Serienytt.se – Fem Från Förr
|
 Postat av Simon, tisdag 2012 05 15 Jag har alldeles för mycket kvar att både läsa och skriva om serier jag köpte på SIS men skam den som ger sig 
Jag har skrivit om Li Österberg förut; mestadels om hennes egna fanzine Agnosis som brukar komma ut med ett nummer per år, lagom till SPX/SIS. Det kom ett nummer i år också, men framförallt kom det en ny bok med en längre historia: Nekyia, utgiven av Optimal Press.
 Familjegnabb
För den som köper Agnosis är det ingen överraskning att den grekiska gudavärlden är någonting som intresserar Österberg eftersom det har varit en del serier på det temat redan. Nekyia fortsätter på den inslagna vägen med ett klassiskt tema: En resa ner i Hades underjordiska rike.
Men sen är det slut med likheterna mellan Nekyia och klassikerna. Istället för ett tragiskt kärleksdrama eller dito vill de två människorna som tagit sig ned till Hades bara ställa några filosofiska frågor till guden, men han är rätt asocial av sig (och har dessutom huvudvärk) och bryr sig helt enkelt inte om dem. Hans brorson Hermes är däremot mer energisk, närmast en trickster, och betydligt mer intresserad. Förutom att försöka få Hades att engagera sig vill han också ha med sig denne på en familjefest på Olympen, och det är inte heller det lättaste.
Jag måste nog säga att även om jag tyckte mycket bra om Österbergs Det är inte så här det ska vara och diverse kortare serier i Agnosis så känns det ändå som om det är först nu hon hittat helt rätt. Det här är en alldeles egen typ av serier: Lugna, sakliga, filosofiska utan att bli överdrivet högtravande, och placerade i en intressant miljö. Plus likaledes intressanta personporträtt, oavsett om det handlar om gudar, människor eller de redan döda.
Det kanske låter träigt när jag beskriver det, med en serie som tar det lugnt och stadigt arbetar sig fram, men det är inte det minsta tråkigt att läsa. På sitt eget sätt är det här kanske den mest udda serien av alla jag såg på SIS i år;det är bara det att eftersom framförandet är så odramatiskt är det lätt att missa det.
Jag måste skriva några ord om Agnosis 11 för den innehåller också serier i samma miljö: En kortare avslutad historia om Hermes besök hos en vanlig familj, och dessutom den första delen av en längre berättelse om Pallas Athena. Hermes-serien är en charmig sak som mixar mytologi, arkeologi och kärlek, medan Athena-serien är väldigt lovande; som det ser ut hittills det bästa jag sett från Österberg (inklusive Nekyia). Det som gör den så bra är att den förutom det jag redan nämnt apropå Nekyia också har en något mer experimentell berättarstil och en tydligare huvudperson (Nekyia är mer av en ensemble-serie, och eftersom den är rätt kort hinner inte alla karaktärerna utvecklas lika mycket).
Sen gillar jag verkligen de robusta teckningarna, och hur väl Österberg fångar kroppsspråket ibland som i bilden här bredvid på Athena själv där hon står i all sin prakt efter ett hårt dagsverke.
Jag är rädd för att Österbergs serier kanske är alltför svårklassificerade för att sälja bra, så ta och köp Nekyia (och Agnosis med för den delen) både för att det är en bra serie och för att se till att serierna fortsätter komma ut.
Postat av Simon, lördag 2012 05 12 Andra omgången med SIS-fanzine, och jag tänkte börja med ett som jag egentligen borde köpt på förra SPX men då missade jag det…
Din själ för en saga av Daniel Westman: Ett av de bästa fanzinen jag köpte på förra årets SPX var Westmans Monstret under ytan, en stämningsfull liten berättelse med ovanligt bra färgläggning. Men Din själ för en saga köpte jag inte, och givetvis fick den Seriefrämjandets stora fanzinepris för 2011. För att komplicera det lite till fick å andra sidan Monstret under ytan ett hedersomnämnande i samma kategori i år; jag är uppenbarligen helt ur synk med Seriefrämjandet 
Hursomhelst, Dsfes är återigen en kort saga med en ovanligt ambitiös (och lyckad) färgläggning med tanke på att det är ett fanzine. 8 sidor utan allt onödigt fläsk, och Westman lyckas berätta sin saga så att den samtidigt följer det klassiska sagomönstret men trots det känns fräsch istället för generisk. Precis som förra året tycker jag att Westman borde försöka sig på att få in sina serier i Utopi; de är absolut tillräckligt bra, och jag skulle gärna se hans serier med ett ännu bättre tryck.
Stormens skugga av Johan Elebrink: En miniformat-tidning om Jonny som försöker att leva upp till sin döde fars ryktbarhet och liksom honom besegra den onda stormen. Det här är ett till hälften lyckat fanzine: Elebrinks teckningar är mycket drivna med en säker linje (men kanske en gnutta opersonliga), men manuset är svagare.
Lite oväntat egentligen eftersom det är fråga om en 24-timmarsserie (det brukar vara teckningarna som blir snabbare hopslängda med tanke på tidsbristen), men så kan det gå! Det skulle vara intressant att läsa någonting av Elebrink där manuset fått lite mer tid på sig att mogna; jag har för mig att det fanns fler fanzine av honom på SIS men nu var det alltså Stormens skugga jag fick med mig hem.
Snö av Lisa Harald: Lite större format handlar det om i den här serietidningen om Asta, hennes nyligen döda vän Astrid, och Astrids vän Sofie som Asta träffar i samband med Astrids begravning. Helt klart manga-inspirerade teckningar, men här känns det inte alls som ett misslyckat försök att göra manga-serier utan istället en riktigt bra serie med tydliga influenser utifrån.
Saknad, sorg, och ny trevande vänskap (och mer ändå) erbjuds, och det här är ett alldeles utmärkt exempel på en serie som passar bra i ett fanzine; det är en historia som är för kort och okomplicerad för ett längre album, men i en tidning som den här fungerar det fint.
Vik hädan av Johanna Andersson: Slutligen en serie av klassiskt strippformat, med (nästan alltid) fyra rutor / stripp-schema. Ett knepigt format eftersom det alldeles för lätt blir slentrianskämt som känns uttjatade redan första gången jag läser dem och visst finns det en del strippar här som är av Knasen-kvalité, men de som är bra är å andra sidan riktigt bra.
Kontrasten mellan den extremt timida nyblivna läraren Maria och hennes persona när hon är besatt av en demon är bitvis underbar, understryket både av teckningar, manus och textning. Och så finns det såklart som i alla strippserier som fungerar en historia som löper över flera strippar, och för min del skulle jag gärna se fler utöver de 16 som presenteras här
Det var nog alla fanzine jag tänkt skriva om den här gången är jag rädd. Jag köpte visserligen några fler, men då handlar det om fanzine där jag redan skrivit om tidigare nummer flera gånger (som Li Österbergs Agnosis och Emma och Sara-serierna) där jag inte har mycket att tillägga: Om jag inte gillat dem skulle jag självklart inte fortsatt att köpa dem!
Generellt sett var jag kanske inte riktigt på shoppinghumör i år så det blev färre fanzine än jag egentligen hade velat, och jag köpte heller inte så många på ren chans. Därför blev det också färre riktigt bra fanzine som jag kommer komma ihåg en längre tid; om jag skulle plocka ut några specifikt så är det nog Astrobebis, Min själ under ytan och Vik hädan som är de som jag kommer komma ihåg till nästa års SIS. Därmed inte sagt att de andra var dåliga, men det är de här tre som passade mig bäst
Postat av Simon, söndag 2012 05 06 Dags för SIS-fanzinen! De blev inte så många, men jag tänkte ta dem i två omgångar ändå; det blir mer hanterligt så tycker jag. Sen är det här alltså fanzine som jag köpte på årets SIS och som därför är nya för mig; jag vet att åtminstone Oh Yeah kom ut för några år sedan. Here goes nothing:
Vid isens kant av Robert Pettersson: Egentligen är det här inte ett fanzine eftersom det är ett av häftena i Kolik & Seriefrämjandets serie Grafiska novelletter där t ex Frida Ulvegrens Tack och förlåt och Jan Bieleckis Några feta också ingår, men tidningen passar ända bra in här, även om det är en en smula mer påkostad utgåva än de andra
Vik är en berättelse om tre vänner som ska ut och fiska på en isbelagd sjö; en på ytan enkel sak som snart visar sig vara ack så problematisk när Louise inser att hon tycker det är etiskt fel att fiska. Kort sagt, ett litet moraldrama i vintertid.
Precis som de andra novelletterna jag läst är det här en elegant utformad tidning; det är ett bra format för att presentera serieskapare som ännu inte slagit igenom hos den stora massan. Robert Petterssons teckningar med grova/breda streck gör att historien får en handfast och realistisk ton, och jag gillar också den personliga färgläggningsstilen; kanske inte ett sätt att hantera färger jag alltid skulle vilja se eftersom jag tror att jag skulle tröttna på det i längden, men i det här blygsamma omfånget uppskattade jag det. Manuset är dock svagare: Lousie blir lite för gnällig och inkonsekvent vilket gör att åtminstone jag känner att det moraliska dilemmat tappar kraft. Men å andra sidan vet jag faktiskt inte om idén är att debattera etiken i att döda djur för att äta dem (det funkar inte så bra av nämnda skäl) eller att visa upp en människa som inte är i balans med sig själv och världen omkring henne (det funkar i så fall bättre).
Astrobebis av Hanna K (Nyström, men hon verkar stryka efternamnet i sitt artistnamn): Ett typiskt fanzine, i anspråkslöst A6-format, som precis som utlovat handlar om en liten intergalaktisk bebis. En astronaut störtar på en okänd planet, träffar en inföding, blir kär, och presto, en bebis!
Är det amatörmässigt tecknat? Japp. Osofistikerad handling? Japp igen. Talangfullt? Jajamensan!
Det är sånt här som gör det så roligt att köpa fanzine: Man vet aldrig vad man får, och om man har tur så blir det någonting man gillar. Som Astrobebis. Det är som svagt lite svajigt framfört men serien har mycket hjärta, och den har det där lilla extra som gör att jag så gärna har överseende med bristerna. Häftets lilla format passar perfekt till de bitvis mycket söta teckningarna; i större format tror jag att mycket av charmen riskerat att förloras. Ett alldeles utmärkt fanzine alltså, precis som det ska vara
Oh Yeah av Jenny ”McPenny” Axelsson: Liksom Astrobebis ett typiskt fanzine, den här gången i A5-format och med en handfull kortare serier. Jämfört med Hanna K tecknar Jenny Axelsson i en mer realistisk stil och då är det lätt hänt att brister i teckningarna blir mer uppenbara, och så är det nog här. Omslaget är utmärkt, men jag måste nog säga att jag efter att ha läst de första serierna tyckte att resultatet var sådär: Absolut inte oävet, men lite väl stelt framfört.
Men den avslutande Mixtape var däremot riktigt bra: Bara en stark lyckokänsla skildrad på 8 sidor, rakt på sak utan någon komplicerande handling, och med teckningar som har en lösare och ledigare stil som jag tycker passar bättre än den i de tidigare serierna. Så ett fanzine som avslutar med flaggan i topp
Det var allt för idag: Tre stycken tidningar som alla hade sina poänger, utan tvekan. Jag återkommer snart med de återstående fyra (tror jag det var) svenska fanzinen jag köpte.
Postat av Simon, tisdag 2012 05 01 
Nu så har jag kommit igång med att läsa SIS-böckerna; det blev den tjockaste av dem alla jag började med, närmare bestämt Henrik Bromanders Smålands mörker. 628 sidor om Erik som växer upp i Nässjö i en rejält dysfunktionell familj, med en mamma som verkar hata honom och en pappa som är förvirrat extrem-politiskt aktiv; givetvis har båda också problem med spriten. Vänner är det ont om, och de enda människor han kommer nära är sin farfar Stig och den något äldre Annika som han lär känna på ortens bibliotek.
Förutom sin allmänna alienation är Erik också fascist, seriefantast, och homosexuell (de två förstnämnda med stolthet, medan det tar ett tag för honom att acceptera och erkänna det sistnämnda). Fascismen är en viktig del av hans liv som ung, med diskussioner om fascism kontra rasism / nazism / klasstillhörighet / kommunism, men också planer på hur man genom våld ska vinna andra människor över till ideologin. Så det är inte precis ett enkelt liv han har framför sig, och mycket riktigt går det mesta åt helvete med en långvarig fängelsevistelse som kulmen.
Det är lika bra att säga det först som sist: Bromander är en kass tecknare med de flesta mått mätt. Personers ålder är ibland omöjligt att avläsa (när Eriks mamma blir gravid kändes det smått bisarrt, med tanke på att jag trott att hon var typ 55 år), ansiktsuttrycken är få och variationslösa, och gång på gång missade jag repliker i serien eftersom den grafiska skillnaden mellan teckningarna och pratbubblorna är så små att jag helt enkelt inte såg bubblan innan jag fortsatt till nästa ruta. Kort sagt, hellre än bra.
Tillsammans med den avtrubbade känslan i skildringarna av det mesta som händer (personer reagerar aldrig riktigt, eller om de gör det så märks det i alla fall inte på teckningarna) och Eriks passiva personlighet, förutom i undantagsfall, borde det bli en bedövande känsla av menlöshet som kanske en del uppskattar men normalt inte jag.
Men sen är det det där med fanzinen…
Insprängda i boken finns nämligen diverse nummer Eriks fanzine, Ansikte, där han skildrar sitt eget liv. Hur han fascineras av fascismen, hans uppvaknande homosexualitet, hans relationer till familjemedlemmar, vänner, och älskade. Allt tecknat och framfört i en än mer amatörmässig stil än serien i övrigt, men å andra sidan med en passion och rättframhet som inte går av för hackor.
 Från ett fanzine Det är ärligt talat suveränt gjort: Den vanliga serien visar oss vad som händer med Erik från ett utifrånperspektiv, medan fanzinet visar oss Eriks bild av hans liv och känslor. Där Erik sedd från utsidan verkar likgiltigt känslokall är hans inre liv desto rikare, och betydligt mer nyanserat. Hans vurm för den klassiska teoretiska fascismen känns begriplig (från hans utgångspunkt sett), och hans kärleksförklaring till sin första stora kärlek och sin reaktion inför den senares svek är smärtsamt ärlig.
Om Smålands mörker bara innehållit den reguljära skildringen hade jag tyckt det varit ett taffligt framfört misslyckande; om boken istället bara innehållit fanzinen hade den känts meningslös utan den bakgrund som nu finns. Att kombinera de två är ett genialt grepp, och Bromanders svagheter som tecknare har snarast vänts till en fördel; de krattiga och emotionellt tomma teckningarna kontrasterar så mycket starkare mot de självutlämnande fanzinen än om de förstnämnda hade varit bättre på att visa vad människorna känner i sitt inre. Det är helt enkelt mycket styvt gjort att på det här sättet utnyttja sina färdigheter maximalt, och därmed göra Erik till en levande person som jag kan ha sympati men framförallt förståelse för, hans svagheter till trots. Bravo!
Postat av Simon, söndag 2012 04 01 Den som läst den här bloggen ett längre tag vet nog att min smak ofta drar åt den starka berättelsens håll, mot fiktionen och fantasin. Men jag provar gärna att läsa allt möjligt som någon rekommenderar; i det här fallet Julia Thorells delvis självbiografiska bok Juni. Utgiven på Kartago förlag skildrar den Juni från det att hon är en liten flicka till nutidens (?) 27-åriga version.
Men det är inte precis en traditionell beskrivning av livet som 5-åring, 6-åring, 7-åring och så vidare. Istället blir det nedslag i olika perioder av hennes liv, med några sidor som liten, en episod från Konstfack-tiden, en semesterresa till Italien, och annat smått och gott. Som en skildring av en uppväxt fungerar det alldeles förträffligt; jag kan inte påstå att jag vet vem Juni verkligen är efter att ha läst boken, men däremot har jag fått mig till livs en intressant och mycket rolig berättelse om en människas historia, om hennes känslor, och om hennes relation till sin far (som är den som förutom huvudpersonen själv är den enda som vi får följa albumet igenom).
Och om hennes relation till vuxenserier.
För vid sidan om det svåra med att hantera kärlek och relationer handlar det kanske ännu mer om hur alla trassliga känslor symboliseras av avskyn inför vuxenseriernas värld, som hennes far utsatt henne för redan som liten. Har man en hippie till far som vill att allt ska vara naturligt och ocensurerat som dessutom gillar serier så kommer tidningar som Pox och Epix finnas framme även för småbarn att läsa, och det är kanske inte en sådär alldeles utmärkt idé. I teorin kan det kanske låta bra med en förälder som är gränslös och vill alla väl, men i verkligheten kan det vara nog så jobbigt (vilket framgår med all tydlighet här) och istället kännas som att föräldern inte bryr sig om en. Att säga att allt är OK är också att frånsäga sig allt ansvar; om allt är OK behöver man ju inte bekymra sig om knepiga frågor som vad barn mår bra/inte mår bra av, vad de gör, osv.; föräldern har abdikerat.
OK, det här låter ju deppigt värre, men Juni är mer än något annat en riktigt rolig bok att läsa. Även i de mörkaste ögonblicken, som då Junis konstfackliv är som värst, ser Thorell humorn i det hela när Juni som en benlös amöba slingrar sig till skolan:
Och sen har vi teckningarna förstås, de underbart livliga teckningarna! Vid en första anblick ser det ut som en ganska typisk stil från Galago-skolan, men när jag tittar närmare märker jag att det finns någonting speciellt här. Ögonens och kropparnas språk är när det behövs precist fångat, och på vissa sidor skiner tecknarglädjen starkt. Det är kanske det jag saknar mest i många nutida mer eller mindre självbiografiska serier: Att det syns att den som gjort den verkligen älskar att teckna. Istället känns det alltför ofta som om teckningarna bara är ett nödvändigt ont för att värka fram en berättelse. Men icke så här, det här är någon som tycker om tecknandet i sig. Inga likheter i övrigt, men en annan någorlunda ny svensk serie där jag såg samma sak och därför gillade serien skarpt var Tinet Elmgrens Asbesthjärtan: Kanske inte de mest tekniskt fullfjädrade teckningarna, men himla roligt att läsa
En mycket rekommendabel bok alltså; ett extra plus att för mig var Julia Thorell en helt ny och mycket givande bekantskap!
Tillägg: Ha! När jag taggade det här inlägget så visade det sig att jag faktiskt hade taggen Julia Thorell redan, dvs jag har nämnt henne någon gång förut. Nyfiket klickade jag mig vidare och ser man på: När jag skrev några rader om babian.se i samband med SPX 2011 så var det hennes serie om t-banan jag tyckte bäst om; faktum är att det är den enda jag kan påminna mig vad den handlade om, ett år senare. Min smak är uppenbarligen densamma nu som då
|
|
Senaste kommentarer