The Flintstones på 2010-talet

Alltså, ibland känner jag mig helt oförstående inför en del seriekritiker. Nyss skrev jag om The Art of Charlie Chan Hock Chye, en kritikerrosad bok av Sonny Liew men som jag själv tyckte inte helt levde upp till hyllningarna. Men oförstående var jag inte; det som jag tyckte inte riktigt höll i Liews bok kan jag absolut förstå att andra kanske inte håller med mig om. Så inga problem där inte, bara olika smaker.

Men sen har vi dagens serie, närmare bestämt The Flintstones i sin nya inkarnation, skriven av Mark Russell och tecknad av Steve Pugh. Sen den startade sommaren 2016 har artiklar om serien och hur bra den är med sin knivskarpa samhällssatir blandat med gripande handling envisats med att poppa upp i mitt sociala flöde, så till slut accepterade jag tanken att en Familjen Flinta-serie faktiskt skulle kunna vara bra, hur osannolikt den än låter, och har därför nu läst den i hängmattan.

Med ett komplett oförstående som resultat alltså. För det här var verkligen inte särskilt roligt och den där knivskarpa satiren lyste också med sin frånvaro. Låt oss börja med den s.k. humorn:

De rena skämten som finns består mestadels av precis det som var tänkt att vara roligt i den gamla tv-serien, det vill säga att det är höjden av humor med saker som att HR-avdelningen i stenbrottet där Fred Flinta jobbar heter Hominid Resources och att man spelar bowling med ihoprullade bältdjur istället för bowlingbollar. I början är det lite småkul med absurdismen i situationer som den med bowlingen, men det tar slut ungefär samtidigt som jag läst klart det första numret. Efter det känns det bara meningslöst med stenåldersmiljön och jag bryr mig inte ens om när serien inte ens försöker ha en stenåldersförklaring till saker som platt-tv med flera moderna tekniska apparater…

Och satiren är tungfotad och lika subtil som klubba i huvudet. Ämnen som tas upp är rasism, outsourcing, krig och annat smått och ont, och om jag som läsare inte skulle förstå ”analysen” så finns en hjälpsam utomjording på plats som fortlöpande rapporterar hem om vad som händer i Bedrock. Jag sympatiserar med mycket av det som sägs i serien men det gör tyvärr inte läsningen roligare :-/

Helt saknas inte positiva inslag. Varje nummer är en avslutad historia och det är någonting som jag uppskattar emellanåt, eftersom det gör att nya läsare inte behöver ha läst åratal av serien för att förstå vad som pågår. Risken är att karaktärerna blir platta eftersom det är knepigare att bygga upp dem i så korta episoder och den fällan går The Flintstones i; efter tolv nummer vet jag inte mer om Fred än att han är en samvetsöm människa, och att Wilma skulle vilja bli konstnär. Barnen har jag inte en susning om vad är för ena!

Ibland fungerar också humorn, framförallt när alla människorna i Bedrock envisas med att köpa hushållsdjur trots att de inte fungerar, typ en bläckfisk för att diska som istället försöker strypa ägaren.

Men det bästa med serien är hushållsdjurens hemliga liv. De funderar över livets mening: Är jag för evigt dömd att suga upp skräp via snabeln (elefant-dammsugaren) / slås närmast medvetslös av bowlingkäglorna (bältdjurs-bollen) / … Människorna behandlar dem som apparater så om någon inte längre fungerar så bra slänger man den och köper en ny, utan minsta omtanke; de tragiska följderna när ett djur mister en vän från en dag till en annan och ersätts av ett nytt djur går människorna helt förbi. De sorgliga sidorna med djuren är faktiskt gripande på riktigt, även om de hela tiden känns malplacerade eftersom resten av tidningen har en så annorlunda ton.

Dock, som sagt, på det stora hela fungerar The Flintstones inte alls för mig. Russells manus lämnar mig oftast komplett likgiltig, och Pugh teckningar är funktionella men inte speciellt upphetsande i sin kvasi-realistiska stil. Så när jag för några veckor sedan fick reda på att det tolfte numret också var det sista eftersom tidningen nu läggs ner blev jag vare sig förvånad eller ledsen. Även om vad man tycker är bra/dålig humor är högst personligt och det uppenbarligen finns de som tycker annorlunda än jag har jag lite svårt att förstå målgruppen för tidningen: En samhällssatir som nog är mest begriplig för vuxna paketerad i en tidning baserad på en tv-serie som i dag mest ses som något för barn, tecknat i en stil långt från tv-serien.

The Art of Charlie Chan Hock Chye

Att ta med serier att läsa till landet brukar för min del innebära två slags serier: Digitala serier på paddan, och tjocka böcker i ryggsäcken; ”vanliga” album känns som om de oftast är för snabblästa för att de ska vara värda att ta med. Därav inlägg som det om Stålmannens 50/60-tal (digitalt) och Guy Delisles Hostage (tjock). Och nu är det dags för en till recension av ett sånt där härligt tjockt och ambitiöst album: Sonny Liews The Art of Charlie Chan Hock Chye.

Chye presenterar sig själv

Boken presenterar historien om Charlie Chan Hock Chye, Singapores största och mest välkända serietecknare, men det är en mockumentär; Chye har aldrig funnits och allt i boken, dvs serieutdrag, skisser, fotografier, tidningsutdrag, är fejk och skapat av Liew själv. Det är styvt gjort av Liew och väldigt övertygande presenterat, även om Chyes serier är lite för bra för att vara sanna: Han inspireras av en uppsjö välkända internationella serieskapare och inspireras av dem att göra liknande serier, så vi får se Chyes tidiga manga-liknande försök à la Tezuka, krigsserier med Kurtzman EC-serier som förebild, avancerade färgserier som Frank Hampson Dan Dare i brittiska Eagle, superhjälteserier av 60-talets Marvel-modell, superhjälteserier som Frank Millers The Dark Knight Returns, med flera, med flera. Kort sagt, en blixttur genom seriemediets utveckling de senaste halvseklet.

Men viktigare än det seriehistoriska inslagen är de historiska. Alla Chyes serier har ett gemensamt tema: Singapores politiska historia för dagen, eller närmare bestämt Chyes reaktioner på politiken. Det är en turbulent tid med frigörelsen från det brittiska imperiet, självständigheten, den kortvariga unionen med Malaysia, och förändringen från en brittisk koloni till en modern stadsstat. Internpolitiken är likaså intensiv och bitvis brutal, med striden mellan de mer revolutionära och de mer försiktiga singaporianska frihetssträvarna.

Osamu Tezuka à la Chye

Chyes hjärta ligger tveklöst hos revolutionärerna, men eftersom de går förlorade ur striden får också Chye problem: Hans serier, som superhjälteserin Roachman om en sanitetsarbetare som blir biten av en kackerlacka och som en följd får dennes ”superkrafter” (extremt stark, kan klättra på väggar, osv), visar alltför tydligt var hans sympatier ligger när Roachman kämpar för de svaga i samhället, och allteftersom medieklimatet hårdnar blir det problem med att publicera serien.

Liknande problem drabbar Chyes andra försök; han är aldrig riktigt i synk med samhället runt honom, och hans serier för avancerade för de tilltänkta läsarna. Chyes liv är på många sätt tragiskt: Han är ett geni men får egentligen inte ut någonting av det, vare sig långvariga uppskattade serier eller ekonomisk framgång, och på det personliga planet blir det aldrig någonting av hans minimala försök att skaffa en familj.

En rent ”självbiografisk” sida; det här är nog de delar av boken jag gillar mest, dvs där jag helt simpelt läser en berättelse om ett seriefan i Singapore. Den vane serieläsaren lär känna igen den Harvey Kurtzman-inspirerade HEY-bubblan.

Och här ligger nog mycket av mina problem med boken. På många sätt är den suverän, med Liews finurliga manus och mycket skickliga teckningar, och den genomgång av Singapores historia som presenteras är rafflande och synnerligen läsvärd. Men som en fristående bok har den problem.

Först och främst har jag svårt att se poängen med det mockumentära inslaget. Det tillför ingenting, och gör istället läsningen osäker för min del; om allt vad gäller Chye är fejk, vad är då fejk vad gäller den politiska historien? Eftersom det är så uppenbart att det Liew mest av allt vill göra är att berätta sin version av Singapores moderna historia känns hela det mockumentära som en gimmick, någonting att sälja in boken med, snarare än någonting som behövs för att berättelsen ska bli maximalt effektiv.

Om Chye hade varit en mer fullödigt beskriven person hade jag kanske tyckt annorlunda, men tyvärr förblir han vag i konturerna boken igenom. De små antydningarna om hans privata liv som finns känns rudimentära och pliktskyldiga snarare än subtila, så att jag aldrig känner att jag grips av den melankoli som infinner sig hos honom när han slutligen besöker San Diego Comicon och inser att han är en person utan naturlig hemvist; han älskar seriemediet men kärleken är inte besvarad.

Grundproblemet är att de två olika trådarna, dvs Chyes liv som en stor konstnär som aldrig får till det och Singapores historia istället för att förstärka varandra istället distraherar från varandra, med resultatet att båda berättelserna blir lidande. Om det historiska inslaget tonats ner och Chyes serier varit mindre uppenbart politisk laddade (för det politiska inslaget i dem är extremt tydligt, som att många figurer i Chyes Pogo-kopia bokstavligen heter samma saker som de riktiga politikerna) tror jag Chye som person hade känts mer levande, och vice versa om politiken fått en ensam huvudroll och serierna varit påhittade serier från diverse serietecknare istället för en enda hade den varianten också fungerat bättre.

Frank Miller à la Chye

The Art of Charlie Chan Hock Chye är en tour de force av Sonny Liew och bör definitivt läsas av serieintresserade, och man kommer garanterat lära sig en massa om Singapore under tiden; för egen del hade jag endast en mycket svag aning om hur dagens Singapore formats. Och en eloge till Liew som trots att han (liksom Chye i boken) uppenbart hade velat att det historiska förloppet utvecklats annorlunda ändå kan se att vinnarna i striden också har gjort en hel del gott; en svartvit bild av historien är det verkligen inte.

Men allt ros jag läst om boken från de mest seriösa seriekommentatorerna sen dess utgivning kan jag inte riktigt hålla med om. Det gnisslar både här och där när boken stretar emot sig själv, så ett mästerverk är det inte. IMHO förstås, och tyvärr!

Harvey Kurtzmans krigsserier à la Chye

Hostage

Är på landet så det får bli fotografier istället för scannern -> ni (och Delisle!) får ursäkta bildkvalitén

Kanadensaren Guy Delisle fortsätter att göra dokumentärserier, men den här gången är det inte han själv som varit ute och rest som i de tidigare Shenzhen, Pyongyang, Burma Chronicles och Jerusalem. Istället är det läkaren Christophe Andrés berättelse om hur han 1997 när han jobbade för Läkare utan gränser i Ingusjien tillfångatogs av tjetjener och hölls som gisslan i 111 dagar som Delisle gjort en serieroman av, och en tjock rackare är det på över 400 sidor.

Med en mindre skicklig serieskapare hade det här kunnat blivit rejält långtråkigt eftersom så gott som all handling utspelar sig i mer eller mindre tomma rum där den enda personen är André själv. Han går igenom olika faser efter kidnappningen: Först skräcken över att han ska bli dödad, sen rädslan över att avrättas, sen övertygelsen om att han kommer bli frisläppt direkt, sen oron för att han glömts bort av sin organisation, osv. Hans tankar rusar, och eftersom han inte har någonting annat att distrahera sig med försöker han på olika sätt stimulera intellektet, till exempel genom att gå igenom Napoleons fälttåg i detalj eller dagdrömmerier om vad han ska göra när han är fri.

Vad kidnapparna egentligen har för avsikt framgår aldrig. De framstår mest som småkriminella och ganska amatörmässiga, även om man anar att de officiellt säger sig ha politiska avsikter bakom sitt agerande, pengakravet de efter ett tag ställer till trots. Men de förblir perifera figurer eftersom det här är berättelsen om Christophe André berättad i första person; jag tror att det finns max en ruta där det syns några människor och där han inte är en av dem.

För Delisle innebär det här att hans möjligheter till variation är mycket begränsade. Men han vänder det till en styrka: Mycket av kraften i serien består av att enformigheten och repetitionerna av samma föremål, som glödlampan i taket och det igenbommade fönstret, framhäver den psykologiska terror som André utsätts för, och kontrastverkan när enformigheten bryts blir enorm.

Att Delisle också är en mästare i tajming och rytm i sina serier gör även det att läsningen flyter på bra. Den dagliga lunken med soppa, toalettbesök, och Andrés tankar känns hela tiden engagerande och lustigt nog, med tanke på att ingenting egentligen händer, spännande. Andrés växande frustration, missmod och psykiska svaghet skildras så bra att när han en dag plötsligt får en oväntad chans att fly när en av kidnappare råkar ställa sitt gevär inom Andrés räckhåll och han inte vågar röra det känns det fullständigt förståeligt.

Hostage är ett utmärkt exempel på hur bra serieformen kan passa för dokumentärt innehåll. Som en ren text är jag tveksam till hur huruvida jag skulle tyckt lika bra om historien, men här som serie känns det helt rätt. Men det är klart, det är förstås tack vare att Delisle behärskar mediet så bra som läsningen blir så trevlig :-)

My Lesbian Experience with Loneliness

Med en rejäl trave med serier som jag inte har hunnit läsa ännu, varav de flesta sådana som jag misstänker att jag också kommer vara sugen att skriva om, så var det givetvis en klurig idé att köpa på mig några serier till! Till mitt försvar tyckte jag att jag inte läst några nya japanska serier på ett tag, jag fick korn på några stycken som såg intressanta ut, jag köpte dem, och sen blev det visst så att jag läste dem innan serierna i traven… :-)

My Lesbian Experience with Loneliness är en till utformningen något udda japansk serie, åtminstone vad gäller serier som officiellt översätts till engelska: Relativt kort och avslutad (144 sidor), två-färg istället för svartvitt, ursprungligen en webbserie, och självbiografisk. Den är också en alldeles fantastiskt intressant liten bok som följer Nagata Kabis självutlämnande berättelse om hennes kamp för att bli en självständig individ som kan acceptera sig själv. Självbiografiska webbserier tenderar ofta att vara dag-till-dag-berättelser, men här är det en sammanhängande historia som gäller, och på seriens första sida kastas vi omedelbart in i ett desperat försök av författaren att försöka bli som alla andra, att ha upplevt vad andra gör; resten av serien förklarar varför hon hamnat i den här situationen och vad som händer efteråt:

Två steg framåt, ett steg tillbaka är melodin som gäller när hon slåss mot sociala problem och hur hon ska hantera sina föräldrars förväntningar. Hon får ett jobb på ett bageri men efter några år klarar hon inte längre av att behålla det. Hon har också ett komplicerat förhållande till fysisk närhet: Hon längtar efter någon som vill krama och hålla om henne, men hon har oerhört svårt att själv ta första steget. Inte ens med eskortkvinnan vågar hon själv ta några initiativ; ju starkare hennes längtan efter att våga röra eskorten blir, desto stelare och orörligare blir hon.

Hon fantiserar om en äldre kvinna som liksom en moder håller om henne, hon går till professionell massage föregivande stel rygg/nacke men egentligen vill hon bara att någon rör vid henne, och så vidare. Det är egentligen ingenting sexuellt hon är ute efter; det vill hon visserligen också ha och då är det kvinnor som gäller, men när det gäller kramar går vem som helst bra:

Det är sorgligt att läsa om hennes desperata längtan efter närhet och hur hon försöker finna den, men det är så mycket som gör det näst intill omöjligt: Hennes sociala svårigheter, den eviga pressen att bli lyckad och ”normal” som hennes föräldrar utövar, och givetvis de enorma förväntningarna som blir följden av den långvariga väntan när hon till slut vågar boka tid hos eskortfirman. Det faktum att hon är lesbisk är aldrig någonting som nämns som försvårande i serien, men med tanke på seriens titel anar jag att det ändå också spelar in. Däremot noterar hon att när det gäller sex har hon en väldigt vag föreställning om hur det ska fungera eftersom hon huvudsakligen har lärt sig om sex via serier, och resultatet är att hon konsumerat lådvis med yaoi* (pojke älskar pojke) men det hjälper henne inte alls när hon befinner sig i samma säng som en kvinna. Hon märker också att hon helt missat det som hon upptäcker är det viktigaste med sex, dvs att det handlar om kommunikation; hon hade utgått från att det där med sex är någonting som alla klarar av automatiskt när det väl gäller, men eftersom hon aldrig ens varit i närheten av att vara tillsammans med någon annan har hon ingen aning om hur intimitet egentligen fungerar…

Inte heller när hon äntligen vågar satsa på att göra manga och efter en lång tid lyckas sälja sina första serier professionellt lättar ångesten:

Vem hon själv är och vem hon vill bli är svårt att reda ut, och serien är i långa stycken en dialog som hon för med sig själv, i serieform, och utan det lätta handlaget hade det här kunnat bli en rejält deprimerande historia. Den är förvisso sorglig, men Nagatas humor (som det finns gott om) och självinsikt gör läsningen till ett nöje där jag hela tiden känner för henne och intresserar mig för hur hon resonerar när det gäller att ta sig ur sina problem.Lite konstigt är det onekligen med en självbiografisk serie där det faktum att författaren till slut vågar boka tid med en eskortkvinna (där dessutom besöket i princip blir ett totalt misslyckande) känns som en seger, men så upplever jag det: Att Nagata vågar göra någonting för att bryta sig loss ur det destruktiva mönstret är stort, och det leder också till att hon blir mer säker på vem hon själv är.

