Siri och Mimers brunn & Sjöjungfrun Minna

Siri+Minna.jpg

Två bokrecensioner för priset av en blir det idag när jag tar upp de senaste utgåvorna i Rabén & Sjögrens fortsatta satsning på serier för barn. Jag har skrivit om några av dem förut, som Roller Girloch Superdövis, men det finns flera som till exempel John Holmvalls trevliga John Bauer-inspirerade små böcker som jag inte nämnt här förut.

Och nu är det snart dags för årets seriemässa i Stockholm, SIS 18, vilket jag märker i och med att lite fler recensionsexemplar än vanligt dykt upp hemma hos mig. Det märks tydligt att förlagen är medvetna om mässan och tajmar vårens upplagor till densamma, vilket alltid gör att jag får lite svårt att hinna med att skriva om allt. Men i år kommer det nog gå lättare eftersom jag (Snyft! Depp!) kommer vara bortrest och missar mässan -> det blir inga roliga / underliga / obegripliga fanzin inköpta och därefter recenserade, och inte heller alla de förlagsutgivna serier som jag brukar hitta på mässan som jag annars inte ser till. Alla förlag är inte så bra på att göra sig hörda så mässor är ibland nästan enda chansen att få reda på vad som finns utgivet…

Men tillbaka till dagens serier, och jag börjar med

Siri och Mimers brunnav Patric Nysträm (manus) och Per Demervall (teckningar)

Det här är det andra albumet om vikingaflickan Siri och till skillnad från det förra, Siri och vikingarna, som utspelades i Miklagård befinner sig Siri den här gången på hemmaplan, i Sverige. Men när Zack, vännen hon träffade i Miklagård, kommer på besök och de tillsammans reser till Birka är det dags för nya äventyr när de söker efter en försvunnen skatt.

Serierna om Siri lanseras som en klassisk äventyrsserie och det stämmer bra; det finns till och med en introduktion av huvudpersonerna à la den från Asterix, med en bild på var och en tillsammans med en presenterande text. Det finns också en återkommande (korkad) skurk, en medhjälpare till densamma, så vi befinner oss på välkänd mark för den vana serieläsaren.

Och kanske är det lite för välkänt. Historien rullar på utan mankemang, gåtor ställs och löses, men jag saknar lite tuggmotstånd och lite personlighet. Hittills är Siri bara en äventyrlig flicka och Zack en något försiktigare pojke, men mer än det vet jag inte om dem.

Siri och Mimers brunn - gåta.jpg

Men det handlar fortfarande bara om två böcker så med lite tur är det enbart en fråga om tid innan personerna sätter sig bättre, och jag tycker det finns en potential här. Nyströms manus är kanske fortfarande lite blekt i det stora hela, men historien håller ihop bra med tydlig början och slut, nya karaktärer presenteras prydligt, och så vidare. För en ung läsare som inte läst så mycket annat innan tror jag det fungerar klart bättre än för en mer erfaren som jag. Och jag gillar Demervalls teckningar här; om jag jämför med album som hans gamla Röda rummettycker jag de här har en mycket friare och mer energisk linje.

I det stora hela skulle jag säga att Siriskulle behöva ta lite mer risker med handlingen och personerna i den. För rätt ålder och rätt läsare kommer den säkert uppskattas, men för att bli en bok läsaren kommer tillbaka till gång på gång behövs någonting som inte följer minsta motståndets lag lika mycket.

Sjöjungfrun Minna och den hemliga vännenav Natalia Batista

Om Siri och Mimers brunnvar modellerad efter klassiska äventyrsserier är det här en serie i en helt annan genre. Åldersmässigt är det nog ungefär samma läsare som siktet är inställt på, men Batistas serie är helt inriktad på det personliga tilltalet och inte på äventyret som sådant när sjöjungfrun Minna drabbas av en närmast existentiell kris: Vad betyder det egentligen att vara en sjöjungfru, och måste man göra som alla andra även om man inte tycker om det?

Minnas dilemma är inte diffust utan mycket konkret: Alla andra sjöjungfrur lever på att äta människokött, men när Minna en dag i hemlighet blir vän med Mika, en människoflicka, tycker hon att det känns fel att äta kött som skulle kunna vara Mikas. Så hon vill inte längre följa med på sina systrars jakt, något de inte tycker om eftersom att döda och äta människor enligt dem är en del av vad att vara en sjöjungfru är.

Jag ska villigt erkänna att jag blev förvånad och t o m småskrattade åt det förvånande i att en så sött tecknad serie som den här, avsedd för barn, faktiskt har som tema att äta människokött. Själv kan jag inte låta bli att fantisera om de scener vi inte får se, när Minnas systrar jagar, dödar och styckar människor, och jag misstänker att en eller annan mardröm nog kan bli följden för de minsta. Och det är bara bra tycker jag eftersom litteratur ska kännas, och det inbegriper även skrämmande känslor. Det gäller för barnlitteratur, det gäller för vuxenlitteratur.

Sjöjungfrun Minna - kött.jpg

Sen lindras det hela av att köttet tecknas som det minst köttliknande kött jag sett och det är nog ett bra val för ett mer realistiskt kött hade nog varit i mesta laget, och Batistas mangainspirerade teckningar med sina runda linjer och gulliga personer gör också sitt till för att det inte ska kännas alltför realistiskt. Plus också för att historien inte utmynnar i att alla systrar nu kommer sluta äta människokött utan i en mer leva och låta leva-filosofi*där de alla accepterar varandras åsikter.

Det som skulle kunna bli bättre med Sjöjungfrun Minnaär faktiskt en sak som den delar med Siri: Det behövs mer tid och fler böcker för att jag ska få en mer personlig relation till karaktärerna. Serier går fort att läsa och det kan vara en nackdel just när det gäller personteckningen, för jag vet att för min del handlar det delvis om tid för att jag ska engagera mig: Ju mer tid jag spenderat tillsammans med fiktiva karaktärer, desto mer bryr jag mig om dem**. Så jag hoppas dagens serier fortsätter med fler volymer framöver :-)

Och apropå framöver har Rabén & Sjögren sagt att det kommer tre serieböcker i den här vändan men en av dem dröjer till juni: Enhörningen Auroraav Hedvig Häggman Sund. Med tanke på att jag inte läst några serier av henne på evigheter men verkligen gillade hennes bidrag i bland annat Emma och Saraser jag fram mot dem med!

Kan köpas hos bl.a.:

*: Förutom de som blir uppätna förstås!
**: Vilket tyvärr också innebär att om jag råkar se flera avsnitt av någon usel TV-serie så börjar jag bry mig om karaktärerna, trots uselheten -> jag har till exempel sett alla avsnitt av The Big Bang Theorytrots att det är en av de värsta TV-serier jag sett, med sunkig moral, o-rolig komedi, mm. Suck.

Kapten Stofil – Dåligt är det nya bra

Ser man på, det blev en till samlingsvolym med Kapten Stofil, Joakim Lindengrens förkämpe för alla de som anser att allt nytt som tillkommit efter sisådär 1960 är fjanterier och nymodigheter som passar bäst på soptippen. Kapten Stofil – Dåligt är det nya bra samlar ihop de sista Stofil-serierna från kaptenens egen tidning som lades ner för snart ett decennium sedan, tillsammans med diverse kortare serier som huvudsakligen hämtats från tidningen Riksettan, en numera även den nedlagd tidskrift som handlade om ”Bilismens guldålder”, dvs en mycket passande hemvist för kaptenen :-)

Så här några år sedan jag senast läste serierna är det trevligt att se dem igen, men jag styrks i min gamla åsikt att Kapten Stofil är en fantastisk idé till en serie, men en idé som ganska snabbt blir uttjatad. Det är kul att se en kverulerande man som hela tiden klagar på hur allt var bättre förr och som utan att bekymra sig om konsekvenserna fortsätter att uppföra sig som om ingenting förändrats på 50 år, men i en tjock samling som den här blir det lite enformigt efter ett tag, så jag rekommenderar att man läser den här boken i omgångar.

Från Riksettan

Och sen har vi det där som jag skrev i samband med att sista numret av Kapten Stofil-tidningen kom ut: Jag tycker att Lindengrens teckningsstil när han tecknar i sin vad jag skulle kalla ”gamla” stil, med mycket tusch, stora svarta partier, och en vad skulle säga slafsig känsla är underbart rolig att se på och att läsa, medan den sobra gråtonade stilen som är den dominerande i Kapten Stofil-serierna (den andra använder han bara när kaptenens alter ego är i bild) är snitsigt gjord och mycket passande för den gamla reaktionären, men den är inte alls lika kul att se.

Men jag ska också erkänna att det finns bra saker här. De korta ensideshistorierna från Riksettan hinner aldrig bli tjatiga, de parodierande inslagen som kan komma från de mest oväntade håll och kanter är uppfriskande, omslagsmålningarna till tidningarna som finns med här är både roliga och snyggt gjorda, och framförallt serien Kapten Stofil säljer ut…, en serie som först publicerades i Kapten Stofil 38 (kalenderbitare, errata-rapport: flera av serierna publicerades i helt andra nummer av tidningen än vad som står i samlingen) och som jag skrev uppskattande om då, men som jag när jag läste om den nu gillade ännu bättre. Ett sant mästerverk, men så handlar den också om serien Kapten Stofil istället för att var en serie med Kapten Stofil 😉

Ok, jag är lite för hård mot Kapten Stofil. Han är underhållande och jag köpte själv alla nummer av hans tidning, och jag kan absolut rekommendera den här samlingen för den är småcharmig och Kapten Stofil är ändå en unik seriefigur väl värd sina egna böcker. Men, för att uttrycka min kritik på ett sätt som kanske kaptenen själv skulle uppskatta: Jag tycker Lindengren var bättre när han skrev om bastuspecialiser, krystmarodörer och Esso-mackar, innan han började med sådana här nymodigheter som gammalmodiga gubbar.

Från avskedsserien, om Kapten Stofil-tidningens historia

Kan köpas hos bl.a.:

 

Lukas – 25 år mellan stad och land

Det är alldeles för länge sedan jag läste några nya serier av Mats Källblad, mannen bakom fantastiska serier som Vimmelgrind, men nu har hans serie Lukassom tidigare publicerats i diverse tidningar under åren samlats ihop och getts ut av förlaget Cobolt. Så hurra för det, framförallt för en som mig som gillar Källblad men inte läst en enda sida av serien förut :-)

För de som liksom jag inte stött på Lukastidigare är huvudpersonen (med namnet Lukas, föga förvånande 😉 ) en glad typ som älskar rock’n’roll, sin katt Fritiof, livet på landet och livet i stan. Vad han försörjer sig på har jag inte en aning om, om inte gatumusicerandet ger mer intäkter än vad det verkar som i albumet…

Att oroa sig för morgondagen är ingenting som Lukas bekymrar sig om; ur hand i mun fungerar fint för honom. I grunden är han en leva och låt leva-bohem men när det blir alltför upprörande kryper rebellen i honom fram. Som när han blir upprörd över att en gammal urskog huggits ner och han tillsammans med vännen Polly försöker få tidningen att skriva om det, eller när han och Polly hjälper Lukas kusinbarn Mary med hennes sexistiska sommarjobbskollegor.

Det som jag gillar så mycket hos Källblad är stämningen och karaktärerna. Få om någon annan svensk serieskapare skildrar de människor som dyker upp i Källblads serier, och ingen gör serier där klassamhället hela tiden är så närvarande men utan att det blir tungrott politiskt. Han är en extremt skicklig skildrare av människor och samhälle, men utan behov av att pracka på andra några politiska åsikter; slutsatser får man dra själv som läsare.

Det senare går också igen när det gäller människorna i serien som även om de har starka åsikter om någonting inte bekymrar sig nämnvärt över att övertala andra att tycka likadant. Så länge man uppträder sjysst mot andra så ska man lämnas ifred, typ. Med en viss brasklapp vad gäller redan nämnda Polly som onekligen har en tendens till att ta till nävarna när det går för långt:

De tidigaste sidorna av serien (dvs de som är med i boken; enligt Källblads förord var de allra första sidorna så dåliga att de utelämnats här) är enklare, både vad gäller teckningar och manus. Roliga, javisst, men de saknar den där underliggande känslan av realism, av att det här verkligen utspelas där det finns ett helt samhälle runt handlingen, som hans bästa serier har. Så för min del blir boken bättre och bättre, och att personer som Polly dyker upp gör också sitt till; de bästa serierna är de där Polly och Lukas pratar och gör saker tillsammans. Hon får rollen av att vara den lite kantigare och knepigare karaktären jämfört med Lukas enklare roll, och det är henne jag allra helst vill läsa mer om på det där typiska sättet när en ursprungligen bifigur visar sig vara intressantare än huvudpersonen, där Tintin/Haddock nog är det mest kända exemplet i serievärlden.

Och det finns andra bifigurer som jag också vill läsa mer om, som kusinbarnet Mary som bara är med i en enda kort episod à två sidor. Vad hände med henne sen? Vart tog hon vägen? Hon är en klockren Källblad-karaktär, och jag vill läsa mer om henne!

Att boken blir bättre allteftersom gäller också teckningarna, där stilen drar mer och mer mot en lite ruffigare stil som den härovan. Symptomatiskt nog är den i mitt tycke allra bästa illustrationen den som pryder albumets insidor, med Lukas, Polly och Ruts rockband. En suverän teckning i all sin enkelhet:

Lukas – 25 år mellan stad och landär en bok jag tycker väldigt bra om, men så är jag också ett stort fan av Källblad. Lika bra som Vimmelgrind eller Lång väg tillbakaär den inte; eftersom Lukasprimärt är en skämtserie bestående av kortare episoder saknas den sävliga stämningen från den förra och det större allvaret i den senare. Som bäst är Lukasi de senare historierna, och framförallt när Källblad får några fler sidor på sig så att hans underfundiga ton hinner etablera sig. Men även en inte perfekt Källblad är ändå en Källblad! Om nu bara den där sedan länge utlovade Vimmelgrind 4kunde dyka upp… :-)

Kan köpas hos bl.a.:

Gott och blandat 6

Recensionshögrensning!

Honor Girl av Maggie Thrash

Honor Girl är en självbiografisk serie i fiktivt format om den första riktiga kärleken, och den drabbar Maggie när hon 15 år gammal som varje sommar åker till Camp Bellflower, ett sommarläger för unga flickor med gamla traditioner. Utan att söka kärleken finns den bara där en dag, och föremålet för den, den några år äldre Erin, jobbar som rådgivare. Plötsligt blir den tidigare så enkla tillvaron komplicerad för Maggie: Hon är kär, hon är kär i en äldre person, hon är kär i en kvinna.

Honor Girl är ett bra exempel på hur väl den här typen av historier fungerar i serieformat. Berättelsen saknar yttre dramatik, och det finns inte mycket i den som jag inte har läst förut. Dessutom är Thrashs teckningar ganska skrala, med sitt utseende som om de vore tecknade av en talangfull amatör som suttit med kulspetspenna och färgpennor och ritat, utan att skissa först. Men likafullt gillar jag serien med alla dess små detaljer, som Maggies skytte (alla deltagarna har olika aktiviteter de deltar i, och Maggies specialitet är gevärsskytte) och hur det påverkas av kärleksrelationen, eller hur de andra lägerledarna hanterar situationen. Och det är en självbiografi vilket gör att hur det ska gå för Maggie och Erin hela tiden känns osäkert vilket kändes som ett plus i det här fallet.

Honor Girl - Erin

Så en bok för de i bokslukaråldern, dvs de som läser ut böcker som Honor Girl med sina 270 sidor och sen omedelbart säger: Nästa!

Superdövis av Cece Bell

Och här har vi en till serie för just dem, måhända kanske för några år yngre läsare: Cece Bells Superdövis, en bok inspirerad av hennes egna upplevelser när hon som fyra år gammal tappade stora delar av hörselförmågan. När bokens Cece efter en sjukdom inte längre kan höra någonting blir det svårt; hon är för ung vare sig för att läsa eller skriva så det mesta är ett mysterium för henne:

När Cece väl fått en hörapparat går det lite bättre, men Bell är väldigt noga med att visa att det på intet vis betyder att den fungerar lika bra som vanlig hörsel. Cece får lära sig att läsa på läppar (vilket betyder att pappans mustasch/skägg är en usel idé) och att uppmärksam på kontext för att bättre tolka ljuden. Fördelen är ”superkraften” att hon tack vare sin hörapparat och de mikrofoner lärarna bär kan höra vad lärare håller på med när de är någon annanstans, till exempel i lärarrummet eller toaletten; titelns ”Superdövis” är hennes namn på sig själv som superhjälte med denna mycket specifika superkraft :-)

Superdövis - test

Superdövis är sympatisk och bra på att visa hur det kan vara att som barn drabbas av någonting som Cece Bell gjorde, utan pekpinnar och utan att vare sig under- eller överdramatisera. Men den är lite i menlösaste laget som läsning och känns ibland väl mycket som om den bara finns till för att förevisa och undervisa i hur det kan vara att drabbas av hörselnedsättning som barn. De små känslomässiga komplikationer som skildras, typ hur Ceces vänner reagerar på hörselapparaten mm, känns aldrig speciellt brännande. Inte heller teckningarna är de mest expressiva; vare sig kroppsspråket eller ansiktsuttrycken är särdeles uttrycksfulla hos personerna. En godkänd serie och som sagt, bokslukare behöver material för att underhålla den aldrig slocknande läslustan, och då kan man definitivt sätta Superdövis i händerna på en slukare.

Pinocchio av Winshluss

Den franske tecknaren Winshluss version av den klassiska barnboken Pinocchio är imponerande: Elegant tecknat i en uppsjö av olika stilar, fria associationer som leder till allt möjligt och omöjligt, och allt så gott som helt utan text (det finns lite text här o där, men de allra flesta sidorna är helt utan). Den som läste tidningen Pox när den kom ut kanske minns italienaren Mattioli och hans absurda serier som Squeak the Mouse som började som vanliga tecknade kortfilmer men sen svävade ut i orgier av blod och sex, och lite av samma känsla finns här.

Men lika bra som Mattioli är inte det här. Det är mer tungfotat, kanske beroende på att Winshluss ändå hela tiden förhåller sig till originalet så helt utan tyglar är det inte. Det känns också som att han inte vågar släppa hämningarna helt; även om mycket av det som sker inte har någon djupare mening finns det hel tiden en antydan av att Winshluss nog vill någonting, att fantasterierna och groteskerierna ändå är där med ett allvarligare syfte.

Winshluss Pinocchio

Jag tror att jag helt simpelt inte är på riktigt samma våglängd som Winshluss vilket gör att en serie som Pinocchio som i så hög grad bygger på råa känslor à la Winshluss lämnar mig kall. Jag ser att Winshluss är en mycket skicklig serietecknare och jag kan förstå att för rätt läsare kan det här vara ett mästerverk, men tyvärr är inte jag den läsaren.

Fifty Freakin’ Years with the Fabulous Furry Freak Brothers av Gilbert Shelton

Han nalkas de 80 nu, Gilbert Shelton, men serier gör han fortfarande, om än i lägre takt än som ung. Det här albumet som firar att hans kända brödratrio fyller 50 innehåller en hel del nya serier av honom själv, plus några hyllningsserier (några nya, några gamla( från andra serietecknare som Hunt Emerson, diverse ströbilder av Shelton, och en längre text där han berättar om sin tid som serietecknare.

Fifty Freakin' Years with the Fabulous Furry Freak Brothers

De sista åren Charles Schulz tecknade Snobben hade han en darrig linje men den var stadig som berget jämfört med Sheltons. Och för en serie som TFFFB blir det egentligen bara bättre ju ostadigare det ser ut :-)

För en fan som jag är det här ett självklart köp, även om innehållet är rätt tunt om sanningen ska fram. Den nämnda texten är lite svamlig och ofokuserad, hyllningsserierna platta, och de nya Shelton-serierna är inte lika bra som när Shelton var som bäst. Men likafullt är de roliga, och det känns också tryggt på något vis att bröderna fortsätter på samma sätt de alltid gjort, utan att påverkas av hur omvärlden förändrats.

SH3 vol 4 – Passio av Daniel Ahlgren

Sist men inte minst (snarare bäst!) har jag äntligen läst den senaste delen av Daniel Ahlgrens superhjälteepos SH3. De kommer inte ofta, de här böckerna, så varje gång det händer tar jag och läser om allihopa för att komma in i handlingen. Men det gör jag så gärna för precis som jag skrivit förut är det här riktigt bra superhjälteserier, och jag hart fortfarande inte sett någon annan serie som ens försöker sig på att på samma sätt mixa superhjältar och tonårsvardag, åtminstone inte lika framgångsrikt som här.

Efter att Alfamannens fertilitetsproblem ordnat upp sig i förra boken hamnar nu problemet med alla parallella universum i fokus. Den tråden fungerar utmärkt, klassisk som den är i superhjältesammanhang, men allra bäst i SH3 är alla biintriger som puttrar på; smarta och ofta med oväntade upplösningar. Ahlgren är suverän på att knåpa och knepa ihop allting, än mer med tanke på att med den låga utgivningstakten så handlar det ibland om ledtrådar som lagts ut många år i förväg innan de slutligen används.

Det dröjde innan jag köpte och läste Passio; den kom redan 2015 men jag missade den då och eftersom serien sorgligt nog inte är en kioskvältare såg jag den först för ett litet tag sedan. Men en sak är bra med det: Det kanske snart är dags för volym 5!

SH3 Passio

Kan köpas hos bl.a.:

 

En svensk superhjälteåterblick från åren 1986-87

När jag städade källarförrådet i vintras så behövde jag bestämma mig för vad jag skulle göra med alla serier nerstuvade i kartonger (cirka 50 stycken; ganska små förvisso, men ändå); att göra mig av med dem vore tråkigt, men å andra sidan gör de ingen människa glad nerpackade i källaren. Så jag dumpade alla till en lokal seriebutik.

Fast inte riktigt alla: Eftersom de nu var så att jag någon gång i tiden tyckt att just de här serierna inte längre platsade i lägenheten borde de inte vara några riktigt stora favoriter där, men smaken ändrar sig ju över tiden, och jag skulle ju kunna ha råkat packa ner några godbitar. Så jag skummade mycket snabbt igenom dem, dvs jag öppnade kartongerna, kollade vad det verkade vara ungefär som låg där, och stängde dem sen igen.

Med resultatet att några få tidningar letade sig upp i lägenheten igen: De kompletta tidningsversionerna av två av mina absoluta favoriter, Maison Ikkoku & Outlanders, som jag förvisso också har i album också men jag kunde inte förmå mig att göra mig av med tidningarna; några serier som passar som läsning på utedasset på landet (och som efter det kommer förpassas till brasan, for sure!); några serier som diverse syskonbarn skulle kunna gilla.

Och så de serier som föranleder dagens inlägg: De svenska serietidningsutgåvorna från 1986-87 av några av de mest inflytelserika superhjälteserier som gjorts, närmare bestämt Frank Miller/Klaus Jansons Daredevil & The Dark Knight Returns och Alan Moore/Dave Gibbons Watchmen. Eller som de svenska tidningarna heter: Daredevil (man ändrade alltså namnet på karaktären från det äldre svenska namnet Våghalsen), Läderlappen (tidningen saknar en mer specifik titel) och Väktarna.

Att ha publicerat alla dessa tidningar (total 25 till antalet) med vad som skulle visa sig vara framtida klassiker under bara två år är med nutida svenska mått ganska imponerande, så bra jobbat Semic!

Ett långt intro, för nu är det dags för det riktiga innehållet i dagens inlägg: Hur fungerar det att läsa de här svenska utgåvorna 30 år senare? Håller serierna? Översättningarna? Well, här är kommer Svaren :-)

Daredevil 1/86 – 10/87 (fr o m 1/87 ingående i titeln Marvels universum)

Låt mig börja med den äldsta av serierna, Frank Millers genombrottsserie som ursprungligen utkom under åren 1979-1983. De första numren har diverse andra manusförfattare, men efter ett tag tar Miller över den rollen och låter istället parhästen Klaus Janson få mer och mer ansvar över teckningarna. Och nog märks det att Miller är grön när han börjar författa och han följer den dåvarande mallen för superhjälteserier med textplattor som förklarar handlingen, en uppsjö av tankebubblor, och diverse ointressanta sidointriger som det aldrig blir mycket med.

Men trots det är det ett enormt lyft jämfört med de tidigare numren. Det syns tydligt hur Miller utvecklas i rasande takt, både vad gäller manus och hur de omsätts i teckningar. Han vågar göra sidor helt utan text, han vågar låta pauser ta plats, och han gör sig av med onödiga inslag. Och mot slutet av sin första omgång på Daredevil (han kom senare tillbaka och de numren publicerade 1988 på svenska) är det mästerligt; avslutningen på Elektra-sviten men kanske framförallt det sista numret, #191, där han spelar roulette med Bullseye vid den senares sjukhussäng, hör till det bästa Miller gjort.

Så serien håller. Vad gäller den svenska utgåvan har den ett stort plus och ett litet minus, närmare bestämt

  • Plus: Trycket är i det närmaste perfekt och du kan inte ens på engelska hitta lika snyggt tryck. De amerikanska tidningarna har utsmetade färger och svärta och är aldrig riktigt skarpa, medan senare albumutgåvor har allehanda problem som alldeles för blankt papper, för grälla färger (pga pappret), dåligt tryck med linjer som släpper, osv. Här har man uppenbarligen haft tillgång till både svartvita förlagor och de ursprungliga färgläggningarna men tack vare bättre tryckerier och papper som kan återge alla linjer och punkter ser det helt enkelt förträffligt ut. Och Janson visar att han förutom att teckna i en stil som passar Millers manus också är en utsökt färgläggare; de avslutande numren där han i princip står för allt vad gäller det grafiska är ungefär så snygga som den numera utdöda amerikanska superhjältefärgläggningstekniken kunde åstadkomma.
  • Minus: Översättningen är inte alltid så bra. Det saknas flyt, och det handlar inte bara om att serien är gammal för när jag jämför med det engelska originalet är Miller lite styltig i början men det upphör snabbt, medan den svenska texten definitivt har åldrats. Och det slarvas, med mitt favoritexempel när ordet ”mongoose” översätts med det något udda djuret ”mångås” 😉 Ett undantag finns dock: Det sista numret som bl a innehåller just #191 är mycket bättre och det har också en annan översättare, Göran Everdahl, och det är synd att han inte anlitades tidigare.

Och bara för att visa vad jag menar följer här samma sida i tre version: Först den svenska scannade från min egen tidning, sen det amerikanska originalet likaså scannad av mig, och sist en senare amerikansk digital utgåva som väl representerar hur det också ser ut i tryckta nyutgåvor. Om ni tittar på bilderna i full upplösning kan ni tydligt se hur linjerna på Natashas ryggtavla i ruta två bitvis helt försvinner i båda de amerikanska versionerna (det gäller överlag för linjer och punkter, som synes om man zoomar in), hur i det amerikanska originalet motstående sida syns tydligt, och hur fruktansvärt grällt och okänslig Jansons ursprungligen varma och stämningsfulla färger återges nuförtiden.

Daredevil 187 - svenska

Daredevil 187 - original

Daredevil 187 - digital

Läderlappen 1/87-4/87

Här är det alltså den första svenska utgåvan av Millers största klassiker, och jag måste säga att den håller väl: Jag vet inte hur många gånger jag läst serien men så fort jag började med första sidan så var jag fast igen. Det finns många senare serier som efterapat den andlösa berättartekniken med dess stream of consciousness och snabba klipp utan förklarande textrutor, men få om någon har lyckats lika bra eller bättre, med det möjliga undantaget Millers egen Elektra – Assassin. Så jag ska inte slösa tiden med en regelrätt recension av serien för det finns så många redan, utan tänker istället nämna hur det känns att läsa den på svenska.

Läderlappen - The Dark Knight Returns - s1

Full fart redan på sida 1

Och rent allmänt fungerar det som sagt utmärkt. Utgåvan har inte samma lyxiga tryck och papper som den amerikanska (med den tidens mått mätt alltså, där The Dark Knight Returns så kallade ”prestige format” var en revolution när det gällde kommersiella serier i USA) men jag vete katten om jag inte gillar det svenska pappret bättre, med mindre glans men ändå bra tryck. Det som inte är riktigt lika bra är att färgerna är något mattare än originalet, och när färgläggaren Lynn Varley i de avslutande numren fullkomligt exploderar i starka färger förtar det effekten något.

Översättningen känns också bättre än i Daredevil men perfekt är det ändå inte. Det flyter på godkänt men här och där slinker olika uttryck in som jag reagerar över och som gör att jag rycks ut ur handlingen. Det kan bero på att översättningen är gammal men jag tror att det också handlar om en nedtoning. Redan på första sidan härovan kan vi se det, där det engelska ”Son of a…” översätts med ”Din jädrans…”. Så godkänt, men med tvekan skulle jag säga.

Väktarna 1-6

Avslutningsvis Alan Moore/Dave Gibbons Watchmen, här i sin första svenska utgåva kallad Väktarna och publicerad i sex tidningsnummer, var och ett innehållande två av de ursprungliga tolv amerikanska tidningarna. En serie det skrivits mycket om och en som jag själv uppskattar, men för egen del mindre nu än jag gjorde förut. Jag ska inte gå in för mycket på det eftersom jag fokuserar på just den svenska utgivningen idag, men extremt kortfattat så gör Moores mindre lyckade (minst sagt…) senare serier att jag inte längre är lika förtjust i hans tidigare, något som inte gäller t ex Miller.

Väktarna var det ja. Trycket är OK även om det kunnat varit bättre; Gibbons teckningar gör sig bättre på ett slätare papper som återger färger mer distinkt än det grova pappret här. Men trycket är inte det viktiga vad gäller Väktarna utan det är översättningen som överskuggar allt.

Det finns andra exempel (t ex några av Tintin-albumen) men att en serie föräras med tre helt olika svenska översättningar är inte så vanligt, men för Watchmen har det hänt. Dels beror det såklart på att rättigheterna vandrat mellan förlagen och att det är en serie som varit så populär att flera utgåvor behövts, men dels beror det också på den första översättningen, dvs den i de här tidningarna, är närmast legendariskt usel. Det där exemplet från Daredevil med ”mongoose” = ”mångås” ovan var ett enstaka misstag, men här kryllar det av liknande:

  • Karaktärer byter namn hej vilt, som Sidenanden / Sidenvålnaden.
  • Engelska homofoner missas som när en polis först inte förstår vad som avses med ”raw shark”, dvs ”Rorschach”, som här helt oförståeligt översätts med ”rå haj”.
  • En smaksak förstås, men om man översätter superhjältenamn gäller det att göra det bra och med känsla, och exempelvis ”The Comedian” -> ”Humoristen” tycker jag helt saknar känsla.
Väktarna - Mars

Jon och Laurie pratar om hennes pappa, här kallad Hooded Justice som omväxling till Maskerad Rättvisa (och kanske någon ytterligare version som jag missat)

Jag ska inte hacka mer på översättningen; om översättaren fick en standardersättning / sida kan jag förstå att timlönen skulle blivit usel om det lagts ner möda på texten, med tanke på densiteten i språket. Men likafullt kvarstår faktum: Även om jag bortser från att jag inte längre är så förtjust i serien är det ruskigt trögt att komma igenom den i den här utgåvan :-/

Summering

Så var det värt att spara tidningarna och läsa dem igen på svenska, trots att jag har dem alla i original?

Vad gäller Daredevil är svaret tveklöst ja. Förutom att den svenska utgåvan är så snygg glömmer jag ibland bort hur bra de senare numren av den här serien är så det är alltid lika trevligt att se dem igen.

Vad gäller Läderlappen så jodå, en helt okej utgåva och om inte annat var det roligt att läsa dem av helt privata nostalgiska skäl eftersom det första av de här numren var första gången jag läste någonting av Frank Miller som jag tidigare bara hört hajpas på diverse ställen, och jag kommer fortfarande ihåg var jag läste tidningen*. Faktum är att jag av samma skäl (dvs icke-rationella nostalgiska, och jag brukar vanligtvis aldrig drabbas av nostalgi…) kanske kommer leta upp bättre exemplar av tidningarna eftersom mina mår sådär. Förutom att de tydligen hamnat olyckligt i en trave någon gång så att de är lite skrynkliga saknas också en handfull rutor/sidor som jag använde i en uppsats om färgläggning i serier när jag gick en doktorandkurs i färglära en gång i tiden, dvs den tid då bra färgkopiatorer inte fanns -> det blev till att använda originalsidor…

Men Väktarna kan man gott hoppa över. Om man vill läsa den på svenska så rekommenderar jag istället någon av de senare utgåvorna; helst den från Epix/Medusa men om den inte går att hitta kan man ta Egmonts.

 
*: Stadsbiblioteket vid Sergels torg; jag hade köpt tidningen i kiosken och ville inte vänta på att komma hem innan jag läste den.