Mildh & Fromm

Dags att få upp farten på bloggen här igen (det är fortfarande Zelda som ”stör” recensionsskrivandet..) så jag tänkta lägga upp några korta blänkare i veckan, 1/dag. Med början med actionserien Mildh & Fromm, skriven av Göran Semb och tecknad av Carlos Pedrazzini, en för mig ny serie som jag endast visste om att den fanns på grund av Serieforum där den har en egen tråd :-)

Enklaste sättet att beskriva serien är som en i genren omaka par som blir buddies: Monica Mildh är en relativt ung kvinna som arbetar som privat säkerhetskonsult i en egen firma, men när ett uppdrag kräver en mer fysisk/våldsam insats anställer hon Erik Fromm, en relativt gammal man (framförallt med tanke på hans arbete) som har stor erfarenhet av säkerhetsarbete av det mer ljusskygga slaget. Och om man känner till genren vet man att det innebär en rapp dialog, bitska kommentarer, och en motvillig respekt som växer fram hos de båda. Eller åtminstone hos Erik; Monica är betydligt mer skeptisk till som kompanjon eftersom denne har så lätt att ta till vapen…

Mildh & Fromm – Uppgång… och fall innehåller alla historier (tre) som hittills gjorts med paret och som tidigare publicerats i Fantomen-tidningen; i teorin fristående episoder men i praktiken mycket nära knutna till varandra. Action-genren till trots är det centrala i serien relationen Monica / Erik, och bara för att klargöra det så handlar det alltså definitivt inte om en romantisk sådan (gudskelov, det finns alldeles för många fall av ung kvinna / gammal man faller för varandra redan…) utan mer om en kulturkrock: Erik är luttrad av många år i branschen och är övertygad om att man ibland måste slå till hårt och skoningslöst för att förhindra framtida problem, medan Monica är mer inne på att försöka undvika våld om det går (men om det inte går så är hon beredd på det med). Och eftersom Erik är en smula gammeldags tenderar han också att överreagera när Monica är i fara eftersom han ser det som sin uppgift att skydda henne, även om hon klarar sig fint själv.

Pedrazzinis teckningar fungerar men jag måste säga att det är med nöd och näppe de får godkänt. Han svajar en smula i anatomin men framförallt misslyckas han ofta med att göra läsordningen i pratbubblorna tydlig, som på den här sidan:

Det här exemplet visar tydligt ett av hans stildrag som bidrar till problemet: Pratbubblorna ligger ofta så att de inkräktar på närliggande rutor vilket gör att jag ibland måste kolla efter var pilen pekar för att förstå om jag ska läsa bubblan nu eller senare. Det är lite underligt eftersom han är en så erfaren serietecknare men likafullt finns problemet där; om jag hade tillgängligt det enda andra album av honom som jag har (Par i lusta) skulle jag kolla om samma sak förekommer där, men det albumet har sedan länge förpassats till källarförrådets mörka valv :-)

Manuset är bättre, med en visserligen generisk actionhandling men med en ofta underhållande dialog mellan Monica och Erik. Jag noterar också flera ställen med tysta passager som finns med som stämningsförhöjare men tyvärr faller de på Pedrazzinis teckningar som inte förmår utnyttja dem, och istället blir det bara en smula malplacerade rutor som känns som om de saknar text. Med andra ord, manuset har en del ambitioner som teckningarna inte riktigt matchar.

Det är en ganska kort bok (128s) och den känns i mångt och mycket som första kapitlet i en längre berättelse; utan en framtida fortsättning är slutet rumphugget. Jag ser gärna en fortsättning även om det egentligen inte är en serie av ett slag som jag vanligtvis läser, eftersom det ändå är roligt med en (halv)svensk serie som försöker vara en klassisk actionserie och som lyckas så pass bra som den här.

Sons of Anarchy: Burfåglar

Hm, ett (väldigt) långt tag sedan den senaste recensionen men jag har ett exceptionellt bra skäl: Breath of the Wild, det senaste Zelda-spelet, har sysselsatt mig 100% de senaste veckorna (0k, jag har nog jobbat en del också men det spelar mindre roll…). Löjligt kul, och med min spelstil tar det lååång tid att bli klar med det; varje gång jag tänker att nä, nu ska jag se till att göra någonting så att huvudstoryn går framåt så får jag syn på någonting på vägen som distraherar, och ett tu tre har jag klättrat upp på ett berg/tagit en segelbåt ut till en ablägsen ö/samlat ihop ett antal fågelungar så att de äntligen kan genomföra sin sångträning:

Men! Jag har faktiskt läst en del serier också, i pauserna när min Switch måste ladda batterierna; jag har bara inte hunnit skriva om dem. Nu har jag dock en timme över så då tänkte jag klämma in en liten sådan, närmare bestämt

Sons of Anarchy: Burfåglar

Det här är det andra albumet med karaktärer från TV-serien med samma namn, men precis som det första så är det en fristående berättelse, dvs inte en tecknad serie-version av TV-serien (komplicerat när ordet serie används på så olika sätt, men jag tror nog att det är begripligt :-) ). Handlingen utspelar sig mellan säsong 3 och 4, dvs under den tid som stora delar av motorcykelgänget sitter i fängelse. En gammal skuld som inte betalats leder till att de fängelset måste kämpa för att överleva, och samtidigt kan de bara hjälplösa höra hur det går för deras familjemedlemmar när skuldindrivarna även ger sig på dem…

Så, first things first: Jag har inte sett ett enda avsnitt av TV-serien, men jag har hört en del gott om den (kryddat med varningar om att den är mycket och ibland överdrivet våldsam), så för mig är de här serierna min enda kontakt med berättelsen om SoA. När jag läste de första avsnitten av den första långa serie-episoden i svenska tidningen Hagel (som avsomnade innan den första berättelsen avslutats, men en samling finns på svenska med namnet Sons of Anarchy: Ingen utväg) var jag måttligt imponerad. Det var en alltför lång radda av personer som pliktskyldigt introducerades vilket gjorde att seriens rytm inte fungerade, och eftersom personerna ifråga var för mig okända blev det knepigt att hänga med.

Men här, i den andra längre serie-episoden (det finns en kort historia också som gavs ut mellan de två längre, med en bifigur från TV-serien i huvudrollen, som också ingår i det här nya albumet), tycker jag serien fungerar klart bättre. Det beror delvis på att det är en annan författare, Ed Brisson, som verkar mer inriktad på att skriva en bra serie; den första, skriven av Christopher Golden, kändes mer som ett TV-seriesynopsis som sedan gjorts om till serie. Jag vet att Golden har skrivit högvis med romaner baserade på TV-serier och serier (typ X-Men & Hellboy) och det kanske han gör bra, men seriemediet tycker jag inte han behärskar så bra. Golden envisas med att alldeles för noggrant presentera varje person när den dyker upp med namn och roll, medan Brisson glatt utgår från att det där kommer läsaren själv plocka upp allteftersom vad gäller de viktigare personerna. Så lustigt nog skulle jag säga att Golden är alltför medveten om att det handlar om att flytta en berättelse från ett medium till ett annat och därför överkompenserar, antagligen av omsorg för nya läsare. Dessutom tenderar Goldens upplägg av sidorna också att kännas mer som ett redan existerande TV-avsnitt som nu ges ut som serie, trots att även Goldens serie är en ny historia, inte tidigare sedd på TV.

Sen är det förstås också så att jag nu känner till karaktärerna och miljön bättre vilket gör läsningen roligare. Ett plus också för att det är kul att som den ovetande läsare jag är blir de lite av ett pussel att förstå vad som händer mellan handling i Burfåglar och Ingen utväg eftersom den senare utspelar sig senare (under säsong fem av TV-serien); för mig blir det som att läsa glimtar av en större berättelse som långsamt fylls i. Och jag hoppas att serien också fungerar för läsare som till skillnad från mig sett TV-serien innan, och som därför istället kan läsa serien som ett sätt att fylla i fler detaljer på en redan i princip fullständig karta :-)

Teckningarna av Damian Couceiro (den korta berättelsen som ingår illustrerar av Jesús Hervás) duger skulle jag säga. De försöker efterlikna skådespelarens utseende åtminstone till en viss del ser jag när jag googlar men utan att det känns krystat; det är inte ovanligt att när tecknare försöker efterlikna skådespelare i sådana här serier så blir resultatet misslyckat, där personer med ”verkliga” förebilder ser ut som pappdockor (som i den horribla Doctor Who / ST:TNG-crossovern jag skrev om för några år sedan; brrr!).

Summa summarum tyckte jag klart bättre om den här boken än jag trodde att jag skulle göra när jag började läsa den. En modern actionserie med en TV-serie som förlaga men som klarar av att stå på egna ben, även om säkerligen fans av Sons of Anarchy får ut mer av den än jag. Ett helt godkänt hantverk av Brisson/Couceiro/Hervás, med andra ord :-)

Martilo (och lite Ratte)

Det är nästan pinsamt så länge sedan jag skrev om några svenska serier men nu så blir det några ord om en webbserie nu kommit ut i tryckt form: Fabian Göransons medeltidsserie Martilo och helgonet.

Det är medeltiden i sagoformat det handlar om här, med drakar, häxor med mystiska krafter och helgon en masse. Plus, förstås, en ung man vid namn Martilo som försöker bryta en förbannelse som lagts över hans föredrar genom att bli en sann kristen riddare, och en ung kvinna vid namn Arilone som efter att ha läst om hur helgon skapas längtar efter att utsättas för någon horribel handling som hon genom att övervinna själv kommer bli ett helgon. Med andra ord två unga personer med, hur ska jag säga, inte det bästa omdömet; Arilone blir ursinnig när hon ska offras till djävulen men några nunnor avbryter ritualen, och Martilo som inte tänker så mycket innan han handlar:

Människorna i Martilo är ett stoiskt släkte. När någonting dramatiskt inträffar, inklusive halshuggningar som den ovan, är det ingen som reagerar med mycket mer än ett ”Hm, det där var kanske lite onödigt”. De verkar luttrade och enda gången starka känslor utbryter är det istället ofta överreaktioner över trivialiteter, eller absurda skäl som Arilones argsinthet över att hon inte kan få dö i fred. Och det är en typ av humor som jag gillar, som nog märks på vad jag skriver här på bloggen :-)

Sen måste jag också säga att teckningarna är väldigt mycket i min smak de med.Det finns drag av klassiska franskbelgiska serier som Hergé eller Martin, nyare serier som Trondheim, och en gnutta av stora svart sjok ch färger à la Mignola. En mycket sympatisk mix som gör att jag helt enkelt tycker det är ett nöje att se på teckningarna, med ett utseende som inbjuder till läsning samt premierar tydlighet istället för någonting mer flashigt. Och jag tycker också att de jordnära färgtonerna och de ikoniserade teckningarna passar alldeles förträffligt till ett medeltida tema som det här.

Avslutningsvis några ord om boken i sig. Jämfört med publiceringen på webben har rutorna omordnats från liggande sidformat till stående (exempelsidorna här är som synes från webben), plus att färgerna här och där tweakats, allt för att passa bättre för tryck. Pappret känns förträffligt, trycket är bra, och känslan i omslaget med det vaxade pappret och flikarna gör att åtminstone jag blir sugen på att läsa en bok som känns så mysig att hålla i handen. Med andra ord är den fysiska produktionen top notch, som man kan vänta sig av Sanatorium förlag.

Och här kommer Ratte in, från inläggets titel. Samma dag som jag köpte Martilo och helgonen (på utgivningsfesten hamnade jag i ett sidorum där jag pratade serier med Per Demervall & Ola Hammarlund, mycket trevligt som bonus!) köpte jag nämligen också Stora boken om Ratte, Galago förlags samlingsutgåva av Magnus Knutsson (manus) och Ulf Janssons (teckningar) serie. Jag har visserligen redan de äldre albumen men det finns med några sidor här som aldrig tryckts om från Aftonbladet (där Ratte först publicerades), och 49:- på bokrean tänkte jag att jag nog hade råd med. Det är en charmig serie men givetvis mycket daterad i stora delar eftersom så mycket av serien ägnas åt dagsaktuella händelser med dåtida kändisar och de delarna håller inte så bra. Janssons utmärkta teckningar kan jag däremot inte klaga på alls.

En rätt typisk Ratte-sida med en gnutta kändisar, en gnutta politik, och en gnutta handling

Men det är inte Ratte som serie jag tänkte på när jag läste boken i samma veva som Martilo utan den fysiska utgåvan eftersom det är en sån himmelsvid skillnad mellan de två böckerna ur den aspekten: Å ena sidan Martilo, en samling av tidigare publicerade serier med en som redan nämnts prickfri och ytterst läsvänlig utformning, å andra sidan Ratte, också det en samling tidigare publicerade serier men där den fysiska utgåvan är lika aptitlig som gråsten. Intrycket jag får är att någon gjort följande:

  • Scannat in alla Ratte-sidorna
  • Samlat ihop minimalt med extramaterial som krävt minimalt med insats:
    • En intervju med skaparna från Bild & Bubbla från 1986
    • Några pressklipp från DN
    • En lista med kändisar som syns på seriesidorna men organiserat så att det är stört omöjligt att som läsare kolla vem kändisen som var med på en läst sida är; en del jobb nedlagt här förvisso, men som sagt mycket knöligt att faktiskt använda
    • Några få sidor med material som klippts bort från de tidigare albumutgåvorna
  • Tryckt alltsammans på ett sätt som känns som ett kompendium med ett blankt omslag

Det finns ingenting som tyder på kärlek till materialet eller på att man lagt ner mer jobb än det allra mest nödtorftiga. Vad säger t ex Knutsson/Jansson idag om sin serie? Vad säger andra serieskapare? Varför inte redigera in de bortklippta rutorna/sidorna där de ursprungligen publicerades istället för att trycka dem längst bak med instruktioner à la ”…ska läsas mellan sidorna 76 och 77 i denna bok.”? Och framförallt, varför inte titta på förlag som exempelvis Sanatorium får att få lite inspiration till att producera någonting som får mig som köpare att känna någonting när jag faktiskt håller i boken?

Ok, jag skulle nog inte varit lika kritisk till Stora boken om Ratte om jag inte råkat köpa den samma dag som Martilo och helgonen men det minskar inte slutsaten: Martilo är en bra ny serie i en förträfflig utgåva, Ratte är en (något bedagad) klassiker i en urtrist utgåva, så även om den senare är betydligt billigare att köpa, så länge bokrean pågår iallafall, så är det inte den jag skulle rekommendera för den som behöver hålla i plånboken :-)

Jolly Jumper svarar inte

Det känns verkligen inte som om ett helt år gått sedan Mannen som sköt Lucky Luke kom ut, det utmärkta albumet av Matthieu Bonhomme och det första Lucky Luke-albumet med samma idé som alla alternativ-Spirou vi kunnat läsa de senaste åren: Låt en modern serieskapare göra vad hen vill med en klassisk seriekaraktär. Bonhomme valde att göra en mestadels allvarlig tolkning av Lucky Luke, med stor ömsinthet om att vårda karaktären på ett kärleksfullt sätt.

Nu är det dags igen, den här gången med den för mig okände Guillaume Bouzard som upphovsman, och den här gången är det en mycket mer respektlös skildring, för att inte säga burlesk och smått absurd. Handlingen är okomplicerad, precis som den ofta är i Lucky Luke: Bröderna Daltons mor har kidnappats och tillsammans med bröderna ger sig vår hjälte ut för att rädda henne.

Fast det är förstås inte så viktigt jämfört med den livskris LL genomgår. Inte nog med att han får för sig att som lite omväxling byta kläder, vilket resulterar i en identitetskris (åtminstone för resten av världen som inte förstår vad det är för en människa som plötsligt hävdar att han är Lucky Luke?!?), dessutom och klart allvarligast är det faktum att Jolly Jumper, hans enda riktiga vän, är ovanligt tjurig och inte vill prata med honom. Dessutom förstår inte andra hur illa det är och envisas med att påstå att Jolly Jumper trots allt bara är en häst…

Bouzards humor är som sagt en blandning av det burleska och det absurda, med övervikt åt det senare. Det är också en komedi som verkligen utnyttjar det faktum att det handlar om en serie med mer än ett halvt sekel av traditioner bakom sig; många av skämten är finurliga små stickrepliker och kommentarer av karaktärer som indirekt påpekar hur absurd den ”vanliga” Lucky Luke-serien egentligen är, med en cowboy i huvudrollen som bokstavligen inte bytt kläder på decennier, som envisas med att behandla sin häst som en människa, och som lika envist fångar in samma skurkar gång på gång.

Så man skulle kunna säga att mycket av humorn kommer sig av att personerna i serien uppträder mer realistiskt medan Luke själv är som vanligt. På samma sätt är det med teckningarna som visserligen är precis lika karikerade som någonsin Morris var, men med en realistisk släng där exempelvis Averell inte längre bara är en längre version av Joe/William/Jack eftersom han på grund av sitt matintresse självklart är betydligt rundare än sina bröder. Och apropå bröderna Dalton så märks de absurt realistiska inslagen också i hur Joes eviga kommentarer om hur han ska göra slut på Lucky Luke bemöts av hans bröder: Med uppriktig resignation :

Om Mannen som sköt Lucky Luke säkerligen skulle fungera som serie även för den som aldrig läst ett Lucky Luke-album förut så kan man definitivt inte säga detsamma om Jolly Jumper svarar inte; för en sån läsare skulle nog albumet närmast verka som någonting obegripligt, närmast Beckettskt, där karaktärer fastnar i eviga loopar där de upprepar samma sak gång på gång utan förklaring och drivs av obegripliga känslor. Men som en flitig läsare av Lucky Luke tycker jag att det här är riktigt roligt; jag är svag för den här typen av underförstådd lakonisk humor, och som jag skrivit flera gånger förut är också Lucky Luke en äkta barndomsfavorit.

Så om nu Jolly Jumper svarar inte är ett mycket annorlunda album jämfört med Mannen som sköt Lucky Luke är det likafullt ett nöje att läsa den, även om som sagt det kanske är färre läsare som kommer uppskatta dem eftersom den kräver att man kan sin Lucky Luke!* En liten sak till som jag uppskattar i båda albumen: Att Bonhomme & Bouzard båda två gjort sina egna versioner av Lucky Lukes olika poser på omslagets insidor och att Bouzard också bidrar med en egen version av den klassiska baksidan. Små detaljer men uppskattade av en trogen läsare :-)

*: Att Bouzard kan sina klassiker märks också på albumets titel; likheten med Hergés album ”S/S Manitoba” svarar inte är knappast en tillfällighet, och det är onekligen lite komiskt att tänka på Jolly Jumper, en levande häst, på samma sätt som en atlantångare. Men bortsett från det kan jag inte precis säga att liknar varandra. Alls.

De svarta hostiornas herre

Det är dags för vad som åtminstone för mig känns som avslutningen på Yann/Schwartzs version av Spirou i och med utgivningen av De svarta hostiornas herre, ett album som tar vid omedelbart där det föregående, Leopardkvinnan, avslutades (vilket i sin tur var en fortsättning på Operation Fladdermus): Spirou, Nicke och deras nyfunna bekantskap Aniota reser till Belgiska Kongo för att lämna tillbaka en statyett till dess rättmätiga ägare, leopardkvinnorna i Urugondolo-regionen. Men de möter motstånd; landet befinner sig i en komplicerad politisk situation med rebeller som slåss mot kolonialmakten Belgien, och landets invånare befinner sig på olika sidor i kampen (eller som leopardkvinnorna, inte på någondera sidan).

Så exotiska miljöer, magi, kristna missionärer, korrupta rebeller bidrar alla till att det här känns som ett klassiskt pojkboksäventyr. Och, tyvärr, med klassiskt menar jag här inte bara de bra delarna hos sådana böcker (fart, spänning, och i det här fallet snygga teckningar), utan också alltför många av de dåliga :-/ Yanns manus är säkerligen medveten om riskerna med att låta albumet utspela sig under den koloniala tiden i Kongo-Kinshasa (fortsättningsvis Kongo) och månar om att undvika fällorna, men jag tycker inte att han lyckas så bra.

Som exempel finns Aniota med och hon är en tveklöst modern kvinna och bra skildrad tycker jag; hennes splittrade känslor inför å ena sidan livet i Belgien där hon växt upp och å andra sidan det i Kongo där hennes äldre släkting lever fångar Yann upp fint. Men sen har vi förstås alla invånarna i Kongo där klichéerna kryper fram, med leopardkvinnor som visserligen skildras i huvudsak sympatiskt men som liksom titelns hostiornas herre styrs av tro på och utövandet av magi, och rebellerna som är enklaste sortens nidbilder över potentiella militärdiktatorer. Kontentan för min del är att den enda kongolesen som skildras som en helgjuten person är just Aniota och i viss mån den lilla gatupojken Youma, dvs den enda av dem som redan tidigare lämnat Kongo (Aniota) och den enda av dem som medvetet flyr därifrån (Youma). Visst, det kan förstås vara en slump, men det känns lite unket att om du är framåt, om du är modern, om du vill leva ett fullödigt liv, då lämnar du Kongo och flyttar till Belgien…

Rebeller

Och jo, det påverkar onekligen att just Belgiens kolonialvälde i Kongo var ett av de absolut förskräckligaste, framförallt under de år kung Leopold II personligen ”ägde” landet. Att kungen skymtar till som staty i Leopoldville är säkert realistiskt, men det gör också att åtminstone jag återigen påminns om den faktiska bakgrunden till Belgiens närvaro i landet när jag läser, och att den bakgrunden helt lämnas därhän i albumet. Ingenting negativt om kolonialiseringen syns till (förutom möjligen indirekt sådan, typ korrupta byråkrater, men rebellerna framstår ändå som ett ännu värre alternativ), och när även den kristne missionären får en slags hjälteroll känns det inte alls bra.

Trots dessa klagomål och trots att Yann fortfarande är rätt svag vad gäller att få sitt manus att hålla ihop (Audrey-skildringen i de tre albumen är ett utmärkt exempel på det; varje gång hon nämns eller är med i handlingen känns det krystat) gillar jag ändå både det här albumet och de två tidigare. Tillsammans, som tre album som ger en alternativ version av Spirou och Nicke, fungerar de bättre än som enstaka album. Och som jag sagt tidigare är Yann betydligt bättre på enstaka mindre scener än handlingen i stort, och de är lika bra här som någonsin tidigare; framförallt gillar jag hur relationen mellan Spirou och Nicke långsamt växer fram på ett naturligt sätt, men också scener som de med de golemliknande monstren är bra.

Schwartz teckningar är också ett stort plus, och de har bara blivit bättre med tiden. I Operation Fladdermus kändes han som en skicklig men något osjälvständig imitatör av tidigare tecknare, men nu känns han som om han litar mer på sig själv och sin version av Spirou. Visst finns det fortfarande stora likheter med andra men nu skulle jag säga att hans teckningarna snarare är ”inspirerade av” än ”imiterande”.

Slutomdöme: Politiskt ett misslyckande, kanske mest för att politiken  huvudsakligen saknas när Spirou hamnar i ett sammanhang där jag tycker politiken nog måste åtminstone nämnas, men att läsa serien enbart ur en politisk aspekt vore orättvist. Teckningsmässigt är det en framgång, och manuset är ojämnt men har definitivt poänger som gör det värt att läsas, framförallt av Spirou-fans.

Leopardkvinnor