Ingenting nytt under solen i Foxtrot

Det här är enbart till som information (eller varning, beroende på smak) för den som liksom jag i det stora hela gillade Bill Amends serie Foxtrot om familjen Fox som fyller 30 år i år och som passande nog precis släppt den första nya samlingen, Mother is Coming, på länge: Den är precis som den alltid varit sedan Amend år 2006 slutade med vardagsstripparna och enbart gör söndagsserier. Dvs det handlar uteslutande om fristående skämt, kliniskt befriat från ens en antydan till längre historier eller karaktärs-utveckling.

Foxtrot - Mother is Coming - Doughtori

Inte för att serien innan dess var så värst annorlunda, men personligen tyckte jag att de gånger Amend vågade göra lite längre episoder där till exempel Jason faktiskt fick chansen att utvecklas var det som lyfte serien, och utan dem är serien rätt knastertorr.

Men precis som jag skrev när vardagsstripparna hade avslutats så gillar jag ändå att Foxtrotfanns. Den var en av de första genuint nördiga skapelserna som satsade på och nådde en bred publik, och om jag jämför med en del senare försök som TV-serien The Big Bang Theoryär Foxtrotmilsvid bättre på att ändå vara på nördarnas sida medan TV-serien istället fokuserar på att tittarna ska skratta åt nördarna.

Foxtrot - Mother is Coming - Locker

Kan köpas hos bl.a.:

 

Hur gick det sen: My Brother’s Husband & My Solo Exchange Diary

Förra året var serierna My Brother’s Husbandoch My Lesbian Experience with Lonelinesstvå av de mest intressanta jag läste under året. Gengoroh Tagames berättelse om Yaichis möte med sin avlidne tvillingbror Ryojis kanadensiske make Mike blandade på ett förtjusande sätt det personliga med ett mer allmänt informativt tonfall om vad det egentligen kan innebära att ha en homosexuell familjemedlem, medan Nagata Kabis serie istället var något av den ultimata utlämnande självbiografiska, med en huvudperson som det är förtvivlat svårt att inte tycka om och tycka synd om i hennes kamp för att förbättra sitt liv.

I år har både serierna fortsatts och det förtjänar några ord, det med. Ergo:

My Brother's Husband 2 - cover

My Brother’s Husbandvolym 2 avslutar berättelsen om Yaichi, Mike, och Yaichis unga dotter Kana på samma finkänsliga sätt som den började. Även om alla inblandade har sina egna berättelser och insikter är det fortfarande Yaichi som är den otvetydiga huvudpersonen i sin fortsatta utveckling av hur han egentligen ser på Mike och i förlängningen sin bror Ryoji. Gång på gång har vi fått se scener där vi parallellt ser vad han egentligen tänker/vill säga samtidigt med vad han faktiskt säger, som hur han upprepade gånger önskar att han vågade presentera Mike för sina vänner som Ruojis make, inte bara som Ryojis vän. Och när Kanas lärare i ett möte med honom uttrycker skepsis mot att Kana pratar om sin farbror Mike vågar han äntligen göra slag i saken. Men i sann Yaichi-stil fantiserar han ändå om att han skulle våga vara ännu tydligare:

My Brother's Husband 2 - school 1My Brother's Husband 2 - school 2My Brother's Husband 2 - school 3

My Brother’s Husbandär berättelsen om Yaichis resa till att slutligen helt och fullt acceptera vem Ryoji var, och hur det förändrar honom själv. Han inser att när Kana växer upp kan hon bli kär i vem som helst, och att det enda han egentligen önskar sig är att hon är lycklig, oavsett vem hennes kärlek visar sig vara. Det är också tydligt att den komplicerade relationen till Ryoji har påverkat honom; när han kommer till freds med sin känslor blir också samvaron med hans exfru bättre och mer avslappnad, och utan att någonsin ha sett Yaichi i hans liv innan Mikes tre veckor långa besök får jag ändå en tydlig bild av den han var med undertryckta känslor, besvikelse, och andra problem.

Helt sockersött och okomplicerat blir det aldrig för som jag skrev redan förra gången undviker Tagame aldrig svåra saker. Här i bok två finns ett tydligt exempel när Katoyan, en av Yaichis gamla klasskamrater, stöter ihop med Yaichi och Mike. Det visar sig att Katoyan var Ryojis enda homosexuella vän i skolan vilket Mike känner till men inte Yaichi, men Katoyan har aldrig kommit ut och ber därför privat Mike att inte säga någonting till Yaichi, och Mike går som han ombeds. Vilket leder till deprimerande tankar hos Mike som nu måste hålla någonting hemligt för Yaichi, och för Yaichi som märker att någonting känns fel, konstigt, när de möts hemma hos honom. Problemet får aldrig någon lösning för vare sig Mike eller Yaichi för så länge Katoyan känner att komma ut kommer leda till alltför stora problem för honom med tanke på omgivningen finns det ingen lösning som gör allt bra, för alla.

Men i det stora hela går det bra i My Husband’s Brother, någonting jag inte kan säga lika tvärsäkert när det gäller Nagata Kabis uppföljare till sin uppmärksammade bok. Efter att My Lesbian Experience with Lonelinesskom ut och uppmärksammades anlitades Kabi för att fortsätta göra serier om sig själv. I samma anda som den tidigare boken blev resultatet en serie dagbokskapitel, adresserade till henne själv (…with Loneliness, som sagt), som nu samlats ihop i My Solo Exchange Diary.

My Solo Exchange Diary - cover

Som många andra självbiografiska serietecknare (Joe Matts Peepshow, Alison Bechdels Are You My Mother?) består stora delar av den nya boken av hennes egna och omgivningens reaktioner på det som avslöjats i den tidigare serien. Här är det Kabis ångest när hon samtidigt önskar att hennes föräldrar inte ska läsa den och att de ska läsa den för att förstå sin dotter. Givetvis läser de boken när de får den (Kabi lämnar den hemma hos dem) och givetvis bli deras reaktioner inte de som Kabi önskat sig. Men som hon själv inser så är hennes problem med ensamhet och intimitet delvis en följd av att hennes familj lidit av samma problem, och att familjemedlemmar inte nödvändigtvis måste älska varandra bara för att samhällets bild av familjer är att alla gör det.

Så Kabi fortsätter att argumentera med sig själv, fram och tillbaka, och allt presenteras i serien helt utan skyddsvallar. Men mitt i kaoset och humörsvängningarna fortsätter hon att med små steg försöka göra sitt liv bättre. Hon lyckas till slut flytta hemifrån och det känns fantastiskt bra, både för att hon inte längre behöver bo med sina föräldrar men också för att det gör att hon känner att hon klarar av saker själv, att hon är vuxen. Men det leder såklart också till ångest när hon inser att hon helt saknar ett socialt liv med vänner hon kan diskutera känslor eftersom allt sådant förut haft ett enda utlopp:

My Solo Exchange Diary - Mother

Svårscannad bok så sidan är lite avhuggen t.h. (Sorry.)

Serien startade som en webbserie och det är också på webben som hon gör framsteg i vänskapssökandet. När den första boken kommer ut ser hon en bekräftelse av sig själv i de positiva kommentarerna (även om hon när hon mår sämre anstränger sig för att leta upp de fåtaliga negativa skriverier som självklart finns, de med), och hon knyter till och med några kontakter via mail. Inklusive en som visar sig vara intresserad av att lära känna Kabi ännu närmare, dvs Kabi ser att till slut öppnar sig även för henne möjligheten till Kärlek:

My Solo Exchange Diary - Love?

Två steg framåt, ett tillbaka (eller kanske snarare flera mycket små steg framåt, följda av enstaka jättehopp bakåt) är melodin, och jag är lika fascinerad den här gången av hur någon som mår så pass dåligt som Kabi trots det orkar försöka göra någonting åt situationen. Inte alltid helt framgångsrikt, men ändå beundransvärt! Riktigt lika stark Wow-känsla som av den tidigare boken får jag inte vilket beror både på att första gången alltid känns mest överraskande och på att My Lesbian Experience with Lonelinesshade en så extremt stark fokus på Kabis problem med närhet, medan My Solo Exchange Diarysnarare är en samling mer eller mindre fristående essäer. Bra är det likafullt, och jag håller tummarna att nästa bok som är utlovad till februari 2019 är lika intressant den med :-)

Kan köpas hos bl.a.:

Linda och Valentin-varianter: Jakolassens rustning & Shingouzlooz Inc.

Dags att skriva några ord om två besläktade album. Ett kom ut sent i våras men av någon anledning var jag sen med att köpa det: Jakolassens rustningav Manu Larcenet, ett album som precis som de i serierna Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke& Ett extraordinärt äventyr med Lucky Luke är en Gör vad du vill-variant av en klassisk fransk serie, närmare bestämt Linda och Valentin. Och det andra fortsätter sviten men finns (ännu?) inte tillgängligt på svenska men väl på engelska: Shingouzlooz Inc.av Wilfrid Lupano (manus) och Mathieu Lauffray (teckningar).

Jag tar och börjar med Jakolassen :-)

Manu Larcenet alltså, mannen bakom serier som Ordinary Victoriesmed sin suveräna skildring av panikångest och depression, men som också gjort rena komediserier som självbiografiska Back to Basics. Kanske inte serier som verkar matcha en frisinnad Linda och Valentin-version, men han har ju också varit inblandad i saker som Dungeonoch Astronauts of the Future, och eftersom jag gillar alla nämnda serierna väldigt mycket var det här en serie jag hade verkligt högt ställda förväntningar på.

Och jag har lustigt nog svårt att säga om förväntningarna infriades eller inte. Jakolassens rustningär riktigt rolig, Larcenets runda och vänliga teckningar är olika trevliga som alltid, men de är också förvånansvärt maffiga när han tillsammans med färgläggaren Jeff Pourquié ger sig på att skildra världsrymdens storhet, som här på den inledande sidan:

Jakolassens rustning - intro

Historien där Linda men framförallt Valentin inte syns till alltför ofta har en huvudperson från Jorden som till det yttre är så långt från en glamorös tidrymdagent man kan komma: En lite smått försupen medelålders fransman vid namn René. Han har  alltid drömt om rymden och nu befinner han sig plötsligt mitt i ett religiöst krig av galaktiska proportioner efter att Linda, Albert och några shingouzer plockat upp honom såsom varande Valentin, vars intellekt av en fiende flyttats till Renés kropp.

René kommer inte ihåg någonting av Valentins minnen men kastar sig helhjärtat in i äventyret, och jag gillar verkligen hur han albumet igenom blandar sin vardagliga personlighet (inklusive delirium tremens-problem eftersom han inte längre får sin dagliga dos franskt vin) med entusiasm över att befinna sig i rymden. Komisk, kosmisk och finurlig är den; en bagatell som underhåller.

Så på det sättet är den vad jag hoppats, med samma humor som jag sett till i Larcenets övriga serier, och jag är ju förtjust i just humorn som många i Dungeon-gänget delar.

Jakolassens rustning - René

Det jag saknar litegrann är däremot de inslag av allvar som finns i hans bästa serier (och för den delen i Dungeonmed). Original-Linda och Valentin blandar högt med lågt, inklusive svindlande science fiction-inslag som i Tåg till Cassiopeja, ta plats/ Tåg från Brooklyn, slutstation kosmos, och jag skulle gärna sett att Larcenet tagit chansen som genren ger där allting är möjligt, inte bara humor.

Och samma sak gäller också Shingouzlooz Inc.egentligen. Även den är en komedi där shingouzerna trasslar till det för Linda och Valentin när de för en gångs skull försöker sig på ett (någorlunda) hederligt jobb. Att reda ut röran är komplicerat, och att våra hjältar dessutom samtidigt också har ytterligare ett uppdrag som involverar skatteplanering av det mer udda slaget gör det inte lättare.

Återigen är det bra underhållning, med en mer slapstick-betonad humor än Jakolassens rustning, en humor som skulle passa bra i en folkparksrevy (om de nu brukade handla om tidsresor, kvantumfiskar, och AI-skatteplanering). Lauffrays teckningar drar åt det mer realistiska hållet, och han lyckas bra med exempelvis Valentins kroppsspråk när den senare blir mer och mer desperat när han försöker bolla alla olika saker som måste göras.

Shingouzlooz Inc. - Valentin

Men buskishumorn har också en baksida, och jag kan inte säga att jag är helt förtjust i alla sidor med pinupbilder på Linda, och just den subplotten känns lätt sunkig och egentligen helt onödig.

Att säga att båda serierna saknar allvar är inte helt korrekt eftersom det finns sådana inslag i båda serierna, där Jakolassens rustninginnehåller en tydlig kritik av religiös fanatism medan Shingouzlooz Inc.istället tar upp miljöförstöringen som människorna ägnat sig åt. Men ingendera lyckas sammansmälta allvaret med humorn (Jakolassen…är närmast även om den också är mest övertydlig) och jag tror att det kanske varit bäst om man helt skippat allvaret istället.

Sammanfattningsvis är det ändå två serier som jag hade mysigt medan jag läste, med Larcenets bidrag som det charmigaste, så jag skulle inte ha någonting emot fler böcker i sviten. Och då förhoppningsvis av någon serieskapare som vågar satsa lite högre och som gör en lika suveränt skarp tolkning av sitt original som Émile Bravos Spiroueller Matthieu Bonhommes Lucky Luke :-)

Shingouzlooz Inc. - miljö

Kan köpas hos bl.a.:

Valde Hal Foster rätt år 1970?

Prins Valiant, serien som jag skriver om lite då och då eftersom jag är så extremt förtjust i den. Underbara teckningar men ett minst lika underbart manus, men 1970 gjorde ledvärk att Foster inte längre ville/kunde ta hand om teckningarna och en ersättare behövdes. Och i den senaste Fantagraphics-samlingen (nummer 17, närmare bestämt) av serien inkluderas de sidor de olika potentiella tecknare gjorde: Gray Morrow, Wally Wood, John Cullen Murphy. Så, tycker jag att Foster valde rätt, dvs ser Murphys sidor mest lovande ut?

Jag är inte så säker på det. Det är såklart svårt att säga efter bara några enstaka sidor, men här följer mina tankar när jag läser de tres respektive försök. Jag utgår från att de tre alla gjorde sitt alla bästa på grund av uppgiftens tyngd, dvs att sidorna de tecknade var det bästa de kunde åstadkomma, så invändningar mot teckningarna à la ”Det hade blivit bättre om X fått längre tid på sig” göra sig icke besvär!

Låt mig börja med den som definitivt inte hade fungerat: Gamle EC-tecknaren Wally Wood. Och då menar jag inte att det inte varit en bra idé på grund av Woods notoriska problem med att hålla inlämningstider och hans personliga problem utan enbart på hur hans Prins Valiant ser ut här. Ta den här rutan med Gawain och Valiant:

Prins Valiant - Wood Gawain Valiant

De två riddarna är som tagna ur Woods Prins Valiant-parodi i MAD, med Woods mycket karakteristiska stil där realismen hela tiden befinner sig i krig med karikatyren. Och när han ger sig på Alete ser hon och hennes beundrare likaså smått underliga ut, med kroppar som är lite för små vilket gör att de ser ut som sagovarelser snarare än ståtliga personer från riddarepoken:

Prins Valiant - Wood Aleta

Jag gillar Woods teckningar generellt sett, och jag uppskattar att det är så lätt att känna igen hans säregna illustrationer, men som Prins Valiant-tecknare passar han inte alls :-)

Sen har vi Murphy som alltså blev den som övertog Prins Valiant. Han är en skicklig tecknare i den fotorealistiska stilen, något han redan bevisat i Big Ben Bolt. Men jag är inte så förtjust i honom här, i en serie som aldrig varit helt fotorealistisk men som framförallt visat upp en mycket större variation i teckningarna: Big Ben Boltmå ha varit en boxningsserie men teckningarna är hela tiden kontrollerade, och man kan nästan se hur Murphy använder fotoreferenser med mycket noggrant uppställda och stillastående modeller.

Foster däremot tecknar människor i alla möjliga situationer, inklusive sådana som är mycket svåra att posera för, och sådana klarar inte Murphy av. En ruta från en av hans sidor där en häst har problem:

Prins Valiant - Murphy häst

Hästen är fångad i en extrem rörelse, och i Murphys tolkning blir det rörigt. Dessutom har jag svårt att se hur ryttarinnans kroppsposition är som den är; hon ser inte precis ut som någon mitt i ett skräckinjagande fall, och hon verkar ha ridit på hästens rumpa snarare än ryggen.

Jag tycker också att Murphy är förvånansvärt dålig på att teckna en igenkännlig Aleta här, där hon mest ser ut som en generisk ”vacker kvinna”:

Prins Valiant - Murphy Aleta

Men ok, det är en sak som träning skulle kunna förbättra, och dessutom behöver inte alla karaktärer se ut precis som innan om tecknaren byts ut. Men jag kan inte låta bli att misstänka att Murphy hade en modell som helt enkelt inte var tillräckligt lik Aleta, och att han bara hade ett sätt att teckna vackra kvinnor; i Fosters händer däremot ser alla, kvinnor som män, ut som unika individer, och det finns inte bara ett mått på skönhet.

Och sist har vi Gray Morrow, också han en tecknare som tidigare jobbat för EC. Hans Prins Valiantär tecknad i en lösare stil än hans konkurrenters och Fosters, med mer antydda streck än tydligt tecknade, men det ser inte dåligt ut, bara annorlunda. Och jag vet med tanke på senare serier av honom att han även behärskade den tydligare stil som Foster använde, så det finns ingenting som säger att han inte skulle klarat av de svårare situationer som Murphy har problem med.

Prins Valiant - Morrow Valiant Arn Fay

Men jag måste också säga att Morrow återanvänder Fosters egna teckningar väl friskt här; på hans tre sidor ser jag snabbt räknat åtminstone åtta rutor som jag känner igen från äldre Prins Valiant-sidor, lätt omtecknade. Murphy har också någon sådan ruta, men det är onekligen oroväckande med att Morrow så ofta tar en genväg redan i sina provsidor; hur det skulle fungerat i längden undrar jag.

Så kortfattat skulle jag säga att Wood är omöjlig som alternativ även om det skulle varit fascinerande att se vad som hänt om han fått ta över, Morrow är det mer intressanta men samtidigt svåra att bedöma alternativet, medan Murphy står för det tråkiga men trygga. Men i ärlighetens namn känns ingen av dem klockren; jag undrar jag om det inte fanns bättre alternativ på andra ställen. Det svåra är att hitta någon som klarar av att teckna en serie som vid första anblicken kan se träig och stel ut, men som i grunden är någonting helt annat. Jag kan med andra ord inte säga med eftertryck att Foster valde fel, bara att jag hade hoppats att han vågat chansa lite mer. Men inte för mycket för då hade det blivit Wood, och, tja, då tror jag knappast serien överlevt så länge som den gjort 😉

Kan köpas hos bl.a.:

Vampironica, The Vampire of Benares, och en eftersläntrande varulv

När jag nyligen skrev omnågra nylästa serie-varulvar glömde jag en, nämligen Jughead: The Hunger, så jag tänkte ta några ord om den innan jag övergår till de betydligt mer belevade vampyrerna :-)

Som titeln säger handlar det här om en av alla alternativa Acke/Archie-serier; det amerikanska förlaget har de senaste åren gett sig den på att ta ut svängarna och låter sina helylle-hjältar genomgå alla möjliga prövningar. Här är det Sopprot/Jughead som visar sig drabbad av en gammal familjeförbannelse som gör honom till en jagad seriemördare, med Betty i en Buffy-roll när det framkommer att enda skälet till att hon blivit vän med hela gänget är för att hålla koll på Sopprot och omedelbart döda honom om han visar sig vara en varulv.

Det är fortfarande lite roligt att se just Acke och hans vänner i sådana här situationer eftersom de vanliga serierna är så extremt oförargliga, men trots min förtjusning i varulvar är det här ändå inte en serie jag fastnar för. Den första, fristående, tidningen som bara heter The Hunger, utan nummer, är helt OK: Deppig till max, där Sopprot plågas av vad han gjort och där hela Riverdale skräckslaget håller sig inne på kvällarna efter att bland annat fröken Grundlig/Ms Grundy och Ethel dödats. Frank Tieris manus är både suggestivt och skrämmande, och Michael Walshs teckningar och en färgläggning som påminner mycket om den i Afterlife with Archie (zombie-serie med Acke) likaså.

Jughead - The Hunger - Dilton

Från det fristående numret

Men sen, när det blir en ongoing med hittills åtta nummer, tappas nästan allt bort. Serien byter fokus från Sopprots ångest till någonting annat som är lättare att göra fler tidningsnummer av, nämligen en kamp i större format mellan varulvar, varulvsjägare, och alla möjliga andra intressenter. Från att ha varit en psykologisk skräckserie blir det ett trist actiondrama, och de tecknare som efterträder Walsh är betydligt plattare.

