En dejt med Phili Philin!

p1

Phili Philin i naturlig storlek välkomnar besökarna

Den lilla byn Rånnesta, vid sjön Tysslingen straxt nordväst om Örebro, är vida känd bland fågelskådare. Om vårarna invaderas nämligen strandängarna av tusentals sångsvanar.
Nu under hösten har dock en annan gracil varelse tagit plats i Rånnesta – Allan Borgströms Phili Philin!

Fram till 13/10 pågår nämligen en minnesutställning över Örebrotecknaren Allan Borgström i Galleri Rånnesta.
Borgström föddes 1913 och och avled för 10 år sedan, sommaren 2003.
Efter sig lämnade han en rik produktion av teckningar; tidiga reklam- och modeteckningar från 30 och -40-talen, olika serieförsök från 40- och 50-talen, mer än 30 års Phili Philin (1944-1976) och de sista årens produktion som bl.a. omfattade illustrationer till Karlslunds hembygdsförenings årsböcker (Allan var född på gården Karlslund utanför Örebro).

Utställningen ger talrika exempel på Borgströms teckningskonst. Han hade sin bakgrund i reklamteckningen vilket märks även på hans serieproduktion. Linjerent och stilsäkert framträder hans figurer, ofta med stiliserade storstadsmiljöer som fond.

Phili Philin medverkade redan i Expressens första nummer 1944 och blev kvar i tidningen i mer än 30 år. Självklart har Phili en central roll på utställningen. Hon är utställningens inropare (i naturtrogen storlek) och finns förutom som serieoriginal även med i form av en smäcker vindflöjel!
Men minst lika intressanta är Allan Borgströms serieexperiment från 40- och 50-talen! Här finns utkast till en internationell serie (King Edvard) i en stil som inte så lite påminner om Trollkarlen från Id!
Bibbi Skrin refuserades på sin tid av Filmjournalen men kan självklart ses på utställningen, liksom herrtidningsserien Spike och en lång rad skämtteckningar som publicerades under vinjetten ”Opp med humöret” i Hemmets Veckotidning!
Alltsammans är snyggt exponerat och kompletterat med Allans originalkorrespondens med förlagen.

p2

King Edvard (t v), Bibbi Skrin (t h) och i mitten en tidig modeteckning

Utnyttja en hösthelg för en tur till Rånnesta. Du kommer inte att ångra en träff med Phili Philin!

En tråkig nyhet: Moebius död

Jag brukar inte skriva om nyheter från serievärlden här så ofta (det skulle kräva alldeles för mycket tid är jag rädd), men ibland finns det undantag. Och tyvärr är det dags för ett sånt för jag läste alldeles nyss att Moebius (eller Jean Giraud som var hans riktiga namn) dött vid 73 års ålder.

Från Arzach (eller vilken stavning man nu föredrar), serien som blev en symbol för franska science fiction-serier

För den som inte vet så mycket om Moebius kan man med en googling hitta drösvis med information; han var den viktigaste serieskaparen för Metal Hurlant/Heavy Metals tillkomst, och hans stil i serierna han gjorde där blev själva symbolen för franska och europeiska konstserier därefter. Han var också formgivare till filmer som Alien, The Abyss och Femte elementet. Men som sagt, jag överlåter åt andra att skriva om honom mer objektivt för att istället skriva några ord om min relation till honom.

Som länge var rätt kluven. Jag tyckte att Blueberry, western-serien han tecknade i många år i en realistisk stil under sitt vanliga namn Jean Giraud var helt OK men inte på något sätt fantastiskt, och att de kortare serier jag läste under hans artistnamn Moebius visserligen var eleganta men rätt förglömliga. Den första av dessa jag läste var säkert Vit mardröm som publicerades i Mammut 2, en obehaglig serie om rasisim, men den första jag verkligen kommer ihåg är The Long Tomorrow från Pulserande Metal 1/84, en underhållande bagatell om en privatdeckare i framtiden. Sen fortsatte det så, med diverse serier som jag tyckte om men inte mer än så, även om jag ofta uppskattade hans mycket eleganta teckningar.

Men på senare år har jag ändrat uppfattning, och nu är jag inte längre kluven utan anser istället att han förtjänar alla lovord som alltid skrivits om honom. Det började lite så smått när Epic gav ut samlingarna med hans då samlade Moebius-serier; jag märkte då hur extremt skickliga hans teckningar faktiskt var. Men det var först för drygt två år sedan som verkligen svängde om, när jag tog mig för att läsa Blueberry från början till slut, inklusive de album från senare år där Moebius själv ansvarade för både manus och teckningar. Mina tankar om serien finns här, men i korthet går de ut på att det är först här, i Moebius soloshow, som Blueberry blir en serie som lyfter sig över och blir någonting riktigt fascinerande.

En sida från Dust, det sista Blueberry-albumet från Moebius penna

Sen läste jag om hans Inkalen när den kom ut i samlad utgåva (mer här, och med köptips här (för att se till att man får en versionen med den överlägsna färgläggningen)) och blev mer än någonsin imponerad av hans pennföring: Hans linjer är bland de mest eleganta jag någonsin sett, och de är tillräckligt skäl att läsa Inkalen i sig själva. Sen är historien av Jodorowsky inte så dum den heller, men Moebius är den riktigt stora behållningen här.

Själv tänker jag ta och läsa om några av de gamla Epic-samlingarna; jag har nog inte läst dem sen de kom ut i slutet av 80-talet, så de kan passa bra som kvällsläsningen en dag som denna!

Från Inkalens inledning, en av Moebius mest kända seriesidor

Lee Falk hyllas på bokmässan!

Snart är det dags för Bokmässan i Göteborg. Den som besökte förra årets bokmässa minns säkert att Fantomenföreningen Scandinavian Chapter (of The Lee Falk Memorial Bengali Explorers Club) då släppte boken ”Fantomen – Från lila vålnad till blågul hjälte”.  På årets bokmässa lanserar föreningen en intressant uppföljare, nämligen ”Lee Falk – Berättaren” (”Lee Falk – Storyteller”).  Boken är en hyllning till skaparen av Fantomen och Mandrake, som i år skulle ha fyllt 100 år. Ett praktverk på 348 sidor innehållande artiklar om Lee Falk och hans arbete, minnen från familj och vänner, en samling intervjuer med Lee Falk, samt foton, illustrationer från serier och bidrag skrivna av Lee Falk själv.
Boken finns till salu i SC:s monter, A02:29.

Söndag 25/9 kommer föreningen att hålla ett föredrag om de båda böckerna och sin verksamhet. Plats: Seriescenen, kl 12.00 – 12.45.
Har du frågor om boken så går det bra att kontakta boken@schapter.org.

De utvalda – ny SF-serie i Fantomen!

”De utvalda” med manus av Nisse Lindberg och Gösta Lindwall och teckningar av den sistnämnda är något så ovanligt som en ny svensk Science Fiction-serie.
Serien går i tre avsnitt i Fantomen under våren, med början i nu aktuella nr 4 2011.

Serien handlar om en avlägsen framtid då de s.k. Galanterna dominerar Vintergatan. Av oklar anledning drar sig dock Galanterna tillbaka och en maktkamp utbryter mellan Vintergatans folkslag.
Denna maktkamp bjuder på stor dramatik i form av ett våldsamt terrordåd, men det finns också plats för romantik mellan de olika folkslagens innevånare. Som mellan Huria, från Fiskfolket, och Kauteres, från Kohorint.

Rymdromantik

Serien är skickligt tecknad med djärva bildvinklar och stor detaljrikedom. Handlingen är en trevlig blandning mellan humor och mystik. Fast som alltid när det gäller SF-serier (möjligen med Blixt Gordon som undantag) så förekommer en avancerad terminologi som riskerar att skrämma bort ovana läsare, liksom att realismens väktare förstås kommer att känna obehag av att läsa renodlad Fantasy!
I förhandsinformationen utlovas anspelningar på aktuella företeelser som kloning och stamcellsforskning. I och med att berättelsen är förlagd till framtiden drunknar dock en del av detta budskap.

Men på det hela taget är ”De utvalda” en trevlig bekantskap. Och på slutet börjar man undra om Galanterna verkligen är borta, eller om de bara valt en helt annan form för sin närvaro!

Läs mer på ”De utvaldas” webbsida.

Comics Code på väg bort!

De amerikanska serieförlagens självcensur Comics Code tycks på väg bort. I dagarna har ett par stora utgivare, Archie Comics och DC Comics, meddelat att de kommer att hoppa av från Comics Code.
Bakgrunden till Comics Code står att hämta i 50-talets kritik mot serietidningarna.

Serietidningarna fick sitt stora genombrott i USA i slutet av 30-talet. Under 40-talet växte branschen ut och blomstrade. Inte minst superhjälteserierna skördade stora framgångar under krigsåren.
Men expansionen var så kraftig att idéerna började tryta. Superhjältarna fick t.ex. ge sig ut på allt mer långväga expeditioner, ibland till andra planeter, andra dimensioner eller tidsåldrar, för att hitta tillräckligt otrevliga skurkar att mäta sig med. Innehållet blev mer absurt. I ljuset av detta föddes också andra genrer, som science fiction- och skräckserier.
 En annan kategori serietidningar som nu dök upp var kriminalserierna. Dessa byggde på arketyper; En hårdhudad hjälte, en sexig hjältinna och några ruskiga skurkar blandades i våldsam röra! Det var ett snabbt och lönsamt sätt att göra serier på!