My Lesbian Experience with Loneliness är en udda fågel men en mycket förtjusande sådan, och jag är verkligen glad att jag chansade på att köpa den; det borde flera göra tycker jag!

 

*: Stort plus för den korta men väldigt roliga utvikningen om ”the yaoi hole” som dyker upp i serien 😀

Färdigtuggat: Chew

Precis som planerat blev det 60 nummer av tidningen Chew, och nyligen kom också följdriktigt den sista samlingen ut med serien om detektiven med de skumma matkrafterna, Tony Chu, som jag givetvis har läst. ”Givetvis” eftersom jag tycker så mycket om den här serien och den bisarra världen som den utspelar sig i; när jag först skrev om den var det med viss oro för att den kanske var en entricksponny som inte skulle hålla i längden men det visade sig att så var det inte alls :-)

Tvärtom vinner mycket av Laymans särdrag som manusförfattare på upprepningens behag: De återkommande bildlösningarna (där min favorit nog är fågelperspektivsbilderna på en säng med varierande människor i dem, alltsom oftast i liknande poser), introduktioner av nya mycket specialiserade men fantasieggande matkrafter, leken med förväntningar tack vare saker som de rutor från det sista numret som dyker upp i mycket tidigare nummer. Tillsammans med Guillorys närmast uppsluppet karikatyrliknande teckningar gör det att serien hela tiden känns rolig och överraskande, det egentligen gruvliga innehållet till trots.

Definitivt en av de mer normala fågelperspektiwbilderna på en säng från Chew, och en glad sådan också!

Men slutomdömet om serien som sådant blir ändå inte riktigt en fullpoängare. Det är frustrerande nära men det finns en sak som drar ner omdömet, nämligen slutet. Utan att avslöja för mycket har de avslutande numren av tidningen en helt annan ton än resten; blandningen av humor, crazy och genuint drama finns serien igenom och balansen är hela tiden utmärkt, men mot slutet kapsejsar det. Tony Chu är alltid en väldigt arg och oförlåtande person, men eftersom så många av hans nära och kära är (oftast) charmiga knasbollar tar hans humör och svartsyn inte överhanden; han kan inte ens upprätthålla sin avsky för sin oerhört frustrerande och nonchalanta polispartner John Colby eftersom även denne egentligen gillar Tony, deras olika personligheter till trots.

Och mot slutet bli det alltför mycket elände och Tony Chu-raseri utan förmildrande omständigheter när den charmiga humorn saknas nästan helt, och läsningen känns därför märkligt deprimerande. Personligen anar jag ett misstag från Laymans sida: Han har berättat att han ändå från seriens begynnelse vetat exakt hur serien skulle sluta, och även om det har funnits fördelar med det (som alla referenser framåt i tiden i serien) har det här lett till att han inte kunnat låta bli att skriva just det slutet som han redan bestämt sig för. Men under årens gång har serien nog blivit någonting delvis annorlunda än den kanske var tänkt från början: Mycket tidiga skisser på karaktärer gjorda innan serien ens startat på riktigt visar en mer realistisk och allvarligare stil, och en del intervjuer jag läst antyder detsamma. Det kan nog helt enkelt vara så att Guillory extremt underhållande teckningar drivit serien åt ett lättsinnigare håll, och tyvärr matchar inte det sedan länge planerade slutet den faktiskt existerande serien :-/

Men jag måste trots missräkningen med slutet ändå säga att Chew har varit en av de absolut mest underhållande och roliga serier jag läst de senaste åren. Varje gång en av de mer eller mindre årliga samlingarna dykt upp har jag kastat mig över dem för att återigen få läsa om Tony, Toni, John, Poyo och den märkvärdiga värld de lever i, och det tycker jag fler ska göra :-)

En mycket liten detalj som jag ändå fastnade för i Chew: Typsnittet som används när någon person med matkrafter ska beskrivas är alltid detsamma, och bidrar IMHO faktiskt rätt mycket till den alldeles egna karaktär serien har :-)