Linda och Valentin-varianter: Jakolassens rustning & Shingouzlooz Inc.

Dags att skriva några ord om två besläktade album. Ett kom ut sent i våras men av någon anledning var jag sen med att köpa det: Jakolassens rustningav Manu Larcenet, ett album som precis som de i serierna Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke& Ett extraordinärt äventyr med Lucky Luke är en Gör vad du vill-variant av en klassisk fransk serie, närmare bestämt Linda och Valentin. Och det andra fortsätter sviten men finns (ännu?) inte tillgängligt på svenska men väl på engelska: Shingouzlooz Inc.av Wilfrid Lupano (manus) och Mathieu Lauffray (teckningar).

Jag tar och börjar med Jakolassen :-)

Manu Larcenet alltså, mannen bakom serier som Ordinary Victoriesmed sin suveräna skildring av panikångest och depression, men som också gjort rena komediserier som självbiografiska Back to Basics. Kanske inte serier som verkar matcha en frisinnad Linda och Valentin-version, men han har ju också varit inblandad i saker som Dungeonoch Astronauts of the Future, och eftersom jag gillar alla nämnda serierna väldigt mycket var det här en serie jag hade verkligt högt ställda förväntningar på.

Och jag har lustigt nog svårt att säga om förväntningarna infriades eller inte. Jakolassens rustningär riktigt rolig, Larcenets runda och vänliga teckningar är olika trevliga som alltid, men de är också förvånansvärt maffiga när han tillsammans med färgläggaren Jeff Pourquié ger sig på att skildra världsrymdens storhet, som här på den inledande sidan:

Jakolassens rustning - intro

Historien där Linda men framförallt Valentin inte syns till alltför ofta har en huvudperson från Jorden som till det yttre är så långt från en glamorös tidrymdagent man kan komma: En lite smått försupen medelålders fransman vid namn René. Han har  alltid drömt om rymden och nu befinner han sig plötsligt mitt i ett religiöst krig av galaktiska proportioner efter att Linda, Albert och några shingouzer plockat upp honom såsom varande Valentin, vars intellekt av en fiende flyttats till Renés kropp.

René kommer inte ihåg någonting av Valentins minnen men kastar sig helhjärtat in i äventyret, och jag gillar verkligen hur han albumet igenom blandar sin vardagliga personlighet (inklusive delirium tremens-problem eftersom han inte längre får sin dagliga dos franskt vin) med entusiasm över att befinna sig i rymden. Komisk, kosmisk och finurlig är den; en bagatell som underhåller.

Så på det sättet är den vad jag hoppats, med samma humor som jag sett till i Larcenets övriga serier, och jag är ju förtjust i just humorn som många i Dungeon-gänget delar.

Jakolassens rustning - René

Det jag saknar litegrann är däremot de inslag av allvar som finns i hans bästa serier (och för den delen i Dungeonmed). Original-Linda och Valentin blandar högt med lågt, inklusive svindlande science fiction-inslag som i Tåg till Cassiopeja, ta plats/ Tåg från Brooklyn, slutstation kosmos, och jag skulle gärna sett att Larcenet tagit chansen som genren ger där allting är möjligt, inte bara humor.

Och samma sak gäller också Shingouzlooz Inc.egentligen. Även den är en komedi där shingouzerna trasslar till det för Linda och Valentin när de för en gångs skull försöker sig på ett (någorlunda) hederligt jobb. Att reda ut röran är komplicerat, och att våra hjältar dessutom samtidigt också har ytterligare ett uppdrag som involverar skatteplanering av det mer udda slaget gör det inte lättare.

Återigen är det bra underhållning, med en mer slapstick-betonad humor än Jakolassens rustning, en humor som skulle passa bra i en folkparksrevy (om de nu brukade handla om tidsresor, kvantumfiskar, och AI-skatteplanering). Lauffrays teckningar drar åt det mer realistiska hållet, och han lyckas bra med exempelvis Valentins kroppsspråk när den senare blir mer och mer desperat när han försöker bolla alla olika saker som måste göras.

Shingouzlooz Inc. - Valentin

Men buskishumorn har också en baksida, och jag kan inte säga att jag är helt förtjust i alla sidor med pinupbilder på Linda, och just den subplotten känns lätt sunkig och egentligen helt onödig.

Att säga att båda serierna saknar allvar är inte helt korrekt eftersom det finns sådana inslag i båda serierna, där Jakolassens rustninginnehåller en tydlig kritik av religiös fanatism medan Shingouzlooz Inc.istället tar upp miljöförstöringen som människorna ägnat sig åt. Men ingendera lyckas sammansmälta allvaret med humorn (Jakolassen…är närmast även om den också är mest övertydlig) och jag tror att det kanske varit bäst om man helt skippat allvaret istället.

Sammanfattningsvis är det ändå två serier som jag hade mysigt medan jag läste, med Larcenets bidrag som det charmigaste, så jag skulle inte ha någonting emot fler böcker i sviten. Och då förhoppningsvis av någon serieskapare som vågar satsa lite högre och som gör en lika suveränt skarp tolkning av sitt original som Émile Bravos Spiroueller Matthieu Bonhommes Lucky Luke :-)

Shingouzlooz Inc. - miljö

Kan köpas hos bl.a.:

Love in Vain – Robert Johnson 1911-1938

Love in Vain - omslag

Cobolt Förlag är nog mest känt för sina återutgivningar av klassiska serier som Blueberryoch Linda och Valentin (eller för den delen nytolkningarav klassiker), men det hindrar dem inte från att också ge ut självständiga böcker utan historiska serieanknytningar. Som dagens ämne, Love in Vain – Robert Johnson 1911-1938 som visserligen också den har ett historiskt inslag men i formen av att vara en biografi över bluesmusiker Robert Johnson.

Själv kände jag bara vagt igen hans namn från några samling-CDs (ni vet, sådana där blanka runda saker från f.S., före Spotify) med gammal blues som jag har i hyllan så den här skildringen av hans korta liv var helt ny för mig. Men trots det känns den ack så välbekant för en tidig bluesmusiker: Född i Södern där rasismen frodades, en trasslig familjehistoria, en början som bomullsplockare, för att sedan lyckas slita sig från det tröstlösa livet med hjälp av musiken. Men med en sån bakgrund är det givetvis extremt svårt att bygga upp ett stabilt liv så att han enligt dem som kände honom trots sin tillbakadragenhet var svår på både sprit och kvinnor (vilket bidrog till hans tidiga död) är inte förvånande.

Love in Vain - Södern

Serien innehåller fler detaljer om precis vilka han träffade, gifte sig med, slogs med, osv, men egentligen är det aldrig väsentligt för läsningen. För författaren J M Dupont och tecknaren Mezzo syftar snarare till att skildra Johnson med hjälp av stämning och poesi i både text som bild, med andra ord mer som lyrik än som en regelrätt biografi där man prydligt går igenom exakt vad som hände i Johnsons liv. Delvis beror det kanske på att rena fakta om Johnson är svåra att få tag på, vilket till exempel hans Wikipedia-sida exemplariskt visar genom att ägna stora delar av texten till att utreda hur han egentligen dog (inget säkert svar finns), var hans eventuella grav är belägen (finns tre stycken att välja bland), och legenden som säger att han liksom många andra bluesmusiker lärde sig spela med hjälp av djävulen.

Men huvudsakligen är det nog ett konstnärligt val att skildra honom som man gör, inklusive berättarrösten (vars identitet inte avslöjas förrän i slutet), ett försök att få läsaren att känna honom som människa snarare än som en historisk karaktär. Och att undvika den regelrätta biografin till förmån för en känsla av en mörk saga gör också att Dupont slipper gå in närmare på det som jag bara anar här, närmare bestämt att Johnson knappast var en trevlig person utan snarare någon som själviskt utnyttjade framförallt kvinnorna i sitt liv.

Det är en mycket snygg bok, i ett liggande format och med Mezzos svartvita teckningar fyllda av tusch som lite påminner om tecknare som Charles Burnsmen med mycket lösare konturer. Den är också mycket fransk i sitt sätt att skildra en typisk amerikansk företeelse på ett närmast mytologiskt sätt; det finns många serier där till exempel New York på 70-talet skildras på ett liknande sätt, eller förbudstiden, eller jazzmusiker. Det kan ibland bli lite krystat och överdrivet, men Love in Vain svävar inte iväg för mycket, mestadels tack vare Mezzos teckningar som tack vare sin tyngd och fysiska närvaro håller berättelsen på marken.

Själv tycker jag Love in Vainär som bäst när den är så långt som möjligt från en biografi som plikttroget listar årtal och händelser, när berättaren (som skulle kunnat utnyttjats oftare) istället mer personligt kommenterar Johnsons liv. Då får den liv, och då får jag lust att lyssna på Johnsons musik, och det är nog precis vad Dupont & Mezzo önskar sig från läsaren :-)

Love in Vain - intro

Kan köpas hos bl.a.:

Hoppets tid

Spirou - Hoppets tid 1 - omslag

Det här albumet har jag sett fram emot ända sedan jag hörde talas om det för några år sedan: Émile Bravo, mannen bakom Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man, det bästa albumet i sviten extraordinära äventyr med Spirou, planerade att fortsätta sin serie. Och inte nog med det, fortsättningen skulle bli ett album på flera hundra sidor! Nu är serien här, eller rättare sagt den första delen av fyra i vad som kallas Hoppets tid; även i Frankrike verkar det som om att vänta på att hela serien blir klar och sedan ge ut en löjligt tjock bok inte skulle vara en bra idé, försäljningsmässigt 😉

Så vad bjuder Bravo på den här gången, efter att så förtjänstfullt ha skildrat Spirou som en ung, godhjärtad men naiv pojke?

Serien tar vid omedelbart efter slutet på den förra, dvs precis innan andra världskriget bryter ut. Spirou fortsätter sina försök att lära sig mer om politik efter att ha lärt känna Kassandra, men det är inte lätt i en omgivning där så gott som alla påverkas av fördomar och propaganda, till och med små barn. Och sen, när kriget bryter ut, blir det värre när till och med personer som Nicke dras med i tidsandan:

Spirou - Hoppets tid 1 - mc

Jag blir lika imponerad den här gången av hur Bravo lyckas ge fullständigt realistiska porträtt av både Spirou och Nicke, inklusive hemska krigsupplevelser när de tar hand om lemlästade och döda soldater, som ändå aldrig känns malplacerade i en klassisk fransk-belgisk humoristisk (för jo, serien är rolig också) äventyrsserie. Samma sak med politiken där det avhandlas kommunism (inklusive stridigheterna apropå hur Sovjetunionens variant ska ses), nazism, katolska kyrkan, scoutrörelsens kluvna inställning till nationalism där man är mot nazismen men ändå på sitt sätt uppskattar dess hyllning av fosterlandet, belgiska befolkningens likaså kluvna inställning till ockupationen eftersom nazisterna i alla fall ”…sköter sig exemplariskt…”.

Med andra ord, det är späckat med tungt innehåll, men Bravo är skicklig på att använda sig av små detaljer för att visa vad som pågår. ”Show, don’t tell” är precis vad han gör när han använder sig av seriemediet i scener som den där Spirou räddar Nicke från att bli nerskjuten på gatan av en nazist, och där en belgisk polis som bevittnar det hela med sitt icke-agerande och några korta enkla repliker ändå ger en fyllig kommentar på ockupationens villkor.

Ok ok, nu låter det allvarligt igen, så det är nog bäst att jag poängterar igen att Bravo så förtjänstfullt lyckas med att väva in humor i det hela. Som här, där Nicke som nyanställd på tidningen Le Soir(Tintins, egentligen Hergés, sejour på Le Soirrefereras till flera gånger i serien) som övertagits av nazistvänliga redaktörer:

Spirou - Hoppets tid 1 - Le Soir

Men även här, i en scen som huvudsaklig verkar avsedd för humorns skull, bygger Bravo vidare på Nickes personlighet. I serien är Nicke visserligen vuxen medan Spirou ännu bara är en tonåring, men de agerar närmast tvärtom: Spirou försöker resonera sig fram till hur man bäst handlar i en komplicerad omvärld, medan Nicke är betydligt mer impulsiv och inte bekymrar sig nämnvärt över det längre perspektivet, och att Le Soir kollaborerar med den nazistiska ockupationsmakten bekymrar honom inte nämnvärt. Nazist är han inte, men han funderar heller inte alltför mycket på vad de egentligen står för. Och med tanke på hur den här första delen slutar anar jag att Nickes personliga utveckling kan stå ännu mer i fokus i nästa del…

Som avslutning kan jag bara säga igen att det här är ett riktigt bra album som man inte alls behöver vara en fan av Spirou för att läsa; som skildring av hur nazismen påverkar några belgare är den suverän, både som underhållning och som tankeväckande läsning. Så läs den, och sen är det bara (Argh!) att vänta på nästa del som ska komma nästa år.

Kan köpas hos bl.a.:

 

PS. En lite lustig sak med fortsättningen på Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung manär att det redan finns en fortsättning, närmare bestämt Yann & Schwartzs svit av Spirou-album där framförallt Operation Fladdermus uttryckligen refererar till händelser i Bravos album, och som också den skildrar Spirou vid tiden av andra världskrigets utbrott men med helt annan handling än Hoppets tid. Så nu har vi alltså ett alternativ-Spirou-album som i sin tur gett upphov till två olika alternativ-alternativ-Spirou-universum. Det börjar bli komplicerat!

PPS. Bravos fortsättning är överlägsen Yann & Schwartzs. Men det har nog redan framgått att jag tycker så 😉

Borgia & Moon Face

För en del år sedan skrev jag en kort recension av den första delen av Alejandro Jodorowsky (manus) och Milo Manaras (teckningar) serie om den ökända familjen Borgia. Rubriken var tydlig med vad jag tyckte: Manara & Jodorowskys version av Borgia: Urk. Och bland kommentarerna ställde Jonas Anderson den mycket rimliga frågan varför jag köpte och recenserade en serie av två herrar som jag inte är så förtjust i, och det svar jag gav var att jag skyllde på min Heavy Metal-prenumeration. Och det stämde nog, men nu måste jag nog komma med ett annat svar eftersom jag faktiskt köpt den svenska utgåvan Borgiasom samlar ihop alla fyra delarna i en inbunden bok. Utgiven, precis som han nämnde kanske skulle hända i sin kommentar, av just Jonas Anderson på Albumförlaget :-)

Så: Varför köpa en bok när jag vet att jag säkert kommer ogilla manuset, och med en tecknare som jag tycker är synnerligen irriterande alltsomoftast?

Svaret är ändå teckningarna. Hur jobbig Manara än kan vara med sina identiska kvinnokaraktärer (dvs de som ska vara sexiga (dvs i princip alla i den här serien)) är han ändå riktigt bra på miljöer. Och här med en serie som utspelar sig i ett dekadent Rom får han chansen att briljera med miljöer som Vatikanens imponerande byggnader, Borgias eleganta hem, nunne-kloster (givetvis med mängder av helnakna nunnor), pestläkare, med mera, med mera. Så elegant är det, och den sena Manaras färgteckningar är vådligt eleganta med sin målade stil som ändå inte blir alltför stel, en fälla som många faller i.

Borgia - pest

Så den delen av serien är bra, ibland till och med utmärkt, och det gjorde att jag ändå köpte boken. Plus att jag tycker det är kul att någon ger ut påkostade utgåvor (en liten miss finns i att det ingenstans står vem som översatt serien, konstigt nog) av översatta serier; även om jag helt klart inte har samma smak som Albumförlagets utgivning visat sig ha, men undantag finns förstås, som Viktor Kasparsson-albumen, är det imponerande och i längden nog bra med breddning av serieutbudet i Sverige.

Men jag ska erkänna att manuset gjorde serien bitvis svår för mig att komma igenom. Ju mer jag läser av Jodorowsky, desto mindre tycker jag om honom. Att han gillar att vara utflippad och att chockera behöver inte vara dåligt, säger jag som tycker så mycket om många av Garth Ennisserier. Men hans new age-flum som snabbt tar över även inledningsvis lovande serier som Inkalen och de relaterade Metabaron-serierna är för mig helt ointressant, och hans fixering vid att ”våga” häda mot kyrkan och visa hur jodå, även kyrkans män är perversa, känns för mig som svensk icke-troende smått barnsligt, som det lätt blir när någon vill tala om att han inte på något vis tror på någonting samtidigt som han så tydligt är fixerad vid detsamma.

Borgia - skepp

Det är så många nakna kvinnor i den här boken att jag tänkte ta en bild där det istället är nakna män som står i fokus, närmare bestämt en kardinal till sjöss.

Och nog är det en rejält sunkig inställning till kvinnor som visas upp. Visst kan man säga att historiskt har de utsatts för mycket elände, men med Manaras teckningar där alla kvinnor ser ut som fotomodeller nyss klivna ur duschen för att sedan drabbas av allsköns övergrepp ser det inte ut som ett försök till realism utan det ligger långt långt närmare ren exploatering.

Det bästa med manuset är att jag flera gånger småskrattade för mig själv när handlingen blir parodiskt usel i sin jakt på ”chockerande” inslag. Som den dödssjuka påven som tvingar sig på en nybliven mamma för att amma henne (samtidigt som han beordrar att hennes nyfödda ska kastas till djuren) och att döda barn genom att transferera deras blod till honom. Som den också dödssjuka (tror man) pestsmittade unga kvinnan som omedelbart kläs av och ingående studeras. Som de olydiga unga kvinnorna som sänds till kloster och där kläs av nakna, piskas, och sätts på bygelhäst. Som incest (far/dotter, bror/syster, och kanske något mer jag missade). Som sex framför Kristus och jungfru Maria-statyer i kyrkan.

Borgia - Leonardo

En till med män, närmare bestämt Cesare Borgia som gör en deal med Leonardo da Vinci för att få honom att utveckla nya krigsmaskiner.

Men för den som tycker mer om Jodorowskys intressen är det en typisk serie av honom, och teckningarna är som sagt bra, så för Jodorowsky- och/eller Manara-fansen är det en godbit, helt klart. Dick, inte min kopp te den här läsningen heller, tyvärr.

Sist några ord om en annan Jodorowsky-serie som också nyligen översatts från franskan, den här gången till engelska och med teckningar av François Boucq: Moon Face. Jag tror det blir enklast att jämföra den med Borgiaför nog är det en Jodorowsky-serie alltid!

  • Utgåva: Också en samling av flera album utgiven i en snygg inbunden utgåva.
  • Teckningar: Boucq är inte lika hantverksmässigt skicklig som Manara, men jag har alltid varit svag för honom, framförallt i hans absurda kortare serier där han själv står för manus. Så trevliga teckningar även här, och likaså är det de som är (min) behållning vid läsningen.
  • Manus: Science fiction istället för historia, med en avlägset belägen ö som styrs av ett gift diktatorpar (men med präster som makten bakom tronen). En dag dyker en besynnerlig man upp som gör som han vill och folket följer honom i revolutionen. Historien gör inga försök att teckna intressanta personligheter (som vanligt hos Jodorowsky där människorna är ointressanta i jämförelse med spektaklet runtomkring dem), och är bara 250 sidor infall där konstiga grupperingar poppar upp varje gång handlingen riskerar att tappa farten, och där huvudpersonen Moon Face i princip är en gud eftersom han kan göra precis vad som helst. Kräver handlingen att han ska flyga? Ok, han kan det. Kräver den att någon ger bakgrundsdetaljer för att handlingen ska bli någorlunda begriplig? Ok, han kan bli ett medium. Inga finesser, inga tempobyten, bara en jämn och tröttsam samling lösa infall utan struktur.
  • Våld: Jodå, det finns en hel del här. Men Boucqs teckningar känns inte lika fysiska som Manaras så det blir mer komiskt än obehagligt.
  • Sex: Såklart. Men inte så mycket som hos Manara så nog tror jag att Jodorowsky anpassar manus till tecknare: Manara som gammal porrtecknare får det nakna, Boucq det mer komiska.
  • Bättre? Sämre?: Borgiahar en snäppet intressantare historia, men det säger väldigt lite, och den har åtminstone några försök till tempobyten. Så för den som vill ha någonting allvarligare är Borgiadet bästa valet. Moon Faceär lite roligare, men det är mycket lite, och det räcker inte.

Moon Face - Messias

Med all kritik som jag har mot Jodorowsky ska han ändå ha en eloge för att han hittar bra tecknare att samarbeta med: Moebius, Manara, Boucq är inte precis några klåpare. Men nog skulle de förtjäna bättre manus; till och med Manara har ju gjort några serier med klart intressantare historier, även om det var mycket länge sedan…

 

 

Hâsib and the Queen of Serpents & Djinn Djinn

En av dagens serier är direkt hämtad från sagosamlingen Tusen och en natt, medan den andra är mer av en saga med tydlig inspiration därifrån, men jag tyckte de passade bra ihop för att recensera tillsammans. Plus att de båda är gjorda av serieskapare jag skrivit om många gånger förut och det gör att jag har lite mindre att skriva eftersom båda gör serier som är så typiska för respektive kreatör att mycket bara skulle bli repetition annars :-)

Hasib & the Queen of Serpents - A Tale of a Thousand and One Nights - coverFörst ut är fransmannen David B., mest känd för sin självbiografiska serie Epileptisk, en serieskapare som gillar att använda drömmar och andra liknande inslag i sina serier, och vars teckningar med tiden utvecklats i en riktning där sidorna mer ger ett intryck av mönster med tydliga inslag av mayaindiansk konst än av regelrätta serier. Det kan låta avskräckande men ofta fungerar det riktigt bra, framförallt som hans manus är anpassade efter teckningarna som sagorna i hans The Armed Gardens.

Så att han skulle göra en serie med handling tagen från Tusen och en natt är inte precis förvånande. Hâsib & the Queen of Serpents är en av bokens alla sagor i en saga-berättelser, där Scheherazade berättar om Hâsib, en ung man som förrådd av några vänner stängts in i en grotta där han träffar Ormarnas drottning, som i sin tur berättar för honom om kung Bulukiya.

Hasib & the Queen of Serpents - A Tale of a Thousand and One Nights - Salomon

Berättelsens av fortsätter sedan att bli alltmer intrikat när Bulukiya i sin tur träffar prins Janshah som berättar om vad han varit med om, och i alla berättelsens nivåer dyker ormdrottningen och kung Salomon upp; än som vänner och medhjälpare, än som någonting helt annat. Den drömska stämningen förstärks av Scheherazades då och då uppdykande utsagor om vilken natt det nu är*, av teckningarnas fantasifulla kompositioner, av svårigheten i att hålla reda på vilken nivå av berättelsen man just nu befinner sig på.

Hasib & the Queen of Serpents - A Tale of a Thousand and One Nights - Scheherazade

Kort sagt är det en utmärkt och förvirrande saga som lämpar sig bäst för de som gillar just gamla sagor från Österlandet, där handlingen/handlingarna (det är som sagt flera berättelser i en) är lättförstådda men där det inte alltid är lika lätt att förstå varför karaktärer handlar som de gör. Den som läst Tusen och en natt, eller för den delen andra gamla berättelser som de isländska sagorna eller den japanska Berättelsen om Genji känner nog igen sig: Vad som är en spännande handling skiljer sig inte mycket idag från igår och enkla känslor som girighet och kärlek är sig tämligen lika, men mer komplicerade saker som vad som är gott/ont/etiskt/oetiskt kan ibland göra en perplex :-)

Djinn Djinn - omslag

Dagens andra bok är från en serieskapare som är väsensskild från David B., nämligen tyske Ralf König med sin serie Djinn Djinnsom nyss kommit ut på danska. Här är det den magiska tekannan som när man putsar den frambringar en djinn som måste lyda putsarens order. Och, inte överraskande för den som läst König förut, är det här inte fråga om en djinn som ger dig rikedom eller dylikt, utan istället en djinn i form av en underskön yngling som både män och kvinnor blir som förhäxade av.

Allt presenterat också här via en ramberättelse, nämligen en arabisk gatuförsäljare som berättar historien om tekannan och om Mufti Abdullah Abba Skakmat, den rättrogne mannen som i en vision ser sig bli beordrad att tvinga alla kvinnor att dölja sig för att inte uppväcka männens lusta, och som sedan som straff av den betydligt mer frisinnade Salmonella, en man med magiska kontakter, förvandlas till den unga adonisen i tekannan som måste tillfredsställa alla kannans ägares önskningar. I sann König-anda är det lite förvirrat i början om han kanske istället inte ska se ut som en betydligt mer grovhuggen, muskulös och hårig man, precis enligt Salmonellas önskemål, men eftersom kannan och dess innehåll är menad som present till Salmonellas faster blir det till slut ett mer klassiskt skönhetsideal som gäller.

Djinn Djinn - man

Hårig man…

Tekannan hamnar sedan givetvis i andras händer med farsartade följder, för att till slut landa i vår tid hos ett gaypar, samtidigt som magin börjar ta slut…

Jag trodde på den här serien eftersom jag gillar König och hans känsla för att humoristiskt skildra relationer, men tyvärr klickar det aldrig riktigt. Det känns oväntat tungrott och platt, trots de sedvanliga stornäsorna och gnabbandet i dialogen. Jag anar att det är själva sagoformen som spökar: Königs styrka är som sagt i hur han skildrar relationer och hur de påverkar människorna, men som jag nämnde ovan är det inte precis relationsskildringen som är Tusen och en natts styrka. I Djinn Djinnär det kul när personer börjar prata med varandra, men så fort sagoinslagen dyker upp kommer humorn helt av sig, och sedan tar det ett tag innan den får upp ångan igen.

Djinn Djinn - yngling

…eller hårlös yngling? Båda är självklart fullt redo för action!

Plus att setupen känns en smula tungrodd och övertydlig den med, med den inskränkte och hämmade Skakmat som får det ”passande” straffet han får. Kanske blir det bättre i del två, om den nu någonsin dyker upp i en översättning jag kan läsa; den här boken utannonserades för många, många år sedan så förlaget Fahrenheit har inte stressat precis 😉

Kan köpas hos bl.a.:

 

*: Jag misstänker att någonting är skumt med Scheherazades numrering av nätterna här, men jag vet inte om det är ett misstag i översättningen, ett misstag av David B., eller (knake troligast) att jag missat någonting. Det skumma är att boken börjar med en textplatta där det står ”When it was the four hundred and twenty second night,…”, för att sedan några sidor senare följas av ”…it was the 483rd night..”, följt av 404th (?!?), 485th, 486th, 487th, …, 498th. Så den där första 422 och senare 404 *borde* vara 482 respektive 484 tycker jag. Om det nu som sagt inte finns någon intrikat anledning till det hela. Mystiskt!