Serienytt.se – Fem Från Förr
|
 Postat av Simon, fredag 2012 05 04  Omslag av Alex Ross (eftersom det är Dynamite Entertainment är det här bara ett av flera omslag)
En kort-kort recension som inte har att göra med SIS 2012; jag ville klämma in den medan tidningen ifråga fortfarande är ny 
Jag gillar Garth Ennis. Jag tycker att Helfer & Bakers serieversion av The Shadow är en av de allra bästa serierna som gjorts. Så en ny version av den ultra-våldsamma karaktären skriven av Ennis borde ha goda chanser att tilltala mig. Men det är å andra sidan en tidning utgiven av Dynamite Entertainment som är ansvariga för mycket licenserat skräp, som den usla Fantomen-tidningen…
Först och främst ska jag erkänna att det aldrig går att helt avfärda en serie efter att ha läst ett ynkans nummer (och i sann Dynamite Entertainment-anda ett tunt sådant, med bara 19 sidor serier). Men berättelsen glömde jag så fort jag lagt ifrån mig tidningen, någonting mycket ovanligt vad gäller Ennis som även i sina sämre stunder brukar ha en förmåga att skriva karaktärer som fastnar, och det som riktigt sänker serien är Aaron Campbells undermåliga teckningar.
 (Klicka för större bild)
Det kanske viktigaste med The Shadow som karaktär är hans personlighet: Who knows what evil lurks in the hearts of men? The Shadow knows! Med åtföljande maniskt skratt. Hans övriga personlighet har varierat vilt mellan inkarnationerna, men att han ska ha en skrämmande utstrålning är fundamentalt. Campbells teckningar saknar dock helt all antydan till sådant; om man kan säga det om en tecknad människa så saknar Campbells hjälte helt karisma, och det ser närmast ut som en halvdassig skådis har blivit anlitad att spela huvudrollen.
Jag utlovade en kort-kort recension så jag ska inte säga mer nu (bara ett nummer ute, som sagt, så serien kan bli bättre med tiden), men det här var ungefär så dåligt jag kunnat frukta, med en Ennis helt ur form tillsammans med en tecknare helt utan personlighet och förmåga. Blä. Ta istället och lyssna på The Coasters underbara gamla låt:
watch?v=lzMNZGNBGWU
Postat av Simon, fredag 2012 05 04 
Egentligen borde jag läsa alla serier jag köpte på SIS (Stockholms internationella serieffestival) 2012 innan jag skriver om dem, för att kunna gruppera dem på lämpligt sätt, men då skulle jag å andra sidan inte kunna skriva någonting här förrän om en vecka, ungefär. Ergo, det får bli inlägg allteftersom, kluriga & eleganta grupperingar be damned!
Och efter det introt ska jag nu skriva om en serie jag faktiskt inte köpte på SIS utan veckan före, men eftersom förlaget bakom serien ifråga, Nobrow Press, fanns representerat på SIS och dessutom hade serien som ett av sina dragplåster passar den bra här tycker jag!
 Från Hildafolk
Hildafolk & Hilda and the Midnight Giant av Luke Pearson är två underbara serier om flickan Hilda som bor tillsammans med sin mor någonstans som mest påminner om den norska fjällvärlden (Pearson själv preciserar det inte närmare än Skandinavien, men för mig känns det som Norge, tveklöst). I det första häftet, Hildafolk, saknas egentlig handling medan vi får följa Hilda på hennes strövtåg där hon stöter på troll och andra konstiga knytt. Det är en alldeles charmant berättelse; det är länge sedan jag instinktivt gillade en serie så mycket som den här. Varelserna är underligt originella, och Pearsons teckningar med de starka och mättade färgerna är suveräna. Häftet i sig känns också väldigt trevligt att hålla i, och när jag såg Nobrow Press andra titlar på SIS blev det uppenbart att det är ett förlag där bokens utformning ligger dem nära hjärtat.
Hilda and the Midnight Giant är splitter ny från tryckpressen, och är mer likt ett klassikt seriealbum med sitt större format, hårda pärmar, och en tydligare historia om hur Hilda och hennes mor blir hotade av en samling osynliga små varelser vars ledare av politiska skäl lovat att ”jättarna” ska jagas iväg. Midnattsjätten finns också med på ett hörn, och Pearson utnyttjar möjligheterna som ges av att skildra en ”normal” jätte, samtidigt som Hilda också är en jätte när hon träffar småfolket.
HatMG varierar layouterna mer än den tidigare serien, med en del väldigt lyckade sidor där jätten verkligen ser gigantisk ut, men på en del sätt är Hildafolk mer lyckad med sitt mindre och personligare format, och mer spännande färgläggning. HatMG är lyckad både tecknings- och manusmässigt, inte tu tal om annat, men den trolska stämningen gör sig trots allt lite bättre i den mer anspråkslösa Hildafolk med sin lösare handling. Om jag bara hade läst HatMG hade jag nog inte haft några invändningar för det är en ruskigt bra serie, men personligen är jag väldigt svag för det fria berättandet à la Hildafolk, som påminner mig om de bästa av till exempel Trondheim och Sfars serier.
 Från Hilda and the Midnight Giant
Förutom de två Hilda-serierna har Nobrow Press också gett ut Luke Pearsons Everything We Miss, en bok som jag plockade upp på SIS men ännu inte hunnit läsa. Det verkar vara en mycket annorlunda serie jämfört med dem om Hilda, men om den är i närheten av lika bra kommer jag bli nöjd. För faktum är att de här två böckerna (och framförallt Hildafolk, som sagt) är bland de bästa serierna jag läst i år, utan tvekan, och precis i min smak dessutom med sin sorglösa och suggestiva karaktär, parat med alldeles förträffligt charmiga teckningar
 Från Hildafolk
Postat av Simon, tisdag 2012 04 24 Dagens två serier är rätt olika men jag kände samma missbelåtenhet med dem, trots att båda serierna faktiskt är ganska bra. Först lite grann om serierna, sen navelskådningskritiken!
The Unwritten, skriven av Mike Carey och tecknad av Peter Gross: Den här Vertigo-serien har blivit något av en kritikerfavorit, och det kan jag förstå eftersom den är intelligent skriven och charmigt tecknad. Den handlar om Tom Taylor, sonen till en extremt framgångsrik författare till böckerna om Tommy Taylor, en Harry Potter-lookalike. När serien börjar livnär sig Tom på att åka runt och skriva autografer mm eftersom alla utgår att hans far använt honom som förebild till Tommy. Visserligen ogillar Tom alla jämförelser mellan honom och Tommy, men vad ska man göra om man inte har något annat sätt att försörja sig?
 Existentiella problem under uppsegling Men en dag börjar gränserna mellan den fiktiva världen och den riktiga att försvagas; är det Tom som användes som förebild till Tommy, eller är det tvärtom? Och vad betyder det att Tom plötsligt för två följeslagare med klara likheter till Tommys två bästa vänner i böckerna (tänk Hermione & Ron)? Careys manus går på jakt efter hemligheten bakom världen sen historierna början, och mer och mer verkar det som om historier och de som styr författarna också är de som styr världen.
Serien lär hålla på ett bra tag till för historien är inte i närheten av avslutad ännu, och som sagt är det en underhållande läsning, med hjärngymnastik, rikliga litterära referenser och teckningar som åtminstone jag tycker passar alldeles förträffligt. Jag har inte läst Carey & Gross tidigare Vertigo-serie Lucifer men jag funderar på att göra det för att se om den är lika skickligt gjord.
Superior, skriven av Mark Millar och tecknad av Leinil Yu: Hallelujah, en serie av Millar som är riktigt läsvärd! Det händer inte precis varje dag så kanske är jag så överraskad att jag ger den för högt betyg, men den här berättelsen om Simon Pooni, en ung tonåring med MS, är (och det här är ett ord som jag inte precis brukar använda om Millar) hjärtevärmande. Pooni får en dag besök av en underlig liten varelse som förvandlar honom till Superior, en fram tills dess fiktiv superhjälte. Pooni går sitt absolut bästa för att använda sina nyfunna krafter för det goda även om det är knepigt att lära sig hantera dem; seriens allra bästa delar lyckas visa hur fantastiskt och overkligt en person med Stålmannens krafter skulle vara om han fanns på riktigt. Som sekvensen med den störtande rymdstationen, och hur Superior/Pooni långsamt flyger med den över New York.
En del av den majestätiska känslan är förstås Yus förtjänst, men Millar gör sitt jobb bra han med. Och för en gångs skull lyckas han hålla sig (nästan helt) borta från de onödiga excesser i våld som han annars brukar gödsla friskt med. Superior är snudd på barntillåten, och de sju numren är ett bra exempel på hur man kan skriva en avslutad superhjälteserie utan att det känns fånigt eller juvenilt.
OK, två serier med mestadels beröm, så hur var det nu med min missbelåtenhet?
The Unwritten. Fables. Sandman. Allt möjligt av Moore (som Lost Girls & Promethea & League of Extraordinary Gentlemen). Allt möjligt av Morrison (som Joe the Barbarian). En hel del mer från Vertigo. Alla serier där referenser till annan litteratur/sagor/berättelser är centralt för serien. Och jag tycker att nu kan det kanske räcka ett tag. Det börjar kännas som att det är mer originellt att bara berätta en egenhändigt påhittad historia än en som drar in all litteratur som funnits innan (och det är en orsak till att jag gillade Northlanders som jag nyss skrev om).
 Ett The Unwritten-omslag; hur många gånger har vi sett fejkade gamla serier insprängda i nya nu? Vertigo är den stora skurken här, med Moore och Gaiman som ansvariga för förkärleken till att visa upp hur beläst man är. Det är inte nödvändigtvis dåligt, men när flera av Vertigos nuvarande stora titlar pysslar med samma sak blir det tröttsamt. The Unwritten hade varit mycket bättre om t ex Fables inte funnits; det kanske låter orättvist men är likafullt sant (för min del alltså; andra kan tycka något annat  ). Förutom Vertigo är det Moore som jobbar hårt på att bli rankad som mest tröttsamma refereraren, men det har han å andra sidan hållit på länge med nu. Sluta gärna!
Vad gäller Superior är det en annan typ av navelskåderi som jag irriterar mig på, nämligen det faktum att det tydligen är helt omöjligt att göra en ny superhjälteserie utan att för elftielfte gången återanvända Stålmannens historia & karaktär. Det spelar ingen roll om man är ute efter att göra en rättframt berättad klassisk superhjälteserie som Kirkmans Invincible, en rå revisionistisk superhjälteserie som Straczynskis Supreme Power, en kriminal-superhjälteserie som Bendis Powers, eller en vulgo-komedi som Ennis & Conners The Pro; nog tusan ska man ha med en karaktär som är en karbonkopia på Stålis, med samma krafter, samma bakgrund, och samma pojkscoutpersonlighet.
 Har vi sett det förut? Ja, vi har sett det förut! Visst förstår jag att det låter lockande att göra sin egen version av honom, men tänk vad skönt det vore att läsa en superhjälteserie där en Stålmannen-version (eller för den delen Läderlappen som också dyker upp alltför ofta) helt saknades? Det känns uppriktigt sagt lite slött: Ta med en version av honom och du behöver som författare inte lägga ner någon ansträngning på att skildra honom som person; vi vet alla hur Stålmannen är.
Så det blir en repris på min önskan härovan: Kom på något eget och sluta med att återanvända Stålmannen. Snälla?
Postat av Simon, torsdag 2012 04 19 
Hurra! Den japanska science fiction-serien Twin Spica som jag skrev lite om när den började komma ut på engelska avslutandes härommånaden, och den höll den höga kvalitén från början till slut.
Så vad har jag att tillägg till det jag sa förut?
- Likheten med Robert Heinleins Rymdkadetten visade sig inte vara så stor, trots allt. Twin Spica visade sig vara mycket mindre fokuserad på teknik och koncentrerar sig istället på relationer och känslor. Huvudpersonen Asumis total fascination för rymden, Mr Lions (en avliden astronaut vars ande är Asumis vän) melankoliska tillvaro, och Marikas udda bakgrund och därmed följande sociala problem är några av de viktigare delarna av serien.
- Tempot är långsamt, för att inte säga sävligt, och det är en av seriens styrkor. Yaginuma låter scener ta den tid som krävs, och exempelvis Marikas historia presenteras bit för bit under seriens gång; att hon ska utvecklas till en glad och öppen person är ingenting som någonsin kommer ske med tanke på det hon varit med om, och att hon ens kommer så långt som till att le sker inte förrän mot slutet av serien.
- Trots att serien är ny (den publicerades 2001-2009 i Japan) så känns den besynnerligt gammalmodig. Det är ingen kritik, bara en reflektion över att den på många sätt känns som att läsa exempelvis Keiko Takemiyas Andromeda Stories, eller för den delen Moto Hagios tidiga serier. Tempot och känslorna är liknande, men de har parats ihop med ett modernare sätt att berätta en historia, och det fungerar i mitt tycke alldeles utmärkt.
- Twin Spica har rikliga mått av den typsikt japanska blandningen av tragedi, glädje och melankoli. Tragiska händelser mjukas upp av tanken på det bra som varit, medan även glädjen över drömmars uppfyllelse också innehåller melankoli eftersom det som en gång varit nu är förbi, och den tiden kommer aldrig åter.
- Och slutligen kunde jag inte låta bli att tänka på Laddertop, en västerländsk manga jag läste för några månader sedan med ett liknande tema. Utklassningsseger för den japanska versionen, och min kritik mot Laddertop känns bara ännu mer uppenbar efter att jag läst klart Twin Spica.
Så 12 utmärkta volymer (ursprungligen tänkt som 16, men Vertical Inc. valde att låta de sista volymerna bli dubbelt så tjocka istället) av en serie som är som gjord att sjunka ner i, med dess långsamma suggestiva tempo. Jag har några små invändningar, som att Yaginuma nog egentligen är bättre på att teckna miljöer än människor, och att jag kanske ändå skulle velat se liiiite mer av astronaututbildningen trots allt, men det är trivialiteter med tanke på hur bra serien är. Eftersom det var ett tag sedan jag läste en manga med ett riktigt rejält slut också så var det för mig ett plus att Twin Spica inte avslutas innan det hela avgörs, och även att det fram tills dess inte var uppenbart hur det skulle gå. Twin Spica har flera vändningar som för mig var oväntade, så jag var nyfiken till slutet på var handlingen skulle ta vägen. Och det är inte så ofta det händer, vare sig i serier, böcker, eller filmer!
PS. Och ett extra Bechdel-plus också för en serie med huvudsakligen kvinnliga huvudroller där så gott som alla scener utspelas mellan kvinnor och kärlekssdiskussioner lyser med sin frånvaro; det är rymden som är allas mål, inte att hitta en pojkvän el. dyl. DS.
Postat av Simon, söndag 2012 04 15 Efter två stycken uppriktigt sagt usla serier är det dags för någonting bättre: Northlanders, skriven av Brian Wood (Demo, Conan), tecknad av diverse, som i och med att nummer 50 kom ut den här veckan nu är avslutad.
Northlanders har ingen huvudperson utan är istället en samling kortare berättelser som sträcker sig från ett enstaka nummer upp till nio för den längsta (den avslutande The Icelandic Trilogy), med det enda gemensamma att de alla utspelar sig under vikingatiden och att vikingar spelar en viktig roll; ibland som huvudrollsinnehavare, ibland som de som förorsakar omvälvningarna som skildras.
 The Girl in the Ice. Teckningar av Becky Cloonan. Berättelserna är en salig blandning, alltifrån rena krigsskildringar som vikingarnas belägring av Paris i The Siege of Paris till den naturlyriska The Hunt om en ensam jägare i ett vinterkyligt Sverige. Men även i de stillsammare episoderna är våldet alltid närvarande för det här är en blek skildring av livet, där döden när som helst kan överraska alla. Visst finns det ibland hopp, men det blir nästan lite väl dystert om man som jag läser alla numren i en följd.
Det är såklart en följd av att Wood vill försöka skildra livet som det var, och medellivslängden var inte precis hög under den här tiden. Men jag skulle gärna sett kanske någon mer episod som tog det lite lugnt; den låga medellivslängden till trots kan ju inte alla ha dött av våld. Märk väl att våldet trots detta aldrig är målet med serien utan bara katalysatorn för händelserna.
 The Cross + The Hammer. Teckningar av Ryan Kelly. Ibland känns det dock som om en del personer är alltför moderna i sitt tankesätt, som rättsskiparen i The Cross + The Hammer som känns som CSI: Viking här och där. Men på det stora hela har Wood lyckats bra: Det är verkligen skönt att läsa en serie som bara går ut på att berätta bra historier, utan superkrafter, magi eller intertextuella referenser (något jag börjat irritera mig på alltmer; inlägg kommer snart ).
Det finns egentligen ingen episod som sticker ut från någon annan såsom varande ett Mästerverk (men heller ingen som är mycket sämre än de andra), men inte sedan jag läste den moderna Jonah Hex har jag sett en serie från DC eller Marvel som så rättframt försöker vara underhållande, utan krav på att man läst vartenda nummer innan. Jonah Hex hade visserligen snäppet vassare manus och tecknare, men Northlanders handlar å andra sidan om ett mycket ovanligare ämne till skillnad från det söndernötta western-temat. Så om man är intresserad av Wood, klassiskt berättande serier och/eller vikingar så är Northlanders ett bra tips. Eftersom man kan börja läsa vilken samling som helst skulle jag rekommendera den sjätte, med titeln Thor’s Daughter, som har en bra mix av historier med The Siege of Paris som huvudnummer.
 The Hunt. Teckningar av Matthew Woodson.
|
|
Senaste kommentarer