En svensk superhjälteåterblick från åren 1986-87

När jag städade källarförrådet i vintras så behövde jag bestämma mig för vad jag skulle göra med alla serier nerstuvade i kartonger (cirka 50 stycken; ganska små förvisso, men ändå); att göra mig av med dem vore tråkigt, men å andra sidan gör de ingen människa glad nerpackade i källaren. Så jag dumpade alla till en lokal seriebutik.

Fast inte riktigt alla: Eftersom de nu var så att jag någon gång i tiden tyckt att just de här serierna inte längre platsade i lägenheten borde de inte vara några riktigt stora favoriter där, men smaken ändrar sig ju över tiden, och jag skulle ju kunna ha råkat packa ner några godbitar. Så jag skummade mycket snabbt igenom dem, dvs jag öppnade kartongerna, kollade vad det verkade vara ungefär som låg där, och stängde dem sen igen.

Med resultatet att några få tidningar letade sig upp i lägenheten igen: De kompletta tidningsversionerna av två av mina absoluta favoriter, Maison Ikkoku & Outlanders, som jag förvisso också har i album också men jag kunde inte förmå mig att göra mig av med tidningarna; några serier som passar som läsning på utedasset på landet (och som efter det kommer förpassas till brasan, for sure!); några serier som diverse syskonbarn skulle kunna gilla.

Och så de serier som föranleder dagens inlägg: De svenska serietidningsutgåvorna från 1986-87 av några av de mest inflytelserika superhjälteserier som gjorts, närmare bestämt Frank Miller/Klaus Jansons Daredevil & The Dark Knight Returns och Alan Moore/Dave Gibbons Watchmen. Eller som de svenska tidningarna heter: Daredevil (man ändrade alltså namnet på karaktären från det äldre svenska namnet Våghalsen), Läderlappen (tidningen saknar en mer specifik titel) och Väktarna.

Att ha publicerat alla dessa tidningar (total 25 till antalet) med vad som skulle visa sig vara framtida klassiker under bara två år är med nutida svenska mått ganska imponerande, så bra jobbat Semic!

Ett långt intro, för nu är det dags för det riktiga innehållet i dagens inlägg: Hur fungerar det att läsa de här svenska utgåvorna 30 år senare? Håller serierna? Översättningarna? Well, här är kommer Svaren :-)

Daredevil 1/86 – 10/87 (fr o m 1/87 ingående i titeln Marvels universum)

Låt mig börja med den äldsta av serierna, Frank Millers genombrottsserie som ursprungligen utkom under åren 1979-1983. De första numren har diverse andra manusförfattare, men efter ett tag tar Miller över den rollen och låter istället parhästen Klaus Janson få mer och mer ansvar över teckningarna. Och nog märks det att Miller är grön när han börjar författa och han följer den dåvarande mallen för superhjälteserier med textplattor som förklarar handlingen, en uppsjö av tankebubblor, och diverse ointressanta sidointriger som det aldrig blir mycket med.

Men trots det är det ett enormt lyft jämfört med de tidigare numren. Det syns tydligt hur Miller utvecklas i rasande takt, både vad gäller manus och hur de omsätts i teckningar. Han vågar göra sidor helt utan text, han vågar låta pauser ta plats, och han gör sig av med onödiga inslag. Och mot slutet av sin första omgång på Daredevil (han kom senare tillbaka och de numren publicerade 1988 på svenska) är det mästerligt; avslutningen på Elektra-sviten men kanske framförallt det sista numret, #191, där han spelar roulette med Bullseye vid den senares sjukhussäng, hör till det bästa Miller gjort.

Så serien håller. Vad gäller den svenska utgåvan har den ett stort plus och ett litet minus, närmare bestämt

  • Plus: Trycket är i det närmaste perfekt och du kan inte ens på engelska hitta lika snyggt tryck. De amerikanska tidningarna har utsmetade färger och svärta och är aldrig riktigt skarpa, medan senare albumutgåvor har allehanda problem som alldeles för blankt papper, för grälla färger (pga pappret), dåligt tryck med linjer som släpper, osv. Här har man uppenbarligen haft tillgång till både svartvita förlagor och de ursprungliga färgläggningarna men tack vare bättre tryckerier och papper som kan återge alla linjer och punkter ser det helt enkelt förträffligt ut. Och Janson visar att han förutom att teckna i en stil som passar Millers manus också är en utsökt färgläggare; de avslutande numren där han i princip står för allt vad gäller det grafiska är ungefär så snygga som den numera utdöda amerikanska superhjältefärgläggningstekniken kunde åstadkomma.
  • Minus: Översättningen är inte alltid så bra. Det saknas flyt, och det handlar inte bara om att serien är gammal för när jag jämför med det engelska originalet är Miller lite styltig i början men det upphör snabbt, medan den svenska texten definitivt har åldrats. Och det slarvas, med mitt favoritexempel när ordet ”mongoose” översätts med det något udda djuret ”mångås” 😉 Ett undantag finns dock: Det sista numret som bl a innehåller just #191 är mycket bättre och det har också en annan översättare, Göran Everdahl, och det är synd att han inte anlitades tidigare.

