The Man From the Great North

En inte helt korrekt överskrift, med tanke på att boken innehåller 1.5 äventyr med 1 man

Ibland händer det sig att en serieskapare blir så intimt förknippad med en av sina serier att alla andra glöms bort. För Hugo Pratt var den serien Corto Maltese, en serie så unisont hyllad av seriekritiker och omtyckt av läsare att hans andra serier sällan nämns, och det är synd eftersom det finns en del godbitar där. Men tyvärr är The Man From the Great North inte en av dem.

The Man From the Great North är en ganska kort sak (48 sidor) och med mycket lite text; det tar 13 sidor innan den första repliken yttras. Handlingen är både trivial och komplicerad: Jesuit Joe, titel- och huvudperson, är en man helt utan skrupler som ömsom mördar, ömsom hjälper de människor han träffar på när han driver fram genom Kanada. Mycket händer på sidorna men det behöver man i sanningens namn inte bry sig om eftersom Joe bara gör vad som faller honom in, och den inställningen kännetecknar också Pratts manus som känns som en improvisation, som om det skrivits i samma stund som han tecknat sidorna.

Seriesida

Ett tag trodde jag att det skulle visa sig finnas någonting mer i historien, när Joe stjäl en mountie-uniform han hittar och sedan spela med när andra tar honom för en kanadensisk polis. Med tanke på att Joe har en fransk pappa och en indiansk mamma och hur rasistiskt indianer behandlades, tillsammans med att Pratt definitivt inte tyckte om de koloniala tankesätten, vore det ju inte förvånande om det skulle visa sig spela en roll i Joes personlighet.

Men inte då; det finns ingenting som tyder på att Joes bakgrund spelar någon roll i seriens handling. Det närmaste det kommer är i en scen där Joe besöker en gammal präst som var den som lärde honom katekesen, men även här känns det mest som om Joes behandling av prästen är nihilism snarare än en protest mot en påtvingad religiös uppfostran.

Man skulle iofs kunna säga att bara det faktum att han har indianska anor och att han klär ut sig till mountie i sig är en kommentar till hur indianerna behandlades, men jag tror nog fortfarande att Pratt enbart såg serien som en chans att teckna det han just då kände för att teckna.

Och det finns ett helt okej, kanske till och med ett bra album, insprängt mellan pärmarna här. Det albumet har visserligen ingen djup handling eller personteckning, men när Pratt tecknar fritt blir det vackert och med en underbar känsla i illustrationerna, och det räcker långt även om det är lite för mycket meningslös action och för lite rena stämningsbilder. Problemet är bara att det albumet, som också är samma album som ursprungligen gavs ut 1980, inte är det album som nu finns tillgängligt på engelska.

The Man From the Great North har nämligen två inslag som ursprungligen saknades, och både två försämrar serien drastiskt:

  • 1984 påbörjade Pratt en uppföljare till serien, men efter ett 20-tal nya sidor avbröts publiceringen, och sen återvände Pratt aldrig till den, och den oavslutade serien ingår i albumet.  De nya sidorna är i samma stil, dvs ordkarga men proppade med action, så ingen förändring där, men tyvärr får vi också en förklaring till hur det första albumet slutade. Varför tyvärr? Det öppna slutet som låter läsarna själv fantisera om vad som egentligen hände är nog det i manuset (om det nu fanns något manus) som jag tyckte bäst om, så att komma med en uttrycklig förklaring av detsamma är enligt mig ett stort misstag.
  • 1991 gjordes en film av serien, och till filmen ombads Pratt göra storyboards. Dessa storyboards utvecklade också historien och förklarade mer av vad som hände, och i den här utgåvan har dessa storyboards lagts in i serien där de kronologiskt passar in. Mer bilder av Pratt låter ju lockande och nog är de spontana teckningarna snygga, men de förstör helt rytmen i serien, både på grund av att stilen är helt annorlunda och för att de klumpigt förklarar alldeles för mycket av vad som pågår. Det kanske fungerade i filmen, men eftersom en styrka i Pratts serier är att de lämnar så mycket till läsaren att fundera på själv förstör de här bara stämningen.

Storyboardsida

Så visst, som Pratt-beundrare är det roligt att även andra serier av Pratt än Corto Maltese översätts, men den här utgåvan har stora problem. Men det blir bättre om man när man läser den helt sonika hoppar över storyboards-sidorna och det andra albumet, för att senare när man läst det ”riktiga albumet” kanske återvända och läsa storyboardsen som sidokommentarer till serien snarare än något som ingår i serien per se, och det andra oavslutade albumet kan man vänta med något år eller två innan man läser, när läsningen av det första albumet hunnit sjunka undan. Enkelt, eller hur? 😉

Inside Mari

Ok, nu blir det en sån där känslig serie igen, som hela tiden ligger och balanserar mellan att vara riktigt sunkig och riktigt bra, och som jag kanske senare kommer ångra att jag tog upp här. Men hej och hå, let’s go!

Serien ifråga heter Inside Mari och är skapad av Shūzō Oshimi och börjar på ett sätt som vi sett i många andra japanska serier: En morgon vaknar titelkaraktären Mari hemma i sin egen säng men någonting är fruktansvärt fel, för den som vaknar upp inne i Maris kropp är istället mannen Isao, en ung hikikomori (dvs någon som dragit sig undan från samhället och huvudsakligen lever ensam instängd i sin lägenhet).

Isao har länge idealiserat Mari utan att känna henne eller ens veta vad hon heter; det sista han minns är att han kvällen innan sett henne inne i en butik där hon alltid handlar vid samma tid (och det är också därför han själv går dit vid den tiden), och att han följt efter henne därifrån. Sen minns han ingenting mer, innan han vaknar upp i hennes kropp den följande morgonen.

Som sagt finns det många japanska serier som leker med könen på liknande vis, både med humoristiska och/eller dramatiska följder. Här är det drama som gäller; jag tror inte det finns en enda skämtsamhet någonstans i de totalt nio albumen. Isao är förtvivlad över att Mari är borta, och att han kanske är ansvarig för det, och han plågas också av det som han ser som ett övergrepp mot henne att han blir tvungen att utan hennes tillåtelse klara av saker som att klä på sig, använda bindor under mensen, och så vidare. Yori, en klasskamrat med starka känslor för Mari, blir i sin tur Isaos förtrogna men hon är samtidigt arg och upprörd och anser att det är hans fel att Mari försvunnit.

Här finns förstås den där riskabelt sunkiga delen av serien: Det skulle mycket lätt kunnat bli en voyeur-serie av smygpornografisk typ där läsaren tillsammans med Isao får ”uppleva” hur det är att ha en kvinnlig kropp. Men Isaos förtvivlan över sin situation är så stark att det aldrig känns spekulativt, trots handlingen och trots att det finns extremt explicita scener; inte många, men de är alla en viktig del av handlingen och den psykologiska utvecklingen hos huvudpersonerna och upplevs aldrig (åtminstone av mig) som onödiga. Visst är det en gränsdragning där man kan ha olika åsikter, men för min del är serien rakt igenom respektfull mot Mari: Medan jag läste den var jag inte helt säker på det där sistnämnda, men efteråt var jag det :-)

Efter att alltid ha blundat varje gång han klätt på sig, gått på toaletten, duschat osv, inser Isao/Mari att han inte längre kan undgå att se vad han gör när han överraskats av månadens mens ute på stan och nu måste använda bindorna han just köpt.

Det är nämligen så att allteftersom jag läste märkte jag att Oishimi hade en mycket tydlig plan om vart han var på väg vilket inte alltid är fallet med japanska serier som på grund av sin följetongskaraktär kan förkortas/förlängas beroende på läsarintresset. Här däremot anar jag att serien nog blev precis så lång som den alltid var tänkt, och att även de scener som jag själv tyckte var på gränsen efterhand efterhand visade sig vara oundvikliga: Serien har en stark och tät psykologisk handling, och för att den ska kunna utvecklas som planerat behöver vissa saker inträffa.

Lite vagt uttryckt är jag rädd, men jag vill inte avslöja alltför mycket om vad som händer. I mycket korta ordalag är det här en blandning av psykologisk thriller, triangeldrama (Mari/Isao/Yori) och utvecklingsroman, och det fungerar alldeles utmärkt. När man väl läst klart hela serien vill säga för jag var som sagt definitivt skeptisk här och där till att Oishimi skulle ro i land det hela :-)

Lättsamt är det inte utan tvärtom ibland rejält deppigt pga den dystra tonen, men det är ändå med en känsla av hopp och optimism som serien slutar. Oväntat men mycket välkommet; innan jag läst den sista volymen tänkte jag att det nog inte skulle bli en recension eftersom serien visserligen hade sina poänger (inklusive traditionella men bra teckningar) men att det fanns alltför mycket tveksamheter. Men ”It ain’t over till it’s over”!

Faktum är att jag för några år sedan läste den första (kanske de två första, inte helt säker) volymen av Oishimis The Flowers of Evil, men att jag inte fortsatte eftersom jag tyckte att den verkade alldeles för dyster och att den gottade sig i psykologiskt sårbara personers elände. Men nu är jag smått sugen att göra ett nytt försök för kanhända även den visar sig vara någonting annat när jag väl läst hela serien.

Alack Sinner: Höga berg och djupa dalar

Det är inte ofta jag läser en serie som bitvis är så suverän men där samtidigt andra delar är så komplett inte i min smak som i José Muñoz (bild) och Carlos Sampayos (manus) Alack Sinner – The Age of Innocence. En nästan mytisk serie som de två argentinarna publicerade i diverse olika europeiska magasin från mitten av 70-talet och framåt, och som det faktiskt finns en hel del utgivet av på svenska tack vare Epix/Medusa. Men här är det alltså frågan om en amerikansk utgåva från IDW, i vad som är tänkt att bli en komplett publicering av serien när den andra delen (Alack Sinner – The Age of Disenchantment) så småningom dyker upp.

För den som inte läst någonting av Muñoz/Sampayo förut så är nog det första som slår en teckningarna: Muñoz har en svärta som få, och i kombination med hans expressionistiska stil blir det anslående. Ibland blir det så extremt att det blir svårt att tyda, men fascinerande är det. Det finns tydliga drag av tecknare som italienska Hugo Pratt eller argentinska Alberto Breccia, men Muñoz är lätt att känna igen när man en gång sett hans serier.

Sinner som polis

Så lätt igenkännlig är han att när amerikanska superhjälteteckaren Keith Giffen på 80-talet läste honom och blev så inspirerad att han lånade kanske väl mycket av Muñoz teckningar blev det en smärre skandal i serievärlden eftersom lånet var så uppenbart. Jag har ju ingenting emot att man lånar och mixar från andra, men problemet här var nog mest att Giffen fick mycket beröm för sin personliga stil men han sa inte flasklock om inspirationen från Muñoz…

Men nog om Muñoz, vad med Sampayos bidrag, dvs manusen?

Jodå, de håller hög klass de med. Den här samlingen utgår från den interna kronologin i serien, dvs i den ordningen episoderna utspelar sig, istället för att vara i publiceringsordning. Så i början hänger Sinner på Joes bar (som också finns som en egen serie med samma namn) och berättar om när han jobbade som polis, för att senare i boken jobba först som privatdeckare och sen som taxichaufför. Det är historier där huvudpersonen snarast är New York, det New York som på 70- och 80-talet var så skitigt och hårt drabbat av kriminalitet som skildras. Och det känns som om staden hela tiden svettas; det är varmt, instängt och ärligt talat eländigt för hela slanten.

Historierna är inte precis klassiska pusseldeckare och Sinner har inte mycket till övers vare sig för poliser eller privatdeckare (inklusive sig själv); om något sympatiserar han närmast med de kriminella, åtminstone om de kommer från de fattigare delarna av staden. Och många av historierna bryr sig inte mycket om whodunnit osv; de är mer av karaktärsstudier av människor Sinner träffar på, som boxare på uppgång/dekis och andra minst sagt klichéartade personligheter när det gäller skitiga privatdeckarberättelser.

Men klichéerna fungerar, inklusive den gigantiska klichén som New York utgörs av; det är den ofta skildrade versionen av New York som en symbol för civilisationens sammanbrott som vi får följa i en svartsynt helvetesskildring. Jag gillar det skarpt, trots att jag ofta föredrar renare teckningar än Muñoz stil; det är så skickligt gjort och med så mycket stämning att det bara är att kapitulera.

Det var de höga bergen, så var är de djupa dalarna?

Well, det finns två dalar egentligen:

  • Först och oviktigast är det den fysiska utgåvan. 400 svartvita sidor för $30 är helt OK som pris och trycket är bra, men pappret är verkligen undermåligt. Det är förvånande eftersom IDWs utgivningar av europeiska serier hittills alla haft utmärkt papper (trots några missar i reproduceringen på en del volymer), men här är det ett relativt grovt papper som jag betvivlar kommer undgå tidens tand. Synd, men jag kan stå ut med det.
  • Det som inte är lika lätt att stå ut med är hur mycket sämre de sista episoderna är, när Sinner jobbar som taxi-chaufför. Det finns egentligen inget skäl till att yrket i sig skulle göra historierna sämre, men jag tyckte det var riktigt svårt att komma igenom några av dem. Och egentligen börjar det lite innan, när seriens skapare dyker upp i ett meta-avsnitt medan Sinner fortfarande är privatdeckare. Det avsnittet är visserligen lite småskoj och jag trodde att det bara var en kul grej de gjorde, men efter det avsnittet kändes manusen mycket mer ofokuserade. Politik kommer in och uttalad samhällskritik, men problemet för min del är att Sampayo som diskbänksrealist är mycket skickligare än som politisk tänkare. Det blir svamligt och tyvärr obegripligt, och även Muñoz teckningar tappar i kvalité när expressionismen långsamt förbyts i rent kaos och förlorar sitt fokus. Men det kan nog vara att när jag inte uppskattar manuset så blir jag heller inte lika imponerad av Muñoz, orättvist nog 😉

Så läs för allt i världen den här serien, det förtjänar den, men den första halvan är överlägsen den andra. I mitt tycke alltså, men jag kan mycket väl tänka mig att andra kanske uppskattar de senare episoderna där världens konturer löses upp. Och jag undrar verkligen hur nästa samling kommer bli!

Sinner som taxichaufför

En veckas serier

Hoppsan! Glömde visst att posta den här när jag skrev den förra veckan så kronologiskt hör den hemma innan recensionen av de historiska 91:an-serierna :-)

Jag tänkte att som lite omväxling skulle jag idag ge en liten titt bakom kulisserna och lista vad jag egentligen läser i serieväg en vecka, så därför har jag skrivit upp allting som passerat förbi mina ögon de senaste 7 dagarna. Någon/Några av dem har jag redan skrivit om eller kommer att skriva om, men det mesta jag läser blir det inga inlägg om. Antingen för att det inte passar just nu (om det till exempel är en ännu inte avslutad serie), för att jag ännu inte hunnit skriva, eller för att jag inte tycker mig ha någonting intressant att säga (kan vara både bra och dåliga serier). Så, lista med mini-kommentarer:

  • Venice: Tanighuchi-bok från Louis Vuitton där huvudpersonen spankulerar runt i Venedig och skapar akvareller. Mycket vacker men onekligen andefattig jämfört med andra serier av Taniguchi med spankulerande huvudpersoner. Eventuell recension senare.
  • Baking with Kafka: Tom Gaulds senaste samling med skämtserier från The Guardian. Givetvis rolig men en bok mycket lik fast inte riktigt lika bra som You’re All Just Jealous of My Backpack, så jag skippar nog recension.
  • Minnen från framtiden: Linda och Valentin-nostalgi, redan recenserad.
  • Nola’s Worlds: Fransk barnserie med utmärkta teckningar om en fantasifull flicka som bor i en liten stad där hon upptäcker att någonting mycket underligt pågår, där personer från sagor dyker upp i verkliga livet och där vesslorna inte är vad de borde… 400+ sidor bra underhållning som jag kanske kommer recensera beroende på tid.

Object Lesson: En till fransk barndomsskildring men mer vardagsrealistisk, om Jean-Pierre, född i Paris men nu nyinflyttad på landet. Bra och tonsäker i genren ”ung pojke upptäcker livet” med allt vad det innebär på landsbygden. Kanske recenserar tillsammans med Nola’s Worlds om jag gör ett inlägg om franska serier om barndomen.

  • Natty: Mer franskt, den här gången två album ren fantasy om en prinsessa som vägrar att gifta sig med den av föräldrarna utvalde och därför tvingas fly till stadens nedre delar och där lär känna de vanliga människorna. OK, men väldigt mycket klichéer så tji recension för denna.
  • Okheania: Ännu mer fransk fantasy, om en värld som i princip bara består av ett stort hav som egentligen är lövverken hos gigantiska träd under ytan. Cool idé, inte oävna teckningar, men rätt trött manus och ännu inte avslutad (eller åtminstone ännu inte alla delar översatta), så ingen recension.
  • Samaris: Schuiten/Peeters första bok om de obskyra städerna i nyutgåva. Snyggt tecknad, såklart, men eftersom jag  nyligen skrivit om andra album i samma svit så skippar jag den här.
  • 91:an30-åriga kriget & Skånska kriget: Recension kommer.
  • Sherman’s Lagoon/Sigges lagun & Dilbert: Tre samlingar Sigge, två Dilbert, och eftersom det är serier som jag dels redan skrivit om, dels inte själv ändrat åsikt om (se länkade recension för vad jag tycker), och dels aldrig förändras på något sätt så finns det inte mycket att tillägga!
  • Rolf Gohs – Ett tecknarliv: Tänker inte recensera den men för den intresserade innehåller den Dödens fågel, två tidiga Mystiska 2:an, och Barnkorståget.
  • Jimmy’s Bastards 1-4: Garth Ennis gör James Bond-kopia. Småkul men ännu inte avslutad och uppenbart en ren bagatell så vad gäller recension: Prognosis Negative.
  • Anna och Frogga: Redan recenserad.
  • Läderlappen – Den återuppståndne: En källarförrådsrensning uppenbarade ett antal svenska serietidningar som jag blev sugen på att läsa igen, för att se hur det kändes att läsa så klassiska superhjälteserier i deras första svenska utgåvor. Hittills har jag bara hunnit med den här, dvs första delen av fyra i Frank Millers The Dark Knight Returns, men när jag läst de övriga tre och också Väktarna 1-6 (dvs Watchmens svenska serietidningsutgåva) och Daredevil-tidningen med Frank Millers version så är det inte alls omöjligt att det blir ett inlägg om dem.
  • Little Orphan Annie 14 – Sunshine and Shadow – 1948-1950: Hade inte alls tänkt läsa den här redan; den dök upp i fredags och jag har ett antal andra böcker före i kön. Men så råkade jag slå upp första sidan och hux flux var halva boken läst. Ska vänta med resten men det är jäkligt bra historier även om de här åren inte är lika bra som det klassiska 30-talet. Recension? Nja, har skrivit om serien så många gånger redan att det nog dröjer ett tag tills nästa gång.
  • The Bloody Cardinal: Richard Salas senaste. Har inte läst klart hela men som alltid fascinerande teckningar och ett oerhört kompakt och pulpigt manus. Recension: Kanske.

En veckas serieläsning sålunda. Eftersom det bara blev en roman under tiden (visserligen en av Alastair Reynolds så den tog sin lilla tid)  så borde jag hunnit med mer serier än vanligt, men eftersom jag fastnade för en för mig ny tv-serie (The Good Place) som tog sin rundliga tid att komma ikapp med samtidigt som jag fortfarande ser om Twin Peaks första två säsonger innan jag ger mig i kast med den tredje, plus att andra serier jag följer kom med nya avsnitt, så blev det nog ungefär lika mycket serier lästa som det brukar. Fast ingenting från Japan, men där brukar det förstås bli så att om jag läser någonting så handlar det ofta om tusentals sidor så då blir det inte mycket annat läst de veckorna :-)

Och apropå förhandstips om kommande recensioner: Jag har också läst Alack Sinner-samlingen för några veckor sedan men ännu inte skrivit något om den men det kommer garanterat, och kanske några ord om Garth Ennis Hitman-biserier med Sixpack också.

Harold Gray vs bokbål & äkta män

Ärkekonservative Harold Gray var inte precis en vän av censur, inte ens av någonting så vulgärt som serier:

Och inte heller någon anhängare av bokbål sådär i största allmänhet:

”Hitler’s helpers!” får nog betraktas som en ganska grov förolämpning, bara 5 år efter andra världskriget…

Båda bilderna från den senaste Little Orphan Annie-samlingen som även om serien inte är riktigt lika bra som de bästa åren på 30-talet fortfarande fortsätter att suga in mig i de långa och noggrant berättade historierna. Och herre min je vad många irriterande äkta män det finns i Grays serier! Annie träffar på en hårresande mängd makar som antingen är alltför lata och självgoda för att bidra med en cent till sina fattiga familjer eller som är regelrätta hustrumisshandlare. Bara i den här samlingen finns tre praktexemplar:

  • Jeb Jitters, en latmask som inte jobbat på många år med diverse olika undanflykter som ett ont knä (som inte hindrar honom från att dansa) medan hans hustru Flossie sliter hårt för de båda på deras lilla bondgård.
  • Dan Drift som likaså undvikit att jobba eftersom han hela tiden väntar på det stora lyftet, det där triviala men välbetalda jobbet som han känner att han förtjänar. Vilket han absolut inte gör; det enda vi vet om hans tidigare arbetshistoria är att hans inkompetens förorsakade hans svågers företag att konkursa. Hans fru Daisy däremot jobbar heltid och tar dessutom hand om deras åtta barn; den äldsta är åtta år så Daisy är när Annie flyttar in hos dem mycket sliten.
  • Kapten Krok (!), förnamn Johnny, som lämnar sin hustru Lena att dö när hon är sjuk men som snabbt återvänder för att sno åt sig pengarna när Lena  (med Annies hjälp, såklart) överlever och öppnar en framgångsrik restaurang.

Annie genomskådar dem alla men vad gäller de två första männen utan några egentligen tecken på framsteg; de är fortfarande lika lata men som Annie (och läsaren) konstaterar är de åtminstone vänliga och till deras försvar tar de utan att tveka hand om föräldralösa Annie när hon flyttar in hos dem. Fast det är klart, det är fortfarande fruarna som får se till att det kommer mat på bordet…

Den hustrumisshandlande Kapten Krok däremot går det mindre bra för, och i sann Gray-anda dör han givetvis en gruvlig död då han faller på eget grepp. Jag skulle nog tro att det dör väl så många skurkar i Little Orphan Annie som någonsin i Dick Tracy, och helt klart anser Gray att dödsstraff är fullständigt nödvändigt. Eller lite vigilante-rättvisa, om polisen inte kan sätta dit dem.

Och sist en liten utvikning till :-) Gray är inte en naturligt skicklig tecknare men han utnyttjar verkligen sina resurser maximalt. I den här boken är min grafiska favorit familjen Drift med de åtta barnen: Alla döttrar och alla med exakt samma extremt lätt-tecknade och omisskännliga frisyr. Varje gång en hop av systrarna är med i serien kan jag inte låta bli att le åt dem och hur Gray tecknar taggbuskarna:

När vi lämnar familjen finns det 11 systrar och jag kan inte låta bli att tycka synd om Daisy Drift