Love and Rockets v4

Love and Rockets nummer 1, fjärde försöket

Ingen recension idag eftersom jag inte har läst dagens serier ännu, bara en knappt ett år sen brasklapp till mig själv och till andra som kan vara intresserade men kanske missat det: De tre första numren av Bröderna Hernandez Love and Rockets fjärde volym finns att köpa i välsorterade seriebutiker nära dig (hoppas jag!).

Love and Rockets är ett ständigt dåligt samvete för mig. Jag tycker riktigt bra om serierna men har sedan länge helt upphört att följa serien, även om jag fortfarande köper det mesta av den. Orsak: Den vanvettigt röriga utgivningen, parat med min egen snudd på tvångsmässiga instinkt att jag vill läsa ”allt” i samma ordning det kom ut. Den första volymen av tidningen, 50 nummer, var enkel att följa med i, men sedan började kaoset när bröderna började ge ut egna miniserier huller om buller, och oftast krävde de att man hade läst de tidigare om man skulle ha någon möjlighet att följa med i de komplicerade relationerna. Fantagraphics spädde på förvirringen i och med sina som det kändes som ständigt omstartade utgåvor av ”kompletta” samlingar.

Sen blev det en volym 2 med 20 nummer och en volym 3 med åtta, tillsammans med diverse originalalbum och några miniserier till, för att alltså nu förra hösten påbörja volym 4. Lika illa som DC & Marvels ständiga omstarter är det inte men snudd på…

Men jag tänker inte ge upp och planerar absolut att ge mig i kast med att läsa alltihop, förhoppningsvis riktigt snart nu 😀

The Theory of the Grain of Sand

Visst är det trevligt med fans som envist stretar på för att andra också ska få del av det som fansen älskar? Som Animeigo, en av de första amerikanska filmdistributörerna av japanska tecknad film som vars grundare en gång sa att den enda anledningen till att företaget fanns var för att animen Urusei Yatsura skulle kunna ges ut; den sålde aldrig vidare bra men tack vare inkomsterna från andra mer ekonomiskt framgångsrika filmer/tv-serier lyckades man ändå ge ut alla de 195 episoderna på i tur och ordning VHS, laserdisc, och DVD (jag har själv kvar de 62 skivorna), givetvis med absurt noggranna översättningar och liner notes som förklarade alla skämt som bara fungerade på japanska.

Eller förlaget Alaxis vars enda uppgift är att se till att Benoît Peeters (manus) och François Schuitens (tekningar) serier om fantastiska/obskyra städer finns tillgängliga för en engelskspråkig publik. De har använt Kickstarter, de har gett ut böcker själv, och den senaste boken har de gett ut i samarbete med förlaget IDW (som nuförtiden också satsar på att ge ut europeiska serier i översättning, som Corto Maltese, Dieter Lumpen med flera): The Theory of the Grain of Sand.

Serierna ifråga är egentligen både väldigt enkla men samtidigt nästan omöjliga att beskriva.

Den enkla beskrivningen är följande: Manuset är bara till för att låta Schuiten briljera med sina magnifikt storslagna teckningar av städer och miljöer, där de skickligt men relativt stelt tecknade människorna och den faktiska handlingen är lätt förglömliga. Det som stannar i minnet är bilderna, som den evigt lutande flickan som om hon ständigt kämpar mot en storm i The Leaning Girl, eller det obegripliga och ogripbara tornet i The Tower.

Den nästan omöjliga är följande: Peeters manuskript antyder ständigt att det finns en underliggande förklaring till de obegripliga händelserna i serien. Men förklaringen undandrar sig ständigt att fångas in, och båda läsare och personer i serierna kan som bäst ana att det finns ett mönster, att om man bara kunde se händelserna ur rätt perspektiv skulle de vara förståeliga. Som i The theory of the Grain of Sand där det en dag börjar dyka upp stenar av olika form men alla med samma vikt (6793 gram) i Constant Abeels lägenhet, medan det ur en annan börjar rinna en outsinlig ström av sand. Dessutom finns en man som ständigt tappar vikt utan att hans kropp förändras, till slut ledandes till att han börjar falla uppåt mot himlen.

Små problem i början…

Betyder de 6793 grammen någonting? Sandströmmen? Viktminskningen? Som alltid i de här serierna är det oklart. Det finns en antydan till förklaring, men det är ingen egentlig förklaring utan bara ett sätt att flytta gåtan någon annanstans, till det imaginära landet Boulachistan och en länk till det autentiska art noveau-huset Maison Autrique i Bryssel, ritat av arkitekten Victor Horta; ett hus som Schuiten och Peeters själva varit drivande i dess renovering.

Så visst finns det en slags röd tråd i alla serierna, med en fantastisk värld inspirerad av vår egen, framförallt som den såg ut i framtidsvisioner från sekelskiftet 1900, med dunkla samband mellan de olika böckerna och personerna i dem. Men till syvende og sist kommer nog de här serierna inte till för att det finns historier i fantasivärlden som pockar på att berättas utan av en helt annan anledning: Schuiten och Peeters ser någonting som triggar deras fantasi, ofta någonting från arkitekturens värld, och så snickrar de ihop en bok som ger dem möjligheten att fabulera vidare därifrån.

Och inte mig emot. Jag skulle tycka att de här serierna vore extremt frustrerande om jag var ute efter en historia att ryckas med i; mysticism i all ära men för egen del tycker jag det kan bli tröttsamt när det bara adderas mystiska och oförklarliga händelser utan ände. Men som en visuell upplevelse är de mycket intressantare och liknar inte mycket annat; serier där arkitekturen spelar huvudrollen i bok efter bok är inte det vanligaste :-)

The Theory of the Grain of Sand är inte en av de bästa böckerna i serien, med alldeles för många människor jämfört med mer spektakulära illustrationer och det saknas dessutom en lika slående symbol som den lutande flickan, men jag är glad att Alaxis kämpar på med sitt projekt och glad över att ha läst den. Projektet verkar gå lite sisådär eftersom boken The Shadow of a Man skulle kommit ut i våras men den lyser fortfarande med sin frånvaro, men eftersom istället Samaris utannonserats för oktober i år verkar det som om utgivningen ändå fortsätter. Kämpa på!

..blir snabbt större

Katie Skelly: Spretigt men ack så elegant

Ok, två böcker idag, båda av Katie Skelly: Nurse Nurse och My Pretty Vampire. Jag har inte läst någonting av Skelly förut men såg en sida från My Pretty Vampire i samband med att den gavs ut för några veckor sedan och gillade utseendet så mycket att jag chansade och beställde både den och Nurse Nurse (den enda andra boken av henne som finns i tryck). Och jag blev inte missbelåten :-)

Nurse Nurse är en samling av ett gammal fanzine Skelly gjorde som (enligt Wikipedia) var inspirerad av Barbarella, och det kan nog stämma. Året är 3030 och Gemma, som mycket riktigt är en sjuksköterska, ska börja sitt nya jobb vilket innebär en raketfärd till Venus. Sen bär det av till Mars, anfallande rymdpirater, en obehaglig doktor med det klassiska science fiction-namnet Zardoz, fjärilar utsöndrades skumma feromoner, och diverse annat smått och gott innan boken efter 160s mer eller mindre bara slutar; den ursprungliga miniserien gavs ut i sju nummer men inför samlingen ritade Skelly ett åttonde avsnitt som avslutning, fast jag måste nog säga att det mer är ett teoretiskt slut än ett riktigt :-)

Den lite hackiga handlingen spelar egentligen ingen roll eftersom det här är en pikaresk där Gemmas resor bara är till för att kunna byta miljö för nya exotiska miljöer. Glatt humör, lekfullhet, och en lagom dos sensualism gör att åtminstone jag känner mig helt nöjd; min enda invändning är väl egentligen att det här är alldeles utmärkta serier just för ett fanzine, och att bokformatet tar bort lite av den avspända stämningen.

Och teckningarna som alltså var det jag fastnade för när det gällde Skelly är också de toppen för ett fanzine i det mindre formatet, med spontana teckningar och tydliga linjer som skulle se bra ut med nästan vilket uselt tryck som helst. Definitivt gjorda av en vid tillfället amatör, men en med stor potential.

Sen har vi alltså den splitter nya boken My Pretty Vampire som ges ut av Fantagraphics. Här är det skräck istället för science fiction, men med teckningar och manus som för mig leder tankarna till europeiskt 60-tal. Kanske inte så mycket Barbarella utan mer de starka färgerna från Jodelle och tidens luftiga franska filmer, men med en karaktärsdesign som drar åt moderna franska serieskapare som Kerascoët.

Med andra ord, någonting som passar mig alldeles perfekt 😀

Handlingen är lite mer fokuserad i den här boken, med en vampyr i huvudrollen som tröttnat på oxblod och på att vara inlåst i sitt hem av sin överbeskyddande bror (men det är lite oklart om han verkligen är hennes bror) och som därför flyr. Mer händer egentligen inte, och teckningarna må vara charmfulla på ytan men blodigt blir det och lättklätt med, vilket inte precis gör att mina associationer till fransk 60-tal avtar…

Det här är en bok som jag aldrig i livet skulle rekommendera till en slumpmässig läsare; den är alldeles för idiosynkratisk för det. Men för den rätta läsaren, som jag, är en serie som den här med sin starka design och självsäkra färger som dessutom passar perfekt till den fjäderlätt blodiga handlingen, ett fynd. Är Skelly ibland slarvig med anatomi, geometri, läsbarhet? Jupp, absolut. Bryr jag mig det minsta om det när jag läser My Pretty Vampire? Ha!

Sol och vampyrer är en eldfängd mix

DK III – The Master Race

Från DK III, omslag till en av de vanliga tidningarna, tecknat av Miller & Alex Sinclair

För att vara en uppföljare till en av alla tiders mest hyllade amerikanska serier har det varit märkvärdigt tyst om DK III – The Master Race, fortsättningen på Frank Millers banbrytande The Dark Knight Returns. Eller, det skulle varit märkvärdigt om det inte vore för det som hänt under åren efter att TKDR publicerades… Först och främst är det ju inte den första fortsättningen; som namnet antyder är det den tredje delen, och när den andra delen, The Dark Knight Strikes Again, kom ut i början på 2000-talet fick den mycket hård kritik. Det, tillsammans med det faktum att Frank Miller politiskt hamnat (väldigt mycket) vilse i uttalanden och i serier som Holy Terror gjorde att så gott som ingen hade några förväntningar på DK III.

Det kan jag förstå, och när jag läst den första tidningen (av totalt nio) var jag också relativt skeptisk. Det var svårt att säga hur tidningen skulle utveckla sig, framförallt eftersom manuset officiellt var ett samarbete mellan Frank Miller och Brian Azzarello men enligt ryktena stod Miller bara för den övergripande handlingen medan Azzarello ansvarade för det faktiska manuset, och hans serier brukar ta god tid på sig att få grepp om. Men nu har jag läst klart serien, inklusive den fristående Dark Knight Returns – The Last Crusade som berättar förhistorien till TDKR och varför Batman hängde upp kappan i första läget, och kan uttala mig lite säkrare om resultatet :-)

Från The Dark Knight Returns – The Last Crusade, med eleganta teckningar av John Romita Jr; en obehaglig men skicklige berättad historia som känns som 100% Azzarello

Först och främst vill jag säga att serien är en betydligt mer sansad sak än TDKSA, med en historia som förutom att den utspelar sig i ”framtiden” skulle kunnat ingå i vilken Batman-tidning som helst. Den ”Master Race” som åsyftas i rubriken är kryptonier, närmare bestämt en kult från flaskstaden Kandor som vet med sig att de är ödesbestämda att härska över Jorden. Superman själv har dragit sig tillbaka från världen, men hans och Wonder Womans dotter Lara lockas av deras budskap, halv-kryptonier som hon är och osäker på var hon egentligen hör hemma med en far från Krypton, en mor som är en amazon, och levande bland de henne fysiskt underlägsna jordmänniskorna.

Det finns mycket lite av det udda i de två tidigare serierna här, och Azzarello är ovanligt okomplicerad för att vara honom, så kanske hade Miller åtminstone den påverkan på honom. Historien håller ihop väl, alla karaktärer som dyker upp får sin egen arc med både början och slut, och Batman själv är äldre och knarrigare än någonsin. Allt som allt ett klart godkänt hantverk som jag säkert kommer läsa om igen en dag.

Från DK III, huvudtidningen, med kompetenta men rätt opersonliga teckningar av Andy Kubert & Klaus Janson

Men samtidigt är serien en gnutta tråkig. Visst var TDKSA en total röra, ett anarkistiskt kaos där påståenden slängdes ut för att genast glömmas bort igen, och där olika trådar i handlingen slumpmässigt dök upp och försvann. Men den (liksom TDKR) hade iallafall en energi som var smittsam, och superhjältarna framstod verkligen som fantastiska och förunderliga varelser som man kunde förstå varför hela mänskligheten bryr sig om dem. I DK III är vi tillbaka i den gråa skitiga världen, där det bara då och då glimtar till av förundran över att varelser som Superman finns till.

Det är givetvis Azzarellos ande som vilar tung över serien eftersom han alltid föredragit det jordnära och skitiga, även när det gäller superhjältar. Och det kan passa bra till vissa karaktärer, däribland Batman som ofta haft den rollen i DCs universum. Men själv föredrar jag det mer spektakulära, och faktum är att jag starkt misstänker att detsamma gäller Frank Miller. Att läsa alla tre serierna på raken (vilket jag gjorde i samband med att sista numret av DK III kom ut) gör det tydligt att även om titelkaraktären är Batman så är det här minst lika mycket en svit om Superman, och Batmans roll har blivit mindre och mindre för att här, i DK III, sluta som en biroll i en serie där huvudpersonerna är Superman och hans dotter Lara.

Konflikten mellan den kontrollerade men grådaskiga berättelsen och den mer spektakulära märks också i de fysiska tidningarna. Alla nio nummer består av två tidningar: En i vanlig storlek med 32 sidor, och en inhäftad i litet format med 16 sidor. De utspelas ibland parallellt, ibland så att den mindre tar vid där den större slutar, men tonen i de två är mycket olika. Den stora tidningen känns som om den är Azzarellos, med en fokuserad historia med en tydlig plan, och med teckningar av Andy Kubert (tuschad av Klaus Janson) som även de är tydliga, propra men en smula trista. Den lilla däremot är betydligt mer Millersk, med ofta vildsintare (och mer orealistisk) handling och teckningar av diverse team, men oftast det återförenade ursprungliga teamet frånTDKR: Miller tuschad av Janson.

Från DK III, minitidningen, med roligare teckningar av Miller & Janson

Jag märkte när jag läste att jag hela tiden såg fram mot den lilla tidningen för att se vad som skulle hända i den eftersom den är så mycket mer överraskande och oförutsägbar, medan den stora var mer av en transportsträcka. Men jag är säker på att det finns de med en annan smak som skulle säga precis tvärtom, och det har jag full förståelse för; jag är nog en av de få som genuint tycker om TDKSA, trots alla dess brister, och de är många! Hur den samlade utgåvan kommer se ut blir spännande att se, för jag tycker nog att den lilla tidningens teckningar dessutom ser ut att vara anpassade för det mindre formatet så om man bara blåser upp dem kanske det kommer se lite udda ut. Plus att uppdelningen i två tidningar också gjorde min läsning annorlunda; att först avsluta den stora för att sedan övergå till den mindre gjorde att min läsrytm påverkades, på ett väldigt trevligt sätt, och alltid avslutande med den både till innehåll och format mer anarkistiska lilla tidningen  :-)

Slutresultatet är en serie som lider av viss schizofreni för även om som sagt ryktet säger att Azzerello är den som ligger bakom det mesta i serien och det definitivt verkar troligt med tanke på resultatet finns det tydliga spår av Miller som rycker och drar i handlingen, framförallt i de mer utflippade delarna i den lilla tidningen. Så helgjuten är serien verkligen inte men den är intressant och läsvärd. Och om någon är orolig för att Millers tveksamma politiska åsikter ska dyka upp så är det lugnt; trots en titel som låter som om den skulle kunna snubbla in på känsliga områden och en handling där religion spelar stor roll hålls balansen utan stora övertramp.

Från DK III, omslag till en av minitidningarna, tecknat av Miller & Alex Sinclair

Sist några ord om Millers teckningar, som alltså finns att beskåda i många av de mindre tidningarna. Mycket av det han tecknat de senaste åren har sett riktigt illa ut. Personligen finns det någonting i hans teckningar som tilltalar mig, men jag måste ändå säga att de flesta sidorna i TDKSA såg hemska ut. Men sen ramlade jag över ett blogginlägg från James Harvey, en serietecknare som också jobbar som färgläggare, och det blev tydligare vad som var problemet: Färgen.

Millers stil har blivit mer expressionistisk och mindre realistisk under en lång tid, men tyvärr har hans färgläggare inte anpassat sig och istället använt färger på det realistiska sätt (dvs med toner för att få fram en tredimensionell känsla, osv) som de flesta nutida superhjälteserier använder sig av. Men det passar inte alls till Miller, och Harvey har gjort några egna versioner av Millers teckningar både från TDKSA och från DK III som finns att beskåda här och här. Det går säkert att göra ännu bättre färgläggningar men IMHO ser redan de här extremt mycket bättre ut än de som faktiskt använts, och de visar också att även den sena Millers teckningar är riktigt bra när de får rätt behandling.

Från The Dark Knight Strikes Again, med teckningar av Frank Miller och alternativ färgläggning av James Harvey

Här, i DK III, ser han mestadels okej ut; definitivt bättre än i TDKSA trots den opassande färgläggningen, och det kan vi tacka Klaus Janson för som med sin tuschning drar ner på Millers expressionistiska approach till saker som anatomi 😉

My Brother’s Husband

Jag vet inte riktigt hur många japanska serier som leker med könsroller à la Ranma ½ som jag läst men många är det, och homosexuella förhållanden är inte heller så ovanligt att de förekommer. Men det är oftast på ett inte så realistiskt sätt som icke-heterosexualitet skildras, utan istället för de rent humoristiska möjligheterna (Ranma ½) eller som i yaoi där manlig homosexualitet är ett spännande och fantasieggande inslag. Och det är såklart helt okej; allting behöver inte vara på blodigt allvar hela tiden :-)

Men givetvis finns det också andra serier med mer realistiska inslag, som den utmärkta Wandering Son (tyvärr gav Fantagraphics upp efter att bara ha publicerat hälften av volymerna så den som vill läsa resten får antingen läsa någon icke-engelsk utgåva eller leta upp en scanlation) och den självbiografiska My Lesbian Experience with Loneliness (där visserligen huvudpersonens läggning är en bisak, men ändock). Och nyligen dök en till serie upp på engelska där homosexualiteten är huvudtemat: My Brother’s Husband av Gengoroh Tagame.

Yaichi är en ensamstående pappa som en dag får besök av en storvuxen kanadensare som han aldrig tidigare träffat: Mike Flanagan, maken till Yaichis avlidne tvillingbror Ryoji. Mikes besök får Yaichi att fundera över hur han själv behandlade Ryoji efter att den senare berättat att han var homosexuell; själv har Yaichi alltid trott att deras relation inte påverkades av det men när han lär känna Mike bättre och får höra mer om broderns liv i Kanada och vad Mike fått höra börjar han förstå att han nog inte varit så fördomsfri. Brodern blev helt enkelt någon som han inte längre tänkte på, som han försökte att glömma bort och helst inte påminna andra om att han fanns.

Mikes besök blir något av en katarsis för Yaichi, och en möjlighet att gottgöra sitt beteende. Det är inte enkelt för honom, fast som han är i gamla mönster och fördomar:

Yaichis dotter Kana är fascinerad av Mikes hårbevuxna överkropp som hon ser efter att Mike har duschat, och Yaichi blir upprörd; långt senare i serien reflekterar han över varför han reagerade så starkt på Kanas fullständigt naturliga intresse med tanke på att Yaichi själv är hårlös, och över vad det säger om honom själv att han tycker det är självklart att han själv kan gå runt halvnaken runt sin dotter men inte att Mike göt det.

Serien igenom tvingas Yaichi konfronteras med att han tror sig vara helt OK med att hans bror var homosexuell men att han trots det gång på gång i handling visar sig vara betydligt mer kluven. Han har svårt att presentera Mike för grannar och bekanta (han vill våga säga att det var hans bror make men istället säger han att det var en vän till brodern), han får för sig att Mike givetvis kommer bli intresserad av honom, osv.

Den som istället bemöter Mike helt utan fördomar är Kana som bara tycker det är fantastiskt cool att hon har en (ingift) släkting som är från Kanada, och när hon dessutom hör att han var gift med hennes farbror blir hon ännu mer upprymd eftersom det låter så intressant och annorlunda. Så hon frågar honom glatt om vadsomhelst, alltmedan Yaichi tycker det är extremt pinsamt men samtidigt även för honom upplysande. Som när Kana frågar om vem av Mike och Ryoji som var make och vem som var maka, och Mike förklarar (hans förklaring fortsätter några sidor men det viktiga i svaret syns här):

Yaichi funderar senare på kvällen över Mikes svar. Han inser att han liksom Kana utgick från att ett äktenskap är någonting mellan en man och en kvinna, och att det betyder att även Mike & Ryoji följde det mönstret; att det skulle kunnat handla om två likvärdiga individer hade han aldrig tänkt på:

Jag tycker att My Husband’s Brother är en oerhört intressant serie. Den vågar attackera fördomar och problem utan omskrivningar och antydningar (Yaichis reflektioner här ovanför pågår i flera sidor, och att det bland annat handlar om hur det sexuellt fungerar mellan två män där det inte är en som har den ”manliga” rollen och en som har den ”kvinnliga” sägs rakt ut). Yaichi är en i grunden snäll människa vars enda problem är att han aldrig behövt reda ut sina tankar visavi Ryoji; när brodern kommit ut som homosexuell slutade de successivt umgås, och när Ryoji sen flyttade till Kanada kunde han helt förtränga hans existens. Men när Yaichi väl tänkt igenom hur han själv fungerar anstränger han sig hårt för att göra det rätta, även om även fortsättningsvis ibland handlar spontant på ett sätt som han senare inser var fel. Han kommer också över sin motvilja mot fysisk kontakt i allmänhet och med Mike i synnerhet, så när Mike en kväll varit ute och träffat några vänner och kommer hem drucken och melankolisk varpå han kollapsar i Yaichis armar, gråtandes över sin sorg efter Ryoji och drucket förväxlande tvillingbröderna har Yaichi ingenting emot att ge honom den tröstande kram som både två behöver.

Om jag ska ha någon invändning mot serien är det möjligen att den har ett så tydligt syfte, dvs att övertyga om att homosexualitet inte är någonting att oros sig över, och serier med uttalade syften kan lätt bli övertydliga och platta. Men jag tycker att My Husband’s Brother aldrig ramlar i den fällan, trots att Mike är så perfekt som svåger och Kana är så gullig i sin naivitet. Yaichi är den som tillför sältan i vad som skulle kunnat bli ett sockerkalas; han kämpar med sig själv, han kämpar mot andras fördomar (en subplott är hur en av Kanas vänner blir förbjuden av sina föräldrar att besöka henne så länge Mike är gäst i huset, och hur genuint upprörd Yaichi blir), och serien försöker aldrig skönmåla eller svepa under mattan att stora problem fortfarande finns för de som inte uppfyller heteronormen. Så den är en mycket bra blandning av gullighet, komedi och allvar :-)

Som PS, några ord om Gengoroh Tagame och hans teckningar. Der här är Tagames första allåldersserie för tidigare har han enbart gjort mycket grafiska bögporrserier, med muskulöst bulliga huvudpersoner som närmast liknar en japansk version av Tom of Finland. Så att han nu lyckats göra en så lyckad serie för alla åldrar (helt utan sex/nakenhet, btw) har vad jag förstår överraskat många. Men vet man om hans bakgrund kan man definitivt se spår av det i hur männens fysik ser ut , som på den här sidan med en badande Yaichi:

Jag läste en del av Tagames tidigare serier för att se hur de var och låt mig säga som så att sidorna efter den ovanstående skulle fortsatt på ett mycket annorlunda sätt jämfört med hur det fortsätter i My Brother’s Husband 😉