Flight of the Raven

Varför inte klämma in en till fransk serie gjord av någon jag redan tidigare skrivit om, nämligen Jean-Pierre Gibrat och hans serie Flight of the Raven: För några år sedan kom hans Uppskovet ut på svenska, en bok som utspelade sig på den franska landsbygden under andra världskriget och som jag med gillande läste.

Flight of the Raven utspelar sig istället i Paris under samma krig, och faktum är att handlingen anknyter till Uppskovet: Julien, huvudpersonen i det senare var pojkvän till Cécile, och här är huvudpersonen Céciles syster Jeanne. Liksom sin syster är Jeanne medlem i motståndsrörelsen, och när boken börjar har hon precis blivit arresterad av den franska polisen. På polisstationen lär hon känna inbrottstjuven François, en ung man som inte bryr sig om politiken utan bara vill överleva på bästa möjliga sätt.

Vad som sen tar vid påminner mycket om Uppskovet: Samma eleganta teckningar, samma genomfranska stämning (jag menar, Julien/Cécile/Jeanne/François; namnen är nästan skrattretande franskklingande), samma känsla av en svunnen och bättre tid (kriget till trots). Så jo, jag hade det rätt så trevligt när jag läste serien.

Men Flight of the Raven är svagare än sin föregångare. Den mörka tonen som smög sig in i Uppskovet och framförallt i dess slut saknar jag för här känns kriget som någonting man kan ta med en klackspark. En gång hettar det till när en tysk soldat försöker tvinga sig till sex, men istället för att ge berättelsen tyngd känns scenen istället bara malplacerad, som om Gibrat plötsligt kommit på att just det ja, det pågår ju ett krig!

Att bakgrunden är så allvarlig gör också att dialogen mellan Jeanne och François som är avsedd att vara ärtig och rapp känns extremt tondöv och inte så lite tanklöst sexistisk. Ta den här scenen tidigt i boken som utspelar sig på Paris takåsar, efter att François med risk för sitt liv hjälpt Jeanne att fly från polisen och den med största sannolikhet väntande dödliga tortyren:

Hon har hela tiden sen flykten klagat på François och gnällt över hans usla planering och över att hon stukat foten, och när han så till slut tröttnar på hennes klagomål och lämnar henne tycker hon alltså att han är en skurk som överger henne. Ett fascinerande tydligt exempel på en hopplös kvinnoskildring, och den enda andra kvinnan som har en större roll i serien, Huguette, skildra inte heller hon vidare smickrande med ett ständigt påpekande från maken om hur tankspridd och korkad hon är.

Snyggt, javisst, men innehållet behöver man ha mer acceptans för ”klassisk” fransk kultur än jag har för att tolerera. Jag misstänker att om Gibrat slopat att låta Flight of the Raven utspela sig under andra världskriget kunde jag haft mer överseende med det hela; om handlingen flyttat till exempelvis 50-talet hade Gibrat åtminstone kunnat ursäkta sig med att synen på män och kvinnor var annorlunda då och att det var en lättsam sedeskomedi. Synen var såklart liknande också på 40-talet men kombinationen av en kvinna från motståndsrörelsen och det här urmodiga samspelet kvinna/man är inte alls lyckat. Och sen skulle det varit intressant att se vad Jeanne egentligen gör för att stoppa nazisterna för det kan jag säga att i den här boken gör hon absolut noll nytta i motståndskampen 😉

Röde baronen – Stridsflygaren

Manfred von Richthofen fortsätter att fascineras av våld och av sin märkliga förmåga att uppfatta sina fienders tankar i stridens hetta i Pierre Vey & Carlos Puertas (manus/bild) Röde baronen – Stridsflygaren, det andra albumet i serien. I den första fick vi följa honom när han upptäcker sin säregna förmåga och hur det lockar in honom i gatustrider för nöjets skull, och här får vi följa honom när han använder sig av den i kriget.

Först är han i den vanliga armén och naturligtvis är det nyttigt att kunna avläsa fiendernas planer när han blir invecklad i gatustrider, men när han hamnar i ett flygplan märker han snart att det är hans rätta element, åtminstone när han avancerat till stridspilot och inte längre behöver lita på andra färdigheter, bristfälliga som de är i jämförelse med det övertag han själv har med sin tankeläsningsförmåga. Han ser omedelbart till att utrusta sitt plan så att ingen skytt behövs, så att han har sitt öde i sina egna övermänskliga händer.

Såhär två tredjedelar in i serien (nästa del avslutar sviten) känns Röde baronen som en smått förbryllande serie. På många sätt är den synnerligen konventionell i genren europeiska första världskriget-flygplansserier (jodå, jag skulle definitivt säga att det är en egen genre!), med Puertas snygga flygbilder som största pluset och ett manus som mestadels följer de vanliga mallarna, förutom då att von Richthofen framställs om mer blodtörstig än vad som är vanligt. Kompetent, förvisso, men för egen del inte så upphetsande.

Fast sen är det det där med tankeläsningen. Det är ett mycket udda inslag som onekligen förklarar varför han så onaturligt skickligt överlever striderna, men som åtminstone så här långt egentligen inte har känts nödvändigt för handlingen. Om den framställts som någonting som kanske endast fanns i hans egen hjärna, som rättfärdigande av hans extremt höga tankar om sig själv, skulle det känts som om det passade bättre in i handlingen, men det finns ingen tvekan här om att han faktiskt läser tankar. Åtminstone är det så jag läser serien, men det kan såklart vara en feluppfattning av mig.

Jag undrar (och hoppas) att avslutningen på något sätt kommer att vara avhängigt det övernaturliga inslaget så att det inte kommer kännas lika besynnerligt påklistrat. Men jag ska inte vara för kritisk för dels gillar jag övernaturliga inslag, rent generellt, och dels gör det att jag kommer ihåg den här serien bättre än vad jag annars skulle ha gjort, med tanke på genren. Så det magiska tricket fungerar! :-)

Taniguchi på historisk vandring: Furari

Det känns lite sorgligt att skriva om Jiro Taniguchis Furari: Det är en alldeles charmerande bok av en Taniguchi i högform, men det är också en påminnelse om att efter Taniguchis död tidigare i år finns det bara en begränsad mängd serier av honom kvar att översätta. Men det är klart, om det även i fortsättningen blir förlaget Fanfare/Ponent Mon som står för översättningen av hans serier så kommer det dröja innan översättningarna är klara: Jag beställde Furari när den utannonserades år 2013 så det gick bara cirka fyra år innan den faktiskt kom ut!

Anyhoo, Furari: Den kanske mest kritikerrosade serier av Taniguchi är The Walking Man, om en man som (mycket riktigt) tar promenader i dagens Japan. Han tittar på naturen, han hjälper en gammal dam, och så vidare; det saknas nästan helt dialog och huvudpersonens lugna glädje över att bara finnas till och att leva är smittsam.

Furari bjuds vi på en slags pendang, med en huvudperson som tar promenader i 1700-talets slut i Tokyo. Men till skillnad från mannen i The Walking Man har han ett mål med dem: Han är pensionerad men har som sitt stora intresse att mäta avstånd, så han räknar noga sina steg för att se hur långt det är mellan olika delar av staden, och han kontrollerar ständigt att han tar så jämnlånga steg som möjligt. Och han gör det så bra att shogunatet uppmärksammar det och erbjuder honom att leda en grupp kartografer som ska uppdatera avstånden på tidens kartor.

Så en yttre handing finns men den är mest någonting som sker i bakgrunden, för det viktigaste är även i den här serien nöjet i att få följa med på promenaderna och uppleva vardagslivet genom huvudpersonens ögon. Inklusive de mer fantasifulla delarna, när hans tankar vandrar och han funderar på hur andra varelser upplever världen, som exempelvis en elefant:

Elefanten själv syns aldrig till i boken, det är bara dess fotspår som får fantasin igång hos manne,

Det är en lekfull bok, och även teckningarna är mer karikerade än hos den vanligtvis mycket realistiska Taniguchi. Sidorna trippar fram på fjäderlätta tår (om man nu kan likna sidor vid fötter alltså), och jag blir på ett löjligt gott humör av att läsa. Så gott humör att jag tvingade mig själv att läsa boken utspridd över flera dagar; många japanska serier är tänkta att läsas snabbt, där man närmast skummar sidorna för att få den rätta stämningen, men här gäller det istället att lugna ner sig och anpassa sig till den lugna takt serien har.

Det händer extremt lite i Furari och konflikter saknas helt: Även smärre olyckor som skyfall och leriga kläder hanteras av huvudpersonen (jag tror inte hans man någonsin nämns) med ett gott humör, och även de han möter har samma filosofiska inställning till livet: Alla erfarenheter gör tillvaron rikare så se till att nut av dem medan du kan. Den enda potentiella konflikten är hans oro över att hans fru Oei (jupp, hennes namn finns iallafall med!) ska bli besviken om han antar erbjudandet att officiellt kartlägga avstånd i landet eftersom de tillsammans planerat att dra sig tillbaka, men hon är lika förnöjsam som honom och går gärna med honom, även om det kommer bli mer strapatsrika vandringar än de som håller sig inom staden. Och hon spelar en mycket viktig roll i serien genom att förankra honom i det dagliga livet; att de trivs med att umgås med varandra framgår hur tydligt som helst, och de delar nyfikenheten inför nya erfarenheter som de får uppleva tillsammans.

När Taniguchi är bra är han mästerlig, och i Furari är han i högform så jag egentligen inte säga mycket mer än att det här är en bok som jag helhjärtat kan rekommendera. Om man inte kräver att det ska finnas en handfast handling förstås, för här bjuds ingenting sådant utan bara en ömsint, kärleksfull och stilla humoristisk bok om en man som promenerar. Mycket :-)

Här är transportmedlet för en gångs skull någonting annat än apostlahästarna: En båt som driver med strömmen en månklar kväll.

Dreaming Eagles

Well, alla serier jag läser under sommaren kan inte vara intressanta; ibland visar det sig att det jag läst kanske inte varit dåligt men definitivt inte så intresseväckande att jag har så mycket att säga om den. Men hey, då kan jag istället spendera några meningar på varför jag inte har så mycket att säga om serien istället :-)

Case in point (det verkar bli många engelska stickord idag tydligen): Dreaming Eagles, en andra världskriget-historia skriven av Garth Ennis och tecknad av Simon Coleby.

Serien handlar om den första afrikan-amerikanska flygenheten och hur piloterna i den bemöttes av resten av armén och av samhället. Ramhandlingen utspelas under 60-talet när Lee, son till piloten Reggie Atkinson och en anhängare av Martin Luther King Jr, i en klassisk tonårsrevolt anklagar fadern för att inte förstå hur det är att utsättas för rasism eftersom fadern åtminstone fick slåss mot nazisterna. Varpå Reggie berättar hur det egentligen var att som de första afrikan-amerikanska stridspiloterna utkämpa ett krig på två fronter: Mot Tysklands nazister och mot fördomar på hemmaplan.

Ennis har nu skrivit så många krigsserier att jag tror han skulle kunna skriva en serie som Dreaming Eagles i sömnen. Och han gör det bra; i genren klassiska krigsserier finns det nog ingen nutida serieförfattare som är bättre, även om han förvisso är ganska ensam i genren 😉

Problemet är mest att det känns förgrymmat bekant: Andra världskriget, den tyska överlägsenhet vad gäller stridsmaterielet i början, undvikandet av svart/vit moral, de kompetent realistiska teckningarna utan egen personlighet (även om Ennis har haft en del klart svagare illustratörer än Coleby, framförallt i de senare kapitlen av hans War Stories-serie). Och, tyvärr, lika bekant är avsaknaden av den Enniska humorn för när Ennis skriver seriösa serier om krig är det 100% gravallvar som gäller.

Att läsa Dreaming Eagles känns precis på samma sätt som att läsa vilken som helt av Ennis andra serier med samma tema: Skickligt skrivet på alla sätt (yttre handling, karaktärer, osv) men i längden alltför enahanda, och även om han är snitsig på att introducera karaktärer tenderar de att bli symboler snarare än individer eftersom seriernas korthet, tillsammans med att han också vill berätta någonting viktigt om Krig, gör att de inte hinner växa till sig. Det gör att åtminstone jag också känner att det blir för lättviktigt. Jag tycker att Ennis kommer mest till sin rätt när han verkligen tar sig tid med att följa sina karaktärer under lång tid, som i Preacher, Hitman, och i viss mån The Punisher och The Boys.

Faktum är att alla de sistnämnda serierna känns som tungviktare i jämförelse med Ennis krigsserier, trots att efter en beskrivning av dem nog de flesta skulle tro motsatsen (jag menar, hur kan man gissa att en serie som innehåller akvatiska zombie-djur slår hårdare än en som Dreaming Eagles?). Därför skulle jag gärna se att Ennis gav sig i kast med någonting mer substantiellt igen, det är ändå en del år sedan han sist skrev någonting som var längre än sisådär sex nummer. Om det blir en krigsserie så gärna för mig, så länge han ger karaktärerna tid att andas och utvecklas istället för att fastna i ytterligare en ”Krig är dåligt men de kan också ge människor möjlighet att visa upp sin medmänsklighet/omänsklighet”-berättelse à la Ennis.

Bedräglig yta: Faith

En mycket kort liten text idag eftersom serien den handlar om (tyvärr) inte är något vidare: Faith, en superhjälteserie som ges ut av förlaget Valiant, skriven av Jody Houser (tecknarna varierar). Huvudrollen i serien innehas av Faith Herbert, en ung kvinna som är en geek av stora mått; Joss Whedon-citaten flödar. Och så är hon förstås en superhjälte också, då under namnet Zephyr, med rätt generiska krafter (tänk Stålmannen Lite, verkar det som). Tidigare medlem i en superhjältegrupp som nu splittrats har hon när miniserien (4 delar) börjar precis flyttat till en ny stad och ett nytt jobb som reporter på en nätsajt fylld av skvaller av tvivelaktig karaktär, ofta om superhjältar.

Miniserien är för all del lite småtrevlig, där scenerna från Faiths jobb och interaktionen med hennes nya kollegor är det intressantaste, med vänskapligt (?) gnabb, allmän cynism, och gemensamheten som grundar sig i vetskapen om hur usel journalistik de bedriver. Den större historien med en utomjordisk plan att, tja, 100% ärligt har jag redan glömt bort vad det var utomjordingarna höll på med, trots att jag läste serien så sent som i helgen, är som ni förstår mycket förglömlig.

Efter den uppenbarligen framgångsrika miniserien från början av 2016 började en reguljär månadstidningen komma ut och den fortsätter ungefär i samma anda, med samma författare men där miniseriens tecknare Francis Portela ersatts av diverse andra.

Portela tecknar, medan Dalhouse/Spicer står för (brrr!) färgerna 

Så med ett mycket alldagligt manus och teckningar som inte precis övertygar (Portela tecknar stelt och färgläggningen är av den ack så vanliga okänsliga och pseudorealistiska stil som förstör så många amerikanska serier, och de senare tecknarna är inte bättre de), varför provade jag ens att läsa serien, med tanke på att superhjälteserier inte är min favoritgenre?

Svaret är Jelena Kevic-Djurdjevic.

Hennes omslag till första numret av miniserien har envist dykt upp på sajter jag besöker, och i mina sociala flöden, och varje gång har jag tyckt att det sett extremt lockande ut att läsa. Kevic-Djurdevic har också gjort omslag till fler av numren och de är mycket bra de med, men det första är ändå i en klass för sig själv, och till slut tänkte jag att jag var tvungen att ge serien en chans, trots att så mycket talade emot den. Så 1. Omslag kan definitivt sälja serier, och 2. Lita aldrig på ytan, oavsett hur lockande den är!