Flash Gordon – The Death Planet

Årets första gnäll blir det idag, men det är inte så allvarligt menat eftersom jag trots allt hade kul när jag läste; kanske inte på det ursprungligen avsedda sättet, men iallafall 😉

Orsaken till gnället/munterheten: Titan Press senaste bok med Dan Barrys Blixt Gordon-serie, betitlad The Death Planet och innehållandes söndagsserien från 1967-1971. Skälet till att samlingen startar med året 1967 är att det var året då Dan Barry efter att ha varit ansvarig för dagstidningsserien (dvs den svartvita versionen av serien i dagstidningarna) också tog över söndagsversionen från Mac Raboy.

Så boken innehåller ett förord som tar upp hur Barry tillsammans med manusförfattaren Harry Harrison gjorde om serien från Alex Raymonds mer fantasy-inriktade originalversion till en mer modern science fiction-serie. Barry uppdaterade looken så att serien såg mer realistisk ut i den så typiska fotorealistiska stilen man kan se i andra serier som Sy Barrys Fantomen, Leonard Starrs Mary Perkins, med många andra. Harrison i sin tur såg till att serien också blev internt konsekvent, så att exempelvis planeten Mars såg likadan ut från en episod till en annan, till skillnad från de tidigare versionerna där varje ny episod glatt bortsåg från allt som skett dessförinnan.

Och för mig som svag för Barrys Blixt Gordon eftersom jag gillade den som liten när jag läste den i Fantomen låter ju det här mumma: En samling med Barrys serie som är nästan helt ny för mig eftersom söndagsversionen av serien inte var den som publicerades i Fantomen, så det enda jag sett av den här versionen var en kort episod i en av Comics-samlingarna.

Men sen var det det här med datumen… Bisarrt nog envisas Titan med att skriva förord och inkludera långa artiklar om det positiva med Harry Harrison och Dan Barrys samarbete; både i den här boken och de samlingar med dagstidningsversionen  som jag tidigare skrivit om lyfts deras serie fram som höjdpunkten. Så varför får jag aldrig läsa den versionen i så fall?!?

De (hittills) två böckerna med Dan Barrys dagstidningsversion har kommit fram till 1956, så det är fortfarande två år kvar tills dess Harrison blir ansvarig för manuset. Och just manusen är det som svajar i böckerna, förutom de utmärkta tidigaste episoderna när Harvey Kurtzman skrev dessa. Så på dagstidningsversionsfronten är det tji. Och här, när det gäller söndagstidningsversionen av serien, står Harrison bara för manuset till de första episoderna eftersom han sedan hoppade av, medan Barry däremot hoppade av samtidigt som han tog över ansvaret; som framgår av intervjun med hans ”medhjälpare” Bob Fujitani som inleder volymen var det istället denne som tecknade så gott som allting eftersom Barry vid den här tidpunkten istället fokuserade på sitt måleri (med föga framgång verkar det som, och av det jag sett av hans måleri är det inte så konstigt).

Så nej, jag vet fortfarande inte om Harrisons manus verkligen innebar det kvalitetslyft som utlovas eftersom jag fortfarande inte läst något mer substantiellt av honom. Jag vet att han skrev rejält underhållande science fiction i sina bästa stunder, men jag vet fortfarande inte hur hans serieförfattande var.

Flash Gordon - Dan Barry Sundays 1 - Master

Förutom då de inledande episoderna i den här boken och de är inte precis lovande. Det är visserligen lite orättvist att läsa en serie avsedd att läsas med en episod / vecka såhär i samlad form eftersom läsningen blir helt annorlunda, men efter att det stått om hur Harrison fick serien att bli konsekvent visar de här serierna upp så många strålande exempel på motsatsen. De första sex episoderna i boken, alla med manus av Harrison, i mycket kort sammanfattning:

