Postat av Swecomics, söndag 2011 01 23
De amerikanska serieförlagens självcensur Comics Code tycks på väg bort. I dagarna har ett par stora utgivare, Archie Comics och DC Comics, meddelat att de kommer att hoppa av från Comics Code.
Bakgrunden till Comics Code står att hämta i 50-talets kritik mot serietidningarna.
Serietidningarna fick sitt stora genombrott i USA i slutet av 30-talet. Under 40-talet växte branschen ut och blomstrade. Inte minst superhjälteserierna skördade stora framgångar under krigsåren.
Men expansionen var så kraftig att idéerna började tryta. Superhjältarna fick t.ex. ge sig ut på allt mer långväga expeditioner, ibland till andra planeter, andra dimensioner eller tidsåldrar, för att hitta tillräckligt otrevliga skurkar att mäta sig med. Innehållet blev mer absurt. I ljuset av detta föddes också andra genrer, som science fiction- och skräckserier.
En annan kategori serietidningar som nu dök upp var kriminalserierna. Dessa byggde på arketyper; En hårdhudad hjälte, en sexig hjältinna och några ruskiga skurkar blandades i våldsam röra! Det var ett snabbt och lönsamt sätt att göra serier på!
Redan då filmen fick sitt genombrott kring sekelskiftet hade det påbörjats en debatt om underhållningsvåld och i vad mån människor kunde ta skada av att att se våldsdåd begås.
Den amerikanske psykiatern Fredric Wertham arbetade med ungdomsbrottslingar och började studera vad som fick dessa människor att träda över lagens råmärken. Redan på 30-talet skrev han sin första bok på detta tema och under de närmast följande åren fortsatte han sina studier. Med tiden blev han övertygad om att den företeelse som mer än allt annat inspirerade till våldsdåd var seriemagasinen!
I norden kunde man första gången ta del av Werthams rön hösten 1948, då tidskriften ”Det Bästa” lät publicera en översättning av en artikel som samma år gått i amerikanska Reader’s Digest. Den danska versionen finns tillänglig via Tegneseriemuseet webbplats.
I artikeln tvekar inte Wertham att peka ut serietidningarna som källa till kriminalitet; ”färgglada häften som säljes i miljonupplagor varje månad och är fulla av grymheter”. Wertham exemplifierar bl.a. med en 13-årig pojke som mördade en lekkamrat till följd av att han läst ”de förbrytarhäften han kunnat få fatt i”. Harmset konstaterar Wertham att pojken blev satt i förvar av samhället medan förläggarna ”som fyllt hans hjärna med mordtankar” fick fortsätta att ge ut sina alster.
Problemet med Werthams kritik var att han var mycket kategorisk och dessutom okunnig om ämnet. Han kunde inte skilja på vad som var bra resp. dåligt i serieväg utan drog alla äventyrsserier (för Werthams kritik gäller endast dessa – skämtserier som t.ex. Blondie och Gyllenbom kallar han för ”harmlösa”) över en kam.
Den kritik Wertham riktade var också mycket överdriven. Det är möjligt att han hade goda intentioner men att han själv rycktes med av debatten och tappade fotfästet. Wertham tycks ha blivit allt mer uppskruvad i sin argumentation och lämnade sin vetenskapliga kammare till förmån för husmorsföreningar, föräldraorganisationer och andra som ville ha honom som föreläsare. Ett exempel är att han 1953 lät publicera sig i tidningen Ladies Home Journal med en artikel om serier betitlad ”What Parents Don’t Know”!
En "dold bild" av en kvinnas könsorgan, enl. Wertham
Storsläggan lät han dock spara till året därpå då hans bok Seduction of the Innocent – fritt översatt ”Förförelse av oskyldiga” – kom ut.
Wertham argumenterade nu för att serierna hade ett dolt budskap. Läderlappen och Robin var således ingen oskyldig äventyrsserie utan i själva verket en homosexuell fantasi. Och det dolda budskapet fanns inte bara i seriernas handling, utan också i bilderna, där skuggspelet i en mans överarmsmuskler i själva verket skulle tydas som en bild av ett kvinnligt könsorgan; ”pictures within pictures for children who know how to look”!
Och om målet var att väcka debatt så lyckades Wertham verkligen! Serietidningarna sattes under lupp i en stundtals mycket hätsk polemik. Serieförläggarna bleknade och bestämde sig för att det är bättre att förekomma än att förekommas. Man införde helt enkelt en självcensur!
Comics Code Authority föddes 1954, alltså samma år som Seduction of the Innocent kom ut. Grundpelarna i granskningen var (och är fortfarande – ty Comics Code finns ännu kvar!) att begränsa skildringar av kriminalitet, våld, skräck, terror och sexualitet i de amerikanska serietidningarna. Reglerna stipulerade hur religion och drogmissbruk skulle behandlas, och de innehöll även riktlinjer för annonsering och språkvård.
Det var en långtgående och besk medicin för de amerikanska serieutgivarna, och den kom också att kräva ett regelrätt offer. Förlaget EC hade nämligen riktat in hela sin utgivning mot science fiction- och skräckmagasin. Det var väl berättade historier med detaljerade, snyggt utförda teckningar. Men vad hjälpte det när en av Comics Codes paragrafer stadgade att serietidningarna inte fick innehålla skräck – ja, inte ens själva ordet fick användas för att saluföra serietidningar!
"Monster" i Weird Science - hu!
När debatten rasat över återstod av EC endast tidskriften MAD. Några övriga aktörer inom branschen överlevde, men på darriga ben. När man ser händelserna så här i Backspegeln är det svårt att hitta något positivt. Visst, de massproducerade kriminalserierna försvann, men i fallet ryckte de även med sig många bra serier. Det som blev kvar var mycket urvattnat; överlevare som Stålmannen och Läderlappen kom tidvis mest att likna skämt- eller kärleksserier.
Men utvecklingen vände. I slutet av 50-talet kom det som brukar kallas Silver Age, en kraftfull revansch för superhjälteserierna. Våldsdebatten kom nu istället att gälla andra medier som TV och video. Ja, debatten lever faktiskt än i våra dagar och riktas nu huvudsakligen mot dataspel.
Och mot slutet omvärderade t.o.m. Fredric Wertham serierna. Hans sista bok kom 1973 och var en hyllning till fanzine-världen!
Artikeln är tidigare publicerad på Swecomics.
Snart är det dags för Bokmässan i Göteborg. Den som besökte förra årets bokmässa minns säkert att Fantomenföreningen Scandinavian Chapter (of The Lee Falk Memorial Bengali Explorers Club) då släppte boken ”Fantomen – Från lila vålnad till blågul hjälte”. På årets bokmässa lanserar föreningen en intressant uppföljare, nämligen ”Lee Falk – Berättaren” (”Lee Falk – Storyteller”). Boken är en hyllning till skaparen av Fantomen och Mandrake, som i år skulle ha fyllt 100 år. Ett praktverk på 348 sidor innehållande artiklar om Lee Falk och hans arbete, minnen från familj och vänner, en samling intervjuer med Lee Falk, samt foton, illustrationer från serier och bidrag skrivna av Lee Falk själv.
Senaste kommentarer