En Dylan Dog-trippel: Mellan himmel och helvete / Den förlorade sonen / Tills döden skiljer oss åt

Dylan Dog - Tills döden skiljer oss åt - omslag

Den svenska utgivningen av den italienska serien om den engelska mardrömsdetektiven Dylan Dog fortsätter träget, och det är dags för mig att göra ett nedslag igen efter att ett paket med några recensionsexemplar dök upp i brevlådan häromdagen med de tre senaste utgåvorna av serien. Närmare bestämt:

Mellan himmel och helvete: Manus Pasquale Ruju, teckningar Nicola Mari

Dylan Dog brukar oftast hålla sig hemma i England men här blir han anlitad av oljeföretaget Shermann Oil som har ett problem: Någonting, oklart vad, har hänt på deras oljeplattform Goliath:

Dylan Dog - Mellan himmel och helvete - Lotte

Inte nog med att oljeplattformen verkar vara i fara; vid tillfället befann sig även VD:n Dwight Shermann där. Så inga medel skys när man samlar ihop en grupp som ska ta sig till plattformen mitt i Nordsjön, inte ens idén att ta med en detektiv som specialiserar sig på det övernaturliga. Enter Dylan Dog, som inte verkar vara den mest lämpade för en så fysiskt krävande insats, och sjösjuk blir han dessutom.

Jag är inte precis en expert på Dylan Dog, men av de serier jag läst är det här den överlägset mest actioninriktade, med dess inslag av tidsinställda bomber, orkaner, och världens öde i vågskålen. Visst finns det psykologisk skräck också, framförallt i hur hotet från en Lovecraft-liknande varelse skildras, men till skillnad från många andra Dylan Dog-serier ligger tonvikten den här gången definitivt på det fysiska planet.

Det är heller aldrig någon tvekan om att hotet den här gången är på riktigt, dvs den känsla av att man aldrig ska känna sig helt säker på att det man ser verkligen existerar i sinnevärlden som finns i en del andra äventyr saknas också här: Vi har ett monster, det måste stoppas, och därmed basta!

Som en som gillar omväxling är det kul att se en annan typ av Dylan Dog-serie som den här. Maris expressiva och dova teckningar drar på ett förtjänstfullt sätt serien åt ett mer mystiskt och suggestivt håll än det egentligen ganska enkla manuset; jämfört med hans tidigare utgivna En seriemördares bekännelser är han här lite mer polerad men ändå personlig.

I längden föredrar jag nog den mer mystiska Dylan Dog med ett innehåll som inte alltid är helt pålitligt vad gäller verklighetsgraden, men som omväxling är Mellan himmel och helvete inte dumt.

Den förlorade sonen

Det här häftet är ett av Ades Medias ”extrahäften”, dvs kortare Dylan Dog-serier som ibland följer med de längre albumen. Och just det här häftet hör helt och hållet ihop med Mellan himmel och helvete: Samma upphovsmän, och den 16 sidor långa berättelsen är en fortsättning på den 4 år äldre serien som tar vid i efterdyningarna.

Eftersom historien är så kort vill jag inte berätta om vad som sker. Varde nog sagt att den här historien känns som en mer traditionell dito, där insatsen inte gäller världens öde utan istället ”bara” en förälders sorg över ett försvunnet barn. Med lite action, förvisso, men ändå 😉

Dylan Dog - Den förlorade sonen - Elke

Tills döden skiljer oss åt: Manus Tiziano Sclavi/Mauro Marcheselli, teckningar Bruno Brindisi

Om det udda med Mellan himmel och helvete var inslagen av action är det udda med Tills döden skiljer oss åt att vi här får träffa en yngre Dylan Dog, innan han började arbeta som mardrömsdetektiv och istället var en vanlig engelsk polisman mitt under de värsta åren av ”The Troubles”, den nordirländska konflikten. I samband med att hans kollega Bobby dödas av en bomb träffar han också irländskan Lillie som han faller pladask för, deras olika bakgrund och åsikter till trots.

Historien som följer lyckas skickligt skildra konflikten utan att dela in motståndarna i enkla fack som gott och ont; många vill kanske väl men när fanatism och hämndlystnad slår till finns inga gränser för vad man anser sig ha rätt att göra, och personer som Dylan Dog eller Lillie är förbrukningsvaror i striden för Det Rätta. För att jämföra med någonting annat från serievärlden känns stora delar av Tills döden skiljer oss åt som någonting Garth Ennis skulle kunnat skriva när han på ett allvarligt sätt skildrar konflikten i Nordirland.

Dylan Dog - Tills döden skiljer oss åt - Lillie

För min del tycker jag att Tills döden skiljer oss åt är Dylan Dog när den är som bäst: Huvudpersonen är bara ett medel för att berätta historien om någon/t annan/t, den här gången Lillie & Nordirland. Det förment övernaturliga är en krydda som förstärker känslorna, och det tillåter Sclavi (seriens skapare, så det känns helt naturligt att han skrivit den här serien som också fyller i en viktig pusselbit av huvudpersonens bakgrund) att sväva ut i smått hallucinatoriska scener utan att det känns malplacerat.

En gnutta svårförståeligt blir det ibland, framförallt när det känns oklart vad som egentligen händer/hände, men det är också en del av charmen med Dylan Dog: Det är en serie som är tänkt att köpas på impuls och sen läsas varhelst man råkar befinna sig. Och det menar jag som en eloge!

Blueberry: Förloraren

Blueberry 5 - omslag

Tredje raka Cobolt-albumet som jag recenserar blir den femte samlingen av Blueberry, innehållandes albumen Chihuahua Pearl, En man värd 500 000 dollar samt Ballad om en kista. Om senaste Thorgal-samlingen saknade ett sammanhållande tema är detta inget problem här eftersom de tre albumen utgår en enda lång sammanhängande historia, den om Sydstaternas försvunna guldskatt.

Jag tänkte inte skriva så mycket om albumen i sig den här gången för det skulle mest bli en upprepning av vad jag skrev om den förra Blueberry-samlingen: Det är en mycket bra serie det handlar om, som av goda skäl ses som den största av de många europeiska Vilda västern-serierna. Och den här samlingen är snäppet bättre än den fjärde där historierna saknade bra avslutningar för här håller kvalitén ändå in i kaklet. Charliers manus är tätare och mer komplicerat (på ett bra sätt) än någonsin, mycket tack vare den rikliga mängden parter som är intresserade av skatten istället för bara två, och där det hela tiden varierar vilken sida som har övertaget. Plus att han omsorgsfullt knyter ihop alla trådar, inklusive de han slängt ut lite nonchalant i början för att sedan mot slutet plocka upp igen, uppvisande att han aldrig glömt bort dem. När det gäller de rena äventyrsepisoderna skrivna av Charlier är det här höjdpunkten, utan tvekan.

Dessutom är det här Blueberry slutligen blir den person jag själv minns mest från när jag som liten läste serien. Jag måste ha läst alla album i mer eller mindre ett svep fram till de här för som jag kände det var Blueberry alltid en outsider, en på den förlorande sidan. Och fram till de här serierna är han visserligen en outsider som hela tiden irriterar dem med makt, men han lyckas alltid lösa situationerna så att han framstår som segraren. Här däremot har turen runnit ut och inte ens hans kan på ett tillfredsställande sätt förklara vad som hänt för de makthavande. Och det är så jag minns honom, som en orättvist dömd och misstrodd, som ständigt försöker övertyga andra om sin oskuld (well…), och inte som den oborstade, ociviliserade men ändå framgångsrika hjälten vi hittills sett. Så det är här som Blueberry blir den sanna versionen av sig själv, åtminstone enligt min högst personliga läsning 😉

Däremot förtjänar illustrationerna ett speciellt omnämnande. Girauds teckningar är förstås utmärkta och jag blir själv smått torr i halsen när jag läser sida upp och sida ner som utspelar sig i stenöknarna. Men det är ingenting nytt, samma sak har setts i tidigare album. Det som är nytt här är hur det smyger sig in enstaka teckningar där stilen är en helt annan än den tidigare:

Blueberry - Chihuahua pearl

Mycket enklare linjer än vanligtvis i Blueberry

Istället för en stor mängd streck får vi här se en mycket renare linje som påminner en hel del om Moebius, dvs Girauds teckningar när han själv skriver manus.

I förordet nämns det att Giraud vid den här tiden började tolka Charliers manus mer fritt, och det kanske också kan förklara att hans teckningar påminner mer om hans helt egna serier också. Det är inte alls lika tydligt som det senare blir i de avslutande Blueberry-albumen när han själv är helt ansvarig för manus, men tydliga antydningar finns.

Också färgerna är speciella. I förordet, som för övrigt blandar intressanta historiska detaljer om seriens tillkomst med ett ansträngt bombastiskt hyllande av serien, nämns hur färgläggningen delvis är inspirerad av Morris Lucky Luke, en intressant jämförelse som jag också funderat på ibland men då huvudsakligen vad gäller Asterix. Framförallt i de tidiga Asterix-albumen är färgerna av och till helt icke-naturalistiska, med närmast expressionistisk känsla där till exempel vrede gestaltas i helt röda rutor. Samma sak finns onekligen i Lucky Luke och även här i Blueberry; det är ett tecken på hur lyckade illustrationerna är att de extremt realistiska teckningarna kan samsas med färger som ibland är hur orealistiska som helst, utan att det ser det minsta konstigt ut. Jag saknar ibland den här mer extrema färgläggningen som variation i exempelvis nyare Asterix-albumen som kan bli lite grafiskt enformiga när det alltid är knallgrön mark och knallblå himmel; små inslag av det kan skymta till men aldrig lika extremt hämningslöst som i äldre album.

Blueberry 5 - Ballad om en kista

Långt ifrån realistiska färger, men onekligen stämningsfullt!

Avslutningsvis, två små iakttagelser till:

  1. Den svenska utgåvan inkluderar en 17 sidor lång artikel av Charlier som skrevs som vore det en äkta biografi över den verkliga Blueberry, inklusive en riklig mängd fotografier från den tiden. En rolig idé som säkert fungerade bra när det begav sig, men som inte överlevt tidens tand särskilt väl, vare sig som en väl genomförd bluff eller som litterär text (där för övrigt Charlier trots sina förtjänstfulla försök i serien att undvika de klassiska fällorna med hur indianer skildrades här faller huvudstupa i romantiseringan av Södern under slaveriet). Men i en komplett utgåva förtjänar den sin plats, vårtor och allt, så det är synd om de länder där texten uteslöts.
  2. Om någon tror sig känna till någon serieläsare som gillar äventyrsserier av klassiskt slag men som ännu inte provat på Blueberry är det här nog den perfekta volymen att ge bort. Visst, julen är förbi, men det kommer fler chanser :-)

Thorgalkrönikan 5: Genom tid och rum

Thorgal 5 - omslag

Thorgalkrönikan har rullat på och nått fram till den femte volymen, kallad Genom tid och rum, en samling där det är svårt att se ett genomgående tema i de tre ingående album som tvärtom spretar åt alla möjliga håll. Som vanligt är det gedigen underhållning av klassisk europeisk actionseriestil där de tre albumen är:

  • Bergens herre: Ett tidreseäventyr där Thorgal utan familj trasslar in sig i en komplicerad historia (som ofta när tidsresor är ett bärande element i handlingen) med de unga Torric och Vlana, den förste en ung förrymd manlig träl som Thorgal hjälper och den andra en ung föräldralös kvinna. En handlingstung historia det här, som jag inte är helt säker på att den helt håller ihop när tidsreselogiken slingrar sig runt sig själv, men som en sucker för science fiction kan jag inte låta bli att gilla serier som den här som verkligen låter tidsresandet bli centralt i historien och inte bara en gimmick för att kicka igång handlingen.
  • Varghonan: Här är Thorgal återigen familjefadern som tillsammans med Aaricia och Jolan försöker finna en trygg plats när det är dags för Aaricia att föda familjens nästkommande medlem. Men det går givetvis inte som planerat när den maktgalne usurpatorn Wor försöker ta över makten över vikingarna, och Thorgal tvingas ta till våld, det som han både avskyr och är extremt skicklig på.
  • Nyckelväkterskan: Någon som trodde att det skulle lugna ner sig för den lilla kärnfamiljen efter att Wor-problemet avklarats? Trodde väl inte det! Istället dyker två gamla fiender och en gammal kärlek till Thorgal upp och han dras ytterligare en gång in i den andra världen, eller snarare de andra världarna som man kan resa mellan om man har de nödvändiga attiraljerna.

Som sagt, spretigt, med album i genrerna science fiction, äventyr och fantasy, respektive; det är inte menat som kritik, tvärtom uppskattar jag variationen, men nog måste det varit knepigt att hitta på ett samlingsnamn för boken 😉

Teckningsmässigt tycker jag bättre och bättre om Rosinski här, men tyvärr hittar jag ingen uppgift om vem som färglagt och färgerna bidrar mycket till den lyckade stämningen. van Hammes manus trummar på och även om jag inte kan anklaga honom för någon större originalitet fungerar hans handfasta och raka sätt (att tidsresorna i sig krånglar till berättelsen gör den inte mindre rättfram) att berätta utmärkt i de här berättelserna där de självklara ingredienserna är äventyr, våld, fantasi och en gnutta naket.

Thorgal 5 - Varghonan

Sen är det roligt att spekulera i vad som kommer hända härnäst; som en ny läsare av serien har jag ingen aning om var den kommer ta vägen, men jag märker att van Hamme nu i flera album lagt grundstenarna till en kommande konflikt mellan Thorgal och hans son Jolen. Vad som också är tydligt är att van Hamme liksom många andra äventyrsförfattare har lite svårt att hantera att hans manliga hjälte har gift sig, både för att hjältens romantiska/erotiska äventyr inte längre kan vara centrala (åtminstone inte om hjälten ska vara en en god och perfekt make) och för att familjen kommer i vägen för enkla okomplicerade hjältehistorier. van Hamme ska ha en ganska stor eloge för att han inte gör som en del andra manusförfattare i samma situation och helt enkelt ignorerar det faktum att hjälten har en familj utan istället låter Thorgal tydligt klargöra att för honom kommer familjen alltid främst, men det känns ändå som om Aaricia, Jolen och nu också Ylva har lite svårt att passa in i en del av van Hammes berättelser.

Den här gången ser vi i första albumet en Thorgal helt utan familj (något som snabbt förklaras med att han letar efter ett bra färdsätt för den gravida Aaricia vilket ger van Hamme fritt fram att inte behöva bekymra sig om Thorgals familj i resten av albumet) och en kvinnlig huvudperson som visserligen är mest kär i Thorgal men som av omständigheterna istället tvingas fokusera på Torric. I det andra står istället Thorgals familj helt i centrum, för att i det tredje igen förflyttas till periferin när fantasy-inslagen tar över; van Hamme löser här det där med erotiken genom att låta en dubbelgångare till Thorgal stå för den, och på så sätt kan ”titelkaraktären” samtidigt vara en god make och få ihop det med den (mycket minimalt klädda) gudinnan.

Om jag låter lite ironisk mot handlingen är det med flit; det här är egentligen inget större problem i serien men jag kan inte låta bli att notera hur van Hamme försöker lösa samma ”problem” som andra traditionella serieförfattare fått när deras mycket maskulina och dittills happy-go-lucky-äventyrare plötsligt ska infogas i en familjeroll. Lee Falk kämpade på med Fantomen, Al Capp med Knallhatten, och låt mig inte ens nämna superhjältesfären där de största namnen då och då blir gifta men det sällan håller en längre tid eftersom manusförfattarna sorgligt nog inte klarar av situationen.

Det finns såklart undantag, där det enligt mig mest uppenbara är en ännu mer klassisk serie än någon av de nämnda, nämligen Hal Fosters Prins Valiant som istället blev ännu bättre efter Valiants giftermålet Aleta både vad gällde äventyren och romantiken. Foster var en mästare på att introducera nya personer i serien som han kunde låta inta huvudrollen när han exempelvis skulle skriva en romantisk episod, och sådana kunde ju råka ut för vad som helst till skillnad från när huvudrollsinnehavaren var inblandad vilket öppnade dörren både för komedi och rejäl tragedi. Även serier som Mary Perkins och Bus Sawyer hade inga problem att hantera situationen efter titelkaraktärernas giftermål, så visst går det om man bara helhjärtat anammar förutsättningarna och vilka nya möjligheter som öppnas istället för att se dem som hinder!

Jag (jag skriver inte ”Vi” eftersom jag misstänker att de flesta som läser det här inlägget redan läst de kommande Thorgal-äventyren*) undrar jag hur van Hammes ”lösning” i det sista av albumen här kommer hålla, dvs att Thorgal för att undvika att hans fiender ska attackera honom via hans familj och att han därför måste resa bort, kommer hålla. Det är iofs en beprövad lösning, samma lösning som till exempel Stålmannen-serien (och många många andra…) alltid använt sig av för att förklara varför han inte gör slag i saken och gifter sig med Lois Lane för**. Men det är också en förklaring som alltid klingat förkrossande falskt med tanke på att Lois Lane och andra ändå hela tiden råkar i de mest besynnerliga knipor 😉

Thorgal 5 - Nyckelväkterskan

*: För den som liksom jag inte läst Thorgal tidigare, undvik för allt i världen att läsa introduktionstexterna innan du läst serierna eftersom de avslöjar precis allt som händer i albumen; framförallt när det gäller Bergens herre är mycket av poängen med historier av det slaget att pussla ihop vad som händer, men här berättas det prydligt i förordet.

**: Jo jag vet att Stålis ibland varit gift med LL men som sagt, det håller aldrig länge. Tyvärr, för personligen tycker jag att serien ofta fått ett lyft under de perioderna.

Linda och Valentin – Ett hyllningsalbum

Linda och Valentin hyllningsalbum - omslag

Det blir inget längre inlägg idag eftersom albumet ifråga, Linda och Valentin – Ett hyllningsalbum, inte är ett ”vanligt” seriealbum utan istället just vad titeln utlovar, dvs en hyllning från diverse serieskapare till Jean-Claude Mézière och Pierre Christins science fiction-serie. Och nog kan det vara trevligt att krypa ihop i en soffa och läsa kärleksfulla pastischer/parodier/varianter av en serie som är en gammal barndomsfavorit, men ärligt talat handlar sådana här böcker sällan om att publicera fantastiska serier utan mer om den där nostalgikänslan, den där känslan av att andra på olika sätt berättar om hur de också gillar samma sak som en själv, så det är svårt att göra någon längre recension som inte bara blir en lång lista à la ”…och sen gör F’Murr sin version av LoV, och sen gör Johan Wanloo sin, och sen…”. Därav det kortfattade inlägget, som jag börjar med en lista av några serier som ingår 😉

Vi får i albumet alltså läsa och se allsköns varianter av Linda och Valentin, till exempel vardagligt humoristiska serier som Guillaume ”Jolly Jumper svarar inte” Bouzards där de två försöker fixa ett motorstopp, kaotiskt-bisarra bidrag som Manu Larcenets (vilket gör mig verkligt nyfiken på hans albumlånga Linda och Valentin-album Jakolassens rustning som är tänkt att dyka upp på svenska endera dagen), bidrag som fokuserar på det grafiska à la gamle Spirou-teckanren José Luis Munuera, och ensidiga teckningar som det fantasieggande omslaget av min stora favorit F’Murr (jag blir alltid på gott humör när jag ser någonting av honom, hur enkelt det än är):

Linda och Valentin hyllningsalbum - F'Murr

Det som gör det här albumet intressantare än vanligtvis för liknande publiceringar är att förutom alla stora namn från den franska seriesfären har man inför utgivningen i Norden också frågat diverse serieskapare härifrån att bidra. Vilket gör att man får chansen att läsa Johan Wanloos Linda och Valentin (i typisk Wanloo-stil), eller för den delen hur det ser ut när de två sekulära rymdtidsagenterna stöter på asaguden Tor i Henning Kure & Peter Madsens tappning. De nordiska inslagen försvarar sina platser väl, och behövs också som kontrast mot en del av originalutgåvans serier som är lite väl pretentiösa (något som också går igen i de alldeles för uppblåsta korta presentationerna av serieskaparna, där de nordiska introduktionerna istället är föredömligt koncisa och upplysande).

Föga förvånande är det alltså ömsom vin, ömsom vatten, och för min del föredrar jag helt klart de serier som försöker berätta sin egen historia, oavsett om det handlar om serien i sig eller om det är ett mini-äventyr med Linda och Valentin; de som bara känns som förtäckt reklam för de egna serierna är de klart tråkigaste (och då menar jag inte som när Jonas Darnell mixar in Herman Hedning på ett kul sätt, utan serier som André Juillards). Men turligt nog finns det betydligt fler av den förstnämnda sorten så jag ger allt en tummen upp åt det här albumet av (oftast) underhållande bagateller avsedda för Linda och Valentin-fansen :-)

Linda och Valentin hyllningsalbum - Madsen

Karolinen Karl Kämpe

Idag blir det några ord om en hårdkokt svensk seriehjälte från historien: Karl Kämpe, en karolin som efter slaget vid Poltava driver runt i Europa och slåss mot allsköns ondska, framförallt av det demoniska slaget. Så om jag ska likna honom vid någon annan karaktär som också synts i seriernas värld får det nog bli Solomon Kane, dock gudskelov utan det surmulna puritanska inslagen 😉

Jag har läst de två serietidningarna som hittills kommit ut, båda finansierade via Kickstarter men som nu också går att beställa i fysiskt format via hemsidan www.karlkampe.se tillsammans med annat Karl Kämpe-relaterat som några noveller (som jag tyvärr inte hunnit läsa), och i digitalt format via de vanliga källorna, allt skrivet av Jörgen Karlsson. Så låt oss ta dem i ordning!

Karl Kämpe Äventyraren 1 – Djävulens kusk

I den här, den första serien med Karl Kämpe, erbjuds vi inte den vanliga introduktionen av en ny karaktär. Istället inleds tidningen med en kortare text om hans bakgrund, och efter serien följer också diverse texter om världen i serien. Och med tanke på att serien är tämligen kort, 12s, skulle jag säga att det är ett bra val; ett vanligt misstag med nya serier är att i sin ambition att bygga upp en värld dröjer det alldeles för länge innan de kommer till skott vilket gör att läsarna (eller för den delen, serieskaparen själv) tappar orken innan historien ens hunnit börja.

Här får vi istället en alldeles lagom dos bakgrundsinfo innan berättelsen börjar, en berättelse som ändå är en mjukstart i all sin enkelhet där Karl Kämpe helt sonika får visa vad han går för när han försöker rädda en ond man från sitt egentligen rättmätiga straff. Inga krusiduller här inte utan bara ett rättframt äventyr, och ett inte alls dumt sådant. Serien får mycket av sin stämning från de rikliga berättartexterna som gör att det närmast känns som en illustrerad novell snarare än någonting som urpsrungligen skrivits som en serie.

Så beroende på smak kan det förstås ses som en nackdel att serien inte låter bilderna berätta, men själv gillar jag att ibland läsa serier som istället vilar på texten. Just den här gången finns det faktiskt också en grafisk fördel: Per Folmers teckningar är kompetenta (om än en smula stela) och i de mer dramatiska utomhusscenerna utnyttjas också det svartvita formatets möjligheter med kontrasterande svarta och vita ytor, men i de inledande inomhusscenerna är det ont om svärta, och då gör de svarta textplattorna sitt till för att väga upp.

En godkänd premiär.

Karl Kämpe äventyraren 2 – Den enda kvinnan/Bryskt uppvaknande

Här i nummer två är tidningen betydligt mer påkostad, med dubbla längden och dessutom i färg. Nya tecknare är det också, och i den första längre serien, Den enda kvinnan, är det Reine Rosenberg som står för dem. Historien är den här gången betydligt mer personlig för Karl Kämpe eftersom han faller pladask för Nadia, titelrollens enda kvinna, men omständigheterna motarbetar honom.

Det är en betydligt mer ambitiös historia och den är kanske lite för ambitiös med tanke på hur lite jag som läsare ännu vet om Kämpe. Stora känslomässiga insatser tenderar att förlora lite av sitt värde om jag som läsare ännu inte lärt känna de inblandade karaktärerna och så är det här eftersom jag innan serien börjar bara kunnat följa Kämpe i en enda kort serie där hans personlighet var helt oväsentlig. Snyggt är det, med teckningar och färgläggning som passar bra ihop, men den där emotionella slagkraften saknas. Jag gillar grundidén i historien och den bibliska bakgrunden men jag tror att just den här serien skulle mått bra av att fått vänta ett tag, tills huvudrollsinnehavarens personlighet hade fyllts ut mer (och för den delen kanske serien också skulle behövt några fler sidor eftersom den är lite väl kortfattade nu). Men å andra sidan behövs just personliga historier för att bredda karaktären så det är en knepig balansgång.

Bryskt uppvaknande är en kortare och enklare historia som fyller i Kämpes bakgrund som soldat. Ifyllnaden är bra men serien känns ändå som den svagaste av de jag läst. Johan Elebrinks teckningar är lite väl avskalade och har en del problem med anatomin (vilket är lite överraskande med tanke på hur drivna hans teckningar var i fanzinet Stormens skugga, må vara att det var tecknat i en helt annan stil), och jag förstår ärligt talat inte varför Irina, huvudantagonisten i historien, agerar som hon gör.

Sammantaget tycker jag det är en kul idé med en seriehjälte tydligt placerad i Sverige och svensk historia; trots undantag som Viktor Kasparsson är det ont om sådana. Kvalitetsmässigt är Karl Kämpe inte riktigt där ännu, iallafall om jag ska jämföra den med helt professionella serier. Men det är en bra start och det är en serie av en typ som kräver mycket material för att man ska kunna bedöma den rättvist, och hittills finns det inte så mycket. Och det behövs lite finjustering av berättarstilen; den där känslan av illustrerad novell med rikliga berättartexter som fungerade bra i Djävulens kusk känns inte riktigt lika lyckad i Den enda kvinnan där istället scenerna helt utan sådana texter är de mest lyckade, och i Bryskt uppvaknande känns de helt malplacerade (vilket nog också beror på att det är serien med de svagaste illustrationerna).

Så jag skulle väl säga att det bästa vore om det kom ut betydligt mer av serien för att ge den en chans både att bygga vidare på världsskapandet och att trimma till seriehantverket. Plätt-lätt!