Redan då filmen fick sitt genombrott kring sekelskiftet hade det påbörjats en debatt om underhållningsvåld och i vad mån människor kunde ta skada av att att se våldsdåd begås.
Den amerikanske psykiatern Fredric Wertham arbetade med ungdomsbrottslingar och började studera vad som fick dessa människor att träda över lagens råmärken. Redan på 30-talet skrev han sin första bok på detta tema och under de närmast följande åren fortsatte han sina studier. Med tiden blev han övertygad om att den företeelse som mer än allt annat inspirerade till våldsdåd var seriemagasinen!

I norden kunde man första gången ta del av Werthams rön hösten 1948, då tidskriften ”Det Bästa” lät publicera en översättning av en artikel som samma år gått i amerikanska Reader’s Digest. Den danska versionen finns tillänglig via Tegneseriemuseet webbplats.
I artikeln tvekar inte Wertham att peka ut serietidningarna som källa till kriminalitet; ”färgglada häften som säljes i miljonupplagor varje månad och är fulla av grymheter”. Wertham exemplifierar bl.a. med en 13-årig pojke som mördade en lekkamrat till följd av att han läst ”de förbrytarhäften han kunnat få fatt i”. Harmset konstaterar Wertham att pojken blev satt i förvar av samhället medan förläggarna ”som fyllt hans hjärna med mordtankar” fick fortsätta att ge ut sina alster.

Problemet med Werthams kritik var att han var mycket kategorisk och dessutom okunnig om ämnet. Han kunde inte skilja på vad som var bra resp. dåligt i serieväg utan drog alla äventyrsserier (för Werthams kritik gäller endast dessa – skämtserier som t.ex. Blondie och Gyllenbom kallar han för ”harmlösa”) över en kam.
 Den kritik Wertham riktade var också mycket överdriven. Det är möjligt att han hade goda intentioner men att han själv rycktes med av debatten och tappade fotfästet. Wertham tycks ha blivit allt mer uppskruvad i sin argumentation och lämnade sin vetenskapliga kammare till förmån för husmorsföreningar, föräldraorganisationer och andra som ville ha honom som föreläsare. Ett exempel är att han 1953 lät publicera sig i tidningen Ladies Home Journal med en artikel om serier betitlad ”What Parents Don’t Know”!

En "dold bild" av en kvinnas könsorgan, enl. Wertham

Storsläggan lät han dock spara till året därpå då hans bok Seduction of the Innocent – fritt översatt ”Förförelse av oskyldiga” – kom ut.
 Wertham argumenterade nu för att serierna hade ett dolt budskap. Läderlappen och Robin var således ingen oskyldig äventyrsserie utan i själva verket en homosexuell fantasi. Och det dolda budskapet fanns inte bara i seriernas handling, utan också i bilderna, där skuggspelet i en mans överarmsmuskler i själva verket skulle tydas som en bild av ett kvinnligt könsorgan; ”pictures within pictures for children who know how to look”!

Och om målet var att väcka debatt så lyckades Wertham verkligen! Serietidningarna sattes under lupp i en stundtals mycket hätsk polemik. Serieförläggarna bleknade och bestämde sig för att det är bättre att förekomma än att förekommas. Man införde helt enkelt en självcensur!

Comics Code Authority föddes 1954, alltså samma år som Seduction of the Innocent kom ut. Grundpelarna i granskningen var (och är fortfarande – ty Comics Code finns ännu kvar!) att begränsa skildringar av kriminalitet, våld, skräck, terror och sexualitet i de amerikanska serietidningarna. Reglerna stipulerade hur religion och drogmissbruk skulle behandlas, och de innehöll även riktlinjer för annonsering och språkvård.

Det var en långtgående och besk medicin för de amerikanska serieutgivarna, och den kom också att kräva ett regelrätt offer. Förlaget EC hade nämligen riktat in hela sin utgivning mot science fiction- och skräckmagasin. Det var väl berättade historier med detaljerade, snyggt utförda teckningar. Men vad hjälpte det när en av Comics Codes paragrafer stadgade att serietidningarna inte fick innehålla skräck – ja, inte ens själva ordet fick användas för att saluföra serietidningar!

"Monster" i Weird Science - hu!

När debatten rasat över återstod av EC endast tidskriften MAD. Några övriga aktörer inom branschen överlevde, men på darriga ben. När man ser händelserna så här i Backspegeln är det svårt att hitta något positivt. Visst, de massproducerade kriminalserierna försvann, men i fallet ryckte de även med sig många bra serier. Det som blev kvar var mycket urvattnat; överlevare som Stålmannen och Läderlappen kom tidvis mest att likna skämt- eller kärleksserier.

Men utvecklingen vände. I slutet av 50-talet kom det som brukar kallas Silver Age, en kraftfull revansch för superhjälteserierna. Våldsdebatten kom nu istället att gälla andra medier som TV och video. Ja, debatten lever faktiskt än i våra dagar och riktas nu huvudsakligen mot dataspel.
 Och mot slutet omvärderade t.o.m. Fredric Wertham serierna. Hans sista bok kom 1973 och var en hyllning till fanzine-världen!

Artikeln är tidigare publicerad på Swecomics.