Serienytt.se – Fem Från Förr
|
 Postat av Simon, onsdag 2012 03 07 Först och främst: Förlåååt för rubriken! Givet ”skämt” som inte ens är roligt, men vad tusan, jag hade totalt stopp i hjärnan med vad jag skulle kalla det här inlägget. Och då kan det bli såhär! Men, tillbaka till recensionen.
När jag skrev om Kim W Anderssons tidigare bok Love Hurts nämnde jag att jag såg fram mot hans nya bok som skulle bli en längre historia istället för de kortisar som ingick i Love Hurts. Och sir man på, det var verkligen någonting att se fram mot, för det nya albumet Alena är bättre på alla sätt: Teckningarna är mer drivna och håller en jämnare kvalité, och manuset känns inte längre lika mycket som någonting typiskt EC-artat, för här är skräcken uppgraderad från den klassiska och ärligt talat rätt uttjatade varianten med en (inte alls) oväntad twist på slutet till någonting som är mer inspirerat av moderna skräckberättelser, som asiatiska skräckfilmer, John Ajvide Lindqvist, och dylikt.
Miljön är den lyxiga internatskolan Ekensberg där huvudpersonen Alena hamnat mer eller mindre av en slump sedan hennes bästa vän Josefin avlidit efter en olycka. I sann internatskoleanda utsätts den avvikande Alena för mobbning av de grövre slaget, och med sin inåtvända personlighet blir hon ett lätt byte som aldrig säger ifrån. Den som istället gör det är Josefin, som inte låter det faktum att hon är döda stoppa henne från att hjälpa Alena. För Alena är Josefins och bara Josefins, i evighet, amen…
Förutom redan nämnda skräckförebilder går det inte heller att låta bli att tänka på Jan Guillous Ondskan; känslan av att Alenas plågoandar förtjänar allt de kan tänkas utsättas för är samma. Men till skillnad från Guillous bok där hämnden när den kommer känns närmast orgiastisk är det deppigare i Alena, för här är inte huvudpersonen den närmast osårbare stålman som vi får se i Ondskan. Alena är en trulig tonåring som bara vill passa in, vara som de andra, utan att någon någonsin lägger märke till att hon existerar.
Mycket blod blir det; den teckning som alla som var på releasepartyt fick i sitt exemplar om de ville hade mycket passande ett rejält blodstänk ovanpå teckningen (nåja, rött bläck om man ska vara noggrann  ). Teckningarna är överlag väldigt fysiska och påtagliga när våld skildras men även annan trevligare kroppskontakt, och det tycker jag passar utmärkt till den här historien som är rätt fysisk och påtaglig den med. Och jag vet inte om det är jag som inbillar mig eller inte, men ta mig tusan om inte en del av ansiktena och ibland även kroppsspråket påminner en del om Lina Neidestams figurer. Mycket olika i både stil och stämning är de som tecknare, men visst släktskap finns det allt!
Så allt som allt en trevlig (eller vad man ska säga…) bok. Jämfört med andra svenska skräckserier (som det nu börjar finns en hel del av, woohoo!) går min personliga smak kanske ändå mer åt Viktor Kasparsson-hållet men med risk för att låta tjatig: Det är verkligen kul att Kolik fortsätter bredda svensk serieutgivning 
Postat av Simon, måndag 2012 03 05 Jag har redan skrivit om en rea-serie jag köpte i år (Ojingogo); den var sisådär. Förutom den köpte jag två till seriealbum på rean och det är dessa jag tänkte skriva om idag. Först var jag egentligen inte säker på om jag skulle ta upp dem överhuvudtaget, och framförallt inte samtidigt eftersom de är så oerhört olika. Men när jag sen funderade på de både kom jag på att även om de är extremt annorlunda som serier och ifråga om det som de gör bra så är faktiskt skälen till att jag inte var nöjd med någon av dem rätt likartade. Så det får bli en dubbel-recension, trots allt
I Am Legion är skriven av fransmannen Fabien Nury och ursprungligen utgiven som tre album i Frankrike, men skälet till att jag köpte boken är helt och hållet amerikanskt. Närmare bestämt är det tecknaren John Cassaday som lockar, efter att jag verkligen tyckt om en del av hans tidigare serier som Planetary och de X-Men-serier han gjorde tillsammans med Joss Whedon. I sina bästa stunder har hans teckningar en sugande känsla av sense of wonder, även om hans personteckningar inte alltid är riktigt lika bra.
