Xerxes – The Fall of the House of Darius and the Rise of Alexander

Xerxes - The Fall of the House of Darius and the Rise of Alexander - cover

Bara en blänkare idag om en ny serie av Frank Miller, och huvudsakligen prat om åsikter/politik snarare än om serien för det får vänta tills serien är avslutad. Serien är en uppföljare till hans tjugo år gamla serie 300, kallad Xerxes – The Fall of the House of Darius and the Rise of Alexander, och precis som den äldre serien är det tänkt att bli en fem nummer lång miniserie (varav de två första har kommit ut) och den utspelar sig också i antikens Grekland. Men till skillnad från 300är det inte fråga om en enstaka strid den här gången utan om en period om 170 år så det är en hel del som ska täckas in i de fem numren.

Med tanke på det tar Miller det rätt lugnt hittills. De två numren som kommit utspelar sig båda före 300och avhandlar den första persiska invasionen av Grekland, den som stoppades huvudsakligen av Atens soldater i strid mot Darius armé (Xerxes far). Så den här gången får vi istället för Spartas hyper-macho-armé följa en inte riktigt lika vältränad dito, och vi får samtidigt en annan vinkling på slitningarna Sparta/Aten. Här framstår Aten som den civiliserade och progressiva nationen, medan Sparta ses som gammalmodiga och föråldrade; utmärkta soldater, förvisso, men som samhälle korrupt.

Xerxes - The Fall of the House of Darius and the Rise of Alexander - Athens

Så den som gillar att spekulera i Millers egna åsikter får en hel del att bita i. Själv tror jag att man gör ett misstag om man läser in för mycket av Miller själv i huvudpersonerna i hans serier. 300var en serie där han var ute efter att skildra en liten hårt sammansvetsad grupp soldater ljuta hjältedöden i strid mot en övermäktig fiende, och allt i serien var inriktat på att vissa hur tuffa de var. Den här gången vill han istället skildra hur den europeiska civilisationen började, med Atens demokrati och filosofi, och då framstår givetvis exempelvis Sparta som en primitiv kultur vars tids är förbi.

Med andra ord, Miller är en författare som i första hand tänker på vilken slags historia han är ute efter att berätta, och sedan låter han det bestämma hur hans personer agerar och skildras. Det leder också till att hans karaktärer kan framstå som genuint obehagliga, men det betyder inte nödvändigtvis att Miller håller med dem.

Men med det sagt har han också skrivit uttalat politiska serier som varit IMHO katastrofala vad gäller idéinnehållet, som Holy Terror, eller hans uttalandenom Occupy Wall Street-rörelsen. Han har haft en hel del problem med alkohol-missbruk, problem som han nu verkar mestadels ha kommit över, och det är därför som han blivit mer produktiv igen. Och han har också sagt ”I wasn’t thinking clearly” apropå de nämnda politiska ställningstagande han gjorde, vilket jag hoppas betyder att han återgår till att hans serier blir mindre didaktiska och mer tvetydiga, någonting som jag tycker både Xerxesverkar bli och som Millers (små) bidrag i DK IIIvar.

Så lovande, men kanske mest för framtiden för det finns ett stort problem med Xerxes: Alex Sinclairs färgläggning är hur trist som helst. Millers teckningar är i hans nerviga/darriga stil som vi sett de senaste åren där Miller överlåter en mycket stor del av ansvaret för att det ska se bra ut på färgerna, och tyvärr klarar inte Sinclair av det alls. Resultatet är sidor som ser smått amatörmässiga ut och med tråkiga färger. Jag var inte precis förtjust i färgerna som Miller/Jansons serier fick i DK IIImen de var betydligt bättre än här, och till Lynn Varleys färger från 300är det långt. Mycket långt.

Xerxes - The Fall of the House of Darius and the Rise of Alexander - Playwright action

Men jag gillar att Miller verkar ha föresatt sig att göra det mesta i serien själv. Som textningen; knaggligt textat är det, precis som teckningarna, och det ser inte precis polerat ut, men jag uppskattar att han verkar vilja göra serier igen och att han gör dem som han vill. Så om han nu bara kunde få ordning på färgerna också!

Getting Married and Other Mistakes

Getting Married and Other Mistakes - cover

Jag är väldigt svag för Barbara Slate trots att jag läst så lite av henne. Angel Love, hennes romantik/slice of life/såpa-miniserie om nio delar som publicerades på DC var den första av hennes serier jag köpte, och jag kommer fortfarande ihåg hur glad jag blev när jag äntligen fick tag på den sista och avslutande delen. Några år senare dök den ännu roligare och smartare (men inte riktigt lika charmiga) Yuppies from Hell upp som kärleksfullt men skarpsynt dissekerar diverse olika yuppies i det sena 80-talets New York, utgiven av Marvel, följt av miniserien Sweet XVIsom närmast kan karakteriseras som en Acke-serie som utspelar sig i antikens Rom.

Men efter det, dvs efter 1991, har jag egentligen inte läst någonting av henne. Hon skrev en hel del Acke-serier och likaså för Disney (som Pocahontasoch Beauty and the Beast), men det jag såg av dem var visserligen småkul men saknade det där extra som hennes helt egna serier hade haft. Så hon försvann från min radar, tills jag för att tag sedan av någon anledning som jag inte längre kommer ihåg fick för mig att se vad hon gjort sedan dess -> jag hittade hennes bok Getting Married and Other Mistakes, utkommen 2012, på Ebay -> jag köpte den. Och det trots Postnords #%/&€/%€ nya höga avgifter, inklusive momsavgift på 25% trots att böcker bara ska ha 6%; bläh!

Och jag upptäckte att jag fortfarande gillar Slates stil. Här tecknar hon om möjligt i en ännu enklare, mer popkonst-liknande stil, och humorn finns där fortfarande. Historien är å andra sidan lite mer allvarlig och lite mer personlig: Protagonisten, Jo, har precis skilt sig från sin make efter ett flera år långt misslyckat äktenskap, och har nu ingen aning om hur hon ska hantera situationen. I hela sitt liv har hon blivit itutad att äktenskap är det högsta och enda målet man ska ha som kvinna; först från sin mamma, och sen indirekt via samhället och direkt via sina vänner som med sina välmenande och omtänksamma frågor inte kan låta bli att samtidigt göra det tydligt att hon nu måste komma över misslyckandet för att sen kunna hitta en ny make.

Getting Married and Other Mistakes - Barbie bride

Slate själv gjorde serien efter att ha råkat ut för precis samma sak som Jo och är tydlig med att Jo är en lätt förklädd version av henne själv, och att serien beskriver hennes egen resa till att kunna lyssna på sin egen röst och känna efter vad hon vill, oavsett andras åsikter. För den som läst tidigare Slate-serier är det inget konstigt i att tunga ämnen presenteras på ett ofta humoristiskt sätt; Angel Lovevar trots allt en av de allra första newsprint-serietidningarna som publicerades av DC utan att ha godkänts av Comics Code-censuren :-)

Med sitt kvadratiska format där Slate ofta låter en ruta fylla hela sidan går de 160 sidorna snabbt att läsa, men det är en historia som sätter sig och som jag tänkt på flera gånger efter läsningen. Det som gör serien så effektiv är hur slagkraftiga de enkla sidorna är med de starka platta färgerna och det direkta tilltalet.

Getting Married and Other Mistakes - follower

Men det går inte att komma ifrån att boken är ett utmärkt exempel på ett problem vad gäller serier: Det kan bli ruggigt dyrt i kostnad / tidsenhet. Getting Married and Other Mistakestar max en halvtimme att läsa, och det till en kostnad av $15, dvs cirka 130 SEK. Jag ångrar på intet vis att jag köpte boken, men det är lite synd att serier både kostar mer per sida än vanliga böcker och att en sida också går klart snabbare att läsa; det är en kostsam sak att gilla att läsa serier om man som jag också gärna köper dem. Men, c’est la vie :-)

Getting Married and Other Mistakes - friends

Farväl Monsieur Jean: It Don’t Come Easy

It Don't Come Easy - cover

Först det positiva: Till slut var det alltså förlaget Drawn & Quarterly som lyckades översätta de två sista delarna av Dupuy/Berberians serie om Monsieur Jean, den mycket franska författaren/småbarnsföräldern/hyresgästen som jag berömt fleragångertidigare. Det finns få franska nyare serier som haft en lika knepig utgivning på engelska och själv var jag tvungen att kolla upp med Bart Beaty, en kanadensisk bekant och serieexpert som skrivit förordet, vad den nya boken It Don’t Come Easyegentligen innehöll för serier så att jag inte bara fick en ompaketering av redan tidigare utgivet material.

Så idag blir det mest konsumentinformation! Som hjälp för den som vill läsa seriens sju album finns de här engelska utgåvorna, inklusive min åsikt om kvalitén på dem:

  • Get a Life (album 1-3): D&Q, inbunden, litet format (något mindre än en serietidning). Trevligt matt papper och bra färger. En utmärkt utgåva bortsett från det lilla formatet som inte är det bästa för de eleganta teckningarna, plus att texten av naturliga skäl blir lite liten.
  • From Bachelor to Father (album 1-5): Humanoids, inbunden, något större format (som en inbunden serietidningssamling). Blankt papper och godkända men inte lika bra återgivna färger som i Get a Life. En helt godkänd utgåva där det något större formatet är ett plus, men där pappret drar ned betyget en smula utan att på något sätt vara dåligt.
  • Album 4-5: Hela albumen är inkluderade i nummer 3 respektive 5 av antologin Drawn & Quarterlyi stort format (något större än klassiska europeiska seriealbum). Utmärkt papper och utmärkta färger. Den tveklöst bästa presentationen av Monsieur Jean.
  • It Don’t Come Easy (album 4-7): D&Q, häftad, litet format (samma som Get a Life). Bra och matt papper, men färgerna är inte optimala, plus att de framförallt i album 4-5 ibland är något missplacerade, dvs färgplåtarna verkar ha legat en gnutta fel. Inte mycket men märkbart när man jämför med de andra utgåvorna av de albumen. Inte dåligt på det stora hela, men tillsammans med en alldeles för liten och gnetig textning den som jag tycker tråkigaste utgåvan av alla.

Dessutom bör jag nämna tre andra böcker som anknyter till Monsieur Jean:

  • Maybe Later: D&Q, inbunden, litet format. Innehåller Dupuy/Berberians dagboksserie om arbetet bakom album 3, och dagboken är mer än dubbelt så lång som albumet det handlar om och kanske till och med ännu intressantare; Dupuy/Berberians samarbete är av de ovanligare slaget för seriemediet i och med att båda skriver manus och båda tecknar, utan att teckningarna delats upp mellan dem à la skiss/tuschning. Men här ritar de helt själva sina sidor och tar upp personliga problem, samarbetsproblem, ekonomiska problem, och de gör det alldeles förträffligt.
  • The Singles Theory: Humanoids, inbunden, samma storlek som From Bachelor to Father. Innehåller korta serier om Monsieur Jean och människorna runt honom, och utspelar sig mellan album 3 och 4. En riktigt trevlig bok som jag starkt rekommenderar för de som gillar Monsieur Jean.
  • Haunted: D&Q, inbunden, samma storlek som From Bachelor to Father. Har egentligen ingenting att göra med Monsieur Jeanmen som den första serien efter sina sidor i Maybe Latersom Philippe Dupuy gjort helt själv och det faktum att det återigen handlar om en dagbok bör den nämnas. Tecknad och berättad i en mycket lösare stil än Monsieur Jean.

Så om man nu vill läsa de bästa tillgängliga versionerna av de sju huvudalbumen ligger man tyvärr risigt till. Bästa kombinationen är de tre D&Q-utgåvorna, dvs Get a Life + Drawn & Quarterly 3/5 + It Don’t Come Easy, men antologi-numren är knöliga att få tag på. Den enda kombination som inte innebär att man köper samma album flera gånger, Get a Life+ It Don’t Come Easy, innebär tyvärr att man får dras med den klart sämsta av de tre versionerna av album 4-5. Så om man vill spendera en del pengar i och med att man köper samma album flera gånger så är nog kombination From Bachelor to Father(för 1-5) + It Don’t Come Easy(för 6-7) bäst. Färgerna för album 1-3 är förvisso bättre i Get a Life, men å andra sidan är det större formatet en fördel i From Bachelor to Father. Svåra val, om man inte är lika idiotisk som jag och har köpt varenda utgåva allteftersom de kommit ut :-)

600+ ord om ren konsumentinformation, men det tycker jag serien är värd eftersom de bra albumen är en ren njutning att läsa, både för det lekfulla men ibland allvarligare manuset där vi får följa Jeans utveckling från en ung man till en familjefader och för teckningarnas skull.

Men som inledningen av dagens inlägg antyder finns det negativa sidor med den här senaste/sista utgåvan där album 6-7 äntligen översatts, och då menar jag inte bara den något trista utgåvan. Det sjätte albumet är bra med en längre historia om hur Jean och hans familj flyttar in i en egen lägenhet, och Jean känslomässiga band gör att han har svårt att skiljas från möbler och andra saker han nu måste göra sig av med. Lika bra som de i mitt tycke bästa albumen, album 4-5, är det inte men det är gott nog.

Monsieur Jean - Book 6

Från album 6

Det avslutande sjunde däremot känns betydligt tröttare, med en återgång till de tidiga albumens kortare historier istället för en lång sammanhängande sådan per album. Inget fel i det, men progressionen från den unga Jean med hans mer kaotiska tillvaro där de korta historierna matchade hans livsstil till de längre mer reflekterande när han skaffat familj kommer av sig. Det känns alltför lättviktigt, och en del sidokaraktärer som Felix, den ofta extremt frustrerande vännen till Jean, förlorar den mer mångsidiga personlighet som byggts upp och är återigen bara den där enerverande personen som det är ytterst svårt att förstå att Jean vill umgås med (även om han i sanningens namn förlorar den redan in det sjätte albumet, en av orsakerna att det inte är lika bra som album 4-5).

Det känns också som om teckningarna förlorat en del av sin spänst, men ärligt talat skulle det kunna vara en bieffekt av att manuset tappat en del av sitt fokus och att utgåvan inte ser så lockande ut. Varde nog sagt att album 1-5 för mig ser mer aptitliga ut.

Monsieur Jean - Book 7

Från album 7

Med det sagt är inte de sista albumen dåliga, men de lever inte upp till den suveräna sviten som album 1-5 utgör. Jag är väldigt glad att jag till slut fått chansen att läsa hela sviten, och med de brister som finns är det ändå en av de allra bästa franska serierna från de senaste decennierna. Om det nu bara funnits en enda riktigt lyckad utgåva av den istället!

Kan köpas hos bl.a.:

 
PS. Översättningarnas kvalité? Well, de är alla bra och de är alla, oavsett utgåva, gjorda av samma person, Helge Dachser, där bara något enstaka ord ändrats här och där mellan utgåvorna. Men trots det har varje utgåva sin egenhändigt gjorda textning, så album 4-5 som finns i tre versioner har alltså alla samma översättning men olika textning, och det mest förbryllande är att D&Q gjort om sin egen textning från antologiversionerna till en klart sämre i It Don’t Come Easy… DS.

Gott och blandat 8: Catching up…

…med en del serier jag redan skrivit om förut. Så inga avslutade serier idag utan bara sådana som fortfarande kommer ut, och som förtjänar en lägesrapport :-)

Saga av Brian K. Vaughan (manus) och Fiona Staples (teckningar)

En stor nackdel med att köpa en serie som den här i de lite lyxigare inbundna utgåvorna är att det blir så långt mellan volymerna. Tre år var det mellan de första två, så den tredje kommer nog vilket år som helst nu. Men det är klart, om man är så långsam som jag med att läsa dem (jag har haft tvåan liggande i mer än ett år innan jag nu läst den) så gör det inte så mycket. Kanske.

Hur som helst, den här underhållande pikaresken fortsätter att vara full av underliga varelser, alla förnämligt illustrerade av Staples som nog är det stora dragplåstret här. Jag menar, när man till och med klarar av att ge personlighet hos personer vars huvuden består av tv-apparater kan man känna sig stolt! Vaughans manus är bra, inte tu tal om annat, men han har alltid haft ett lite torrt/kontrollerat drag i sina serier, oavsett hur fantasifull handlingen är, och jag kan inte låta bli att fantisera om en serie där Staples själv stod för manus :-)

Saga - King Robot

Historien i sig fortsätter att följa Alana och Markos dotter Hazels uppväxt, och alla de som dras in i hennes historia. I början var jag orolig för att serien aldrig skulle komma framåt, med tanke på hur många sidor som spenderades på en ganska kort tid i Hazels unga liv, men i senare nummer drar sig inte Vaughan & Staples för att hoppa framåt några år när inte mycket spektakulärt händer. Så det finns nog goda chanser att serien avslutas någon gång.

Sex Criminals av Matt Fraction (manus) och Chip Zdarsky (teckningar)

Suzie & Jon fortsätter att älska sig fram genom en värld där det visar sig att de inte är ensamma om att få udda superkrafter när de får orgasm. I den senaste samlingen (och ja, jag håller mig till de inbjudna utgåvorna här med så jag har först nu läst nummer 11-20 i och med att den andra sådana kommit ut) träffar de bland annat på Mr Douglas, vars utlösning manifesterar sig som hentai-klichéer, och en del annat smått och gott (?).

Sex Criminals - hentai3

Ju mer jag läser av Sex Criminals, desto tydligare blir det att serien så gott som helt är ett tillfälle för Fraction & Zdarsky att släppa lös de allra uslaste/roligaste skämt de kan som har med sex att göra, och att handlingen i övrigt mest finns till för att ha någonstans att placera skämten. De allvarligare delarna, som Jons psykiska problem, han och Suzies relationsproblem, och Kegelfaces ”sexpolis”, är om jag ska vara ärlig de svagaste inslagen i serien. Fraction & Zdarsky är för skickliga för att jag ska tycka att det är tråkigt att läsa de seriösare sidorna, men det är när det är skämtdags som de verkligen briljerar, som med de underbara omslagen till de två inbundna volymerna. Helt seriöst, om man skaffar den första inbundna omslagen och inte tar sig en titt på vad som finns under omslaget så har man missat något av det bästa med boken :-)

Snotgirl av Bryan Lee O’Malley (manus) och Leslie Hung (teckningar)

Hm, alltid lika trist att avsluta med det svagaste kortet men så blir det idag. För när jag först skrev om serien sa jag att den var försiktigt lovande, med tanke på att O’Malleys andra serier varit så bra, även om de första fem numren av Snotgirl inte var helt klockrena.

Nu har antalet nummer dubblerats, och tyvärr kvarstår svagheterna. Efter två år är det fortfarande nästan helt omöjligt att förstå vad serien handlar om eller vart den är på väg. Lottie Person (Snotgirl) är ofta konfys över vad som pågår och vad som är verkligt, och jag som läsare känner likadant; att läsa Snotgirl känns som att befinna sig i en feberdröm där logiken är oklar och tankarna inbäddade som i bomull. På läsarsidorna skämtar O’Malley och Hung om hur obegriplig serien är och de sidorna är de bästa med serien, men inte blir någonting begripligare av det.

Att vara mystisk och bara antyda hemligheter är en ofta använd och effektiv aptitretare, men efter så här lång tid har min aptit nästan helt försvunnit. Och jag börjar dessutom irritera mig rätt rejält på skildringen av modebloggerskorna i serien. Om jag hade större tilltro än jag har nu om att det kommer finnas en poäng i deras ytlighet och ärligt talat obegripliga förkärlek för att umgås med personer som är egocentrerade, elaka och dryga vore det en annan sak, men nu känns det mer som en nidbild av de här människorna. Och jag tror inte det är meningen att jag ska tycka illa om huvudpersonen men det är svårt att låta bli.

Snotgirl - hotell

Jag kanske ger serien en chans till när det kommit fler nummer, men bara om jag råkar ramla över dem någonstans för mer är den inte värd.

Kan köpas hos bl.a.:

 

Frank Miller revisited: 300

300 - march

Första sidan sätter tonen

Mer eller mindre av en slump plockade jag fram Frank Millers serie 300häromdagen; jag tror inte jag har läst om den sen den kom ut i slutet av 90-talet, så det lilla jag kom ihåg från serien var rätt hopblandat med det jag kom ihåg från filmatiseringen: Hårdföra nästan nakna manliga krigare som är tuffare än du tuffa, och alltid beredda med en cool replik. Av handlingen i övrigt kom jag inte ihåg mycket.

Och det är inte så konstigt för det finns ingen handling; serien består verkligen bara av tuffa män som säger tuffa saker till andra tuffa män. Följt av en oherrans massa strider. såklart. Så för den som läser för handlingens skull finns inte mycket att hämta här eftersom det är en serie som endast finns till för stämningens skull.

300är en bagatell, men en ganska underhållande sådan. Frank Miller är väldigt tydlig på brevsidorna att serien är mycket påverkad av att han som liten såg filmen The 300 Spartans och att han ville berätta samma historia själv, och jag tror att det är ungefär så man ska nalkas serien: Den är en hommage från Frank Miller till den upplevelse han hade när han som ett barn såg filmen och det han fastnade för då. Allting ovidkommande som inte har direkt beröring med striden är utelämnat, som jag anar också är fallet med Millers barndomsminne av filmen.

Som serie fungerar det som sagt inte alls illa. Att läsa hela serien går fort, på sin höjd en halvtimme, och på den korta tiden hinner jag inte bli uttråkad av bristen på subtilitet. Millers nervösa teckningar och Lynn Varleys nedtonade färgläggning förstärker känslan av undergång. Kanske saknas lite av Millers vanliga flyt i berättandet eftersom sidorna ofta känns mer som posters än seriesidor, men det är iofs intressant att se när Miller går in för att teckna mer kontrollerat, för att frammana en känsla av hur disciplinerade Leonidas krigare är. Jag kan inte komma ifrån att se likheterna mellan Miller själv, vars serier alltid slitits mellan kontroll och anarki och som fungerat bäst när det rått balans, och Leonidas armé vars framgång grundas av den totala disciplinen men där de råa primitiva känslorna hela tiden bubblar under ytan och bara släpps fram när det är gynnsamt i striden.

300 - discipline

Disciplin

Summa summarum en något bättre serie än jag mindes den som. Mitt minne hade solkats av filmatiseringen som är alldeles för lång där jag efter att i början ha tyckt om den extrema stiliseringen snabbt tröttnade. Regissören Zack Snyder är också fruktansvärt usel på allt som ens luktar subtilitet, så när han försöker lägga till mer sidointriger (antagligen för att fylla ut tiden) blir det bara pannkaka. Så försök att glömma filmen när du läser serien; visserligen har filmens utseende stora likheter med serien och många repliker är tagna direkt från den senare, men det som fungerar i en serie man läser snabbt hemma behöver inte fungera lika bra som en långfilm på en storduk.

Sen tänkte jag bara nämna en liten detalj och den handlar om homofobi, någonting som Miller anklagats för flera gånger, också i samband med 300. Tveklöst har Miller en komplicerad inställning till homosexualitet, som att det saknas exempel på homosexuella personer i hans serier som skildras positivt, och att han definitivt kan använda ord som ”gay” som en förolämpning. Men det intressanta med Miller är hur han ofta framstår som kluven och som att han själv kämpar med motstridiga känslor, som hans inställning till vigilantism där serier som Daredevil191 (den där Daredevil spelar rysk roulette med Bullseye) står i skarp kontrast med inslag i exempelvis The Dark Knight Returns. När det gäller homofobin kan man peka på hans deltagande i AARGH(Artists Against Rampant Government Homophobia) som exempel på när han tveklöst anslutit sig till kampen för homosexuellas rättigheter.

Här i 300märks det tydligast på brevsidorna när han till en skribent som varit missbelåten med hur Leonidas arrogant har sagt om atenarna ”If those boy-lovers could found that kind of nerve…” skriver att självklart fanns det gott om homosexuella bland spartanerna och att Leonidas här är en hycklare: ” ‘Hypocrisy’ is, after all, a word we got from the Greeks.”, och att den som som tror att Miller sympatiserar med allt hans huvudpersoner gör och säger helt missuppfattat vad fiktion innebär.

300 - training

Träning

Kan köpas hos bl.a.: