Rachel Rising: Vad hände?!?

Vabruari lämnar ingen orörd, oavsett eventuella barn. Så jag har varit hemma från jobbet den här veckan men igår var jag till slut tillräckligt frisk för att kunna läsa någonting, och det blev en välmatad samling: Terry Moores serie Rachel Rising, 900 sidor svartvitt som börjar med ett inte skildrat mord på Rachel, en ung kvinnan i den lilla staden Mason, och vad som händer efter att hon kravlat upp ur graven.

Jag har redan skrivit om den första arcen av serien, dvs de första 24 numren, så läs den recensionen först för jag kommer fokusera mer på vad som händer i de resterande 18 numren och ur serien som helhet fungerade, nu när den är avslutad. Och tyvärr så faller kvalitén drastiskt i andra halvan av serien :-/

Men låt mig börja med det som är bra, och det är framförallt Zoe, flickan med den komplicerade och oklara bakgrunden (som aldrig utreds helt) som bara blir intressantare allteftersom serien fortlöper. Skildringen av henne i andra halvan av serien svajar en del, och tappar hon lite av sitt sting när hon tidvis får en mer renodlad roll som komisk/kaotisk bifigur, men på det hela taget stjäl hon showen med sin egendomliga blandning av ung och oskyldig med gammal ondska.

Rachel Rising - Zoe

Zoe hanterar råttinvasionen i Mason; här har hon redan börjat bli mer endimensionell till sin karaktär

Och jag tycker också att Moore undviker att gå i sin vanliga fälla, dvs cheesecake-fällan; i den första halvan fick jag klara vibbar av Moores irriterande ovana att kokettera med de kvinnliga karaktärernas relationer och utseende, men i andra halvan lyckas han för en gångs skull undvika det och istället skildra relationer på ett moget sätt. Hallelujah!

Så det är synd att det är så mycket som inte alls fungerar i den senare halvan av boken. Det stora problemet är nog egentligen att serien i princip var över efter den första halvan: De intressanta mysterierna var lösta och förutom någon enstaka liten biintrig fanns det ingenting att spinna vidare på. Känslomässigt var serien helt enkelt över, ungefär på samma sätt som Twin Peaks hade kunnat sluta efter att Laura Palmers mördare var funnen: Visst finns det saker att gräva vidare i, men nerven saknas.

Men det är bara orsaken till varför serien blir så mycket sämre, så låt mig nämna något om följderna.

Rachel Rising har ett långsamt, för att inte säga sävligt, tempo. Och det är till seriens fördel i början när den krypande obehagskänslan över det som sker i Mason växer, där spänningsskruven långsamt, långsamt dras åt. Men när första arcen nått sitt klimax och är över och det inte längre finns en tydlig tråd i historien blir tempot en nackdel när historien fladdrar hit och dit.

När serien till sist avslutas går det istället löjligt fort att knyta ihop säcken. Och i stressen slarvas det rejält, och det är kanske det som är det mest irriterande: Som sagt har manuset aldrig lyckats bestämma sig för vilka av alla plottrådar som är viktiga, och det leder till att många totalt glöms bort, som den polisutredare som vi fått följa när han börjar misstänka att allt inte står rätt till. Andra avslutas istället på sätt som går helt emot vad som hittills skildrats, som vem som verkligen mördade Rachel där Moore helt uppenbart har planerat för en gärningsman men eftersom denna skulle krävt betydligt fler sidor för att väva in i berättelsen istället byter till någon helt annan på ett helt ologiskt och omotiverat sätt.

Rachel Rising - Jet and Earl

Jet & Earls relation hör också till det bättre i serien

Andra tecken på att Moore tappat både kontroll och eventuellt intresse för serien är det plötsligt uppdykande överflödet av textplattor med inre dialoger som förklarar vad som hänt. I en serie som fram tills dess litat på tysthet och ödslighet (med tanke på hur ont om människor det är i serien känns det ibland som om Mason är en spökstad i bokstavlig bemärkelse) för stämningens skull känns de helt malplacerade och tungfotade.

Och slutligen, ja, jag tycker fortfarande att Moore har seriösa problem med att kunna rita unga kvinnliga huvudrollsinnehavare med individuella utseenden; de är alla stöpta i exakt samma fysiologiska mall och den där gulliga lilla uppnäsan skulle må bra av att ransoneras 😉

Sammanfattningsvis är Rachel Rising en helt godkänd serie men med tanke på hur tät och spännande den första halvan av serien var var min huvudsakliga känsla efter att ha lagt boken ifrån mig ändå frustration över hur nästan allt det som var bra med serien upplöstes i intet mot slutet. Men jag tycker ändå att den är läsvärd för när den är bra är den riktigt bra!

Kan köpas hos bl.a. (Omnibus-utgåvan är lite knepig att få tag på):

En svensk superhjälteåterblick från åren 1986-87

När jag städade källarförrådet i vintras så behövde jag bestämma mig för vad jag skulle göra med alla serier nerstuvade i kartonger (cirka 50 stycken; ganska små förvisso, men ändå); att göra mig av med dem vore tråkigt, men å andra sidan gör de ingen människa glad nerpackade i källaren. Så jag dumpade alla till en lokal seriebutik.

Fast inte riktigt alla: Eftersom de nu var så att jag någon gång i tiden tyckt att just de här serierna inte längre platsade i lägenheten borde de inte vara några riktigt stora favoriter där, men smaken ändrar sig ju över tiden, och jag skulle ju kunna ha råkat packa ner några godbitar. Så jag skummade mycket snabbt igenom dem, dvs jag öppnade kartongerna, kollade vad det verkade vara ungefär som låg där, och stängde dem sen igen.

Med resultatet att några få tidningar letade sig upp i lägenheten igen: De kompletta tidningsversionerna av två av mina absoluta favoriter, Maison Ikkoku & Outlanders, som jag förvisso också har i album också men jag kunde inte förmå mig att göra mig av med tidningarna; några serier som passar som läsning på utedasset på landet (och som efter det kommer förpassas till brasan, for sure!); några serier som diverse syskonbarn skulle kunna gilla.

Och så de serier som föranleder dagens inlägg: De svenska serietidningsutgåvorna från 1986-87 av några av de mest inflytelserika superhjälteserier som gjorts, närmare bestämt Frank Miller/Klaus Jansons Daredevil & The Dark Knight Returns och Alan Moore/Dave Gibbons Watchmen. Eller som de svenska tidningarna heter: Daredevil (man ändrade alltså namnet på karaktären från det äldre svenska namnet Våghalsen), Läderlappen (tidningen saknar en mer specifik titel) och Väktarna.

Att ha publicerat alla dessa tidningar (total 25 till antalet) med vad som skulle visa sig vara framtida klassiker under bara två år är med nutida svenska mått ganska imponerande, så bra jobbat Semic!

Ett långt intro, för nu är det dags för det riktiga innehållet i dagens inlägg: Hur fungerar det att läsa de här svenska utgåvorna 30 år senare? Håller serierna? Översättningarna? Well, här är kommer Svaren :-)

Daredevil 1/86 – 10/87 (fr o m 1/87 ingående i titeln Marvels universum)

Låt mig börja med den äldsta av serierna, Frank Millers genombrottsserie som ursprungligen utkom under åren 1979-1983. De första numren har diverse andra manusförfattare, men efter ett tag tar Miller över den rollen och låter istället parhästen Klaus Janson få mer och mer ansvar över teckningarna. Och nog märks det att Miller är grön när han börjar författa och han följer den dåvarande mallen för superhjälteserier med textplattor som förklarar handlingen, en uppsjö av tankebubblor, och diverse ointressanta sidointriger som det aldrig blir mycket med.

Men trots det är det ett enormt lyft jämfört med de tidigare numren. Det syns tydligt hur Miller utvecklas i rasande takt, både vad gäller manus och hur de omsätts i teckningar. Han vågar göra sidor helt utan text, han vågar låta pauser ta plats, och han gör sig av med onödiga inslag. Och mot slutet av sin första omgång på Daredevil (han kom senare tillbaka och de numren publicerade 1988 på svenska) är det mästerligt; avslutningen på Elektra-sviten men kanske framförallt det sista numret, #191, där han spelar roulette med Bullseye vid den senares sjukhussäng, hör till det bästa Miller gjort.

Så serien håller. Vad gäller den svenska utgåvan har den ett stort plus och ett litet minus, närmare bestämt

  • Plus: Trycket är i det närmaste perfekt och du kan inte ens på engelska hitta lika snyggt tryck. De amerikanska tidningarna har utsmetade färger och svärta och är aldrig riktigt skarpa, medan senare albumutgåvor har allehanda problem som alldeles för blankt papper, för grälla färger (pga pappret), dåligt tryck med linjer som släpper, osv. Här har man uppenbarligen haft tillgång till både svartvita förlagor och de ursprungliga färgläggningarna men tack vare bättre tryckerier och papper som kan återge alla linjer och punkter ser det helt enkelt förträffligt ut. Och Janson visar att han förutom att teckna i en stil som passar Millers manus också är en utsökt färgläggare; de avslutande numren där han i princip står för allt vad gäller det grafiska är ungefär så snygga som den numera utdöda amerikanska superhjältefärgläggningstekniken kunde åstadkomma.
  • Minus: Översättningen är inte alltid så bra. Det saknas flyt, och det handlar inte bara om att serien är gammal för när jag jämför med det engelska originalet är Miller lite styltig i början men det upphör snabbt, medan den svenska texten definitivt har åldrats. Och det slarvas, med mitt favoritexempel när ordet ”mongoose” översätts med det något udda djuret ”mångås” 😉 Ett undantag finns dock: Det sista numret som bl a innehåller just #191 är mycket bättre och det har också en annan översättare, Göran Everdahl, och det är synd att han inte anlitades tidigare.

Och bara för att visa vad jag menar följer här samma sida i tre version: Först den svenska scannade från min egen tidning, sen det amerikanska originalet likaså scannad av mig, och sist en senare amerikansk digital utgåva som väl representerar hur det också ser ut i tryckta nyutgåvor. Om ni tittar på bilderna i full upplösning kan ni tydligt se hur linjerna på Natashas ryggtavla i ruta två bitvis helt försvinner i båda de amerikanska versionerna (det gäller överlag för linjer och punkter, som synes om man zoomar in), hur i det amerikanska originalet motstående sida syns tydligt, och hur fruktansvärt grällt och okänslig Jansons ursprungligen varma och stämningsfulla färger återges nuförtiden.

