Serienytt.se – Fem Från Förr
|
 Postat av Simon, fredag 2012 04 13 
Som jag utlovade igår (yay?) en till kort recension av en uppriktigt sagt dålig, för att inte säga usel, serie: Before the Incal, skriven av Jodorowsky och tecknad av Janjetov.
Först en kort bakgrund: Den ursprungliga serien om Inkalen, kallad kort och gott The Incal (om vi håller oss till engelska titlar), har jag skrivit om förut. Det är en framförallt inledningsvis riktigt bra sf-serie av klassiskt europeiskt märke, med underbara teckningar av Moebius. Mot slutet blir det alltför mycket new age-flum och fåniga juveniliteter av Jodorowsky för min smak, men Moebius elegans gör det till en mycket läsvärd serie rakt igenom. Men i och med framgången för serien fick Jodorowsky för sig att skriva fler serier som anknyter till Inkalen, och med tiden har det blivit rätt många. Som dagens bok som handlar om John DiFools liv före det att Inkalen utspelar sig.
Det här var första gången jag läste den här serien. Jag har sett att serien funnits, men tidigare fanns det på engelska bara en horribel utgåva i tidningsformat som liksom den svenska utgåvan av Inkalen drabbats av en förödande trist ”modern” färgläggning, och dessutom mycket okänsligt censurerad där all nakenhet tecknats över. Men nu har alltså Humanoids gett ut alla sex franska albumen i en systerbok till deras tidigare bok The Incal: Samma fysiska format, samma färgbakgrund på omslaget, samma typ av kassett för boken, samma utmärkta idé att bibehålla originalfärgläggningen, samma icke-censur, samma (tyvärr) dyra pris. Så nu eller aldrig borde jag läsa serien.
 Från den tidigare engelska utgåvan Men aldrig hade varit ett bättre val. Som jag nämnde tycker jag att Jodorowsky har en hel del brister som manusförfattare, och här visar han sig från sin sämsta sida. Boken är full med barnsliga detaljer, som om den var skriven med en läsare i åtanke som tycker att det roligaste som finns är plumpa referenser till sex, fekalier och annat. Historien saknar mestadels helt styrsel där första albumet känts som om det skrivits med enda baktanken att så snabbt som möjligt få med minst en referens till varenda person av betydelse i The Incal, medan det sista är ett lika hafsigt försök att plötsligt knyta samman allt som hänt i de sex albumen för att ge en bakgrund till det som senare händer i The Incal. Och eftersom det är uppenbart att The Incal aldrig skrevs med någon större plan i åtanke känns det extremt påklistrat när saker som John DiFools besök hos prostituerade i den senare boken här plötsligt förklaras ha en djupare innebörd.
Om man pratar om andra exempel där man försökt att i efterhand förklara att det som hände i ett tidigare verk egentligen berodde på någonting annat så har vi som ett exempel på hur man gör det bra (i den mån det går; personligen tycker jag att idén är rätt suspekt) Orson Scott Cards böcker om Ender Wiggin. Som ett exempel på en adekvat hantering har vi Isaac Asimovs senare Stiftelse-böcker; problemet med dem är att de känns ganska menlösa, men jag kan inte klaga på hur Asimov fått ihop det rent logiskt. Before the Incal är så mycket mer misslyckad att det är sorgligt. Det hänger inte ihop logiskt, det gör om något den tidigare boken sämre, och inte ens teckningarna är särskilt lyckade.
 Janjetovs allra första sida som inte ser så pjåkig ut, men det är antagligen den sida som mest arbete lagts ner på (från franska originalet eftersom min scanner inte är tillräckligt stor för Humanoids engelska utgåva) För även om Janjetov värvades av Jodorowsky för att den senare tyckte att den tidigares teckningar påminde om Moebius och var drivet gjorda så tycker jag att det snarare är ett problem med likheterna. Vad det känns som är en sämre kopia av Moebius istället för en individuell tecknare med sin egen stil. Moebius linjer är mycket vackra och eleganta; Janjetovs efterapning saknar däremot elegansen, och hans teckningar pendlar också på ett besynnerligt sätt mellan tunnare linjer och mer grova, ibland i samma ruta. Sidorna känns också tunga och otympliga, till skillnad från Moebius som är lätta som luften. Han har också svårt att få John DiFool att se konsistent ut: Ibland är det svårt att känna igen honom från en sida till en annan.
Min känsla är att i början så försöker Janjetov helt enkelt teckna så likt Moebius han bara kan, med tråkigt resultat. Efterhand börjar han slarva och då blir det varken hackat eller malet, med våldsamt växlande kvalitet på linjer och annat. Det blir aldrig riktigt dåligt men heller aldrig riktigt bra, med en stil som aldrig känns helgjuten. Dessutom saknar han Moebius förmåga till intressanta sidkompositioner; alternativt har Jodorowskys manus på den fronten blivit drastiskt sämre sen The Incal. Men The Incal hade utseendet av en typisk Moebius-serie så jag tror nog att Jodorowsky lämnar sånt åt artisten 
 En senare sida av Janjetov Så trots en på ytan mycket elegant bok är det här inte någonting jag kan rekommendera egentligen, men om man verkligen vill läsa mer om Inkalen är det här så bra som den här serien någonsin kommer se ut; den elogen måste jag trots allt ge Humanoids Before the Incal.
Postat av Simon, torsdag 2012 04 12 Lite deppigt det här; det känns som om de senaste serierna jag har varierat i kvalité från Usel till Ganska OK, och då kan det bli lite si och så med uppdateringslustan här. Men om inte annat kan jag ju se det som att jag gör andra läsare en tjänst: Ni behöver inte läsa dem eftersom jag redan gjort det :-/
 Ett av minst fyra olika omslag till #10 Så mot grottekvarnen, och idag blir det den sämsta av serierna jag tänker på: The Last Phantom, ett försök av förlaget Dynamite Entertainment att för sjuttielfte gången göra en amerikansk serietidning med originalserier om Fantomen, den vandrande vålnaden. Jag skrev om den redan när det första numret kom ut, och gillade den definitivt inte då. Nu har det kommit fler nummer, och jag har läst de 10 första för vem vet, det kanske bara skulle ta några nummer för serien att få upp ångan?
Meeeeeen nej, det var genomgående uselt. Jag klagade redan då på Eduardo Ferigatos stela och uppriktigt sagt urtrista teckningarna, och på Scott Beattys manus som kändes som ett desperat försök att göra Fantomen till en superhjälte stöpt i exakt samma form som alla andra ”realistiska” varianter från de senaste decennierna: Mördad familj, mörkare stämning, och nu är det hämnd som gäller!
Till det kan jag nu också tillägga att Beatty inte klarar av att hålla ihop en historia över flera nummer. Det är hattigt och bitvis obegripligt, med en huvudperson som kastar sig mellan kontinenterna utan att någonsin avsluta någonting. Döda några personer här (för den här Fantomen har givetvis inga hämningar mot att döda skurkar eftersom det gubevars ska vara realistiskt! Mörkt! Hääämnd!), åka båt och slåss mot några pirater, landstiga och mosa några bovar i USA, åka hem till Bengali och träffa Guran, och så vidare.
 Sista natten med gänget? Här någonstans blir jag också förvirrad av att jag faktiskt inte förstår riktigt hur den här Fantomen hänger ihop med Lee Falks; är det samma, är det sonen (det är vad det verkar som), är det något annat? Guran, Hero, Devil finns alla med men det antyds att de egentligen är någon slags återanvända namn som Fantomen alltid har på sina följeslagare (åtminstone djuren). Inte för att det egentligen spelar någon roll, men det känns definitivt rörigt snarare än spännande, precis som hela serien för den delen.
Att tidningen sen också har lånat några av de sunkigaste idéerna från exempelvis Image när de var som värst med drösvis alternativa omslag för varenda nummer (Samla dem alla!), alltför dyra nummer ($4 för 20 sidor är löjligt), och dessutom med omslag vars teckningar inte alls ger en rättvis bild av innanmätet känns tyvärr helt självklart.
Fantomen som serie var bäst när den låg närmast pulpen, dvs de tidiga årens dagstidningsversion. Det skulle vara roligt om någon skulle våga sig på att kanske titta lite närmare på den versionen och inspireras istället för att göra som alltför många andra nylanseringar som alla envisas med en mörkare och mer ”vuxen” version av karaktären, som otaliga försök med The Shadow (där den enda bra versionen var Andy Helfer & Kyle Bakers suveräna omtolkning på 80-talet), Prins Valiant (Marvels version som trots allt hade en del kvalitéer), med flera. Eller varför inte en radikal omtolkning? Kanske en ljus och mer lättsam version (som den tidiga serien)?
Eller för den delen, varför inte försöka göra en ny bra serie utan att använda någon gammal karaktär som bara känts trött det senaste halvseklet?
Postat av Simon, måndag 2012 04 09 
Breathe Deeply är ett drama om etik och personligt ansvar. Två pojkar, Sei och Oishi, blir båda förälskade i den hjärtsjuka Yuko, och när hon dör efter att hjärtat till slut gett upp innebär det att Sei och Oishis livsbanor är utstakade: De ska se till att ingen mer ska behöva råka ut för det som Yuko gjorde. Sei ger sig in på ingenjörens bana för att framställa ett fungerande konstgjort hjärta, medan Oishi istället riktar in sig på att klona nya organ.
Men det är inte som vänner de jobbar, tvärtom anser Sei att Oishi är inne på fel spår av etiska skäl eftersom Oishis lösning kommer att kräva att en levande organism offras för att en annan ska leva, medan Oishi å sin sida anser att Sei hänsynslöst försöker tvinga på alla andra sina åsikter. Inklusive Yuko, för när hon förstod att hon snart skulle dö var hon redan hopplöst kör i Sei och ville inte göra honom besviken.
Breathe Deeply undgår inte att falla in i klichéernas värld; det räcker inte med det känslomässiga och etiska dramat, utan skaparteamet Yamaki Doton drar också in en karriärsugen forskare, en amoralisk sjukhuschef, och en del andra personer för att addera en mer händelseinriktad spänning. Det är lite synd för den intellektuella spänningen räcker gott, och till exempel kidnappningshistorien mot slutet känns mest irriterande eftersom jag är mycket mer intresserad av moraldiskussionerna än kidnappningen (som dessutom har en given utgång, med tanke på seriens tydliga riktning).
Så utan skavanker är boken inte; teckningarna är bra, kanske till och med mycket bra, men här och där ganska murrigt återgivna, och ibland blir serien också lite väl otydlig med vad som egentligen händer av både tecknings- och manusmässiga skäl. Men de positiva sidorna överväger utan tvekan. Breathe Deeply är också lagom lång så den hinner aldrig upprepa sig: 472 sidor i ett något större format än manga vanligtvis har, och sen tar det slut precis när det känns rätt.
Så det blir ett tydligt Yay! till Breathe Deeply: Jag gillar den här typen av serier; avslutade i en tjock bok, och dessutom gillar jag verkligen sådana etiska thrillers, och sådär värst vanliga är de ju inte
 En tillbakablick (från japanskan; den amerikanska boken är lite svårscannad...)
Postat av Swecomics, fredag 2012 04 06 
I början av 1960-talet lanserades Fantomen som serietidningsfigur i USA och nu har Hermes Press börjat med en förtjänstfull återutgivning i snygga samlingsvolymer.
”The Phantom, the complete series #1” innehåller nr 1-8 av den amerikanska serietidningen ”The Phantom”, utgiven på förlaget Gold Key åren 1962-64. Det är en mycket läcker bok som, förutom att den är en självskriven del av Fantomensamlingen, också berättar om en intressant period i amerikansk serietidningshistoria.
Efter att pedagoger och psykologer under 50-talet utdelat upprepade rallarsvingar mot de amerikanska serietidningarna så knäade branschen, Serietidningarnas glansdagar då man på både gott och ont kunde sälja serietidningar som smör i solsken var obönhörligen över.
Men utgivarna hade lärt sin läxa och letade efter nya grepp. Förlaget Gilbertons hade skördat framgångar med sin titel ”Illustrerade Klassiker”, som byggde på att återuppliva äventyrshjältar av den klassiska skolan i modern serietidningsform. Visst hade även denna titel fått utstå kritik, men den hade till skillnad från många andra serietidningar ändå stått rycken.
Därför var det knappast en slump att flera andra förlag också letade på klassiska äventyrsfigurer och gav dessa en snygg förpackning i form av målade omslag, helt avslutade historier och snygga färger på bra papper.
Gold Key var ett av dessa förlag och förutom Fantomen satsade man bl.a. på Tarzan.
Därtill hade man produktion av diverse barn- och science fiction-titlar. Många av dem kom från filmens eller TV:s värld – vilket säkert också var en medveten överlevnadsstrategi!
I Sverige känner vi igen många av Gold Key-titlarna från Williams Förlags utgivning. Det var bl.a. Tarzan, Korak – Tarzans son, Dr Solar – Atommannen, Magnus – Robotarnas överman och många andra.
 Avvikande stilar. I exemplet högst upp en realistisk tiger. I ruta två tycks Fantomen däremot slåss mot en teddytiger! Fantomenserierna i denna utgivning är tecknade av Bill Lignante. Lignante hade prövat på dagspressversionen av Fantomen omedelbart efter Wilson McCoys död, men ersattes snart av Sy Barry. Istället fick alltså Lignante ta hand om Gold Key-verisonen av serien. Lignante är ojämn i stilen, ibland är det kantigt och stelt men lika ofta realistiskt och snyggt.
Han drog sig inte heller för ett par kontroversiella grepp – Fantomens öron syns ”bula ut” under huvan och i en bild ser vi t.o.m. Fantomens ögon (när han spanar in Diana)!
Färgerna och den grafiska utformningen hjälper upp kvaliteten en hel del och här får vi säga att svenska Semic gjorde dessa serier en björntjänst när de publicerades som svart/vit utfyllnad i tidningen X9 i början av 70-talet. Denna typ av serier mår bäst av att läsas i sitt ursprungliga sammanhang.
Det är också precis så som Hermes presenterar dessa tidningar. I snygga färger och med George Wilsons dramatiskt målade omslag som extra clou! Tack Hermes!
Postat av Simon, onsdag 2012 04 04  Omslaget till Kick-Ass 2s tidning nr 1; som alla ungdomar/barn i serien saknar Kick-Ass helt och hållet höfter  Ja, vad ska jag säga? Jag antar att jag får skylla mig själv: Att läsa Mark Millar vet jag ju är plågsamt efter att ha gett mig på hans serier alltför många gånger. Men nu är det trots allt så att Kick-Ass, hans serie gjord tillsammans med John Romita Jr., hade en del poänger. Förvisso var mycket av förtjänsten Romitas, med tanke på de väldigt snygga teckningarna, men även manuset hade sina ljusa stunder. Visst var det som alltid med Millar ett frossande i våld, men för en gångs skull balanserades det av en viss empati för personerna i serien, och dessutom var idén med en realistisk superhjälte, där realism innebar en kille som klär ut sig i trikåer och börjar bråka med ligister inte så dum.
Nu är det dock frågan om uppföljaren, Kick-Ass 2, och i och med den bevisar Millar igen att han är en suveränt trist serieskapare; inte ens när han gör en fortsättning på sin egen serie blir det bra. Jag hade nog trott att hans massakrerande av andras serier som han tagit över, typ Ellis The Authority (länkad till härovan), till en del berodde på prestationsångest, men här visar han att det inte är det som är problemet. Jag har nämnt förut att han ibland har helt OK grundidéer men att han (nästan alltid) är oförmögen att utnyttja dem på ett bra sätt. I och med Kick-Ass första del var allt krut bränt, så del 2 består bara av extra allt: Mer våld, mer superhjältar, mer svordomar, mer våldtäkter 
 Skillnad mot valfri annan Millar-serie: Nada. Det känns helt enkelt väldigt trött och meningslöst. Det som förut kändes åtminstone lite fräscht är nu utraderat i och med att den glädje som trots allt fanns i den första ersatts av att allt går åt helvete för alla inblandade i en typiskt Millar-nihilism , och vad värre är så har hela tanken med en realistisk (nåja) serie försvunnit. Till den redan förut misstänkt klassiskt superhjälteartade Hit Girl (som jag delvis gillar men som samtidigt kändes malplacerad i första delen, med tanke på att det inte är någon egentlig skillnad på henne och en karaktär som Frank Millers Elektra) ansluter nu exempelvis en gigantisk rysk kvinnlig livvakt som hade kunnat vara med i vilken Punisher-serie som helst. När sen hela New York hyllar superhjältegruppen som Kick-Ass är med i, till polisens förtrytelse, är förvandlingen klar: Kick-Ass 2 är inte på något sätt längre ens en på ytan subversiv superhjälteserie utan bara en i mängden, skriven av en Mark Millar i gammal dålig form. Kanske är det bara mitt missnöje som gör det, men jag tycker inte heller Romita är lika bra här. Jag saknar de precisa teckningarna, och i och med att handlingen här har betydligt mindre glimt i ögat så känns det ibland rentav konstigt med de gummiartade figurerna som är så typiska för Kick-Ass.
Så även om man som jag tyckte att Kick-Ass inte var så dum, framförallt med tanke på att Millar var inblandad, så rekommenderar jag att man inte läser Kick-Ass 2. Den utlovade Kick-Ass 3 vill jag helst inte tänka på.
|
|
Senaste kommentarer