Devilman

En rykande aktuell 45 år gammal japansk serie tänkte jag kunde vara värd några ord: Devilman, Go Nagais klassiska serie, som förärats en ny animeversion med namnet Devilman Crybaby (utmärkt namn!) i tio episoder som precis publicerats av Netflix. Själv hade jag missat att den skulle komma (är mer av en mangaläsare än animetittare) men en av mina systrar tyckte absolut att jag skulle se tv-serien och eftersom vi ofta har samma smak så högg jag in på den:

Och vad tyckte jag om tv-serien? Låt mig säga så här: Den mestadels sansade sajten The Verges artikel om serien hade titeln Devilman Crybaby is Netflix’s horniest, most shockingly violent show yet – and that’s exactly why you should watch it, och det beskriver serien i ett nötskal: Den är våldsam, den innehåller mängder av naket, och den är mycket sevärd. Jag är inte helt säker på om den egentligen är bra i någon slags objektiv mening, men animatören Masaaki Yuasa lyckas med frenetiska teckningar som hela tiden vibrerar och pulserar hålla trycket uppe från första till sista rutan. Och så finns detaljer jag älskar, som animeringen av hur de demon-besatta människorna springer (flera av huvudpersoner tränar friidrott så löpstilen syns ofta till):

Klippet ovan ger ingen rättvisande bild av Devilman Crybaby eftersom det kan verka som om det är en någorlunda vanlig anime vilket det definitivt inte är, men löpstilen ger däremot en fingervisning om att teckningsstilen premierar expressivitet och rörelse snarare än realism och prydlighet.

Men jag ska inte skriva mer om tv-serien specifikt utan istället om vad som blev följden av att jag sett den, nämligen att jag tog och läste originalserien också. Och visst har jag hört talas om Devilman förut men den har inte lockat; jag visste att Go Nagai var något av en klassisk Bad Boy inom den japanska seriebranschen och att Devilman var hans mest kända serie, men det lilla jag sett av den, dvs enstaka bilder och extremt korta beskrivningar av handlingen, gjorde att jag trodde den huvudsakligen var en mix av gigantiska robotar & gigantiska monster och det är inte genrer som jag är så där värst lockad av.

Devilman - Miki

Miki vet hur man tampas med ungdomsligister

Och jo, det visade sig finnas många monster i serien men någon typisk kaiju-serie var det inte. Istället handlar serien om hur Akira Fudo, huvudpersonen, slits mellan sitt mänskliga hjärta och sin demoniska kropp efter att hans barndomsvän Ryo Asuka bett honom om hjälp med att stoppa demonernas krig mot människorna genom att avsiktligt bli besatt av en. Vanligtvis tar demonerna helt över men Akiras empati gör att han vinner den inre striden mot demonen och istället kallar sig en Devilman, en människa i en demons kropp, som ska rädda människorna från demonerna.

Om serien börjar i Akira personliga kamp i det lilla accelerera handlingen sedan för att sluta i ett krig av bokstavligt talat bibliska mått. Utan att avslöja alltför mycket kan jag också nämna att vägen dit kantas av tragedier; det här är inte en hjältesaga utan mer en blandning av Romeo och Julia, Johannes Uppenbarelse och Neon Genesis Evangelion. Och för den delen, mitt i eländet, vardagliga scener som skulle kunna varit tagna ur vardagliga serier från samma tid:

Devilman - Akira human

Precis som den nya tv-serien knakar det en hel del i fogarna i Nagais serie. Han tecknar kantigt och ibland slarvigt, men det är en serie som hela tiden överraskar mig i hur orädd den är när den ger sig i kast med svåra ämnen, och den har scener som fortfarande känns chockerande i sin våldsamhet även för en modern läsare. Den är kanske inte mer grafisk än nyare serier, men blandningen av starka känslor och den fysiska påtagligheten gör att den fortfarande är en stark läsning. Och hur den kändes i början av 70-talet kan jag bara ana, med tanke på hur serierna såg ut då…

Devilman - demon

Det kanske verkar fånigt att jag som sagt inte vill avslöja för mycket av handlingen med tanke på att det är en serie med nästan ett halvt århundrade på nacken, men faktum är att den nya tv-serien är en mycket trogen tolkning som förutom vissa självklara moderniseringar följer Nagais original till punkt och pricka, och eftersom det säkert finns många som kan tänka sig se tv-serien är det nog bäst att jag inte säger mer.

Devilman - Ryo

Förutom en sak: En stor eloge till Nagai för den centrala kärleksrelationen i serien, den som visar sig vara central för hela serien. Udda och modig, och en relation som lyckligtvis behållits i tv-serien, och utan den är jag säker på att Devilman aldrig skulle fått sin klassikerstatus :-)

Summa summarum, en intressant tv-serie som fick mig att läsa en kanske ännu intressantare serie. Den är kort, bara fem volymer, kanske för kort eftersom tempot varierar våldsamt och ibland rusar handlingen iväg så att det känns stressat, men det gör å andra sidan att man kan läsa hela serien i ett svep och ryckas med, trots det ibland skakiga hantverket. Farten och inlevelsen gör läsningen, precis som för den delen detsamma gäller för tv-serien. Läs / Se!

Devilman - horror

Precis som i många andra apokalyptiska skildringar visar sig det människan gör mot sina medmänniskor vara väl så skrämmande som det demonerna/zombierna/vampyrerna/… gör

En dejt med Phili Philin!

p1

Phili Philin i naturlig storlek välkomnar besökarna

Den lilla byn Rånnesta, vid sjön Tysslingen straxt nordväst om Örebro, är vida känd bland fågelskådare. Om vårarna invaderas nämligen strandängarna av tusentals sångsvanar.
Nu under hösten har dock en annan gracil varelse tagit plats i Rånnesta – Allan Borgströms Phili Philin!

Fram till 13/10 pågår nämligen en minnesutställning över Örebrotecknaren Allan Borgström i Galleri Rånnesta.
Borgström föddes 1913 och och avled för 10 år sedan, sommaren 2003.
Efter sig lämnade han en rik produktion av teckningar; tidiga reklam- och modeteckningar från 30 och -40-talen, olika serieförsök från 40- och 50-talen, mer än 30 års Phili Philin (1944-1976) och de sista årens produktion som bl.a. omfattade illustrationer till Karlslunds hembygdsförenings årsböcker (Allan var född på gården Karlslund utanför Örebro).

Utställningen ger talrika exempel på Borgströms teckningskonst. Han hade sin bakgrund i reklamteckningen vilket märks även på hans serieproduktion. Linjerent och stilsäkert framträder hans figurer, ofta med stiliserade storstadsmiljöer som fond.

Phili Philin medverkade redan i Expressens första nummer 1944 och blev kvar i tidningen i mer än 30 år. Självklart har Phili en central roll på utställningen. Hon är utställningens inropare (i naturtrogen storlek) och finns förutom som serieoriginal även med i form av en smäcker vindflöjel!
Men minst lika intressanta är Allan Borgströms serieexperiment från 40- och 50-talen! Här finns utkast till en internationell serie (King Edvard) i en stil som inte så lite påminner om Trollkarlen från Id!
Bibbi Skrin refuserades på sin tid av Filmjournalen men kan självklart ses på utställningen, liksom herrtidningsserien Spike och en lång rad skämtteckningar som publicerades under vinjetten ”Opp med humöret” i Hemmets Veckotidning!
Alltsammans är snyggt exponerat och kompletterat med Allans originalkorrespondens med förlagen.

p2

King Edvard (t v), Bibbi Skrin (t h) och i mitten en tidig modeteckning

Utnyttja en hösthelg för en tur till Rånnesta. Du kommer inte att ångra en träff med Phili Philin!

En tråkig nyhet: Moebius död

Jag brukar inte skriva om nyheter från serievärlden här så ofta (det skulle kräva alldeles för mycket tid är jag rädd), men ibland finns det undantag. Och tyvärr är det dags för ett sånt för jag läste alldeles nyss att Moebius (eller Jean Giraud som var hans riktiga namn) dött vid 73 års ålder.

Från Arzach (eller vilken stavning man nu föredrar), serien som blev en symbol för franska science fiction-serier

För den som inte vet så mycket om Moebius kan man med en googling hitta drösvis med information; han var den viktigaste serieskaparen för Metal Hurlant/Heavy Metals tillkomst, och hans stil i serierna han gjorde där blev själva symbolen för franska och europeiska konstserier därefter. Han var också formgivare till filmer som Alien, The Abyss och Femte elementet. Men som sagt, jag överlåter åt andra att skriva om honom mer objektivt för att istället skriva några ord om min relation till honom.

Som länge var rätt kluven. Jag tyckte att Blueberry, western-serien han tecknade i många år i en realistisk stil under sitt vanliga namn Jean Giraud var helt OK men inte på något sätt fantastiskt, och att de kortare serier jag läste under hans artistnamn Moebius visserligen var eleganta men rätt förglömliga. Den första av dessa jag läste var säkert Vit mardröm som publicerades i Mammut 2, en obehaglig serie om rasisim, men den första jag verkligen kommer ihåg är The Long Tomorrow från Pulserande Metal 1/84, en underhållande bagatell om en privatdeckare i framtiden. Sen fortsatte det så, med diverse serier som jag tyckte om men inte mer än så, även om jag ofta uppskattade hans mycket eleganta teckningar.

Men på senare år har jag ändrat uppfattning, och nu är jag inte längre kluven utan anser istället att han förtjänar alla lovord som alltid skrivits om honom. Det började lite så smått när Epic gav ut samlingarna med hans då samlade Moebius-serier; jag märkte då hur extremt skickliga hans teckningar faktiskt var. Men det var först för drygt två år sedan som verkligen svängde om, när jag tog mig för att läsa Blueberry från början till slut, inklusive de album från senare år där Moebius själv ansvarade för både manus och teckningar. Mina tankar om serien finns här, men i korthet går de ut på att det är först här, i Moebius soloshow, som Blueberry blir en serie som lyfter sig över och blir någonting riktigt fascinerande.

En sida från Dust, det sista Blueberry-albumet från Moebius penna

Sen läste jag om hans Inkalen när den kom ut i samlad utgåva (mer här, och med köptips här (för att se till att man får en versionen med den överlägsna färgläggningen)) och blev mer än någonsin imponerad av hans pennföring: Hans linjer är bland de mest eleganta jag någonsin sett, och de är tillräckligt skäl att läsa Inkalen i sig själva. Sen är historien av Jodorowsky inte så dum den heller, men Moebius är den riktigt stora behållningen här.

Själv tänker jag ta och läsa om några av de gamla Epic-samlingarna; jag har nog inte läst dem sen de kom ut i slutet av 80-talet, så de kan passa bra som kvällsläsningen en dag som denna!

Från Inkalens inledning, en av Moebius mest kända seriesidor

Lee Falk hyllas på bokmässan!

Snart är det dags för Bokmässan i Göteborg. Den som besökte förra årets bokmässa minns säkert att Fantomenföreningen Scandinavian Chapter (of The Lee Falk Memorial Bengali Explorers Club) då släppte boken ”Fantomen – Från lila vålnad till blågul hjälte”.  På årets bokmässa lanserar föreningen en intressant uppföljare, nämligen ”Lee Falk – Berättaren” (”Lee Falk – Storyteller”).  Boken är en hyllning till skaparen av Fantomen och Mandrake, som i år skulle ha fyllt 100 år. Ett praktverk på 348 sidor innehållande artiklar om Lee Falk och hans arbete, minnen från familj och vänner, en samling intervjuer med Lee Falk, samt foton, illustrationer från serier och bidrag skrivna av Lee Falk själv.
Boken finns till salu i SC:s monter, A02:29.

Söndag 25/9 kommer föreningen att hålla ett föredrag om de båda böckerna och sin verksamhet. Plats: Seriescenen, kl 12.00 – 12.45.
Har du frågor om boken så går det bra att kontakta boken@schapter.org.

De utvalda – ny SF-serie i Fantomen!

”De utvalda” med manus av Nisse Lindberg och Gösta Lindwall och teckningar av den sistnämnda är något så ovanligt som en ny svensk Science Fiction-serie.
Serien går i tre avsnitt i Fantomen under våren, med början i nu aktuella nr 4 2011.

Serien handlar om en avlägsen framtid då de s.k. Galanterna dominerar Vintergatan. Av oklar anledning drar sig dock Galanterna tillbaka och en maktkamp utbryter mellan Vintergatans folkslag.
Denna maktkamp bjuder på stor dramatik i form av ett våldsamt terrordåd, men det finns också plats för romantik mellan de olika folkslagens innevånare. Som mellan Huria, från Fiskfolket, och Kauteres, från Kohorint.

Rymdromantik

Serien är skickligt tecknad med djärva bildvinklar och stor detaljrikedom. Handlingen är en trevlig blandning mellan humor och mystik. Fast som alltid när det gäller SF-serier (möjligen med Blixt Gordon som undantag) så förekommer en avancerad terminologi som riskerar att skrämma bort ovana läsare, liksom att realismens väktare förstås kommer att känna obehag av att läsa renodlad Fantasy!
I förhandsinformationen utlovas anspelningar på aktuella företeelser som kloning och stamcellsforskning. I och med att berättelsen är förlagd till framtiden drunknar dock en del av detta budskap.

Men på det hela taget är ”De utvalda” en trevlig bekantskap. Och på slutet börjar man undra om Galanterna verkligen är borta, eller om de bara valt en helt annan form för sin närvaro!

Läs mer på ”De utvaldas” webbsida.