Perdy

Perdy - cover

PERDY LOVES TWO THINGS: SEX and ROBBING BANKS. No particular order!

En baksidestext som är 100% sanningsenlig om en serie där huvudpersonen Perdy sannerligen är ett vandrande naturfenomen som stormar fram genom världen. Nyss utsläppt från fängelset där hennes frånvaro begråts av alla, personal som fångar, som alla besvärjts av hennes oemotståndliga energi, är det äntligen dags för hennes andra stora intresse (sexdelen har hon inte behövt sakna under sina femton år i fängelset): Bankrån.

Ingen lämnas ifred från henne när hon samlar ihop det som kommer behövas. Bondgårdar rånas på hästar, mat, kläder, och allt annat som hon vill ha, och ständigt svärande anländer hon sedan till den lilla staden Petiteville som inte har en aning om vad som ska drabba den…

Perdy - homestead

Takten i serien är ohyggligt hög när Perdy bokstavligen slår sig fram. I Petiteville lugnar det hela ner sig en smula när vi för första gången får följa några andra personer, framförallt blomsterhandelsägaren Rose. Och andningspausen behövs för oavsett hur kul det är att se Perdys framfart skulle det blivit lite för mycket av det goda om det inte blev någon omväxling. Och baske mig, det smyger sig till och med in lite nyanser i karaktärsskildringen! Inte för att Perdynågonsin lär bli en höjdpunkt vad gäller subtila personporträtt, men en liten gnutta bakgrundshistoria för Perdy och Rose anas 😉

Men det är såklart humorn i Perdys fullständigt hämningslösa leverne som är dragplåstret, allt skildrat av Kickliy i en lössläppt teckningsstil som känns mycket europeisk. Kickliy är från USA men har spenderat mycket tid i Frankrike och det syns i serien som också ges ut simultant på franska av Dargaud och på engelska av, av alla tänkbara förlag, Image Comics. Image har ju nuförtiden ett brett och ofta intressant utbud av serier vilket är väldigt roligt med tanke på hur det började som ett mycket smalt nischat superhjälteförlag, men den här boken är ändå udda även med tanke på det. Ett M för Maturehar den förärats med på baksidan och det kanske kan vara vettigt för att förvarna läsaren att här bjuds helnaket i massor, och inte heller med opersonligt snygga personer utan av betydligt råare och på sitt sätt verklighetstrogna sätt.

Jag har inte så mycket mer att säga om serien för det finns inte mycket att analysera här; serien är väldigt enkel och rakt på sak. Men humorn är inte riktigt lika enkelspårig som jag kanske fått det att låta för det finns andra inslag än att följa en medelålders kvinna uppträda på ett väldigt råbarkat sätt, som alla löjligt lika män i Petiteville som trånar efter Rose och som inte drar sig för någonting i sin jakt på henne. Hur de tänkt sig att det ska sluta med tanke på hur många de är och att hon bara är en person har de inte riktigt tänkt igenom…

Men visst, nog är det allra mest en serie som man inte ska tänka på så mycket när man läser sekvenser som de upprepade tillfällena då Perdy fått med sig någon (o)lycklig karl upp till saloonens övervåning:

Perdy - saloon

Som synes är ljudeffekternas textning lika vilda som serien i övrigt. Plus för det, men minus för den generellt sett rätt trista och urvattnade färgläggningen.

Riktigt hundraprocentig är Perdyinte, inte ens om man som jag verkligen inte har någonting emot en serie som bara går ut på att trycka gaspedalen i botten. Det känns lite tunt i manuset, och även om teckningarna är kul att titta på finns det andra liknande serier som jag tycker lyckas bättre. Jag tror, men är inte helt säker på, att jag kommer köpa också nästa album när det kommer ut nästa år (historien är inte avslutad i och med det här inbundna albumet); det jag hoppas på är lite mer av personliga interaktioner mellan karaktärerna för det jag gillade bäst i boken är de gånger då Perdy faktiskt kommunicerar med andra och inte bara kör över dem som en ångvält: Ångvältsepisoderna behövs för att hålla uppe farten och för deras kontrastverkan, men det är de (en liten liten gnutta) lugnare delarna som då och då får serien att bli riktigt bra!