  1. Blixt färdas tillsammans med sin vän Pancho till den ödsliga och döda Pluto för att rädda en förlist forskningsexpedition, varpå han upptäcker att en främmande civilisation också är på planeten. De teleporterar honom till sin egen planet, diverse äventyr följer, varpå Zarkov poppar upp som en deus ex machina i sin raket och hämtar hem honom.
  2. En kriminell utomjording som kan förvandla sig till vem som helst jagas av Blixt och dör i jakten.
  3. Pluto utnämns som en möjlig kandidat för att utvinna tungmetaller ifrån, så Blixt far ditt. Väl där har jordborna svårt att röra sig på grund av den stora dragningskraften och det tar dagar att förflytta sig enbart några kilometrar på grund av detta, även när de har hjälp av inbyggda maskiner som minskar dragningskraften något. Men man fortsätter och när man värmer upp marken för att starta gruvorna vaknar diverse elektriska gigantiska monster upp och omöjliggör gruvorna, och alla måste fly för livet tillbaka till hemplaneten.
  4. Blixt hittar en flaskpost i rymden med ett SOS och flyger tillsammans med Dale iväg till en planet som styrs av en ond robot som utplånat sina skapare efter att de överlämnat allt jobb till sina maskiner. Diverse strider mot robotar senare lyckas de fly, tillsammans med de kraschlandade SOS-utsändarna.
  5. Världen går bananer när ett utomjordiskt skepp förbereder ett anfall på Jorden: Människor blir osynliga, gravitationen upphör, växter växer ohämmat. Zarkov lokaliserar maskiner som använts, varpå Blixt konfronterar utomjordingar och får dem att ändra sig. Deras tefat är skadat och de trodde inte att jordborna skulle låta dem stanna och därför hade de istället attackerat.
  6. För att reparera sitt tefat flyger utomjordingarna till Pluto där det finns övergivna bostäder och laboratorium som de kan få utnyttja, och Dale, Blixt och hans vän Pancho åker också dit för att studera deras avancerade teknologi. Väl där gör några av utomjordingarna uppror mot sin ledare för att han inte fortsatte attacken mot Jorden, och Blixt och de andra blir övergivna i ödemarken men lyckas smyga tillbaka tack vare sina antigratiationsmaskiner som gör att de kan flyga. De övervinner revoltörerna, tefatet repareras, och utomjordingarna far hem igen.

Ni kanske noterade att hälften av äventyren utspelas på Pluto, och att det är radikalt olika planeter som skildras varje gång?  Eller åtminstone att de där övergivna byggnaderna och labben i episod 6 är samma som gruvbyggnationerna i 3.? Icke sa Nicke, inga likheter finns. Och förutom de enorma skillnaderna i hur Pluto skildras har vi detaljer, som hur Pancho (den andra gången gudskelov utan sin mexikanska hatt som han bär i episod 1. men fortfarande med sin ”humoristiskt” brutna engelska accent) i episod 6. undrar hur solen tar sig ut från Pluto, uppenbarligen drabbad av minnesförlust från sitt tidigare besök något år tidigare. Eller hur Blixt i en episod behöver teknologisk hjälp för att ens kunna gå på Pluto för att i nästa kunna röra sig obehindrat på planeten men å andra sidan ha teknologi som gör att man kan flyga. Teknologi som sedan inte ses röken av, enligt principen att huruvida teknologi finns/inte finns helt avgörs av vad som funkar dramaturgiskt just nu.

Flash Gordon - Dan Barry Sundays 1 - Pluto

Stackars Pancho har problem med närminnet

Det finns mer att klaga på vad gäller logiken i manusen som den alltid lika tröttsamt klichéartade onde vetenskapsmannen som uppfinner någonting fantastiskt och revolutionerande som istället för att bli snuskigt rik genom att sälja uppfinningen använder den för att stjäla saker, här representerad genom uppfinningen av en materiatransporterare som används för stölder. Med andra ord:

Slarv, slarv, slarv rakt igenom, och den där konsekventa skildringen av solsystemet ser jag inte röken till. Detsamma gäller saker som teknologin där Blixt ibland har raketer där avståndet till Pluto är svårt att övervinna och ibland har varpdrift så att Pluto-trippen tar någon timme. Och självklart kan man när man färdas mellan solsystemets planeter då och då stöta på en ny, dittills okänd dito.

Förhoppningsvis är de här slarviga manusen bara ett tecken på att Harrison tappat intresset för serien innan sitt snara avhopp (han slutade mycket snart efter episod 6. ovan), och att hans tidigare manus är bättre. Jag får väl se hur det blir med  det när/om Titan någonsin lyckas ge ut en samling med serier där både Harrison och Barry gör sitt bästa :-)

 

PS. Munterheten när jag läste? Den bestod delvis av det bisarra i all propaganda för en serie som inte är den som boken innehåller, men mest av att jag smålog över hur slapp serien var med detaljer, och att den ibland kom svindlande nära känslan jag fick när jag för många år sedan såg de klassiska matiné-äventyren från 30-talet med Buster Crabbe som Flash Gordon på Cinemateket i Stockholm. De fuskade vilt med fortsättningsformatet: En episod kunde sluta med att Blixt föll ner från en klippa mot en säker död, följt av nästa episod där brottningsmatchen på klippkanten repeterades men den här gången med resultatet att Blixt vann och istället kastade ner motståndaren. Jag uppskattade också varje episods rekapitulering av vad som hänt förut som glatt ljög om tidigare händelser och hittade på/strök hej vilt; det enda som var viktigt var att kunna sparka igång den nya episoden så snabbt och lättförståeligt som möjligt! DS.

Grandville: Force Majeure

Grandville - Force Majeure - coverNu har jag äntligen läst den femte och sista delen i Bryan Talbots hårdkokta punksteam-doftande serie om ett Europa där Napoleon och hans Frankrike vann slaget vid Waterloo och efter det varit den ohotade stormakten, men där England tack vare ett blodigt uppror till slut blivit självständigt. Helt fristående är man emellertid inte, så franska är fortfarande det dagliga språket och Frankrike och huvudstaden Grandville är centrala för politiken. Och just det ja, människor är underordnade varelser utan rösträtt medan allsköns intelligenta djur är de som bestämmer.

Jag har skrivit om alla de fyra tidigare albumen och har nog inte så mycket mer att tillägga: Detektiv LeBrock fortsätter att vara hårdare än de hårda, hans assistent Ratzi är lika oklanderligt brittisk och kompetent som någonsin, och LeBrocks överordnade lika inkompetenta. Det som mest utmärker sig den här gången är dels att albumet är nästan dubbelt så långt som något av de tidigare, dels att handlingen den här gången nästan helt utspelar sig i London istället för i Grandville. Det första är bra och ger albumet en del an den tyngd som krävs av en avslutning, det andra är lite tråkigt eftersom jag gillade Grandville som miljö mer än London.

Eftersom det tyvärr är det sista albumet på grund av den tid det tar för Talbot att göra serien i kombinationen med försäljningssiffrorna ska också en mängd trådar knytas ihop, som LeBrocks och Billies relation, och den förut bara antydda kriminella bossen Tiberius Koenig som slutligen får spela huvudrollen här. Talbot ror hem det med den äran, även om de oväntade vändningarna inte är så oväntade egentligen med tanke på att Grandville aldrig handlat om att vara nyskapande utan istället om att återanvända klichéer på ett bra sätt.

Så egentligen ville jag bara tipsa om den här boken om någon som gillar Grandville ännu inte sett den; det är tre år sedan den föregående volymen så det är lätt hänt. Jag höll själv på att missa den och det hade verkligen varit synd. Visst hade den brister, som den inte så lyckade färgläggningen, men jag kommer sakna Grandville och jag hade gärna sett att Talbot kunnat fortsätta med den länge än. LeBrocks historia må ha fått sitt slut, men hur gick det med människornas kamp för lika villkor? Och hur ser det ut i USA, med tanke på att det lilla som antytts tyder på en mycket annorlunda värld än den europeiska? Frågor som vi får nöja oss med att fantisera om, för nu är Grandvilles saga all.

Grandville - Force Majeure - Billie

Billie visar att LeBrock inte är den enda tuffa grävlingen

Catching Up: Empowered / Sixpack / Girl Genius / Yowamushi Pedal

Såhär precis innan jul tänkte jag bara slänga ur mig några korta ord om ett par serier jag skrivit uppskattande om förut, typ ”Var är dom nu?” :-)

Empowered: Adam Warrens serie om Emp, superhjälten med den outsläckliga driftkraften att göra gott men med den bräckligaste superhjältedräkten (som också är den som ger henne superkrafterna) som skådats och ett självförtroende som är snudd på lika ömtåligt fortsätter rulla på. Jag gillar seriens stämning, jag gillar att Emp långsamt börjar få lite mer respekt av sina kollegor, och jag gillar att Emp själv också tar för sig mer efter att det där självförtroendet börjar återvända.

Sen har serien onekligen saktat in en smula vilket är frustrerande; jag vill veta mer om hur det ska gå för Emp, Ninjette med flera, så ett album om året känns lite tunt. Visserligen är det tjocka album, runt 200 sidor, men ändå! Jag ser också att jag tydligen tenderar att ta upp just Empowered när jag skriver sådana här uppsamlingsinlägg. Antagligen är det just för att den bara pockar på uppmärksamhet en gång per år och att det då alltid är lika trevligt att återse den :-)

Rulla-på-betyg: Still fresh.

Sixpack: Det finns ingen serie som heter Sixpack men väl en karaktär med det namnet från Garth Ennis & John McCreas fantastiska serie Hitman som förärats några egna miniserier, långt efter att Hitman avslutades: All-Star Section Eight från 2015 och Sixpack and Dogwelder: Hard-Travelin’ Heroz från i år. Och trots att jag är en fan av stora mått av Hitman, en serie som jag placerar mycket högt på listan över bästa serier någonsin (och ja, jag tycker mer om den än om Preacher) så är de här miniserierna verkligen ingenting jag imponeras av.

Den äldre serien har ett enkelt upplägg: Sixpack försöker återuppliva sitt gamla superteam Section Eight men de behöver en till medlem, och varje nummer betar av hur det går när de försöker rekrytera någon av de riktigt stora DC-hjältarna från Justice League. Så om ni längtat efter att få se hur exempelvis Wonder Woman reagerar när några riktiga sluskar försöker få henne med i deras gäng är det här serien ni ska läsa. Tyvärr blir det aldrig så roligt som det kanske låter som att det skulle kunna vara, och det intressantaste är nog hur Ennis ytterligare en gång så tydligt visar att den enda superhjälten han har någon som helst respekt för är Superman.

Den nyare har istället John Constantine som huvudperson, förutom de två i titeln, och är kort sagt en variant på Alan Moores omvandling av Swamp Thing till en avatar för ”The Green”, men här är det hundsvetsaren som visar sig ha en ”ärorik” och lång historia. Roligt? Nä, egentligen inte alls :-/

Båda serierna känns som trötta kopior på Ennis när han är som mest vulgär, och humorn fungerar inte alls i den senare serien och bara sporadiskt i den äldre. Och sen känns det så fruktansvärt onödigt eftersom Sixpack hade en så lyckad character arc i Hitman, med sin blandning av humor och tragedi. Tragedin skymtar faktiskt fram i ASSE här, som egentligen är mycket sorglig historia vilket också passar illa ihop med resten av serien.

Rulla-på-betyg: ****** stop already.

Girl Genius: Phil & Kaja Foglios steampunkkomedi rullar verkligen på, och ibland bokstavligen när några hundra av de sensate sidorna utspelas ombord på ett tåg som tuffar fram i ett snöigt Europa, fullproppat med galna genier, intelligenta björnar, Jägermonsters, och annat.

Jag har klagat förut (och precis som med Empowered på senare år oftast i uppsamlingsinlägg) på att jag tycker att Foglios låter handlingen stå och stampa utan att någonsin komma framåt, och det gäller fortfarande. Ett försök har gjorts att kickstarta handlingen igen i och med ett tidshopp på några år men mer eller mindre omedelbart efter detsamma stannade all handling upp igen. Det känns som om så fort en idé om någon rolig scen eller händelse poppar upp så kommer den att genomföras; en eller ett par sidor kan man ju alltid spendera på ett skämt för det finns ju så många fler sidor som kommer sen, eller hur?

Men här kommer man aldrig fram till de där andra sidorna, de som faktiskt driver handlingen framåt och är lite allvarligare. Jämför man med Phil Foglios allra bästa serier som The Gallimaufry är Girl Genius flera klasser sämre och huvudsakligen på grund av att den senare aldrig vågar vara allvarlig längre stunder. Och i längden gör det också att humorn blir tristare; efter några hundra sidor där allting bara handlar om kortsiktiga skämt av samma typ blir det jämngrått av allting.

Rulla-på-betyg: Focus, dammit!

Yowamushi Pedal: Den klart nyaste av dagens serier är den japanska cykelsportmangan Yowamushi Pedal av Wataru Watanabe. Egentligen borde jag inte ens ta med den; första gången jag skrev om den var bara drygt ett år sedan, så den har inte hunnit bli en sån där serie som funnits i bakgrunden en längre tid utan omnämningar.

Men jag tänkte att med julafton imorgon så ville jag avsluta med en serie som håller klassen. Precis som varenda sportmanga jag läst blir det onekligen lite mindre spännande när protagonisten inte längre är den nyupptäckta talangen, men det är fortfarande kul att läsa om hur Onoda långsamt blir mer och mer biten av cyklingen, och att se hur hans lagkamrater utvecklas som karaktärer: Precis enligt mallen låter Watanabe ibland någon dittills relativt diffus cyklist inta huvudrollen i några hundra sidor så att vi läsare ska bry oss mera om densamma, och Watanabe gör det precis så bra som jag hoppas :-)

Rulla-på-betyg: Roll on, Onoda, roll on.

 

 

Gronsk Pyk på er alla!

 

Billy Bat

Billy Bat inleds i USA under tiden efter andra världskriget med att Kevin Yamagata, en japan-amerikansk serietecknare, står på randen till det stora genombrottet med sin seriekaraktär Billy Bat, en hårdkokt fladdermus-detektiv med stora likheter med Musse Pigg, likheter som kommer växa allteftersom Billy Bat fortsätter. Men en dag frågar någon Yamagata om varför han kopierat en figur som redan finns i Japan, och Yamagata som visserligen vistats i landet som tolk åt amerikanska armén under efterkrigstiden men inte har något inget minne av att ha sett någon fladdermusliknande karaktär förstår ingenting. Men han kan inte låta bli att fundera på det, och bestämmer sig därför för att resa dit och överlämna sin serie åt sin assistent Chuck Culkin. Väl i Japan börjar han nysta i historien och förstår snart att det inte bara handlar om en eventuella kopia av en serie utan någonting mycket viktigare, någonting världsomvälvande…

Jag har taggat det här inlägget med science fiction och det kan nog stämma, men jag kunde nästan lika gärna ha valt taggen fantasy eller skräck för precis som när det gällde Naoki Urasawas 20th Century Boys finns det mesta i Billy Bat. Vad sägs om parallella världar, mystiska krafter som styrt världens utveckling sen begynnelsen, grov rasdiskriminering i USAs sydstater, en konspiration som involverar bland annat Judas Iskariot/Hattori Hanzo/Frans Xavier/Einstein/Hitler/Kennedy-mordet/månlandningen/9/11, profetior, och annat smått och gott? Och då har jag ändå inte ens nämnt Billy Bat själv, seriefiguren som om och om igen uppfinns av olika serietecknare runtom i världen, ofta med olyckliga följder både för tecknaren och omgivningen.

Lee Harvey Oswald

Quiz: Vem är denna historiska karaktär som pratar med Billy? En ledtråd för den som inte känner igen honom är att mannens efternamn och namnet på en av Walt Disneys allra tidigaste figurer är detsamma.

Faktum är att det är lite för mycket av allt i serien. När Urasawa är som bäst får jag gåshud, och den reaktionen kan orsakas både av krypande skräckinslag och för att dittills disparata element plötsligt passar ihop på ett nytt, smart och (antagligen) olycksbådande sätt. I serier som psykothrillern Monster (ursäkta den krattiga recensionen men det var en av mina allra första här på bloggen) och 20th Century Boys förekommer båda delarna, men i Billy Bat är det mer ont om dem. Historien, skriven av Urasawa tillsammans med Takashi Nagasaki, är rejäl och med tuggmotstånd, och människorna vi lär känna är alla intressanta och personliga, även de med historisk bakgrund som här ofta får oväntade roller.

Men det bränner sällan till. Det finns gott om scener och idéer som känns som om de är på väg mot de där allra högsta topparna som finns i de nämnda tidigare Urasawa-serierna när spänningen är vid bristningsgränsen och sen exploderar, men när stämningen här borde vridas åt ett varv till avtar den istället och desarmeras. Det finns riktigt lyckade scener som en våldsamt spännande och obehaglig resa genom USAs sydstater, och en nattlig biltur på väg mot en ödsligt belägen japansk by där någonting otäckt pågår, men det är långt mellan dem. Så vad jag får nöja mig med är istället en skickligt berättad thriller med mycket stämning men där de riktiga höjdpunkterna saknas.

Sydstaterna

Och att serien saknar de där gåshudsframkallande scenerna gör också att jag den här gången störs lite mer av att det finns lite för många lösa trådar här. Jag kan verkligen inte säga att hans andra serier de heller omsorgsfullt knyter ihop handlingen för Urasawas styrka vad gäller intrigen är mer att skriva scener som framkallar starka känslor och att slänga fram fascinerande idéer och tankar snarare än att fullfölja dem, men här där det är längre mellan de där känsloutbrotten syns också bristerna i handlingen desto mer. Plus att jag saknar en förlösande avslutningen för här verkar det som om Urasawa när det är dags för serien att ta slut har ändrat sig om vad serien egentligen handlat om och det skaver en del. Slutet i sig är bra, men jag är tycker inte det passar som slut för just den här serien, typ.

Det som definitivt fungerar här är däremot persongalleriet. Jag tror inte att det finns en enda person i serien här som jag inte är emotionellt involverad i: Jag vill veta hur det går för dem, och blir smått irriterad när jag inser att jag inte kommer få läsa mer om deras historia. Framförallt är det några av de som börjar som bad guys som visar sig vara betydligt mer komplexa än de från början verkade vara som jag är svag för.

En annan sak som jag också gillar är hur Urusawa tecknar västerländska historiska personer här. Som med många Urasawa-serier utspelas stora delar av handlingen utanför Japan men den här gången dyker det också upp kända historiska personer som Einstein, Hitler och Chuck Culkin (en Walt Disney-kopia som har en stor roll i serien). De går alla lätt att känna igen men de ser samtidigt mycket annorlunda ut mot hur jag är van att se dem skildras; som uppvuxen i Sverige har jag sett dem karikeras och avbildas otaliga gånger och alltid av illustratörer med samma kulturella bakgrund, och därför är det fascinerande att se dessa ikoniska personer skildras av någon med en annan bakgrund som har andra idéer om vad som är utmärkande för deras utseende. Och sen gillar jag också Urasawas robusta sätt att rita människor där man verkligen kan känna hur fysiska de är, med tyngd och volym :-)

Billy Bat är helt klart en bra serie, men som det nog framgått var jag också lite besviken på den. Jag väntar mig helt enkelt mer av Urasawa av en serie som den här som känns som om den borde passa honom, med den totala friheten att blanda in vadsomhelst både från fantasin och från verkligheten. Jag skulle säga att grundproblemet för min del är att karaktären Billy Bat själv aldrig klickar, vare sig som seriefigur i serien där det hela tiden sägs att serierna är så fantastiska men sidorna som finns insprängda är rätt så menlösa, eller som symbol för de okända krafter som påverkat mänsklighetens historia. Billy Bat borde vara karismatisk / sardonisk / olycksbådande / ironisk, men han är ingetdera, tyvärr.

Och som slutlig konsumentinformation kan jag nämna att jag läst serien som scanlation eftersom en officiell översättning till engelska saknas. Det kanske dyker upp en inom sinom tid men jag är inte så säker: Dels är serien inte lika vass som Monster/Pluto/20th Century Boys, dels kan det säkert vara lite knepigt med en serie där stora delar handlar om vad som uppenbart är Walt Disney och en seriefigur vars symbol i princip är identisk med Batmans -> två stora internationella bolag (Disney och Warner Brothers) kan ha copyright-invändningar mot serien och i ett land som USA där stämningar står som spön i backen kanske det inte är värt risken att ge ut en serie som knappast skulle bli en storsäljare hur som helt.

The Amazing Adventures of Jules

Ett mycket kort inlägg idag om en serie jag vill tipsa om eftersom det är så osannolikt att man ska snubbla över den av en slump: Émile Bravos allåldersserie The Amazing Adventures of Jules. Utgivningen kommer från Europe Comics vilket innebär att det är en helt digital utgåva; tyvärr eftersom jag gärna skulle ha den här på papper, men jag är tacksam för att serien alls översätts.

Tacksam, för det här var en förunderligt trevlig bekantskap för mig. Det enda jag läst av Bravo innan de här två albumen (det finns sex på franska så jag hoppas Europe Comics översätter dem med) var hans utmärkta Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man, Spirou-serien med en ung och naiv Spirou i huvudrollen. Nu, efter Jules, så är jag helt säker på att Bravo är en serieskapare som jag kommer läsa allt jag kommer över av (ursäkta meningsbyggnaden!). Jules är en enklare serie, mest för att huvudpersonen Jules är några år yngre än Bravos Spirou, men serien har samma styrkor: En genuint inkännande blick för hur unga människor fungerar, en känsla för dynamiken människor emellan, och subtilt skickliga teckningar av framförallt kroppsspråk.

Jules-fallet kan jag också lägga till att det handlar om science fiction (hurra!) och att fantasin sprudlar. Så läs och roas, det gjorde jag :-)

Jules har blivit utvald för att följa med på en resa till Alfa Centauri och säger farväl till sin familj