Gott och blandat 5

Dags att tömma recensions-högen en smula igen så här är några av de serier jag läst de sista två veckorna!

Different Ugliness Different Madness av Mark Malès

Jag vet inte exakt hur många franska serier jag läst som utspelar sig i USA under 20/30/40/50-talen men helt uppenbart är fascinationen stor inför epoken för jag gissar att det är ett tresiffrigt antal numera. Different Ugliness Different Madness är ytterligare en serie i raden, med en handling som huvudsakligen utspelar sig på 30-talet och där huvudrollerna intas av Lloyd Goodman, en radiostjärna som har dragit sig tillbaka från världen, och systrarna Mary och Helen som planlöst driver omkring på den amerikanska landsbygden i jakt på, well, sig själva. Ett odramatiskt möte senare gör att de under en kort tid lever tillsammans i Goodmans hus, där de försiktigt och närmast ordlöst hjälper varandra att komma vidare med sitt liv.

Different Ugliness Different Madness - möte

Det är en enkel historia som  närmast skulle kunna sägas vara en variant på Skönheten och Odjuret, med en berömd man som inte vill visa upp sin enligt egen åsikt fula kropp som inte verkar passa ihop med hans älskade röst och som därför dragit sig tillbaka till en eremittillvaro, och vad som händer när en ung vacker kvinna träder in i hans liv. Men förstås med den vinklingen att den vackra kvinnan inte är en helt okomplicerad person hon heller.

Det är inga direkta fel på Different Ugliness Different Madness men jag kan inte heller påstå att den är speciellt upphetsande; det största felet är nog bara att den inte har någonting speciellt, vare sig vad gäller teckningar (hantverksmässigt ok) eller manus (dito). Men om man gillar det man ser på exempelsidan här ovan kommer man nog gilla albumet också. För gamla serierävar: En ordinär utfyllnadsserie i Epix, ungefär.

Ekho av Alessandro Barbucci (teckningar) och Christophe Arleston (manus)

Europeisk är den, men det är ungefär alla likheter Ekho har med Different Ugliness Different Madness. Om den senare var en en smula blodfattig och somber historia är Ekho ren fantasy: På väg mot New York uppenbarar sig en konstig varelse som närmast ser ut som en blandning av en ekorre och en katt (kallad preshaun) och berättar för Fourmille Gratule att hon har ett arv att hämta ut från sin moster. Hon accepterar, varpå hon tillsammans med sin stolsgranne Yuri Podrov förflyttas till en annan värld, Ekho, som visar sig påminna en hel del om vår egen Jord men samtidigt med stora skillnader.

Sen dras Fourmille och Yuri in i diverse äventyr som låter dem uppleva Ekhos version av Jordens metropoler, med ett album / stad: Hittills, i tur och ordning, har vi fått se New York, Paris, Hollywood, Barcelona, Rom, New Orleans och London. Det finns en större handling som löper igenom albumen där de där preshuanerna står i centrum, men serien går i stort sett ut på att med hjälp av diverse MacGuffins (oftast moster-arvet, en artist-agentur som ger Fourmille en anledning att följa med någon artist på dennas resor) visa upp Ekho med dess myller av varelser och fantastiska varianter på vår teknologi (elektricitet fungerar inte på Ekho så alternativa teknologier krävs).

Ekho - New York

Fourmille och Yuris första möte med Ekho

Plus, för det här är ju ändå en fantasy-serie skriven av en fransman som inte är tänkt att vara speciellt djupsinnig, att visa upp Fourmille och andra kvinnliga karaktärer så lättklädda som möjligt.

Och jag är helt nöjd med resultatet för det är kul att upptäcka Ekho, och Barbuccis teckningar är finfina både vad gäller miljöer och teckningar. Jag gillar den här sortens runda och livliga illustrationer som känns så typiska för europeiska komiska äventyrsserier som det här definitivt är en variant av. Serien tappar farten en del i de senare albumen när nyhetens behag har försvunnit, och jag tycker nog att teckningarna också känns lite mer hafsigt gjorde. Men jag har ingenting att följa med på fler äventyr på Ekho, och jag är t o m lite nyfiken på att få reda på mer om vad preshaunerna egentligen håller på med :-)

Age of Darkness av Caza

En till fransk fantasy-serie men en betydligt mörkare och mer allvarligt sinnad. Vilket inte är så förvånande för den som läst någonting av Caza (Philippe Cazaumayou) förut, för hans serier, så gott som alltid science fiction och/eller fantasy, är alltid fyllda av svartsynt symbolik, gärna med religiösa övertoner.

Här handlar det om ett flertal kortare serier som alla utspelas i en värld befolkad av ”ohms” (på franska med samma uttal som ”hommes”, dvs människor) och en värld som på grund av deras obetänksamhet är förstörd, med en miljö som har havererat och därför kan befolkningen bara överleva i städerna. Men utanför har andra varelser börjat ta över världen, eller kanske är det ”ohms” som har vågat överge trygghetsnarkomanin och den gråa tillvaron i städerna och som vågat ta chansen att leva ett naturligare liv…

Ett erkännande: Jag är svag för Cazas teckningar med all dess flower power-estetik. Både för att jag gillar stilen i sig, men också för att Caza var en av de första serietecknarna ”för vuxna” jag läste. Dvs lanserad som sådan i Sverige i Carlsen Ifs Serier för vuxna-album, och för mig kändes han som någonting radikalt annorlunda än t ex Fantomen, Asterix och Kalle Anka som var typiska serier jag läst innan. Så en portion nostalgi finns det, absolut, även om jag nu ser honom mer som en ganska typisk representant för Métal Hurlant-tecknarna där bitvis svaga manus försökte uppvägas av extravaganta teckningar.

Age of Darkness

Age of Darkness är inte Cazas bästa men inte heller hans sämsta; hans Mardrömmarnas stad är starkare tack vare att gravallvaret också blandas med humor, men han har också gjort en hel del serier där mystiken helt tar över med resultatet att serierna är nästan löjligt bombastiska. Här är teckningarna bra och manuset klarar sig (oftast) från att bli alltför torrt. Men som vanligt med Caza, och det gäller också Mardrömmarnas stad, blandas sympatin för det naturen och det ”naturliga” med någonting som känns snubblande nära ett förakt för de vanliga, de ordinära, och det är tråkigt.

Globetrotting Viola av Stefano Turconi (teckningar) och Teresa Radice (manus)

Avslutningsvis en till digital utgåva från Europe Comics: Globetrotting Viola, en pikaresk/bildungsroman där den unga Viola färdas genom världen tillsammans med cirkusen där hennes mamma är en mänsklig kanonkula och hennes pappa en insekts-domptör. Hon möter nya människor, somliga historiska som Henri de Toulouse-Lautrec och Antonín Dvořák, somliga fiktiva, och lär sig om världen från de hon möter medan hon i sin tur smittar dem med sin energi.

Egentligen händer ingenting mer i serierna (tre volymer hittills) för vanliga spänningsmoment saknas; känslomässigt kan det bli allvarligare ibland som när hon tvingas fundera på vad döden egentligen innebär, men det finns en så grundmurad tillit till världens godhet att även de tårar som självklart fälls alltid bottnar i en stilla lycka.

Viola skriver en uppsats i skolan (som hon för en gångs skull befinner sig i, istället för att vara på resande fot med cirkusen)

Och jo, jag förstår att det här låter som den allra värsta sortens schmaltz, men på något sätt fungerar det.

Ha! Jag tänkte precis här fortsätt stycket med att jämföra serien med den likaledes italienska Forbidden Harbour som jag skrev om i höstas så jag slog bokstavligen just nu upp vad jag skrev om den och vad ser jag? Den är gjord av samma team, dvs Turconi/Radice! Inte så konstigt alltså att jag även den här gången tycker att serien känns förvånansvärt fräsch och annorlunda :-) Radice vågar återigen titt som tätt låta ordan flöda i sin prosa-poesi och det känns aldrig platt eller krystat, trots att det nog borde det med tanke på vad som skrivs.

Det som är mest annorlunda jämfört med Forbidden Harbour (nu när jag sett att det är samma serieskapare får jag nog fortsätta att jämföra serierna) är dels att Globetrotting Viola har en mycket lösare struktur vad gäller handlingen, och dels att Turconis teckningar den här gången är både i färg och med ett mer färdigt och polerat utseende istället för de mer skissartade i FH. Så manuset är friare medan teckningarna är fastare, och lika bra fungerar det den här gången :-)

Kan köpas hos bl.a.:

 

Deserter’s Masquerade

Deserter's Masquerade - cover

Det här är en bok som är sympatiskt svår att klassificera. Deserter’s Masquerade av Chloé Cruchaudet har lite av varje: Historisk fiktion (med inslag av fakta), första världskrigets skyttegravar, ung kärlek, och flytande könsidentiteter. Lägg därtill de utsökta tusch- och akvarellteckningarna i grått och sepia med enstaka starkare färginslag och ett suggestivt omslag och du har en bok som åtminstone jag har svårt att låta bli att läsa :-)

Så vad handlar boken om mer precist?

Paul och Louise är unga och kära, och gifter sig precis innan första världskriget bryter ut. Livet i skyttegravarna bryter ner Paul och han deserterar, någonting som innebär arkebusering om han blir fasttagen. Tillbaka i Paris söker han upp Louise och hon hyr ett rum där han kan gömma sig, men allteftersom tiden går blir Paul mer och mer deprimerad. Att Lousies lilla lön är allt som de två har att leva på tär också på förhållandet och till slut når Paul bristningsgränsen.

Det är vid den här punkten Deserter’s Masquerade blir någonting annat än en serie om första världskrigets fasor: Paul får idén att låna en klänning av Lousie och ger sig ut i natten iklädd denna. Med hjälp av mörkret undviker han att avslöjas, och energin han får av att äntligen kunna röra sig utomhus igen gör att han fortsätter på samma sätt, och med Louises hjälp finslipar han sedan sin maskeradutstyrsel.

Deserter's Masquerade - dress

Boken är lite svår att scanna så jag ber om ursäkt för att kanterna blir en gnutta avhuggna

Men är det egentligen en maskerad? Även om han först ser sig som tvungen att förklä sig till kvinna inser han så småningom att en värld öppnat upp sig; i Paris Bois de Boulogne-park sammanstrålar de som inte passar in i tidens sexuella mönster, och där finns inga krav på tydlighet från Paul/Suzanne om vem hen egentligen är. Och Louise vacklar också mellan känslorna när hon dels önskar att livet vore enklare och mer ”normalt”, dels uppskattar att Paul blivit lyckligare.

Det bästa med Deserter’s Masquerades manus är hur jag hela tiden växlar i mina känslor inför huvudpersonerna. I ena stunden tycker jag oändligt synd om Paul, med PTSD från krigserfarenheterna och desperationen av att leva gömd i åratal, för att i nästa tycka att han är en extremt jobbig människa när han behandlar Lousie som skräp och vägrar inse hur mycket hon hjälper honom. Och Louise framstår ofta som relativt anonym och en som mest flyter med strömmen, men sen reflekterar jag lite mer över vad hon faktiskt gör, dvs riskerar fängelsestraff som medhjälpare till en desertör och en acceptans för en make som ses som allt annat än passande med tidens moral.

Deserter's Masquerade - style

Ett typexempel på hur komplicerat personerna framställs är när Lousie också följer med till parken för att se vad Paul/Suzanne gör där, och också dras med i aktiviteterna. Gör hon det bara för att försöka hålla kvar sin make, för att han tvingar henne (mer eller mindre aktivt), för att hon själv vill, eller är det en svårdefinierad kombination av allting? Cruchaudet ger inga tydliga svar så det är upp till läsaren att reflektera över.

Sen är jag också en sucker för litteratur som berättas med hjälp av återblickar, blandade med scener från nutid; i det här fallet är ”nutid” en pågående rättegång som inträffar efter händelsernas klimax.

Deserter’s Masquerade är ett lyckat vågspel där Cruchaudet lyckas med att skildra komplexa känslor utan tydliga svar eller pekpinnar om vad som är rätt och fel, utan att boken känns oavslutad; boken har ett tydligt slut som berättar hur det går, men sen skulle det behövas ett bokcirkel-möte eller två för att diskutera vad man själv tycker om det som händer. Eller så skriver man ett blogginlägg om boken istället :-)

Deserter's Masquerade - movement

Kan köpas hos bl.a.:

 

Rachel Rising: Vad hände?!?

Vabruari lämnar ingen orörd, oavsett eventuella barn. Så jag har varit hemma från jobbet den här veckan men igår var jag till slut tillräckligt frisk för att kunna läsa någonting, och det blev en välmatad samling: Terry Moores serie Rachel Rising, 900 sidor svartvitt som börjar med ett inte skildrat mord på Rachel, en ung kvinnan i den lilla staden Mason, och vad som händer efter att hon kravlat upp ur graven.

Jag har redan skrivit om den första arcen av serien, dvs de första 24 numren, så läs den recensionen först för jag kommer fokusera mer på vad som händer i de resterande 18 numren och ur serien som helhet fungerade, nu när den är avslutad. Och tyvärr så faller kvalitén drastiskt i andra halvan av serien :-/

Men låt mig börja med det som är bra, och det är framförallt Zoe, flickan med den komplicerade och oklara bakgrunden (som aldrig utreds helt) som bara blir intressantare allteftersom serien fortlöper. Skildringen av henne i andra halvan av serien svajar en del, och tappar hon lite av sitt sting när hon tidvis får en mer renodlad roll som komisk/kaotisk bifigur, men på det hela taget stjäl hon showen med sin egendomliga blandning av ung och oskyldig med gammal ondska.

Rachel Rising - Zoe

Zoe hanterar råttinvasionen i Mason; här har hon redan börjat bli mer endimensionell till sin karaktär

Och jag tycker också att Moore undviker att gå i sin vanliga fälla, dvs cheesecake-fällan; i den första halvan fick jag klara vibbar av Moores irriterande ovana att kokettera med de kvinnliga karaktärernas relationer och utseende, men i andra halvan lyckas han för en gångs skull undvika det och istället skildra relationer på ett moget sätt. Hallelujah!

Så det är synd att det är så mycket som inte alls fungerar i den senare halvan av boken. Det stora problemet är nog egentligen att serien i princip var över efter den första halvan: De intressanta mysterierna var lösta och förutom någon enstaka liten biintrig fanns det ingenting att spinna vidare på. Känslomässigt var serien helt enkelt över, ungefär på samma sätt som Twin Peaks hade kunnat sluta efter att Laura Palmers mördare var funnen: Visst finns det saker att gräva vidare i, men nerven saknas.

Men det är bara orsaken till varför serien blir så mycket sämre, så låt mig nämna något om följderna.

Rachel Rising har ett långsamt, för att inte säga sävligt, tempo. Och det är till seriens fördel i början när den krypande obehagskänslan över det som sker i Mason växer, där spänningsskruven långsamt, långsamt dras åt. Men när första arcen nått sitt klimax och är över och det inte längre finns en tydlig tråd i historien blir tempot en nackdel när historien fladdrar hit och dit.

När serien till sist avslutas går det istället löjligt fort att knyta ihop säcken. Och i stressen slarvas det rejält, och det är kanske det som är det mest irriterande: Som sagt har manuset aldrig lyckats bestämma sig för vilka av alla plottrådar som är viktiga, och det leder till att många totalt glöms bort, som den polisutredare som vi fått följa när han börjar misstänka att allt inte står rätt till. Andra avslutas istället på sätt som går helt emot vad som hittills skildrats, som vem som verkligen mördade Rachel där Moore helt uppenbart har planerat för en gärningsman men eftersom denna skulle krävt betydligt fler sidor för att väva in i berättelsen istället byter till någon helt annan på ett helt ologiskt och omotiverat sätt.

Rachel Rising - Jet and Earl

Jet & Earls relation hör också till det bättre i serien

Andra tecken på att Moore tappat både kontroll och eventuellt intresse för serien är det plötsligt uppdykande överflödet av textplattor med inre dialoger som förklarar vad som hänt. I en serie som fram tills dess litat på tysthet och ödslighet (med tanke på hur ont om människor det är i serien känns det ibland som om Mason är en spökstad i bokstavlig bemärkelse) för stämningens skull känns de helt malplacerade och tungfotade.

Och slutligen, ja, jag tycker fortfarande att Moore har seriösa problem med att kunna rita unga kvinnliga huvudrollsinnehavare med individuella utseenden; de är alla stöpta i exakt samma fysiologiska mall och den där gulliga lilla uppnäsan skulle må bra av att ransoneras 😉

Sammanfattningsvis är Rachel Rising en helt godkänd serie men med tanke på hur tät och spännande den första halvan av serien var var min huvudsakliga känsla efter att ha lagt boken ifrån mig ändå frustration över hur nästan allt det som var bra med serien upplöstes i intet mot slutet. Men jag tycker ändå att den är läsvärd för när den är bra är den riktigt bra!

Kan köpas hos bl.a. (Omnibus-utgåvan är lite knepig att få tag på):

Gott och blandat 4: Mer manga

Massa mer manga-läsning har det blivit; närmare bestämt:

Shindo av Akira Sasō

En kort serie på fyra volymer om den unge pianisten Wao Kikuna som känner sig misslyckad; han har övat sitt pianospelande träget under sitt 19-åriga liv men hans musik har aldrig lyft. Men när han en dag stöter på det 13-åriga underbarnet Ute Naruse och lyssnar på hur hon spelar får han ny inspiration, och han anlitar henne som sin lärare.

Shindo har sina poänger: Jag gillar Utas personlighet och att hennes dröm är att bli en basebollstjärna snarare än en pianist (faktum är att jag tror Shindo hade kunnat bli en mycket bättre sportserie än en musikserie), och jag gillar skildringen av hennes mamma som sliter för att hjälpa sin dotter trots att ingen ens märker hur mamman uppoffrar sig eftersom hon är en otrevlig och arrogant person. Och den klassiska musikens värld är så besynnerlig att den är en fascinerande miljö att läsa om.

Men serien irriterade mig. Innan jag ens kommit in i den var det teckningarna som var stötestenen: Jag tycker helt krasst att Sasō tecknar människoansikten på ett synnerligen fult sätt där framförallt munnarna bara ser besynnerliga ut. Han kan snitsa till anatomierna helt okej och omslagen är snygga, men jösses vad jag irriterar mig på ansiktena i vissa bilder.

Shindo - ansikten

Och ju mer jag läste serien, desto mer andra skavanker upptäckte jag. Som till exempel den trista klichén med den flitiga och hårt övande mannen som kontrast mot den av naturen begåvade flickan; jag tror att Nodame Cantabile (som är en betydligt bättre serie med många likheter med Shindo) räckte och blev över för min del vad gäller det. Eller den hastigt inslängda melodramatiska slutet som kändes extremt krystat för att få till en tårdrypande avslutning. Så det var nog tur att det bara blev fyra volymer för fler hade jag nog inte orkat med.

Real Girl av Mao Nanami

Real Girl v06 (2017) (Digital) (danke-Empire)

Nanamis teckningar är funktionella men inte så värst spännande, men jag gillar omslagen!

Tolv volymer romantik bjuds det på där titeln anspelar på hur Hikari Tsutsui vid seriens början inte intresserar sig för riktiga människor utan föredrar de från den tvådimensionella anime- och manga-världen, men hur han långsamt dras in i relationer IRL tack vare klasskamraten Iroha Igarashi.

Storyn är enkel med en spirande kärleksrelation mellan Hikari och Iroha, inledningsvis tämligen motsträvigt från Hikaris sida eftersom den tredimensionella världen är så mycket mer komplicerad än den tvådimensionella. Men egentligen handlar det mest om att han sedan länge givit upp hoppet om ett någorlunda ”vanligt” socialt liv, så Iroha skakar om hans världsbild.

Men Iroha är inte den enklaste personen att ha att göra med heller. Från början är det mer på skämt hon frågar Hikari om han vill gå ut med henne, men hon har väl så stora problem som han, trots att allt ser bra ut på ytan. Så någon manic pixie dream girl är hon inte: Hon och Iroha trevar sig gemensamt fram mot någonting bättre än det de har vid seriens start.

Real Girl v01 (2017) (Digital) (danke-Empire)

Hm, det här låter som en lite smådeppig och inte så kul serie så jag måste nog addera några fler ord eftersom Real Girl är omväxlande i sitt tonfall och minst lika rolig som allvarlig. Hikaris mamma som plötsligt kan hoppas på att hon kanske inte ska behöva försörja sin son för alltid, Hikaris enda vän Ito som är minst lika nördig som honom, den populära killen som i början skildras som en simpel mobbare men som efter ett tag blir betydligt intressantare som person; alla karaktärer som gör Real Girl till en trevlig underhållning om än kanske inte den mest minnesvärda. Jag läste serien förra veckan och såg hela tiden fram mot att få tid att läsa den, men nu när jag skulle skriva om den blev jag tvungen att kolla efter i volymerna för att påminnas om vad personerna hette och vad det egentligen var som hände :-)

Kisses, Sighs, and Cherry Blossom Pink av Milk Morinaga

Två volymer med korta historier som alla utspelar sig på Sakurakai Girls High School och som alla handlar om kärlek. Och ärligt talat är manusen på ett sätt inte mycket att hänga i julgranen för här handlar det om Mitt Livs Novell för hela slanten: Den första obesvarade kärleken; den första besvarade kärleken; den tragiska kärleken; den förbjudna kärleken. Inte för att det är någonting fel på kärleksnoveller såklart, men om man har ett begränsat antal sidor att berätta historierna på (mellan cirka 20-100 här) så ska det mycket till för att historierna ska lyfta från att bara vara klichéer, och Morinaga är inte riktigt så bra författare att hon lyckas.

Men det är ändå två sympatiska böcker som räddas av att det handlar om kärlek som är lite knepigare än vanligt på grund av att det är lesbisk kärlek, så till de vanliga kärleksproblemen tillkommer komplikationen med att oroa sig över hur ens vänner och familj kommer att reagera, eller för den delen hur man själv reagerar när en vän förklarar sin kärlek till en utan att man tidigare ens reflekterat över att det skulle kunna ske.

Kisses, Sighs, and Cherry Blossom Pink v02 (2017) (Digital) (danke-Empire)

Så jag skulle säga att serien är enkel men sympatisk, och att jag uppskattar hur Morinaga  tar sina huvudpersoner på allvar när det gäller de svårare delarna av kärleken, även i de av serier som har ett Och så levde de lyckliga i alla sina dagar-sagoslut.

Grand Blue Dreaming av Kenji Inoue (manus) och Kimitake Yoshioka (teckningar)

Och nu blir det vulgärt:

Grand Blue Dreaming v03 (2017) (Digital) (danke-Empire)

Iori Kitahara har ett hårt liv. När han ska börja på universitetet i en annan stad flyttar han in till några släktingar som försörjer sig på att hyra ut dykutrustning, och klubben som huserar i affären mer eller mindre kidnappar honom omedelbart till att bli medlem.  Han har egentligen ingenting emot det förutom då att de manliga medlemmarna i klubben förutom dykning har som sitt stora intresse att 1. gå runt utan kläder, och 2. dricka kopiöst. Så när Iori ska gå till inskrivningen på universitets första dag är han extremt bakfull och dessutom klädd i bara kalsongerna efter att klubbmedlemmarna försäkrat honom om att de skulle se till att han hann i tid, och sättet det gör det på är att dumpa av honom utanför universitet någon minut innan han måste vara där och sedan väcka honom…

På det viset fortsätter Grand Blue Dreaming: Stackars Iori anpassar sig snabbt till klubbens något egendomliga förehavanden, och drar dessutom med sig några nya klasskamrater in i fördärvet. Så humorn är rå men faktiskt ganska kul, med extremt upptrissade känslor och teckningar som är lika överdrivna som handlingen, och ett övermått av nakna manskroppar (rumporna visas gärna upp, men som synes läggs svarta runda cirklar på när det vankas bilder framifrån); den som är sugen på nakna kvinnokroppar får nöja sig med pinup-liknande bilder som den ovan.

Men någon (eller båda) av seriens skapare Inoue och Ishioka är definitivt ett fan av dykning, för de få gånger serien blir lite mindre slapstickartad är när det handlar om dykningen då till och med klubbmedlemmarna blir seriösa; strippar gör de gärna ändå, men drickandet ser de noga till att aldrig kombinera med dykning, och den som läser serien får också i klassisk manga-anda lära sig en del om hur man dyker på riktigt, inklusive lektioner i hantering av tuber, hur man kommunicerar under vattnet, med mera.

Grand Blue Dreaming v01 (2017) (Digital) (danke-Empire)

Sex volymer är översatta hittills men fler är på väg; jag kommer fortsätta läsa serien när jag känner för någonting okomplicerat och lättsamt.

Oh, My Sweet Alien! av Kouji Miyata

Sist men nog min favorit av dagens serier är slice of life science fiction-serien Oh, My Sweet Alien!, en envolymsskildring av hur det är att som jordman vara gift med en utomjording men där det gäller att inte avslöja för omvärlden att utomjordingar finns på riktigt. Och när man dessutom har en baby som liksom modern har vissa egendomliga egenskaper är det ibland mycket knepigt:

Oh, My Sweet Alien! (2018) (Digital) (danke-Empire)

Episoderna är korta och charmerande, och Miyatas teckningar är lika gulliga som manuset. Den spänning som finns är i det lilla, som när grannarna i lägenheten bredvid får för sig att de ska försöka förföra huvudpersonerna; det känns aldrig som om det finns någon risk att de ska lyckas eftersom äktenskapet är så lyckligt och det är så uppenbart att de älskar varandra.

Till och med när det mot slutet skulle kunnat blivit dramatiskt på riktigt när utomjordingarnas närvaro riskerar att avslöjas fortsätter den godmodiga tonen att regera; det är en vänlig värld som skildras i Oh, My Sweet Alien! där även de människor som först verkar dra åt det elaka hållet i längden visar sig vara rätt så gulliga, trots allt.

Just det ja, en sak som jag nog borde nämnas: Det där med att nakna kvinnokroppar lyser med sin frånvaro i Grand Blue Dreaming? Det gör de inte här där det istället kryllar av dem. Men det känns aldrig sleazy när stämningen är så trevlig som här, även om av någon besynnerlig anledning de manliga utomjordingarna (för givetvis har utomjordingar samma två kön som människor) inte har samma förkärlek för att strunta i kläderna som de kvinnliga…

Oh, My Sweet Alien! (2018) (Digital) (danke-Empire)

Och allra sist, för Sandra och andra som gillar tydliga innehållsförteckningar, en lista på vilka slags tidningar som först publicerade dagens serier:

Shindo / Grand Blue Dreaming / Oh, My Sweet Alien!: Seinen
Real Girl: Shōjo
Kisses, Sighs, and Cherry Blossom Pink: Yuri

Kan köpas hos bl.a.:

Shindo är utgången och Real Girl kan bara köpas digitalt till exempel en Kindle

Gott och blandat 3

Jahapp, dags för diverse disparata dagstidningsserier och andra serier jag läst sen senaste Gott och blandat!

The Phantom: The Complete Newspaper Dailies: Volume Eleven 1953-1954 av Lee Falk (manus) och Wilson McCoy (teckningar)

Med en mycket lång boktitel fortsätter Hermes förlag med sin utgivning av en av de mest långlivade äventyrsserierna, och man har nu kommit fram till mitten av 50-talet. Serien har sedan länge förlorat den underhållande vassa dialogen från de tidigaste åren och handlingen är nu mycket repetitiv; inslag återanvänds så ofta att det tillsammans med McCoys teckningar som inte är de mest varierade som skådats gör att jag har svårt att hålla isär episoderna, och oavsett om jag läst den förut känns det som om jag gjort det.

Men det är en rätt så trivsam känsla av att känna igen sig för den som läst Falk/McCoy förut, så tråkigt har jag inte. Fast för att vara avsedd som en äventyrsserie är det nog ett underbetyg att jag tycker klart bäst om de historier där spänningsinslagen spelar en underordnad roll visavi buskisinslagen. I den här boken representeras de senare bäst av episoden The Matchmaker där Dianas moster Elsie försöker tussa ihop Diana med diverse enligt henne lämpliga giftaskandidater. Givetvis slår det hela fel och Diana blir tillsammans med Elise kidnappad, men Fantis löser det hela på ett så imponerande sätt att Elsie istället blir en stark anhängare av att Diana ska gifta sig med Fantomen istället för någon mer vanlig man.

Fantomen - moster Elsie

Det är gammeldags och det är enklaste sortens humor, och man gör bäst i att inte ens för en sekund fundera på skildringen av könen i serien (Falk har ett rykte om sig som en liberal och framsynt författare och nog försöker han, men hans skildringar av kvinnor och av djungelfolken visar att aldrig så goda avsikter inte garanterar framgång). Men det är småkul, och McCoys synnerligen enkla teckningar understryker detsamma.

Rip Kirby: Complete Comic Strips 1970-1973 av Fred Dickenson (manus) och John Prentice (teckningar)

Mer dagstidningsserier och mer äventyrsserier där spänningen saknas! Mästerdetektiven Rip Kirby löser små mysterier bland New Yorks societet, och det är en societet där utvecklingen verkar ha stannat vid något imaginärt lycksaligt 40-tal. Ibland gör sig nutiden påmint när någon hippie dyker upp som är tänkt att locka till skratt, men sen är det tillbaka till baler, middagar och försvunna juveler.

Jämfört med seriens start då Alex Raymond stod för teckningarna är serien vid det här laget mycket mer utslätad: Det går alltid bra för de goda, och de onda avslöjas alltid, och insatserna känns alltid extremt låga. För min del påminner serien väldigt mycket om de menlösa amerikanska TV-serierna jag ibland råkade se som liten på 70-talet där det likaså aldrig kändes som om det var fara på taket, och där efter varje episod allting var som innan, utan följder.

Rip Kriby - 70-talet

New York på 70-talet à la Rip Kirby

Det som ändå gör att jag kan läsa serien är precis som med Fantomen-boken ovan när serien helt ger upp alla ansatser till att låtsas vara spännande och låter buskisen ta över, oftast med Kirbys butler (som sagt, serien utspelar sig inte precis i ett realistisk 70-tal) Desmond i huvudrollen. Och Prentice teckningar är inte oävna även om de också blivit mycket mer ointressanta när de fotografiska förlagorna alltför tydligt syns.

Betty Boob av Véronique Cazot (manus) och Julie Rocheleau (teckningar)

Efter två anemiska serier tar vi en som definitivt inte saknar nerv och känslor: Betty Boob, en 200 sidor lång och huvudsakligen ordlös serie om bröstcancer och om att inte fastna i ett destruktivt förhållande.

Huvudpersonen Betty (jag utgår ifrån att det är hennes namn, med tanke på seriens titel)  är i ett förhållande men när hon på grund av cancer tvingas operera bort ett av sina bröst kraschar det: Pojkvännen/Maken klarar inte av att hantera hennes nya utseende, trots att hon själv försöker se positivt på det hela:

Betty Boob - pojkvän

Så hon lämnar honom, och när hon är som mest nere träffar hon på ett sällskap resande varietéartister/burleskartister. De har inga problem att acceptera henne, och efter ett tag har inte hon heller det; det går upp och ner för ångesten över cancern går aldrig riktigt över, men det saknade bröstet gör hon istället till sitt signum när hon till slut själv uppträder under artistnamnet Betty Boob:

Betty Boob - burlesk

Jag kommer aldrig bli en stor fan av ordlösa serier men Betty Boob gör det bästa av genren, där Rocheleaus teckningar med den äran gör handlingen och de inblandades känslor klara. Det är en sprudlande lätt och charmerande fransk serie om ett tungt ämne som går alldeles utmärkt att läsa med bara basala kunskaper i språket (och vid behov, en ordbok för de citat som inleder varje kapitel).

Monster on the Hill av Rob Harrell

Från det (kanske enligt vissa) barnförbjudna till något mycket mer barntillåtet, nämligen Rob Harrells Monster on the Hill som utspelar sig i 1800-talets England, ett England där varje by har sitt eget monster som bor utanför byn och som ibland attackerar densamma. Inte för att byborna protesterar alltför mycket eftersom attackerna ses som ett strålande spänningsinslag i vardagen, och de läskigaste monstren drar turister till sig från när och fjärran.

Fast för Stoker-on-Avon ser det dystert ut. Deras monster har inte synts till på flera år, och inte var det så värst skräckinjagande heller. Så byns ledare anlitar den excentriska vetenskapsmannen Charles Wilkie för att ta reda på varför, och tillsammans med gatpojken Timothy ger han sig av för att se vad som hänt med byns monster.

Jag gillar Harrells godmodiga saga men den lider en del av att det är en saga som berättats väldigt många gånger förr. Monstret som visar sig heta någonting så vardagligt som Rayburn har drabbats av dåligt självförtroende och behöver finna sig själv, och den här typen av Hitta-dig-själv-berättelse är samma som till exempel i princip varje Pixar-film. Harrells berättelse följer mönstret till punkt och pricka, och jag skulle gärna sett att det funnits någonting originellt här, men både huvudpersoner och handling har jag sett förut.

Monster on the Hill

En helt OK bagatell skulle jag säga att Monster on the Hill är, dvs en lämplig serie att sätta i handen på någon storslukare av serier i rätt ålder som behöver någonting mer att läsa.

The Goddamned av Jason Aaron (manus) och R M Guéra (teckningar)

Jason Aaron är ojämn som manusförfattare. Jag älskade hans Scalped och Southern Bastards är också bra, men han kan också vara lite väl slentrianmässigt våldsam i sina serier, och i The Goddamned tas det till sin spets när Aaron tillsammans med sin vapendragare R M Guéra från just Scalped gör en serieversion av Kain från gamla testamentet: Världen som skildras är en värld nära undergången där all växtlighet verkar vara utplånad och människor och människoliknande bestar gör sitt bästa för att tortera, förslava och döda varandra.

Kain har sett hur världen förfallit från paradisets perfekta värld för han kan inte dö; som straff för brodersmordet har gud gjort honom odödlig så att han ska få bevittna följderna av att ha introducerat våldet i världen. Så Kain strövar runt i en allt mer skrämmande värld där han själv förlorat medmänskliga känslor efter att ha sett alltför mycket under århundradena.

Och det är i princip hela handlingen. Det enda serien går ut på är att visa upp en värld utan moral och där våldet är allenarådande. Ett givet inslag i serier av den typen är att locka med en strimma av hopp, här exemplifierat i en kvinna som letar efter sitt försvinna barn och som Kain till slut går med på att försöka hjälpa, men när det ser ut som om en ljusare tillvaro kanske kan vara möjligt går självklart allt åt helvete.

The Goddamned - Noak

Gubben Noak dyker också upp

Så om ni vill läsa en skickligt gjord nihilistisk, cynisk och alltigenom deprimerande våldsbemängd serie är The Goddamned ett bra val, och ni kan välja på en vanlig samling eller en inbunden lyxigare dito i större format och med en del extramaterial, båda innehållande de (hittills) fem utkomna numren. Själv hoppar jag nog över kommande samlingar.

The Kingdom av Benoît Feroumont

För att skölja bort smaken från The Goddamned är det svårt att hitta någonting bättre än Benoît Feroumonts serie The Kingdom, en samling korta berättelser från ett sagorike som inleds med att kungafamiljens tjänarinna Anne avskedas när drottningen misstänker att Anne och kungen har något fuffens för sig. För att blidka Anne ger kungen henne ett hus nere i byn där hon startar en pub, och därmed är allting redo för att serien ska dra igång på riktigt.

The Kingdom - frieri

Det är en serie gjord för att roa och helt utan allvarligare pretentioner, och Feroumont lyckas förträffligt med att underhålla. Om jag tyckte att hans Giselle & Beatrice aldrig fick ihop sina olika inslag är det inga problem med det i The Kingdom. Onekligen beroende på att serien är en mycket enklare sak som aldrig drar åt olika håll, men ändå 😉

Favoritinslaget för min del är de okynnesbenägna fåglarna i byn som kan prata men som huvudsakligen använder det till att skvallra för byborna om vad andra personer sagt för att se vad som händer. De är en ständigt närvarande källa till kaos och missförstånd (de tenderar att göra sin egen tolkning av vad som egentligen sagts), och ibland får de också spela huvudrollen i någon av episoderna. Go birds!

The Kingdom - fåglar

Och det var allt för den här gången. Jag har som vanligt också läst en hög manga men dem tar vi senare :-)