Daredevil 187 - svenska

Daredevil 187 - original

Daredevil 187 - digital

Läderlappen 1/87-4/87

Här är det alltså den första svenska utgåvan av Millers största klassiker, och jag måste säga att den håller väl: Jag vet inte hur många gånger jag läst serien men så fort jag började med första sidan så var jag fast igen. Det finns många senare serier som efterapat den andlösa berättartekniken med dess stream of consciousness och snabba klipp utan förklarande textrutor, men få om någon har lyckats lika bra eller bättre, med det möjliga undantaget Millers egen Elektra – Assassin. Så jag ska inte slösa tiden med en regelrätt recension av serien för det finns så många redan, utan tänker istället nämna hur det känns att läsa den på svenska.

Läderlappen - The Dark Knight Returns - s1

Full fart redan på sida 1

Och rent allmänt fungerar det som sagt utmärkt. Utgåvan har inte samma lyxiga tryck och papper som den amerikanska (med den tidens mått mätt alltså, där The Dark Knight Returns så kallade ”prestige format” var en revolution när det gällde kommersiella serier i USA) men jag vete katten om jag inte gillar det svenska pappret bättre, med mindre glans men ändå bra tryck. Det som inte är riktigt lika bra är att färgerna är något mattare än originalet, och när färgläggaren Lynn Varley i de avslutande numren fullkomligt exploderar i starka färger förtar det effekten något.

Översättningen känns också bättre än i Daredevil men perfekt är det ändå inte. Det flyter på godkänt men här och där slinker olika uttryck in som jag reagerar över och som gör att jag rycks ut ur handlingen. Det kan bero på att översättningen är gammal men jag tror att det också handlar om en nedtoning. Redan på första sidan härovan kan vi se det, där det engelska ”Son of a…” översätts med ”Din jädrans…”. Så godkänt, men med tvekan skulle jag säga.

Väktarna 1-6

Avslutningsvis Alan Moore/Dave Gibbons Watchmen, här i sin första svenska utgåva kallad Väktarna och publicerad i sex tidningsnummer, var och ett innehållande två av de ursprungliga tolv amerikanska tidningarna. En serie det skrivits mycket om och en som jag själv uppskattar, men för egen del mindre nu än jag gjorde förut. Jag ska inte gå in för mycket på det eftersom jag fokuserar på just den svenska utgivningen idag, men extremt kortfattat så gör Moores mindre lyckade (minst sagt…) senare serier att jag inte längre är lika förtjust i hans tidigare, något som inte gäller t ex Miller.

Väktarna var det ja. Trycket är OK även om det kunnat varit bättre; Gibbons teckningar gör sig bättre på ett slätare papper som återger färger mer distinkt än det grova pappret här. Men trycket är inte det viktiga vad gäller Väktarna utan det är översättningen som överskuggar allt.

Det finns andra exempel (t ex några av Tintin-albumen) men att en serie föräras med tre helt olika svenska översättningar är inte så vanligt, men för Watchmen har det hänt. Dels beror det såklart på att rättigheterna vandrat mellan förlagen och att det är en serie som varit så populär att flera utgåvor behövts, men dels beror det också på den första översättningen, dvs den i de här tidningarna, är närmast legendariskt usel. Det där exemplet från Daredevil med ”mongoose” = ”mångås” ovan var ett enstaka misstag, men här kryllar det av liknande:

  • Karaktärer byter namn hej vilt, som Sidenanden / Sidenvålnaden.
  • Engelska homofoner missas som när en polis först inte förstår vad som avses med ”raw shark”, dvs ”Rorschach”, som här helt oförståeligt översätts med ”rå haj”.
  • En smaksak förstås, men om man översätter superhjältenamn gäller det att göra det bra och med känsla, och exempelvis ”The Comedian” -> ”Humoristen” tycker jag helt saknar känsla.
Väktarna - Mars

Jon och Laurie pratar om hennes pappa, här kallad Hooded Justice som omväxling till Maskerad Rättvisa (och kanske någon ytterligare version som jag missat)

Jag ska inte hacka mer på översättningen; om översättaren fick en standardersättning / sida kan jag förstå att timlönen skulle blivit usel om det lagts ner möda på texten, med tanke på densiteten i språket. Men likafullt kvarstår faktum: Även om jag bortser från att jag inte längre är så förtjust i serien är det ruskigt trögt att komma igenom den i den här utgåvan :-/

Summering

Så var det värt att spara tidningarna och läsa dem igen på svenska, trots att jag har dem alla i original?

Vad gäller Daredevil är svaret tveklöst ja. Förutom att den svenska utgåvan är så snygg glömmer jag ibland bort hur bra de senare numren av den här serien är så det är alltid lika trevligt att se dem igen.

Vad gäller Läderlappen så jodå, en helt okej utgåva och om inte annat var det roligt att läsa dem av helt privata nostalgiska skäl eftersom det första av de här numren var första gången jag läste någonting av Frank Miller som jag tidigare bara hört hajpas på diverse ställen, och jag kommer fortfarande ihåg var jag läste tidningen*. Faktum är att jag av samma skäl (dvs icke-rationella nostalgiska, och jag brukar vanligtvis aldrig drabbas av nostalgi…) kanske kommer leta upp bättre exemplar av tidningarna eftersom mina mår sådär. Förutom att de tydligen hamnat olyckligt i en trave någon gång så att de är lite skrynkliga saknas också en handfull rutor/sidor som jag använde i en uppsats om färgläggning i serier när jag gick en doktorandkurs i färglära en gång i tiden, dvs den tid då bra färgkopiatorer inte fanns -> det blev till att använda originalsidor…

Men Väktarna kan man gott hoppa över. Om man vill läsa den på svenska så rekommenderar jag istället någon av de senare utgåvorna; helst den från Epix/Medusa men om den inte går att hitta kan man ta Egmonts.

 
*: Stadsbiblioteket vid Sergels torg; jag hade köpt tidningen i kiosken och ville inte vänta på att komma hem innan jag läste den.

Gott och blandat 4: Mer manga

Massa mer manga-läsning har det blivit; närmare bestämt:

Shindo av Akira Sasō

En kort serie på fyra volymer om den unge pianisten Wao Kikuna som känner sig misslyckad; han har övat sitt pianospelande träget under sitt 19-åriga liv men hans musik har aldrig lyft. Men när han en dag stöter på det 13-åriga underbarnet Ute Naruse och lyssnar på hur hon spelar får han ny inspiration, och han anlitar henne som sin lärare.

Shindo har sina poänger: Jag gillar Utas personlighet och att hennes dröm är att bli en basebollstjärna snarare än en pianist (faktum är att jag tror Shindo hade kunnat bli en mycket bättre sportserie än en musikserie), och jag gillar skildringen av hennes mamma som sliter för att hjälpa sin dotter trots att ingen ens märker hur mamman uppoffrar sig eftersom hon är en otrevlig och arrogant person. Och den klassiska musikens värld är så besynnerlig att den är en fascinerande miljö att läsa om.

Men serien irriterade mig. Innan jag ens kommit in i den var det teckningarna som var stötestenen: Jag tycker helt krasst att Sasō tecknar människoansikten på ett synnerligen fult sätt där framförallt munnarna bara ser besynnerliga ut. Han kan snitsa till anatomierna helt okej och omslagen är snygga, men jösses vad jag irriterar mig på ansiktena i vissa bilder.

Shindo - ansikten

Och ju mer jag läste serien, desto mer andra skavanker upptäckte jag. Som till exempel den trista klichén med den flitiga och hårt övande mannen som kontrast mot den av naturen begåvade flickan; jag tror att Nodame Cantabile (som är en betydligt bättre serie med många likheter med Shindo) räckte och blev över för min del vad gäller det. Eller den hastigt inslängda melodramatiska slutet som kändes extremt krystat för att få till en tårdrypande avslutning. Så det var nog tur att det bara blev fyra volymer för fler hade jag nog inte orkat med.

Real Girl av Mao Nanami

Real Girl v06 (2017) (Digital) (danke-Empire)

Nanamis teckningar är funktionella men inte så värst spännande, men jag gillar omslagen!

Tolv volymer romantik bjuds det på där titeln anspelar på hur Hikari Tsutsui vid seriens början inte intresserar sig för riktiga människor utan föredrar de från den tvådimensionella anime- och manga-världen, men hur han långsamt dras in i relationer IRL tack vare klasskamraten Iroha Igarashi.

Storyn är enkel med en spirande kärleksrelation mellan Hikari och Iroha, inledningsvis tämligen motsträvigt från Hikaris sida eftersom den tredimensionella världen är så mycket mer komplicerad än den tvådimensionella. Men egentligen handlar det mest om att han sedan länge givit upp hoppet om ett någorlunda ”vanligt” socialt liv, så Iroha skakar om hans världsbild.

Men Iroha är inte den enklaste personen att ha att göra med heller. Från början är det mer på skämt hon frågar Hikari om han vill gå ut med henne, men hon har väl så stora problem som han, trots att allt ser bra ut på ytan. Så någon manic pixie dream girl är hon inte: Hon och Iroha trevar sig gemensamt fram mot någonting bättre än det de har vid seriens start.

Real Girl v01 (2017) (Digital) (danke-Empire)

Hm, det här låter som en lite smådeppig och inte så kul serie så jag måste nog addera några fler ord eftersom Real Girl är omväxlande i sitt tonfall och minst lika rolig som allvarlig. Hikaris mamma som plötsligt kan hoppas på att hon kanske inte ska behöva försörja sin son för alltid, Hikaris enda vän Ito som är minst lika nördig som honom, den populära killen som i början skildras som en simpel mobbare men som efter ett tag blir betydligt intressantare som person; alla karaktärer som gör Real Girl till en trevlig underhållning om än kanske inte den mest minnesvärda. Jag läste serien förra veckan och såg hela tiden fram mot att få tid att läsa den, men nu när jag skulle skriva om den blev jag tvungen att kolla efter i volymerna för att påminnas om vad personerna hette och vad det egentligen var som hände :-)

Kisses, Sighs, and Cherry Blossom Pink av Milk Morinaga

Två volymer med korta historier som alla utspelar sig på Sakurakai Girls High School och som alla handlar om kärlek. Och ärligt talat är manusen på ett sätt inte mycket att hänga i julgranen för här handlar det om Mitt Livs Novell för hela slanten: Den första obesvarade kärleken; den första besvarade kärleken; den tragiska kärleken; den förbjudna kärleken. Inte för att det är någonting fel på kärleksnoveller såklart, men om man har ett begränsat antal sidor att berätta historierna på (mellan cirka 20-100 här) så ska det mycket till för att historierna ska lyfta från att bara vara klichéer, och Morinaga är inte riktigt så bra författare att hon lyckas.

Men det är ändå två sympatiska böcker som räddas av att det handlar om kärlek som är lite knepigare än vanligt på grund av att det är lesbisk kärlek, så till de vanliga kärleksproblemen tillkommer komplikationen med att oroa sig över hur ens vänner och familj kommer att reagera, eller för den delen hur man själv reagerar när en vän förklarar sin kärlek till en utan att man tidigare ens reflekterat över att det skulle kunna ske.

Kisses, Sighs, and Cherry Blossom Pink v02 (2017) (Digital) (danke-Empire)

Så jag skulle säga att serien är enkel men sympatisk, och att jag uppskattar hur Morinaga  tar sina huvudpersoner på allvar när det gäller de svårare delarna av kärleken, även i de av serier som har ett Och så levde de lyckliga i alla sina dagar-sagoslut.

Grand Blue Dreaming av Kenji Inoue (manus) och Kimitake Yoshioka (teckningar)

Och nu blir det vulgärt:

Grand Blue Dreaming v03 (2017) (Digital) (danke-Empire)

Iori Kitahara har ett hårt liv. När han ska börja på universitetet i en annan stad flyttar han in till några släktingar som försörjer sig på att hyra ut dykutrustning, och klubben som huserar i affären mer eller mindre kidnappar honom omedelbart till att bli medlem.  Han har egentligen ingenting emot det förutom då att de manliga medlemmarna i klubben förutom dykning har som sitt stora intresse att 1. gå runt utan kläder, och 2. dricka kopiöst. Så när Iori ska gå till inskrivningen på universitets första dag är han extremt bakfull och dessutom klädd i bara kalsongerna efter att klubbmedlemmarna försäkrat honom om att de skulle se till att han hann i tid, och sättet det gör det på är att dumpa av honom utanför universitet någon minut innan han måste vara där och sedan väcka honom…

På det viset fortsätter Grand Blue Dreaming: Stackars Iori anpassar sig snabbt till klubbens något egendomliga förehavanden, och drar dessutom med sig några nya klasskamrater in i fördärvet. Så humorn är rå men faktiskt ganska kul, med extremt upptrissade känslor och teckningar som är lika överdrivna som handlingen, och ett övermått av nakna manskroppar (rumporna visas gärna upp, men som synes läggs svarta runda cirklar på när det vankas bilder framifrån); den som är sugen på nakna kvinnokroppar får nöja sig med pinup-liknande bilder som den ovan.

Men någon (eller båda) av seriens skapare Inoue och Ishioka är definitivt ett fan av dykning, för de få gånger serien blir lite mindre slapstickartad är när det handlar om dykningen då till och med klubbmedlemmarna blir seriösa; strippar gör de gärna ändå, men drickandet ser de noga till att aldrig kombinera med dykning, och den som läser serien får också i klassisk manga-anda lära sig en del om hur man dyker på riktigt, inklusive lektioner i hantering av tuber, hur man kommunicerar under vattnet, med mera.

Grand Blue Dreaming v01 (2017) (Digital) (danke-Empire)

Sex volymer är översatta hittills men fler är på väg; jag kommer fortsätta läsa serien när jag känner för någonting okomplicerat och lättsamt.

Oh, My Sweet Alien! av Kouji Miyata

Sist men nog min favorit av dagens serier är slice of life science fiction-serien Oh, My Sweet Alien!, en envolymsskildring av hur det är att som jordman vara gift med en utomjording men där det gäller att inte avslöja för omvärlden att utomjordingar finns på riktigt. Och när man dessutom har en baby som liksom modern har vissa egendomliga egenskaper är det ibland mycket knepigt:

Oh, My Sweet Alien! (2018) (Digital) (danke-Empire)

Episoderna är korta och charmerande, och Miyatas teckningar är lika gulliga som manuset. Den spänning som finns är i det lilla, som när grannarna i lägenheten bredvid får för sig att de ska försöka förföra huvudpersonerna; det känns aldrig som om det finns någon risk att de ska lyckas eftersom äktenskapet är så lyckligt och det är så uppenbart att de älskar varandra.

Till och med när det mot slutet skulle kunnat blivit dramatiskt på riktigt när utomjordingarnas närvaro riskerar att avslöjas fortsätter den godmodiga tonen att regera; det är en vänlig värld som skildras i Oh, My Sweet Alien! där även de människor som först verkar dra åt det elaka hållet i längden visar sig vara rätt så gulliga, trots allt.

Just det ja, en sak som jag nog borde nämnas: Det där med att nakna kvinnokroppar lyser med sin frånvaro i Grand Blue Dreaming? Det gör de inte här där det istället kryllar av dem. Men det känns aldrig sleazy när stämningen är så trevlig som här, även om av någon besynnerlig anledning de manliga utomjordingarna (för givetvis har utomjordingar samma två kön som människor) inte har samma förkärlek för att strunta i kläderna som de kvinnliga…

Oh, My Sweet Alien! (2018) (Digital) (danke-Empire)

Och allra sist, för Sandra och andra som gillar tydliga innehållsförteckningar, en lista på vilka slags tidningar som först publicerade dagens serier:

Shindo / Grand Blue Dreaming / Oh, My Sweet Alien!: Seinen
Real Girl: Shōjo
Kisses, Sighs, and Cherry Blossom Pink: Yuri

Kan köpas hos bl.a.:

Shindo är utgången och Real Girl kan bara köpas digitalt till exempel en Kindle

Gott och blandat 3

Jahapp, dags för diverse disparata dagstidningsserier och andra serier jag läst sen senaste Gott och blandat!

The Phantom: The Complete Newspaper Dailies: Volume Eleven 1953-1954 av Lee Falk (manus) och Wilson McCoy (teckningar)

Med en mycket lång boktitel fortsätter Hermes förlag med sin utgivning av en av de mest långlivade äventyrsserierna, och man har nu kommit fram till mitten av 50-talet. Serien har sedan länge förlorat den underhållande vassa dialogen från de tidigaste åren och handlingen är nu mycket repetitiv; inslag återanvänds så ofta att det tillsammans med McCoys teckningar som inte är de mest varierade som skådats gör att jag har svårt att hålla isär episoderna, och oavsett om jag läst den förut känns det som om jag gjort det.

Men det är en rätt så trivsam känsla av att känna igen sig för den som läst Falk/McCoy förut, så tråkigt har jag inte. Fast för att vara avsedd som en äventyrsserie är det nog ett underbetyg att jag tycker klart bäst om de historier där spänningsinslagen spelar en underordnad roll visavi buskisinslagen. I den här boken representeras de senare bäst av episoden The Matchmaker där Dianas moster Elsie försöker tussa ihop Diana med diverse enligt henne lämpliga giftaskandidater. Givetvis slår det hela fel och Diana blir tillsammans med Elise kidnappad, men Fantis löser det hela på ett så imponerande sätt att Elsie istället blir en stark anhängare av att Diana ska gifta sig med Fantomen istället för någon mer vanlig man.

Fantomen - moster Elsie

Det är gammeldags och det är enklaste sortens humor, och man gör bäst i att inte ens för en sekund fundera på skildringen av könen i serien (Falk har ett rykte om sig som en liberal och framsynt författare och nog försöker han, men hans skildringar av kvinnor och av djungelfolken visar att aldrig så goda avsikter inte garanterar framgång). Men det är småkul, och McCoys synnerligen enkla teckningar understryker detsamma.

Rip Kirby: Complete Comic Strips 1970-1973 av Fred Dickenson (manus) och John Prentice (teckningar)

Mer dagstidningsserier och mer äventyrsserier där spänningen saknas! Mästerdetektiven Rip Kirby löser små mysterier bland New Yorks societet, och det är en societet där utvecklingen verkar ha stannat vid något imaginärt lycksaligt 40-tal. Ibland gör sig nutiden påmint när någon hippie dyker upp som är tänkt att locka till skratt, men sen är det tillbaka till baler, middagar och försvunna juveler.

Jämfört med seriens start då Alex Raymond stod för teckningarna är serien vid det här laget mycket mer utslätad: Det går alltid bra för de goda, och de onda avslöjas alltid, och insatserna känns alltid extremt låga. För min del påminner serien väldigt mycket om de menlösa amerikanska TV-serierna jag ibland råkade se som liten på 70-talet där det likaså aldrig kändes som om det var fara på taket, och där efter varje episod allting var som innan, utan följder.

Rip Kriby - 70-talet

New York på 70-talet à la Rip Kirby

Det som ändå gör att jag kan läsa serien är precis som med Fantomen-boken ovan när serien helt ger upp alla ansatser till att låtsas vara spännande och låter buskisen ta över, oftast med Kirbys butler (som sagt, serien utspelar sig inte precis i ett realistisk 70-tal) Desmond i huvudrollen. Och Prentice teckningar är inte oävna även om de också blivit mycket mer ointressanta när de fotografiska förlagorna alltför tydligt syns.

Betty Boob av Véronique Cazot (manus) och Julie Rocheleau (teckningar)

Efter två anemiska serier tar vi en som definitivt inte saknar nerv och känslor: Betty Boob, en 200 sidor lång och huvudsakligen ordlös serie om bröstcancer och om att inte fastna i ett destruktivt förhållande.

Huvudpersonen Betty (jag utgår ifrån att det är hennes namn, med tanke på seriens titel)  är i ett förhållande men när hon på grund av cancer tvingas operera bort ett av sina bröst kraschar det: Pojkvännen/Maken klarar inte av att hantera hennes nya utseende, trots att hon själv försöker se positivt på det hela:

Betty Boob - pojkvän

Så hon lämnar honom, och när hon är som mest nere träffar hon på ett sällskap resande varietéartister/burleskartister. De har inga problem att acceptera henne, och efter ett tag har inte hon heller det; det går upp och ner för ångesten över cancern går aldrig riktigt över, men det saknade bröstet gör hon istället till sitt signum när hon till slut själv uppträder under artistnamnet Betty Boob:

Betty Boob - burlesk

Jag kommer aldrig bli en stor fan av ordlösa serier men Betty Boob gör det bästa av genren, där Rocheleaus teckningar med den äran gör handlingen och de inblandades känslor klara. Det är en sprudlande lätt och charmerande fransk serie om ett tungt ämne som går alldeles utmärkt att läsa med bara basala kunskaper i språket (och vid behov, en ordbok för de citat som inleder varje kapitel).

Monster on the Hill av Rob Harrell

Från det (kanske enligt vissa) barnförbjudna till något mycket mer barntillåtet, nämligen Rob Harrells Monster on the Hill som utspelar sig i 1800-talets England, ett England där varje by har sitt eget monster som bor utanför byn och som ibland attackerar densamma. Inte för att byborna protesterar alltför mycket eftersom attackerna ses som ett strålande spänningsinslag i vardagen, och de läskigaste monstren drar turister till sig från när och fjärran.

Fast för Stoker-on-Avon ser det dystert ut. Deras monster har inte synts till på flera år, och inte var det så värst skräckinjagande heller. Så byns ledare anlitar den excentriska vetenskapsmannen Charles Wilkie för att ta reda på varför, och tillsammans med gatpojken Timothy ger han sig av för att se vad som hänt med byns monster.

Jag gillar Harrells godmodiga saga men den lider en del av att det är en saga som berättats väldigt många gånger förr. Monstret som visar sig heta någonting så vardagligt som Rayburn har drabbats av dåligt självförtroende och behöver finna sig själv, och den här typen av Hitta-dig-själv-berättelse är samma som till exempel i princip varje Pixar-film. Harrells berättelse följer mönstret till punkt och pricka, och jag skulle gärna sett att det funnits någonting originellt här, men både huvudpersoner och handling har jag sett förut.

Monster on the Hill

En helt OK bagatell skulle jag säga att Monster on the Hill är, dvs en lämplig serie att sätta i handen på någon storslukare av serier i rätt ålder som behöver någonting mer att läsa.

The Goddamned av Jason Aaron (manus) och R M Guéra (teckningar)

Jason Aaron är ojämn som manusförfattare. Jag älskade hans Scalped och Southern Bastards är också bra, men han kan också vara lite väl slentrianmässigt våldsam i sina serier, och i The Goddamned tas det till sin spets när Aaron tillsammans med sin vapendragare R M Guéra från just Scalped gör en serieversion av Kain från gamla testamentet: Världen som skildras är en värld nära undergången där all växtlighet verkar vara utplånad och människor och människoliknande bestar gör sitt bästa för att tortera, förslava och döda varandra.

Kain har sett hur världen förfallit från paradisets perfekta värld för han kan inte dö; som straff för brodersmordet har gud gjort honom odödlig så att han ska få bevittna följderna av att ha introducerat våldet i världen. Så Kain strövar runt i en allt mer skrämmande värld där han själv förlorat medmänskliga känslor efter att ha sett alltför mycket under århundradena.

Och det är i princip hela handlingen. Det enda serien går ut på är att visa upp en värld utan moral och där våldet är allenarådande. Ett givet inslag i serier av den typen är att locka med en strimma av hopp, här exemplifierat i en kvinna som letar efter sitt försvinna barn och som Kain till slut går med på att försöka hjälpa, men när det ser ut som om en ljusare tillvaro kanske kan vara möjligt går självklart allt åt helvete.

The Goddamned - Noak

Gubben Noak dyker också upp

Så om ni vill läsa en skickligt gjord nihilistisk, cynisk och alltigenom deprimerande våldsbemängd serie är The Goddamned ett bra val, och ni kan välja på en vanlig samling eller en inbunden lyxigare dito i större format och med en del extramaterial, båda innehållande de (hittills) fem utkomna numren. Själv hoppar jag nog över kommande samlingar.

The Kingdom av Benoît Feroumont

För att skölja bort smaken från The Goddamned är det svårt att hitta någonting bättre än Benoît Feroumonts serie The Kingdom, en samling korta berättelser från ett sagorike som inleds med att kungafamiljens tjänarinna Anne avskedas när drottningen misstänker att Anne och kungen har något fuffens för sig. För att blidka Anne ger kungen henne ett hus nere i byn där hon startar en pub, och därmed är allting redo för att serien ska dra igång på riktigt.

The Kingdom - frieri

Det är en serie gjord för att roa och helt utan allvarligare pretentioner, och Feroumont lyckas förträffligt med att underhålla. Om jag tyckte att hans Giselle & Beatrice aldrig fick ihop sina olika inslag är det inga problem med det i The Kingdom. Onekligen beroende på att serien är en mycket enklare sak som aldrig drar åt olika håll, men ändå 😉

Favoritinslaget för min del är de okynnesbenägna fåglarna i byn som kan prata men som huvudsakligen använder det till att skvallra för byborna om vad andra personer sagt för att se vad som händer. De är en ständigt närvarande källa till kaos och missförstånd (de tenderar att göra sin egen tolkning av vad som egentligen sagts), och ibland får de också spela huvudrollen i någon av episoderna. Go birds!

The Kingdom - fåglar

Och det var allt för den här gången. Jag har som vanligt också läst en hög manga men dem tar vi senare :-)

Nya Norrland

Det är sju år sedan Mats Jonssons senaste serieroman, Mats kamp, kom ut, men i höstas var det dags igen i och med att Nya Norrland kom ut; återigen en självbiografisk serie, återigen på Galago förlag. Men den här gången ligger inte tonvikten riktigt lika starkt på författaren själv utan den handlar (enligt baksidestexten) istället om ”…den klyfta mellan stad och landsbygd som allt mer framstår som en av vår tids angörande konflikter.”.

Så över de 272 sidorna får vi dels följa författarens eget liv och hur det förhåller sig till stad/landsbygds-konflikten, dels läsa om framförallt Bollstabruks historia, dvs det samhälle han växte upp i och som han tar som ett exempel på hur det moderna Sverige växt fram. Precis som i Mats kamp varierar framförandet: Korta ensides historier, rena historieförläsningar där Mats Jonsson berättar för sin dotter (som ibland är intresserad, ibland ironisk), intervjuer med släktingar, material anonymt insamlat från landsbygdsbor som flyttat till Stockholm, Jonssons egna förslag på hur skattesystemet skulle kunna förändras för att enligt honom bli mer rättvist, osv, osv.

Det är med andra ord ett mycket ambitiöst album som vill beskriva ett problem både objektivt och subjektivt, och dessutom lämna förslag på hur problemen ska rättas till. Men det innebär tyvärr också att det är ett album där Mats Jonssons svagheter som serieskapare får fritt utlopp vilket resulterar i en bok som kanske kan användas av en del som en politisk partsinlaga men som enligt mig är rätt misslyckad som serie.

Barndomen

När jag säger det ska man ha klart för sig att precis som jag skrev i recensionen av Mats kamp är en hel del av mina invändningar subjektiva: Jag är inte helt förtjust i (själv)biografier, jag är ingen större vän av teckningarna, och jag är definitivt inte förtjust i politiska pamfletter (även om Nya Norrland kanske är väl tjock för att kallas pamflett). Men i Mats kamp fungerade det hela: Omväxlingen i innehållet och den uppriktiga skildringen av erfarenheterna som småbarnsförälder och att plötsligt vara ansvarig inte bara för sitt eget liv räckte långt, och serier är nu en gång för alla ett utmärkt medium för den typen av berättelser.

I Nya Norrland däremot slåss hela tiden det självbiografiska mot politiken på ett olyckligt sätt. Flera gånger påpekas i serien, ibland med allvarlig och ibland med ironisk ton, att det givetvis kan vara så att det mer handlar om nostalgi över barndomen och över att världen inte längre ser ut som den gjorde förut som får författaren att fördöma dagens samhälle. Men tyvärr, att påpeka att man kanske har på sig nostalgiska glasögon gör inte att man inte har på sig dem.

Eller för att uttrycka mig annorlunda: Hur mycket det än påpekas att det kanske handlar om orättvist gnäll över en svunnen tid låter det likafullt som gnäll över en svunnen tid, och det är ärligt talat rätt segt att läsa om. Mats kamp sträckläste jag, Nya Norrland fick jag slita för att komma igenom, trots att Jonsson är bra på att få flyt i sina serier; teckningarna i sig ser amatörmässiga ut men han vet hur man ska sätta dem i rätt ordning för att de ska vara lätta att läsa.

Sen kan jag inte låta bli att irritera mig över bristen på självinsikt. Som sagt påpekas det flera gånger att det kan verka hycklande att klaga på gentrifieringen av Hägersten när man ändå bor där själv, och det är väl bra att han är medveten om det (med brasklappen som ovan att det inte förändrar det faktum att han likafullt bor där). Men det är någonting som redan tidigare påpekats av många andra så den självinsikten är inte så svår att uppnå.

Däremot ser han uppenbarligen inte det absurda i att skriva om hur han ville bo i Kransen för att han tycker om ”…blandningen av folk…” och hur hemskt det är att gamla Kransen (dit han flyttade och trivdes) röstar 13% på M medan i de nybyggda delarna däremot får M hela 28%. Det är givetvis inget fel på att inte gilla M men det där med att gilla blandningen av folk betyder uppenbarligen bara folk som inte röstar på M, med tanke på att de där nybyggda delarna ligger närmare hur Sverige faktiskt röstar än de gamla ”blandade” delarna. Så gärna en blandning av folk, så länge det är en blandning av rätt slags folk, ungefär 😉

Som sagt, frustrerande att Mats Jonsson vet att det mesta handlar om att sakna barndomen, men den vetskapen glöms hela tiden bort i serien

Och så fortsätter det boken igenom: När det bara handlar om det självbiografiska fungerar det bra, och likaså när det reflekteras över vilka problem som behöver lösas. Men ju konkretare politiken blir, desto sämre tycker jag boken blir. Jag får ofta den där frustrerande känslan man kan få när någon dyker upp som man i princip håller med, men vars resonemang man skäms lite för för att det är så dåligt underbyggt.

Fakta presenteras noggrant vilket jag uppskattar, men analysen och fokuset är det sämre med, som när nedläggningen av Sollefteås sjukhus tas som intäkt på hur landsbygden utarmas, för att senare i serien påpeka att det är minst lika illa i Stockholm och att han själv t ex fick åka 10 mil för att hitta ett BB som kunde ta emot. I samband med det påpekas att han inser att det inte är ett geografiskt problem utan ett nationellt problem. Sant, men varför faller boken sedan omedelbart tillbaka till att återigen hamra på att det är en konflikt mellan stad och landsbygd?

Så tyvärr, Nya Norrland tycker jag är en svag bok, där det som är bra nästan drunknar i det mindre bra. Synd, med tanke på den höga ambitionsnivån!

Kan köpas hos bl.a.: