Lilla Fridolf: En slags äktenskaplig lycka

Dags att skriva om en tjock lunta rykande färsk gammal svensk seriekultur i formen av Lilla Fridolf – Alla årsalbum 1958-1970, en bok som föga förvånande med tanke på titeln men mycket förvånande med tanke på hur udda idén är samlar ihop alla julalbum med Lilla Fridolf från starten till dess att albumen övergick till att publiceras i färg. Här är det alltså färgläggning à la lingonsylt som gäller, och som alla som läste serier innan 80-talet känner igen:

(Boken är så tjock att när jag lägger den i min scanner kommer inte mitten ner helt och hållet -> det blir lite suddigt mot mitten till; sorry!)

Men färgläggningen är självklart inte det väsentliga utan innehållet, ett innehåll där alla serier är skrivna av Rune Moberg och tecknade av Torsten Bjarre (med någon hjälp av assistenter på enstaka sidor ser det ut som) där vi får följa familjen Olsson, dvs:

  • Fridolf själv, en man i övre medelåldern som jobbar på kontor och vars största nöje är att gå ut på krogen Södra Brunn tillsammans med sina vänner. Sinnebilden av en toffelhjälte och symptomatiskt nog mycket mindre än sin hustru, och hans giftermål med och relation till Selma är det centrala nav som allting i serien cirklar runt. Men deras relation är inte riktigt lika enkel att beskriva som man först skulle kunna tro.
  • Selma, hemmafru men säkerligen mycket dugligare än Fridolf om hon skulle getts chansen till jobb+karriär. Hennes personlighet är svårare att fånga eftersom hon huvudsakligen är reaktiv: Handlingen igångsätts nästan alltid av någonting som Fridolf gör eller råkar ut för, och sen agerar Selma på det.
  • Lillen, deras dotterson, en liten kille som i början huvudsakligen är en busunge som bara är med för att kunna skämta om hur småbarn är, men som allteftersom växer upp till den som är förnuftets röst när Fridolf och Selma spårar ut alltför mycket i sina ofta förekommande gräl. Också mycket intresserad av poliser och deckare, någonting som Moberg i senare serier än de här använder lite väl ofta för att dra igång enklaste sortens intriger med tjuvar, kidnappningar osv. Verkar hänga mer hemma hos morföräldrarna än hos sig själv, så jag undrar hur hans hemliv är…
  • Lillens familj bestående av föräldrarna Maggan och Valdemar, men de är mestadels bara utfyllnad de gånger det krävs att hans föräldrar ska synas till. I ett av julalbumen dyker också en lillasyster till Lillen upp, men jag undrar jag om det bara var ett tillfälligt påfund av Moberg för att handlingen krävde en sådan lillasyster (Lillen känner sig bortglömd och rymmer hemifrån) för jag kan inte minnas att jag någonsin sett till henne senare, även om det förvisso är rätt många år sedan jag läste Lilla Fridolf som liten :-)

Så en tämligen standardiserad uppsättningen karaktärer för en familjekomedi, inklusive de med tanke på att Lilla Fridolf skapades på 50-talet givna rollerna med arbetande makar och hemmavarande makor, där makarna endast önskar att umgås med sina kompisar och när de kommer hem servas av de makorna, men istället tvingas använda det mesta av hushållets pengar på shopping utförd av de senare som dessutom ständigt hunsar dem.

Inte originellt och inte precis fräscht, men om man kan överse med de ytterst traditionella könsrollerna så är det här faktiskt betydligt bättre serier än man skulle kunna tro. Mycket beror det på Bjarre som tecknar ack så prydligt, med rakbladsskarpa linjer men också med mycket fart och rörelse; det påpekas i efterordet att han var en av de första svenska serietecknarna som anammade fartstreck, ljudeffekter som en del av bilden, stänkande svettsdroppar, och alla andra påfund från amerikanska serier som gör sidorna så mycket skojigare att titta på.

Jag tror mest det är Selmas sylvassa näsa som får mig att tänka så, men jag tycker nog det finns en del gemensamma drag med Irving Tripps teckningar i Lilla Lotta/Little Lulu: Samma säkra linje, samma tydlighet, samma action när det krävs, även om Bjarres teckningar inte är fullt lika renskalade som Tripps. Och ibland, och det misstänker jag är mer Bjarre än Moberg, lite av samma absurditeter :-)

Men också Mobergs manus förtjänar beröm. Jag är kanske partisk på grund av mitt Lilla Fridolf-läsande som liten knodd, men som en som också läste svenska serier som Kronblom och Agust & Lotta som liten så skulle jag säga att det finns en stor skillnad med Lilla Fridolf jämfört med de två andra: Visst bråkas det hos Olssons, inklusive handgemäng (där Fridolf oftast drar det kortaste strået) och visst tar båda två alltid chansen att säga något retsamt om den andra när tillfällen dyker upp, men samtidigt finns det ganska gott om scener som visar att de både tycker om varandra och att de utgör ett team; när de samarbetar lyckas de nästan alltid riktigt bra, och så finns ju Lillen som gjuter olja på vågorna när de svallar för höga. Och både Fridolf och Selma är väl medvetna om hur nyttigt det är för dem när Lillen finns med:

Personligen gillar jag just de scener när Fridolf och Selma tar sig i kragen och jobbar tillsammans alternativt är snälla mot varandra. Delvis säkerligen för att det är en trevlig omväxling till det eviga gnabbandet som det kan bli lite väl mycket av om man sträckläser de här 300+ sidorna serier, men också för att serien i de ögonblicken känns mer tidlös och originell, när två tämligen gamla personer bryter mot klichéerna. Plus också för att det i julalbumen handlar om långa sammanhängande historier; mitt (diffusa men dock) minne från barndomen är att de korta serierna i tidningen inte hann med några subtiliteter utan mycket oftare bara bestod av de enklaste sortens skämt om en toffelhjälte och hans dominerande maka, medan de längre berättelserna kräver mer variation av manuset.

Och sen finns det förstås humor att utvinna även i gräl; ibland (men tyvärr inte så ofta som jag skulle kunna hoppats) lyfter grälen och blir mer sublima i en helvetesversion av hur ett äktenskap kan vara där båda parterna sedan länge nötts ner av de ständiga bråken och där båda två vet precis var den andras svaga punkter finns, men ingen av dem förmår att bryta mönstret. Lite av moderna komedier där man ska skratta åt hur fruktansvärd situation är alltså!

Men till syvende og sidst är det som gör boken läsvärd för mig helt enkelt att det är en trevlig bok med trevliga serier. Den fysiska utgåvan i sig är inbjudande, med en härlig tjocklek och lockande design, och den känns generös med både ett inledande förord som förklarar dels vad serien är för någonting (vilket kan behövas eftersom det som sagt finns en del tidstypiska inslag som man ska vara beredd på, och alla läste knappast Lilla Fridolf som barn) och dels varför boken getts ut, 50 sidor avslutande artiklar om allt från Bjarres målningar på ett utedass i skärgården till olika (påhittade) bilmodeller i serien, och så själva cloun: Drygt 300 sidor serier som trots vissa gupp på vägen ändå hela tiden är en behaglig och underhållande resa, skapad och genomförd av två fullblodsproffs.

Selma må vara ett huskors ibland, men hon har iallafall både självinsikt och humor, något som Fridolf saknar

Asterix och det stora loppet

Ja, nä, det här var verkligen inget vidare :-( När Jean-Yves Ferri (manus) och Didier Conrad (teckningar) tog över Asterix i och med albumet Asterix hos pikterna tyckte jag att det var lovande: Humorn, framförallt genom gnabbandet i den lilla byn fanns där, och karaktärerna kändes också rätt. Handlingen var visserligen ingenting speciellt utan definitivt en försiktig historia där det kändes som det viktigaste nog varit att inte göra gamla fans upprörda, men det kunde jag ha överseende med i det första albumet efter att en serieklassiker bytt händer.

Men när det andra albumet, Ceasars papyrus, dök upp kändes det inte lika lovande längre. Visst fanns det en del trevliga inslag fortfarande men det var fortfarande alldeles för försiktigt i att försöka hitta nya vägar och egna idéer, och när dessutom huvudpersonernas personligheter kändes klart tråkigare och plattare blev jag orolig för vart serien var på väg.

Och här står vi nu med Ferri & Konrads tredje album, Asterix och det stora loppet, och jag skulle säga att det är med marginal deras sämsta. Vi är återigen tillbaka till en handling som är uppenbart kopierad på ett äldre album: Gallien runt bjöd på en rundtur i Gallien, modellerad efter Tour de France, och den här gången är det olika städer i Italien som besöks under en hästkapplöpning anordnad för att visa världen hur fantastiska de romerska vägarna är. I typisk Asterix-anda erbjuds vi på vägen karikatyrer på diverse kända personligheter som Silvio Berlusconi, och de italienska städernas specialiteter förevisas också.

Det som i mitt tycke gör det här till ett så dåligt album är tröttheten och slentrianen i allting. Förutom handlingen som alltså helt saknar nya idéer har också de brister som fanns även i de tidigare albumen förstorats: Asterix, Obelix, Julius Caesar och resten av de välbekanta figurerna har nu helt reducerats till sina allra enklaste egenskaper. Obelixs stupiditet når nu Homer Simpsonska nivåer, Caesar har förlorat all moralisk resning och är nu bara en löjlig och maktgalen despot, och Asterix som aldrig varit den mest tredimensionella personen har nu ingen personlighet alls. Eller förresten, ett personlighetsdrag har han: Han tar alla tillfällen som ges att fälla elaka kommentarer om hur korkad Obelix är, som här:

Visst har Asterix alltid varit medveten om att Obelix inte är riktigt lika klartänkt som han själv, men även när han inte kunnat undgå att påpeka det har det alltid varit med äkta kärlek. Här däremot förolämpar han så gärna Obelix på ett överlägset och obehagligt sätt, väl medveten om att Obelix antagligen inte kommer förstå exakt vari förolämpningen består. Kort sagt mobbar han Obelix albumet igenom.

Sen har vi alltså också en handling med en fuskande romersk körsven och en uppsjö andra tävlanden av olika nationaliteter. Även här märks det att Ferri inte har löst problemet med hur man moderniserar en klassisk serie samtidigt som man undviker att avvika alltför mycket från grundkonceptet. Asterix under Uderzo & Goscinnys ledning utvann ofta mycket av sin humor från en lek med nationella, kulturella eller regionala särdrag; en hel del av deras humor håller än, medan annat har åldrats. Här med alla olika representerade nationaliteter har Ferri helt klart tänkt sig göra någonting liknande, men samtidigt finns en tydlig rädsla för att skämt ska tolkas som gammaldags eller sårande för någon och resultatet blir sorgligt nog det sämsta tänkbara: Extremt slitna och lika extremt ytliga klichéer syns överallt medan humor som korsikanernas våldsamt överdrivna hederskänslor i serier som Asterix på Korsika lyser med sin frånvaro för att inte trampa på några ömma tår.

Det leder till att vi får så otroligt roliga karaktärer som två vikingar vars enda egenskap är att alla a/o blir nordiska bokstäver (”Din størå fetå gåller!”, extremt jobbigt att läsa efter ett tag), två goter som talar i frakturstil, och två kusher vars enda egenskaper är att de är kvinnor, svarta och talar med hieroglyfer istället för med text. Goter och egyptier har talat med frakturstil respektive hieroglyfer förut i Asterix men då skildrades också deras länder och deras kultur, men här är textvarianterna det absolut enda utmärkande för dem. Och apropå kusherna: Precis som jag klagade på efter att ha läst Caesars papyrus, kan vi kanske sluta med de där löjligt stora röda läpparna nu? Please?

Platt, plattare, Asterix och det stora loppet.

Sen blir det lätt så att när man som jag i det här fallet verkligen inte tycker om en serie så ser man fel överallt. Som när jag läste det här albumet och störde mig på, i tur och ordning: Asterix ögon som i alltför många bilder antingen fånstirrar eller ser ut att titta på någonting annat än det är avsett att de ska göra; att tyglarna som används i kapplöpningsvagnarna varierar så i antal hela tiden (det ska vara åtta men ofta försvinner en eller flera i Conrads teckningar); enstaka meningar som inte låter bra på svenska (”Jag släppte efter för mina impulser” istället för ”…gav efter…”).  Allt saker som gav mig intrycket av ett hastverk, vilket framförallt översättningen säkert kan vara pga tidspress att få ut albumet i Sverige så tätt inpå den franska utgivningen, men också små detaljer som jag misstänker jag nog inte ens noterat om jag inte redan var på ett negativt humör 😉

Jag tycker det är intressant att se hur de stora fransk-belgiska serierna har moderniserats:

  • Lucky Luke fortsätter ungefär som den alltid har gjort men det fungerar oftast hyfsat; den har alltid varit enklare i sin utformning och stil än Asterix och dessutom aldrig en riktigt lika stor klassiker så nya serieskapare som tagit över har kunnat modernisera (blygsamt, men ändå) på det sätt de känt för.
  • Spirou har ännu mindre än Lucky Luke förknippats med någon speciell serieskapare så här har det moderniserats hämningslöst. Givetvis med blandade resultat :-)
  • Asterix har inte moderniserats alls visar det sig nu, när den enda skillnaden som finns är att allting blivit mer menlöst :-(
  • Tintin lades helt sonika ner efter Hergés död, så tji modernisering där.

Jag misstänker att det största problemet här är just att Asterix varit en så stor framgång, vilket gör att ingen som är inblandad i den vågar göra någonting mer udda. Tintin har ju en om möjligt ännu mer ikonisk ställning så jag tror att det är ganska smart att inte ens försöka sig på en ny version…

Och det är ganska symptomatiskt att det också är Lucky Luke och Spirou (och även Linda och Valentin, även om inga av de albumen ännu översatts till svenska) som vågat sig på att släppa fram ännu vildsintare tolkningar i och med biserierna där diverse moderna serieskapare får göra i princip vad de vill med serien. Jag har svårt att tänka mig ett Asterix-album av samma slag, men med tanke på hur bra de alternativa versionerna sålt kan man aldrig vara säker!

En veckas serier

Hoppsan! Glömde visst att posta den här när jag skrev den förra veckan så kronologiskt hör den hemma innan recensionen av de historiska 91:an-serierna :-)

Jag tänkte att som lite omväxling skulle jag idag ge en liten titt bakom kulisserna och lista vad jag egentligen läser i serieväg en vecka, så därför har jag skrivit upp allting som passerat förbi mina ögon de senaste 7 dagarna. Någon/Några av dem har jag redan skrivit om eller kommer att skriva om, men det mesta jag läser blir det inga inlägg om. Antingen för att det inte passar just nu (om det till exempel är en ännu inte avslutad serie), för att jag ännu inte hunnit skriva, eller för att jag inte tycker mig ha någonting intressant att säga (kan vara både bra och dåliga serier). Så, lista med mini-kommentarer:

  • Venice: Tanighuchi-bok från Louis Vuitton där huvudpersonen spankulerar runt i Venedig och skapar akvareller. Mycket vacker men onekligen andefattig jämfört med andra serier av Taniguchi med spankulerande huvudpersoner. Eventuell recension senare.
  • Baking with Kafka: Tom Gaulds senaste samling med skämtserier från The Guardian. Givetvis rolig men en bok mycket lik fast inte riktigt lika bra som You’re All Just Jealous of My Backpack, så jag skippar nog recension.
  • Minnen från framtiden: Linda och Valentin-nostalgi, redan recenserad.
  • Nola’s Worlds: Fransk barnserie med utmärkta teckningar om en fantasifull flicka som bor i en liten stad där hon upptäcker att någonting mycket underligt pågår, där personer från sagor dyker upp i verkliga livet och där vesslorna inte är vad de borde… 400+ sidor bra underhållning som jag kanske kommer recensera beroende på tid.

Object Lesson: En till fransk barndomsskildring men mer vardagsrealistisk, om Jean-Pierre, född i Paris men nu nyinflyttad på landet. Bra och tonsäker i genren ”ung pojke upptäcker livet” med allt vad det innebär på landsbygden. Kanske recenserar tillsammans med Nola’s Worlds om jag gör ett inlägg om franska serier om barndomen.

  • Natty: Mer franskt, den här gången två album ren fantasy om en prinsessa som vägrar att gifta sig med den av föräldrarna utvalde och därför tvingas fly till stadens nedre delar och där lär känna de vanliga människorna. OK, men väldigt mycket klichéer så tji recension för denna.
  • Okheania: Ännu mer fransk fantasy, om en värld som i princip bara består av ett stort hav som egentligen är lövverken hos gigantiska träd under ytan. Cool idé, inte oävna teckningar, men rätt trött manus och ännu inte avslutad (eller åtminstone ännu inte alla delar översatta), så ingen recension.
  • Samaris: Schuiten/Peeters första bok om de obskyra städerna i nyutgåva. Snyggt tecknad, såklart, men eftersom jag  nyligen skrivit om andra album i samma svit så skippar jag den här.
  • 91:an30-åriga kriget & Skånska kriget: Recension kommer.
  • Sherman’s Lagoon/Sigges lagun & Dilbert: Tre samlingar Sigge, två Dilbert, och eftersom det är serier som jag dels redan skrivit om, dels inte själv ändrat åsikt om (se länkade recension för vad jag tycker), och dels aldrig förändras på något sätt så finns det inte mycket att tillägga!
  • Rolf Gohs – Ett tecknarliv: Tänker inte recensera den men för den intresserade innehåller den Dödens fågel, två tidiga Mystiska 2:an, och Barnkorståget.
  • Jimmy’s Bastards 1-4: Garth Ennis gör James Bond-kopia. Småkul men ännu inte avslutad och uppenbart en ren bagatell så vad gäller recension: Prognosis Negative.
  • Anna och Frogga: Redan recenserad.
  • Läderlappen – Den återuppståndne: En källarförrådsrensning uppenbarade ett antal svenska serietidningar som jag blev sugen på att läsa igen, för att se hur det kändes att läsa så klassiska superhjälteserier i deras första svenska utgåvor. Hittills har jag bara hunnit med den här, dvs första delen av fyra i Frank Millers The Dark Knight Returns, men när jag läst de övriga tre och också Väktarna 1-6 (dvs Watchmens svenska serietidningsutgåva) och Daredevil-tidningen med Frank Millers version så är det inte alls omöjligt att det blir ett inlägg om dem.
  • Little Orphan Annie 14 – Sunshine and Shadow – 1948-1950: Hade inte alls tänkt läsa den här redan; den dök upp i fredags och jag har ett antal andra böcker före i kön. Men så råkade jag slå upp första sidan och hux flux var halva boken läst. Ska vänta med resten men det är jäkligt bra historier även om de här åren inte är lika bra som det klassiska 30-talet. Recension? Nja, har skrivit om serien så många gånger redan att det nog dröjer ett tag tills nästa gång.
  • The Bloody Cardinal: Richard Salas senaste. Har inte läst klart hela men som alltid fascinerande teckningar och ett oerhört kompakt och pulpigt manus. Recension: Kanske.

En veckas serieläsning sålunda. Eftersom det bara blev en roman under tiden (visserligen en av Alastair Reynolds så den tog sin lilla tid)  så borde jag hunnit med mer serier än vanligt, men eftersom jag fastnade för en för mig ny tv-serie (The Good Place) som tog sin rundliga tid att komma ikapp med samtidigt som jag fortfarande ser om Twin Peaks första två säsonger innan jag ger mig i kast med den tredje, plus att andra serier jag följer kom med nya avsnitt, så blev det nog ungefär lika mycket serier lästa som det brukar. Fast ingenting från Japan, men där brukar det förstås bli så att om jag läser någonting så handlar det ofta om tusentals sidor så då blir det inte mycket annat läst de veckorna :-)

Och apropå förhandstips om kommande recensioner: Jag har också läst Alack Sinner-samlingen för några veckor sedan men ännu inte skrivit något om den men det kommer garanterat, och kanske några ord om Garth Ennis Hitman-biserier med Sixpack också.

Historiska äventyr med 91:an

När jag var (ganska) liten läste jag alla nummer av 91:an jag kunde komma över. Den var redan då fylld av urgamla svenska serier som 91:an, Kronblom, Åsa-Nisse med flera; serier som hade sitt upphov långt innan jag föddes och som egentligen inte förändrats sedan starten. Men jag gillade dem ändå och framförallt huvudserien. Det var mysigt att läsa en serie som egentligen aldrig var rolig ha-ha, utan mer vann på sin allmänna trevlighet.

Och det var också den första serie som jag noterade vem som gjort den. Varje episod namngav prominent och tydligt vem som skrivit och vem som tecknat, information som visserligen fanns i en del andra serietidningar jag läste men aldrig lika framträdande, och framförallt aldrig med lika (för mig) vardagliga namn på upphovsmännen (är rätt säker på att det var 100% manliga serieskapare…). Min stora favorit var såklart Nils Egerbrandt som var oöverträffad i genren godmodig humor och avslappnade teckningar. Andras versioner kunde visserligen vara bra men det var sällan som humorn riktigt fungerade. Framförallt blev det ofta en alltför hård ton med överdrivet elaka teckningar av 87:an, Revär, med flera; eftersom det var just den gemytliga tonen jag fastnade för i Egerbrandts serier var jag inte förtjust när 87:an framställdes som alltför genuint otrevlig.

Det har gått många år sedan dess och jag kan verkligen inte påstå att jag följt med i hur 91:an utvecklats sedan dess. Något enstaka nummer har jag ramlat över då och då och jag har varit måttligt imponerad; visserligen har framförallt teckningarna generellt sett blivit proffsigare (en del av de som tecknade samtidigt med Egerbrandt var verkligen inte bra), men manusen har känts alldeles för slentrianmässiga. Men min smak har självklart ändrats jämfört med när jag var liten, och som sagt har jag inte läst mycket av serien de senaste åren så…

Fast två stycken specialalbum med 91:an har jag ändå köpt. För en handfull år sedan utkom 30-åriga kriget och i år Skånska kriget, där läsningen av den senare är orsaken till att jag idag skriver om albumen. Två album som båda är skrivna av Claes Reimerthi, tecknade av Gert Lozell, och som titlarna säger utspelar de sig i historisk tid men med karaktärer från 91:an i huvudrollerna.

30-åriga kriget

Precis som brukar vara fallet med sådana här skapelser där man tar välkända fiktiva personer och stoppar in dem i ett verkligt sammanhang är mycket av poängen att se samma gamla välkända karaktärer i nya miljöer och med aningen (men inte alltför mycket) annorlunda roller. Så här bjuds vi på 91:an & 87:an både som tvångsutskrivna soldater (Skånska kriget) och som desertörer (30-åriga kriget), i det senare fallet givetvis jagade av Revär. Och här märker jag att jag inte har någon vidare koll på den nutida versionen av 91:an: Toftabusarna, ett småkriminellt gäng dyker upp i båda albumen är uppenbart några man som läsare ska veta vilka de är men för mig som aldrig sett dem förr känns det lite avigt när de introduceras i 30-åriga kriget eftersom det märks att jag borde veta vem de är och de därför inte behöver presenteras närmare. Men det är (faktiskt!) inte menat som kritik eftersom poängen just är att ta redan kända personer och stoppa in dem i okända sammanhang så det är mest mitt fel att de är obekanta för mig. Och när de dyker upp i Skånska kriget känner jag igen dem så då är allt som det ska igen :-)

Lika givetvis poppar autentiska personer upp i handlingen, som de svenska kungarna under krigen, och en häxprocess blir det också med 87:ans mamma i huvudrollen.

Så serierna följer mallen för sådana här saker, men hur fungerar de som underhållning för en avfallen 91:an-läsare som jag?

Jag skulle säga att de får godkänt, med 30-åriga kriget som den starkare av de två. Den har en rappare ton och en bättre grundhistoria med en ramberättelse gällande patron Gyllenskalps heder och äktenskap, medan den senare bygger på en klart tröttare ”Vem har stulit krigskassan?”-historia. Plus att den förstnämnda också vågar vara lite mer lekfull med de historiska karaktärerna, som den svenska kungen; ingenting subtilt eller utmanande, men det känns iallafall som att Gustav II Adolf har någon slags personlighet, medan Karl XIs är lövtunn.

Lozells teckningar är definitivt godkända de med. De har kanske inte charmen och personligheten hos mästaren Egerbrandt, men de är kompetenta och passande (om än en smula stela) för en komisk äventyrsserie som den här, och jag tycker framförallt att hans miljöteckningar är bra.

Skånska kriget

Sen har vi det där med min egen förkärlek för den vänliga och smått ömsinta tonen som var det som en gång lockade mig till serien. Här har vi två stycken serier som båda i mitt tycke har alltför hård ton, och där flera av huvudpersonerna är 100% osympatiska (som 87:an, hans mamma, Toftabusarna, Revär, …).

Men samtidigt är det få serier som jag i grunden är lika förtjust i som 91:an, tack vare det flitiga läsandet som liten, så även om de här två böckerna nog vare sig är riktade till mig eller serier som jag i ärlighetens namn tycker är vidare bra gillade jag att läsa dem. Det finns med andra ord minst två grupper av läsare som skulle kunna uppskatta dem: De som följer dagens 91:an och tycker om den versionen får här chansen att se karaktärerna i annorlunda miljöer (och det är ofta roligt), och de som som jag ser den annorlunda vinklingen som en anledning till att återse en barndomskamrat :-)

För de allra minsta: Anna och Frogga

Dags för det senaste albumet i Cosmos Comics utgivning av serier riktade till unga läsare: Anna och Frogga – Vill du ha ett tuggummi?, skriven och tecknad av Anouk Ricard. De tidigare böckerna på förlaget har utgjorts dels av böckerna om Benny Björn med mycket lättlästa teckningar parade med klurig humor för de som just börjat läsa själv, och dels mer klassisk bilderboksliknande serier av Ricardo Liniers med stämningsfulla bilder.

Den här gången är det återigen en serie som får mig att tänka på bilderböcker, och bilderböcker med de allra yngsta barnen som målgrupp. Ta en sida som den här, från titelepisoden:

Teckningarna är gjorda i en stil som många moderna barnböcker anammar, de skulle nästan kunna vara ritade av ett barn själv, och också språket är enkelt och tydligt och lämpar sig utmärkt för högläsning. När jag läser bilderböcker/barnserier högt brukar jag ofta ändra ganska mycket i repliker och beskrivningar, men replikerna här läste jag (nästan) ordagrannt, så pluspoäng till översättaren för de verklighetstrogna replikerna.

Tydlighet är ordningen för dagen här, med extremt rakt berättade historier och illustrationer som är hur lätta som helst att hänga med i, oavsett ålder. Här och där bryts de rena seriesidorna av med hjälp av målade sidor, både rena illustrationer och i serieform, och de är nog de sidorna jag personligen tycker mest om. Inte för att det är någonting fel på de ”vanliga” sidorna, men jag kan inte låta bli att associera linjerna och färgerna till hemskheter som Totte-böckerna som jag utsattes för som liten. Orättvist, för Ricard är mycket mer personlig, men associationen dyker likafullt upp…

Av Cosmos Comics böcker är det här nog den som jag skulle säga mest tydligt riktar sig direkt till barnen. Med det menar jag att för mig som vuxen är den inte lika intressant som till exempel Benny Björn-böckerna; de senare är med sin absurda humor roliga att läsa för mig själv, medan Anna och Frogga är någonting som jag nog bara kommer läsa om det finns någon jag kan läsa den för. Men det är förstås viktigast att en 4-åring tycker om att få den läst, och min försökskanin (4,5 år) var helt klart nöjd :-)