Chester & Grace – The Adirondack Murder

chester & grace - the adirondack murder - cover

Rick Geary fortsätter att göra kusliga serier i sin mycket säregna stil, men i det senaste albumet, Chester & Grace – The Adirondack Murder, tillkommer en ny detalj: Färg. Men det skulle inte vara likt Geary att bara göra en enkel ordinär färgläggning och mycket riktigt är färgerna urvattnade, urblekta, som om de härstammade från samma era som den serien utspelar sig i, dvs det tidiga 1900-talet.

Men bortsett från färgen känner jag omedelbart igen mig som läsare. Det som gör Gearys serier så lockande och samtidigt obehagliga är berättarstilen där alla människor och händelser betraktas som genom ett mikroskop. I detalj får vi se hur Grace Brown och Chester Gillette färdas genom Adirondack, vilka de möter, och vad som slutligen sker. Geary själv kommenterar aldrig så när som här Chester allteftersom ger olika förklaringar till vad som hänt med Grace skildras de alla lika precist, oavsett hur de olika versionerna motsäger varandra.

Men det handlar inte om något Rashomon-liknande där det inte går att säga vad sanningen är, utan här ligger osäkerheten i att även om det finns en enda sanning vet vi inte vad den är, och det kanske alltid kommer förbli så. Överlag är det ofta så i Gearys mördarberättelser att det aldrig utretts tillfredsställande vem som egentligen var mördaren eller vad motivet var, men jag blir aldrig frustrerad över det. Poängen med Geary är inte en spännande dokumentär som leder mot det stora avslöjandet utan istället är det vägen dit och de inblandade personerna som fascinerar honom: Hur hamnade Chester och Grace någonsin i den här situationen? Varför handlade de som de gjorde?

Geary ger aldrig ett uttalat svar på några frågor utan fokuserar istället på att tillhandahålla ett ödesdrama där det tragiska slutet känns oundvikligt. Han är noga med att alla detaljer ska stämma, men vilka detaljer han väljer att ta med görs på ett sätt som nästan känns slumpartat; ett av hans stildrag är hur han ibland i sina teckningar väljer att låta en ruta helt fyllas med vad som verkar vara en oviktig detalj. Allting bygger upp en stämning där vardagen ter sig hotfull och där tingens betydelse är okänd. Efter att ha läst en Geary-serie känns det som om någonting oroväckande kan hända när som helst, hur hemtrevligt det än må se ut där jag är.

Så jo, jag gillar verkligen Rick Geary, han är en serieskapare av helt eget snitt, och Charles & Grace – The Adirondack Murderär lika pålitligt bra som han brukar vara. En brasklapp: Boken går inte att köpa via de sedvanliga bokförsäljarna eftersom det är ett självtryck, finansierat via Kickstarter. Och trycket är inte heller något vidare, med dålig svärta, lätt pixelering, och en smula suddiga sidor. Men på något egendomligt sätt irriterar det mig inte alls utan bidrar närmast till känslan av att det inte är en modern bok utan ett gammalt skillingtryck som letat sig fram till mig, med en gruvlig berättelse om kärlek och ond bråd död.

chester & grace - suitcase

Don Rosa completed

don rosa 10 - cover

Jag nämnde i min årskrönikaatt en av de serieutgivningar som slutfördes 2018 var Fantagraphics kompletta utgåva av Don Rosas Disney-serier, men jag tycker Rosa förtjänar några egna ord så här är de:

Jag är verkligen glad över den här bokserien eftersom jag gillat mycket av det jag läst av Rosa, men jag har aldrig riktigt fått en överblick över hela hans Disney-karriär. Och som jag skrivit förut föredrar jag av diverse skäl att läsa honom på engelska, så trots att Don Rosas samlade verkvar lockande motstod jag den, i hopp om en engelsk utgåva. Och den kom, och snygg var den också; en eloge till Fantagraphics för ett väl genomfört verk med de tio böckerna!

Så nu när jag läst allting Rosa gjort, vad tänker jag då omhand serier?

Egentligen har inte mina känslor förändrats sedan jag skrev om den första boken i sviten för några år sedan: Jag tycker att han kan vara fruktansvärt rolig, jag är inte så förtjust i när han alltför mycket grottar ner sig i Barks-referenser, och jag uppskattar att han så tydligt utstrålar glädje över att vara ett fan som fått chansen att göra exakt det han vill, dvs fler serier som utspelar sig i samma värld och samma tid som hans älskade Barks-serier. Och eftersom han som sagt älskade sitt jobb har det också varit väldigt intressant att läsa hans långa kommentarer till alla serierna i slutet av respektive bok; hur de tillkom, var idéerna kom ifrån, och ibland extremt nördiga (uppskattat av mig) detaljer om dem.

Men i den sista volymen, The Old Castle’s Other Secrets, har serierna tappat lite av gnistan. Det märks framförallt i de längre serierna som ibland känns väl mycket som painting by numbers, oavsett om det handlar om att återvända till en av Barks serier som i titelserien eller om det istället är en av Rosas egna idéer som dyker upp igen (som när den svarte riddaren kommer tillbaka). Innan jag läste den här boken visste jag inte varför Rosa slutade rita serier för drygt 10 år sedan; jag hade en vag känsla av att det var någonting med hans hälsa, men det var allt.

don rosa 10 - old castle

I Rosas förord nämns inga orsaker utan det är mestadels ett avsked där han berättar om hur lycklig han en gång var över chansen att få teckna serier med ankorna, och om hur lycklig han är i sitt nuvarande liv. Men det finns en tydligt vemodig ton, så jag tog och läste hans egentliga avslutande ord som det bara finns en internet-länk till i förordet, och de orden kan man läsa här.

Texten skrevs ursprungligen för just Don Rosas samlade verk, men Disney stoppade i sista ögonblicket texten från att ingå i boken (en till eloge, den här gången till Egmont, som hade godkänt den för publicering). Skälet är att förutom diverse orsaker, bland annat just stora problem med ögonen som gjorde ritandet nästan omöjligt, så var det starkaste skälet till Rosas pensionering att han inte längre orkade med hur Disney-koncernen utnyttjar sina serieskapare. Det framgår hur tydligt som helst hur besviken Rosa var på Disney, och om något får jag en känsla av att han inte använder ännu starkare ord eftersom jag anar att han är en vänlig själ och helst inte vill säga någonting ont om någon. Att Rosa också enligt texten drabbades av depression är inte svårt att förstå, med tanke på hur uppenbart fantastiskt och fanatiskt glad han en gång var över att kunna försörja sig på att rita just sådana serier han själv ville göra, och hur stor besvikelsen måste ha varit när han till slut insåg att systemet var så riggat mot honom.

Så nog var det vemodigt att läsa den sista boken och den avslutande texten, både för att nu finns det inte längre några för mig nya Rosa-serier att läsa, men framförallt för att det är så sorgligt att Rosas serieskapande slutade som det gjorde. Men det vore dumt att gräva ner sig i det negativa, för trots allt gjorde Rosa en del riktigt bra serier, och han hade kul stora delar av tiden. Och det låter ändå på honom som att han nu, när det är över och när den initiala besvikelsen lagt sig, ändå är nöjd i sin nya tillvaro där han återigen återgått till att vara ett fan. Om han nu bara kunde inse att hans teckningar, oavsett hur mycket han hävdar motsatsen, faktiskt är bra de med; visst är det tydligt att det legat mycket slit bakom dem och att han inte har den mest självklara teckningstalangen, men all den omsorg han la ner på dem gav utdelning och de är i på sitt sätt perfekta. För som illustrationer till Rosas manus som han säkerligen slet lika mycket med och dessutom manus vars främsta styrka ligger i att författaren lagt ner sin själ i att försöka få allting preeecis rätt känns också de helt rätt :-)

don rosa 10 - sista sidan

Don Rosas sista seriesida, och en mycket passande sådan

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Gott och blandat 11: Nyårsrensning, del 2

Nyårsafton, men eftersom jag är rätt rejält sjuk så jag måste stanna hemma får jag väl fortsätta min rensning, idag med europeiska och amerikanska serier som jag skrivit upp på min lilla lista över serier jag kanske ska skriva om. Hugg i!

Carthago& Carthago Adventuresav Christophe Bec (manus) & diverse tecknare: Äventyr med monster/”utdöda” djur/mytologiska väsen bjuds det på här, och faktiskt sågs de första albumen av Carthagotill på svenska i tidningen Hagel. OK underhållning för stunden men verkligen inte mer, och mycket av min goodwill för serien beror på att en megalodon spelar en stor roll. En mycket typisk habil modern fransk actionserie, med halvtråkig men kompetenta teckningar (ibland bättre än så, i några album).

Carthago Adventures

The Old Geezersav Wilfrid Lupano (manus) & Paul Cauuet (teckningar): Småkul fransk serie om ett gäng gamla män som träter om gamla oförrätter och ungdomen av idag. I de rikliga återblickarna får vi se hur deras politiska och emotionella gräl en gång uppstod, och i nutid hur några av dem fortfarande står upp för sina gamla ideal: Anarkism, kommunism, och allmänt gott och blandat i fransk revolutionär anda! Saknar lite styrsel och den där skärpan som skulle behövts för att göra den riktigt bra.

The Old Geezers

Castle in the Starsav Alex Alice: Allålders-science fiction där rymdfarten startar långt tidigare, redan på 1800-talet, närmare bestämt under kung Ludvig II av Bayerns insyn. Så den som känner till Ludvig förstår nog att det bjuds på en myckenhet av barockslott, överdådiga miljöer, och annat ståtligt. Manuset är dugligt men det är teckningarna som verkligen lyfter serien, där besöket på månen är höjdpunkten. Två (hittills) översatta albumen som mixar Jules Verne, bayersk elegans, och en son i desperat jakt efter sin försvunna mamma till en smaklig måltid.

Castle in the Stars

Valentineav Vanyda: Den här serien förtjänar egentligen en egen post för det är en av de allra mest lyckade skildringar av tonåringar jag läst. I sex tjocka album får vi följa Valentine i hennes vardag, med intriger i skolan, kärlekstrassel, och allt annat som ingår i en tonårings liv. Hur händelser samtidigt kan vara triviala och livsviktiga, på just det där sättet när du är på gränsen till att bli vuxen, fångas på pricken, och jag älskar hur saker som den första gången skildras på ett så avslappnat vis med en Valentine som förstår båda hur oviktigt det egentligen är i det långa loppet men ändå omvälvande för stunden. Teckningarna är enkla och effektiva, även om Vanyda inte alltid är helt säker på handen. En toppenserie helt enkelt, och en perfekt serie för den som har blivit lite för stor för serier som de av Raina Telgemeier.

Valentine

Lights of the Amalouav Christophe Gibelin (manus) och Claire Wendling (teckningar): En sympatiskt tjock samling av fem franska originalalbum, med en fantasyserie där vesslor, småfolk och andra varelser lever bland de ovetande människorna. När deras värld hotas av undergång blir några av dem tvungna att ge sig ut på en oviss färd för att stoppa katastrofen… Så jupp, en mycket traditionell historia och det gäller även teckningarna; det här är en serie som tveklöst skulle passat bra i exempelvis Epix. Faktiskt hade jag lite svårt att förstå att det var en ny serie eftersom den kändes så urtypisk för 80/90-talets franska serier, så precis i skrivande stund (helt ärligt!) kollade jag nu original-copyright och mycket riktigt var det 1990-96 som den kom ut första gången. Tänk Loisel, men en gnutta mindre charmiga teckningar, och ni vet vad som gäller. Med andra ord, en klart trevlig läsning, om än inte överraskande :-)

Amalou

Story Without a Heroav Jean Van Hamme (manus) & Dany (teckningar): Den här läste jag mest för att Van Hamme är en rutinerad räv som ibland får till det riktigt bra, medan Dany är en visserligen skicklig tecknare men som mest gjort bedrövligt gammalmodiga skämtserier som mest går ut på att rita nakna kvinnor, så en äventyrsserie av de två lät iallafall intressant. Och jodå, godkänt blir det för de två albumen om en flygplansolycka och vad som händer med passagerarna, där det andra albumet (med titeln Story Without a Hero – Twenty Years Later) berättar om hur det gick sen. Manuset är som Van Hammes brukar vara skickligt sammansatt om än fullt av klichéer, men jag måste erkänna att det roligaste var att se Dany försöka teckna mer realistiskt. Han är ju skicklig på sin slicka halvkarikerade stil när han tecknar lättsam erotik, men här, när han försöker sig på någonting annat, misslyckas han rätt rejält. Så kanske intressant snarare än bra, men det är alltid något!

Story Without a Hero

The Manhattan Projectsav Jonathan Hickman (manus) & Nick Pitarra (teckningar): En mycket bisarr pågående serietidning om en alternativ-historia där det inte fanns ett Manhattan-projekt utan flera, där de ännu mer hemliga är betydligt konstigare än en enkel atombomb. Einstein, Feynman, Oppenheimer, Fermi och andra kända vetenskapsmän, för att inte tala om deras okända tvillingar, kloner, utomjordingar, talande hundar, amerikanska presidenter i robotkroppar, erbjuder en fascinerande men smått (nej, lögn, mycket!) obegriplig historia, där Pitarras groteska teckningar bidrar till att jag har roligt medan jag läser men att det samtidigt saknas ett syfte med det hela. I början verkade det som om Hickman var på väg mot ett bestämt mål, men efterhand har det visat sig att det nog bara är stundens ingivelse som för serien framåt. Nåja.

The Manhattan Projects 020-009

Downward to the Earthav Philippe Thirault (manus) & Laura Zuccheri (teckningar): Science fiction i två delar där människor lägger sig i det som de ser som en primitiv civilisation på en främmande planet. Jag läste serien för att den bygger på en roman av Robert Silverberg, en författare som kan skriva riktigt bra men som också står bakom en hel del skräp. Efter att ha läst serien kan jag inte säga om romanen hör till de förra eller de senare, men serien var mest ett stort Jaha: Lite blod, lite naket, lite utomjordisk mysticism, och sen var det hela över. En utfyllnadsserie för att ha någonting att ge ut, kort sagt.

Downward to the Earth

Jag tror jag nöjer mig med dessa; huvudvärken gör sig påmind så det är dags att lämna datorn. Det fanns fler serier på listan, men de övriga har jag uppenbarligen inget intresse av att skriva om nu, så de får vara. Och för den som är intresserad såg den kompletta listan ut såhär:

  • Carthago + Carthago Adv.
  • Blank Slate
  • The Old Geezers
  • DC Universe Moore/Gaiman
  • Castle in the stars
  • Glorious summers
  • Mister Miracle
  • Valentine
  • Masters of Spanish Comics
  • Alien: Dead Orbit
  • The alliance of the curious
  • Där ute går världen under
  • Kill or Be Killed
  • Amalou
  • Walking dead
  • Godzilla Stokoe
  • Nya L.E.G.I.O.N.
  • The Word of the Mute
  • Story without a hero
  • A Walk through Hell
  • Breathless
  • Manhattan projects
  • Adrift
  • Downward to the Earth
  • Alcyon

Av de jag hoppade över kommer jag nog återkomma till Mister Miracleoch Glorious Summerseftersom de är både bra och serier jag inte skrivit om förut, medan Där ute går världen underoch Kill and Be Killedär bra men jag har inte mycket nytt att säga om dem. Resten? Njae.

Gott Nytt År!

Kan köpas bl.a. här:

(kan vara affiliate-länkar, dvs om du köper via länken får jag en liten ersättning)

Gott och blandat 11: Nyårsrensning, del 1

Jag tänkte att det kanske vore lika bra om jag tog chansen att innan året är slut en gång för alla rensa ut min (alltför) långa lista med serier jag läst som jag eventuellt skulle skriva om. Dvs, serier som jag inte känner för att skriva ett helt inlägg om, och det behöver inte betyda att de är dåliga för ibland är det bara så att jag inte har så mycket att säga om även bra serier.

Men ok, de flesta är nog bara godkända, om ens det 😉

Så idag blir det minimalare än någonsin, med bara någon/några enstaka mening/ar om serien ifråga. Med andra ord, extremt generaliserande och antagligen helt orättvist. Men varje serie får chansen att motbevisa mitt omdöme med varsin sida så ni får chansen att se vad det handlar om. Och för att inte bli alltför långt börjar jag med en hög manga; resten kommer imorgon (eller möjligen i övermorgon…)!

Moteki Omnibus v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Motekiav Mitsurō Kubo: Vuxen man som aldrig haft tur i kärlek tror sig plötsligt vara lyckans gullgosse när alla kvinnor han känt och haft känslor för börjar höra av sig. Sen blir det How I Met Your Mother i mangaversion,  dvs vem om någon ska han bli ihop med. OK setup men halvdant genomförande, så när de totalt fyra volymerna var över gjorde det ingenting.

Shojo FIGHT! v05 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Shojo FIGHT!av Yoko Nihonbashi: Sportmanga om ett flicklag i volleyboll. Plus för kvinnor i huvudrollerna, plus för omväxlingen i teckningsstil (som lustigt nog mer ser ut som när till exempel en europé gör serier i mangastil), minus för avsaknaden av högdramatiska matcher som pågår i evighet. Så kul med variationen, men nja för utförandet.

Peach Mermaid v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Peach Mermaidav Ruri Miyahara: Romantik med USP att kvinnliga huvudrollsinnehavaren är en sjöjungfru som blivit betuttad i en vanlig kille. Hon kan förvandla sig så att hon har en mänsklig kropp, men tyvärr så reverterar hon till fiskunderkropp så fort hon blir det minsta upphetsad -> serien består av en enda lång räcka ”komiska” kapitel där de blir lite småintresserade men sen blir det tji. Småkul i början men jag tappade intresset efter två volymer, men nu ser jag att det bara var en volym kvar så kanske tar jag och läser den ändå…

Forget Me Not v01 (2016) (Digital) (danke-Empire)

Forget Me Notav Mag Hsu (manus) & Nao Emoto (teckningar): En nackdel med att vänta så långa med att skriva om serier jag läst är att det kan vara svårt hålla isär de som saknar särprägel. Den här har jag svår att hålla isär från Moteki, för även här är det en man som försöker förstå vem av alla de kvinnor han hållit kär är den som han egentligen borde vara ihop med. Mycket smetigare och mer melodramatisk än Moteki, man kan riktigt höra de smäktande fiolerna som spelar i bakgrunden, så nä, blä.

Is Kichijoji the Only Place to Live v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Is Kichijoji the Only Place to Live?av Makihirochi: Ah, en av de där underbart extremt nischade serierna igen. Här om två systrar som jobbar som mäklare i Kichijoji, den coolaste förorten till Tokyo, som så fort en potentiell kund kommer in istället tar denna med till någon annan förort, varpå kapitlet fördrivs med att de går igenom och förevisar alla fördelar med denna. Och det är allt, ingenting mer händer. Jag har läst en volym, det finns flera, men även om jag gillar det udda så är det inte för att jag personligen verkligen gillar Kichijoji som jag tänker skippa resten. Men om jag skulle flytta till Tokyo kanske jag skulle läsa lite mer :-)

Go For It, Nakamura! (2018) (Digital) (danke-Empire)

Go For It, Nakamura!av Syundei: Lyckad komedi om Nakamura som är kär i sin klasskompis Hirose Aki men som har förtvivlat svårt att våga säga det. Försöker gör han, men varje gång det är nära så vågar han inte riktigt göra det. Enkel och charmig serie i en volym, och med ett öppet slut som Syundei förklarar med att han ville sluta medan Nakamura åtminstone skulle ha ett glatt minne av Hirose. En kul liten bok!

Kakafukaka.jpg

Kakafukakaav Takumi Ishida: En till av alla serier om ett kollektiv dit Aki Terada flyttar efter att hennes pojkvän bedragit henne. Givetvis bor en annan gammal pojkvän där, och handlingen är igång. Helt OK, måhända helt utan originalitet, så jag kommer inte ihåg mycket av den trots att jag nyss läste den, men snygga omslag!

How NOT to Summon a Demon Lord v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

How NOT to Summon a Demon Lordav Yukiya Murasaki (manus) & Naoto Fukuda (teckningar): Seven Seas Entertainment vräker ut manga med fantasy-anknytningar som alla går ut på att placera vanliga människor i en fantasy-setting. Här en dataspelare som plötsligt befinner sig i sitt favoritspel, i rollen av en Demon Lord. Inte bättre inte sämre än andra i genren, men jag tar den som exempel. Andra jag nyligen läst är Satan’s Secretary(mycket proper dam blir en extremt effektiv administratör i helvetet), I’m Standing on a Million Lives(skolungdomar får kämpa sig igenom 10 uppdrag med livet som insats inne i ett dataspel), och fler därtill. Alla småcharmiga, men i längden alldeles för enkla för att vara värda att följa en längre tid. Jag föredrar helt klart Seven Seas när de satsar på lite ovanligare relationsdramor istället, som Go For It, Nakamura!.

Flying Witch

Flying Witchav Chihiro Ishizuka: Har du alltid undrat mer om vardagslivet för häxor i Kikis expressbuds värld? Här har du svaret med en något äldre häxlärling som träffar äldre häxor, värvar en yngre adept, med mera. Jag älskar den lugna stämningen i Miyazakis film, men i den här serien är det kanske lite väl odramatiskt; efter fem lästa volymer har fortfarande ingenting egentligen hänt. Och ja, den känns lite väl kalkerad från Miyazaki för att det ska kännas helt OK.

High-Rise Invasion v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

High-Rise Invasionav Tsuina Miura (manus) & Takahiro Oba (teckningar): High concept-skräck när utan förklaring Yuri Honjo plötsligt befinner sig i en värld som enbart består av skyskrapor där det bara går att röra sig på taket och i de översta våningarna, och om det inte vore nog finns det också diverse maskförsedda människor som är ute efter att mörda alla andra. Skrämmande miljö som fungerar bra i de första volymerna, men samtidigt har jag läst flera liknande serier förut, så slutomdömet kommer bli väldigt beroende på hur det hela avslutas.

Mix

Det knepiga med att illustrera Adachi är att hans allra starkaste sida är rytmen, hur han bygger upp scener / kapitel / böcker, och då räcker inte en enda sida…

Mixav Mitsuru Adachi: En slags uppföljare till Adachis ultraklassiker Touchdär vi får återse samma skola trettio år senare, en skola som efter succén i Touch aldrig varit i närheten av att nå Koshien igen. Men nu är ett nytt talangfullt brödrapar på gång… En hel del vinkningar till den äldre serien, inklusive inhopp av några av dess birollsinnehavare, och Adachi är mycket skicklig på att göra serier med en god stämning. Men lite avslaget är det allt, och inte i närheten av hans mest lyckade serier som just Toucheller Cross Game. Så kul för fans som mig, även om jag hellre sett honom göra någonting helt nytt. Ännu inte avslutad men femton volymer har det redan hunnit bli.

Så det var nog alla, och den enda jag tveklöst kan rekommendera är Go For It, Nakamura!; några av de andra har sina poänger men är mer till för de som just gillar  det som utmärker serien ifråga (som Mix) . Jag har också på min lista två till manga men den ena, Wotakoi, kommer jag ihåg absolut noll om, och den andra som jag bara skrivit ”Receiving Hakane” vid som jag anar är en slags förkortning av någon serie kan jag inte ens förstå vilken det är, så sannolikheten för att den var extremt läsvärd är nog minimal :-)

Härnäst, resten!

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via den får jag en liten ersättning)

Några tankar om en ärkekonservativ extremkapitalist

Det är med andra ord dags för några rader om Harold Gray och hans serie Little Orphan Annie. Suck, kanske någon tycker, för det är sjätte gången jag skriverom serien, om jag räknat rätt :-) Men den här gången tänkte jag skriva lite om vad man kan lära sig av att läsa en serie som den här med dess extremt annorlunda och mycket tydligt politiska innehåll, i ett land och en tid där en liknande politik sedan länge setts som omodern och omöjlig.

För visst är Grays idéer och åsikter mestadels uppåt väggarna galna, och ju mer politisk han blir desto tydligare blir det. I den senaste volymen Open Season for Trouble(som samlar serier från 1950-51) är det som vanligt Daddy Warbucks som står för de långa monologerna om samhället, där han pläderar för ohämmad kapitalism för att främja samhället, för demokrati och att låta lagen ha sin gång medan han samtidigt själv dödar de som han anser vara samhällets fiender så fort han får chansen, och givetvis för rätten att bära vapen:

Little Orphan Annie - weapons.jpg

Gray är en gudabenådad berättare som kan låta sina personer prata och prata och prata i vad som tycks vara oändligt långa sekvenser, men det blir aldrig tråkigt även när det handlar om en så övertydlig berättelse som den ovan (som givetvis tillsammans med pläderandet för vapen också lyckas få in en gliring mot människor (eller kvinnor, som oftast representerar de som försöker vara mjuka mot brottslingar hos Gray). Om serien bara bestått av sidor som den här skulle den förstås aldrig blivit så populär som den blev, men så fort Warbucks dyker upp kan man räkna med några lektioner i hur Gray tycker samhällen borde fungera.

I den här boken är gudskelov Warbucks inte med alltför mycket, och han avpolletteras snabbt när Annie ytterligare en gång av diverse anledningar skiljs från honom; ibland är logiken i deras skilsmässor rätt krystad men eftersom resultatet är en Annie utan Warbucks gör det verkligen ingenting 😉

Och det är när Annie återigen slår sig ner i ett litet samhälle som både historien blir riktigt intressant igen, och de positiva sidorna med Grays åsikter tittar fram. Här, i vår tid, tenderar många att framställa de som inte har samma åsikter som alltigenom onda; att det kan finnas positiva saker hos en meningsmotståndare är otänkbart. Man kan bara tänka sig vad en som Gray skulle fått höra, med tanke på hur han ofta resonerar i serien (och att Warbucks är Grays härold är det ingen tvekan om, med tanke på vad Gray själv sa under sin levnad).

Men ändå är serien bra, och det är inte bara för att Gray kan väva ihop en spännande och gripande berättelse. Det är också för att han genuint tror på att alla i princip är lika mycket värda, åtminstone i bemärkelsen att man inte kan avfärda någon enbart för personens ursprung eller bakgrund. Den här gången är det allra bäst exemplifierat av den europeiska hushållerskan Pavlova:

Little Orphan Annie - Pavlova.jpg

Lika typiskt för Gray som att han alltid håller på kapitalismen och USA, lika typiskt är det också för honom att han tror på att vem som helst kan visa sig vara mer än vad fördomsfulla människor tror (här är de senare representerade av borgmästare Bons vars anor är tadelfria men det gör honom inte till en bättre människa). Att tycka att Pavlova är ointelligent bara för att hon inte kommer från USA och inte kan prata engelska är bara för dumt, helt enkelt.

Det var väl ungefär dit jag ville komma med det här inlägget, så här dagarna före jul: Det kan vara nyttigt att komma ihåg att meningsmotståndare kan ha sina ljusa sidor, till och med en sådan ärkekonservativ, för att inte säga ärkereaktionär, person som Harold Gray.

God Jul / Gronsk Pyk på er alla!

Little Orphan Annie - Christmas.jpg

Kan köpas bl.a. här:

(affiliate-länk, dvs om du köper via den får jag en liten ersättning)

 

 

PS. För att man nu inte ska förledas att tro att Gray när han är sentimental skulle mjukna ska jag kanske säga hur det går för Pavlova. Det ser mörkt ut ett tag, men efter att hon avslöjat skurken som försökt utpressa henne och hennes fästman är det dags för hårdare nypor:

Little Orphan Annie - Pavlova 2.jpg

Piskningen fortsätter rätt länge efter den här sidan och avbryts inte förrän sheriffen dyker upp och stoppar Pavlova. Skurken har nästan avlidit av misshandeln, men som sheriffen nöjt konstaterar när Pavlova undrar varför de stoppat henne och varför de ska ta skurken till läkaren: ”Why, M’am, so he can walkto th’ gallows- Th’ state aims to hanghim, soon as he’s well enough –”.

Varpå historien om det lilla samhället är över, och Annie istället flyr till en storstad där hon hamnar som hjälpreda på ett ålderdomshem där anhöriga som vill bli av med sina gamla släktingar skriver in dem varefter doktor Lathel (som vanligt är Grays namn inte värst subtila; läs det baklänges) mördar dem, med gift och/eller genom att elda upp dem. Julmys!