Gott och blandat 7: Ännu mer manga

Pendeltågsresandet till jobbet fortsätter att främja mitt manga-läsande; en vanlig resa utan förseningar ger mig tid att läsa drygt en volym / dag, men med tanke på hur sällan tågen fungerar tror jag att jag snittar över två :-) Med den takten kan inte alla serier vara mästerverk för så många sådana finns det inte, men det är iofs roligt att plöja serier som jag annars knappast skulle läst. Och med den brasklappen i högsta hugg, dags att starta!

Deathtopiaav Yoshinobu Yamada

Hemskheter i vardagen bjuds i den här åtta volymer långa serien som utspelas i dagens Tokyo, men ett Tokyo där det utan att allmänheten vet om det pågår ett krig mellan vanliga människor och människor där någonting hänt som gör dem primitivare, starkare och våldsamma utan gränser. Unga Koh Fujimura dras in i polisens specialstyrka för att spåra upp dessa människor när han efter en olyckshändelse får förmågan att särskilja dem från vanliga människor, och tillsammans med tre lika unga och mycket kurviga kvinnor spårar han upp seriemördarna, en efter en.

Deathtopia

Det där med att kvinnorna han samarbetar med är kurviga nämnde jag inte av en slump, för Yamada är precis lika intresserad av att skildra morden och avslöja vem som ligger bakom dem som att skildra kvinnorna när de just kommer ut ur duschen, byter kläder, osv. Deathtopiafullkomligt kryllar av nakna kvinnor, så om man ska läsa serien måste man ha överseende med att serien är extremt tydligt gjord för de som vill ha äventyr, spänning och naket i en inte helt originell mix.

Det var på gränsen att jag slutade läsa serien efter några volymer, men jag behöver som sagt mycket läsning och plotten med de förändrade människorna var inte helt ointressant så jag fortsatte. Plus att det bara var åtta volymer så det blev inte alltför mycket repetition. Vad gäller mina tankar om det nakna inslagen, se Cage of Edenlängre ner.

My Brother the Shut-inav Kinoko Higurashi

Det här är en ännu inte avslutad serie och hittills har jag bara läst två volymer men Higurashi har helt klart en intressant serie på gång. Huvudperson är Shino Tadokoro som har ett bra liv; hon är populär i skolan och livet leker. Men familjen har en mörk hemlighet: Shinos bror Tamotsu är en shut-in som inte lämnat hemmet (och knappt sitt rum) på flera år. Men när serien börjar gör han ett försök att bli en del av samhället. Det går knaggligt eftersom han har extremt svårt att prata med andra och att ens våga gå utanför dörren, och blotta påminnelsen om hans existens gör Shino rasande. Hon har aldrig berättat om honom för sina vänner, och att han nu vågar visa sig komplicerar hennes liv.

My Brother the Shut-In v01 (2017) (Digital) (danke-Empire)

Jag har läst flera andra serier om shut-ins men hittills hör den här till de bättre. Att Shino är huvudrollen är en bra vinkel; hon är inte elak och tycker i grunden om sin bror, men serien väjer inte för hur jobbigt det kan vara att ha ett syskon som Tamotsu. Sen är serien inte helt fokuserad på Shino heller, i en del kapitel får vi istället följa Tamotsu när han försöker gå och handla eller skaffa ett jobb, och växelspelet mellan Tamotsus trevande försök att våga mer (med många återfall) och Shinos långsamma acceptans av sin bror ger serien dynamik. Jag hoppas den inte kommer dra ut på sin historia alltför långt, men so far so good

Girl Friendsav Milk Morinaga

Precis som serierna i Kisses, Sighs and Cherry Blossomsär den här Milk Morinaga-serien en gullig kärlekshistoria men inte alltför originell. Men i och med att handlingen får bre ut sig över fem volymer istället för att tränga ihop sig på en bråkdel av utrymmet får huvudpersonerna Mari och Akko tid på sig att utvecklas och det gynnas serien av, när framförallt Mari utvecklas från att vara blyg och tillbakadragen till att bli mer framåt och senare också upptäcka att hon är lesbisk.

Girl Friends v05 (2017) (Digital) (danke-Empire)

Och ett extra plus för att det är den tillbakadragna personen som får axla den knepiga rollen att försöka pejla om hennes förälskelse är besvarad; det känns som om det lätt blir så att den mer framfusiga (Akko i det här fallet) är den som får hantera känsliga uppgifter som det.

Mycket mer har jag inte att säga om serien tror jag :-)

Cage of Edenav Yoshinobu Yamada

Jag måste erkänna att jag helt missade att det var samma person som skapat den här serien som ovannämnda Deathtopia, och om jag vetat om det är jag inte säker på att jag skulle gett mig på en serie om 21 volymer av honom; som sagt var det på näppen att jag läste klart Deathtopia.

Men när jag märkte det hade jag redan läst några volymer (och ja, jag borde ha känt igen teckningar osv, men det var en del andra serier so jag läste mellan de två så jag missade först likheterna) och kommit in i handlingen, och jag tycker nog att den här berättelsen om ett plan som kraschar under mystiska omständigheter på en öde ö är klart bättre än Deathtopias. De överlevande upptäcker snart att någonting är väldigt fel: Ön kryllar av vad som borde vara utdöda djur från alla möjliga tidsåldrar, och av någon anledning verkar eventuella räddningsförsök av överlevande helt saknas…

Vibbar av tv-serien Lostär det gott om, och mystiken tätnar allteftersom mer och mer av ön undersöks av huvudpersonerna (huvudsakligen bestående av elever från en skola som varit på resa). Men till skillnad från Lost levererar Yamada också svar, och takten i historien hålls också upp tack vare att precis när ett hot på ön börjar kännas repetitivt byter berättelsen fokus till någonting annat. Så en uppsjö av idéer som alla setts till förut, men som Yamada mixar på ett kompetent och underhållande sätt som gjorde att de drygt 4000 sidorna gick fort att läsa. Och flera saker som jag under läsningen tänkte att ”Nja, det där var väl lite väl osannolikt men OK då.” visade det sig senare att Yamada hade en bra förklaring till.

Men sen var det det där med inslagen av naket. Precis som i Deathtopiaär det gott om nakna/halvnakna kvinnor; de badar oupphörligen (männen verkar aldrig göra det så de lär stinka en hel del), deras kläder strimlas av diverse djur, när de ramlar visas de alltid upp i besynnerliga men avslöjande vinklar. Det är en konstig läsupplevelse när det mitt i en dramatisk scen där dödlig fara hotar och allt är kaos det plötsligt slängs in en ruta eller två som enbart är där för att visa up ett bröst (dvs kvinnligt sådant) eller två.

Cage of Eden - sengångare

En jättesengångare attackerar flygplansvraket

På ett sätt är det otroligt enerverande, men på att annat nästan komiskt; serien blir i det här avseendet snudd på en parodi på sig själv. Om någon skulle såga Yamadas serier vid fotknölarna med hänvisning till hur sexualiserade kvinnorna är så går det inte att invända mot det för det är 100% sant. En annan gång skulle jag själv kunna instämma men den här gången fortsatte jag att läsa; tiden på pendeltåget gör att mina krav på kvalité sänks en hel del så länge serien fungerar väl i mindre bitar, och det gör Cage of Eden.

Drifting Dragonsav Taku Kuwabara

Och avslutningsvis en serie som jag plockade upp för teckningarnas skull, för teckningarna i Drifting Dragons påminner om de i Nausicaä, Hayao Miyazakis fantasiska serie, och tillsammans med luftskepp och drakar var det svårt att motstå.

Drifting Dragons v01 (2017) (Digital) (danke-Empire)

Men tyvärr var likheterna slut i och med det. Drifting Dragons har inte mycket till handling: Vi får följa besättningen och deras vardagsliv på ett av luftskeppen som jagar drakar, och mer än så är det inte. Åtminstone i de tre volymer som hittills kommit ut, men det kanske kommer ändras för det finns antydningar till att Kuwabara kanske trots allt har en historia att berätta.

Jag har läst (och läst klart) många serier som varit sämre än Drifting Dragons men det finns ett inslag i Drifting Dragonssom irriterar mig oerhört, och det är de enormt stora likheterna med drakjakten och valjakt. Det är kanske fånigt av mig att irritera mig över ren fiktion, men jag kan inte låta bli att tänka på den valjakt som Japan idag fortfarande bedriver trots utrotningshotet mot de flesta valarterna och allt som tyder på valarnas intellektuella kapacitet. Så när jag läser en serie om hur skepp slaktar stora djur som visar tydliga tecken på intelligens, och där i stort sett varje detalj som skildrar hur man tar hand om drakköttet, hur späcket smälts för att användas till lampolja, hur vissa delar används för parfymtillverkning, är en exakt kopia på vad som historiskt gjorts med valar blir jag smått upprörd.

Konstigt nog vet jag att jag skulle bli mindre upprörd om det här varit en historisk serie som skildrade valjakt på 1800-talet. Det är kanske orättvist men det är så jag känner det, och när besättningsmän yttrar filosofiska floskler om hur mycket man respekterar drakarna som man dödar så tja, gillar jag det inte. Alls.

Att varje kapitel sen avslutas med noggranna recept på hur man tillagar diverse rätter med drakingredienser ser jag däremot mest som ett tecken på den fascination av mat som är så vanlig i Japan. I serier, på tv, i veckotidningar så är mat så centralt att det känns helt självklart att en fantasyserie om drakjakt självklart ska med recept på hur man tillagar dem :-)

Drifting Dragons v01 (2017) (Digital) (danke-Empire)

Konsumentinformation om målgrupp:

  • Deathtopia / Cage of Eden: Shōnen
  • My Brother the Shut-in / Girl Friends / Drifting Dragons: Seinen

Konsumentinformation om köp:

Gott och blandat 6

Recensionshögrensning!

Honor Girl av Maggie Thrash

Honor Girl är en självbiografisk serie i fiktivt format om den första riktiga kärleken, och den drabbar Maggie när hon 15 år gammal som varje sommar åker till Camp Bellflower, ett sommarläger för unga flickor med gamla traditioner. Utan att söka kärleken finns den bara där en dag, och föremålet för den, den några år äldre Erin, jobbar som rådgivare. Plötsligt blir den tidigare så enkla tillvaron komplicerad för Maggie: Hon är kär, hon är kär i en äldre person, hon är kär i en kvinna.

Honor Girl är ett bra exempel på hur väl den här typen av historier fungerar i serieformat. Berättelsen saknar yttre dramatik, och det finns inte mycket i den som jag inte har läst förut. Dessutom är Thrashs teckningar ganska skrala, med sitt utseende som om de vore tecknade av en talangfull amatör som suttit med kulspetspenna och färgpennor och ritat, utan att skissa först. Men likafullt gillar jag serien med alla dess små detaljer, som Maggies skytte (alla deltagarna har olika aktiviteter de deltar i, och Maggies specialitet är gevärsskytte) och hur det påverkas av kärleksrelationen, eller hur de andra lägerledarna hanterar situationen. Och det är en självbiografi vilket gör att hur det ska gå för Maggie och Erin hela tiden känns osäkert vilket kändes som ett plus i det här fallet.

Honor Girl - Erin

Så en bok för de i bokslukaråldern, dvs de som läser ut böcker som Honor Girl med sina 270 sidor och sen omedelbart säger: Nästa!

Superdövis av Cece Bell

Och här har vi en till serie för just dem, måhända kanske för några år yngre läsare: Cece Bells Superdövis, en bok inspirerad av hennes egna upplevelser när hon som fyra år gammal tappade stora delar av hörselförmågan. När bokens Cece efter en sjukdom inte längre kan höra någonting blir det svårt; hon är för ung vare sig för att läsa eller skriva så det mesta är ett mysterium för henne:

När Cece väl fått en hörapparat går det lite bättre, men Bell är väldigt noga med att visa att det på intet vis betyder att den fungerar lika bra som vanlig hörsel. Cece får lära sig att läsa på läppar (vilket betyder att pappans mustasch/skägg är en usel idé) och att uppmärksam på kontext för att bättre tolka ljuden. Fördelen är ”superkraften” att hon tack vare sin hörapparat och de mikrofoner lärarna bär kan höra vad lärare håller på med när de är någon annanstans, till exempel i lärarrummet eller toaletten; titelns ”Superdövis” är hennes namn på sig själv som superhjälte med denna mycket specifika superkraft :-)

Superdövis - test

Superdövis är sympatisk och bra på att visa hur det kan vara att som barn drabbas av någonting som Cece Bell gjorde, utan pekpinnar och utan att vare sig under- eller överdramatisera. Men den är lite i menlösaste laget som läsning och känns ibland väl mycket som om den bara finns till för att förevisa och undervisa i hur det kan vara att drabbas av hörselnedsättning som barn. De små känslomässiga komplikationer som skildras, typ hur Ceces vänner reagerar på hörselapparaten mm, känns aldrig speciellt brännande. Inte heller teckningarna är de mest expressiva; vare sig kroppsspråket eller ansiktsuttrycken är särdeles uttrycksfulla hos personerna. En godkänd serie och som sagt, bokslukare behöver material för att underhålla den aldrig slocknande läslustan, och då kan man definitivt sätta Superdövis i händerna på en slukare.

Pinocchio av Winshluss

Den franske tecknaren Winshluss version av den klassiska barnboken Pinocchio är imponerande: Elegant tecknat i en uppsjö av olika stilar, fria associationer som leder till allt möjligt och omöjligt, och allt så gott som helt utan text (det finns lite text här o där, men de allra flesta sidorna är helt utan). Den som läste tidningen Pox när den kom ut kanske minns italienaren Mattioli och hans absurda serier som Squeak the Mouse som började som vanliga tecknade kortfilmer men sen svävade ut i orgier av blod och sex, och lite av samma känsla finns här.

Men lika bra som Mattioli är inte det här. Det är mer tungfotat, kanske beroende på att Winshluss ändå hela tiden förhåller sig till originalet så helt utan tyglar är det inte. Det känns också som att han inte vågar släppa hämningarna helt; även om mycket av det som sker inte har någon djupare mening finns det hel tiden en antydan av att Winshluss nog vill någonting, att fantasterierna och groteskerierna ändå är där med ett allvarligare syfte.

Winshluss Pinocchio

Jag tror att jag helt simpelt inte är på riktigt samma våglängd som Winshluss vilket gör att en serie som Pinocchio som i så hög grad bygger på råa känslor à la Winshluss lämnar mig kall. Jag ser att Winshluss är en mycket skicklig serietecknare och jag kan förstå att för rätt läsare kan det här vara ett mästerverk, men tyvärr är inte jag den läsaren.

Fifty Freakin’ Years with the Fabulous Furry Freak Brothers av Gilbert Shelton

Han nalkas de 80 nu, Gilbert Shelton, men serier gör han fortfarande, om än i lägre takt än som ung. Det här albumet som firar att hans kända brödratrio fyller 50 innehåller en hel del nya serier av honom själv, plus några hyllningsserier (några nya, några gamla( från andra serietecknare som Hunt Emerson, diverse ströbilder av Shelton, och en längre text där han berättar om sin tid som serietecknare.

Fifty Freakin' Years with the Fabulous Furry Freak Brothers

De sista åren Charles Schulz tecknade Snobben hade han en darrig linje men den var stadig som berget jämfört med Sheltons. Och för en serie som TFFFB blir det egentligen bara bättre ju ostadigare det ser ut :-)

För en fan som jag är det här ett självklart köp, även om innehållet är rätt tunt om sanningen ska fram. Den nämnda texten är lite svamlig och ofokuserad, hyllningsserierna platta, och de nya Shelton-serierna är inte lika bra som när Shelton var som bäst. Men likafullt är de roliga, och det känns också tryggt på något vis att bröderna fortsätter på samma sätt de alltid gjort, utan att påverkas av hur omvärlden förändrats.

SH3 vol 4 – Passio av Daniel Ahlgren

Sist men inte minst (snarare bäst!) har jag äntligen läst den senaste delen av Daniel Ahlgrens superhjälteepos SH3. De kommer inte ofta, de här böckerna, så varje gång det händer tar jag och läser om allihopa för att komma in i handlingen. Men det gör jag så gärna för precis som jag skrivit förut är det här riktigt bra superhjälteserier, och jag hart fortfarande inte sett någon annan serie som ens försöker sig på att på samma sätt mixa superhjältar och tonårsvardag, åtminstone inte lika framgångsrikt som här.

Efter att Alfamannens fertilitetsproblem ordnat upp sig i förra boken hamnar nu problemet med alla parallella universum i fokus. Den tråden fungerar utmärkt, klassisk som den är i superhjältesammanhang, men allra bäst i SH3 är alla biintriger som puttrar på; smarta och ofta med oväntade upplösningar. Ahlgren är suverän på att knåpa och knepa ihop allting, än mer med tanke på att med den låga utgivningstakten så handlar det ibland om ledtrådar som lagts ut många år i förväg innan de slutligen används.

Det dröjde innan jag köpte och läste Passio; den kom redan 2015 men jag missade den då och eftersom serien sorgligt nog inte är en kioskvältare såg jag den först för ett litet tag sedan. Men en sak är bra med det: Det kanske snart är dags för volym 5!

SH3 Passio

Kan köpas hos bl.a.:

 

The Prince and the Dressmaker

The Prince and the Dressmaker - cover

Efter deprimerande framtidsvisioner och en rolig men smådeppig samtidsskildring från Tokyo blir det idag en ren feelgood-berättelse: Jen Wangs saga, för en saga är det även om det saknas magiska inslag, The Prince and the Dressmaker, en underbart mysig bok om hur den franska prinsen Sebastian anlitar sömmerskan Frances för att för hans räkning designa och sy upp de mest fantastiska kreationer Paris har sett. Den enda haken är att det är lady Crystallia som bär den, Sebastians alter ego, som bär dem, och ingen förutom Frances vet om hans förkärlek för att då och då bära kvinnokläder.

För några veckor sedan skrev jag om Deserter’s Masquerade, en annan serie där den manliga huvudpersonen bär andra kläder. I den var det ursprungligen för att Paul var tvungen att förkläda sig och först efter hand upptäckte att han gillade det, men för Sebastian är det både enklare och svårare: Han vet precis vad han vill, nämligen att klä sig i tyger, färger och former han älskar, men förutom att samhället runtomkring knappast skulle vara förstående är han alltså dessutom en prins som av alla, inklusive hans föräldrar och de prinsessor bland vilka han ska välja sin kommande fru, förväntas vara sinnebilden av en maskulin man som med krafttag kan leda landet (landet är alltså Frankrike i en något diffus era; säga 1910-talet men med lite fler hästdroskor o dyl än man skulle vänta sig):

The Prince and the Dressmaker - föräldrar

Men situationen medför också problem för Frances. Hon får visserligen chansen att låta fantasin blomma ut i sina designer, men eftersom alla vet att hon är Sebastians sömmerska kan hon inte ta åt sig äran över lady Crystallias klädsel eftersom det då skulle bli tydligt att det finns förbindelser mellan Crystallia och Sebastian…

Fast varför oroa sig över morgondagen när idag är så underbar? Att maskeraden kommer passera oförmärkt är givetvis i längden omöjligt, det förstår nog både läsaren och Sebastian/Frances, men ju längre det fungerar desto bättre. Så de fortsätter sin charad, allt medan kungen och drottningen planerar Sebastians giftermål och Paris modevärld mer och mer enträget söker anlita Frances för nya kollektioner…

Eftersom det är förlaget First Second som är utgivaren är The Prince and the Dressmaker en serie som är tänkt för alla åldrar, men i det här fallet speciellt för unga tonåringar skulle jag säga. Historien är inte komplicerad, alla viktiga personer i handlingen är grunden goda (om än gammalmodigt sinnade), och man kan vara i trygg förvissning om att allting kommer åtminstone någorlunda ordna sig. Så om en 300 sidor feelgood-serie låter lockande så är The Prince and the Dressmaker ett utmärkt val; det är en serie som visar tydligt vad den vill åstadkomma och klarar av uppgiften med den äran. Min största invändning var nog att jag inte var helt förtjust i hur Wang tecknar ögon, det är någonting med dem som gör att alla går runt och ser lite småtrötta/avslagna ut hela tiden, och det förtar en del av energin. Men det är definitivt en invändning av det minimalare slaget 😉

The Prince and the Dressmaker - dress

Kan köpas hos bl.a.:

 

Tokyo Tarareba Girls

Tokyo Tarareba Girls 8 - cover

Ahhh, äntligen en riktigt bra serie som dessutom bjuder på ett rejält tuggmotstånd: Tokyo Tarareba Girls av Akiko Higashimura, nio volymer om en trio ogifta kvinnor vars huvudsakliga vardagsnöje är att tillsammans gå ut på krogen och beklaga sig över hur hopplöst det är att hitta en man/potentiell make i Tokyo när man passerat de 30. Tänk er Bridget Jones och hennes väninnor; lika roligt som Helen Fieldings roman men kryddat med en stor dos sorg och ilska.

Och det är det senare som gör serien så bra. Humorn är oftast klockren och definitivt av det råare slaget; alla i trion men framförallt huvudpersonen Rinko tenderar att så gott som alltid bli rejält full och hon är inget vidare på att hantera  det. Om det varit allt skulle jag varit nöjd med serien men sen finns alla de andra delarna, de som hela tiden kämpar mot varandra.

Som den manliga huvudrollen Key. Första gången han dyker upp räknar jag med att han ska vara en Mark Darcy-kopia, och visst är han extremt snygg och eftertraktansvärd, men när han liksom Darcy talar klarspråk med Rinko är det med rejäla gifthullingar. Han är tvär, aggressiv, och frammanar inga känslor förutom sorg och ilska hos Rinko. Att han dessutom är mycket yngre än Rinko gör situationen än svårare för henne, och serien igenom är det aldrig uppenbart hur han är tänkt att uppfattas. Har han rätt i sin kritik av hur Runko och hennes vänner spenderar sin tid (han avskyr att de slösar bort sina liv med sitt drickande och skvallrande istället för att göra någonting åt sin situation)? Han skulle kanske kunnat vara ett exempel på klichén med en på ytan hård men ändå charmerande man som bara behöver den rätta kvinnans kärlek för att mjukna, men därtill är han alldeles för kantig.

Tokyo Tarareba Girls - Key

Key kritiserar, men har han rätt?

Eller ta Rinkos vänskap med sin unga assisten Mami. Rinko arbetar som manusförfattare för tv-serier på webben (hm, finns det något svenska namn för detta; webb-serier leder mina tankar helt fel, speciellt på den här bloggen?), och det går okej men utan att vara en succé. När Mami en dag får chansen att skriva några avsnitt visar hon sig vara överlägsen, och hon är dessutom mycket mer professionell, bättre på att hantera privatliv vs arbetsliv, och trots att han är så ung och verkar så naiv är hon betydligt mognare än Rinko. De är vänner, men det är Mami som måste ta hand om Rinko snarare än tvärtom, någonting som bara gör Rinko än mer deprimerad.

Och det som mest av allt gör att serien hela tiden känns som om den kränger än hit, än dit, på ett alldeles strålande sätt och som gör att jag ömsom älskar den, ömsom känner mig rejält irriterad, är Akiko Higashimura själv. I de små korta bonusserierna längst bak i varje volym får vi läsa om varför hon skapade serien: Hon är själv ogift och har ett antal väninnor som är förebilder för seriekaraktärerna, och hon gjorde serien för att hon höll på att bli vansinnig över hur det enda de pratade om var hur de skulle få tag på en make men att de aldrig gjorde någonting för att ändra på saken förutom att diskutera tänk om-scenarios (både Tara och reba i titeln betyder just ”tänk om”). Själv skriver hon att det är självklart inte så att det enda som spelar roll i en kvinnas liv är om hon blir gift eller inte, men att serien är skriven både som en hyllning och en attack på dem som resonerar så utan att själv ha hittat någon. Och den spänningen, dvs en författare som samtidigt älskar och frustreras av sina karaktärer ger serien liv.

På vägen lyckas serien också kanske bättre än någonting annat jag läst, i både sig serie- och bokväg, skildra otrohetsaffärer och hur även snälla och eftertänksamma personer kan hamna där, och hur svårt det kan vara att slita sig från ett ex.

Tokyo Tarareba Girls - tara+reba

Tara och reba dyker upp

Man får sig också till livs ett överflöd hallucinationer där huvudrollerna spelas av lite torskmjöke (på japanska ”tara”) och en bit stekt lever (”reba”, så seriens titel är en ordlek), Rinkos favoritmat på puben där hon och väninnorna träffas. De överöser henne med sina tänk-om-resonemang, och de har dessutom några egna serier i slutet av varje bok där de svarar på läsarbrev från mer eller mindre desperata kvinnor i samma situationer som de i serien. Också här märks Higashímuras kluvenhet inför sin egen serie när torskmjölken och levern visserligen alltid sympatiserar med läsarna men ibland ger dem en utskällning, ibland en vänlig klapp.

Jag blev aldrig riktigt klok på Tokyo Tarareba Girls men rejält engagerad var jag hela tiden, och serien håller kvalitén ändå in i kaklet med ett slut som känns hoppfullt men inte på något sätt enkelt. En riktigt bra serie helt enkelt, vars största nackdel var att jag blev så uppslukad när jag läste den på pendeln första dagen att jag helt sonika fick ta och läsa klart den när jag kom hem, istället för att sprida ut den över fler pendeltågsresor :-)

Tokyo Tarareba Girls - baseball

Om Tokyo Tarareba-kvinnornas liv vore en baseball-match

Kan köpas hos bl.a.:

  • Adlibris (den fysiska utgåvan är på väg; digitalt är redan alla nio böckerna utgivna)

Red Rising – Sons of Ares

Red Rising - Sons of Ares - cover

Idag blir det några ord om en serie (fast lika många om en bok) jag knappast skulle läst om det inte vore för…

Plats: Ritorno (ett café i Stockholm)
Tid: 16 januari 18:30
Anledning: Bokcirkelmöte om Red Rising, första delen i Pierce Browns trilogi med samma namn

Som alltid var det ett trevligt möte, och boken var inte så dum den heller: Solsystemet är kolonialiserat och kontrolleras genom en strikt genomförd hierarki där alla föds in i sin roll, en roll som betecknas med en färg. De som är längst ner i hierarkin är de röda, och högst upp tronar de gyllene som med en järnhand styr. Det är en grym kultur där ingen slipper undan, inklusive de gyllene som gallrar sina egna led för att försöka säkerställa att bara de allra mest lämpade tar sig fram. Men systemet har börjat ruttna inifrån, och gnistan till en revolution föds när Darrow, en av de röda, genom genetisk manipulation (man har länge använt genetiken för att renodla ”raserna”) och hänsynslös kirurgi omvandlar sig till att se ut som en av de gyllene, och som tack vare framgångarna i de strider som utgör gallringsprocessen får chansen till en framskjuten plats i samhället.

Generellt gillade vi boken i cirkeln, även om det ibland var ganska tydligt att Brown läst andra YA-romaner (som jag skulle säga att Red Rising är, även om jag inte tror den marknadsförs som en sådan) som Hungerspelen: En ung person i huvudrollen, institutionaliserat våld där man tvingas att slåss med och ibland även döda vänner om man själv ska överleva, och en rigid samhällsstruktur där vissa lever som gudar, andra som slavar. Brown lyckas bra med den dystopiska delen där Darrow i en nyckelscen i slutet av boken ställs inför valet att ansluta sig till en av två familjer. Den ena styrs av en (för att vara gyllene) hedervärd man som har mycket makt och som skulle bli någon han kan lära sig mycket av, medan den andra istället styrs av en genomkorrupt och ond man som har ännu större makt. Darrow väljer det senare alternativet trots att han vet att det kommer att medföra att han kommer nödgas göra fruktansvärda saker eftersom hans enda mål är revolutionen, kosta vad det kosta vill.

Allt som allt en intressant och medryckande bok, men kanske inte alltför djup, och en som det fanns mycket att diskutera om så den var lyckad som föremål för en bokcirkel :-)

Serieanknytningen är att jag för några dagar sedan råkade få syn på en prequel till trilogin, en miniserie à sex delar som just samlats ihop i ett album: Red Rising – Son of Ares. Text av Brown i samarbete med Rik Hoskin (m a o, Brown är ansvarig för handlingen medan Hoskin gjort en serie av berättelsen) och teckningar av Eli Powell. Så jag blev lite smått nyfiken på att återknyta bekantskapen med Browns värld och, tja, det gjorde jag :-)

I Red Rising – Son of Ares befinner vi oss några år före romanen, så persongalleriet är ett annat. Istället för att någon från de underordnade färgerna har huvudrollen är det istället en av de gyllene som står i centrum, Fitchner au Barca. Men på grund av att han inte ser lika bra och imponerade ut som sina fränder tvingas han kämpa extra hårt för att få deras repsekt och för att över huvud taget överleva. Och någonstans på vägen tar han till sig ett karaktärsdrag som de andra saknar: Empati med de förtryckta.

Red Rising - Sons of Ares - gallring

Gallring pågår

I både den här historien om hur den revolutionära rörelsen grundas och i den senare romanen där revolutionen startar märks det att Brown har studerat både politik och ekonomi. Det är en genomtänkt samhällsskildring, både i hur samhället uppstått och i hur det nu börjar vittra sönder. Så de bitarna håller, men när det kommer till de mer skönlitterära delarna blir det mer si och så med kvalitén. Inte för att det är dåligt, berättelserna är som sagt spännande, men det är inte precis några överraskande saker som händer.

Här, i serien, är den händelse som triggar Fitchner att inte bara vara annorlunda än sina gelikar utan att också organisera en revolutionär rörelse det faktum att han blir kär i en av de röda, med tragiskt slut. I romanen Red Rising är det på liknande sätt Darrows unga frus liknande tragiska öde som får Darrow att bli en revolutionär. Så även om världen Brown skildrar har en hel del fantasifulla inslag är personerna inte riktigt lika intressanta; det här handlar om böcker/serier där handlingen och världsbyggandet är det centrala. Och som sagt, jag tror att man ska närma sig böckerna/serien som om de är YA-litteratur för att man inte ska bli missnöjd med karaktärsskildringen. Personerna fungerar för det de är ämnade till, dvs att man ska tycka om/hata dem, men mycket rill djup har de inte.

Red Rising - Sons of Ares - rött

Och inget fel i det, jag har läst mycket science fiction med liknande starka och svaga sidor som jag tyckt om: Inte fulländad litteratur, men läsvärd när jag känner för ett äventyr :-)

Sen vet jag inte riktigt vad jag ska säga om Powells teckningar. De har en rå energi som passar väl till det lika råa samhället som skildras och vissa sidor tycker jag är lyckade, men sammantaget är de lite för primitiva för att de ska få helt godkänt. Det är snudd på omöjligt att se skillnad på personer av samma färg, och där romanen frammanar en bild av att de gyllene är vackra som grekiska statyer ser de här mer ut som flåbusar vars enda utmärkande egenskap är att de är fysiskt större än andra. När en stor del av poängen är hur genetiskt urval och manipulerande gjort att de olika färgerna också fysiskt ser och agerar mycket olika är det skumt att läsa en serie där det bara är storleken och en tonad hudfärg som skiljer dem åt.

Konsumentinformationen blir: Romanen Red Rising är ett bra äventyr för den som gillar uppror i Dystopia, och jag kommer nog att läsa resten av trilogin någon dag. Men serien Red Rising – Sons of Ares är mer överflödig, förutom för den som vill läsa en sanktionerad berättelse om vad som hände innan romantrilogins början.