Och bara för att visa vad jag menar följer här samma sida i tre version: Först den svenska scannade från min egen tidning, sen det amerikanska originalet likaså scannad av mig, och sist en senare amerikansk digital utgåva som väl representerar hur det också ser ut i tryckta nyutgåvor. Om ni tittar på bilderna i full upplösning kan ni tydligt se hur linjerna på Natashas ryggtavla i ruta två bitvis helt försvinner i båda de amerikanska versionerna (det gäller överlag för linjer och punkter, som synes om man zoomar in), hur i det amerikanska originalet motstående sida syns tydligt, och hur fruktansvärt grällt och okänslig Jansons ursprungligen varma och stämningsfulla färger återges nuförtiden.

Daredevil 187 - svenska

Daredevil 187 - original

Daredevil 187 - digital

Läderlappen 1/87-4/87

Här är det alltså den första svenska utgåvan av Millers största klassiker, och jag måste säga att den håller väl: Jag vet inte hur många gånger jag läst serien men så fort jag började med första sidan så var jag fast igen. Det finns många senare serier som efterapat den andlösa berättartekniken med dess stream of consciousness och snabba klipp utan förklarande textrutor, men få om någon har lyckats lika bra eller bättre, med det möjliga undantaget Millers egen Elektra – Assassin. Så jag ska inte slösa tiden med en regelrätt recension av serien för det finns så många redan, utan tänker istället nämna hur det känns att läsa den på svenska.

Läderlappen - The Dark Knight Returns - s1

Full fart redan på sida 1

Och rent allmänt fungerar det som sagt utmärkt. Utgåvan har inte samma lyxiga tryck och papper som den amerikanska (med den tidens mått mätt alltså, där The Dark Knight Returns så kallade ”prestige format” var en revolution när det gällde kommersiella serier i USA) men jag vete katten om jag inte gillar det svenska pappret bättre, med mindre glans men ändå bra tryck. Det som inte är riktigt lika bra är att färgerna är något mattare än originalet, och när färgläggaren Lynn Varley i de avslutande numren fullkomligt exploderar i starka färger förtar det effekten något.

Översättningen känns också bättre än i Daredevil men perfekt är det ändå inte. Det flyter på godkänt men här och där slinker olika uttryck in som jag reagerar över och som gör att jag rycks ut ur handlingen. Det kan bero på att översättningen är gammal men jag tror att det också handlar om en nedtoning. Redan på första sidan härovan kan vi se det, där det engelska ”Son of a…” översätts med ”Din jädrans…”. Så godkänt, men med tvekan skulle jag säga.

Väktarna 1-6

Avslutningsvis Alan Moore/Dave Gibbons Watchmen, här i sin första svenska utgåva kallad Väktarna och publicerad i sex tidningsnummer, var och ett innehållande två av de ursprungliga tolv amerikanska tidningarna. En serie det skrivits mycket om och en som jag själv uppskattar, men för egen del mindre nu än jag gjorde förut. Jag ska inte gå in för mycket på det eftersom jag fokuserar på just den svenska utgivningen idag, men extremt kortfattat så gör Moores mindre lyckade (minst sagt…) senare serier att jag inte längre är lika förtjust i hans tidigare, något som inte gäller t ex Miller.

Väktarna var det ja. Trycket är OK även om det kunnat varit bättre; Gibbons teckningar gör sig bättre på ett slätare papper som återger färger mer distinkt än det grova pappret här. Men trycket är inte det viktiga vad gäller Väktarna utan det är översättningen som överskuggar allt.

Det finns andra exempel (t ex några av Tintin-albumen) men att en serie föräras med tre helt olika svenska översättningar är inte så vanligt, men för Watchmen har det hänt. Dels beror det såklart på att rättigheterna vandrat mellan förlagen och att det är en serie som varit så populär att flera utgåvor behövts, men dels beror det också på den första översättningen, dvs den i de här tidningarna, är närmast legendariskt usel. Det där exemplet från Daredevil med ”mongoose” = ”mångås” ovan var ett enstaka misstag, men här kryllar det av liknande:

  • Karaktärer byter namn hej vilt, som Sidenanden / Sidenvålnaden.
  • Engelska homofoner missas som när en polis först inte förstår vad som avses med ”raw shark”, dvs ”Rorschach”, som här helt oförståeligt översätts med ”rå haj”.
  • En smaksak förstås, men om man översätter superhjältenamn gäller det att göra det bra och med känsla, och exempelvis ”The Comedian” -> ”Humoristen” tycker jag helt saknar känsla.
Väktarna - Mars

Jon och Laurie pratar om hennes pappa, här kallad Hooded Justice som omväxling till Maskerad Rättvisa (och kanske någon ytterligare version som jag missat)

Jag ska inte hacka mer på översättningen; om översättaren fick en standardersättning / sida kan jag förstå att timlönen skulle blivit usel om det lagts ner möda på texten, med tanke på densiteten i språket. Men likafullt kvarstår faktum: Även om jag bortser från att jag inte längre är så förtjust i serien är det ruskigt trögt att komma igenom den i den här utgåvan :-/

Summering

Så var det värt att spara tidningarna och läsa dem igen på svenska, trots att jag har dem alla i original?

Vad gäller Daredevil är svaret tveklöst ja. Förutom att den svenska utgåvan är så snygg glömmer jag ibland bort hur bra de senare numren av den här serien är så det är alltid lika trevligt att se dem igen.

Vad gäller Läderlappen så jodå, en helt okej utgåva och om inte annat var det roligt att läsa dem av helt privata nostalgiska skäl eftersom det första av de här numren var första gången jag läste någonting av Frank Miller som jag tidigare bara hört hajpas på diverse ställen, och jag kommer fortfarande ihåg var jag läste tidningen*. Faktum är att jag av samma skäl (dvs icke-rationella nostalgiska, och jag brukar vanligtvis aldrig drabbas av nostalgi…) kanske kommer leta upp bättre exemplar av tidningarna eftersom mina mår sådär. Förutom att de tydligen hamnat olyckligt i en trave någon gång så att de är lite skrynkliga saknas också en handfull rutor/sidor som jag använde i en uppsats om färgläggning i serier när jag gick en doktorandkurs i färglära en gång i tiden, dvs den tid då bra färgkopiatorer inte fanns -> det blev till att använda originalsidor…

Men Väktarna kan man gott hoppa över. Om man vill läsa den på svenska så rekommenderar jag istället någon av de senare utgåvorna; helst den från Epix/Medusa men om den inte går att hitta kan man ta Egmonts.

 
*: Stadsbiblioteket vid Sergels torg; jag hade köpt tidningen i kiosken och ville inte vänta på att komma hem innan jag läste den.

Nya Norrland

Det är sju år sedan Mats Jonssons senaste serieroman, Mats kamp, kom ut, men i höstas var det dags igen i och med att Nya Norrland kom ut; återigen en självbiografisk serie, återigen på Galago förlag. Men den här gången ligger inte tonvikten riktigt lika starkt på författaren själv utan den handlar (enligt baksidestexten) istället om ”…den klyfta mellan stad och landsbygd som allt mer framstår som en av vår tids angörande konflikter.”.

Så över de 272 sidorna får vi dels följa författarens eget liv och hur det förhåller sig till stad/landsbygds-konflikten, dels läsa om framförallt Bollstabruks historia, dvs det samhälle han växte upp i och som han tar som ett exempel på hur det moderna Sverige växt fram. Precis som i Mats kamp varierar framförandet: Korta ensides historier, rena historieförläsningar där Mats Jonsson berättar för sin dotter (som ibland är intresserad, ibland ironisk), intervjuer med släktingar, material anonymt insamlat från landsbygdsbor som flyttat till Stockholm, Jonssons egna förslag på hur skattesystemet skulle kunna förändras för att enligt honom bli mer rättvist, osv, osv.

Det är med andra ord ett mycket ambitiöst album som vill beskriva ett problem både objektivt och subjektivt, och dessutom lämna förslag på hur problemen ska rättas till. Men det innebär tyvärr också att det är ett album där Mats Jonssons svagheter som serieskapare får fritt utlopp vilket resulterar i en bok som kanske kan användas av en del som en politisk partsinlaga men som enligt mig är rätt misslyckad som serie.

Barndomen

När jag säger det ska man ha klart för sig att precis som jag skrev i recensionen av Mats kamp är en hel del av mina invändningar subjektiva: Jag är inte helt förtjust i (själv)biografier, jag är ingen större vän av teckningarna, och jag är definitivt inte förtjust i politiska pamfletter (även om Nya Norrland kanske är väl tjock för att kallas pamflett). Men i Mats kamp fungerade det hela: Omväxlingen i innehållet och den uppriktiga skildringen av erfarenheterna som småbarnsförälder och att plötsligt vara ansvarig inte bara för sitt eget liv räckte långt, och serier är nu en gång för alla ett utmärkt medium för den typen av berättelser.

I Nya Norrland däremot slåss hela tiden det självbiografiska mot politiken på ett olyckligt sätt. Flera gånger påpekas i serien, ibland med allvarlig och ibland med ironisk ton, att det givetvis kan vara så att det mer handlar om nostalgi över barndomen och över att världen inte längre ser ut som den gjorde förut som får författaren att fördöma dagens samhälle. Men tyvärr, att påpeka att man kanske har på sig nostalgiska glasögon gör inte att man inte har på sig dem.

Eller för att uttrycka mig annorlunda: Hur mycket det än påpekas att det kanske handlar om orättvist gnäll över en svunnen tid låter det likafullt som gnäll över en svunnen tid, och det är ärligt talat rätt segt att läsa om. Mats kamp sträckläste jag, Nya Norrland fick jag slita för att komma igenom, trots att Jonsson är bra på att få flyt i sina serier; teckningarna i sig ser amatörmässiga ut men han vet hur man ska sätta dem i rätt ordning för att de ska vara lätta att läsa.

Sen kan jag inte låta bli att irritera mig över bristen på självinsikt. Som sagt påpekas det flera gånger att det kan verka hycklande att klaga på gentrifieringen av Hägersten när man ändå bor där själv, och det är väl bra att han är medveten om det (med brasklappen som ovan att det inte förändrar det faktum att han likafullt bor där). Men det är någonting som redan tidigare påpekats av många andra så den självinsikten är inte så svår att uppnå.

Däremot ser han uppenbarligen inte det absurda i att skriva om hur han ville bo i Kransen för att han tycker om ”…blandningen av folk…” och hur hemskt det är att gamla Kransen (dit han flyttade och trivdes) röstar 13% på M medan i de nybyggda delarna däremot får M hela 28%. Det är givetvis inget fel på att inte gilla M men det där med att gilla blandningen av folk betyder uppenbarligen bara folk som inte röstar på M, med tanke på att de där nybyggda delarna ligger närmare hur Sverige faktiskt röstar än de gamla ”blandade” delarna. Så gärna en blandning av folk, så länge det är en blandning av rätt slags folk, ungefär 😉

Som sagt, frustrerande att Mats Jonsson vet att det mesta handlar om att sakna barndomen, men den vetskapen glöms hela tiden bort i serien

Och så fortsätter det boken igenom: När det bara handlar om det självbiografiska fungerar det bra, och likaså när det reflekteras över vilka problem som behöver lösas. Men ju konkretare politiken blir, desto sämre tycker jag boken blir. Jag får ofta den där frustrerande känslan man kan få när någon dyker upp som man i princip håller med, men vars resonemang man skäms lite för för att det är så dåligt underbyggt.

Fakta presenteras noggrant vilket jag uppskattar, men analysen och fokuset är det sämre med, som när nedläggningen av Sollefteås sjukhus tas som intäkt på hur landsbygden utarmas, för att senare i serien påpeka att det är minst lika illa i Stockholm och att han själv t ex fick åka 10 mil för att hitta ett BB som kunde ta emot. I samband med det påpekas att han inser att det inte är ett geografiskt problem utan ett nationellt problem. Sant, men varför faller boken sedan omedelbart tillbaka till att återigen hamra på att det är en konflikt mellan stad och landsbygd?

Så tyvärr, Nya Norrland tycker jag är en svag bok, där det som är bra nästan drunknar i det mindre bra. Synd, med tanke på den höga ambitionsnivån!

Kan köpas hos bl.a.:

Gott och blandat

Well, jag tror jag behöver göra ett sånt där inlägg igen där jag snabbt går igenom några serier jag läst de senaste veckorna som jag inte riktigt känner för att göra separata inlägg om. Ingen skugga ska falla över deras kvalitet, det är bara jag som känner för lite kortare texter :-)

Nedzus lyktor av Rui Tenreiro

Först ut, ett album som jag köpte i våras, dvs våren 2017, men som råkat bli liggande sedan dess. Föga överraskande eftersom det är utgivet av Sanatorium är det en udda och visuellt anslående historia om de två byarna Nedzu och Adaeze och deras årliga tävling där två krabbor slåss mot varandra. Istället för bitter rivalitet som invånarna i byarna önskar sig faller de två krabbtränarna för varandra, och situationen kompliceras ytterligare av den inte helt sunda relationen som Okoye, en av tränarna, har med sin mästarkrabba Asagwara…

Snyggt tecknat med nerviga linjer och med en färgskala som ovanligt nog dras åt mörkt och rosa, om än en smula stelt ibland i människoskildringen, och med en suggestiv historia; att den inte kommer sluta lyckligt är uppenbart från första sidan. Hela serien känns drömsk med övernaturliga inslag, men som också upplägget med en berättare som inleder och avslutar serien förstärker. Lustigt nog är min starkaste invändning, Sanatorium till trots, att den fysiska boken inte känns helt ideal. Trycket är bra, pappret utmärkt, och designen är elegant, men jag tror att jag skulle tyckt bättre om serien i ett mindre format. Berättelsen är en liten intim saga man berättar en kulen höstkväll, och det större formatet (dvs klassiskt seriealbumformat) känns för stort och öppet. Kanske inte en alldeles rimlig invändning men det är så jag känner det!

Paper Girls av Brian K Vaughan (manus) & Cliff Chiang (teckningar)

Jag har nu läst den första inbundna boken innehållande nummer 1-10 av serien som inleds på 80-talet med en grupp tidningsutbärande flickor, men som sen visar sig innehålla tidsresor, parallella världar, kloner, dinosaurier, och allt möjligt annat. Det är roligt och jag gillar verkligen huvudpersonerna och det märks det att Vaughan och Chiang också gör; trots alla fantastiska inslag är serien hela tiden som bäst när det är personerna och deras känslor/relationer som står i fokus.

Matt Wilsons enkla färger gör sitt till för att ge Paper Girls en egen stil

Perfekt är ändå serien inte. Precis som det mesta andra jag läst av Vaughan tycker jag att det aldrig blir så där extremt spännande eller gripande som i de allra bästa serierna. Vaughan har alltid en viss distans till sina huvudpersoner som gör att det känns som om någon talar om dem snarare än att jag upplever händelserna tillsammans med dem och det gäller även Paper Girls, trots att jag som sagt tycker att karaktärerna är det allra bästa med serien. Det är kanske orättvist, men jag tycker att han är en skicklig hantverkare snarare än en skicklig konstnär.

Så vänta er ingenting världsomvälvande, men en kul, fullproppad med händelser och underhållande läsning är det, precis som jag hoppades efter att ha läst de inledande numren. Faktum är att om jag skulle kritisera något i handlingen är det nog att efter tio nummer har jag fortfarande inte riktigt fått grepp om historien: Mycket har hänt men det hänger ännu inte ihop helt och hållet. Men där litar jag på Vaughan, han har redan förut visat att han kan sy ihop handlingen i sina längre serier när han får tillräckligt med tid på sig :-)

Zelda 6 – Allt är normalt av Lina Neidestam

Woohoo, mer Zelda! Det tar ett tag mellan gångerna men jag blir alltid glad när jag får läsa nya Zelda-strippar eftersom Zelda sorgligt nog inte går i någon tidning jag läser. Så för mig blir det en stor dos Zelda när en ny bok dyker upp, följt av långa perioder så gott som helt utan Zelda, förutom någon enstaka strip i Pondus-tidningen :-/

I Allt är normalt är allt normalt: Zelda stretar på utan att ha en susning om vad hon egentligen ska göra med sitt liv när hon blir vuxen och hennes impulskontroll har inte blivit bättre den heller:

Hennes vänner (åtminstone några av dem) verkar ha bättre koll på världen och skaffar till och med barn. Vilket leder till bokens höjdpunkt när några av dem hamnar i en bil på väg till en förlossning och tvingas lyssna på Lars Noréns dagböcker i audioformat: Eftersom ingen av dem har bil och körkort så är en av deras mammor chaufför och får därför bestämma över vad man ska lyssna på. Juxtapositionen av den ofta misogyna men alltid narcissistiska ultimata Kulturmannen Norén och Zeldas feministiska vänner är sublim :-)

Ok, en bild till från Zelda; gillar man Neidestams teckningar så gör man!

Dorm Girls av Marta/Pons (manus) & Galiano (teckningar)

Jag flyttade runt i bokhyllorna häromdagen varpå den här amerikanska utgåvan från 80-talet av en spansk serie dök upp, utgiven på förlaget Catalan som var en av de allra tidigaste seriösa översättarna av europeiska serier i USA och därför ett förlag jag är svag för. Jag kom inte alls ihåg serien så det var lika bra att läsa den och nja, allt Catalan gav ut var inte bra.

Serien handlar om en flickskola och en mycket hårt styrd sådan där lärarna är mycket noga med att framhävda i att fina flickor ska hålla på sig och aldrig umgås med det manliga könet. Vilket givetvis resulterar i elever som gör sitt allra bästa för att bryta mot reglerna så mycket de bara kan.

En av de tamare sidorna

Visst skulle någon kunna säga att Dorm Girls är en kritik mot den rigida inställningen till sexualitet när det gäller flickor och tvånget att de ska uppföra sig perfekt, men ärligt talat är det här bara en serie som finns till av en enda anledning: Att skildra vildsinta tonårsflickor med allt det innebär. Så, well, inte en av Catalans bästa serier, och lite symptomatisk för ett av skälen till att Catalan inte överlevde: Kvalitén på det de gav ut varierade extremt mycket, från bottennapp som det här halv/helpornografiska albumet till toppar som Hearts of Sand.

Distant Worlds av Leo (manus) & Icar (teckningar)

Brasilianaren Leos olika science fiction-serier fortsätter att vara populära på engelska. I Distant Worlds står han för en gångs skull bara för manus vilket är ungefär lika smart som när Mignola skriver manus till Hellboy: Två serieskapare vars styrka ligger i teckningarna överlåter dem åt andra medan de istället står för texten.

Nu är iofs Leo inte alls lika bra på att teckna serier som Mignola, men det som gjort att jag läst Leos serier i sviten om Aldebaran/Betelgeuse/Antares var ändå den förunderliga faunan; själva handlingen såg jag bara som en ursäkt för att titta på fantastiska djur. Här finns det en del sådana, förvisso, men det känns ändå mer som en handlingsdriven serie och det gör iallafall inte mig ett dugg glad. Icar är inte en dålig tecknare och jag skulle nog säga att när det kommer till människor är han bättre än Leo där människorna alltid sett ut som nära släktingar till skyltdockor, men hans djur saknar det där lilla extra.

Men visst kan man läsa de här fem albumen som utspelar sig på en främmande planet dit människan just kommit. Jag rekommenderar dock att man ignorerar handlingen för det gör egentligen Leo också; när de sista sidorna i det avslutande albumet nalkas tar han helt sonika och skriver i princip ”Och sen trodde alla på berättelsen om aliens och alla blev snälla och allting slutade lyckligt” 😉

The Survivors av Leo

Jag tog också och passade på att läsa de fem albumen i sidoserien om Aldebaran som följer en grupp ungdomar som på resan till Aldebaran av en olyckshändelse hamnar på en helt annan planet. Väl där tar Leos standard-serie vid: En smula oförargligt naket (omsorgsfullt censurerat av engelska förlaget Cinebooks), en smula drama, och en &/#%€#% massa utomjordiska varelser.

Tyvärr är de flesta av varelserna den här gången mycket människoliknande eftersom planeten de landat på visar sig vara ett ställe där många andra stjärnfarare också kraschlandat, och det verkar som om teknologin att framföra rymdskepp är intimt förknippat med ett huvud, två armar och två ben. Så alldeles för gott om humanoider vilket innebär att Leo spenderar den mesta tiden på att teckna humanoider (brrr!) och relationer (dubbel-brrr!) istället för att skildra planetens nativa djur.

Nåja, några finns det iallafall:

Giselle & Beatrice av Benoît Feroumont

Och så det sista och det med marginal knöligaste albumet att skriva om som kanske skulle fått ett eget inlägg just därför: Giselle & Beatrice av Benoît Feroumont, mannen bakom det charmerande Spirou-albumet Nicke gifter sig. Faktum är att jag missat den kopplingen innan jag precis nu la till taggen ”Benoît Feroumont” på det här inlägget och märkte att jag redan skrivit om honom, och när jag kollade vad han hade gjort som jag läst förut och såg Spirou-albumet blev jag egentligen inte förvånad.

För även i Giselle & Beatrice är det en mycket rolig historia som presenteras med en snärtig dialog och med väldigt schvungiga teckningar som är charmiga utan att vara alltför inställsamma. Relationerna mellan huvudpersonerna är också här höjdpunkten i serien, med utsökt fångade karaktärer.

Så var finns knöligheten?

I handlingen såklart, som är mycket märklig och som jag har mycket svårt att säga vad jag tycker om. I början är det enkelt: Beatrice jobbar på ett kontor med en fullständigt vedervärdig chef som istället för att befordra Beatrice som förtjänar det befordrar en manlig kollega till henne. Men givetvis kan han ändra sig om hon är villig att gå på middag med honom med efterföljande aktiviteter. Beatrice blir förstås rosenrasande och eftersom alla på kontoret sett hur han trakasserat henne känner hon sig säker på att få rätt. Men hon har glömt att alla andra på hennes avdelning också är män:

Så långt inga konstigheter, och när hon senare tackar ja till middagen är det uppenbart att hon har någon slags plan för att hämnas på chefen…

Det är det som kommer sedan som är det märkliga. Planen visar sig bestå i att ge honom knockout-droppar hemma i hennes lägenhet och att sedan ge honom ett elixir som både förvandlar honom till kvinna och ger Beatrice makten att tvinga honom, numera Giselle, att göra som hon säger.

Det är inte en dålig översättning; Beatrices makt över Giselle har också gjort så att Giselle inte längre har sitt vanliga modersmål och därför bryter hon

Resten av albumet, dvs merparten, spenderas sedan med att (det är ingen mening att lindra orden här) Giselle är Beatrices sexslav, och visar också hur båda två långsamt börjar bli fixerade vid den andra, med klara tecken på Stockholmssyndromet hos Giselle och med en Beatrice som uppenbarligen både hoppas och kräver att Giselle ska älska henne på riktigt precis som förövare av samma slag alltid gjort.

Med andra ord är det en riktigt ruskig och obehaglig historia, paketerad med ett på ytan gott humör och med Feroumonts livfulla teckningar med gulliga personer. Att mixa två så olika saker kan vara ett effektivt sätt att driva hem en poäng ännu tydligare, men min tveksamhet här beror på att jag ärligt talat inte förstår vad Feroumont är ute efter. Läsningen flyter på lika lätt som med Nicke Gifter sig och om jag läser varje ruta för sig, utan att tänka på det större sammanhanget, verkar den här serien vara lika trivsam som den.

Men som sagt, det är den inte, och inte heller slutet ger någon fingervisning om vad avsikten med serien egentligen var. Med resultatet att jag känner mig vilse som läsare, och tyvärr inte på ett bra sätt. Giselle & Beatrice är ett mycket underligt album som ibland verkar vara ute efter att kritisera hur kvinnor behandlas, för att i nästa ögonblick presentera en kvinna som begår de gruvligaste övergrepp som i verkligheten så gott som alltid begås av män. Det skulle kunna vara svart humor men jag vet inte jag, något SCUM-manifest känns det verkligen inte som.

Och nu, några bilderböcker: Mallan

Som omväxling till alla serier tänkte jag idag skriva några ord om två bilderböcker som jag fått som recensionexempler: Mallan är med & Mallan kommer bort, båda skrivna och illustrerade av Nicolas Križan. Varför tar jag upp bilderböcker? Well, det är inte alltid så lätt att skilja på serier och bilderböcker. Jag har tidigare skrivit om serier som saluförts som serier men som i mångt och mycket känts som bilderböcker, som Ricardo Liniers serier, och böcker som kallats bilderböcker men legat serien nära, som Legenden om Sally Jones. Att sen Mallan-böckerna ges ut av serieförlaget (mestadels serier iallafall) Epix och att Križan i många år jobbat med serier gör också sitt till :-)

Mallan är med, den första boken och Križans debut som bilderboksförfattare, är en mörk liten bok. Upplägget är något vi sett i många bilderböcker, kanske framförallt i nyare sådana: Mallan vill bli kompis med de andra barnen, men det är inte så lätt som hon hoppats.

Men om intrigen startar traditionellt avlöper den inte på det vanliga sättet. Det blir närmast en mini-skräckis när de andra barnen gräver ner Mallan till halsen i en grop, och sen lämnar henne i skogen med förmaningen att aldrig skvallra om vad som hänt. Och att vara ensam i skogen i natten utan att kunna komma hem är läskigt, och ännu mer så med alla djur och konstiga läten.

Allt avlöper visserligen väl när Mallans pappa hittar henne och tar med sig henne hem igen, men någon katarsis blir det aldrig: Pappan ler lyckligt ovetande om leken som pågått, och Mallan är fortfarande uppskrämd men har lärt sig läxan att aldrig skvallra. Så när boken är slut har problemen inte löst sig för Mallan och de andra barnen har inte ändrat sig, så nästa dag lär någonting liknande hända igen…

Mallan kommer bort börjar också den med en klassisk bilderbokssituation när Mallan bråkat med mamma och rymmer ut i skogen eftersom hon är så arg att hon nästan exploderar. Men när ilskan går över vet hon inte längre var hon är, och dessutom dyker en konstig krumelur upp som hon inte ens kan prata med men som också är en smula vilse:

Mallan kommer bort har en lugnare och snällare ton. Vi får inte ens veta vad bråket med mamman handlade om, och Mallans ilska går snabbt över. Och den här gången slutar det lyckligt när mamman hittar Mallan och både ser lika glada ut, och Mallans nya (och för mamman okända) vän har också hittat hem igen. Jag måste nog säga att jag saknade de lite mer jobbiga inslagen eftersom den här boken känns aningen tam efter att ha läst den första med dess stora dramatik.

Mallan-böckerna har en genomgående design, där exempelvis färgerna förtjänar några ord: Den mer känslomässigt upprörda Mallan är med har en genomgående relativt oharmonisk lila/skär färgskala medan den mer vilsamma och lyckligt avslutade Mallan kommer bort istället har den nerlugnande gröna färgen som sin huvudfärg.

Och att Križan jobbat med just design och serier förut märks också på saker som textningen, där texten är en integrerad del av sidorna snarare än att vara en avskild del; bokstäverna är en del av teckningarna.

Men lite känns det som om designen ibland går ut över läsbarheten, åtminstone om tanken är att de små ska kunna läsa själv. Bokstäverna är knepiga att förstå för en som just börjat läsa själv (åtminstone för de två 6-åringar som jag läste böckerna för), och de matta färgerna gör också att objekten på sidorna tenderar att flyta ihop när det inte är helt tydligt vad som är viktigt och inte när förgrund, bakgrund och textning har lika stor vikt.

Tillsammans med den första bokens svårare slut gör det att jag tycker Mallan passar bättre som högläsning där man som uppläsare kan förtydliga och reflektera över vad som händer än böcker som ska läsas själv; för de mindre misstänker jag att böckerna blir svåra att komma igenom.

En Dylan Dog-trippel: Mellan himmel och helvete / Den förlorade sonen / Tills döden skiljer oss åt

Dylan Dog - Tills döden skiljer oss åt - omslag

Den svenska utgivningen av den italienska serien om den engelska mardrömsdetektiven Dylan Dog fortsätter träget, och det är dags för mig att göra ett nedslag igen efter att ett paket med några recensionsexemplar dök upp i brevlådan häromdagen med de tre senaste utgåvorna av serien. Närmare bestämt:

Mellan himmel och helvete: Manus Pasquale Ruju, teckningar Nicola Mari

Dylan Dog brukar oftast hålla sig hemma i England men här blir han anlitad av oljeföretaget Shermann Oil som har ett problem: Någonting, oklart vad, har hänt på deras oljeplattform Goliath:

Dylan Dog - Mellan himmel och helvete - Lotte

Inte nog med att oljeplattformen verkar vara i fara; vid tillfället befann sig även VD:n Dwight Shermann där. Så inga medel skys när man samlar ihop en grupp som ska ta sig till plattformen mitt i Nordsjön, inte ens idén att ta med en detektiv som specialiserar sig på det övernaturliga. Enter Dylan Dog, som inte verkar vara den mest lämpade för en så fysiskt krävande insats, och sjösjuk blir han dessutom.

Jag är inte precis en expert på Dylan Dog, men av de serier jag läst är det här den överlägset mest actioninriktade, med dess inslag av tidsinställda bomber, orkaner, och världens öde i vågskålen. Visst finns det psykologisk skräck också, framförallt i hur hotet från en Lovecraft-liknande varelse skildras, men till skillnad från många andra Dylan Dog-serier ligger tonvikten den här gången definitivt på det fysiska planet.

Det är heller aldrig någon tvekan om att hotet den här gången är på riktigt, dvs den känsla av att man aldrig ska känna sig helt säker på att det man ser verkligen existerar i sinnevärlden som finns i en del andra äventyr saknas också här: Vi har ett monster, det måste stoppas, och därmed basta!

Som en som gillar omväxling är det kul att se en annan typ av Dylan Dog-serie som den här. Maris expressiva och dova teckningar drar på ett förtjänstfullt sätt serien åt ett mer mystiskt och suggestivt håll än det egentligen ganska enkla manuset; jämfört med hans tidigare utgivna En seriemördares bekännelser är han här lite mer polerad men ändå personlig.

I längden föredrar jag nog den mer mystiska Dylan Dog med ett innehåll som inte alltid är helt pålitligt vad gäller verklighetsgraden, men som omväxling är Mellan himmel och helvete inte dumt.

Den förlorade sonen

Det här häftet är ett av Ades Medias ”extrahäften”, dvs kortare Dylan Dog-serier som ibland följer med de längre albumen. Och just det här häftet hör helt och hållet ihop med Mellan himmel och helvete: Samma upphovsmän, och den 16 sidor långa berättelsen är en fortsättning på den 4 år äldre serien som tar vid i efterdyningarna.

Eftersom historien är så kort vill jag inte berätta om vad som sker. Varde nog sagt att den här historien känns som en mer traditionell dito, där insatsen inte gäller världens öde utan istället ”bara” en förälders sorg över ett försvunnet barn. Med lite action, förvisso, men ändå 😉

Dylan Dog - Den förlorade sonen - Elke

Tills döden skiljer oss åt: Manus Tiziano Sclavi/Mauro Marcheselli, teckningar Bruno Brindisi

Om det udda med Mellan himmel och helvete var inslagen av action är det udda med Tills döden skiljer oss åt att vi här får träffa en yngre Dylan Dog, innan han började arbeta som mardrömsdetektiv och istället var en vanlig engelsk polisman mitt under de värsta åren av ”The Troubles”, den nordirländska konflikten. I samband med att hans kollega Bobby dödas av en bomb träffar han också irländskan Lillie som han faller pladask för, deras olika bakgrund och åsikter till trots.

Historien som följer lyckas skickligt skildra konflikten utan att dela in motståndarna i enkla fack som gott och ont; många vill kanske väl men när fanatism och hämndlystnad slår till finns inga gränser för vad man anser sig ha rätt att göra, och personer som Dylan Dog eller Lillie är förbrukningsvaror i striden för Det Rätta. För att jämföra med någonting annat från serievärlden känns stora delar av Tills döden skiljer oss åt som någonting Garth Ennis skulle kunnat skriva när han på ett allvarligt sätt skildrar konflikten i Nordirland.

Dylan Dog - Tills döden skiljer oss åt - Lillie

För min del tycker jag att Tills döden skiljer oss åt är Dylan Dog när den är som bäst: Huvudpersonen är bara ett medel för att berätta historien om någon/t annan/t, den här gången Lillie & Nordirland. Det förment övernaturliga är en krydda som förstärker känslorna, och det tillåter Sclavi (seriens skapare, så det känns helt naturligt att han skrivit den här serien som också fyller i en viktig pusselbit av huvudpersonens bakgrund) att sväva ut i smått hallucinatoriska scener utan att det känns malplacerat.

En gnutta svårförståeligt blir det ibland, framförallt när det känns oklart vad som egentligen händer/hände, men det är också en del av charmen med Dylan Dog: Det är en serie som är tänkt att köpas på impuls och sen läsas varhelst man råkar befinna sig. Och det menar jag som en eloge!