Marshal Blueberry

marshal blueberry - omslag

(något beskuret omslag)

Här har vi ett udda inslag i Blueberry-serien: Tre album skrivna av Jean Giraud efter Jean-Michel Charliers död, med teckningar av William Vance i de två första och av Michel Rouge i det avslutande. Dessutom med ett långt glapp på sju år mellan album två och tre, så jag utgår från att det bara var det faktum att tvåan avslutas med en rejäl cliffhanger som gjorde att det ens blev en avslutning.

För jag har ärligt talat svårt att tro att Vances två album sålde värst bra, för det här är med marginal de sämsta Blueberry-album jag läst. Konstigt nog, för jag gillade verkligen Girauds insats som manusförfattare när han tog över huvudserien, men här misslyckas han med det mesta i en mycket klichéfyllda historia om vapensmuggling till indianer och  maktfullkomliga småpåvar i en småstad i Västern.

Men det finns en bra sak med boken (förutom då att den för första gången presenterar de här albumen i en bok på svenska, och det uppskattas av er ibland alltför komplettistiska krönikör) och det är att den är ett ypperligt exempel på hur stor roll teckningarna spelar för serier.

För när jag säger att Girauds manus inte är bra är det en sanning med modifikation; jag har ärligt talat svårt att bedöma det eftersom Vances teckningar är så urtrista. Hans människor är stela som pappfigurer, och han verkar huvudsakligen bara kunna teckna ansikten rakt framifrån eller från sidan. Han misslyckas ofta med grundläggande anatomi (framförallt händer har han problem med), och färgläggningen känns lika tunn och spretig som hans pennstreck. Jag har nog läst något enstaka album av honom förut (har ett minne av något Bob Morane-album som liten, och någon enstaka episod av XIIIi Agent X9) men utan att komma ihåg någonting från dem hade jag ändå inte trott att det skulle se så illa ut; William Vance är ändå en serietecknare vars namn jag känner igen väl. Men det kan förstås vara så att Vance och Giraud helt enkelt inte passade ihop som serieteam, så jag förstår varför det bara blev två album av dem.

marshal blueberry - vance

Jag förstår Blueberrys förvåning i ruta 8 för vad i #/&€/%#& händer egentligen med Adams hatt?!?

Kanske var det det sju år långa uppehållet som gjorde Giraud gott, eller så är det så enkelt som att när Michel Rouge tog över tecknandet så klickade det plötsligt, för det tredje albumet är långt bättre och en fröjd att läsa. En del av glädjen är självklart baserad på att det nu ser bra ut, med teckningar som påminner en hel del om Girauds egna med med lite förre streck och något enklare utförande, men med säker hand. Lägg därtill mer mättade färger ger sidorna mer tryck och karaktär, och visuellt blir det klart godkänt. Men även handlingen lyfter; ett mästerverk är det verkligen inte men det känns som en rejäl och handfast västern av klassiskt snitt, och det är inte fy skam.

marshal blueberry - rougeDet var kul att se de här albumen eftersom jag inte läst dem förut och jag tycker ju om stora delar av de vanliga Blueberry-albumen, men kvalitén på serierna lämnar som sagt en del att önska. De har också problemet att eftersom de utspelar sig innan albumet Den försvunna gruvan så blir det inte riktigt spännande vad gäller hur det ska gå för Bliueberry själv. Som den nämnda cliffhangern som avslutar album två: Det är svårt att vara orolig för att Blueberry inte ska överleva 😉

I övrigt kan jag säga att det är en prydlig utgåva i samma format som Cobolts andra Blueberry-böcker, men att det är ett sidospår märks. Här saknas till exempel helt redaktionellt material om vad det egentligen är för serier och det är lite synd för jag skulle uppskattat att få läsa mer om bakgrunden till varför de skapades, så jag fick gå till Wikipedia för det istället. Fast det hade ju iofs det goda med sig att jag också fick läsa om Blueberry 1900, en aldrig genomförd tänkt fortsättning på den vanliga Blueberry-serien som Giraud planerade, med François Boucq som tecknare, och som bland annat skulle innehållit en leviterande president William McKinley i Vita huset. Det hade varit roligt att se!

Kan köpas bl.a. här:

Lästips: Vildmarks-systrar

vildmarks-systrar - katten loori flyr - omslag

Ibland kommer det serier som jag inte har mycket att säga om men som jag ändå vill uppmärksamma; kanske för att det inte behövs, kanske för att jag redan skrivit om dem och inte har någonting att tillägga, kanske är jag trött i fingrarna 😉

Som Vildmarks-systrar – Katten Loori flyr, en svensk utgåva av amerikanska Lumberjanes som samlar de första fyra avsnitten i en bok. Eftersom jag gillade den amerikanska boken när jag skrev om den och dessutom beklagade mig över att den inte fanns på svenska så, tja, nu när den faktiskt gör det tänkte jag det var värt att nämna!

Jag har inte den svenska utgåvan själv (jag ramlade över den helt oförhappandes i en butik idag) så jag kan tyvärr inte säga någonting om översättning med mera, men det är kul att serien kommit hit. Jag har inte själv läst den sedan Noelle Stevenson lämnade manusarbetet eftersom det främst var hennes bidrag jag uppskattade så jag vet inte om den fortsatt vara bra efter det. Men eftersom Stevenson skrev serien de första sjutton avsnitten vet jag att iallafall den här boken har bra manus, och jag har redan tipsat en kompis som i dagarna var ute efter en födelsedagspresent till sin dotter om den.

Och det påminner mig om att jag borde prova på TV-serien She-Ra and the Princess of Power, med tanke på att Stevenson är ansvarig för den med. Aldrig får man vila! :-)

vildmarks-systrar - katten loori flyr

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

MAD: Don Martin 1965-1973

don martin 1965-1973 - omslag

SKWOOF. GATHLORP Och framförallt THWOP, den ljudeffekt som jag själv mest av allt sammankopplar med Don Martin, MAD-tecknaren vars andra samlingsbok nu kommit och som (precis som titeln säger) innehåller de serier han gjorde för tidningen  under åren 1965-1973. De här är bara några av de hundratals ljudeffekter i boken, och precis som den första samlingenpryds omslaget av desamma.

Och det tycker jag är mycket rimligt, för det bästa med Don Martins serier är just att de är så extremt mycket just serier: Ljudeffekter är en integral del, Martins mycket speciella sätt att teckna människor som är absurt om man skulle försöka föreställa sig dem i verkligheten ser precis rätt ut på sidan, och humorn är så gott som alltid visuell snarare än textbaserad (förutom ljudeffektskomik, förstås!). Och just i Mad, en tidning där det mesta andra saknade den där seriekänslan, med tecknare som Dave Berg och Mort Drucker som på sitt sätt är skickliga men som mer känns som illustrerade berättelser, så tyckte åtminstone jag när jag var liten att det var skönt när Martins enklare och mer lättydda sidor dök upp.

I den här samlingen har Don Martin hittat sin slutgiltiga form: Mestadels enstaka mycket korta serier, men ofta med sviter av serier med gemensamt tema, med titlar som Don Martin fluktar in en gammal saga, Don Martin tar en ny flukt på samma gamla saga, och Don Martin tar en allra sista flukt på samma jämrans saga, alla serier som utgår från Rapunzel och lägger till en Don Martinsk knorr:

don martin 1965-1973 - saga

Vad mer finns att säga som jag inte sa redan om den förra boken?

  • Jag är lite fascinerad av att 192 sidor, inklusive några artiklar, räcker för att täcka 8 år av MAD. Men det beror nog på att MAD inte publicerades en gång / månad utan mer sällan; som alltid valde MADsin egen väg istället för att göra som alla andra 😉
  • Jag är också fundersam över hur många sidor som är i färg. Jag är ganska säker på att innanmätet i tidningen i princip alltid var i svartvitt och att de enda färgsidorna alltså var de tre som omslagsarket utgjorde, minus omslaget förstås, så det skulle betyda att Martin i så fall oftast fick breda ut sig där. Men det är klart, vem skulle velat se Dave Berg i färg? Eller så har jag fel, dvs det fanns ibland färg på de inre sidorna, alternativt så har några av sidorna färglagts för senare utgåvor… Någon förklaring måste det ju finnas till de färglagda serierna här som sträcker sig över mer än en sida!
  • Ett plus för serierna här jämfört med de i den förra boken: Som jag skrev härovan har Martin hittat sin slutgiltiga form här, och det innebär också att de skämt som hade sin grund i gamla uttjatade ämnen som den sura frun är mer sällsynta. Här är det ett helt eget universum som serierna utspelar sig i, där crazy-humorn är den enda existerande naturlagen. Jag gillar det nästan abstrakta draget det tillför, där ingenting spelar någon roll förutom den sista knasiga rutan.
  • För den som vill pryda sin vägg med lite Don Martin medföljer också en affisch där två klassiska målningar har omtolkats av honom.

I övrigt ger jag samma rekommendation som förra gången: Läs boken långsamt, för åtminstone för min del blir det för mycket om jag sträckläser den. Jag är i och för sig inte ett jättestort fan av Martins typ av humor även om jag uppskattar att han finns och att hans serier fortlever, så kanske större fans tycker annorlunda. Men kom ihåg att det inte finns sådär jättestora mängder av hans MAD-serier; den amerikanska kompletta samlingen av desamma är på 1200 sidor så det torde betyda att det inte blir mer än sisådär fyra ytterligare volymer på svenska 😉

don martin 1965-1973 - hippie

Kan köpas bl.a. här:

Blueberry: Toppar och dalar

I och med att den sjunde volymen i Cobolts återutgivning av Blueberrydykt upp måste jag konstatera att jag misstog mig när jag förra gångensa att det här skulle bli det sista vi såg av Charliers manus; jag hade fått för mig att även Charliers sista album, Arizona Love, skulle vara en del av bok sju men så är det alltså inte. De tre albumen som ingår är följande:

Spökfolket

Här avslutas berättelsen om Blueberrys liv tillsammans med navajoerna i och med att deras flykt från det karga reservatet fullbordas. Det är snyggt tecknat med en Giraud i högform, och Charlier väver en intrikat historia, men jag tycker ändå att det är rätt skönt när historien tar slut. Varför det?

Trots det jag skrivit om de tidigare böckerna vad gäller Charliers skildring av indianerna och hur han hela tiden förbättrar denna (jämför navajoerna i Spökfolketmed indianerna i det tidiga albumet Ensamma örnenoch skillnaden är milsvid) så skaver det fortfarande lite, åtminstone för mig. Blueberry fortsätter att vara den enda som kan rädda indianerna; ibland är det självklart han som har bäst möjligheter när det gäller kunskap om hur armén arbetar, men det är lite skumt att han ska vara så mycket bättre än dem på gerillakrigföring med tanke på att det i princip är det indianerna utövat i åratal.

Dessutom känns aldrig Blueberrys kärleksrelation med Chini som mer än en påklistrad dramatisk detalj, för att problemen mellan Blueberry och Vittorio ska få en mer personlig prägel. Och jag tror Charlier tyckte ungefär detsamma, med tanke på hur Blueberry och Chini skiljs åt i slutet av Spökfolket:


Några års samvaro, inklusive att utföra livsfarliga uppdrag för att vinna Chinis kärlek (som han dessutom uppenbarligen har eftersom Chini alltid avfärdat Vittorio så fort hon fått chansen), och det hela slutar med att äh, Vittorio är värd din kärlek, jag drar vidare, tjaba! 😉

Sista kortet

När indankapitlet är avklarat drar handlingen vidare med att knyta ihop alla trådar som lagts ut under seriens (dittills) tjugo år. Härnäst handlar det för Blueberry om att bevisa sanning om sydstatsguldet, och därmed är det givet att han måste bege sig till Mexiko för att hitta Vigo, mannen vars lögner gjorde Blueberry till en rymling:

Charlier är i sitt esse här, med en handling där alla intrigerar mot varandra. Och eftersom Vigo och Blueberry träffats förut känner vet de vad den andre går för, medan de andra stackars parterna i den här historien som tror att de kan utmanövrera Blueberry och/eller Vigo är chanslösa.

Det är ett bra och passande slut på Blueberrys mexikanska äventyr, med en känsla av oundviklighet i dramat. Jag vet inte om Charlier visste att han närmade sig slutet på sin insats vad gäller Blueberry, men visst är det tydligt här att hans plan är att se till att inga bihandlingar lämnas åt sitt öde. Känslan av att en epok går mot sitt slut förstärks av Blueberrys agerande som är mer än vanligt dödsföraktande, där han vet att han nästan inte har någon chans att överleva som han agerar men han gör det ändå, trots att det inte är helt solklart varför han plötsligt så avskyr sitt liv på flykt.

Också Giraud bidrar till stämningen, både i den mer allmänna tonen där den skitiga realismen börjar dra mer åt det impressionistiska hållet (se exempelvis McClures ögon längst ner till vänster på sidan ovan) och i detaljer, som Blueberrys grånande tinningar.

Sedan gillar jag också de sidor som inte är lika fullpackade av text som ofta är fallet med Charlier; ibland trycker han in så mycket text att till och med Blake och Mortimerskulle kunna bli lite avundsjuka. De mer avskalade sidorna där teckningarna får stå för stämningen, utan text och med färgläggning som inte skulle skämmas för sig i Girauds science fiction-serie Inkalen, gör sitt till för att variera rytmen:

Allt som allt, ett av de bästa albumen i sviten.

Vid vägs ände

Ytterligare en titel som anspelar på att slutet är nära. Sydstatsguld-problemet är avklarat, men Blueberry sitter fortfarande i knipan eftersom alla tror att ha försökt mörda USAs president. Så, upp på hästen igen för att avslöja vem de riktiga intrigmakarna var, och dags att återse några andra gamla favoriter/fiender!

Ihopknytandet av trådar är inte riktigt lika framgångsrikt den här gången tycker jag. Vigo är en betydligt intressantare karaktär än de som dyker upp här, och hela den politiska intrigen känns också blek jämfört med det mycket mer personliga anslaget i Sista kortet. Dåligt är det inte, men kanske en smula pliktskyldigt. Och Charlier faller också tillbaka på en del inslag som han använt väl många gånger, som det myckna användandet av dynamit så fort någonting oväntat ska göras:

Men det gör i och för sig att Giraud får tillfälle att briljera; kombinationen av natt, snö och explosioner är svårslagen som stämningsförhöjare, och det jag gillar absolut mest i det här albumet. Färgläggningen är överlag mer dov och mättad än i de tidigare albumen och det ser riktigt bra ut; det framgår inte vem som ursprungligen gjort den (förutom att den är godkänd av och i vissa fall omgjord av Giraud) men en eloge till personen ifråga.

Nu är det iallafall bara ett album kvar av huvudserien där Charlier står för manus, och i det ska den allra sista lösa tråden klaras av: Chihuahua Pearl, den kvinna som Blueberry haft starkast känslor för (som sagt Chini var bara ett stickspår även om hon finns med i fler album än Pearl). Så den får vi se i samling åtta, tillsammans med de första albumen där Giraud även står för manus. Jag har bara läst de sistnämnda en gång förut, på danska, men då tyckte jagatt Girauds egna album var starkare än något av Charliers. Vi får se om jag fortfarande håller med mig själv :-)

Kan köpas bl.a. här:

 

PS. När jag läste den här boken noterade jag för första gången en sak jag inte sett förut. Under läsningen slötänkte jag lite att textningen varierade rätt mycket i boken; ibland vanliga prydliga versaler, ibland lite rundare och med en prick över ’i’. Men när jag faktiskt tänkte till lite såg jag att det fanns ett system: McClures repliker är konsekvent textade på det senare sättet, medan all annan textning (repliker, textplattor) använder den förstnämnda varianten. Se till exempel sidan från Sista kortethär ovan, där McClure syns till. En snabb titt i Carlsens gamla svenska utgåva visade att ingenting liknande fanns där, men däremot började den här egenheten redan i albumet Chihuahua Pearli Cobolts utgivning (innan dess ”pratar” McClure likadant som alla andra). Så jag antar att samma gäller de franska originalen men eftersom jag inte har tillgång till dem så är det bara en gissning. Och sen återstår frågan vad det symboliserar: En sprucken whiskyröst? En äldre mans röst? Någon dialekt? Mystiskt!

Tex Willer – Hämnaren

Tex Willerär ett namn jag känner igen lite svagt från när jag var liten; det var en serie som jag i bakhuvudet var medveten om existerade, men den befann sig definitivt i periferin av mitt läsande. Någon gång såg jag ett häfte och jag har ett diffust minne av att ha läst en episod där en utomjordisk invasion medelst växter (kaktusliknande har jag för mig?) hotade Jorden men där Tex Willer klarade kakan. Men det kan iofs varit någon annan serie; som sagt var det här en serie som jag med nöd o näppe minns att den funnits. Men nu har Ades Media gett ut ett album med serien så det är dags att se vad det egentligen är fråga om :-)

Och svaret är åtminstone när det gäller det här albumet, Hämnaren, att det är en mycket typisk västernhistoria à la spagettivästern som erbjuds: Långa trenchcoats, blodiga revolverdueller, och en uppsjö karaktärer som varierar från genuint onda till mer moraliskt tveksamma. Renhjärtade och ädla hjältar göra sig icke besvär i den här där en ung Tex Willer som är ute för att hämnas på de som dödat hans far på sin höjd framställs som inte lika moraliskt korrupt som andra, men en våldsam typ som hellre tar till vapen än försöker hitta en fredlig utväg är han allt.

Trenchcoats: ✔︎
Regn: ✔︎
Widescreen: ✔︎

Serien är en del i en svit fristående böcker som gör nedslag i Tex Willers historia vilket gör att den borde vara en bra introduktion för Willer-nybörjare som jag (de där eventuella mördarkaktusarna räknar jag inte), men den lyckas lite sisådär med det vad gäller manuset. Jag klarar av att följa med i Mauro Bosellis historia men utan att ha läst serien förut ekar det känslomässigt tomt när personer med minimal presentation dyker upp som jag inte har någon relation till. Jag anar till exempel att Tex interaktion med sin mer fredliga bror som här klaras av på någon sida kan vara avsedd att ha stor tyngd, men för mig är den betydelselös eftersom jag aldrig sett brodern förut och innan han dök upp på sidan inte visste att han existerade. Samma sak med andra karaktärer här som sheriffen Callahan, desperadon Juan Cortina, med flera; det är för många personer som trängs på sidorna för att jag ska hinna lära känna någon av dem. Visserligen är det inte ovanligt i spagettivästern med komplicerade intriger med multipla parter, men här är det snarare en okomplicerad intrig med onödiga multipla parter som rusar förbi.

Det är givetvis knepigt med en serie som funnits i mer än 70 år när en ny läsare som jag ger sig på den, med tanke på all den bakgrundshistorik som finns. Men jag tycker ändå att det kan göras bättre om fokus ligger på att berätta en bra historia som står på egna ben, och att inte nödvändigtvis inkludera alltför många karaktärer utan nöja sig med någon enstak som då istället kan skildras djupare. Här känns det mer att det handlar om att pricka av att alla som borde nämnas också nämns.

Jag kan inte låta bli att tänka på en annan västernserietidning som hade ett liknande upplägg, dvs att låta olika serieskapare göra fristående historier om en karaktär som funnits i decennier och som hoppade vilt i karaktärens liv: DCs Jonah Hex-tidningfrån 2006-2011. Jag själv hade onekligen lite mer kunskap om Hex när jag började läsa tidningen än jag hade om Willer så det hjälpte förstås, men den serien lyckades medelst bra historier att få mig intresserad av vilka bipersonerna var och deras relation till Hex, något jag tycker Hämnarentyvärr inte lyckas lika bra med.

Stefano Andreuccis teckningar tycker jag däremot är mer lyckade i sin slicka europeiska stil. De blir ibland snudd på klichéer av sig själva när spagettivästern-influenserna blir starka, men det ingår i konceptet så det är i praktiken inget problem. Plus för en utmärkt färgläggning (signerad Matteo Vattani), och för en likaså bra fysisk utgåva; det märks att det är fans som ligger bakom, precis som det brukar vara med Ades-utgåvor. Det enda som kändes lite off med illustrationerna är att Tex Willer själv är så snutfager och det känns lite udda i en spagettivästern där alla brukar vara lika fula och skitiga 😉

Jag anar att för den som redan gillar Tex Willeroch har hunnit bygga upp en relation till serien är det här en mycket bättre bok än för mig; som en introduktion till Tex Willerfungerar Mauro Bosellis manus mest i att det syns till så många personer som jag antar är viktiga för Willer och som jag nu är medveten om att de existerar, men för den som redan vet vilka dessa är kan scenerna med dem fyllas på med mycket mer känslor. För min del vet jag efter läsningen att Tex Willer har en bror, att hans far mördades, och att han eventuellt är/kommer bli vän med Jim Callahan och Juan Cortina. Men vem han (eller de andra) är som person har jag fortfarande ingen aning om; förhoppningsvis blir det mer karaktärsuppbyggnad och mindre action i fortsättningsalbumet/n.

Kan köpas hos bl.a.: