Ljuset från Borneo

Ljuset från Borneo - omslag

Det händer mycket med Spirou nuförtiden. Ljuset från Borneoär det tionde albumet i sviten Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nickesom jag recenserar (varav det sjätte på svenska) och det kommer nya delar i Frankrike i en närmast rasande takt; det kommer fortfarande nya album i den vanliga sviten gjorde av Yoann/Vehlmann; Tome/Janry stretar på med albumen om den unge Spirou; José Luis Munuera gör serier om Zafirs dotter Zandra (det andra albumet kommer i höst i Frankrike); det finns ett antal album gjorde för enbart den holländska marknaden; diverse biserier som kortare historier gjorde av Yoann/Vehlmann har sin egen albumserie; det finns fristående album som det nyss till engelska översatta His Name Was Ptirouom inspirationen bakom den första versionen av Spirou.

Och jag gillar det! Det känns som en fransk/belgisk/holländsk version av hur superhjältar alltid använts i USA: En (eller flera) huvudserier, och sen diverse avknoppningar som kommer och går beroende på hur framgångsrika de är, med varierade upphovspersoner. Det kan bli för mycket men eftersom det är så pass ovanligt för den här typen av serier ger det Spirouen alldeles egen charm när det finns så många versioner att välja bland. Och även med en för europeiska serier ovanligt hög utgivningstakt är det förstår inte i närheten av den överexponering som drabbar de största superhjältarna som exempelvis Batmaneller X-Men; när han varit som mest populär har det känts som om hälften av alla serier i USA är Batman– och/eller X-men-relaterade.

Trevligt nog för min del är dagens album, Ljuset från Borneo(manus: Frank Pé & Zidrou, teckningar: Frank Pé), ett av de allra bästa av de nya serierna. I albumet får vi återse huvudpersonerna från Franquins sista Spirou-serie, Bravo the Brothers (ingår i Raffel med Zafir): Den misantropiske men fantastiska djurtämjaren Noé (här översatt till det mer korrekta Noa) och hans ensemble.

Ljuset från Borneo - intro

Boken jonglerar med flera intriger:

  1. Spirou och Nicke hamnar på kollisionskurs med sin nya redaktör som vill att de anpassar sina artiklar för att tillfredsställa annonsörerna, vilket leder till att Spirou säger upp sig för. Och när han, lycklig över att inte ha någonting att göra, strosar han runt på stan och får se att Noas cirkus är på besök ger han sig dit för att hälsa på och blir involverad i…
  2. Noas tonåriga dotter Vilda som dyker upp till Noas frustration eftersom han inte har mycket till över för människor som han ogillar och inte förstår sig på dem. Så han får den briljanta idén att hon ska bo hos Spirou istället, och som den snälla/medgörliga/lätt övertalningsbara person Spirou är går han med på det. Alltmedan…
  3. En anonym konstnär gör stor succé med sina målningar av vilddjur. Ingen vet vem som målat dem, men priserna skjuter i höjden och Nicke blir tillsagd av redaktören att ta reda på vem som målat dem. Men det kanske inte spelar någon roll, för…
  4. Greve Champignac upptäcker ett världsomfattande hot från en ny, tidigare okänd svampsort som hotar att utplåna allt annat liv på Jorden.

De här intrigtrådarna presenteras tidigt i serien och handlingen hoppar sedan mellan dem (och de andra som också dyker upp), men tack vare att albumet är längre än de andra i sviten (92 sidor, närmare bestämt), kan Pé & Zidrou ta god tid på sig och det känns inte det minsta stressigt. Tvärtom känns serien ofta sävlig och smått meditativ, med drömsekvenser och dagdrömmerier som får breda ut sig på flera sidor.

Och det är här seriens styrka ligger: Stämningen är ömsom uppsluppen, som Spirous glädje över att kunna göra precis vad han vill, ömsom melankolisk, som Noa och Vildas relation där Vilda önskar sig en pappa som kan visa kärlek medan han bara vill vara i fred och umgås med sina djur, ömsom tonårsirriterad, som Vilda och Spirous umgänge där Spirou visar sig vara oväntat framgångsrik i rollen som, tja, stödperson för Vilda.

Ljuset från Borneo - trädgårdsskötsel

Pés teckningar förtjänar också beröm. Manuset, där målningarna från det okända geniet visar sig vara den viktigaste delen av intrigen, kräver att målningarna ser spektakulära ut, och jag skulle kanske inte säga att de är fantastiska men tecknade som de är i en så annorlunda stil än serien i övrigt så fungerar det i sitt kontext. Och jag gillar verkligen Pés version av Spirou och Nicke som både ser ut som några år äldre än de vanligtvis gör, utan att de känns som en karikatyr på sina vanliga jag (om det nu är möjligt i en serie som den här, där själva grundtanken är att det ska vara en fri tolkning av karaktärerna).

Men det finns en sak som jag väldigt gärna hade sett annorlunda med manuset. Trots att serien i huvudsak känns vad jag skulle kalla för mogen (utan att vara tråkig) så är det det här med hur icke-européer skildras i den klassiska fransk/belgiska komiska äventyrsserietraditionen. Här representeras den traditionen av mörkhyade tjuvjägare i Afrika som dödar en vit europeisk djurfotograf, en arabisk shejk och en sydamerikansk miljardär. Tjuvjägarna har de sorgligt traditionella stora läpparna, medan de två rika männen är bottenlöst korkade och vulgärt nyrika som försöker köpa status genom att köpa löjligt dyra konstverk. Jag är van så jag stör mig inte så mycket, men jag känner samma för det här inslagen som jag gör för serierna om unge Spirou: Om de helt slutade förekomma skulle jag dra en stor suck av lättnad.

Fast jag tycker inte det ska avskräcka från att läsa serien för den är mycket läsvärd ändå. I det stora hela är det en serie som har en lätt sorglig grundton. Det mesta löser sig, men eftersom det är en serie som satsar på ett mer realistiskt känsloinnehåll än den vanliga Spirou-serien så erbjuds inte ett lyckligt slut för alla utan det är mer en känsla av att mycket jobb återstår, men det finns en chans att det kommer lösa sig. Så när jag slog igen boken efter läsningen var det med en belåten känsla, att det här är ett album som gör skäl för det sedvanligt påkostade formatet, dvs inbunden med bra tryck och bra papper, som alla de tidigare albumen i den här sviten förärats med :-)

Kan köpas hos bl.a.:

 

PS. För den intresserade är här exempel från de där andra Spirou-serierna som producerats de senaste åren. I tur och ordning omslaget till ett holländskt Spirou-album, omslaget till en samling med korta Spirou-serier, en sida från det första Zandra-albumet (alla tagna från den engelskspråkiga bloggen Spirou Reporter), och omslaget till His Name Was Ptirou:Holländsk Spirou - omslag.jpg

Les folles aventures de Spirou - omslag.jpg

Zafirs dotter Zandra.jpg

His Name Was Ptirou - cover.jpg

Närmare kommer vi inte

Närmare kommer vi inte - omslag.jpg

Jag har hittills på den här bloggen bara recenserat (mycket kortfattat dessutom) en bok av Anneli Furmark, Fiskarna i havet, och jag var inte helt nöjd. Teckningarna uppskattade jag men manuset tyckte jag var alltför torrt. Den som läst min blogg har kanske märkt att jag skriver om det mesta men proportionellt så skriver jag ganska lite om nyare svenska serier av vad jag skulle kalla Galago-skolan, dvs de där teckningarna är strikt underordnade manus, och där manusen är i mitt tycke alltför enkelspårigt politiska/självbiografiska. De är helt enkelt vanligtvis inte min kopp te så det är mer i undantagsfall jag tar mig an dem, till exempel om jag läst någon sådan som jag tycker sticker av på ett för mig bra sätt, som exempelvis Stina Hjelms Mitt dåliga samvete.

Anneli Furmark hör inte riktigt till dem med tanke på hennes finfina teckningar, men jag har aldrig riktigt fastnat för hennes manus som jag tyckt varit kompetenta men utan liv. Så jag blev riktigt glad över dagens bok, Närmare kommer vi inte, där Furmark tecknar kanske bättre än någonsin, och där manuset av norska författaren Monika Steinholm är lika bra det. Visserligen handlar serien om någonting jag vanligtvis inte är speciellt intresserad av, nämligen tonåringars problem med att hitta sin plats i livet och att reda ut sina känslor, men som alltid när det handlar om en riktigt bra serie spelar det ingen roll vad den handlar om, bara att den är bra :-)

För att beskriva lite närmare vad boken handlar om så är det om Jens, en ung norsk kille som har trasslat in sig i sina känslor för sin bästa vän Niklas och därför flyr till sin morbror Torstein och hans sambo Phil, om Edor, en ännu mer känslomässigt tilltrasslad kille som inte över huvud taget vet vad han vill göra förutom att han nästan bubblar över av aggressiv energi, och om en ovanligt varm sommar i samhället Finnsnes nästan längst norrut i Norge där de två möts.