Manuset, fortfarande skrivet av Tieri, börjar också blanda in lättsamma toner som är helt malplacerade: Från att i det fristående numret scener synts till där Acke, Betty och Sopprot inte vet hur de ska hantera det faktum att Sopprot dödat flera av deras vänner å det gruvligaste kan man nu läsa gemytliga diner-scener där samma personer glatt äter och pratar med en känsla av att ”det är ju synd att du gjorde det där, men det gjorde ju inte så mycket”. Tondövt, helt enkelt.

Jughead - The Hunger - Ragge

Från ett av de senare numren där det hela degenererat till action med lurviga figurer (här Sopprot vs Ragge/Reggie), inklusive hårdkokta repliker

Att det sen också dyker upp gigantiska luckor i manuset som att varulvar plötsligt kan resonera och prata som människor och att det därför är minst sagt skumt att Sopprot tidigare skildrats som helt omedveten om vad han gör medan han är förvandlad gör mindre; stämningen är redan förstörd. Så nä, inte heller The Hungerär serien som äntligen ger varulvarna deras rätta plats 😉

Men nu är det dags för vampyrer istället!

Fast ärligt talat, åtminstone den här gången handlar det om serier som inte är några odödliga mästerverk, de heller. Först ut en till titel med Acke och hans vänner: Vampironica, där gissa vem förvandlas till vampyr.

Precis som The Hungerär en rak varulvshistoria är det här en med vampyrer. Men manuset av Greg & Meg Smallwood är smartare: Det tar det lite lugnare, dvs de gör inte slut på hela Riverdales befolkning på en gång, och det känns som om det finns en genomtänkt längre berättelse här, när en gammal kraftfull vampyr slår sig ner i Riverdale och attackerar Veronicas familj med följden att Veronica själv blir en vampyr, men inte en ond sådan utan en som vill stoppa farsoten. Men helt oförändrad är hon inte…:

Vampironica - pool

Utmärkta teckningar av Greg Smallwood och som sagt en stabilt berättad historia gör det här till dagens bästa serie, tveklöst. Originell är den inte (hittills iallafall), men underhållande. Och som sagt, riktigt snygg är den också. Vi får se om den håller kvalitén när fler än de nuvarande tre numren kommer ut; jag hoppas den fortsätter lagom länge, säg i typ åtta nummer och att den sedan är avslutad för det är ungefär så länge som det känns att historien kommer hålla.

Sista vampyren ut är tecknad och skriven av Georges Bessis, i Sverige nog mest känd som Fantomen-tecknare. Tre album (i scanlation) handlar det om, där en engelsman vid namn Mircea möter någonting oförståeligt i Indien, närmare bestämt i Varanasi, här benämnd med sitt alternativa namn Benares: The Vampire of Benares. Han har rest dit för att hjälpa sin flickvän Anjis pappa Deepak med ett reportage, men väl där går allting snett för dem alla, och Mircea dras in i en hallucinatorisk drömvärld.

The Vampire of Benares - coolt

Tidig scen

Efter första albumet tyckte jag att serien var lite väl flummig. Det är oklart om det verkligen finns några monster i Benares eller om Mircea hallucinerar, påverkad av droger eller någonting annat. Men det fanns en del bra teckningar och jag har läst många, väldigt många, serier där manuset har svårt att hålla tråden, och eftersom det bara handlade om två till album så var det bara att läsa på.

I det andra albumet blir saker tydligare: Vampyrerna är riktiga, och deras värld beskrivs med mer detaljer och skärpa. Lite bättre tyckte jag för den där europén som flummar fram i Indien och upplever mystiska saker som kanske finns, kanske inte, är en standardhistoria som jag klarar mig bra utan.

Men hej vad fel jag hade! För i den tredje fortsätter trenden och allting faller ihop som ett korthus. Faktum är att den drabbas av precis samma problem som The Hunger: När mystiken faller visar sig vampyrerna vara småtråkiga politiker som slåss inbördes. Bessis fortsätter att teckna väl, men varje gång en suggestiv scen målas upp förstörs den av det jordnära innehållet.

The Vampire of Benares - ocoolt

Jag kan inte säga synd på så rara ärtor för serien var som bäst sisådär innan, men inte hade jag trott att den skulle bli så usel mot slutet. Jag undrar jag om den sålde sämre än man hoppats och att Bessis snabbt snickrade ihop ett slut…

Slutsummering: En lovande men egentligen bara påbörjad serie, två som faller hårt. Och inte var det varulvsserien som var den lovande heller. Snyft.

Kan köpas hos bl.a.: