Gott och blandat 11: Mer manga mania

Mycket manga är gjord för att läsas snabbt och det har jag anammat; jag försöker läsa åtminstone första volymen av alla som vid en snabbtitt åtminstone inte ser alltför bedrövliga ut. Fördelen är att ibland stöter jag på någon oväntad pärla (som The Full-Time Wife Escapist), nackdelen att det oftast är förglömligt; i så hög grad gäller det senare att jag när jag samlar ihop en samling lästa serier som idag räcker det ibland inte med titeln som jag noterat att jag ska skriva om för att jag ens ska komma ihåg vad serien handlade om. Men som sagt, det går fort att läsa och det är alltid värt det att ge serierna en chans :-)

La Magnifique Grande Scèneav Cuvie (kategori: Shonen): Balett för hela slanten, där vi får följa hur lilla Kanade en dag får följa med för att se hur grannflickan Risa dansar balett, och hur hon sedan själv drabbas av en oemotståndlig lust att också ge sig på dansen. Det bästa i den första volymen är skildringen av hur Kanade blir förkrossad när hon efter första träningen tvingas inse att hon inte kommer kunna dansa som Risa på många år, men hur hon trots besvikelsen trumpet tränar på.

La Magnifique Grande Scène v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Kanade inser betydelsen av olika slags balettskor

Så lite besviken blir jag när handlingen sedan hoppar fram några år och därmed hoppar över de första årens slit utan större belöning. Men det är nog vettigt på sitt sätt för det gör att vi istället får följa en något mer intressant del i Kanades utveckling, när hon får börja med något knepigare roller och uppgifter. En småtrevlig serie som i uppbyggnad påminner en hel del om sportserier med pucklar i utvecklingskurvan som måste betvingas, konkurrenter/vänner att lära känna, osv. Så om man vill läsa en helt OK serie av det slaget som i det här fallet behandlar balett så kör på!

Monster Tamer Girlsav Mujirushi Shimazaki (seinen): Lättsamt och menlöst är nog det som bäst beskriver den här serien om en skola som tränar upp unga flickor för att de ska kunna ta hand om de monster som sedan åratals tillbaka dykt upp i världen. Monstren är inte onda men de kan ställa till en hel del problem på grund av deras storlek och ibland mystiska krafter, och de enda som visat sig kunna kontrollera dem är just vissa flickor med speciella egenskaper.

Monster Tamer Girls v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Godzilla-action är det inte fråga om för allting sker i en sävlig fart som fokuserar mycket mer på att titta på utsikten placerad på huvudet av ett gigantiskt monster, små relationsdramer mellan eleverna (vem kan sjunga bäst för att ett monster ska somna), med mera. Inget fel på en lugn takt, men ärligt talat är den här serien snarare sövande än rofylld. Jag tror att jag överdoserat lite på menlösa konfliktlösa serier där gulliga flickor sätts i oväntade situationer så det kan vara därför jag är hård mot just den här.

Eller så är den bara mer soppig än vanligt.

Napping Princess – The Story of the Unknown Meav Hana Ichika (teckningar) och Kenji Kamiyama (manus): Ren miss från min sida att jag gav mig på den här. Jag hade missat att det var en mangaversion av en film och min erfarenhet av adaptioner i den riktningen är att jag aldrig brukar gilla dem. Så ock här, med en historia om hur Kokone, en tonårig flicka i Tokyo, börjar inse att hennes drömmar om ett fjärran sagorike där hon är prinsessa kanske inte bara är drömmar…

Napping Princess - The Story of the Unknown Me - vakna

Filmen kanske är bra, men serien är usel med ett manus som mest känns som när ett ungt barn berättar om en bok/film/serie: ”Och sen gick hon dit. Och sen sa han X. Och sen flög de. Och sen, och sen, och sen…”. Ingen känsla för rytm och en handling som bara känns som om den måste klaras av, tillsammans med teckningar som alltför mycket ser ut som rutor tagna från filmen -> de är osedvanligt stela. Blargh.

Sacrificial Princess and the King of Beastsav Yu Tomofuji (shojo): Fler prinsessor, och lite bättre också i den här japanska varianten av Skönheten och odjuret. Ett långt krig mellan människor och bestar har avslutats i och med ett fredsfördrag där människorna lovar att regelbundet skicka en unga kvinnor som offer till bestarnas konung, men när Sariphi (vars namn inte av en slump låter som en portmanteau/sammandragning från Sacrificial Princess) blir det 99:e offret går det inte som vanligt:

Sacrificial Princess and the King of Beasts v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Det som räddar den här serien från att bli lika menlös som en del av dagens andra är att den då och då, bland (melo)dramatiska inslag och romantisk kärlek av Romeo och Julia-styrka, slänger in scener som den här ovan; den bitvis påfrestande högtravande tonen mår bra av att tas ner på jorden ibland. Ingen större serie, men efter att i början varit nära att ge upp serien på grund av den tonen blev det efterhand en trevligare läsning så att jag till och med läste volym 2. Frustrerande mycket känns igen från Skönheten och odjuret(eller för den delen ramberättelsen i Tusen och en natt) men humorn gör serien läsbar.

Defying Kurosaki-kunav Makino (shojo): Jag tar romantikserierna efter varandra, och här är det typisk setup där Yu Akabane tvingas flytta till skolans studentrum eftersom hon inte vill följa med när föräldrarna plötsligt måste flytta. Så hastigt och lustigt delar hon bostad med både den Vite prinsen och den Svarte djävulen, som eleverna kallar skolans två snyggaste killar. Som namnen antyder är prinsen charmerande, alltid vänlig, och den som alla, inklusive Yu, vill bli ihop med, men det är djävulen, Kurosaki, som hon genast lär känna.

Defying Kurosaki-kun v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Bitvis småkul eftersom Makino uppenbarligen vet hur man skriver en sådan här typisk shojo-serie, med karaktärer enligt mallen men alla med sina egna mer udda egenskaper. Men serien skavde för min del. Det är uppenbart att Kurosaki är den som Yu kommer bli kär i på riktigt, och den processen börjar mycket riktigt snart efter att hon flyttat in, och den fortsätter i de två album jag läst. Så den mer säregna och svårmodiga killen alltså, men tyvärr ska han också ha en bad boys charm, vilket Makino skildrar genom att han ärligt talat beter sig fruktansvärt mot Yu. Han kysser henne fast hon inte vill, tvingar henne att göra saker hon inte vill (inte sex, men ändå), och till slut är Yu så fokuserad på hans känslor (ska han vara snäll? arg? ointresserad?) att det känns som ett praktexempel på en relation där ena parten blivit manipulerad av den andra. Så en serie som på ytan är roande men som när man tänker mer på det är riktigt läskig. Suck.

A Kiss, For Realav Fumie Akuta (shojo): Sådärja, mycket bättre! Igen romantik, igen något av en bad boy, men den här serien är betydligt roligare att läsa. Inte för att den är rolig, snarare är den ganska deppig (men med feelgood-potential), men för att karaktärerna ges så mycket mer djup och skildringen av den spirande kärleken mellan Chitose, som hela tiden sätter upp en mask för andra för att de inte ska kunna se igenom henne och hennes osäkerhet, och Itsuki, en konststuderande som tar med henne till sin skola där hon inser att just det är det hon vill göra, även om hennes föräldrar och andra kommer tycka hon är konstig.

A Kiss, For Real v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Knepig relation även här, men den är jämbördig, med två kontrahenter som båda två har en del baggage som gör att de är ovilliga att öppna upp sig för den andra. Den här serien ska jag fortsätta läsa för jag gillar tonen, teckningarna, och hur karaktärerna gör sitt bästa (även om de ibland går på grund) för att förbättra sina liv. Och också plus för att det är tydligt att kärleken inte är vägen till räddning; när t ex Itsuki drar sig undan och vägrar hjälpa Chitose med ett viktigt konstprojekt gör hon det tydligt att det inte är för hans skull hon håller på med konst utan för att hon själv vill det, och även om hon skulle vilja att han hjälpte till klarar hon sig ändå.

Perfect Worldav Rie Aruga (josei): Tja, vad ska jag säga? Helt OK romantik, med förvecklingar, konkurrerande kärleksintressen, och stora men komplicerade känslor. Men utan att någon av huvudpersonerna sticker ut har jag svårt för att engagera mig i läsning. Jag läste några volymer för bara två dagar sedan men av huvudpersonerna har vare sig Kawana eller Ayukawa satt några spår; namnen hade jag redan glömt och fick slå upp inför den här recensionen.

Perfect World v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Seriens ”gimmick” är att Ayukawa sitter i rullstol, och en av de (få) saker jag gillar i serien är att den inte är det minsta orolig för att ta upp vad det betyder. Men det räcker inte; josei-genren ska ju vara mer vuxen än shojo, men bortsett från just den här detaljen är det en helt vanlig shojo-historia som saknar det allra viktigaste: Intressanta människor. Ayukawa som person definieras helt av sitt handikapp, och Kawana av sina känslor inför detsamma. Så goda intentioner, men resultatet är sisådär :-/

Kase-san and…av Hiromi Takashima (yuri): Dagens sista rena romantikserie och den klart bästa där kärleken börjar gro, här mellan Yamada, en blyg flicka som huvudsakligen försöker undgå att uppmärksammas i klassen och som spenderar sin mesta tid med att ta hand om skolans blommor, och titelns Kase-san, en sportig och energisk tjej. Olika är de men det hindrar inte att en försiktig romans börjar spira.

Kase-san - tankar

Kase-san and…(volymerna är inte numrerade utan har istället titlar som Kase-san and Morning Glories, Kase-san and Bento, …) är en otroligt enkelt gjord serie, men den är lika otroligt charmerande och gör mig på mycket gott humör. Det är inte så att den väjer för de problem som finns med en relation mellan två personer utan större vana vid det, men i grunden är den sockersöt, men som med de allra bästa serierna av den typen känns det aldrig kväljande utan bara väldigt mysigt att läsa den. En av få av dagens serier som jag själv valt att köpa i fysiskt format :-)

Caterpillar Girl and Bad Texter Boyav Sanzo (shonen): Efter romantiken, några vad jag skulle kalla konceptserier, dvs serier där serieskaparen/na haft en tydlig hiss-pitch. Och jag börjar med en som faktiskt också är en kärlekshistoria, men om Perfect Worldhärovan också skulle kunna kallas en konceptserie (med pitchen ”Shojo + rullstol”) var den ändå tänkt mer som romantik än koncept, men Caterpillar Girl…är definitivt mer skum.

Caterpillar Girl and Bad Texter Boy (2018) (Digital) (danke-Empire)

Larvflickan visar sig varit olyckligt kär i textpojken, och tack vare en excentrisk smågud har hon förvandlats till en larv för att kunna bli hans flickvän (?!?). Den här korta serien (en volym) börjar som en komedi men utvecklas till en tragedi, inklusive slutet, och eftersom jag tyckte den fungerade bättre i komedi-mode än i tragedi-mode så kan jag inte säga att jag tycker serien var lyckad. Kanske var den tänkt att bli längre men inte blev tillräckligt populär varpå slutet kom plötsligt, men oavsett vilket är serien mer udda än bra. Den försöker ta upp tyngre ämnen men det bisarra i larvflickans uppenbarelse gör att försöken faller platt, tyvärr.

Gabriel Dropoutav Ukami (shonen): Konceptet här är ängel som kommer till Jorden för att prya efter sin utbildning, men väl här struntar hon totalt i att vara god och istället skräpar hon ned, skolkar från skolan, spenderar all tid med tv-spel, och är väldigt lat. Givetvis finns på samma skola också en demon/djävul som likaså pryar, och som istället är snäll, ordningsam, och mycket irriterad på ängeln.

Gabriel Dropout v01 (2017) (Digital) (danke-Empire)

Chibi-sött, men utan charm, och alldeles för enkel handling; humorn som finns påminner mycket om den i Himouto! Umaru-chan som jag nyligen skrev om, men även om den serien också hade en extremt tunn handling satt åtminstone de komiska poängerna i hur huvudpersonen uppträdde helt annorlunda än förväntat som de skulle, med de fartfyllda teckningarna och det extrema uppträdandet hos Umaru. Här är tanken att det i sig ska vara roligt att en ängel är småslö och en demon snäll, men det räcker inte. Alls.

Back Street Girlsav Jasmine Gyuh (seinen): Det där med ett enda skämt där skämtet är hur någon agerar annorlunda mot det man är van vid? Möt Back Street Girlsdär huvudpersonerna är tre typiska yakuza-män som efter att de skämt ut sitt gäng av sin boss tvingas flyga till Thailand och operera sig så att de istället ser ut som tre söta flickor, och sedan med en gruvlig träning av chefen bli en idolgrupp som han ska tjäna pengar på. Att hela idén med serien är att visa typiskt söta idolflickor som bakom scenen svär som borstbindare och har ett kroppsspråk från yakuza-kulturen inses lätt när hela bakgrundshistorien ovan klaras av på de första sex sidorna, för att man så snabbt som möjligt ska komma fram till det viktiga:

Back Street Girls v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

På något sätt skäms jag lite för hur roligt jag hade när jag läste Back Street Girls. Skämten är givna och skämten är enkla, men Gyuh har läst mycket manga och vet hur idoler och yakuza brukar skildras så skämten sitter perfekt, både manus- och tecknarmässigt. Och det finns en slags snäll ton mitt bland alla råa skämt, med yakuzas som är lite mjukare innanför sina hårda skal än man skulle kunna tro och en gangsterboss som samtidigt som han är sadist och våldsverkare ändå går mer upp i att leda sin idolgrupp än i sin kriminella verksamhet. Men det är en bisak för huvudsakligen är det här en drift med yakuzas, med idoler, och med allas förväntningar på dem.

Chio’s School Roadav Tadataka Kawasaki (seinen): Mer koncept, med en serie som precis som titeln säger handlar om Chios väg till skolan. Varje kapitel handlar om hur hon går dit, och vad som händer på vägen. Konstiga människor hon pratar med, smågangstrar som hon måste lura för att kunna passera, eller hur hon ska kunna passera förbi tillfälliga avspärrningar och ändå hinna till skolan:

Chio's School Road v01 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Det här är en sån där serie som det är alldeles lagom med att läsa ett kapitel (dvs en tur till skolan) då och då. Det finns en viss utveckling av karaktärerna, men poängen är ändå att se vad för någonting som kommer hända Chio på hennes promenad den här gången. Lite som monster-of-the-week, men med ett mindre oroväckande tema. Jag kommer också att tänka på Magister Flykt, den gamla svenska TV-serien för barn, där handlingen ofta byggde på att ständigt sena Inga Sörman berättar om vad som hände som gjorde henne sen. Inga Sörman och Chio, lika som bär, och både en trevlig bekantskap :-)

Shibuya Goldfishav Hiroumi Aoi (shonen): Och dagens sista konceptserie, och vilket koncept sen! Det här är en skräckserie av den typ som dryper av blod, avlidna kroppsdelar, och där de som verkar vara huvudpersoner kan gå åt när som helst. Gore, helt enkelt. Och det som orsakar all denna blodspillan är att en dag i Shibuya dyker det upp någonting nytt på gatorna. Eller snarare, i luften, i butikerna, överallt…:

Shibuya Goldfish v01 (2018) (F) (Digital) (danke-Empire)

Guldfiskar. Serien igenom tänkte jag att någon gång kommer Hiroumi Aoi tappa masken och visa att serien är ett skämt, men icke, den är 100% gravallvarlig. Och visst kan jag uppskatta de ibland rejält bisarra inslagen i en del japanska serier (som en del av de ovan nämnda), men det går inte att tycka att guldfiskarna är läskiga. Det finns en detalj som senare i serien nästan lyckas få en liten skrämmande ton, när guldfiskarna börjar prata med mestadels meningslösa men potentiellt hotfulla fraser, men så inser jag att det är flygande guldfiskar som pratar och så försvinner den stämningen snabbt. En volym läst och den är avslutad i sig, men fler volymer är på väg som ska skildra andra människors äventyr i Shibuya. Hotade av flygande guldfiskar. Som pratar.

Det finns några få till manga jag läst men jag tror jag sparar dem; jag tror att de skrämmande guldfiskar är en alldeles för bra avslutning för att jag ska skriva mer just nu :-)

I, René Tardi – Prisoner of War in Stalag IIB

I, René Tardi - cover

Det är ingen nyhet att Jacques Tardi, en av de största bland de franska serieskaparna (och som fyller 72 år idag; grattis!), avskyr krig men att han också är så fascinerad av dem att hans serier ofta utspelar sig under sådana. Vanligtvis har det handlat om första världskriget, med fantastiska men fasaväckande serier som Skyttegravskriget, men idag handlar det om det andra världskriget. Eller för att vara mer precis, om Jacques Tardis far, René Tardi, och hur han genomlevde kriget som krigsfånge i ett tyskt fångläger: Stalag IIB.

René Tardi tillfångatogs tidigt i slaget om Frankrike, och i förorden, ett skrivet av Jacques Tardi och ett av Dominique Grange (gift med Jacques och också hon med en far som hamnade i ett tyskt fångläger), diskuteras hur dessa fångar aldrig setts med blida ögon i Frankrike. De slogs för en armé som förlorade och fick därför inga hyllningar efter befrielsen; dessa reserverades istället för motståndsrörelsen som kriget igenom kämpat mot tyskarna istället för att sitta fängslade. Så ingen ära, inget medkännande, utan istället tystnad blandat med förakt mot dessa ”förlorare”.

Och serien igenom skiner ilskan hos René Tardi igenom. Han är arg på allt och alla: På officerarna i den franska armén som bottenlöst usla i att leda soldater; på soldaterna som är bondlurkar och svikare; på tyska lägersoldater som tvingar dem att flera gånger per dag samlas för en räkning av antalet fångar oavsett väder och trötthet; på de kortspelande fångarna som inte bryr sig om någonting annat; på de krigsfångar som i sin hunger går med på att jobba i lägrets omgivningar för att få mer mat; på sin egen hunger.

Allteftersom blir det tydligt att hans ilska och besvikelse inte på något sätt mildrats av decennierna som passerat, och ilskan gör också att hans berättelse blir smått underlig för mig som läsare när han på ena sidan som nämnts klagar på de många och långa fångräkningarna för att på nästa småskryta om hur fångarna ständigt saboterade dem genom att i smyg flytta på sig för att antalet skulle bli fel, vilket gjorde att räkningen började om. Det hänger inte ihop, och det finns fler liknande saker där två scener ställda mot varandra för en utomstående ser sig som absurda, som ger mig lust att fråga honom om hur han egentligen själv får ihop sina känslor.

Faktum är att jag halvvägs igenom den här boken var lite besviken. Jag väntar mig väldigt mycket av Jacques Tardi, och även om teckningarna var lika suveräna som alltid och historien delvis fängslande så kändes det som om manuset var alltför ostrukturerat, som en oredigerad samling ruskiga anekdoter som det skulle behövts rensas rejält bland. Ta en sida som den här:

I, René Tardi - stück

Vadan diskussion av vad stückbetyder i den sista rutan? Ordet har inte synts till i serien innan dess, och det syns inte till senare heller.

År 1980 bad Jacques Tardi att René skulle skriva ner sina erfarenheter, men det var först 2012 som han kände att han kunde ge sig på att översätta anteckningarna till en serie. Som man kan se i sidan ovan har serien formen av en kontinuerlig monolog där fadern berättar om vad som hände, blandat med frågor/inpass från sonen som syns till som en ung tonåring i bilderna. En finurlig form, där sonens avatar ges rollen av den som å läsarens vägar både själv förtydligar och ber om förtydliganden när det behövs.

Men det visar sig att formen har en större roll än så, och en roll som gjorde att jag mot albumets slut var mer nöjd med serien. Att Jacques Tardi inte rensat bland sin fars anteckningar mer än han gjort utan att han istället låter honom obehindrat prata på har en mening: Dels förstås att ge René chansen att beskriva hur han upplevde allting, utan tillrättalägganden, men dels blir det också tydligt att serien inte bara handlar om ett krig och hur det påverkade det som deltog utan också om Jacques relation till sin far. Redan tidigt i serien nämner sonens avatar att fadern är konstant arg och det upprepas senare vid flera tillfällen, men fadern kommenterar aldrig yttrandet. Överlag är det ofta så att till skillnad från sidan ovan så svarar fadern sällan på sonens frågor; han är så inne i sin egen upplevelse att han ignorerar sonen.

I, René Tardi - disconnect

Att René Tardi är oerhört arg och besviken är inte konstigt och helt förståeligt med tanke på vad han varit med om. Men i sin ilska märker han inte att han också är ologisk i vad han irriterar sig på, som när han närmast föraktfullt kommenterar hur andra fångar tar andra beslut än han själv gör, utan förståelse för deras situation, och att han själv eventuellt skönmålar sin insats antyds också av sidor som den ovan: René kan själv ha varit övertygad om att han saboterade för tyskarna genom att fuska i sitt bokföringsjobb, men det kan mycket väl andra fångar också ha varit avseende deras jobb (och de kan i sin tur ha sett honom som en förrädare som hjälpte tyskarna), men den tanken slår aldrig René.

Men att tanken slagit Jacques Tardi verkar tydligt; mer och mer framstår det i boken som att hans avatars kommentarer och frågor har som egentlig huvuduppgift att komplicera fadern och dennes berättelse, och hur besvikelsen och den uppdämda ilskan har gjort att René slår mot allt och alla, utan urskiljning. Inklusive mot sonen anar jag, med tanke på hur ofta Jacques Tardi påminner om att hans minnen av fadern är att denne ständigt var rasande.

I, René Tardi – Prisoner of War in Stalag IIBär en mycket vacker bok och serie om någonting mycket fult och eländigt. Det är också en bok som inte riktigt är vad den verkar vara i början: Initialt ger den intryck av att vara en ren redovisning av René Tardis liv som krigsfånge, men en fortsättning läsning visar att den minst lika mycket handlar om René Tardis liv efter att han blev fri, trots att det är en René som vi aldrig ser till som läsare men som istället frammanas av på ytan obetydliga små kommentarer och inpass. En mycket bra bok, helt enkelt, och när den avslutande andra delen som skildrar vad som händer efter att Stalag IIB stängs ner i början an 1945 och hur fångarna transporteras vidare kommer ut nästa år ska jag omedelbart läsa den också :-)

Kan köpas hos bl.a.:

En gammal svaghet: Legion of Super-Heroes

Superboy and The Legion of Super-Heros Volume Two - cover

När man läser gamla barndomsfavoriter och sen skriver om dem gäller det att hålla tungan rätt i munnen så att det blir tydligt vad som bra pga nostalgiska känslor och vad som är bra för den som saknar desamma. För att göra det lätt för mig tänker jag därför dela upp dagens inlägg i två recensioner, och jag börjar med den för de icke-nostalgiska:

Superboy and The Legion of Super-Heroes Volume Two (version 1)

Den här volymen samlar ihop nummer 241-259 av tidningen med samma titel från slutet av 70-talet. Paul Levitz och Gerry Conway har skrivit de flesta av historierna, medan Joe Staton står för de flesta teckningarna. Serierna är rätt typiska för perioden, med en tydlig känsla av att de letar efter en lösning på hur man ska göra serier intressanta: Ska man satsa på en allvarligare ton eller en mer barnslig? Enstaka episoder eller längre sammanhängde berättelser? Ska man lita på att populära karaktärer som Stålmannen/Stålpojken ska bära upp serien eller ska den stå på egna fötter?

Den här sökande känslan skulle kunnat leda till intressanta serier som försöker sig på nya saker, men tyvärr är det inte så här. Istället blir det mest frustrerande att läsa en bok där samma person från sida till sida uppvisar helt olika personlighet, som Wildfire som i ena stunden framstår som en endimensionell aggressiv idiot, för att i nästa grubbla över sin egen roll som ledare för teamet och huruvida han klarar av det. Men kanske är det bättre än att vara en av de superhjältar som uppenbarligen ingen vågar/är intresserad av att skildra, som exempelvis Tyroc, den enda mörkhyade hjälten, som varenda gång alla ska ut på uppdrag omnämns som att han är på ett personligt uppdrag redan (som vi aldrig får se skildras), eller att han av lotten valts att vara den som får stanna kvar i högkvarteret som vakt och som därför inte följer med de andra.

Överlag splittras också de försök till karaktärsskildring som finns över alltför många olika personer. Olika manusförfattare har olika favoriter, och när författarna varierar syns det alltför tydligt, som skurkar med långsiktiga planer som syns till i flera på varandra följande nummer, för att sedan när författaren byts helt försvinner, och som sen återkommer långt senare igen när den första författaren är tillbaka. Samma kritik gäller också generellt för boken där jag saknar en redaktör som håller pli på serien; den vinglar åt alla möjliga håll, med bihandlingar som bara försvinner i tomma intet och huvudhandlingar tar långa oförklarliga pauser.

Superboy & the Legion of Superheroes 246-13

Joe Staton skiss, Dick Giordano tusch (seriesidorna idag är scans från tidningarna; samlingen har givetvis bättre förlagor)

Däremot är Statons teckningar inte alls så dumma och ett bra exempel på vad jag skulle kalla de prydliga (men kanske en smula vardagstråkiga) teckningar som framförallt DCs titlar dominerades av under eran, med Curt Swan som bästa utövaren av.

Men det räddar inte en bok som känns som en rätt meningslös utgåva, förutom för de största fansen av serien förstås!

Superboy and The Legion of Super-Heroes Volume Two (version 2)

DC fortsätter i och med den här boken sin under perioder extremt långsamma utgivning av alla LoSH-serier från starten 1958. Första volymen kom ut redan 1991, då under titeln Legion of Super-Heroes Archivessom det blev 13 volymer av, för att sedan följas av fjolårets Superboy and The Legion of Super-Heroes Volume One. Titelbytet lär väl delvis vara förorsakat av att huvudtidningen för legionen hette just så under några år, men det fem år långa glappet mellan arkiv nummer 13 och boken ifråga spelar nog också roll 😉

Hur som helst, här handlar det alltså om serier där huvudsakligen Paul Levitz och Gerry Conway står för manuset och Joe Staton för teckningarna. Tyvärr får man säga vad gäller manuset, för det är väldigt tydligt hur olika inställning Levitz och Conway har till serien. Levitz är ett fan av legionen och gillar att utforska de olika hjältarna och deras inbördes relationer, medan Conway bara betraktar dem som ett superhjälteteam vilket som helst där det behövs en skurk varje månad som man sen tittar på schemat över vilka superkrafter som finns i teamet och sen väljer den som passar bäst.

Conway var ett tag under 70-talet DCs som man tyckte ess i rockärmen, en manusförfattare som kunde vara modern på samma sätt som Marvels serier, med en snärtigare dialog och ökad fart i handlingen. Men såhär 40 år senare har hans manus åldrats betydligt mer än andra samtida författare som var mer inställda på ”gammaldags” kvalitéer, som en korrekt berättad historia som punkt för punkt når sitt mål.

Därmed inte sagt att Levitz manus är fantastiska. Hans styrka ligger i just att han förstår sig på de olika superhjältarna, att de faktiskt är människor också, men han tenderar att bli ganska tungrodd i sina överdrivet stora textplattor och textmassor. Sen är det givetvis så att den karaktärsskildring han bjuder på är av den enklaste såpaformen, men han är likafullt en av de som varit viktigast i att utforma personligheterna för alla legions superhjältar. Att han sedan är mest förtjust i att skildra hjältar han själv skapat, som Dawnstar, även om de aldrig blir särdeles intressanta, är inte så konstigt 😉

Den överlägset bästa historien i den här boken står dock Jim Starlin bakom (här under pseudonymen Steve Apollo), med viss hjälp från Levitz, och det är den första versionen av hur Brainiac 5 kollapsar under sitt ansvar. Senare har detta blivit något av en kliché i LoSH-serier, men här resulterar det i en ovanligt stark berättelse som inleddes redan i den föregående Volume Ones episod Murder Most Foul, den tveklöst bästa episoden i de här två samlingarna, och en av de bästa någonsin för LoSH. Tonfallet är mörkare, personerna mer tredimensionella, och handlingen skriver för en gångs skull inte läsaren på näsan.

Superboy & the Legion of Superheroes 239-11

Josef Rubinstein, efter Starlins layout (från Murder Most Foul)

Den här sekvensen är också ett bra exempel på svagheterna i den här erans LoSH. Efter den starka starten där Chameleon Boy avslöjar att det finns en förrädare i legionen försvinner detta helt ur handlingen under ett helt år, utan ens anspelningar på det hela. Vilket givetvis är rätt konstigt eftersom det borde lett till panik, men tidningen saknade uppenbarligen en stark redaktör som kunde se till att hålla reda på sånt här. Sen, efter sekvensens avslutningen, får vi en pinsamt svag coda när Conway uppenbarligen fått på sitt ansvar att se till att Brainiac 5 blir frisk igen, och historien är sämsta sortens pseudo-freudianism som dessutom helt ignorerar det faktum att vi i Murder Most Foulfått bevittna hur Brainiac 5 mördade en person.

Jag kan ärligt säga att Legion of Super-Heroes egentligen aldrig haft en riktigt bra period där serierna varit utmärkta (förutom de första åren av avknopparen L.E.G.I.O.N.), men även med det i åtanke täcker de här två böckerna en relativt opersonlig era i serierna. Levitz gör sitt bästa och det är inte så illa, Starlins bidrag är excellent men tyvärr kort, men i stort saknar serien styrsel. Också teckningsmässigt är det mer kompetent än spännande av Staton; i Volume One var huvudtecknaren Mike Grell och hans mycket personliga skildring av legionens medlemmar är för min del mer kanon (trots att alla män respektive kvinnor tenderar att ha samma ansikte). Det finns enstaka gästspel av betydligt mer kända tecknare som Dick Giordano, Howard Chaykin, Steve Ditko med flera, men de får aldrig chansen att sätta sin prägel på serien.

Superboy & the Legion of Superheroes 257-12

Steve Ditko & Dan Adkins

Jag uppskattar att DC fortsätter samla ihop LoSH-serierna, trots att jag är övertygad om att de enda realistiska köparna är sådana som jag, som är svag för legionen av högst personliga skäl (för min del tidningar lästa som barn) snarare än för dess kvalitéer.

The Woods

Innan sommaren helt är över så tänkte jag skriva några ord om en serie som jag tycker är en perfekt sommarläsning: The Woods, en småkuslig science fiction-historia om 36 tidningar (eller 9 samlingar) där en hel skola oförklarligt förflyttas till en främmande planet där saker och ting omedelbart går fel:

The Woods - rivstart

Sedan följer en berättelse som har det mesta man kan räkna med i den här typen av historier: Flugornas herre-tendenser, gammalt groll mellan olika skolfraktioner (jocks vs nerds, typ) som får ödesdigra följder, ett större sinistert mysterium som långsamt nystas upp, kärlekstrubbel, och annat smått och gott.

Kort sagt känns det mesta igen, men James Tynion IV (manus) och Michael Dialynas (teckningar) nygamla blandning är rakt igenom underhållande. Tempot hålls uppe så att mysterieförklaringen aldrig står och stampar, och huvudpersonernas respektive arc (ni vet, den surmulna tonåringen som till slut tvingas inse att det finns fördelar med att samarbeta, klassens clown med en tragisk bakgrundshistoria som växer till en hjälte, den homosexuella killen som äntligen vågar komma ut, osv) är kanske inte originella men genomförs på ett bra hantverksmässigt sätt.

Och jag gillar illustrationerna där Dialynas lite småslarviga och expressionistiska stil lyckas frammana en annan värld, vilket också understryks av de starka färgerna där  blå/lila/purpur dominerar. Överlag är det nog här, i skildringen av en annan värld, som The Woodslyckas allra bäst; stämningen av någonting nytt och skrämmande är ständigt närvarande.

The Woods - The Horde

Och därför blir det förstås lite mindre suggestivt allteftersom mysteriet bakom planeten avslöjas. Precis som i mycket annan skräck är det det okända, det oförståeliga, som är det mest skrämmande, och så fort man börjar förstå mer av vad som händer är det inte längre lika läskigt. Ta exemplet med ”The horde” som nämns på sidan härovan: När termen först dyker upp vet jag som läsare inte vad det handlar om och det blir ytterligare ett av alla skrämmande fenomen på planeten. Men när det avslöjas vad som står bakom så nja, inte är det så skrämmande inte, iallafall inte jämfört med allting annat.

Så jag tycker bäst om första halvan av serien, när allting känns nytt. Jag är såklart glad över att Tynion/Dialynas avslutar serien på ett bra sätt (för det gör de), men läsupplevelsen är ändå som starkast i början. Det finns också en del andra saker jag retar mig på lite allteftersom historien utvecklas, som en del slentrianinslag (som japaner som fanatiskt följer en våldsinriktad ledare, eller asociala nördar med storhetsvansinne som saknar känslor); det förstör inte serien men jag skulle gärna sluppit dem.

Men med det sagt, The Woodsär som sagt en alldeles förträfflig underhållningsserie som jag misstänker passar allra bäst för de som uppskattar YA-litteratur (dvs inte nödvändigtvis tonåringar), som jag :-) Det som skulle göra den snäppet bättre vore om det fanns en riktigt fet samling med hela serien (eller möjligen två fortfarande feta samlingar) för det här är en enda lång historia, och att bara läsa en eller två av de existerande samlingarna är meningslöst.

Kan köpas hos bl.a.:

Gott och blandat 11: Några avslutningar

Tre serier/serieutgivningar som (ganska) nyligen avslutats och som jag skrivit om tidigare blir det några avskedsord om idag. Närmare bestämt:

My Brother the Shut-in: Kinoko Higurashis serie om hur syskonparet Shino & Tamotsu reagerar när Tamotsu efter flera års innesittande slutligen vågar sig ut i världen igen blev totalt sex volymer. Jag gillade serien när jag läste de första volymerna och jag fortsatte gilla den hela vägen ut. Skildringen av Tamotsus små försiktiga steg framåt och de oundvikliga bakslagen är känsligt gjord, likaså hur Shino i sin tur riskerar att tappa fotfästet, men i grunden är det en feelgood-historia (med mörka inslag) om hur det faktiskt är möjligt att förändra livet, hur hopplöst det än kan te sig.

My Brother the Shut-In v06 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Tamotsu på date

I min första anmälanav serien nämnde jag att jag hoppades att historien inte skulle dras ut alltför länge, men när den var slut kändes det istället lite snopet; jag hade gärna läst mer om Shino & Tamotsu, och jag fick ett tydligt intryck av att serien avslutades rätt abrupt. Men sex intressanta volymer är inte alltför illa!

Walt Disney’s Mickey Mouse: Fantagraphics utgivning av Musse Pigg i dags- och söndagstrippformat av Floyd Gottfredson avslutades i vintras i och med att man nådde år 1955; efter det handlade det i princip endast om dag-för-dag-skämt, dvs de längre historierna upphörde. För drygt två år sedan när den första boxen med serier där Bill Walsh tog över manusskrivandet utkom skrev jagatt serien sjönk markant i kvalité i och med detta, och tyvärr håller det i sig.

Faktiskt är jag nästan ännu mer besviken på hans historier i de böcker som kommit sedan dess: De är kanske inte sämre än hans första försök, men min förhoppning att han skulle bli bättre med tiden infriades inte. Hans berättelser saknar helt charm och innehåll och känns förtvivlat tomma, och all personlighet hos karaktärerna som funnits är som bortblåst. Gottfredsons teckningar är det inget fel på, men det räddar inte serierna, speciellt inte som det bara gör mig ännu mer deppad när jag tänker på hur fantastiskt bra serien en gång var. Kort sagt, Bill Walsh fullkomligt demolerar en tidigare utmärkt serie :-(

Walt Disney's Mickey Mouse - last strip

Den sista strippen, från en längre episod där Li’l Davy (en liten Davy Crockett), Benjamin Syrsa och Musse möts

Så allt som allt, två volymer med söndagsserier och de första sju med vardagsserier med några av de bästa Disneyserier som gjorts blev resultat. Och fem som bara rejäla Disneyfans borde köpa (alternativt Gottfredsonfans som nöjer sig med teckningar). Jag tycker också fortfarande att själva böckerna har en tråkig design, men det kan jag överse med när innehållet är så pass bra; det är bara synd att det kanske gör att eventuellt nya läsare inte ger Gottfredson en chans.

Invincible: Robert Kirkmans superhjälte landade för sista gången efter 144 nummer, och nu har jag också läst klart serien i och med Ultimate-samling nummer 12. Jag står fast vid vad jag skrivitvarje gång jag nämnt serien här på bloggen, dvs att Kirkman egentligen är bättre på komedi än på allvar och att det därför inte varit till Invincibles fördel när historierna blivit mer och mer allvarliga/dramatiska, men att det ändå förblivit en underhållande serie. Och att det är frustrerande hur dålig Kirkman är på att avsluta bihandlingar där varje gång det verkar som om en äntligen ska ta slut så kommer en liten blänkare på sista sidan som visar att nejdå, inte den här gången heller.

I sann Kirkman-anda blir det en fruktansvärd mängd blod och död här, blandat med långa diskussioner om huruvida ändamålet helgar medlen, ett tema som funnits med ända sedan seriens start. Jag kan inte säga att Kirkman är en stor filosof eller att hans svar (om man nu ska se slutet som det) är värst övertygande, men en eloge för att han ändå försöker ge sig på en inte alltför lätt fråga, mitt ibland allt superhjältande.

Invincible 142

Alla mot alla i Invincible142

Men jag ska inte klaga alltför mycket den här gången för i och med avslutningen knyts en hela massa trådar till slut ihop, och vi får till och med följa Mark Grayson flera hundra år in i framtiden för en rejäl ”Så gick det sen”-final. Egentligen är det kanske inte så förvånande med tanke på att Kirkman som jag tidigare nämnt i grunden är ett seriefan av stora mått, och eftersom så många fans önskedröm är just att få veta vad som hände sen är det ett passande slut. Själv tycker jag också om att säcken knyts ihop prydligt och utan att serien dragit ut alltför länge på tiden, till skillnad från en viss annanKirkman-serie som jag tror skulle mått bra av att också fått ett slut vid det här laget 😉

Kan köpas hos bl.a.: