Serienytt.se – Fem Från Förr
|
 Postat av Simon, måndag 2012 01 30 Jahapp, dags för den klichéartat knepiga situationen: Att recensera en bok av någon man känner. Inte någon nära vän, men ändå! Så jag kanske ska ta den enkla utvägen, och göra en mycket strikt & objektiv recension?
- Titel: Tack & förlåt
- Författare/Tecknare: Frida Ulvegren
- Utgivare: Kolik / Seriefrämjandets serie Grafiska novelletter
- Fakta: 32 s, färg.
- Pris: 59:- på nätet
Tack & förlåt skildrar huvudpersonen Fridas relation till Aron, den första stora kärleken, och till Sam, en man hon har ett rent sexuellt förhållande med. När serien börjar…
Tråååkigt! Vill inte skriva prydligt och propert om Tack & förlåt för det är inte en sån serie! Strunt i objektiviteten!
Kärlek! Sex! Kontroll! Släppa kontrollen! Gör vad som känns bäst! Ångra dig ibland! Njut av dig själv! DET är vad Tack & förlåt handlar om, och ingenting annat.
Förutom en himla massa av Frida själv förstås.
En kort liten bok som gör skäl för namnet novellett, och precis som hennes fanzine Frida på gott och ont som jag första gången läste efter SPX 2010 så är det väldigt bra. Precis som jag vill ha sådana här självbiografiska serier så har den den rätta blandningen av självfokusering och känslor, utan att någonsin förirra sig in i enerverande självömkande eller navelskåderi; finns det några navlar här så är det för att de är svettiga av betydligt trevliga orsaker. Och mängder av energi, en bok som ger mig lust att göra saker snarare än att deppa i en soffa 
Det är en kort serie och det blir en kort recension. Att läsa den är att uppleva en känsloexplosion i miniatyr, så om jag skulle skriva längre om den skulle det krävas en riktigt lång artikel om kärlek, genus, individer med mera för att göra den rättvisa, för en halvlång artikel kommer bara förminska intrycket. Ergo, slut!
 Kärlek!  Tji kärlek!
Postat av Simon, onsdag 2011 12 28 Ok, om ni inte redan kikat på bilderna här nedanför, gissa serien:
- Svensk dramadokumentär
- Ursprungligen publicerad 1996-2008
- Tidningen med serien ifråga har en upplaga ungefär lika stor som Fantomen
- Samlad utgåva i 10 volymer i färg, totalt ungefär 1,000 sidor, mellan åren 2006-2010
Jag skulle inte ha vetat vilken serie det handlar om för några månader sedan, men tack vare min kompis Sandra som talat sig varm för den skaffade jag böckerna och läste dem, med nöje. Samtidigt som det är lite pinsamt att jag inte visste att serien fanns verkar jag befinna mig i gott sällskap, för när jag försökte få tag på böckerna visade det sig att volym 2, 7 och 8 är slut på förlaget, varpå jag gav mig ut att leta efter dem i seriebutikerna här i Stockholm.
Ingen av de fem seriebutiker jag besökte visste ens om att serien existerade.
Så givetvis hade ingen av dem hade en enda volym inne, vare sig av de som är slut eller de som fortfarande finns att beställa. En av dem sade sig eventuellt känna igen namnet på serien, men sa också att serien inte hade funnits på många år och att några album hade de aldrig hört talas om.
Kanske beror seriebutikernas okunskap på att även Grand Ocean, den svenska seriedistributören, inte heller för böckerna. Eller så kan felet ligga ännu längre tillbaka, nämligen att förlaget bakom böckerna, Egmont, inte marknadsför dem tillsammans med de andra serierna de ger ut. Men oavsett vilket känns det ärligt talat ganska oprofessionellt av framförallt seriebutikerna och Grand Ocean: De har som yrke att sälja serier, men har uppenbarligen helt missat den här, trots att den uppenbarligen säljer bra (med tanke på de 10 böckerna som kom ut i ganska rask takt, och där dessutom några sålt slut). Lite mer intresse för serier och nyfikenhet på vad som finns skulle jag vilja se; om inte så är det kanske inte helt konstigt att internetförsäljningen riskerar att slå ut butikerna. För om inte jag, som verkligen gillar serier och läser en hel del, kan få hjälp av specialistbutikerna med att hitta nya och för mig okända serier, varför ska jag då besöka dem?
Alltnog, dags att tala om vad det är för serie: Stallgänget på Tuva, skriven och tecknad av Lena Furberg, ursprungligen publicerad i Min Häst.
Precis som namnet säger handlar det om stallet Tuva, hästarna där, och deras ägarinnor/ägare. Stallet finns på riktigt, utanför Skellefteå, och de som är med i serien finns också på riktigt. Det är historier om nya hästar, knepiga hästar, sjuka hästar, och underbara hästar. Eftersom serien utspelar sig under så många år dyker nya föl upp, växer till sig, medan andra dör. Det är helt enkelt en skildring av det dagliga livet i ett stall, med alla dess glädjeämnen och sorger, kamratskapen i stallet, men framförallt kärleken till hästar.
Det är egentligen en rätt udda serie för dramadokumentärer är inte det vanligaste i serievärlden. Humor, allvar och mindre äventyr finns det, men bara i samma mån som i livet i allmänhet. Så det är inte alls överraskande att det fungerar mycket bra som serie enligt mig; jag har sedan länge insett att det finns genrer som jag har föga överseende med i textformat (som (själv)biografier, faktaböcker, mm) men som jag uppskattar i serieversion. Det beror för min del på att utförandet i sig introducerar variation i det som annars riskerar att bli alltför tradigt. Som med Stallgänget på Tuva: Som exempelvis noveller tror jag att jag hade tröttnat ganska fort på berättelserna, men som serier plöjde jag glatt alla volymerna jag fick tag på (2:an lånade jag av Sandra, men nummer 7 & 8 saknar jag fortfarande, så om någon råkar ha extra examplar av 2,7,8 får ni gärna höra av er ).
 En tidig sida, från första boken Det krävs förstås att serieskaparen är duktig och det är Furberg definitivt. Teckningarna ändrar sig ganska rejält över tiden, med en lite striktare och mer realistisk stil i början till en mjukare och ledigare stil mot slutet, men den är alltigenom underhållande. Och jag gillar definitivt att Furberg håller på realismen i manuset och undviker det melodramatiska: Även med gulliga hästar kan man ha otur och bli tvungen att avliva dem (kom ihåg att det är en dokumentärserie). Precis som de hästintresserade jag känt är det givetvis mycket känslor med i bilden när en häst blir sjuk och kanske måste avlivas, men i grunden har det varit personer som undvikit alltför mycket pjåsk eftersom det helt enkelt inte fungerar. När man är ansvarig helt själv för ett stort djur med allt vad det innebär av mockande, geggiga sjukdomar, betäckning och annat mycket handgripligt fysiskt så kan man helt enkelt inte vara alltför romantiserande.
Så en klart trevlig serie som är alldeles utmärkt för framförallt hästintresserade (men även andra!) barn och ungdomar.
 En sen sida, från sista boken Men för att avsluta med att anknyta till det jag började med: Varför är Stallgänget på Tuva så ignorerad av seriebutikerna? Svaret kan förstås vara att det beror på flera olika saker men själv misstänker jag att det handlar om att läsarna är ”fel” sorts läsare. Att de antagligen huvudsakligen är barn/ungdomar är inget problem, men de är dels flickor, dels hästintresserade.
Problemet med hästintresset är inte unikt för serier; se bara på hur många kommuner som glatt spenderar miljoner på att understödja den lokala ishockeyföreningen med nya arenor, men så fort som det nämns att man kanske skulle satsa på exempelvis ridstall också så sparkas det bakut. Ridintresse är inte normalt, så varför skulle kommunen sponsra sådant? Typ.
Problemet att de serier som huvudsakligen läses av flickor ignoreras är tyvärr inte någon nyhet. Om vi går tillbaka i tiden så kan man ju nämna Starlet i Sverige som i princip aldrig omnämns när man diskuterar serier (och som om man kollar på seriekatalogen.se och bortser från det allra första numret, så har alla nummer av tidningen från starten 1966 fram till nedläggningen 1994 exakt samma pris). I USA kan man se samma fenomen, där romantik-tidningarna från 60- och 70-talet ses som avvikelser och inte en del av seriernas huvudfåra, trots bitvis utmärkta försäljningssiffror. Eller om man ser på mer nutida fenomen finns ju manga som i mångt och mycket ignoreras av den ”vanliga” serievärlden och som i väst numera läses av huvudsakligen flickor.
Det är sorgligt att se hur det ibland klagas i seriebranschen på att flickor inte läser serier, medan det samtidigt finns en hel del serier som faktiskt både säljs och läses. Men det är ju gubevars inte trikåklädda hjältar som pucklar på andra trikåer, så då räknas det ju inte 
Postat av Simon, onsdag 2011 11 16 
Det är dags för den femte (och hittills senaste) boken om Lou att publiceras på svenska, med titeln Laser Ninja. Lou har vuxit ytterligare en smula, och den lilla flickan från Dagboksdagar har definitivt blivit tonåring, med Boris Vian som sin favoritförfattare. Och det är inte bara Lou som förändrats; hennes vänner och familj är inte heller desamma som i början,med en gammal bästis som inte längre är lika viktig och tre nya familjemedlemmar (Richard, ett lillasyskon som är på väg när Laser Ninja börjar, och katten som dök upp redan i det första albumet).
Förändringarna gör att det faktiskt är lite svårt att skriva om Lou! som en enda serie; det den började som är inte det som den längre är. Den är fortfarande riktigt bra, men på ett ganska annorlunda sätt än den ursprungligen var. De första två albumen, Dagboksdagar och Sommarblues, var både två roliga och alldeles utmärkta böcker, med sin mycket charmiga huvudperson. I Busskyrkogården och Förälskelser ändrade serien karaktär en smula: Det var inte längre en ren humorserie; en mörkare och mer komplicerad ton smyger sig in när Lou blir en tonåring som upptäcker att kärlek kan vara svårare att förstå sig på än man först tror, och att det är jobbigt att behöva vara mer vuxen. Men det är fortfarande en blandning där humorn överväger, med science fiction-kongresser, skumma föräldrar till kompisarna, och så vidare.
I Laser Ninja fortsätter samma trend. Mindre humor, mer allvar, och nu är det istället så att det är ganska långt mellan de komiska inslagen medan de som handlar om Lous familj (omväxlande återblickar till Lous mammas tonårstid och nutida händelser) har en mer nedtonad och filosofisk karaktär.
Det är som sagt fortfarande en mycket bra serie, men det finns en del mindre bra saker i Laser Ninja. Jag nämnde i recensionen av Förälskelser att det kändes som om Lou hade växt upp snabbt i den boken, och den känslan är än starkare här. Tiden rasar förbi, och jag trodde uppriktigt sagt ett tag att det skulle visa sig att boken bara var någonting som Lou drömde eller fantiserade eftersom det gick undan så pass snabbt. Den känslan förstärktes av det som jag tycker också var en brist i boken:
SPOILER
.
.
.
.
.
.
Att Richard överger Lou och hennes mamma när Lous lillebror ska födas kändes inte alls trovärdigt. Richard som han presenterats fram till dess är en person som aldrig skulle göra någonting sånt, och jag tycker Neel har gått i en vanlig fälla, dvs han vill av diverse skäl att en viss sak ska hända (Lous lillebrors pappa försvinner), men tyvärr måste han då våldföra sig på personens ifråga personlighet. Om Neel istället planerat övergivandet från början hade det kanske känts mindre abrupt, men som det var nu var det definitivt oväntat på ett dåligt sätt. Kanske kommer Richard ångra sig framöver, men det ursäktar inte misstaget i den här boken.
.
.
.
.
.
.
SLUT SPOILER
Jag tror att boken hade mått bra av ett mindre hektiskt tempo för som det nu är känns det som om det är tillräckligt med handling för åtminstone två böcker istället för en, och med ett lugnare tempo hade Neel också kunnat göra den psykologiska utvecklingen för alla inblandade lite mer trovärdig.
Sen är det intressant att fundera på det här med hur en serie (eller en serie böcker) utvecklar sig över tiden, och vad det innebär för läsaren. Förutom Lou! kan jag nämna Harry Potter-böckerna som också börjar som en saga för små barn för att allteftersom bli en rejält dyster berättelse om mycket griniga och olyckliga tonåringar, eller varför inte Cerebus, den lättsamma Conan-parodin som utvecklades till att bli en serie om religion, moral och filosofi (framfört av en komplett galning). När någonting utvecklar sig på det sättet blir det knepigt att recensera slutresultatet. Om vi tittar på Lou! till exempel så kan vi föreställa oss någon som läste den första boken när den kom ut 2004. Låt oss säga att denna läsare var 1o år då, en ålder som jag tror skulle fungera alldeles utmärkt. När samma läsare fick Laser Ninja i handen, drygt fem år senare, tror jag nog att den fungerar precis lika utmärkt eftersom förvandlingen från en humoristisk barnserie till någonting annat motsvarar den förvandling som läsaren själv genomgått. För mig som var vuxen när jag läste den första boken gör är det bara intressant att se hur serien utvecklas; det gör det mer spännande att läsa nästa bok.
Så för de här två typerna av läsare är en recension självklart positiv. Men om vi istället tittar på en ny läsare idag blir det knepigare. En 10-åring som upptäcker Lou! nu kommer ju säkert läsa alla böckerna i ett svep, och det är inte säkert att hon/han tycker att Laser Ninja är särskilt rolig att läsa. På samma sätt kan en 15-åring säkert tycka att de första böckerna känns för barnsliga, och därför aldrig komma fram till de senare och kanske mer passande böckerna. Med andra ord: Det kan nog vara ett litet problem att hitta en bra ingång för helt nya läsare till Lou!, i och med de stora skillnaderna mellan den första och den sista boken. Och på samma sätt har jag svårt att föreställa mig hur en nybliven Harry Potter-läsare ska hantera samma situation; inte det lättaste!
En hel del utvikningar idag, men det är Lou! värd för trots mina små invändningar är det en ovanligt bra serie, både när den satsar på humor och när den satsar på allvar. Så det blir samma anmaning som för de tidigare albumen: Läs!
Postat av Simon, söndag 2011 11 06 
Det här är den tredje mangan av Hisae Iwaoka som jag läst, och hon förnekar sig inte: Liksom Saturn Apartments och Drömmarnas djup efterlämnar en läsning av Aomanjuskogen en känsla av att man halvt drömmande, halvt vaken har läst en berättelse som visserligen har en konventionell handling men där verklighetens logik är utbytt mot någonting annat. I Aomanjuskogen bor Soichi, en pojke, Lilje, en flicka/blomma, Momoka, en uppslagsboksande, två dörrar, och en hel del annat i en liten stuga. Vad de gör där och varför de är där? Det visar sig allteftersom, även om det inte är säkert att man blir så mycket klokare bara för att de berättar sin bakgrundshistoria för någon.
Vi får se hur en höna vid namn Gulis förirrar sig in i skogen (att hon då plötsligt från att ha varit en vanlig höna får kläder på sig och börjar prata ges aldrig någon förklaring; det bara är så) för att få hjälp att hitta sin mamma (en hund); hur en pojke som vill återuppliva en stengud kastar in stenen i skogen och sen följer efter själv och vad som då händer; vad en oälskad vindgud kan ta sig för när han blir arg. Det som (svagt) knyter ihop allting är att Soichi, pojken, vill fylla i en bok med stämplar från de som fått hjälp av honom (stämplar är viktiga i Japan och används exempelvis i sammanhang där vi skulle använda oss av en namnteckning). Skälet till att han vill få boken fylld får vi reda på efter ett tag, men jag misstänker att det inte kommer visa sig vara så viktigt egentligen i senare volymer.
För precis som med Iwaokas andra serier så känns det som om Aomanjuskogens huvudsakliga syfte är känsloläget snarare än ”Vad hände sen?”-berättelser. Avsaknaden av förklaringar är ingen brist i manuset utan snarare avsiktligt för att få det att kännas som en saga, precis som man i folksagor aldrig får en förklaring på hur en varg kan tala, eller hur en människa kan förvandlas till en igelkott bara sådär. Iwaokas teckningar är lite i samma stil: De är inte fyllda av realistiska detaljer och hårda kanter, och är istället inbjudande, vänliga men ibland skrämmande när det krävs.
Jag gillar verkligen Iwaokas serier. De är avkopplande med sin stillsamma berättarstil och sitt lika stillsamma tempo. Ibland ser man hur manga beskrivs som hyperenergisk och närmast skrikig, och även om det definitivt finns mycket manga som den beskrivningen passar in på (och det är inte menat som ris, serier som Eyeshield 21 kan vara precis vad jag känner för att läsa ibland) så är bredden så mycket större, vilket Iwaoka är ett bra exempel på. Det jag kanske saknar hos henne är den där sista lilla gnistan som gör att jag också känner för karaktärerna själva. Det gör att jag gärna tar upp en bok av henne när andan faller på, men personerna fastnar inte riktigt i minnet. Precis som drömmar, för den delen; när jag vaknar efter en stark dröm är det känslan och stämningen som lever sig kvar, inte drömmens exakta innehåll.
Postat av Simon, onsdag 2011 11 02 
Det är knepigt med serier där teckningarna inte är något vidare. Jag tycker själv att det är en viktig del av serierna att teckningarna fungerar; det behöver inte betyda att de är vackra, eleganta eller skickligt gjorde, bara att de passar till serien ifråga. På senaste tiden har jag skrivit om bland annat Mats Jonsson som är en typisk ”fult” tecknande serieskapare, och som jag skrev då var boken Mats kamp läsvärd trots teckningarna, inte på grund av dem, men i hans tidigare serier har jag inte kunnat bortse från dem när jag läst.
Och Karolina Bång som står bakom dagens bok, Cowgirls, är inte heller någon som vinner mitt gillande genom teckningarna. Det ser ut som snabbt nedplitade illustrationer från ett skissblock mer än färdiga seriesidor, vilket ibland kan ge serier en energikick på grund av spontaniteten, men här känns det mer amatörmässigt än något annat. Jag tror jag hade haft en annan åsikt om det hade varit ett fanzine men nu när det är en inbunden bok skär teckningarna sig mot den yttre presentationen på ett olyckligt sätt.
För innehållet är annars inte alltför dumt. Det är verkligen inte fråga om något djupsinnigt för här är det sex för hela slanten som gäller, på alla sätt man kan tänka sig. Kortare berättelser varvas med konsumentupplysning som Trekant – Från flört till aktion! och BDSM – Tips och trix!, allt med cowgirls i huvudrollerna. Det är som all rakt-på-erotik där handlingen spelar mycket liten om ens någon roll lite tröttsamt i längden, men det allestädes närvarande goda humöret räddar det hela; utan det (och konsumentupplysningsdelarna!) hade det varit alltför likt en samling slentrianmässiga sexnoveller, låt vara med lite ovanligare huvudpersoner.
Sammanfattningsvis är det en bok som skulle tjänat på att presenteras i ett annat format; 136 inbundna sidor till ett butikspris av 199:- känns helt fel för de här serierna, tyvärr.
|
|
Senaste kommentarer