Tokyo Tarareba Girls

Tokyo Tarareba Girls 8 - cover

Ahhh, äntligen en riktigt bra serie som dessutom bjuder på ett rejält tuggmotstånd: Tokyo Tarareba Girls av Akiko Higashimura, nio volymer om en trio ogifta kvinnor vars huvudsakliga vardagsnöje är att tillsammans gå ut på krogen och beklaga sig över hur hopplöst det är att hitta en man/potentiell make i Tokyo när man passerat de 30. Tänk er Bridget Jones och hennes väninnor; lika roligt som Helen Fieldings roman men kryddat med en stor dos sorg och ilska.

Och det är det senare som gör serien så bra. Humorn är oftast klockren och definitivt av det råare slaget; alla i trion men framförallt huvudpersonen Rinko tenderar att så gott som alltid bli rejält full och hon är inget vidare på att hantera  det. Om det varit allt skulle jag varit nöjd med serien men sen finns alla de andra delarna, de som hela tiden kämpar mot varandra.

Som den manliga huvudrollen Key. Första gången han dyker upp räknar jag med att han ska vara en Mark Darcy-kopia, och visst är han extremt snygg och eftertraktansvärd, men när han liksom Darcy talar klarspråk med Rinko är det med rejäla gifthullingar. Han är tvär, aggressiv, och frammanar inga känslor förutom sorg och ilska hos Rinko. Att han dessutom är mycket yngre än Rinko gör situationen än svårare för henne, och serien igenom är det aldrig uppenbart hur han är tänkt att uppfattas. Har han rätt i sin kritik av hur Runko och hennes vänner spenderar sin tid (han avskyr att de slösar bort sina liv med sitt drickande och skvallrande istället för att göra någonting åt sin situation)? Han skulle kanske kunnat vara ett exempel på klichén med en på ytan hård men ändå charmerande man som bara behöver den rätta kvinnans kärlek för att mjukna, men därtill är han alldeles för kantig.

Tokyo Tarareba Girls - Key

Key kritiserar, men har han rätt?

Eller ta Rinkos vänskap med sin unga assisten Mami. Rinko arbetar som manusförfattare för tv-serier på webben (hm, finns det något svenska namn för detta; webb-serier leder mina tankar helt fel, speciellt på den här bloggen?), och det går okej men utan att vara en succé. När Mami en dag får chansen att skriva några avsnitt visar hon sig vara överlägsen, och hon är dessutom mycket mer professionell, bättre på att hantera privatliv vs arbetsliv, och trots att han är så ung och verkar så naiv är hon betydligt mognare än Rinko. De är vänner, men det är Mami som måste ta hand om Rinko snarare än tvärtom, någonting som bara gör Rinko än mer deprimerad.

Och det som mest av allt gör att serien hela tiden känns som om den kränger än hit, än dit, på ett alldeles strålande sätt och som gör att jag ömsom älskar den, ömsom känner mig rejält irriterad, är Akiko Higashimura själv. I de små korta bonusserierna längst bak i varje volym får vi läsa om varför hon skapade serien: Hon är själv ogift och har ett antal väninnor som är förebilder för seriekaraktärerna, och hon gjorde serien för att hon höll på att bli vansinnig över hur det enda de pratade om var hur de skulle få tag på en make men att de aldrig gjorde någonting för att ändra på saken förutom att diskutera tänk om-scenarios (både Tara och reba i titeln betyder just ”tänk om”). Själv skriver hon att det är självklart inte så att det enda som spelar roll i en kvinnas liv är om hon blir gift eller inte, men att serien är skriven både som en hyllning och en attack på dem som resonerar så utan att själv ha hittat någon. Och den spänningen, dvs en författare som samtidigt älskar och frustreras av sina karaktärer ger serien liv.

På vägen lyckas serien också kanske bättre än någonting annat jag läst, i både sig serie- och bokväg, skildra otrohetsaffärer och hur även snälla och eftertänksamma personer kan hamna där, och hur svårt det kan vara att slita sig från ett ex.

Tokyo Tarareba Girls - tara+reba

Tara och reba dyker upp

Man får sig också till livs ett överflöd hallucinationer där huvudrollerna spelas av lite torskmjöke (på japanska ”tara”) och en bit stekt lever (”reba”, så seriens titel är en ordlek), Rinkos favoritmat på puben där hon och väninnorna träffas. De överöser henne med sina tänk-om-resonemang, och de har dessutom några egna serier i slutet av varje bok där de svarar på läsarbrev från mer eller mindre desperata kvinnor i samma situationer som de i serien. Också här märks Higashímuras kluvenhet inför sin egen serie när torskmjölken och levern visserligen alltid sympatiserar med läsarna men ibland ger dem en utskällning, ibland en vänlig klapp.

Jag blev aldrig riktigt klok på Tokyo Tarareba Girls men rejält engagerad var jag hela tiden, och serien håller kvalitén ändå in i kaklet med ett slut som känns hoppfullt men inte på något sätt enkelt. En riktigt bra serie helt enkelt, vars största nackdel var att jag blev så uppslukad när jag läste den på pendeln första dagen att jag helt sonika fick ta och läsa klart den när jag kom hem, istället för att sprida ut den över fler pendeltågsresor :-)

Tokyo Tarareba Girls - baseball

Om Tokyo Tarareba-kvinnornas liv vore en baseball-match

Kan köpas hos bl.a.:

  • Adlibris (den fysiska utgåvan är på väg; digitalt är redan alla nio böckerna utgivna)

Red Rising – Sons of Ares

Red Rising - Sons of Ares - cover

Idag blir det några ord om en serie (fast lika många om en bok) jag knappast skulle läst om det inte vore för…

Plats: Ritorno (ett café i Stockholm)
Tid: 16 januari 18:30
Anledning: Bokcirkelmöte om Red Rising, första delen i Pierce Browns trilogi med samma namn

Som alltid var det ett trevligt möte, och boken var inte så dum den heller: Solsystemet är kolonialiserat och kontrolleras genom en strikt genomförd hierarki där alla föds in i sin roll, en roll som betecknas med en färg. De som är längst ner i hierarkin är de röda, och högst upp tronar de gyllene som med en järnhand styr. Det är en grym kultur där ingen slipper undan, inklusive de gyllene som gallrar sina egna led för att försöka säkerställa att bara de allra mest lämpade tar sig fram. Men systemet har börjat ruttna inifrån, och gnistan till en revolution föds när Darrow, en av de röda, genom genetisk manipulation (man har länge använt genetiken för att renodla ”raserna”) och hänsynslös kirurgi omvandlar sig till att se ut som en av de gyllene, och som tack vare framgångarna i de strider som utgör gallringsprocessen får chansen till en framskjuten plats i samhället.

Generellt gillade vi boken i cirkeln, även om det ibland var ganska tydligt att Brown läst andra YA-romaner (som jag skulle säga att Red Rising är, även om jag inte tror den marknadsförs som en sådan) som Hungerspelen: En ung person i huvudrollen, institutionaliserat våld där man tvingas att slåss med och ibland även döda vänner om man själv ska överleva, och en rigid samhällsstruktur där vissa lever som gudar, andra som slavar. Brown lyckas bra med den dystopiska delen där Darrow i en nyckelscen i slutet av boken ställs inför valet att ansluta sig till en av två familjer. Den ena styrs av en (för att vara gyllene) hedervärd man som har mycket makt och som skulle bli någon han kan lära sig mycket av, medan den andra istället styrs av en genomkorrupt och ond man som har ännu större makt. Darrow väljer det senare alternativet trots att han vet att det kommer att medföra att han kommer nödgas göra fruktansvärda saker eftersom hans enda mål är revolutionen, kosta vad det kosta vill.

Allt som allt en intressant och medryckande bok, men kanske inte alltför djup, och en som det fanns mycket att diskutera om så den var lyckad som föremål för en bokcirkel :-)

Serieanknytningen är att jag för några dagar sedan råkade få syn på en prequel till trilogin, en miniserie à sex delar som just samlats ihop i ett album: Red Rising – Son of Ares. Text av Brown i samarbete med Rik Hoskin (m a o, Brown är ansvarig för handlingen medan Hoskin gjort en serie av berättelsen) och teckningar av Eli Powell. Så jag blev lite smått nyfiken på att återknyta bekantskapen med Browns värld och, tja, det gjorde jag :-)

I Red Rising – Son of Ares befinner vi oss några år före romanen, så persongalleriet är ett annat. Istället för att någon från de underordnade färgerna har huvudrollen är det istället en av de gyllene som står i centrum, Fitchner au Barca. Men på grund av att han inte ser lika bra och imponerade ut som sina fränder tvingas han kämpa extra hårt för att få deras repsekt och för att över huvud taget överleva. Och någonstans på vägen tar han till sig ett karaktärsdrag som de andra saknar: Empati med de förtryckta.

Red Rising - Sons of Ares - gallring

Gallring pågår

I både den här historien om hur den revolutionära rörelsen grundas och i den senare romanen där revolutionen startar märks det att Brown har studerat både politik och ekonomi. Det är en genomtänkt samhällsskildring, både i hur samhället uppstått och i hur det nu börjar vittra sönder. Så de bitarna håller, men när det kommer till de mer skönlitterära delarna blir det mer si och så med kvalitén. Inte för att det är dåligt, berättelserna är som sagt spännande, men det är inte precis några överraskande saker som händer.

Här, i serien, är den händelse som triggar Fitchner att inte bara vara annorlunda än sina gelikar utan att också organisera en revolutionär rörelse det faktum att han blir kär i en av de röda, med tragiskt slut. I romanen Red Rising är det på liknande sätt Darrows unga frus liknande tragiska öde som får Darrow att bli en revolutionär. Så även om världen Brown skildrar har en hel del fantasifulla inslag är personerna inte riktigt lika intressanta; det här handlar om böcker/serier där handlingen och världsbyggandet är det centrala. Och som sagt, jag tror att man ska närma sig böckerna/serien som om de är YA-litteratur för att man inte ska bli missnöjd med karaktärsskildringen. Personerna fungerar för det de är ämnade till, dvs att man ska tycka om/hata dem, men mycket rill djup har de inte.

Red Rising - Sons of Ares - rött

Och inget fel i det, jag har läst mycket science fiction med liknande starka och svaga sidor som jag tyckt om: Inte fulländad litteratur, men läsvärd när jag känner för ett äventyr :-)

Sen vet jag inte riktigt vad jag ska säga om Powells teckningar. De har en rå energi som passar väl till det lika råa samhället som skildras och vissa sidor tycker jag är lyckade, men sammantaget är de lite för primitiva för att de ska få helt godkänt. Det är snudd på omöjligt att se skillnad på personer av samma färg, och där romanen frammanar en bild av att de gyllene är vackra som grekiska statyer ser de här mer ut som flåbusar vars enda utmärkande egenskap är att de är fysiskt större än andra. När en stor del av poängen är hur genetiskt urval och manipulerande gjort att de olika färgerna också fysiskt ser och agerar mycket olika är det skumt att läsa en serie där det bara är storleken och en tonad hudfärg som skiljer dem åt.

Konsumentinformationen blir: Romanen Red Rising är ett bra äventyr för den som gillar uppror i Dystopia, och jag kommer nog att läsa resten av trilogin någon dag. Men serien Red Rising – Sons of Ares är mer överflödig, förutom för den som vill läsa en sanktionerad berättelse om vad som hände innan romantrilogins början.

Gott och blandat 5

Dags att tömma recensions-högen en smula igen så här är några av de serier jag läst de sista två veckorna!

Different Ugliness Different Madness av Mark Malès

Jag vet inte exakt hur många franska serier jag läst som utspelar sig i USA under 20/30/40/50-talen men helt uppenbart är fascinationen stor inför epoken för jag gissar att det är ett tresiffrigt antal numera. Different Ugliness Different Madness är ytterligare en serie i raden, med en handling som huvudsakligen utspelar sig på 30-talet och där huvudrollerna intas av Lloyd Goodman, en radiostjärna som har dragit sig tillbaka från världen, och systrarna Mary och Helen som planlöst driver omkring på den amerikanska landsbygden i jakt på, well, sig själva. Ett odramatiskt möte senare gör att de under en kort tid lever tillsammans i Goodmans hus, där de försiktigt och närmast ordlöst hjälper varandra att komma vidare med sitt liv.

Different Ugliness Different Madness - möte

Det är en enkel historia som  närmast skulle kunna sägas vara en variant på Skönheten och Odjuret, med en berömd man som inte vill visa upp sin enligt egen åsikt fula kropp som inte verkar passa ihop med hans älskade röst och som därför dragit sig tillbaka till en eremittillvaro, och vad som händer när en ung vacker kvinna träder in i hans liv. Men förstås med den vinklingen att den vackra kvinnan inte är en helt okomplicerad person hon heller.

Det är inga direkta fel på Different Ugliness Different Madness men jag kan inte heller påstå att den är speciellt upphetsande; det största felet är nog bara att den inte har någonting speciellt, vare sig vad gäller teckningar (hantverksmässigt ok) eller manus (dito). Men om man gillar det man ser på exempelsidan här ovan kommer man nog gilla albumet också. För gamla serierävar: En ordinär utfyllnadsserie i Epix, ungefär.

Ekho av Alessandro Barbucci (teckningar) och Christophe Arleston (manus)

Europeisk är den, men det är ungefär alla likheter Ekho har med Different Ugliness Different Madness. Om den senare var en en smula blodfattig och somber historia är Ekho ren fantasy: På väg mot New York uppenbarar sig en konstig varelse som närmast ser ut som en blandning av en ekorre och en katt (kallad preshaun) och berättar för Fourmille Gratule att hon har ett arv att hämta ut från sin moster. Hon accepterar, varpå hon tillsammans med sin stolsgranne Yuri Podrov förflyttas till en annan värld, Ekho, som visar sig påminna en hel del om vår egen Jord men samtidigt med stora skillnader.

Sen dras Fourmille och Yuri in i diverse äventyr som låter dem uppleva Ekhos version av Jordens metropoler, med ett album / stad: Hittills, i tur och ordning, har vi fått se New York, Paris, Hollywood, Barcelona, Rom, New Orleans och London. Det finns en större handling som löper igenom albumen där de där preshuanerna står i centrum, men serien går i stort sett ut på att med hjälp av diverse MacGuffins (oftast moster-arvet, en artist-agentur som ger Fourmille en anledning att följa med någon artist på dennas resor) visa upp Ekho med dess myller av varelser och fantastiska varianter på vår teknologi (elektricitet fungerar inte på Ekho så alternativa teknologier krävs).

Ekho - New York

Fourmille och Yuris första möte med Ekho

Plus, för det här är ju ändå en fantasy-serie skriven av en fransman som inte är tänkt att vara speciellt djupsinnig, att visa upp Fourmille och andra kvinnliga karaktärer så lättklädda som möjligt.

Och jag är helt nöjd med resultatet för det är kul att upptäcka Ekho, och Barbuccis teckningar är finfina både vad gäller miljöer och teckningar. Jag gillar den här sortens runda och livliga illustrationer som känns så typiska för europeiska komiska äventyrsserier som det här definitivt är en variant av. Serien tappar farten en del i de senare albumen när nyhetens behag har försvunnit, och jag tycker nog att teckningarna också känns lite mer hafsigt gjorde. Men jag har ingenting att följa med på fler äventyr på Ekho, och jag är t o m lite nyfiken på att få reda på mer om vad preshaunerna egentligen håller på med :-)

Age of Darkness av Caza

En till fransk fantasy-serie men en betydligt mörkare och mer allvarligt sinnad. Vilket inte är så förvånande för den som läst någonting av Caza (Philippe Cazaumayou) förut, för hans serier, så gott som alltid science fiction och/eller fantasy, är alltid fyllda av svartsynt symbolik, gärna med religiösa övertoner.

Här handlar det om ett flertal kortare serier som alla utspelas i en värld befolkad av ”ohms” (på franska med samma uttal som ”hommes”, dvs människor) och en värld som på grund av deras obetänksamhet är förstörd, med en miljö som har havererat och därför kan befolkningen bara överleva i städerna. Men utanför har andra varelser börjat ta över världen, eller kanske är det ”ohms” som har vågat överge trygghetsnarkomanin och den gråa tillvaron i städerna och som vågat ta chansen att leva ett naturligare liv…

Ett erkännande: Jag är svag för Cazas teckningar med all dess flower power-estetik. Både för att jag gillar stilen i sig, men också för att Caza var en av de första serietecknarna ”för vuxna” jag läste. Dvs lanserad som sådan i Sverige i Carlsen Ifs Serier för vuxna-album, och för mig kändes han som någonting radikalt annorlunda än t ex Fantomen, Asterix och Kalle Anka som var typiska serier jag läst innan. Så en portion nostalgi finns det, absolut, även om jag nu ser honom mer som en ganska typisk representant för Métal Hurlant-tecknarna där bitvis svaga manus försökte uppvägas av extravaganta teckningar.

Age of Darkness

Age of Darkness är inte Cazas bästa men inte heller hans sämsta; hans Mardrömmarnas stad är starkare tack vare att gravallvaret också blandas med humor, men han har också gjort en hel del serier där mystiken helt tar över med resultatet att serierna är nästan löjligt bombastiska. Här är teckningarna bra och manuset klarar sig (oftast) från att bli alltför torrt. Men som vanligt med Caza, och det gäller också Mardrömmarnas stad, blandas sympatin för det naturen och det ”naturliga” med någonting som känns snubblande nära ett förakt för de vanliga, de ordinära, och det är tråkigt.

Globetrotting Viola av Stefano Turconi (teckningar) och Teresa Radice (manus)

Avslutningsvis en till digital utgåva från Europe Comics: Globetrotting Viola, en pikaresk/bildungsroman där den unga Viola färdas genom världen tillsammans med cirkusen där hennes mamma är en mänsklig kanonkula och hennes pappa en insekts-domptör. Hon möter nya människor, somliga historiska som Henri de Toulouse-Lautrec och Antonín Dvořák, somliga fiktiva, och lär sig om världen från de hon möter medan hon i sin tur smittar dem med sin energi.

Egentligen händer ingenting mer i serierna (tre volymer hittills) för vanliga spänningsmoment saknas; känslomässigt kan det bli allvarligare ibland som när hon tvingas fundera på vad döden egentligen innebär, men det finns en så grundmurad tillit till världens godhet att även de tårar som självklart fälls alltid bottnar i en stilla lycka.

Viola skriver en uppsats i skolan (som hon för en gångs skull befinner sig i, istället för att vara på resande fot med cirkusen)

Och jo, jag förstår att det här låter som den allra värsta sortens schmaltz, men på något sätt fungerar det.

Ha! Jag tänkte precis här fortsätt stycket med att jämföra serien med den likaledes italienska Forbidden Harbour som jag skrev om i höstas så jag slog bokstavligen just nu upp vad jag skrev om den och vad ser jag? Den är gjord av samma team, dvs Turconi/Radice! Inte så konstigt alltså att jag även den här gången tycker att serien känns förvånansvärt fräsch och annorlunda :-) Radice vågar återigen titt som tätt låta ordan flöda i sin prosa-poesi och det känns aldrig platt eller krystat, trots att det nog borde det med tanke på vad som skrivs.

Det som är mest annorlunda jämfört med Forbidden Harbour (nu när jag sett att det är samma serieskapare får jag nog fortsätta att jämföra serierna) är dels att Globetrotting Viola har en mycket lösare struktur vad gäller handlingen, och dels att Turconis teckningar den här gången är både i färg och med ett mer färdigt och polerat utseende istället för de mer skissartade i FH. Så manuset är friare medan teckningarna är fastare, och lika bra fungerar det den här gången :-)

Kan köpas hos bl.a.:

 

Deserter’s Masquerade

Deserter's Masquerade - cover

Det här är en bok som är sympatiskt svår att klassificera. Deserter’s Masquerade av Chloé Cruchaudet har lite av varje: Historisk fiktion (med inslag av fakta), första världskrigets skyttegravar, ung kärlek, och flytande könsidentiteter. Lägg därtill de utsökta tusch- och akvarellteckningarna i grått och sepia med enstaka starkare färginslag och ett suggestivt omslag och du har en bok som åtminstone jag har svårt att låta bli att läsa :-)

Så vad handlar boken om mer precist?

Paul och Louise är unga och kära, och gifter sig precis innan första världskriget bryter ut. Livet i skyttegravarna bryter ner Paul och han deserterar, någonting som innebär arkebusering om han blir fasttagen. Tillbaka i Paris söker han upp Louise och hon hyr ett rum där han kan gömma sig, men allteftersom tiden går blir Paul mer och mer deprimerad. Att Lousies lilla lön är allt som de två har att leva på tär också på förhållandet och till slut når Paul bristningsgränsen.

Det är vid den här punkten Deserter’s Masquerade blir någonting annat än en serie om första världskrigets fasor: Paul får idén att låna en klänning av Lousie och ger sig ut i natten iklädd denna. Med hjälp av mörkret undviker han att avslöjas, och energin han får av att äntligen kunna röra sig utomhus igen gör att han fortsätter på samma sätt, och med Louises hjälp finslipar han sedan sin maskeradutstyrsel.

Deserter's Masquerade - dress

Boken är lite svår att scanna så jag ber om ursäkt för att kanterna blir en gnutta avhuggna

Men är det egentligen en maskerad? Även om han först ser sig som tvungen att förklä sig till kvinna inser han så småningom att en värld öppnat upp sig; i Paris Bois de Boulogne-park sammanstrålar de som inte passar in i tidens sexuella mönster, och där finns inga krav på tydlighet från Paul/Suzanne om vem hen egentligen är. Och Louise vacklar också mellan känslorna när hon dels önskar att livet vore enklare och mer ”normalt”, dels uppskattar att Paul blivit lyckligare.

Det bästa med Deserter’s Masquerades manus är hur jag hela tiden växlar i mina känslor inför huvudpersonerna. I ena stunden tycker jag oändligt synd om Paul, med PTSD från krigserfarenheterna och desperationen av att leva gömd i åratal, för att i nästa tycka att han är en extremt jobbig människa när han behandlar Lousie som skräp och vägrar inse hur mycket hon hjälper honom. Och Louise framstår ofta som relativt anonym och en som mest flyter med strömmen, men sen reflekterar jag lite mer över vad hon faktiskt gör, dvs riskerar fängelsestraff som medhjälpare till en desertör och en acceptans för en make som ses som allt annat än passande med tidens moral.

Deserter's Masquerade - style

Ett typexempel på hur komplicerat personerna framställs är när Lousie också följer med till parken för att se vad Paul/Suzanne gör där, och också dras med i aktiviteterna. Gör hon det bara för att försöka hålla kvar sin make, för att han tvingar henne (mer eller mindre aktivt), för att hon själv vill, eller är det en svårdefinierad kombination av allting? Cruchaudet ger inga tydliga svar så det är upp till läsaren att reflektera över.

Sen är jag också en sucker för litteratur som berättas med hjälp av återblickar, blandade med scener från nutid; i det här fallet är ”nutid” en pågående rättegång som inträffar efter händelsernas klimax.

Deserter’s Masquerade är ett lyckat vågspel där Cruchaudet lyckas med att skildra komplexa känslor utan tydliga svar eller pekpinnar om vad som är rätt och fel, utan att boken känns oavslutad; boken har ett tydligt slut som berättar hur det går, men sen skulle det behövas ett bokcirkel-möte eller två för att diskutera vad man själv tycker om det som händer. Eller så skriver man ett blogginlägg om boken istället :-)

Deserter's Masquerade - movement

Kan köpas hos bl.a.:

 

Rachel Rising: Vad hände?!?

Vabruari lämnar ingen orörd, oavsett eventuella barn. Så jag har varit hemma från jobbet den här veckan men igår var jag till slut tillräckligt frisk för att kunna läsa någonting, och det blev en välmatad samling: Terry Moores serie Rachel Rising, 900 sidor svartvitt som börjar med ett inte skildrat mord på Rachel, en ung kvinnan i den lilla staden Mason, och vad som händer efter att hon kravlat upp ur graven.

Jag har redan skrivit om den första arcen av serien, dvs de första 24 numren, så läs den recensionen först för jag kommer fokusera mer på vad som händer i de resterande 18 numren och ur serien som helhet fungerade, nu när den är avslutad. Och tyvärr så faller kvalitén drastiskt i andra halvan av serien :-/

Men låt mig börja med det som är bra, och det är framförallt Zoe, flickan med den komplicerade och oklara bakgrunden (som aldrig utreds helt) som bara blir intressantare allteftersom serien fortlöper. Skildringen av henne i andra halvan av serien svajar en del, och tappar hon lite av sitt sting när hon tidvis får en mer renodlad roll som komisk/kaotisk bifigur, men på det hela taget stjäl hon showen med sin egendomliga blandning av ung och oskyldig med gammal ondska.

Rachel Rising - Zoe

Zoe hanterar råttinvasionen i Mason; här har hon redan börjat bli mer endimensionell till sin karaktär

Och jag tycker också att Moore undviker att gå i sin vanliga fälla, dvs cheesecake-fällan; i den första halvan fick jag klara vibbar av Moores irriterande ovana att kokettera med de kvinnliga karaktärernas relationer och utseende, men i andra halvan lyckas han för en gångs skull undvika det och istället skildra relationer på ett moget sätt. Hallelujah!

Så det är synd att det är så mycket som inte alls fungerar i den senare halvan av boken. Det stora problemet är nog egentligen att serien i princip var över efter den första halvan: De intressanta mysterierna var lösta och förutom någon enstaka liten biintrig fanns det ingenting att spinna vidare på. Känslomässigt var serien helt enkelt över, ungefär på samma sätt som Twin Peaks hade kunnat sluta efter att Laura Palmers mördare var funnen: Visst finns det saker att gräva vidare i, men nerven saknas.

Men det är bara orsaken till varför serien blir så mycket sämre, så låt mig nämna något om följderna.

Rachel Rising har ett långsamt, för att inte säga sävligt, tempo. Och det är till seriens fördel i början när den krypande obehagskänslan över det som sker i Mason växer, där spänningsskruven långsamt, långsamt dras åt. Men när första arcen nått sitt klimax och är över och det inte längre finns en tydlig tråd i historien blir tempot en nackdel när historien fladdrar hit och dit.

När serien till sist avslutas går det istället löjligt fort att knyta ihop säcken. Och i stressen slarvas det rejält, och det är kanske det som är det mest irriterande: Som sagt har manuset aldrig lyckats bestämma sig för vilka av alla plottrådar som är viktiga, och det leder till att många totalt glöms bort, som den polisutredare som vi fått följa när han börjar misstänka att allt inte står rätt till. Andra avslutas istället på sätt som går helt emot vad som hittills skildrats, som vem som verkligen mördade Rachel där Moore helt uppenbart har planerat för en gärningsman men eftersom denna skulle krävt betydligt fler sidor för att väva in i berättelsen istället byter till någon helt annan på ett helt ologiskt och omotiverat sätt.

Rachel Rising - Jet and Earl

Jet & Earls relation hör också till det bättre i serien

Andra tecken på att Moore tappat både kontroll och eventuellt intresse för serien är det plötsligt uppdykande överflödet av textplattor med inre dialoger som förklarar vad som hänt. I en serie som fram tills dess litat på tysthet och ödslighet (med tanke på hur ont om människor det är i serien känns det ibland som om Mason är en spökstad i bokstavlig bemärkelse) för stämningens skull känns de helt malplacerade och tungfotade.

Och slutligen, ja, jag tycker fortfarande att Moore har seriösa problem med att kunna rita unga kvinnliga huvudrollsinnehavare med individuella utseenden; de är alla stöpta i exakt samma fysiologiska mall och den där gulliga lilla uppnäsan skulle må bra av att ransoneras 😉

Sammanfattningsvis är Rachel Rising en helt godkänd serie men med tanke på hur tät och spännande den första halvan av serien var var min huvudsakliga känsla efter att ha lagt boken ifrån mig ändå frustration över hur nästan allt det som var bra med serien upplöstes i intet mot slutet. Men jag tycker ändå att den är läsvärd för när den är bra är den riktigt bra!

Kan köpas hos bl.a. (Omnibus-utgåvan är lite knepig att få tag på):