Kan köpas hos bl.a.:

 

Corto Maltese – Fable of Venice / The Golden House of Samarkand / Tango

Corto Maltese - Esmeralda

Esmeralda från albumet Tango; en uppförstorad bit av en ruta men ett utsökt exempel på Pratts teckningar som jag inte kunde låta bli att ta med här

Jag inser att jag aldrig följde upp hur det gick med IDWs utgåva av Hugo Pratts Corto Malteseefter att jag för några år sedan klagat överhur någonting gått fel i trycket av två av böckerna. Så här kommer uppdaterad konsumentinformation, och glädjande nog av det positiva slaget :-)

För i de här tre böckerna, de senaste som IDW gett ut, ser linjerna återigen bra ut och den där fula hackigheten har försvunnit. Så med lite tur var det ”bara” två av böckerna som råkade ut för missödet; jag har inte köpt In Siberia som kom ut efter de två men innan de tre jag nämner idag eftersom jag redan har den på svenska (och då behövs ingen engelsk utgåva, även om det är lite frestande för att göra bokhylleraden liiite snyggare med enhetliga ryggar…) men jag hoppas att den också ser bra ut. Så tack för det, nu känns det skönt att skaffa de här böckerna igen.

Men en smula undrar jag ändå över varför just Corto Malteseska vara så krånglig när det gäller olika utgåvor. Vi har svartvita (ursprungliga) versioner, vi har färglagda versioner som Pratt tydligen själv godkände och som ser helt OK ut även om de svartvita är klart snyggare, vi har färglagda gräsliga versioner (som den svenska De vackra drömmarnaslagun), vi har utgåvor med bra tryck (IDW), med dåligt tryck (IDW igen), mm.

Och andra saker skiljer sig också åt. Ta bara dagens tre böcker, alla tre riktigt bra album, som kortfattat beskrivna är

Fable of Venice: Corto, på jakt efter en legendarisk skatt, befinner sig i Venedig där fascismens fula tryne börjar synas till, inklusive förgrundsfigurer som Gabriele D’Annunzio som också sågs till som huvudperson i David Bs Black Paths. Som alltid försöker Corto undvika politiken och som alltid misslyckas han.

The Golden House of Samarkand: Ett av de längre Corto-albumen drar in honom i en härva där olika turkiska fraktioner kämpar för sina drömmar om hur hemlandet ska utvecklas. Själv är hans mål mer oklart, förutom att det inbegriper att hjälpa Rasputin ur ett fängelse, och som alltid när Rasputin är med i senare Corto-album betyder det en sällsam blandning av slapstick och surrealism, där det inte alltid är uppenbart vad som är verkligt och vad som är drömmar. Här finns också en dubbelgångare till Corto, ett omen om någons död, som förstärker känslan av en lång dröm.

Tango: Till Buenos Aires kommer Corto för att göra en vän en tjänst, en vän han lärde känna i Fable of Venice. Ett av de tunnare albumen men ett med en mycket tät handling; det är rätt typiskt för Corto Maltese-serien att en bok samtidigt kan innehålla intriger som skulle räckt till telefonkatalogtjocka böcker men där huvudpersonen trots detta helt fokuserar på sig själv och sina vänner, utan att bekymra sig om huruvida dennes handlingar riskerar att förorsaka enorma framtida problem.

Som sagt, tre starka album som dessutom lämpar sig väl att läsa tillsammans, med referenser mellan dem, och med en bra blandning av det drömska och intriger som utspelar sig i ett mycket konkret 1920-tal.

Och likaså som sagt, med en del bekymmersamma detaljer vad gäller detaljer. Jag har inte suttit och jämfört ruta för ruta, men när jag läste dem var det några saker som jag undrade över och inte kunde låta bli att kontrollera mot andra utgåvor. Varpå jag ser saker som det här, från den första sidan i Samarkand-boken:

Corto - IDW vs Danmark 1

Till vänster IDW, till höger en dansk utgåva från 80-talet. Som synes gjorde Pratt ursprungligen den första sidan i färg, men sorgligt nog har IDW inte kostat på sin bok att återge färgerna utan istället helt simpelt tryckt upp akvarellen i svartvitt. Så klart minus till IDW för det.

Sen ett till exempel från samma bok:

Corto - IDW vs Danmark 2

IDW t.v., dansk utgåva t.h. Notera hur dels skuggor lagts till hos IDW, men också hur nederdelen utökats. Faktum är att hela albumet verkar ha omredigerats rejält; utökade nederdelar är legio, men rutor har lagts till / tagits bort, spegelvänts, korrigerats, och hela sidor har fått annan layout. Jag hoppas att IDW är närmast ”sanningen”, och åtminstone i den här rutan föredrar jag deras version eftersom scenen utspelar sig på natten där detaljer inte syns så bra.

Jag skulle också kunna visa exempel på hur textningen av ljudeffekter skiljer sig åt, ibland ganska dramatiskt (tyvärr är inte IDWs versioner de bästa här, även om de ofta låter originalets ljudeffekter kvarstå), men det blir nog alltför petimäterartat. För att inte tala om min (lilla, men ändå!) skepsis mot valet att i de senaste albumen ha valt ett papper som är snäppet blankare än det i de tidigare böckerna; det är fortfarande betryggande tjockt, men faktum är att det svarta nästan blir alltför svart, att det lyser mig i ögonen. Skumt, men sant, och fruktansvärt småsint av mig 😉

Varde nog sagt att det nog inte går att göra en perfekt utgåva av Corto Maltese, det finns alltför många val där man kan tycka olika, men i det stora hela är IDWs utgåva riktigt bra. För min del är det nu bara tre böcker kvar innan jag äntligen, till slut, kan läsa alla Corto Maltese-serier antingen på engelska eller svenska, och i underbart svartvitt. Kämpa på IDW!

Kan köpas hos bl.a.:

 

Alack Sinner – The Age of Disenchantment

Planenligt, dvs för några månader sedan, dök den andra och avslutande delen av förlaget IDWs kompletta utgivning av José Muñoz (bild) och Carlos Sampayos (manus) serie Alack Sinnerupp. Det tog ett litet tag för mig att läsa den eftersom den inte riktigt kändes som passande hängmatteläsning så den fick vänta på lite svalare temperaturer, men nu har jag alltså läst den andra och om man ska tro på titeln, något mer deprimerande samlingen där oskuld förbytts till missräkning.

Men jag vet inte jag, jag tycker nog att Alack Sinnergenomgående är av det mörkare slaget. Det New York & USA som skildras är en ångande gryta av människor på samhällets botten, som försöker överleva korruption och politiska sammansvärjningar som håller dem förtryckta. Alack Sinner är tillbaka som privatdetektiv igen, efter det korta inhoppet som taxiförare som avslutade den förra boken, men precis som första gången är det inte några täta kriminalintriger som erbjuds och jag tror inte att Sinner genomför en enda utredning i hela boken :-)

Istället finns en längre historia om Nicaragua och härvan med contras, sandinister och CIAs inblandning, huvudsakligen presenterat via en surrealistisk dockteater, flera kortare episoder som skildrar Sinners bussresa genom USAs hjärta, och till och med en avslutande historia om 9/11. Muñoz är lika skicklig som alltid och här kan man också tydligt se hur hans teckningar gradvis ger mot en renare linje; lika mycket svärta som alltid, men i den sista serien påminner han ibland väldigt mycket om Toth, må vara med en lösare penna.

Manusmässigt är jag lite mer skeptisk, precis som jag var vad gäller förra boken. Höjdpunkterna här är några av de nämnda bussepisoderna, framförallt den som skildrar det rasistiska bemötande Sinner får är bussen stannar i ett mindre samhälle; suveränt enkelt skildrat, utan övertydligheter, och en extremt skicklig show-don’t-tell av Muñoz & Sampayo. Och för seriefantasten finns en intressant episod under bussresan där Sinner hamnar bredvid en serietecknare vid namn Martínez som är på väg för att konfrontera en annan tecknare vid namn Kitten som har kopierat Martínez teckningar. Martínez själv är okänd och fattig medan Kitten har blivit rik och berömd i och med användningen av Martínez seriespråk.

Alack Sinner - Kitten-Giffen

Med andra ord, en kopia på vad som hände med Muñoz själv då den amerikanska tecknaren Keith Giffen under några år tecknade kritikerhyllade superhjälteserier i en stil som var mycket mycket lik Muñoz; man kan läsa mer om det hela till exempel här. Jag vet inte säkert vad Muñoz tyckte om det hela men nog finns det en liten humoristisk glimt i ögat i episoden, även om det hela slutar gruvligt för Kitten/Giffen 😉

Men jag måste erkänna att jag precis som förut har svårare för Sampayos manus ju mer politisk han blir. De socialrealistiska skildringarna klarar han bra och även när han skildrar vad som är en klassisk klasskamp, men de större politiska inslagen känns svajigare. Och politiken har inte åldrats bra heller; sandinisten Daniel Ortega har visat sig vara en väl så korrupt ledare som den diktator han störtade, och jag kan inte säga att scenerna där rika bankirer sitter och gottar sig över hur de lyckats konspirera för att genomföra 9/11 med hjälp av ovetande saudiarabiska terrorister för att främja sina privata intressen känns något vidare, de heller.

Alack Sinner - 9-11

Vissa invändningar har jag alltså, men det känns ändå bra att den här seriens med dess klassikerstatus nu också finns tillgänglig på engelska. Jag önskar verkligen att pappret skulle varit bättre (som jag skrev redan förra gången anar jag att det inte kommer gå så många år innan det börjar påverkas) men bortsett från det, ett bra och förtjänstfullt jobb av IDW :-)

Kan köpas hos bl.a.:

Gott och blandat 11: Mer manga mania

Mycket manga är gjord för att läsas snabbt och det har jag anammat; jag försöker läsa åtminstone första volymen av alla som vid en snabbtitt åtminstone inte ser alltför bedrövliga ut. Fördelen är att ibland stöter jag på någon oväntad pärla (som The Full-Time Wife Escapist), nackdelen att det oftast är förglömligt; i så hög grad gäller det senare att jag när jag samlar ihop en samling lästa serier som idag räcker det ibland inte med titeln som jag noterat att jag ska skriva om för att jag ens ska komma ihåg vad serien handlade om. Men som sagt, det går fort att läsa och det är alltid värt det att ge serierna en chans :-)

La Magnifique Grande Scèneav Cuvie (kategori: Shonen): Balett för hela slanten, där vi får följa hur lilla Kanade en dag får följa med för att se hur grannflickan Risa dansar balett, och hur hon sedan själv drabbas av en oemotståndlig lust att också ge sig på dansen. Det bästa i den första volymen är skildringen av hur Kanade blir förkrossad när hon efter första träningen tvingas inse att hon inte kommer kunna dansa som Risa på många år, men hur hon trots besvikelsen trumpet tränar på.

La Magnifique Grande Scène v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Kanade inser betydelsen av olika slags balettskor

Så lite besviken blir jag när handlingen sedan hoppar fram några år och därmed hoppar över de första årens slit utan större belöning. Men det är nog vettigt på sitt sätt för det gör att vi istället får följa en något mer intressant del i Kanades utveckling, när hon får börja med något knepigare roller och uppgifter. En småtrevlig serie som i uppbyggnad påminner en hel del om sportserier med pucklar i utvecklingskurvan som måste betvingas, konkurrenter/vänner att lära känna, osv. Så om man vill läsa en helt OK serie av det slaget som i det här fallet behandlar balett så kör på!

Monster Tamer Girlsav Mujirushi Shimazaki (seinen): Lättsamt och menlöst är nog det som bäst beskriver den här serien om en skola som tränar upp unga flickor för att de ska kunna ta hand om de monster som sedan åratals tillbaka dykt upp i världen. Monstren är inte onda men de kan ställa till en hel del problem på grund av deras storlek och ibland mystiska krafter, och de enda som visat sig kunna kontrollera dem är just vissa flickor med speciella egenskaper.

Monster Tamer Girls v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Godzilla-action är det inte fråga om för allting sker i en sävlig fart som fokuserar mycket mer på att titta på utsikten placerad på huvudet av ett gigantiskt monster, små relationsdramer mellan eleverna (vem kan sjunga bäst för att ett monster ska somna), med mera. Inget fel på en lugn takt, men ärligt talat är den här serien snarare sövande än rofylld. Jag tror att jag överdoserat lite på menlösa konfliktlösa serier där gulliga flickor sätts i oväntade situationer så det kan vara därför jag är hård mot just den här.

Eller så är den bara mer soppig än vanligt.

Napping Princess – The Story of the Unknown Meav Hana Ichika (teckningar) och Kenji Kamiyama (manus): Ren miss från min sida att jag gav mig på den här. Jag hade missat att det var en mangaversion av en film och min erfarenhet av adaptioner i den riktningen är att jag aldrig brukar gilla dem. Så ock här, med en historia om hur Kokone, en tonårig flicka i Tokyo, börjar inse att hennes drömmar om ett fjärran sagorike där hon är prinsessa kanske inte bara är drömmar…

Napping Princess - The Story of the Unknown Me - vakna

Filmen kanske är bra, men serien är usel med ett manus som mest känns som när ett ungt barn berättar om en bok/film/serie: ”Och sen gick hon dit. Och sen sa han X. Och sen flög de. Och sen, och sen, och sen…”. Ingen känsla för rytm och en handling som bara känns som om den måste klaras av, tillsammans med teckningar som alltför mycket ser ut som rutor tagna från filmen -> de är osedvanligt stela. Blargh.

Sacrificial Princess and the King of Beastsav Yu Tomofuji (shojo): Fler prinsessor, och lite bättre också i den här japanska varianten av Skönheten och odjuret. Ett långt krig mellan människor och bestar har avslutats i och med ett fredsfördrag där människorna lovar att regelbundet skicka en unga kvinnor som offer till bestarnas konung, men när Sariphi (vars namn inte av en slump låter som en portmanteau/sammandragning från Sacrificial Princess) blir det 99:e offret går det inte som vanligt:

Sacrificial Princess and the King of Beasts v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Det som räddar den här serien från att bli lika menlös som en del av dagens andra är att den då och då, bland (melo)dramatiska inslag och romantisk kärlek av Romeo och Julia-styrka, slänger in scener som den här ovan; den bitvis påfrestande högtravande tonen mår bra av att tas ner på jorden ibland. Ingen större serie, men efter att i början varit nära att ge upp serien på grund av den tonen blev det efterhand en trevligare läsning så att jag till och med läste volym 2. Frustrerande mycket känns igen från Skönheten och odjuret(eller för den delen ramberättelsen i Tusen och en natt) men humorn gör serien läsbar.

Defying Kurosaki-kunav Makino (shojo): Jag tar romantikserierna efter varandra, och här är det typisk setup där Yu Akabane tvingas flytta till skolans studentrum eftersom hon inte vill följa med när föräldrarna plötsligt måste flytta. Så hastigt och lustigt delar hon bostad med både den Vite prinsen och den Svarte djävulen, som eleverna kallar skolans två snyggaste killar. Som namnen antyder är prinsen charmerande, alltid vänlig, och den som alla, inklusive Yu, vill bli ihop med, men det är djävulen, Kurosaki, som hon genast lär känna.

Defying Kurosaki-kun v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Bitvis småkul eftersom Makino uppenbarligen vet hur man skriver en sådan här typisk shojo-serie, med karaktärer enligt mallen men alla med sina egna mer udda egenskaper. Men serien skavde för min del. Det är uppenbart att Kurosaki är den som Yu kommer bli kär i på riktigt, och den processen börjar mycket riktigt snart efter att hon flyttat in, och den fortsätter i de två album jag läst. Så den mer säregna och svårmodiga killen alltså, men tyvärr ska han också ha en bad boys charm, vilket Makino skildrar genom att han ärligt talat beter sig fruktansvärt mot Yu. Han kysser henne fast hon inte vill, tvingar henne att göra saker hon inte vill (inte sex, men ändå), och till slut är Yu så fokuserad på hans känslor (ska han vara snäll? arg? ointresserad?) att det känns som ett praktexempel på en relation där ena parten blivit manipulerad av den andra. Så en serie som på ytan är roande men som när man tänker mer på det är riktigt läskig. Suck.

A Kiss, For Realav Fumie Akuta (shojo): Sådärja, mycket bättre! Igen romantik, igen något av en bad boy, men den här serien är betydligt roligare att läsa. Inte för att den är rolig, snarare är den ganska deppig (men med feelgood-potential), men för att karaktärerna ges så mycket mer djup och skildringen av den spirande kärleken mellan Chitose, som hela tiden sätter upp en mask för andra för att de inte ska kunna se igenom henne och hennes osäkerhet, och Itsuki, en konststuderande som tar med henne till sin skola där hon inser att just det är det hon vill göra, även om hennes föräldrar och andra kommer tycka hon är konstig.

A Kiss, For Real v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Knepig relation även här, men den är jämbördig, med två kontrahenter som båda två har en del baggage som gör att de är ovilliga att öppna upp sig för den andra. Den här serien ska jag fortsätta läsa för jag gillar tonen, teckningarna, och hur karaktärerna gör sitt bästa (även om de ibland går på grund) för att förbättra sina liv. Och också plus för att det är tydligt att kärleken inte är vägen till räddning; när t ex Itsuki drar sig undan och vägrar hjälpa Chitose med ett viktigt konstprojekt gör hon det tydligt att det inte är för hans skull hon håller på med konst utan för att hon själv vill det, och även om hon skulle vilja att han hjälpte till klarar hon sig ändå.

Perfect Worldav Rie Aruga (josei): Tja, vad ska jag säga? Helt OK romantik, med förvecklingar, konkurrerande kärleksintressen, och stora men komplicerade känslor. Men utan att någon av huvudpersonerna sticker ut har jag svårt för att engagera mig i läsning. Jag läste några volymer för bara två dagar sedan men av huvudpersonerna har vare sig Kawana eller Ayukawa satt några spår; namnen hade jag redan glömt och fick slå upp inför den här recensionen.

Perfect World v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Seriens ”gimmick” är att Ayukawa sitter i rullstol, och en av de (få) saker jag gillar i serien är att den inte är det minsta orolig för att ta upp vad det betyder. Men det räcker inte; josei-genren ska ju vara mer vuxen än shojo, men bortsett från just den här detaljen är det en helt vanlig shojo-historia som saknar det allra viktigaste: Intressanta människor. Ayukawa som person definieras helt av sitt handikapp, och Kawana av sina känslor inför detsamma. Så goda intentioner, men resultatet är sisådär :-/

Kase-san and…av Hiromi Takashima (yuri): Dagens sista rena romantikserie och den klart bästa där kärleken börjar gro, här mellan Yamada, en blyg flicka som huvudsakligen försöker undgå att uppmärksammas i klassen och som spenderar sin mesta tid med att ta hand om skolans blommor, och titelns Kase-san, en sportig och energisk tjej. Olika är de men det hindrar inte att en försiktig romans börjar spira.

Kase-san - tankar

Kase-san and…(volymerna är inte numrerade utan har istället titlar som Kase-san and Morning Glories, Kase-san and Bento, …) är en otroligt enkelt gjord serie, men den är lika otroligt charmerande och gör mig på mycket gott humör. Det är inte så att den väjer för de problem som finns med en relation mellan två personer utan större vana vid det, men i grunden är den sockersöt, men som med de allra bästa serierna av den typen känns det aldrig kväljande utan bara väldigt mysigt att läsa den. En av få av dagens serier som jag själv valt att köpa i fysiskt format :-)

Caterpillar Girl and Bad Texter Boyav Sanzo (shonen): Efter romantiken, några vad jag skulle kalla konceptserier, dvs serier där serieskaparen/na haft en tydlig hiss-pitch. Och jag börjar med en som faktiskt också är en kärlekshistoria, men om Perfect Worldhärovan också skulle kunna kallas en konceptserie (med pitchen ”Shojo + rullstol”) var den ändå tänkt mer som romantik än koncept, men Caterpillar Girl…är definitivt mer skum.

Caterpillar Girl and Bad Texter Boy (2018) (Digital) (danke-Empire)

Larvflickan visar sig varit olyckligt kär i textpojken, och tack vare en excentrisk smågud har hon förvandlats till en larv för att kunna bli hans flickvän (?!?). Den här korta serien (en volym) börjar som en komedi men utvecklas till en tragedi, inklusive slutet, och eftersom jag tyckte den fungerade bättre i komedi-mode än i tragedi-mode så kan jag inte säga att jag tycker serien var lyckad. Kanske var den tänkt att bli längre men inte blev tillräckligt populär varpå slutet kom plötsligt, men oavsett vilket är serien mer udda än bra. Den försöker ta upp tyngre ämnen men det bisarra i larvflickans uppenbarelse gör att försöken faller platt, tyvärr.

Gabriel Dropoutav Ukami (shonen): Konceptet här är ängel som kommer till Jorden för att prya efter sin utbildning, men väl här struntar hon totalt i att vara god och istället skräpar hon ned, skolkar från skolan, spenderar all tid med tv-spel, och är väldigt lat. Givetvis finns på samma skola också en demon/djävul som likaså pryar, och som istället är snäll, ordningsam, och mycket irriterad på ängeln.

Gabriel Dropout v01 (2017) (Digital) (danke-Empire)

Chibi-sött, men utan charm, och alldeles för enkel handling; humorn som finns påminner mycket om den i Himouto! Umaru-chan som jag nyligen skrev om, men även om den serien också hade en extremt tunn handling satt åtminstone de komiska poängerna i hur huvudpersonen uppträdde helt annorlunda än förväntat som de skulle, med de fartfyllda teckningarna och det extrema uppträdandet hos Umaru. Här är tanken att det i sig ska vara roligt att en ängel är småslö och en demon snäll, men det räcker inte. Alls.

Back Street Girlsav Jasmine Gyuh (seinen): Det där med ett enda skämt där skämtet är hur någon agerar annorlunda mot det man är van vid? Möt Back Street Girlsdär huvudpersonerna är tre typiska yakuza-män som efter att de skämt ut sitt gäng av sin boss tvingas flyga till Thailand och operera sig så att de istället ser ut som tre söta flickor, och sedan med en gruvlig träning av chefen bli en idolgrupp som han ska tjäna pengar på. Att hela idén med serien är att visa typiskt söta idolflickor som bakom scenen svär som borstbindare och har ett kroppsspråk från yakuza-kulturen inses lätt när hela bakgrundshistorien ovan klaras av på de första sex sidorna, för att man så snabbt som möjligt ska komma fram till det viktiga:

Back Street Girls v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

På något sätt skäms jag lite för hur roligt jag hade när jag läste Back Street Girls. Skämten är givna och skämten är enkla, men Gyuh har läst mycket manga och vet hur idoler och yakuza brukar skildras så skämten sitter perfekt, både manus- och tecknarmässigt. Och det finns en slags snäll ton mitt bland alla råa skämt, med yakuzas som är lite mjukare innanför sina hårda skal än man skulle kunna tro och en gangsterboss som samtidigt som han är sadist och våldsverkare ändå går mer upp i att leda sin idolgrupp än i sin kriminella verksamhet. Men det är en bisak för huvudsakligen är det här en drift med yakuzas, med idoler, och med allas förväntningar på dem.

Chio’s School Roadav Tadataka Kawasaki (seinen): Mer koncept, med en serie som precis som titeln säger handlar om Chios väg till skolan. Varje kapitel handlar om hur hon går dit, och vad som händer på vägen. Konstiga människor hon pratar med, smågangstrar som hon måste lura för att kunna passera, eller hur hon ska kunna passera förbi tillfälliga avspärrningar och ändå hinna till skolan:

Chio's School Road v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Det här är en sån där serie som det är alldeles lagom med att läsa ett kapitel (dvs en tur till skolan) då och då. Det finns en viss utveckling av karaktärerna, men poängen är ändå att se vad för någonting som kommer hända Chio på hennes promenad den här gången. Lite som monster-of-the-week, men med ett mindre oroväckande tema. Jag kommer också att tänka på Magister Flykt, den gamla svenska TV-serien för barn, där handlingen ofta byggde på att ständigt sena Inga Sörman berättar om vad som hände som gjorde henne sen. Inga Sörman och Chio, lika som bär, och både en trevlig bekantskap :-)

Shibuya Goldfishav Hiroumi Aoi (shonen): Och dagens sista konceptserie, och vilket koncept sen! Det här är en skräckserie av den typ som dryper av blod, avlidna kroppsdelar, och där de som verkar vara huvudpersoner kan gå åt när som helst. Gore, helt enkelt. Och det som orsakar all denna blodspillan är att en dag i Shibuya dyker det upp någonting nytt på gatorna. Eller snarare, i luften, i butikerna, överallt…:

Shibuya Goldfish v01 (2018) (F) (Digital) (danke-Empire)

Guldfiskar. Serien igenom tänkte jag att någon gång kommer Hiroumi Aoi tappa masken och visa att serien är ett skämt, men icke, den är 100% gravallvarlig. Och visst kan jag uppskatta de ibland rejält bisarra inslagen i en del japanska serier (som en del av de ovan nämnda), men det går inte att tycka att guldfiskarna är läskiga. Det finns en detalj som senare i serien nästan lyckas få en liten skrämmande ton, när guldfiskarna börjar prata med mestadels meningslösa men potentiellt hotfulla fraser, men så inser jag att det är flygande guldfiskar som pratar och så försvinner den stämningen snabbt. En volym läst och den är avslutad i sig, men fler volymer är på väg som ska skildra andra människors äventyr i Shibuya. Hotade av flygande guldfiskar. Som pratar.

Det finns några få till manga jag läst men jag tror jag sparar dem; jag tror att de skrämmande guldfiskar är en alldeles för bra avslutning för att jag ska skriva mer just nu :-)

I, René Tardi – Prisoner of War in Stalag IIB

I, René Tardi - cover

Det är ingen nyhet att Jacques Tardi, en av de största bland de franska serieskaparna (och som fyller 72 år idag; grattis!), avskyr krig men att han också är så fascinerad av dem att hans serier ofta utspelar sig under sådana. Vanligtvis har det handlat om första världskriget, med fantastiska men fasaväckande serier som Skyttegravskriget, men idag handlar det om det andra världskriget. Eller för att vara mer precis, om Jacques Tardis far, René Tardi, och hur han genomlevde kriget som krigsfånge i ett tyskt fångläger: Stalag IIB.

René Tardi tillfångatogs tidigt i slaget om Frankrike, och i förorden, ett skrivet av Jacques Tardi och ett av Dominique Grange (gift med Jacques och också hon med en far som hamnade i ett tyskt fångläger), diskuteras hur dessa fångar aldrig setts med blida ögon i Frankrike. De slogs för en armé som förlorade och fick därför inga hyllningar efter befrielsen; dessa reserverades istället för motståndsrörelsen som kriget igenom kämpat mot tyskarna istället för att sitta fängslade. Så ingen ära, inget medkännande, utan istället tystnad blandat med förakt mot dessa ”förlorare”.

Och serien igenom skiner ilskan hos René Tardi igenom. Han är arg på allt och alla: På officerarna i den franska armén som bottenlöst usla i att leda soldater; på soldaterna som är bondlurkar och svikare; på tyska lägersoldater som tvingar dem att flera gånger per dag samlas för en räkning av antalet fångar oavsett väder och trötthet; på de kortspelande fångarna som inte bryr sig om någonting annat; på de krigsfångar som i sin hunger går med på att jobba i lägrets omgivningar för att få mer mat; på sin egen hunger.

Allteftersom blir det tydligt att hans ilska och besvikelse inte på något sätt mildrats av decennierna som passerat, och ilskan gör också att hans berättelse blir smått underlig för mig som läsare när han på ena sidan som nämnts klagar på de många och långa fångräkningarna för att på nästa småskryta om hur fångarna ständigt saboterade dem genom att i smyg flytta på sig för att antalet skulle bli fel, vilket gjorde att räkningen började om. Det hänger inte ihop, och det finns fler liknande saker där två scener ställda mot varandra för en utomstående ser sig som absurda, som ger mig lust att fråga honom om hur han egentligen själv får ihop sina känslor.

Faktum är att jag halvvägs igenom den här boken var lite besviken. Jag väntar mig väldigt mycket av Jacques Tardi, och även om teckningarna var lika suveräna som alltid och historien delvis fängslande så kändes det som om manuset var alltför ostrukturerat, som en oredigerad samling ruskiga anekdoter som det skulle behövts rensas rejält bland. Ta en sida som den här:

I, René Tardi - stück

Vadan diskussion av vad stückbetyder i den sista rutan? Ordet har inte synts till i serien innan dess, och det syns inte till senare heller.

År 1980 bad Jacques Tardi att René skulle skriva ner sina erfarenheter, men det var först 2012 som han kände att han kunde ge sig på att översätta anteckningarna till en serie. Som man kan se i sidan ovan har serien formen av en kontinuerlig monolog där fadern berättar om vad som hände, blandat med frågor/inpass från sonen som syns till som en ung tonåring i bilderna. En finurlig form, där sonens avatar ges rollen av den som å läsarens vägar både själv förtydligar och ber om förtydliganden när det behövs.

Men det visar sig att formen har en större roll än så, och en roll som gjorde att jag mot albumets slut var mer nöjd med serien. Att Jacques Tardi inte rensat bland sin fars anteckningar mer än han gjort utan att han istället låter honom obehindrat prata på har en mening: Dels förstås att ge René chansen att beskriva hur han upplevde allting, utan tillrättalägganden, men dels blir det också tydligt att serien inte bara handlar om ett krig och hur det påverkade det som deltog utan också om Jacques relation till sin far. Redan tidigt i serien nämner sonens avatar att fadern är konstant arg och det upprepas senare vid flera tillfällen, men fadern kommenterar aldrig yttrandet. Överlag är det ofta så att till skillnad från sidan ovan så svarar fadern sällan på sonens frågor; han är så inne i sin egen upplevelse att han ignorerar sonen.

I, René Tardi - disconnect

Att René Tardi är oerhört arg och besviken är inte konstigt och helt förståeligt med tanke på vad han varit med om. Men i sin ilska märker han inte att han också är ologisk i vad han irriterar sig på, som när han närmast föraktfullt kommenterar hur andra fångar tar andra beslut än han själv gör, utan förståelse för deras situation, och att han själv eventuellt skönmålar sin insats antyds också av sidor som den ovan: René kan själv ha varit övertygad om att han saboterade för tyskarna genom att fuska i sitt bokföringsjobb, men det kan mycket väl andra fångar också ha varit avseende deras jobb (och de kan i sin tur ha sett honom som en förrädare som hjälpte tyskarna), men den tanken slår aldrig René.

Men att tanken slagit Jacques Tardi verkar tydligt; mer och mer framstår det i boken som att hans avatars kommentarer och frågor har som egentlig huvuduppgift att komplicera fadern och dennes berättelse, och hur besvikelsen och den uppdämda ilskan har gjort att René slår mot allt och alla, utan urskiljning. Inklusive mot sonen anar jag, med tanke på hur ofta Jacques Tardi påminner om att hans minnen av fadern är att denne ständigt var rasande.

I, René Tardi – Prisoner of War in Stalag IIBär en mycket vacker bok och serie om någonting mycket fult och eländigt. Det är också en bok som inte riktigt är vad den verkar vara i början: Initialt ger den intryck av att vara en ren redovisning av René Tardis liv som krigsfånge, men en fortsättning läsning visar att den minst lika mycket handlar om René Tardis liv efter att han blev fri, trots att det är en René som vi aldrig ser till som läsare men som istället frammanas av på ytan obetydliga små kommentarer och inpass. En mycket bra bok, helt enkelt, och när den avslutande andra delen som skildrar vad som händer efter att Stalag IIB stängs ner i början an 1945 och hur fångarna transporteras vidare kommer ut nästa år ska jag omedelbart läsa den också :-)

Kan köpas hos bl.a.: