen(alltså, det är på riktigt svårt att stava till den titeln eftersom fingrarna så gärna vill skriva ut titeln från det felstavade svenska omslaget, dvs Under midnatssolen, och nu fick jag äntligen skriva det!). Synd, men så kan det gå!

Coyote Doggirl

Jag kan inte riktigt tro att det gått fem år sedan jag skrev om Lisa Hanawalts underbart idiosynkratiska My Dirty Dumb Eyesmed serier om allt man (eller, mer sanningsenligt, Lisa Hanawalt) kan tänka sig. Men det beror nog på att de var så konstiga och hade en så särpräglad ton att de satte sig i minnet, rejält :-)

Sedan dess har hon publicerat en till seriesamling, Hot Dog Taste Test, som jag tyvärr missat att köpa (men det ska bli ändring på det!), och jobbat med BoJack Horseman, en TV-serie som jag flera gånger tänkt börja titta på men det har inte blivit av (men det ska bli ändring på det med!). Hon är också på gång med en alldeles egen TV-serie på Netflix, Tuca & Bertie, som tydligen ska handla om två 30+ fågelkvinnor. Hon verkar onekligen gilla djurmänniskor, och det leder in på dagens bok som kom ut tidigare i år: Coyote Doggirl.

Coyote Doggirl - cover

Här är det inte längre frågan om fristående serier om vadhelst fallit Hanawalt in utan istället en lång historia, närmare bestämt en västern där huvudpersonen (som alltså är en ung coyotekvinna) jagas av en hämndlysten trio hundmän. Det mesta som brukar finnas med i klassiska västernfilmer finns med: En underbar häst, en (nästan) dödlig skada, indianer (vargmänniskor), en blodig slutuppgörelse.

Men de klassiska inslagen känns onekligen lite annorlunda, tecknade som de är i Hanawalts färgglatt naivistiska stil:

Coyote Doggirl - top

Någon risk för att tråden helt ska tappas bort är det aldrig, även om Hanawalt (föga förvånande) glatt kränger hit och dit på färden. Irrfärderna är kul, som de återkommande inslaget att huvudpersonen (som saknar namn; är det en klassisk västern så är det) har ett stort intresse av och är mycket skicklig på att göra (under)kläder av läder vilket imponerar på de hon möter.

Faktum är att det är infallen som är mer lyckade än huvudhandlingen, vilket inte är så konstigt att jag tycker eftersom det var det jag gillade mest med My Dirty Dumb Eyesockså: Den smått svindlande känslan av att aldrig kunna veta vad som väntade på nästa sida. Här måste Hanawalt alltid återvända till storyn, och det gör serien mer förutsägbar. Det är inte så att storyn är dålig, men att till sist få läsa hur det hela slutar är inte på långa vägar lika intressant som att se när CD träffar nya människor:

Coyote Doggirl - björn

Det där med antropomorfiska serier är alltid kul att diskutera: Olika stilar som Guarnidos Blacksadmänniskor med djurhuvuden, Disney-serierna där de flesta är mer djurliknande, och sen har vi Hanawalts version, där några drar åt djurhuvudhållet medan andra verkligen ser ut som djur, med följder som en björn och en coyote som rider på en åsna, och det är mycket oklart vilka varelser som är intelligenta. Om CDs häst Red skulle börjat prata i någon ruta hade det inte förvånat mig alls. Jag gillar det eftersom det både ser roligt ut och passar med stämningen där det mesta känns möjligt.

Allt som allt skulle jag säga att Coyote Doggirlpå samma gång är en liten besvikelse i det att den är mer traditionellt berättad än till exempel My Dirty Dumb Eyes, men att den ändå är en trevlig liten bok; utgivaren Drawn & Quarterly har paketerat det hela så att den känns mycket mysig att läsa, och Hanawalts uppiggande teckningar tittar jag gärna på. Så värd att läsa var den, åtminstone för mig :-)

Kan köpas hos bl.a.:

Slovakiska vampyrer

Jag missade tyvärr seriefestivalen i Stockholm i år, och det innebär att jag inte fick min vanliga dos med seriefanzin i år (har inte kunnat åka på någon annan festival heller, suck). Och det innebar också att det inte blev något nytt fanzin av Stef Gaines efter att ha köpt sådana 2015, 2016, och 2017. Men istället så har jag nu precis läst sju stycken av henne: Sex digitala där hon både tecknat och skrivit, och ett sjunde nyutkommet i fysiskt format där Jesper Nordqvist står för teckningarna. Alla ingående i samma ännu inte avslutade serie vid namn Anima som handlar om svenska Mikaela som på besök hos sin moster i Slovakien träffar Nemesis, en 400 år gammal vampyr.

Vampyrerna (det finns flera) till trots är det inte en skräckserie, även om det syns till en del gruvliga scener; Nemesis själv är en reko vampyr som jobbar på sjukhus för att kunna ”låna” blod därifrån, och Mikaela blir en smula motvilligt intresserad av honom. Lägg till en ondsint ännu äldre vampyr, agenter från Paranormala Ministeriet som slåss mot (bland annat?) vampyrer, och en tragisk kärlekshistoria mellan Nemesis och hans första fru där den ökända Elisabet Báthory spelade en avgörande roll, och krydda sen med situations- och karaktärshumor à la manga och voilà: Anima!

Som jag skrivit förut gillar jag Gaines serier, framförallt för att de är så otvetydigt just serier och ingenting annat. Ta en serie som hennes Prinsen & Björnen; i ett annat medium betvivlar jag att jag skulle gillat den lika mycket. Anima tror jag är den första av hennes serier som jag läst med så tydligt skönlitterär känsla, och en väldigt rakt berättad historia med stora, nästan övertydliga, känslor och gester. Här svimmas det, här älskas det över århundraden, här känns det fullständigt självklart att i princip alla människor som man träffar på i Slovakien av olika anledningar kan prata svenska:

Anima - Nemesis1.jpg

Anima - Nemesis2

Gaines

En djup historia är det inte, men underhållande är den, hela tiden :-)

När Nordqvist tar över pennan i den sjunde delen måste jag erkänna att det kändes lite konstigt med stilbytet. Gaines version har mycket av känslan från manga i sig, med den nämnda humorn men också i vilka karaktärer som finns med, typ Katt/Katarina här ovan, men vad gäller teckningarna är det en mer personlig stil som gäller, även om ansikten och en del annat helt klart inspirerats av manga. Nordqvists version är mer av manga full on, inklusive anatomi med mera, och på en del sätt är han en i traditionell mening säkrare tecknare än Gaines, men jag föredrar ändå hennes mer särpräglade teckningar. Nordqvist är inte alls dålig, men åtminstone i den här serien känns den lite väl mycket som en generisk stil utan egna drag.

Anima - Nordqvist

Nordqvist. Och nej, jag gillar fortfarande skämtet :-)

Som sagt är det en kul och charmig serie, och även om jag saknar Gaines teckningar en smula var det precis som Gaines berättar i sin efterordsserie (som sagt, många drag av manga finns det!) en bra idé att anlita någon annan eftersom hon inte hade tid att teckna själv; utan Nordqvist skulle det aldrig blivit någon del sju, och nu blir det förhoppningsvis fler delar och kanske till och med en avslutning, något som längre berättelser i fanzinform ofta har svårt att ordna. Så heja, Gaines/Nordqvist :-)

 

För läsning:

  • Anima 1-6 finns att läsa på https://serienanima.wordpress.com
  • Anima 7(i skrivande stund finns bara 9 exemplar kvar så det är nog bäst att skynda sig)

Linda och Valentin-varianter: Jakolassens rustning & Shingouzlooz Inc.

Dags att skriva några ord om två besläktade album. Ett kom ut sent i våras men av någon anledning var jag sen med att köpa det: Jakolassens rustningav Manu Larcenet, ett album som precis som de i serierna Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke& Ett extraordinärt äventyr med Lucky Luke är en Gör vad du vill-variant av en klassisk fransk serie, närmare bestämt Linda och Valentin. Och det andra fortsätter sviten men finns (ännu?) inte tillgängligt på svenska men väl på engelska: Shingouzlooz Inc.av Wilfrid Lupano (manus) och Mathieu Lauffray (teckningar).

Jag tar och börjar med Jakolassen :-)

Manu Larcenet alltså, mannen bakom serier som Ordinary Victoriesmed sin suveräna skildring av panikångest och depression, men som också gjort rena komediserier som självbiografiska Back to Basics. Kanske inte serier som verkar matcha en frisinnad Linda och Valentin-version, men han har ju också varit inblandad i saker som Dungeonoch Astronauts of the Future, och eftersom jag gillar alla nämnda serierna väldigt mycket var det här en serie jag hade verkligt högt ställda förväntningar på.

Och jag har lustigt nog svårt att säga om förväntningarna infriades eller inte. Jakolassens rustningär riktigt rolig, Larcenets runda och vänliga teckningar är olika trevliga som alltid, men de är också förvånansvärt maffiga när han tillsammans med färgläggaren Jeff Pourquié ger sig på att skildra världsrymdens storhet, som här på den inledande sidan:

Jakolassens rustning - intro

Historien där Linda men framförallt Valentin inte syns till alltför ofta har en huvudperson från Jorden som till det yttre är så långt från en glamorös tidrymdagent man kan komma: En lite smått försupen medelålders fransman vid namn René. Han har  alltid drömt om rymden och nu befinner han sig plötsligt mitt i ett religiöst krig av galaktiska proportioner efter att Linda, Albert och några shingouzer plockat upp honom såsom varande Valentin, vars intellekt av en fiende flyttats till Renés kropp.

René kommer inte ihåg någonting av Valentins minnen men kastar sig helhjärtat in i äventyret, och jag gillar verkligen hur han albumet igenom blandar sin vardagliga personlighet (inklusive delirium tremens-problem eftersom han inte längre får sin dagliga dos franskt vin) med entusiasm över att befinna sig i rymden. Komisk, kosmisk och finurlig är den; en bagatell som underhåller.

Så på det sättet är den vad jag hoppats, med samma humor som jag sett till i Larcenets övriga serier, och jag är ju förtjust i just humorn som många i Dungeon-gänget delar.

Jakolassens rustning - René

Det jag saknar litegrann är däremot de inslag av allvar som finns i hans bästa serier (och för den delen i Dungeonmed). Original-Linda och Valentin blandar högt med lågt, inklusive svindlande science fiction-inslag som i Tåg till Cassiopeja, ta plats/ Tåg från Brooklyn, slutstation kosmos, och jag skulle gärna sett att Larcenet tagit chansen som genren ger där allting är möjligt, inte bara humor.

Och samma sak gäller också Shingouzlooz Inc.egentligen. Även den är en komedi där shingouzerna trasslar till det för Linda och Valentin när de för en gångs skull försöker sig på ett (någorlunda) hederligt jobb. Att reda ut röran är komplicerat, och att våra hjältar dessutom samtidigt också har ytterligare ett uppdrag som involverar skatteplanering av det mer udda slaget gör det inte lättare.

Återigen är det bra underhållning, med en mer slapstick-betonad humor än Jakolassens rustning, en humor som skulle passa bra i en folkparksrevy (om de nu brukade handla om tidsresor, kvantumfiskar, och AI-skatteplanering). Lauffrays teckningar drar åt det mer realistiska hållet, och han lyckas bra med exempelvis Valentins kroppsspråk när den senare blir mer och mer desperat när han försöker bolla alla olika saker som måste göras.

Shingouzlooz Inc. - Valentin

Men buskishumorn har också en baksida, och jag kan inte säga att jag är helt förtjust i alla sidor med pinupbilder på Linda, och just den subplotten känns lätt sunkig och egentligen helt onödig.

Att säga att båda serierna saknar allvar är inte helt korrekt eftersom det finns sådana inslag i båda serierna, där Jakolassens rustninginnehåller en tydlig kritik av religiös fanatism medan Shingouzlooz Inc.istället tar upp miljöförstöringen som människorna ägnat sig åt. Men ingendera lyckas sammansmälta allvaret med humorn (Jakolassen…är närmast även om den också är mest övertydlig) och jag tror att det kanske varit bäst om man helt skippat allvaret istället.

Sammanfattningsvis är det ändå två serier som jag hade mysigt medan jag läste, med Larcenets bidrag som det charmigaste, så jag skulle inte ha någonting emot fler böcker i sviten. Och då förhoppningsvis av någon serieskapare som vågar satsa lite högre och som gör en lika suveränt skarp tolkning av sitt original som Émile Bravos Spiroueller Matthieu Bonhommes Lucky Luke :-)

Shingouzlooz Inc. - miljö

Kan köpas hos bl.a.:

Borgia & Moon Face

För en del år sedan skrev jag en kort recension av den första delen av Alejandro Jodorowsky (manus) och Milo Manaras (teckningar) serie om den ökända familjen Borgia. Rubriken var tydlig med vad jag tyckte: Manara & Jodorowskys version av Borgia: Urk. Och bland kommentarerna ställde Jonas Anderson den mycket rimliga frågan varför jag köpte och recenserade en serie av två herrar som jag inte är så förtjust i, och det svar jag gav var att jag skyllde på min Heavy Metal-prenumeration. Och det stämde nog, men nu måste jag nog komma med ett annat svar eftersom jag faktiskt köpt den svenska utgåvan Borgiasom samlar ihop alla fyra delarna i en inbunden bok. Utgiven, precis som han nämnde kanske skulle hända i sin kommentar, av just Jonas Anderson på Albumförlaget :-)

Så: Varför köpa en bok när jag vet att jag säkert kommer ogilla manuset, och med en tecknare som jag tycker är synnerligen irriterande alltsomoftast?

Svaret är ändå teckningarna. Hur jobbig Manara än kan vara med sina identiska kvinnokaraktärer (dvs de som ska vara sexiga (dvs i princip alla i den här serien)) är han ändå riktigt bra på miljöer. Och här med en serie som utspelar sig i ett dekadent Rom får han chansen att briljera med miljöer som Vatikanens imponerande byggnader, Borgias eleganta hem, nunne-kloster (givetvis med mängder av helnakna nunnor), pestläkare, med mera, med mera. Så elegant är det, och den sena Manaras färgteckningar är vådligt eleganta med sin målade stil som ändå inte blir alltför stel, en fälla som många faller i.

Borgia - pest

Så den delen av serien är bra, ibland till och med utmärkt, och det gjorde att jag ändå köpte boken. Plus att jag tycker det är kul att någon ger ut påkostade utgåvor (en liten miss finns i att det ingenstans står vem som översatt serien, konstigt nog) av översatta serier; även om jag helt klart inte har samma smak som Albumförlagets utgivning visat sig ha, men undantag finns förstås, som Viktor Kasparsson-albumen, är det imponerande och i längden nog bra med breddning av serieutbudet i Sverige.

Men jag ska erkänna att manuset gjorde serien bitvis svår för mig att komma igenom. Ju mer jag läser av Jodorowsky, desto mindre tycker jag om honom. Att han gillar att vara utflippad och att chockera behöver inte vara dåligt, säger jag som tycker så mycket om många av Garth Ennisserier. Men hans new age-flum som snabbt tar över även inledningsvis lovande serier som Inkalen och de relaterade Metabaron-serierna är för mig helt ointressant, och hans fixering vid att ”våga” häda mot kyrkan och visa hur jodå, även kyrkans män är perversa, känns för mig som svensk icke-troende smått barnsligt, som det lätt blir när någon vill tala om att han inte på något vis tror på någonting samtidigt som han så tydligt är fixerad vid detsamma.

Borgia - skepp

Det är så många nakna kvinnor i den här boken att jag tänkte ta en bild där det istället är nakna män som står i fokus, närmare bestämt en kardinal till sjöss.

Och nog är det en rejält sunkig inställning till kvinnor som visas upp. Visst kan man säga att historiskt har de utsatts för mycket elände, men med Manaras teckningar där alla kvinnor ser ut som fotomodeller nyss klivna ur duschen för att sedan drabbas av allsköns övergrepp ser det inte ut som ett försök till realism utan det ligger långt långt närmare ren exploatering.

Det bästa med manuset är att jag flera gånger småskrattade för mig själv när handlingen blir parodiskt usel i sin jakt på ”chockerande” inslag. Som den dödssjuka påven som tvingar sig på en nybliven mamma för att amma henne (samtidigt som han beordrar att hennes nyfödda ska kastas till djuren) och att döda barn genom att transferera deras blod till honom. Som den också dödssjuka (tror man) pestsmittade unga kvinnan som omedelbart kläs av och ingående studeras. Som de olydiga unga kvinnorna som sänds till kloster och där kläs av nakna, piskas, och sätts på bygelhäst. Som incest (far/dotter, bror/syster, och kanske något mer jag missade). Som sex framför Kristus och jungfru Maria-statyer i kyrkan.

Borgia - Leonardo

En till med män, närmare bestämt Cesare Borgia som gör en deal med Leonardo da Vinci för att få honom att utveckla nya krigsmaskiner.

Men för den som tycker mer om Jodorowskys intressen är det en typisk serie av honom, och teckningarna är som sagt bra, så för Jodorowsky- och/eller Manara-fansen är det en godbit, helt klart. Dick, inte min kopp te den här läsningen heller, tyvärr.

Sist några ord om en annan Jodorowsky-serie som också nyligen översatts från franskan, den här gången till engelska och med teckningar av François Boucq: Moon Face. Jag tror det blir enklast att jämföra den med Borgiaför nog är det en Jodorowsky-serie alltid!

  • Utgåva: Också en samling av flera album utgiven i en snygg inbunden utgåva.
  • Teckningar: Boucq är inte lika hantverksmässigt skicklig som Manara, men jag har alltid varit svag för honom, framförallt i hans absurda kortare serier där han själv står för manus. Så trevliga teckningar även här, och likaså är det de som är (min) behållning vid läsningen.
  • Manus: Science fiction istället för historia, med en avlägset belägen ö som styrs av ett gift diktatorpar (men med präster som makten bakom tronen). En dag dyker en besynnerlig man upp som gör som han vill och folket följer honom i revolutionen. Historien gör inga försök att teckna intressanta personligheter (som vanligt hos Jodorowsky där människorna är ointressanta i jämförelse med spektaklet runtomkring dem), och är bara 250 sidor infall där konstiga grupperingar poppar upp varje gång handlingen riskerar att tappa farten, och där huvudpersonen Moon Face i princip är en gud eftersom han kan göra precis vad som helst. Kräver handlingen att han ska flyga? Ok, han kan det. Kräver den att någon ger bakgrundsdetaljer för att handlingen ska bli någorlunda begriplig? Ok, han kan bli ett medium. Inga finesser, inga tempobyten, bara en jämn och tröttsam samling lösa infall utan struktur.
  • Våld: Jodå, det finns en hel del här. Men Boucqs teckningar känns inte lika fysiska som Manaras så det blir mer komiskt än obehagligt.
  • Sex: Såklart. Men inte så mycket som hos Manara så nog tror jag att Jodorowsky anpassar manus till tecknare: Manara som gammal porrtecknare får det nakna, Boucq det mer komiska.
  • Bättre? Sämre?: Borgiahar en snäppet intressantare historia, men det säger väldigt lite, och den har åtminstone några försök till tempobyten. Så för den som vill ha någonting allvarligare är Borgiadet bästa valet. Moon Faceär lite roligare, men det är mycket lite, och det räcker inte.

Moon Face - Messias

Med all kritik som jag har mot Jodorowsky ska han ändå ha en eloge för att han hittar bra tecknare att samarbeta med: Moebius, Manara, Boucq är inte precis några klåpare. Men nog skulle de förtjäna bättre manus; till och med Manara har ju gjort några serier med klart intressantare historier, även om det var mycket länge sedan…