Närmare kommer vi inte - kyss

Jens och Edor har radikalt olika personligheter men i sin jakt på något eller någon som kan vara ett ankare i tillvaron dras de till varandra. Serien igenom växlar perspektivet och vi får än följa Jens upplevelser och tankar, än Edors, och det är omöjligt att inte känna för dem, med Jens som huvudsakligen vänder sina känslor inåt så att bara de som känner honom väl förstår hur starka hans känslor är, och Edor som när känslorna blir för starka istället blir nästan suicidal i sin jakt på ett utlopp för dem.

Det skulle kunna ha blivit överspänt men Steinholms manus blir aldrig orealistiskt eller melodramatiskt. Personer blir arga eller irriterade på varandra, glider isär och glider samman, men boken igenom finns en stark känsla av kärlek, både Eros och Agape. Både Jens men framförallt Edor tänker ibland onda tankar om andra, men det är övergående och det finns en tro på att de allra flesta vill andra väl. Ibland kan det gnissla när gamla instinkter tar vid, men kärleken/empatin/omsorgen vinner i längden.

Och allt är alltså presenterat via Furmarks strålande teckningar. Det nordiska ljuset på en plats där solen bokstavligen aldrig går ner fångas i de svagt rosa tonerna som också syns på omslaget och som den som varit i området omedelbart känner igen, alltmedan Jens eldröda hår glöder ikapp med solen. Jag vet inte om det är spritpennor som Furmark använder sig av (det ser ofta ut som det, dvs för mina amatör-ögon), men hennes färgläggning är hur som helst närmast unik i Sverige, och jag gillar den skarpt. Det känns som att läsa en serie gjord i en stil som vore den tecknad under en teckningslektion i skolan, men när jag tittar efter närmare inser jag att den är så mycket bättre än så.

Som nog märks tycker jag att Närmare kommer vi inteär en fullträff. Om jag ska ha någon invändning blir det helt på det subjektiva planet i och med att innehållet inte riktigt är någonting som jag är svag för i sig, så för min egen del ser jag det här som en riktigt bra serie som jag är glad för att ha läst och som det inte är omöjligt att jag kommer att läsa igen, men att den inte kommer hamna överst på min personliga favoriter-lista. Men objektivt sett har jag inga invändningar alls för den här boken lyckas med precis allt den föresatt sig att göra :-)

Närmare kommer vi inte - mc.jpg

Kan köpas hos bl.a.:

Siri och Mimers brunn & Sjöjungfrun Minna

Siri+Minna.jpg

Två bokrecensioner för priset av en blir det idag när jag tar upp de senaste utgåvorna i Rabén & Sjögrens fortsatta satsning på serier för barn. Jag har skrivit om några av dem förut, som Roller Girloch Superdövis, men det finns flera som till exempel John Holmvalls trevliga John Bauer-inspirerade små böcker som jag inte nämnt här förut.

Och nu är det snart dags för årets seriemässa i Stockholm, SIS 18, vilket jag märker i och med att lite fler recensionsexemplar än vanligt dykt upp hemma hos mig. Det märks tydligt att förlagen är medvetna om mässan och tajmar vårens upplagor till densamma, vilket alltid gör att jag får lite svårt att hinna med att skriva om allt. Men i år kommer det nog gå lättare eftersom jag (Snyft! Depp!) kommer vara bortrest och missar mässan -> det blir inga roliga / underliga / obegripliga fanzin inköpta och därefter recenserade, och inte heller alla de förlagsutgivna serier som jag brukar hitta på mässan som jag annars inte ser till. Alla förlag är inte så bra på att göra sig hörda så mässor är ibland nästan enda chansen att få reda på vad som finns utgivet…

Men tillbaka till dagens serier, och jag börjar med

Siri och Mimers brunnav Patric Nysträm (manus) och Per Demervall (teckningar)

Det här är det andra albumet om vikingaflickan Siri och till skillnad från det förra, Siri och vikingarna, som utspelades i Miklagård befinner sig Siri den här gången på hemmaplan, i Sverige. Men när Zack, vännen hon träffade i Miklagård, kommer på besök och de tillsammans reser till Birka är det dags för nya äventyr när de söker efter en försvunnen skatt.

Serierna om Siri lanseras som en klassisk äventyrsserie och det stämmer bra; det finns till och med en introduktion av huvudpersonerna à la den från Asterix, med en bild på var och en tillsammans med en presenterande text. Det finns också en återkommande (korkad) skurk, en medhjälpare till densamma, så vi befinner oss på välkänd mark för den vana serieläsaren.

Och kanske är det lite för välkänt. Historien rullar på utan mankemang, gåtor ställs och löses, men jag saknar lite tuggmotstånd och lite personlighet. Hittills är Siri bara en äventyrlig flicka och Zack en något försiktigare pojke, men mer än det vet jag inte om dem.

Siri och Mimers brunn - gåta.jpg

Men det handlar fortfarande bara om två böcker så med lite tur är det enbart en fråga om tid innan personerna sätter sig bättre, och jag tycker det finns en potential här. Nyströms manus är kanske fortfarande lite blekt i det stora hela, men historien håller ihop bra med tydlig början och slut, nya karaktärer presenteras prydligt, och så vidare. För en ung läsare som inte läst så mycket annat innan tror jag det fungerar klart bättre än för en mer erfaren som jag. Och jag gillar Demervalls teckningar här; om jag jämför med album som hans gamla Röda rummettycker jag de här har en mycket friare och mer energisk linje.

I det stora hela skulle jag säga att Siriskulle behöva ta lite mer risker med handlingen och personerna i den. För rätt ålder och rätt läsare kommer den säkert uppskattas, men för att bli en bok läsaren kommer tillbaka till gång på gång behövs någonting som inte följer minsta motståndets lag lika mycket.

Sjöjungfrun Minna och den hemliga vännenav Natalia Batista

Om Siri och Mimers brunnvar modellerad efter klassiska äventyrsserier är det här en serie i en helt annan genre. Åldersmässigt är det nog ungefär samma läsare som siktet är inställt på, men Batistas serie är helt inriktad på det personliga tilltalet och inte på äventyret som sådant när sjöjungfrun Minna drabbas av en närmast existentiell kris: Vad betyder det egentligen att vara en sjöjungfru, och måste man göra som alla andra även om man inte tycker om det?

Minnas dilemma är inte diffust utan mycket konkret: Alla andra sjöjungfrur lever på att äta människokött, men när Minna en dag i hemlighet blir vän med Mika, en människoflicka, tycker hon att det känns fel att äta kött som skulle kunna vara Mikas. Så hon vill inte längre följa med på sina systrars jakt, något de inte tycker om eftersom att döda och äta människor enligt dem är en del av vad att vara en sjöjungfru är.

Jag ska villigt erkänna att jag blev förvånad och t o m småskrattade åt det förvånande i att en så sött tecknad serie som den här, avsedd för barn, faktiskt har som tema att äta människokött. Själv kan jag inte låta bli att fantisera om de scener vi inte får se, när Minnas systrar jagar, dödar och styckar människor, och jag misstänker att en eller annan mardröm nog kan bli följden för de minsta. Och det är bara bra tycker jag eftersom litteratur ska kännas, och det inbegriper även skrämmande känslor. Det gäller för barnlitteratur, det gäller för vuxenlitteratur.

Sjöjungfrun Minna - kött.jpg

Sen lindras det hela av att köttet tecknas som det minst köttliknande kött jag sett och det är nog ett bra val för ett mer realistiskt kött hade nog varit i mesta laget, och Batistas mangainspirerade teckningar med sina runda linjer och gulliga personer gör också sitt till för att det inte ska kännas alltför realistiskt. Plus också för att historien inte utmynnar i att alla systrar nu kommer sluta äta människokött utan i en mer leva och låta leva-filosofi*där de alla accepterar varandras åsikter.

Det som skulle kunna bli bättre med Sjöjungfrun Minnaär faktiskt en sak som den delar med Siri: Det behövs mer tid och fler böcker för att jag ska få en mer personlig relation till karaktärerna. Serier går fort att läsa och det kan vara en nackdel just när det gäller personteckningen, för jag vet att för min del handlar det delvis om tid för att jag ska engagera mig: Ju mer tid jag spenderat tillsammans med fiktiva karaktärer, desto mer bryr jag mig om dem**. Så jag hoppas dagens serier fortsätter med fler volymer framöver :-)

Och apropå framöver har Rabén & Sjögren sagt att det kommer tre serieböcker i den här vändan men en av dem dröjer till juni: Enhörningen Auroraav Hedvig Häggman Sund. Med tanke på att jag inte läst några serier av henne på evigheter men verkligen gillade hennes bidrag i bland annat Emma och Saraser jag fram mot dem med!

Kan köpas hos bl.a.:

*: Förutom de som blir uppätna förstås!
**: Vilket tyvärr också innebär att om jag råkar se flera avsnitt av någon usel TV-serie så börjar jag bry mig om karaktärerna, trots uselheten -> jag har till exempel sett alla avsnitt av The Big Bang Theorytrots att det är en av de värsta TV-serier jag sett, med sunkig moral, o-rolig komedi, mm. Suck.

Kapten Stofil – Dåligt är det nya bra

Ser man på, det blev en till samlingsvolym med Kapten Stofil, Joakim Lindengrens förkämpe för alla de som anser att allt nytt som tillkommit efter sisådär 1960 är fjanterier och nymodigheter som passar bäst på soptippen. Kapten Stofil – Dåligt är det nya bra samlar ihop de sista Stofil-serierna från kaptenens egen tidning som lades ner för snart ett decennium sedan, tillsammans med diverse kortare serier som huvudsakligen hämtats från tidningen Riksettan, en numera även den nedlagd tidskrift som handlade om ”Bilismens guldålder”, dvs en mycket passande hemvist för kaptenen :-)

Så här några år sedan jag senast läste serierna är det trevligt att se dem igen, men jag styrks i min gamla åsikt att Kapten Stofil är en fantastisk idé till en serie, men en idé som ganska snabbt blir uttjatad. Det är kul att se en kverulerande man som hela tiden klagar på hur allt var bättre förr och som utan att bekymra sig om konsekvenserna fortsätter att uppföra sig som om ingenting förändrats på 50 år, men i en tjock samling som den här blir det lite enformigt efter ett tag, så jag rekommenderar att man läser den här boken i omgångar.

Från Riksettan

Och sen har vi det där som jag skrev i samband med att sista numret av Kapten Stofil-tidningen kom ut: Jag tycker att Lindengrens teckningsstil när han tecknar i sin vad jag skulle kalla ”gamla” stil, med mycket tusch, stora svarta partier, och en vad skulle säga slafsig känsla är underbart rolig att se på och att läsa, medan den sobra gråtonade stilen som är den dominerande i Kapten Stofil-serierna (den andra använder han bara när kaptenens alter ego är i bild) är snitsigt gjord och mycket passande för den gamla reaktionären, men den är inte alls lika kul att se.

Men jag ska också erkänna att det finns bra saker här. De korta ensideshistorierna från Riksettan hinner aldrig bli tjatiga, de parodierande inslagen som kan komma från de mest oväntade håll och kanter är uppfriskande, omslagsmålningarna till tidningarna som finns med här är både roliga och snyggt gjorda, och framförallt serien Kapten Stofil säljer ut…, en serie som först publicerades i Kapten Stofil 38 (kalenderbitare, errata-rapport: flera av serierna publicerades i helt andra nummer av tidningen än vad som står i samlingen) och som jag skrev uppskattande om då, men som jag när jag läste om den nu gillade ännu bättre. Ett sant mästerverk, men så handlar den också om serien Kapten Stofil istället för att var en serie med Kapten Stofil 😉

Ok, jag är lite för hård mot Kapten Stofil. Han är underhållande och jag köpte själv alla nummer av hans tidning, och jag kan absolut rekommendera den här samlingen för den är småcharmig och Kapten Stofil är ändå en unik seriefigur väl värd sina egna böcker. Men, för att uttrycka min kritik på ett sätt som kanske kaptenen själv skulle uppskatta: Jag tycker Lindengren var bättre när han skrev om bastuspecialiser, krystmarodörer och Esso-mackar, innan han började med sådana här nymodigheter som gammalmodiga gubbar.

Från avskedsserien, om Kapten Stofil-tidningens historia

Kan köpas hos bl.a.:

 

Lukas – 25 år mellan stad och land

Det är alldeles för länge sedan jag läste några nya serier av Mats Källblad, mannen bakom fantastiska serier som Vimmelgrind, men nu har hans serie Lukassom tidigare publicerats i diverse tidningar under åren samlats ihop och getts ut av förlaget Cobolt. Så hurra för det, framförallt för en som mig som gillar Källblad men inte läst en enda sida av serien förut :-)

För de som liksom jag inte stött på Lukastidigare är huvudpersonen (med namnet Lukas, föga förvånande 😉 ) en glad typ som älskar rock’n’roll, sin katt Fritiof, livet på landet och livet i stan. Vad han försörjer sig på har jag inte en aning om, om inte gatumusicerandet ger mer intäkter än vad det verkar som i albumet…

Att oroa sig för morgondagen är ingenting som Lukas bekymrar sig om; ur hand i mun fungerar fint för honom. I grunden är han en leva och låt leva-bohem men när det blir alltför upprörande kryper rebellen i honom fram. Som när han blir upprörd över att en gammal urskog huggits ner och han tillsammans med vännen Polly försöker få tidningen att skriva om det, eller när han och Polly hjälper Lukas kusinbarn Mary med hennes sexistiska sommarjobbskollegor.

Det som jag gillar så mycket hos Källblad är stämningen och karaktärerna. Få om någon annan svensk serieskapare skildrar de människor som dyker upp i Källblads serier, och ingen gör serier där klassamhället hela tiden är så närvarande men utan att det blir tungrott politiskt. Han är en extremt skicklig skildrare av människor och samhälle, men utan behov av att pracka på andra några politiska åsikter; slutsatser får man dra själv som läsare.

Det senare går också igen när det gäller människorna i serien som även om de har starka åsikter om någonting inte bekymrar sig nämnvärt över att övertala andra att tycka likadant. Så länge man uppträder sjysst mot andra så ska man lämnas ifred, typ. Med en viss brasklapp vad gäller redan nämnda Polly som onekligen har en tendens till att ta till nävarna när det går för långt:

De tidigaste sidorna av serien (dvs de som är med i boken; enligt Källblads förord var de allra första sidorna så dåliga att de utelämnats här) är enklare, både vad gäller teckningar och manus. Roliga, javisst, men de saknar den där underliggande känslan av realism, av att det här verkligen utspelas där det finns ett helt samhälle runt handlingen, som hans bästa serier har. Så för min del blir boken bättre och bättre, och att personer som Polly dyker upp gör också sitt till; de bästa serierna är de där Polly och Lukas pratar och gör saker tillsammans. Hon får rollen av att vara den lite kantigare och knepigare karaktären jämfört med Lukas enklare roll, och det är henne jag allra helst vill läsa mer om på det där typiska sättet när en ursprungligen bifigur visar sig vara intressantare än huvudpersonen, där Tintin/Haddock nog är det mest kända exemplet i serievärlden.

Och det finns andra bifigurer som jag också vill läsa mer om, som kusinbarnet Mary som bara är med i en enda kort episod à två sidor. Vad hände med henne sen? Vart tog hon vägen? Hon är en klockren Källblad-karaktär, och jag vill läsa mer om henne!

Att boken blir bättre allteftersom gäller också teckningarna, där stilen drar mer och mer mot en lite ruffigare stil som den härovan. Symptomatiskt nog är den i mitt tycke allra bästa illustrationen den som pryder albumets insidor, med Lukas, Polly och Ruts rockband. En suverän teckning i all sin enkelhet:

Lukas – 25 år mellan stad och landär en bok jag tycker väldigt bra om, men så är jag också ett stort fan av Källblad. Lika bra som Vimmelgrind eller Lång väg tillbakaär den inte; eftersom Lukasprimärt är en skämtserie bestående av kortare episoder saknas den sävliga stämningen från den förra och det större allvaret i den senare. Som bäst är Lukasi de senare historierna, och framförallt när Källblad får några fler sidor på sig så att hans underfundiga ton hinner etablera sig. Men även en inte perfekt Källblad är ändå en Källblad! Om nu bara den där sedan länge utlovade Vimmelgrind 4kunde dyka upp… :-)

Kan köpas hos bl.a.: