MAD: Don Martin 1956-1965

Don Martin alltså, den tecknare som tillsammans med Dave Berg för mig symboliserar tidningen MAD efter att Al Feldstein tog över som redaktör efter Harvey Kurtzman år 1956. Och en tecknare som jag alltid varit ambivalent inför: Som liten knodd läste jag MAD sporadiskt, men Don Martins figurer var så personligt tecknade att jag omedelbart kände igen dem och kom att associera dem med tidningen. På sitt sätt uppskattade jag hans bidrag eftersom de kändes som ”vanliga” serier vilket lättade upp läsningen (det fanns en hel del mer text-tunga inslag som jag tyckte kunde vara jobbiga att läsa som liten), men hans typ av crazy-humor lämnar mig oftast likgiltig.

Med vissa undantag:

Jag kan inte analysera varför jag tycker en del sidor är roliga när de allra flesta resulterar i absolut ingenting när jag läser dem men så var det när jag var liten och så är det fortfarande :-)

Vad jag däremot kan uttala mig säkrare om är att Don Martins inflytande var stort och att jag ser hans inflytande hos många andra senare serietecknare. Och dessutom hur mycket roligare hans serier var än det mesta andra i serietidningsväg, framförallt när det gäller ensidesserier. Av en slump har jag de senaste veckorna plöjt igenom Superman-tidningen från sent 50-tal till sent 60-tal (kanske skriver några ord om dem senare) och i dem finns som utfyllnad en mängd så kallade humorserier, som denna:

Jag lovar, oavsett hur kallsinnig jag ofta känner mig inför Don Martins serier så tycker jag ändå att det är helt överlägsna serier som den ovan… 😉

Men nog om Don Martin i allmänhet, nu några ord om dagens bokutgåva istället!

Boken samlar ihop hans MAD-serier från hans start 1956 och fram till 1965. Nyöversatta, så vitt jag förstår, men det märks inte eftersom översättningen känns tidstypisk så det förslår (på ett positivt sätt) och också med den rätta MAD-andan. Hans utveckling från en typisk för tiden MAD-humor till sin egen mer speciella (som med tiden i sin tur sågs som typisk för MAD) går snabbt, både vad gäller manus (som han med tiden oftare stod för själv) och teckningar.

Två saker sticker ut för mig när jag läste boken, bortsett från vad jag redan skrivit om mina personliga känslor för hans serier:

  1. Hur det trots det absurda innehållet serierna ofta ändå bottnar i urtypiska situationer för enklare humor : Den gnatiga frun, tandläkarbesöket, eller den lätt ekivoka handlingen:
  2. Att namnet Don Martin redan från början sammankopplas med hans serier. Om jag återigen jämför med andra serier från samma tid var det vanligt att serieskaparna inte över huvud taget nämndes med namn, och i de fall de gjorde det var det åtminstone inte som här med hjälp av stora rubriker / ingresser där det uttryckligen trycks på att nu vankas det en serie av just Don Martin och ingen annan. Uppfriskande, och en stor eloge till MAD för att de inte drog sig för att göra sina serieskapare till stjärnor i sin egen rätt!

I övrigt är det som vanligt när det gäller förlaget Cobolt en gedigen bok, med bra papper och trevlig design, och också en del extramaterial där den mest säregna men tyvärr inte med så lyckat resultat är Bud ”Ernie” Graces text som huvudsakligen handlar om hur gräslig Don Martins fru var…

Jag läste boken i stötar med ungefär ett års MAD-serier åt gången, för att inte bränna ut mig och för att kunna uppskatta de serier som fungerade för mig; för större Don Martin-fans blir det kanske sträckläsning som gäller. För min del finns det risk för det senare när det gäller nästa volym med MAD-serieskapare för då utlovas Sergio Aragonés och det ser jag fram emot. Jag kan visserligen inte påstå att hans serier i marginalen på MAD är det bästa han gjort, men jag tycker så innerligt mycket om hans teckningar som är så genuint charmiga :-)

Athena – Pappas flicka

Det här blir mer en anmälan än en regelrätt recension eftersom jag skrivit om serien ifråga så många gånger redan: Athena – Pappas flicka av Li Österberg, om Pallas Athena och hennes första komplicerade levnadsår. Komplicerade, eftersom hon föds fullt vuxen från Zeus huvud med ett vuxet intellekt (och ett bättre intellekt än alla andra) men med en nyfödds livserfarenhet. Att hon bara har en pappa och ingen mamma, och en pappa som såsom huvudgud inte precis är den mest resonliga föräldern, gör det inte lätttare. Lägg sedan också till det faktum att hon som en stark och utomordentligt intelligent kvinna uppfattas som både provocerande och smått löjlig av många män och det är inte så konstigt att hon ibland har ett lättantändligt humör (liksom sin pappa, förstås!).

Men jag har som sagt redan skrivit om hur mycket jag tycker om den här serien medan den serialiserades i Agnosis: Hur de svartvita teckningarna har en tyngd som passar speciellt bra till Pallas Athenas karaktär, och hur hela den grekiska gudavärlden i Li Österbergs tolkning känns så rätt, med dess blandning av familjesåpa, vardagsrealism, och gudakrafter (som inte används särskilt ofta men som alltid finns i bakgrunden).

Nekyia, Ljusförgörerskan och nu Pappas flicka (som titeln löd i Agnosis) är alla utmärkta album men jag tycker nog att det här är det vassaste hittills i sviten. Så med den uppåtgående trenden ska det bli verkligt spännande att läsa nästa, när det nu kommer :-)

Lucky Luke stretar på: Tant Marthas grabb & Det förlovade landet

När jag var liten och läste seriealbum var det tre serier som stack ut och kändes som de ”största” för mig: Tintin, Asterix och Lucky Luke. Sen fanns det förstås en drös andra som var nästan lika bra, som Spirou, Smurferna, och så vidare. Fransk-belgiska serier, med andra ord, men det hade jag ingen aning om, liten och nyligen läskunnig som jag var :-)
De tre stora har sen dess utvecklats mycket olika:

  • Tintin: Tji utveckling, de album som fanns när jag var liten är desamma som finns idag.
  • Asterix: En långsamt avtagande utgivning där Uderzo själv tog över manuset med allt sämre resultat efter Goscinnys död, med några riktiga bottennapp mot slutet. Numera återupplivad med OK resultat men fortfarande med en mycket blygsam takt i albumskapandet; ett nytt Asterix-album kommer så pass sällan att det alltid blir en stor affär.
  • Lucky Luke: Goscinnys död påverkade egentligen inte alls utgivningen av nya serier. Morris skrev några själv, och sen har andra tagit över både tecknandet och manusskrivandet, med oftast habila resultat. Inga toppar, inga djupa dalar (fast definitivt dalar), med resultatet att ett nytt Lucky Luke-album mest genererar någon axelryckning eller två.

Så när jag på SIS-festivalen i våras köpte två nya album i serien var det inte precis med några stora förväntningar; det som varit riktigt bra i LL-väg de senaste åren har varit specialalbumen (Mannen som sköt Lucky Luke & Jolly Jumper svarar inte). Men några ord förtjänar de allt, eftersom de två albumen ändå är så pass olika och ett av dem är klart bättre än det andra!

Först ut är Tant Marthas grabb, skriven och tecknad av Achdé. Här handlar det om Lucky Luke som liten grabb och hans upptåg tillsammans med sina vänner i ensides skämtserier (förutom en fyra sidor lång episod som avslutar albumet). Skämten är mestadels oförargliga och ärligt talat inte särskilt fyndiga, medan teckningarna är som alltid med Achdé passabla, och jag undrar vem som egentligen är målgruppen med tanke på att jag inte riktigt kan tro att unga läsare tycker att det här är speciellt upphetsande, gammaldags som det känns, och för äldre läsare är det alldeles för menlöst.

Men två saker vill jag speciellt nämna, en dålig och en bra. Den dåliga är en sak som tyvärr är alldeles för vanlig i just fransk-belgiska serier och det är användandet av riktigt usla schablonkarikatyrer av vissa karaktärer. Här är det främst Lukes vän Paquito som jag tänker på, med de sorgligt stora läpparna och så vidare. Sunkigt värre. Hans tjejkompisar och indiankompis är också väldigt stereotypiskt framställda men det är inte alls lika illa som med Paquito.

Den bättre saken handlar intressant nog om samma sak, nämligen rasism. För det finns flera sidor som uttalat behandlar rasism mot indianer, som denna:

De rasistiska personerna i serien framställs genomgående som en smula korkade och definitivt otrevliga. Också ett plus för att det inte bara handlar om en enstaka person utan också om att samhället i stort har fördomar, förutom förstås de oskyldiga barnen. Och det är ju sympatiskt förstås, men det är synd att det ”bara” är rasism riktat mot indianer som hanteras bra. Jag misstänker att det beror på att serien mycket tidigt fick kritik för hur indianerna skildrades och att Achdé därför är extra noggrann när det gäller den frågan, så det är väl bara att hoppas att även de andra tveksamma inslagen förbättras i framtiden.

Och så det bättre av dagens album, Det förlovade landet som också det tecknats av Achdé men där Jul står för manuset. Här är det ett klassiskt tema för Lucky Luke-serien som avhandlas, närmare bestämt det där Luke åtar sig att vägleda en samling nyanlända människor genom vilda västern. Det speciella den här gången är att det handlar om judar som emigrerat från Europa.

Så jupp, ett potentiellt känsligt ämne, speciellt för mig när jag läste eftersom jag precis läst Tant Marthas grabb med sina uppenbara svagheter vad gäller känsliga ämnen…

Men halleluja! Juls manus undviker elegant problemen; visst finns det även här inslag av schabloner men de är av de godartade slagen, i samma anda som hur LL även tidigare med ett ibland lyckat resultat skämtat med diverse kulturer och folkslag. Det är en hårfin skillnad mellan det jag upplever som avgjort unkna inslag, som nämnda skildring av Paquito, och mer lyckad komedi som hur den judiska familjen skildras här, och jag är säker på att andra läsare kan tycka att gränsen ska dras annorlunda. Men jag tycker att Det förlovade landet är en trevlig läsning och bland de bättre av albumen i post-Goscinny-eran. Jag skulle förstås gärna sett att familjemedlemmarna fått några fler personliga egenskaper eftersom de nu i mångt och mycket enbart framstår som positiva representanter för judar, men jag anar att det finns ett drag av försiktighet här från Jul, och det kan jag förstå.

Sammanfattningsvis så lever den vanliga Lucky Luke-serien vidare, och som det varit det senaste decennierna med blandat resultat, så för den som inte är lika urskiljningslös läsare av serien som jag (som jag nämnt flera gånger på den här bloggen är det Lucky Luke som jag själv alltid varit svagast för av de tre nämnda) bör man nog välja vilka album man läser efter viss research 😉

Sopigt

Så värst muntra ämnen är det inte som Derf Backderf tar upp: Förra gången jag skrev om honom handlade det om hans barndomsvän, seriemördaren Jeffrey Dahmer, och den här gången handlar det om hans bok Trashed, nu på svenska som Sopigt, som utspelar sig under en tid av Backderfs liv då han jobbade som sophämtare.

Det icke-muntra i berättelsen står givetvis soporna själv för, eller snarare den hämningslösa konsumtionskulturen som ligger bakom de aldrig sinande mängderna sopor som Backderf och hans kollegor får hämta upp med sina bilar. Ett ton sopor per person och år innebär en förskräckande mängd ofta miljöfarligt material som måste tas omhand, och även om det egentligen inte finns något bra sätt att hantera sådana mängder finns det definitivt dåliga, och tyvärr excellerar USA i det sistnämnda: I princip sparar man alla sopor som de är i enorma högar, alternativt nedgrävda gropar, där de blir liggande tills allting förmultnat av sig själv, om några tusen år sisådär, alltmedan samlingarna givetvis långsamt ger ifrån sig mängder av giftiga restprodukter…

Föga anar Derf vad den där jobbannonsen kommer leda till…

Smått apokalyptiskt är det, men Sopigt är ändå huvudsakligen en komisk serie, må vara med en allvarlig klangbotten. Det är inte de stora samhällshotande problemen som Backderf slåss mot utan de mindre: Idioter som ställer ut saker för sophämtning som de borde ta hand om själva, korrupta småstadspolitiker som utnyttjar sophämtarna för egen vinning, lata chefer som hellre tillåter att vadsomhelst slängs i soporna än att någon klagar på dem, galningar som slänger bokstavligen högvis med hundbajs i sämsta sortens plastpåsar som går sönder så fort man rör dem (och som ”får” slänga hundbajs i de vanliga soporna pga de där lata cheferna), vädrets omilda makter när man står utanpå sopbilen under upphämtningen, bisarra kollegor som har sina egna idéer om hur jobbet ska genomföras, och den allmänt hopplösa stämningen av att ha ett jobb som alla andra tycker är rätt äckligt och som aldrig tar slut.

Att Backderf inte bekymrar sig om de allvarliga konsekvenserna av det han ser är inte så konstigt; han är en tonåring ute på sitt första jobb, och det råder en ”Ah, fuck it!”-tonårsstämning serien igenom. Men även de mer erfarna kollegorna i serien bryr sig inte; alla ser bara till sitt och det elände sopbergen innebär för dem personligen. Först mot slutet av serien, när Backderf jobbat lite längre, ser man en antydan till att han börjat fundera på vad sopeländet kan leda till, och boken avslutas med några faktasidor om hur sopor normalt hanteras.

Om jag skulle vara lite storvulen skulle jag kunna säga att boken och Backderf själv är en metafor för USA (inte för att resten av världen är oskyldig precis!): Naivt, kortsiktigt, men kanske har en liten medvetenhet börjat skymta fram till sist om att någonting måste förändras. Men jag tror egentligen inte att Backderf tänkt i de banorna utan att boken är precis vad den utgör sig för att vara: En personlig skildring ur grodperspektiv på sophanteringen i USA.

Påpekas bör också att Backderfs teckningsstil är sällsynt väl lämpad för ämnet eftersom den har någonting nästan skräpigt över sig, med föremål och miljöer som ser slitna ut och samtidigt väldigt påtagligt fysiska; när Backderf ritar ett gammalt bananskal som ligger på kanten av en soptunna i solgasset kan jag nästan känna den kvalmiga doften. Han befinner sig teckningsmässigt någonstans mellan Robert Crumb och Julie Doucet: Alla tre har samma fysiska teckningsstil, men Crumb är den kontrollerade eleganten medan Doucet (som väl är den som vars stil skulle passa ännu bättre eftersom så gott som allt i hennes serier ser ut som om det är skräp, vad det än är) är den kaotiska, med Backderf däremellan (men närmare Doucet).

Kul och oväntat var det att den här serien översatts till svenska med tanke på hur få amerikanska indie-serier vi får se här. Själv tycker jag att den är underhållande och definitivt värd att läsa; det är en bok som jag flera gånger varit på gränsen till att köpa på engelska eftersom jag gillar Backderfs lösa och lediga stil, men han är för mig en duktig serieskapare men inte någon jag måste läsa allt av så den har fått vänta. Men nu tvekade jag inte, översättningar som den här förtjänar att uppmuntras :-)

Jag föredrar att hoppa över att beskriva vad de där ”gula torpederna” är för någonting :-)

United States of Banana

Ön Puerto Rico befinner sig i ett egendomligt läge vad gäller den politiska statusen: Det tillhör USA men det är inte en fullvärdig delstat, vilket gör att befolkningen har full frihet att bosätta sig i USA men man saknar egen beslutsrätt i alla frågor, och istället har USAs kongress fullmakt att besluta om mycket av öns lagar. FN har av och till ansett att Puerto Rico är en koloni som måste ges självständighet och har uppmuntrat USA att hjälpa till med detta. Samtidigt har flera folkomröstningar hållits där resultaten oftast pekat på att en majoritet av befolkningen föredrar att bli en delstat som alla andra i USA.

Och under tiden har befolkningen minskat pga att de unga flyttar till USA, och ekonomin är i ruiner; så sent som i maj i år begärde Puerto Rico sig själv i konkurs, men typiskt nog för den politiska röran kunde man inte göra det enligt samma lagar som exempelvis staden Detroit gjort det eftersom Puerto Rico inte har självbestämmanderätt utan man var tvungen att invänta en speciell lag från den amerikanske kongressen som tillät detta… Kort sagt är det en röra utan dess like, och en röra där Puerto Rico själv inte har så mycket att säga till om.

Enter: United States of Banana, en surrealistisk serie där alla möjliga och omöjliga personer dyker upp, frammanade av Braschi, den Puerto Rica-födda författaren, och Joakim Lindengren, tecknaren, i tandem; jag har inte läst romanen själv men det är uppenbart att det är en tolkning snarare än en simpel adaption av romanen, med tanke på gästspel av karaktärer som James Fjong och Thor Modéen, typiskt Lindengrenska inslag :-)

Huvudpersoner är Hamlet, Zarathustra (Nietsches version), Giannina Braschi själv, frihetsgudinnan, och Segismundo (på svenska vanligen Sigismund, från Calderóns klassiska pjäs Livet en dröm/La vida es sueño). Den förstnämnda trion är ute efter att befria Segismundo som fängslats av sin onde far (som i pjäsen alltså), men i serien representerar Segismundo Puerto Rico själv: Fängslad och omyndigförklarad, och som aldrig fått chansen/möjligheten att fatta egna beslut om framtiden.

Men så enkel är inte United States of Banana att jag glatt kan förklara handlingen med att Segismundo = Puerto Rico, frihetsgudinnan = USA (tillsammans med Segismundos pappa och Hamlets mamma), Hamlet & Zarathustra = historien & filosofins röst, Braschi = förnuftets röst. Visst skulle man kunna göra en sådan förenklad tolkning men det här är mycket mer kaotiskt och känslomässigt än så: United States of Banana är i grunden en 100 sidor lång anklagelseakt mot USA, inkluderade historiska övergrepp som Vietnamkriget och skenheligheten i USAs uppfattning av sig själv som ofelbart, gynnat av Gud.

Logiskt kyligt är det inte utan det är närmast en stream of consciousness-serie, där associationerna flödar över alla bräddar, men där USA & Puerto Rico är magnetpolerna som handlingen (eller vad man ska kalla de 100 sidorna av bilder och dialog/monolog) förr eller senare dras till igen. Braschi står för textassociationerna, Lindengren för de illustrerade:

Så jag sympatiserar med innehållet, och jag tycker att Lindengrens bidrag är utmärkta; jag föredrar personligen hans mer rent svartvita teckningar än gråskaleditona här, men jag uppskattar skickligheten och fräschheten i idéerna som gör att det hela tiden är kul att titta på sidorna.

Men tyvärr fastnar jag ändå inte för serien. Den surrealistiska handlingen och de fria associationerna blir för mycket för mig. Att läsa serien känns som att tumla runt i en orkan där jag aldrig får ett riktigt fotfäste, och även om sånt kan vara roligt en kortare stund, som en berg-och-dalbana på ett tivoli, känns det för mig i längden alltför ansträngt och paradoxalt nog alltför innehållslöst, där inslagen som skulle kunna gett mer tyngd åt innehållet drunknar i allt brus. Alltför mycket känns som om det saknar mening och bara finns med för att öka förvirringen och osäkerhetskänslan.

Det kan förstås vara så att jag missar alltför mycket eftersom jag inte kan den politiska bakgrunden tillräckligt väl, men oavsett orsaken så hade jag ärligt talat svårt att ta mig igenom serien innan jag ändrade inställning och istället för att läsa den på mitt vanliga sätt, dvs relativt långsamt och eftertänksamt, lät den skölja över mig utan att jag reflekterade under läsningen. Då kunde jag uppskatta framförallt teckningarna för det de gav, och även de små gnistorna av texten som jag tyckte fungerade.

Jag skulle klassificera United States of Banana som ett ståtligt misslyckande: En förnämlig ansats till innehåll med ett anslag modell större, oklanderligt illustrerat, men som läsning alltför artificiell för att få mig att känna för Puerto Ricos sak som den här framförs av Braschi. Men jag är övertygad om att andra läsare kan tycka att jag har uppåt väggarna fel för det här är definitivt en serie där den personliga smaken kommer spela en enormt stor roll i hur man bedömer slutresultatet :-)

Den pratsugna trion träffas

PS. Apropå Puerto Ricos stympade självbestämmanderätt kan jag rekommendera ett avsnitt av en podcast jag följer, Planet Money, som tog upp Puerto Ricos situation för ungefär ett år sedan och som jag då lyssnade på: http://www.npr.org/sections/money/2016/04/01/472733338/episode-693-unpayable DS.