Men i den här mycket komplicerade historien med spioner, vampyrer med hypnotisk kraft, nazister och annat smått och gott (den utspelar sig under vinter 1942-43) får Cassaday inte till det många gånger. Ironiskt nog så känns den här serien som ändå är gjord för stort format i det klassiska europeiska formatet alltför klaustrofobisk för hans teckningar i jämförelse med de tidigare nämnda serierna som ursprungligen publicerades i det mindre serietidningsformatet men som trots det förmedlar en mycket starkare känsla av fysisk rymd och storslagenhet. Visst ser det bra ut jämfört med mycket annat och här och där glimtar det till, men i det stora hela är Cassaday bortslösad på den här trista och alldeles för röriga historien. Blandningen nazister/vampyrer/spioner borde ju åtminstone vara underhållande, men så är det alltså inte här.
Malin Billers självbiografiska Om någon vrålar i skogen är som sagt en helt annan slags serie. Den kom ut 2010 och fick förra året Urhunden-priset för 2010 års bästa svenska originalalbum. Och det kan jag förstå; det är en stark berättelse om Billers liv, med mycket svärta och självutlämnande. Att läsa om hennes kamp mot omvärlden, med vuxna som inte förstår sig på henne och andra barn som inte precis sluter henne till sina hjärtan är en jobbig upplevelse. Men instrött i det mörka finns också humoristiska inslag, framförda med Billers sedvanliga humor och och glada humör.
Men som jag skrev i inledningen är det något som skaver med boken när jag läser den. Det är för min del som det brukar vara när jag läser Biller: Jag skulle hemskt gärna vilja tycka bra om det, men någonting är lite skevt och ur fokus. Humorn går mig förbi och känns märkligt platt (trots att det är humor av ett slag jag brukar gilla), och växlingarna mellan allvar och det mer uppsluppna känns märkligt orytmiska både tecknings- och manusmässigt. Jag är helt enkelt inte på samma våglängd, och det verkar inte spela någon roll om jag läser Om någon vrålar i skogen eller hennes humorserier.
Och det är den likheten mellan dagens två aparta serier jag märkte fanns: I fallet I Am Legion finns det en del teckningar som lovar mer, men serien blir till slut varken intressant att läsa eller att titta på, och detsamma gäller Om någon vrålar i skogen, även om det här snarare är manuset som lovar mer; problemet med att få manus och teckningarna att matcha och stärka varandra delar de båda.
Men visst, om man ska läsa någon av böckerna så är det en utklassningsseger för Biller, om det nu rådde något tvivel om det!
Postat av Simon, fredag 2012 02 24 Det är dags för ett bland-inlägg igen, med en bunt nylästa serier som det inte riktigt behövs separata inlägg om. Fyra stycken, varav två gjorda av serieskapare jag skrivit om förut medan två var för mig nya (åtminstone nästan…); vi börjar med de senare:
Ojingogo av Matthew Forsythe: Upplockad på bokrean igår blev den här lilla boken utgiven av Ordbilder förlag. Jag har småsneglat på den förut men inte nappat; teckningarna såg nog så trevliga ut men jag är oftast inte så värst förtjust i serier utan text. Men med ett reapris så räknade jag med att teckningarna nog räckte, enbart de
Och efter genomläsningen så kändes det ungefär som jag trott: De mycket charmiga teckningarna är riktigt lyckade med sin blandning av gulligt och läskigt, utförda i en stil som passar mig perfekt. Så jag skulle verkligen vilja tycka mer om den här serien än jag gör, men tyvärr är handlingen (i den mån den finns, det är mycket av fria associationer över den) rätt ointressant. Här och där skymtar något bättre, men så fort jag kände att Nu så, nu blir det bra!, försvann känslan när berättelsen svävade iväg t något annat håll.
Men teckningarna gör ändå boken köpvärd, nu när den finns på rean!
 Från episoden Matryoshka Fish + Chocolate av Kate Brown: Kate Brown är upphovet till nästan…-parentesen härovan; anledningen till det är att hon färglade delar av serien Freakangels som jag skrivit om förut. Vilket var lovande eftersom jag gillade den, så en originalserie av henne utgiven på SelfMadeHero, det engelska förlaget jag också skrivit gillande om tidigare.
F+C är en samling av tre historier som alla handlar om mödrar och deras komplicerande förhållande till sina barn. Och alla tre är tragedier. Och alla tre har rejält osympatiska huvudpersoner som gör att det tragiska inte bekymrar mig alltför mycket. Och alla tre är enkla och alltför grunda berättelser, istället för de djupa personbeskrivningarna som jag tror Brown är ute efter. Med andra ord, rätt trevliga teckningar (och färgläggning!) till trots är det inte några vidare serier det här 
Men det finns ett litet hopp. Den sista av de tre, Matryoshka, har faktiskt en huvudperson som känns mer levande än de andra, och hennes bitterhet finns det goda skäl till (de två innan är bara gnällpelle-personer, utan förklaring till varför), och den mer surrealistiska handlingen fungerar också den bättre än de två tidigares alltför uttjatade sagovariationer. Om det hade varit tre berättelser med mer variation och åtminstone av samma kvalité som Matryoshka hade jag varit snällare mot boken, men nu får det vara.
Tesoro av Natsume Ono: Det första jag läste av Ono var not simple, en alldeles utmärkt liten bok. Sen läste jag Ristorante Paradiso som inte var riktigt lika bra, men ändå klart läsvärd. Därtill har jag läst de två böckerna i serien Gente utan att skriva om dem, och de är väl ungefär som RP (vilket inte är konstigt eftersom de delvis delar personuppsättning). Tesoro är däremot en helt annan slags serie, nämare bestämt en samling med korta historier som tidigare publicerats i magasin, som doujinshi eller inte alls.
Det var uppriktigt sagt mer intressant att läsa Tesoro än bra, för det märks att det här är serier gjorda i all hast, och också misstänker jag som övningar för Ono själv. Det är slices of life, som tre små berättelser om bento-lådor, ett äldre pars vardag, och en hel del Italien och mat (de två sista sakerna är uppenbarligen Onos stora intresse, m t p Ristorante Paradiso & Gente). Det intressanta är att se hur Ono provar olika infallsvinklar, men som sagt är det inte alltid så bra. Det är ibland helt omöjligt att avgöra hur gamla personerna i bild är, och då kan det bli synnerligen förvirrande när familjer skildras syns när jag inte vet vem som är förälder till vem.
Designen på boken antyder att det är menat nästan som en skissbok, med brunt bläck på ljust beige (beiget? beigt?) papper istället för det vanliga svart på vitt, vilket passar bra till de här snabblästa berättelserna. Och i slutet finns mycket riktigt också ett antal sidor med illustrationer. Det är lite lustigt att just Natsume Ono föräras en såpass ovanlig bok men varför inte; hon är definitivt inte den vanligaste typen av mangaskapare vi får se i väst, och SigIkki (förlaget, som Viz ligger bakom) satsar på udda manga snarare än bästsäljare
GTO – 14 Days in Shonan av Toru Fujisawa: Slutligen, första boken i en ny serie av min gamla favorit Toru Fujisawa. Fujisawa är mest känd för GTO, serien om ungdomsbrottslingen Onizukas karriär som stentuff lärare som trots sina obefintliga kunskaper lyckas få sina urspårade elever in på rätt spår igen. Innan GTO var Onizuka huvudperson i Shonan Junai Gumi där hans gängdagar skildras; det är en underhållande serie men inte i närheten av GTOs kvalité. Efter GTO blev det en del ströserier men ingenting som slog, och nu har alltså Fujisawa återigen gett sig på Onizuka i en ny serie som skildrar vad som egentligen hände under 14 dagar då han var borta i GTO-serien. En flashback, begränsad till 14 dagar alltså.
Lite tråkigt är det att Fujisawa känt sig tvungen att satsa på ett beprövat kort, men å andra sidan var GTO bitvis fantastiskt bra (och aldrig sämre än rejält underhållande), och om det första albumet av den här nya serien håller vad det lovar kommer det här också bli bra. Visst är det återanvändning av gamla idéer när Onizuka här flyr undan ovälkommen uppmärksamhet i skolan han undervisar genom att ta semester 14 dagar i sina gamla hemtrakter i Shonan, men det var verkligen trevligt att återse Onizuka i samma strålande form som sist. Och ungdomarna han ska ta hand om här verkar om möjligt må ännu sämre än hans elever gjorde; det är som medhjälpare på ett fosterhem för tonåringar på glid vi får se honom, och redan i det här albumet blir det den typiska blandningen av humor (burlesk, och oftast med Onizuka som måltavla) och allvar (skärande i armar, misshandlande föräldrar) jag är van vid.
 (Från en scanlation; det var för svårt att scanna boken utan att helt förstöra den...) Så till syvende og sist är jag inte ledsen över att GTO dök upp igen, utan bara glad. Att förlaget Vertical Inc. också ska ge ut de resterande böckerna i Shonan Junai Gumi-serien (eller GTO – The Early Years som den kallas i USA) som Tokyopo övergav för några år sedan gör det bara ännu bättre!
Postat av Simon, måndag 2012 01 30 Jahapp, dags för den klichéartat knepiga situationen: Att recensera en bok av någon man känner. Inte någon nära vän, men ändå! Så jag kanske ska ta den enkla utvägen, och göra en mycket strikt & objektiv recension?
- Titel: Tack & förlåt
- Författare/Tecknare: Frida Ulvegren
- Utgivare: Kolik / Seriefrämjandets serie Grafiska novelletter
- Fakta: 32 s, färg.
- Pris: 59:- på nätet
Tack & förlåt skildrar huvudpersonen Fridas relation till Aron, den första stora kärleken, och till Sam, en man hon har ett rent sexuellt förhållande med. När serien börjar…
Tråååkigt! Vill inte skriva prydligt och propert om Tack & förlåt för det är inte en sån serie! Strunt i objektiviteten!
Kärlek! Sex! Kontroll! Släppa kontrollen! Gör vad som känns bäst! Ångra dig ibland! Njut av dig själv! DET är vad Tack & förlåt handlar om, och ingenting annat.
Förutom en himla massa av Frida själv förstås.
En kort liten bok som gör skäl för namnet novellett, och precis som hennes fanzine Frida på gott och ont som jag första gången läste efter SPX 2010 så är det väldigt bra. Precis som jag vill ha sådana här självbiografiska serier så har den den rätta blandningen av självfokusering och känslor, utan att någonsin förirra sig in i enerverande självömkande eller navelskåderi; finns det några navlar här så är det för att de är svettiga av betydligt trevliga orsaker. Och mängder av energi, en bok som ger mig lust att göra saker snarare än att deppa i en soffa
Det är en kort serie och det blir en kort recension. Att läsa den är att uppleva en känsloexplosion i miniatyr, så om jag skulle skriva längre om den skulle det krävas en riktigt lång artikel om kärlek, genus, individer med mera för att göra den rättvisa, för en halvlång artikel kommer bara förminska intrycket. Ergo, slut!
 Kärlek!  Tji kärlek!
Postat av Simon, onsdag 2011 12 28 Ok, om ni inte redan kikat på bilderna här nedanför, gissa serien:
- Svensk dramadokumentär
- Ursprungligen publicerad 1996-2008
- Tidningen med serien ifråga har en upplaga ungefär lika stor som Fantomen
- Samlad utgåva i 10 volymer i färg, totalt ungefär 1,000 sidor, mellan åren 2006-2010
Jag skulle inte ha vetat vilken serie det handlar om för några månader sedan, men tack vare min kompis Sandra som talat sig varm för den skaffade jag böckerna och läste dem, med nöje. Samtidigt som det är lite pinsamt att jag inte visste att serien fanns verkar jag befinna mig i gott sällskap, för när jag försökte få tag på böckerna visade det sig att volym 2, 7 och 8 är slut på förlaget, varpå jag gav mig ut att leta efter dem i seriebutikerna här i Stockholm.
Ingen av de fem seriebutiker jag besökte visste ens om att serien existerade.
Så givetvis hade ingen av dem hade en enda volym inne, vare sig av de som är slut eller de som fortfarande finns att beställa. En av dem sade sig eventuellt känna igen namnet på serien, men sa också att serien inte hade funnits på många år och att några album hade de aldrig hört talas om.
Kanske beror seriebutikernas okunskap på att även Grand Ocean, den svenska seriedistributören, inte heller för böckerna. Eller så kan felet ligga ännu längre tillbaka, nämligen att förlaget bakom böckerna, Egmont, inte marknadsför dem tillsammans med de andra serierna de ger ut. Men oavsett vilket känns det ärligt talat ganska oprofessionellt av framförallt seriebutikerna och Grand Ocean: De har som yrke att sälja serier, men har uppenbarligen helt missat den här, trots att den uppenbarligen säljer bra (med tanke på de 10 böckerna som kom ut i ganska rask takt, och där dessutom några sålt slut). Lite mer intresse för serier och nyfikenhet på vad som finns skulle jag vilja se; om inte så är det kanske inte helt konstigt att internetförsäljningen riskerar att slå ut butikerna. För om inte jag, som verkligen gillar serier och läser en hel del, kan få hjälp av specialistbutikerna med att hitta nya och för mig okända serier, varför ska jag då besöka dem?
Alltnog, dags att tala om vad det är för serie: Stallgänget på Tuva, skriven och tecknad av Lena Furberg, ursprungligen publicerad i Min Häst.
Precis som namnet säger handlar det om stallet Tuva, hästarna där, och deras ägarinnor/ägare. Stallet finns på riktigt, utanför Skellefteå, och de som är med i serien finns också på riktigt. Det är historier om nya hästar, knepiga hästar, sjuka hästar, och underbara hästar. Eftersom serien utspelar sig under så många år dyker nya föl upp, växer till sig, medan andra dör. Det är helt enkelt en skildring av det dagliga livet i ett stall, med alla dess glädjeämnen och sorger, kamratskapen i stallet, men framförallt kärleken till hästar.
Det är egentligen en rätt udda serie för dramadokumentärer är inte det vanligaste i serievärlden. Humor, allvar och mindre äventyr finns det, men bara i samma mån som i livet i allmänhet. Så det är inte alls överraskande att det fungerar mycket bra som serie enligt mig; jag har sedan länge insett att det finns genrer som jag har föga överseende med i textformat (som (själv)biografier, faktaböcker, mm) men som jag uppskattar i serieversion. Det beror för min del på att utförandet i sig introducerar variation i det som annars riskerar att bli alltför tradigt. Som med Stallgänget på Tuva: Som exempelvis noveller tror jag att jag hade tröttnat ganska fort på berättelserna, men som serier plöjde jag glatt alla volymerna jag fick tag på (2:an lånade jag av Sandra, men nummer 7 & 8 saknar jag fortfarande, så om någon råkar ha extra examplar av 2,7,8 får ni gärna höra av er ).
 En tidig sida, från första boken Det krävs förstås att serieskaparen är duktig och det är Furberg definitivt. Teckningarna ändrar sig ganska rejält över tiden, med en lite striktare och mer realistisk stil i början till en mjukare och ledigare stil mot slutet, men den är alltigenom underhållande. Och jag gillar definitivt att Furberg håller på realismen i manuset och undviker det melodramatiska: Även med gulliga hästar kan man ha otur och bli tvungen att avliva dem (kom ihåg att det är en dokumentärserie). Precis som de hästintresserade jag känt är det givetvis mycket känslor med i bilden när en häst blir sjuk och kanske måste avlivas, men i grunden har det varit personer som undvikit alltför mycket pjåsk eftersom det helt enkelt inte fungerar. När man är ansvarig helt själv för ett stort djur med allt vad det innebär av mockande, geggiga sjukdomar, betäckning och annat mycket handgripligt fysiskt så kan man helt enkelt inte vara alltför romantiserande.
Så en klart trevlig serie som är alldeles utmärkt för framförallt hästintresserade (men även andra!) barn och ungdomar.
 En sen sida, från sista boken Men för att avsluta med att anknyta till det jag började med: Varför är Stallgänget på Tuva så ignorerad av seriebutikerna? Svaret kan förstås vara att det beror på flera olika saker men själv misstänker jag att det handlar om att läsarna är ”fel” sorts läsare. Att de antagligen huvudsakligen är barn/ungdomar är inget problem, men de är dels flickor, dels hästintresserade.
Problemet med hästintresset är inte unikt för serier; se bara på hur många kommuner som glatt spenderar miljoner på att understödja den lokala ishockeyföreningen med nya arenor, men så fort som det nämns att man kanske skulle satsa på exempelvis ridstall också så sparkas det bakut. Ridintresse är inte normalt, så varför skulle kommunen sponsra sådant? Typ.
Problemet att de serier som huvudsakligen läses av flickor ignoreras är tyvärr inte någon nyhet. Om vi går tillbaka i tiden så kan man ju nämna Starlet i Sverige som i princip aldrig omnämns när man diskuterar serier (och som om man kollar på seriekatalogen.se och bortser från det allra första numret, så har alla nummer av tidningen från starten 1966 fram till nedläggningen 1994 exakt samma pris). I USA kan man se samma fenomen, där romantik-tidningarna från 60- och 70-talet ses som avvikelser och inte en del av seriernas huvudfåra, trots bitvis utmärkta försäljningssiffror. Eller om man ser på mer nutida fenomen finns ju manga som i mångt och mycket ignoreras av den ”vanliga” serievärlden och som i väst numera läses av huvudsakligen flickor.
Det är sorgligt att se hur det ibland klagas i seriebranschen på att flickor inte läser serier, medan det samtidigt finns en hel del serier som faktiskt både säljs och läses. Men det är ju gubevars inte trikåklädda hjältar som pucklar på andra trikåer, så då räknas det ju inte
|
|
Senaste kommentarer