Borgia & Moon Face

För en del år sedan skrev jag en kort recension av den första delen av Alejandro Jodorowsky (manus) och Milo Manaras (teckningar) serie om den ökända familjen Borgia. Rubriken var tydlig med vad jag tyckte: Manara & Jodorowskys version av Borgia: Urk. Och bland kommentarerna ställde Jonas Anderson den mycket rimliga frågan varför jag köpte och recenserade en serie av två herrar som jag inte är så förtjust i, och det svar jag gav var att jag skyllde på min Heavy Metal-prenumeration. Och det stämde nog, men nu måste jag nog komma med ett annat svar eftersom jag faktiskt köpt den svenska utgåvan Borgiasom samlar ihop alla fyra delarna i en inbunden bok. Utgiven, precis som han nämnde kanske skulle hända i sin kommentar, av just Jonas Anderson på Albumförlaget :-)

Så: Varför köpa en bok när jag vet att jag säkert kommer ogilla manuset, och med en tecknare som jag tycker är synnerligen irriterande alltsomoftast?

Svaret är ändå teckningarna. Hur jobbig Manara än kan vara med sina identiska kvinnokaraktärer (dvs de som ska vara sexiga (dvs i princip alla i den här serien)) är han ändå riktigt bra på miljöer. Och här med en serie som utspelar sig i ett dekadent Rom får han chansen att briljera med miljöer som Vatikanens imponerande byggnader, Borgias eleganta hem, nunne-kloster (givetvis med mängder av helnakna nunnor), pestläkare, med mera, med mera. Så elegant är det, och den sena Manaras färgteckningar är vådligt eleganta med sin målade stil som ändå inte blir alltför stel, en fälla som många faller i.

Borgia - pest

Så den delen av serien är bra, ibland till och med utmärkt, och det gjorde att jag ändå köpte boken. Plus att jag tycker det är kul att någon ger ut påkostade utgåvor (en liten miss finns i att det ingenstans står vem som översatt serien, konstigt nog) av översatta serier; även om jag helt klart inte har samma smak som Albumförlagets utgivning visat sig ha, men undantag finns förstås, som Viktor Kasparsson-albumen, är det imponerande och i längden nog bra med breddning av serieutbudet i Sverige.

Men jag ska erkänna att manuset gjorde serien bitvis svår för mig att komma igenom. Ju mer jag läser av Jodorowsky, desto mindre tycker jag om honom. Att han gillar att vara utflippad och att chockera behöver inte vara dåligt, säger jag som tycker så mycket om många av Garth Ennisserier. Men hans new age-flum som snabbt tar över även inledningsvis lovande serier som Inkalen och de relaterade Metabaron-serierna är för mig helt ointressant, och hans fixering vid att ”våga” häda mot kyrkan och visa hur jodå, även kyrkans män är perversa, känns för mig som svensk icke-troende smått barnsligt, som det lätt blir när någon vill tala om att han inte på något vis tror på någonting samtidigt som han så tydligt är fixerad vid detsamma.

Borgia - skepp

Det är så många nakna kvinnor i den här boken att jag tänkte ta en bild där det istället är nakna män som står i fokus, närmare bestämt en kardinal till sjöss.

Och nog är det en rejält sunkig inställning till kvinnor som visas upp. Visst kan man säga att historiskt har de utsatts för mycket elände, men med Manaras teckningar där alla kvinnor ser ut som fotomodeller nyss klivna ur duschen för att sedan drabbas av allsköns övergrepp ser det inte ut som ett försök till realism utan det ligger långt långt närmare ren exploatering.

Det bästa med manuset är att jag flera gånger småskrattade för mig själv när handlingen blir parodiskt usel i sin jakt på ”chockerande” inslag. Som den dödssjuka påven som tvingar sig på en nybliven mamma för att amma henne (samtidigt som han beordrar att hennes nyfödda ska kastas till djuren) och att döda barn genom att transferera deras blod till honom. Som den också dödssjuka (tror man) pestsmittade unga kvinnan som omedelbart kläs av och ingående studeras. Som de olydiga unga kvinnorna som sänds till kloster och där kläs av nakna, piskas, och sätts på bygelhäst. Som incest (far/dotter, bror/syster, och kanske något mer jag missade). Som sex framför Kristus och jungfru Maria-statyer i kyrkan.

Borgia - Leonardo

En till med män, närmare bestämt Cesare Borgia som gör en deal med Leonardo da Vinci för att få honom att utveckla nya krigsmaskiner.

Men för den som tycker mer om Jodorowskys intressen är det en typisk serie av honom, och teckningarna är som sagt bra, så för Jodorowsky- och/eller Manara-fansen är det en godbit, helt klart. Dick, inte min kopp te den här läsningen heller, tyvärr.

Sist några ord om en annan Jodorowsky-serie som också nyligen översatts från franskan, den här gången till engelska och med teckningar av François Boucq: Moon Face. Jag tror det blir enklast att jämföra den med Borgiaför nog är det en Jodorowsky-serie alltid!

  • Utgåva: Också en samling av flera album utgiven i en snygg inbunden utgåva.
  • Teckningar: Boucq är inte lika hantverksmässigt skicklig som Manara, men jag har alltid varit svag för honom, framförallt i hans absurda kortare serier där han själv står för manus. Så trevliga teckningar även här, och likaså är det de som är (min) behållning vid läsningen.
  • Manus: Science fiction istället för historia, med en avlägset belägen ö som styrs av ett gift diktatorpar (men med präster som makten bakom tronen). En dag dyker en besynnerlig man upp som gör som han vill och folket följer honom i revolutionen. Historien gör inga försök att teckna intressanta personligheter (som vanligt hos Jodorowsky där människorna är ointressanta i jämförelse med spektaklet runtomkring dem), och är bara 250 sidor infall där konstiga grupperingar poppar upp varje gång handlingen riskerar att tappa farten, och där huvudpersonen Moon Face i princip är en gud eftersom han kan göra precis vad som helst. Kräver handlingen att han ska flyga? Ok, han kan det. Kräver den att någon ger bakgrundsdetaljer för att handlingen ska bli någorlunda begriplig? Ok, han kan bli ett medium. Inga finesser, inga tempobyten, bara en jämn och tröttsam samling lösa infall utan struktur.
  • Våld: Jodå, det finns en hel del här. Men Boucqs teckningar känns inte lika fysiska som Manaras så det blir mer komiskt än obehagligt.
  • Sex: Såklart. Men inte så mycket som hos Manara så nog tror jag att Jodorowsky anpassar manus till tecknare: Manara som gammal porrtecknare får det nakna, Boucq det mer komiska.
  • Bättre? Sämre?: Borgiahar en snäppet intressantare historia, men det säger väldigt lite, och den har åtminstone några försök till tempobyten. Så för den som vill ha någonting allvarligare är Borgiadet bästa valet. Moon Faceär lite roligare, men det är mycket lite, och det räcker inte.

Moon Face - Messias

Med all kritik som jag har mot Jodorowsky ska han ändå ha en eloge för att han hittar bra tecknare att samarbeta med: Moebius, Manara, Boucq är inte precis några klåpare. Men nog skulle de förtjäna bättre manus; till och med Manara har ju gjort några serier med klart intressantare historier, även om det var mycket länge sedan…

 

 

Frank Miller har åtminstone fått upp farten: Xerxes

Xerxes - The Fall of the House of Darius and the Rise of Alexander 005 - cover

För några månader sedan skrev jagom Frank Millers nya serie Xerxes – The Fall of the House of Darius and the Rise of Alexandersom då börjat komma ut. Och nu, tre månader senare, är serien faktiskt avslutad i och med att den femte delen kommit ut, och med tanke på hur extremt försenade Millers serier tenderat att varit de senaste åren/decennierna så är ett litet Halleluja på sin plats.

Men det är ett litet ett, för serien är ärligt talat inget vidare. Efter att ha läst de två första delarna var jag försiktigt positiv, där det jag gillade var just det faktum att Miller börjat göra serier själv igen och att hans skildring av Aten var rätt intressant som kontrast mot hur Sparta framställdes i hans 300.

De tre följande delarna är däremot alldeles för lösa i konturerna för att jag ska gilla dem. Här får vi följa Daris och hans efterföljare Xerxes och Darius III och hur det persiska riket till sist går under i striderna mot Alexander. Extremt komprimerat, med tanke på hur mycket historia som ska behandlas på ganska få sidor, men samtidigt lika extremt okomprimerat där de allra flesta sidorna enbart består av textlösa strider där jag inte vet vilka som är vilka eller varför de slåss:

Xerxes - The Fall of the House of Darius and the Rise of Alexander - fight1

Kort sagt är serien i princip en enda lång rad av krigsscener som Miller gillar att teckna. Vad gäller historien får man läsa på själv om man ska ha en chans att förstå någonting, och det är iofs intressant men jag skulle nog gärna sett att jag kunnat läsa serien utan att ständigt avbryta den för att kolla i Wikipedia vilken Darius det var nu och vad #&/%%&€ som pågår 😉

Jag är inte helt främmande för Millers mycket säregna teckningar men här räcker de inte ens tillnärmelsevis till för att göra serien värd att läsa (och Alex Sinclairs färger gör sitt till för att gör det värre). Så jag får nöja mig med att stilla hoppas att nu när Miller fått rätsida på sitt liv igen efter flera svåra år så kanske han har tid att inte bara teckna utan också skriva någonting rejält!

Kan köpas hos bl.a.:

  • Xerxes(Adlibris, utkommer 2019)

Orbital 2 – Nomader

Orbital 2 - omslag

Förra årets utgåva av de första albumen av sf-serien Orbitalhar nu följts upp med bok nummer 2, Nomader, som samlar ihop album 3 & 4 av det franska originalet. Introduktionen av det galaktiska samfundet och huvudpersonerna är nu avklarade, men handlingen fortsätter att fokusera på hur människornas historik av krig och våldsamheter påverkar förhållandet till övriga varelser. Det mesta av serien utspelas på Jorden där ett diplomatiskt möte planeras, men utomjordiska inslag finns det gott om.

Och dessa inslag är de som driver plotten framåt: Några nomader dyker upp i närheten av den planerade mötesplatsen, och i deras spår börjar underliga saker hända vilket gör att xenofobiska tankar slår rot hos lokalbefolkningen. Men så helt enkelt som människor = rasister, utomjordingar = antirasister är det inte; lokalbefolkningen består i sin tur både av människor och utomjordingar som bott på Jorden många år.

Orbital - immigranter

Så en historia med aktuellt politiskt innehåll, förklätt till science fiction, blandat med mer storslagen space opera allteftersom undersökningarna om vad som egentligen pågår  leder ut i universum.

På det stora hela tycker jag den här boken är snäppet bättre än den första. Tack vare att bakgrundshistorien är avklarad kan manuset fokuserat på att driva handlingen framåt, samtidigt som vår insikt i vad som egentligen hände under de mörka åren på Jorden innan böckerna tar sin början fördjupas. Båda böckerna använder sig av en tempostegring där spänningen kontinuerligt ökar inför finalen, men här fungerar det ännu bättre, där de sista sidorna har en nästan kaotisk frenesi utan att tappa tråden. Inklusive en cliffhanger av klassiskt snitt :-)

Det märks att Runberg (manusförfattaren) lägger mesta krutet på action snarare än på personskildringen, men även den senare får sin slängar med mer information om varför de båda agenterna agerar som de gör. Med en tydlig släng av Linda och Valentin, där den manliga agenten är mer stel och realpolitisk medan den kvinnliga (om det nu är rätt epitet, det är fortfarande oklart, men hittills är det huvudsakligen så Mezoke skildrats) mer drivs av en känsla för att göra det rätta, oavsett följderna.

Vad gäller Pellés teckningar fortsätter jag att uppskatta hans inte helt realistiska stil, en trevlig omväxling mot alltför många andra franska nutida äventyrsserier med deras trista fotorealistiska teckningar.

Och återigen, även om man redan har den här serien i den engelska översättningen så är den svenska överlägsen, med större storlek, bättre papper, och djupare färger. Själv har jag de engelska albumen 1-6 så jag hoppas på att kunna uppdatera även 5 & 6 när nästa svenska bok kommer ut, och 7:an har jag inte ens köpt eftersom jag så mycket hellre läser Orbitalpå svenska :-)

Orbital - nanodjur

Det blir stressigt mot slutet för Caleb, Mezoke och de andra

Kan köpas hos bl.a.:

 

Blueberry: På den absoluta botten

Så är Blueberry-utgivningen från Cobolt nu framme vid de album där vår huvudperson har nått den absoluta botten: Anklagad och dömd för att ha stulit sydstatsguldet som det föregående albumet handlade om sitter han nu i fängelset utan hopp om upprättelse. Och inte nog med att anklagelsen var falsk; fängelsets befälhavare är övertygad om att han vet var guldet gömts och utsätter honom därför för något som närmast är tortyr för att han ska avslöja var det finns.

Med andra ord, det är den Blueberry jag minns bäst som vi möter här. Skitig, avskydd av alla, och hela tiden beredd på att hugga tillbaka när tillfälle ges :-)

Men givetvis kan han inte stanna i fängelset, och Charlier drar igång en komplicerad intrig som förutom sydstatsguldet inkluderar tågrån, lönnmördare, och politiska intriger på högsta nivå. Som en som gillar handling där det finns mer än bara en god och en ond sida uppskattar jag det när någon likt Charlier här har ett flertal parter, alla med sin egen agenda som avslöjas allteftersom.

Fredlös& Angel Face, de två första albumen i den här boken, handlar om Blueberrys rymning från fängelset och följderna därav. Framförallt Fredlöskänns i mångt och mycket som en fortsättning på den föregående boken i stil och stämning, med ett manus som känns typiskt för Charlier med sin täta handling där Blueberry utan att vilja det dras in i en komplott mot president Grant.

Angel Facedäremot känns nästan improviserad, och förordet beskriver det smått kaotiska förutsättningarna som gjorde att Giraud själv tog över författandet här och där. Jag kommer ihåg att när jag första gången läste albumet som liten tyckte jag det var rätt skumt, och när jag läser det nu som vuxen förstår jag precis varför: Istället för en tajt berättad historia där spänningen långsamt skruvas upp känns stora delar om ren komedi, som om de skrivits sida för sida utan någon större tanke på vad som ska hända härnäst. Och i en samling som den här känns det som ett uppfriskande brott mot den vanliga lunken med en inte helt seriös Blueberry som skämtar (utan den vanliga hårda undertonen) med personer han stöter ihop med, innan allvaret tar vid igen.

Blueberry i en temporär roll som brandsoldat i Angel Face

De följande två albumen, Knäckta näsan& Den långa marschen, hoppar framåt i tiden och fokuserar på Blueberrys liv bland apacherna ditt han flytt, och här är handlingen mer fokuserad igen. Och med tanke på vad jag skrivit om hur Charlier i de tidigare albumen behandlat indianerna (mkt kortfattat: goda intentioner, men inte alltid helt lyckat resultat) måste jag absolut påpeka att han här fortsätter den uppåtgående trenden. De av apacherna som spelar större roller ges här egna personligheter till skillnad från de mer klichéartade tidigare. Visst betyder det att jag nu istället irriterar mig en smula på skildringen av kvinnor (dvs Chini, indianskan Blueberry blir kär i), men trenden är rätt :-)

Vad som också är bra är att den tidigare tendensen till skönmålning där det framstått som att den behandling som amerikanska staten utsatte indianerna för enbart var en följd av enstaka onda individer i armén nu så gott som försvunnit, när det blir uppenbart att det bästa resultatet som kan uppnås av Blueberrys kamp (så ja, det är fortfarande en utomståendes hjälp som behövs för att indianerna ska ha en chans) är en tillfällig paus i utrotningen, att kanske inte behöva flytta till det allra värsta reservatet utan istället stanna i ett något bättre.

Teckningsmässigt känns hela boken mycket präglad av Girauds science fiction-teckningar under pseudonymen Moebius, och då framförallt av serier som Arzachmed de tunga färgerna och blandningen av rena linjer och rikliga skrafferingar. Snyggt som alltid, med andra ord! I övrigt kan jag påpeka något som också nämns i förordet, nämligen att Den långa marschenser mycket annorlunda ut vad gäller sidornas layout i och med att Giraud började teckna helsidor istället för halvsidor som dittills huvudsakligen använt -> layouten är betydligt friare. De allra första sidorna med den nya stilen är inte helt lyckade och ser mer ut som vore de uppförstorade från något pocketformat, men sen blir det mycket bättre.

En helsida från Den långa marschen

En liten nackdel finns: Allteftersom Giraud tecknar i en friare stil börjar han också använda mer experimentella layouter med textbubblor som läcker mellan rutorna, och rutor som inte följer strikt på varandra i layouten. Det här syns redan innan Den långa marschenmen blir ännu mer uttalat där, och det leder till att det faktiskt rätt ofta blir knepigt att hitta rätt läsordning för rutorna. Det är överraskande att en så skicklig tecknare som Giraud gör att det blir svårt för läsarna att hitta rätt; i hans SF-serier med dess ofta hallucinatoriska stämning gör det ingenting, men i en så prosaisk serie som Blueberryär det malplacerat. Ta de här två nedre halvsidorna från s 137respektive 138, från albumet Knäckta näsan, där närmast identisk rutlayout resulterar i olika läsordning; som synes har Giraud (eller någon redaktör) plitat dit pilar för att hjälpa till på den senare sidan:

Så sammanfattningsvis fortsätter den utmärkta underhållningen i de här albumen, och nu är det bara en volym kvar i den här återutgivningen innan allt som tidigare publicerats i albumformat på svenska återtryckts, dvs alla album skrivna av Charlier, och sedan kommer de för svenska läsare ”nya” serierna, dvs de som både skrevs och tecknades av Giraud. Något att se fram emot!

Kan köpas hos bl.a.:

The Full-Time Wife Escapist

Dags för en knölig, bitvis frustrerande, bitvis tankeväckande serie: The Full-Time Wife Escapistav Tsunami Umino, en josei-serie som jag inte kommer kunna låta bli att jämföra med den utmärkta Tokyo Tarareba Girlssom jag skrev om för någon månad sedan. Samma förlag (Kodansha), samma renskalade teckningsstil (men TF-TWEär ännu enklare och definitivt stelare), och samma förmåga att få mig att brottas med innehållet :-)

En snabb innehållsdeklaration: Mikuri har en bra universitetsutbildning men har svårt att hitta ett jobb, och som en temporär lösning börjar hon städa hemma hos Tsuzaki, en kontorsarbetare. Men när Mikuris föräldrar bestämmer sig för att flytta riskerar hon att stå utan bostad och föreslår halvt på skämt, halvt på allvar att hon och Tsuzaki ska låtsas gifta sig, dvs hon flyttar in hos honom och betalar för bostaden med städning och matlagning, men till andra ska de säga att de är gifta för att undvika jobbiga frågor. Han blir förvånad men accepterar, och efter hand börjar känslor spira hos de både…

Ärligt talat hade jag inga stora förhoppningar när jag började läsa eftersom det lät som om det var en i mängden av romantik-serier med en handling utan större originalitet. Men lyckligtvis hade jag helt fel för TF-TWE är mycket säregen, åtminstone för min del; det kan ju finnas mängder av japanska serier som påminner om den som jag bara inte fått chansen att läsa förut.

Det säregna består i Mikuri och Tsuzakis personligheter, och hur de resonerar kring sitt förhållande, giftermål, och hur man organiserar sitt liv för att balansera fritid och jobb. När Mikuri inser att hon gärna skulle komma lite närmare Tsuzaki föreslår hon att de ska dejta, varpå de diskuterar vad det betyder att vara tillsammans och hur de ska lösa det ekonomiskt. Exempel på ämnen som dyker upp i diskussionen:

  • Tsuzaki påpekar att det kanske vore oprofessionellt om hon dejtar sin arbetsgivare, varpå de kommer fram till att det är ok så länge de strikt skiljer på arbetstid (dvs när hon utför det avlönade hemarbetet) och fritid.
  • På en fråga om vad som skiljer dejting från vänskap säger Mikuri att det är det fysiska inslaget, och efter en kort inslag av panik från Tsuzakis sida säger hon att hon inte avser ”…between the sheets…”, utan mer en kram eller en klapp på huvudet om man är ledsen. ”Isn’t that kind of nice?” säger hon, efter en inre monolog om att det gäller att få honom att se på det hela som en uppgift att utföra för att han inte ska bli skrämd. Som den utbildade psykolog hon är ser hon det som att hon närmar sig problemet med en psykodramatisk infallsvinkel.

När de till slut kommer överens om att försöka har de diskuterat sig fram till en mängd regler, där min favorit nog är denna: Den andra och fjärde fredagen varje vecka ska en kram utföras, och att det blir just de dagarna är för att samma dagar måste de bära ut soporna till återvinningscentralen så de är lätta att komma ihåg. Så, aktion!

The Full-Time Wife Escapist v05 (2017) (Digital) (danke-Empire)

Mikuri har ett oerhört starkt driv att försörja sig själv och att inte vara beroende ekonomiskt av någon annan. När Tsuzaki till slut föreslår att de ska gifta sig på riktigt blir hon närmast chockad och upprörd eftersom hon ser det som att hon då i fortsättningen skulle göra samma jobb (dvs vara en hemmafru med ansvar för städning, matlagning, tvätt osv) men utan att få betalt. Så de kommer överens om att fortsätta behandla förhållandet på ett affärsmässigt sätt, med regler om vad man gör för den andra och vad man får i utbyte, med mera.

Tsuzaki å sin sida tycker inte om komplikationen av att bo tillsammans med någon annan, även om det finns ekonomiska och (motvilligt erkända) känslomässiga fördelar. Han har också svårt för att förstå varför Mikuri skulle vara intresserad, och brottas med sin instinkt att fly och/eller säga upp Mikuri så att han inte ska bli sårad:

The Full-Time Wife Escapist v08 (2017) (Digital) (danke-Empire)

The Full-Time Wife Escapist får en starkt läsrekommendation av mig; liksom Tokyo Tarareba Girlsär det en fascinerande studie i hur man på olika sätt kan leva sitt liv som inbjuder till att man som läsare (dvs jag) får lust att prata om serien och med seriens huvudpersoner om de val de gör. Och då har jag inte ens nämnt andra saker som gör serien bra, som Tsuzakis arbetskamrat Kazami som inte är intresserad av giftermål, eller Mikuris barnlösa moster Yuri som satsat på karriären (utan att ångra sig), och de val de gör/gjort i sina liv.

Som avslutning, några sidor där Mikuri och Tsuzaki har ett av sina månatliga uppföljningsmöten för att diskutera relationen. Mötet fortsätter några sidor till, men jag tycker de här ger en bra försmak av The Full-Time Wife Escapists alldeles egna stämning, med den pragmatiska approachen till en liv tillsammans och de stela teckningarna som perfekt understryker hur känslorna (och de fins många och starka i den här serien) alltid underordnas tankarna, åtminstone när det gäller Mikuri och Tsuzaki :-)

The Full-Time Wife Escapist v09 (2018) (Digital) (danke-Empire)The Full-Time Wife Escapist v09 (2018) (Digital) (danke-Empire)The Full-Time Wife Escapist v09 (2018) (Digital) (danke-Empire)The Full-Time Wife Escapist v09 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Kan köpas hos bl.a.: