Serienytt.se – Fem Från Förr
|
 Postat av Simon, tisdag 2012 05 15 Jag har alldeles för mycket kvar att både läsa och skriva om serier jag köpte på SIS men skam den som ger sig 
Jag har skrivit om Li Österberg förut; mestadels om hennes egna fanzine Agnosis som brukar komma ut med ett nummer per år, lagom till SPX/SIS. Det kom ett nummer i år också, men framförallt kom det en ny bok med en längre historia: Nekyia, utgiven av Optimal Press.
 Familjegnabb
För den som köper Agnosis är det ingen överraskning att den grekiska gudavärlden är någonting som intresserar Österberg eftersom det har varit en del serier på det temat redan. Nekyia fortsätter på den inslagna vägen med ett klassiskt tema: En resa ner i Hades underjordiska rike.
Men sen är det slut med likheterna mellan Nekyia och klassikerna. Istället för ett tragiskt kärleksdrama eller dito vill de två människorna som tagit sig ned till Hades bara ställa några filosofiska frågor till guden, men han är rätt asocial av sig (och har dessutom huvudvärk) och bryr sig helt enkelt inte om dem. Hans brorson Hermes är däremot mer energisk, närmast en trickster, och betydligt mer intresserad. Förutom att försöka få Hades att engagera sig vill han också ha med sig denne på en familjefest på Olympen, och det är inte heller det lättaste.
Jag måste nog säga att även om jag tyckte mycket bra om Österbergs Det är inte så här det ska vara och diverse kortare serier i Agnosis så känns det ändå som om det är först nu hon hittat helt rätt. Det här är en alldeles egen typ av serier: Lugna, sakliga, filosofiska utan att bli överdrivet högtravande, och placerade i en intressant miljö. Plus likaledes intressanta personporträtt, oavsett om det handlar om gudar, människor eller de redan döda.
Det kanske låter träigt när jag beskriver det, med en serie som tar det lugnt och stadigt arbetar sig fram, men det är inte det minsta tråkigt att läsa. På sitt eget sätt är det här kanske den mest udda serien av alla jag såg på SIS i år;det är bara det att eftersom framförandet är så odramatiskt är det lätt att missa det.
Jag måste skriva några ord om Agnosis 11 för den innehåller också serier i samma miljö: En kortare avslutad historia om Hermes besök hos en vanlig familj, och dessutom den första delen av en längre berättelse om Pallas Athena. Hermes-serien är en charmig sak som mixar mytologi, arkeologi och kärlek, medan Athena-serien är väldigt lovande; som det ser ut hittills det bästa jag sett från Österberg (inklusive Nekyia). Det som gör den så bra är att den förutom det jag redan nämnt apropå Nekyia också har en något mer experimentell berättarstil och en tydligare huvudperson (Nekyia är mer av en ensemble-serie, och eftersom den är rätt kort hinner inte alla karaktärerna utvecklas lika mycket).
Sen gillar jag verkligen de robusta teckningarna, och hur väl Österberg fångar kroppsspråket ibland som i bilden här bredvid på Athena själv där hon står i all sin prakt efter ett hårt dagsverke.
Jag är rädd för att Österbergs serier kanske är alltför svårklassificerade för att sälja bra, så ta och köp Nekyia (och Agnosis med för den delen) både för att det är en bra serie och för att se till att serierna fortsätter komma ut.
Postat av Simon, lördag 2012 05 12 Andra omgången med SIS-fanzine, och jag tänkte börja med ett som jag egentligen borde köpt på förra SPX men då missade jag det…
Din själ för en saga av Daniel Westman: Ett av de bästa fanzinen jag köpte på förra årets SPX var Westmans Monstret under ytan, en stämningsfull liten berättelse med ovanligt bra färgläggning. Men Din själ för en saga köpte jag inte, och givetvis fick den Seriefrämjandets stora fanzinepris för 2011. För att komplicera det lite till fick å andra sidan Monstret under ytan ett hedersomnämnande i samma kategori i år; jag är uppenbarligen helt ur synk med Seriefrämjandet 
Hursomhelst, Dsfes är återigen en kort saga med en ovanligt ambitiös (och lyckad) färgläggning med tanke på att det är ett fanzine. 8 sidor utan allt onödigt fläsk, och Westman lyckas berätta sin saga så att den samtidigt följer det klassiska sagomönstret men trots det känns fräsch istället för generisk. Precis som förra året tycker jag att Westman borde försöka sig på att få in sina serier i Utopi; de är absolut tillräckligt bra, och jag skulle gärna se hans serier med ett ännu bättre tryck.
Stormens skugga av Johan Elebrink: En miniformat-tidning om Jonny som försöker att leva upp till sin döde fars ryktbarhet och liksom honom besegra den onda stormen. Det här är ett till hälften lyckat fanzine: Elebrinks teckningar är mycket drivna med en säker linje (men kanske en gnutta opersonliga), men manuset är svagare.
Lite oväntat egentligen eftersom det är fråga om en 24-timmarsserie (det brukar vara teckningarna som blir snabbare hopslängda med tanke på tidsbristen), men så kan det gå! Det skulle vara intressant att läsa någonting av Elebrink där manuset fått lite mer tid på sig att mogna; jag har för mig att det fanns fler fanzine av honom på SIS men nu var det alltså Stormens skugga jag fick med mig hem.
Snö av Lisa Harald: Lite större format handlar det om i den här serietidningen om Asta, hennes nyligen döda vän Astrid, och Astrids vän Sofie som Asta träffar i samband med Astrids begravning. Helt klart manga-inspirerade teckningar, men här känns det inte alls som ett misslyckat försök att göra manga-serier utan istället en riktigt bra serie med tydliga influenser utifrån.
Saknad, sorg, och ny trevande vänskap (och mer ändå) erbjuds, och det här är ett alldeles utmärkt exempel på en serie som passar bra i ett fanzine; det är en historia som är för kort och okomplicerad för ett längre album, men i en tidning som den här fungerar det fint.
Vik hädan av Johanna Andersson: Slutligen en serie av klassiskt strippformat, med (nästan alltid) fyra rutor / stripp-schema. Ett knepigt format eftersom det alldeles för lätt blir slentrianskämt som känns uttjatade redan första gången jag läser dem och visst finns det en del strippar här som är av Knasen-kvalité, men de som är bra är å andra sidan riktigt bra.
Kontrasten mellan den extremt timida nyblivna läraren Maria och hennes persona när hon är besatt av en demon är bitvis underbar, understryket både av teckningar, manus och textning. Och så finns det såklart som i alla strippserier som fungerar en historia som löper över flera strippar, och för min del skulle jag gärna se fler utöver de 16 som presenteras här
Det var nog alla fanzine jag tänkt skriva om den här gången är jag rädd. Jag köpte visserligen några fler, men då handlar det om fanzine där jag redan skrivit om tidigare nummer flera gånger (som Li Österbergs Agnosis och Emma och Sara-serierna) där jag inte har mycket att tillägga: Om jag inte gillat dem skulle jag självklart inte fortsatt att köpa dem!
Generellt sett var jag kanske inte riktigt på shoppinghumör i år så det blev färre fanzine än jag egentligen hade velat, och jag köpte heller inte så många på ren chans. Därför blev det också färre riktigt bra fanzine som jag kommer komma ihåg en längre tid; om jag skulle plocka ut några specifikt så är det nog Astrobebis, Min själ under ytan och Vik hädan som är de som jag kommer komma ihåg till nästa års SIS. Därmed inte sagt att de andra var dåliga, men det är de här tre som passade mig bäst
Postat av Simon, söndag 2012 05 06 Dags för SIS-fanzinen! De blev inte så många, men jag tänkte ta dem i två omgångar ändå; det blir mer hanterligt så tycker jag. Sen är det här alltså fanzine som jag köpte på årets SIS och som därför är nya för mig; jag vet att åtminstone Oh Yeah kom ut för några år sedan. Here goes nothing:
Vid isens kant av Robert Pettersson: Egentligen är det här inte ett fanzine eftersom det är ett av häftena i Kolik & Seriefrämjandets serie Grafiska novelletter där t ex Frida Ulvegrens Tack och förlåt och Jan Bieleckis Några feta också ingår, men tidningen passar ända bra in här, även om det är en en smula mer påkostad utgåva än de andra
Vik är en berättelse om tre vänner som ska ut och fiska på en isbelagd sjö; en på ytan enkel sak som snart visar sig vara ack så problematisk när Louise inser att hon tycker det är etiskt fel att fiska. Kort sagt, ett litet moraldrama i vintertid.
Precis som de andra novelletterna jag läst är det här en elegant utformad tidning; det är ett bra format för att presentera serieskapare som ännu inte slagit igenom hos den stora massan. Robert Petterssons teckningar med grova/breda streck gör att historien får en handfast och realistisk ton, och jag gillar också den personliga färgläggningsstilen; kanske inte ett sätt att hantera färger jag alltid skulle vilja se eftersom jag tror att jag skulle tröttna på det i längden, men i det här blygsamma omfånget uppskattade jag det. Manuset är dock svagare: Lousie blir lite för gnällig och inkonsekvent vilket gör att åtminstone jag känner att det moraliska dilemmat tappar kraft. Men å andra sidan vet jag faktiskt inte om idén är att debattera etiken i att döda djur för att äta dem (det funkar inte så bra av nämnda skäl) eller att visa upp en människa som inte är i balans med sig själv och världen omkring henne (det funkar i så fall bättre).
Astrobebis av Hanna K (Nyström, men hon verkar stryka efternamnet i sitt artistnamn): Ett typiskt fanzine, i anspråkslöst A6-format, som precis som utlovat handlar om en liten intergalaktisk bebis. En astronaut störtar på en okänd planet, träffar en inföding, blir kär, och presto, en bebis!
Är det amatörmässigt tecknat? Japp. Osofistikerad handling? Japp igen. Talangfullt? Jajamensan!
Det är sånt här som gör det så roligt att köpa fanzine: Man vet aldrig vad man får, och om man har tur så blir det någonting man gillar. Som Astrobebis. Det är som svagt lite svajigt framfört men serien har mycket hjärta, och den har det där lilla extra som gör att jag så gärna har överseende med bristerna. Häftets lilla format passar perfekt till de bitvis mycket söta teckningarna; i större format tror jag att mycket av charmen riskerat att förloras. Ett alldeles utmärkt fanzine alltså, precis som det ska vara
Oh Yeah av Jenny ”McPenny” Axelsson: Liksom Astrobebis ett typiskt fanzine, den här gången i A5-format och med en handfull kortare serier. Jämfört med Hanna K tecknar Jenny Axelsson i en mer realistisk stil och då är det lätt hänt att brister i teckningarna blir mer uppenbara, och så är det nog här. Omslaget är utmärkt, men jag måste nog säga att jag efter att ha läst de första serierna tyckte att resultatet var sådär: Absolut inte oävet, men lite väl stelt framfört.
Men den avslutande Mixtape var däremot riktigt bra: Bara en stark lyckokänsla skildrad på 8 sidor, rakt på sak utan någon komplicerande handling, och med teckningar som har en lösare och ledigare stil som jag tycker passar bättre än den i de tidigare serierna. Så ett fanzine som avslutar med flaggan i topp
Det var allt för idag: Tre stycken tidningar som alla hade sina poänger, utan tvekan. Jag återkommer snart med de återstående fyra (tror jag det var) svenska fanzinen jag köpte.
Postat av Simon, fredag 2012 05 04  Omslag av Alex Ross (eftersom det är Dynamite Entertainment är det här bara ett av flera omslag)
En kort-kort recension som inte har att göra med SIS 2012; jag ville klämma in den medan tidningen ifråga fortfarande är ny
Jag gillar Garth Ennis. Jag tycker att Helfer & Bakers serieversion av The Shadow är en av de allra bästa serierna som gjorts. Så en ny version av den ultra-våldsamma karaktären skriven av Ennis borde ha goda chanser att tilltala mig. Men det är å andra sidan en tidning utgiven av Dynamite Entertainment som är ansvariga för mycket licenserat skräp, som den usla Fantomen-tidningen…
Först och främst ska jag erkänna att det aldrig går att helt avfärda en serie efter att ha läst ett ynkans nummer (och i sann Dynamite Entertainment-anda ett tunt sådant, med bara 19 sidor serier). Men berättelsen glömde jag så fort jag lagt ifrån mig tidningen, någonting mycket ovanligt vad gäller Ennis som även i sina sämre stunder brukar ha en förmåga att skriva karaktärer som fastnar, och det som riktigt sänker serien är Aaron Campbells undermåliga teckningar.
 (Klicka för större bild)
Det kanske viktigaste med The Shadow som karaktär är hans personlighet: Who knows what evil lurks in the hearts of men? The Shadow knows! Med åtföljande maniskt skratt. Hans övriga personlighet har varierat vilt mellan inkarnationerna, men att han ska ha en skrämmande utstrålning är fundamentalt. Campbells teckningar saknar dock helt all antydan till sådant; om man kan säga det om en tecknad människa så saknar Campbells hjälte helt karisma, och det ser närmast ut som en halvdassig skådis har blivit anlitad att spela huvudrollen.
Jag utlovade en kort-kort recension så jag ska inte säga mer nu (bara ett nummer ute, som sagt, så serien kan bli bättre med tiden), men det här var ungefär så dåligt jag kunnat frukta, med en Ennis helt ur form tillsammans med en tecknare helt utan personlighet och förmåga. Blä. Ta istället och lyssna på The Coasters underbara gamla låt:
watch?v=lzMNZGNBGWU
Postat av Simon, fredag 2012 05 04 
Egentligen borde jag läsa alla serier jag köpte på SIS (Stockholms internationella serieffestival) 2012 innan jag skriver om dem, för att kunna gruppera dem på lämpligt sätt, men då skulle jag å andra sidan inte kunna skriva någonting här förrän om en vecka, ungefär. Ergo, det får bli inlägg allteftersom, kluriga & eleganta grupperingar be damned!
Och efter det introt ska jag nu skriva om en serie jag faktiskt inte köpte på SIS utan veckan före, men eftersom förlaget bakom serien ifråga, Nobrow Press, fanns representerat på SIS och dessutom hade serien som ett av sina dragplåster passar den bra här tycker jag!
 Från Hildafolk
Hildafolk & Hilda and the Midnight Giant av Luke Pearson är två underbara serier om flickan Hilda som bor tillsammans med sin mor någonstans som mest påminner om den norska fjällvärlden (Pearson själv preciserar det inte närmare än Skandinavien, men för mig känns det som Norge, tveklöst). I det första häftet, Hildafolk, saknas egentlig handling medan vi får följa Hilda på hennes strövtåg där hon stöter på troll och andra konstiga knytt. Det är en alldeles charmant berättelse; det är länge sedan jag instinktivt gillade en serie så mycket som den här. Varelserna är underligt originella, och Pearsons teckningar med de starka och mättade färgerna är suveräna. Häftet i sig känns också väldigt trevligt att hålla i, och när jag såg Nobrow Press andra titlar på SIS blev det uppenbart att det är ett förlag där bokens utformning ligger dem nära hjärtat.
Hilda and the Midnight Giant är splitter ny från tryckpressen, och är mer likt ett klassikt seriealbum med sitt större format, hårda pärmar, och en tydligare historia om hur Hilda och hennes mor blir hotade av en samling osynliga små varelser vars ledare av politiska skäl lovat att ”jättarna” ska jagas iväg. Midnattsjätten finns också med på ett hörn, och Pearson utnyttjar möjligheterna som ges av att skildra en ”normal” jätte, samtidigt som Hilda också är en jätte när hon träffar småfolket.
HatMG varierar layouterna mer än den tidigare serien, med en del väldigt lyckade sidor där jätten verkligen ser gigantisk ut, men på en del sätt är Hildafolk mer lyckad med sitt mindre och personligare format, och mer spännande färgläggning. HatMG är lyckad både tecknings- och manusmässigt, inte tu tal om annat, men den trolska stämningen gör sig trots allt lite bättre i den mer anspråkslösa Hildafolk med sin lösare handling. Om jag bara hade läst HatMG hade jag nog inte haft några invändningar för det är en ruskigt bra serie, men personligen är jag väldigt svag för det fria berättandet à la Hildafolk, som påminner mig om de bästa av till exempel Trondheim och Sfars serier.
 Från Hilda and the Midnight Giant
Förutom de två Hilda-serierna har Nobrow Press också gett ut Luke Pearsons Everything We Miss, en bok som jag plockade upp på SIS men ännu inte hunnit läsa. Det verkar vara en mycket annorlunda serie jämfört med dem om Hilda, men om den är i närheten av lika bra kommer jag bli nöjd. För faktum är att de här två böckerna (och framförallt Hildafolk, som sagt) är bland de bästa serierna jag läst i år, utan tvekan, och precis i min smak dessutom med sin sorglösa och suggestiva karaktär, parat med alldeles förträffligt charmiga teckningar
 Från Hildafolk
|
|
Senaste kommentarer