Love and Rockets-läsning: Lägesrapport

För drygt ett årsedan nämnde jag i samband med att volym 4 av Love and Rocketsstartat (alltså, den startade redan lite tidigare men det var då jag hoppade på den) att jag planerade att läsa alla Hernandez-brödernas (Jaime, Gilbert/Beto och Mario) Love and Rockets-serier från starten, i ett försök att äntligen komma ifatt med vad som pågick i serien. Nu har jag äntligen börjat göra slag i saken och har kommit drygt halvvägs (för att vara mer exakt har jag läst volym 1 (50 nummer) & 2 (20 nummer), och alla miniserier som fanns innan volym 3 startade) och tänkte jag skulle passa på att göra några reflektioner. Och i samma anda som seriens utgivning tänkte jag skriva dem huller om buller :-)

  • Marios serier lämnar mig helt kallsinnig, och ärligt talat hoppade jag mer eller mindre över dem efter ett tag; manusen är klumpiga och teckningarna är verkligen ingenting speciellt. När han skriver manus till Beto så blir det ändå inte på något sätt bättre, så det var allt om honom och hans fåtaliga bidrag.
  • Jaime tecknar riktigt bra redan från första numret, och fortsätter på det viset. Hans teckningar är eleganta som få, med rena linjer och utmärkt användning av det svartvita formatet. De få gånger hans serier syns till i färg är det inte riktigt lika imponerande, även om hans linjer är lika suveränt säkra som alltid.
Love and Rockets - The Death of Speedy Ortiz

Jaime – från ”The Death of Speedy Ortiz”

  • Det syns verkligen att Jaime gillar serien Archie/Acke; då och då tecknar han sidor som skulle kunna ingått i de serietidningarna. Och humorn i hans manus är ibland också den som tagen ur Acke, med förvecklingar, fysisk humor, med mera.
  • Betos teckningar är all over the place. I början försöker han sig på en prydlig stil med inslag av surrealism, sedan blir han enklare och mer jordnära när serierna först flyttar sig till Palomar (en stil jag gillar mycket), för att sedan börja blanda friskt med Palomar-stilen, ren surrealism, och ärligt talat väldigt slarviga teckningar som ibland ser ut som en nybörjare gjort dem. De senare tror jag inte är med flit utan snarare är att han när produktiviteten är hög, dvs antalet sidor, helt enkelt inte lägger ner den tid som skulle behövas.
Love and Rockets - Carmen

Beto – från ”For the Love of Carmen”, en serie med betydligt mer text än vanligt hos Beto men den är likafullt fantastisk

  • Höjdpunkten hittills är sorgligt nog ganska tidigt i volym 1, både vad gäller Jaime och Beto. Sorgligt eftersom det är fascinerande att se hur framförallt Beto börjar skakigt med meningslösa oändliga sf-serier, superhjälte-pastischer mm som oavsett hur mycket utgivaren Gary Groth försöker hylla dem i förorden till diverse samlingar inte alls är några intelligenta försök att dekonstruera genrerna utan bara dåliga serier, för att sedan så fort han börjar skriva serier som utspelar sig i Palomar bli en mästare, där den enligt mig allra bästa serien är For the Love of Carmen (Love and Rockets volume 1, #20). Jaime är överlägsen vad gäller manus från starten där hans egentligen ganska klyschiga och corny serier med Maggie som mekaniker-assistent till den coola Rand Race ändå är charmiga, och sedan blir han bättre och bättre fram till och med The Death of Speedy Ortiz(#21-23) och Flies on the Ceiling (#29). Men sen blir det sämre igen, tyvärr:
    • Beto tappar snabbt bort sig när hans Palomar-serier blir mer och mer politiska, och den evighetslånga Human Diastrophismom Lubas bakgrund är plågsamt seg att läsa; hans förtjusande blandning av humor, allvar, kärlek och vardagsliv är förbytt i en dyster soppa med gangstrar, våldtäkter, och en samling huvudpersoner som alla är extremt osympatiska och ointressanta. Plus att det är rörigt värre med en lång rad av till förväxling lika män som paraderar förbi i Lubas liv.
    • Precis som Jaime hade en långsam och jämn kvalitetsförbättring jämfört med Betos jättesprång är hans försämrade manus också det en långsammare process jämfört med Betos, och han är aldrig i närheten av Betos lägsta nivåer. Istället blir historierna bara lite tröttare och en känsla av avslagenhet sprider sig allteftersom hans huvudpersoner åldras. På ett sätt är det naturligt att alla lugnar ner sig en smula, men serierna i sig är också segare med historier som känns igen. Och när den där I don’t give a fuck-känslan ändå dyker upp så känns det mest deppigt att se att vare sig Hopey, Maggie, Ray eller någon annan utvecklats det minsta från de tonåringar de var; den destruktiva men energiska känslan som de visade som yngre har förvandlats till enbart leda vid att umgås med varandra, och åtminstone jag blir hjärtligt trött av att se hur Hopey bara vägrar prata med någon, Maggie sida upp och sida ner oroa sig för allt och inget, och Ray fortsätta sin utveckling från att ha varit en som till skillnad från sina manliga vänner genomskådade den falska machismon och kvinnofientliga jargongen till att bli som de.
    • Och en till sak som blir sämre och sämre med Beto och som det inte finns några tecken till bättring på: Hans kvinnor har allteftersom enbart kommit att utmärka sig som de allra sunkigaste sexfantasierna. Luba och hennes familjs byster blir bara större och större och ser nuförtiden ut som någon karikatyr på fertilitetsgudinnestatyetter, och även icke-familjemedlemmars bröst växer och växer. Lägg till det charmiga egenskaper som Lubas syster Fritz som är en läspande psykolog (när hon inte gästspelar som bimbo i B-filmer som huvudsakligen går ut på att hon ska visa upp sig halv- eller helnaken) med glasögon som ibland roar sig med att hypnotisera sina manliga patienter så att hon kan våldta dem och fetischistsamlingen är komplett. Det är unket och mycket sorgligt att se hur en karaktär som Luba förvandlats från en intressant och udda tredimensionell karaktär till att numera vara helt platt (förvisso med enorma stora bröst).
Love and Rcokets - Luba

Beto – Systrarna Petra, Luba och Fritz, och om någon undrar varför Petras bröst är klart mindre (utan att för den skull vara små) har hon genomgått en bröstreduktion; innan dess hade hon bröst som var betydligt större än Lubas.

  • Efter att volym 1 avslutats märks det tydligt att bröderna inte riktigt vet vad de ska hitta på i sina serier. Det märktes egentligen redan i de sista numren av volymen (främst med Beto), men när det istället vankades en uppsjö miniserier provas alla möjliga och omöjliga infallsvinklar, oftast utan resultat:
    • Jaime ger Penny Centuryen större roll men eftersom hon förvandlats från en egensinnig äventyrerska som på egen hand gjorde vadhelst hon ville till att bli en korkad lyxhustru vars mest framträdande egenskap är att hon ser ut som en fotomodell (Beto är inte den enda som gillar att teckna naket, Jaime tar varje chans som finns att få av Penny Century kläderna, men till Betos ibland rena (och dåliga!) porr är det långt) med en fånigt orealistiskt dröm om att bli en superhjälte så blir det inte så värst intressant. Det blir dock bättre när en del andra välkända karaktärer dyker upp.
    • Beto gräver ner sig i Lubas familj med ödesdigert resultat, som redan nämnts härovan (som sagt, reflektionerna är oordnade :-) ).
Lova and Rockets - Penny Century

Jaime – Penny Century shoppar tillsammans med Izzy Ortiz

  • I volym 2 fortsätter trevandet efter intressanta historier. Beto svirar på men ärligt talat har ingenting av det jag läste i de tjugo numren fastnat i minnet; jag kommer ihåg att han gjorde en helt obegriplig serie som hette Julio’s Daysom han själv verkade tappa intresset för efter första avsnittet. Jaime å sin sida fortsätter att jobba på med sina Locas-karaktärer, men som jag nämnde med minskande avkastning.
  • Sammantaget är problemet med seriens utveckling i grunden ganska likartat för både Jaime och Beto: Tidigt i utvecklingen hittade de några fantastiskt givande karaktärer och teman, men sen har de inte lyckats vare sig lösgöra sig från dem eller utvecklad dem åt nya intressanta håll:
    • När Beto lyckas avhålla sig från att skriva meningslösa och alldeles för kompakta politiska allegorier kan det glimta till av kvalité, men den begravs oupphörligen i den usla sexfixeringen som drabbar allt och alla, och till slut verkar han inse det själv när han hux flux tar livet av ett antal personer bara för att inte behöva fortsätta med sina intriger där alla ligger med alla.
    • Jaimes serier har jag mer till övers för och inte bara för de fortsatt utmärkta teckningarna, men liksom Beto tenderar hans karaktärer att bli mer och mer osympatiska ju längre han skildrar dem. Man hade kunnat hoppas att jag istället skulle fördjupa min förståelse för dem men min reaktion blir istället att de som jag tidigare kunde läsa in många olika tankar och känslor hos nu istället bara är trött på eftersom de är så ensidigt osympatiska gnällspikar. Det finns undantag, som Izzy Ortiz, men där han tidigare vågade gå på djupet och bli helt allvarlig när det krävdes känns det nu som om han undviker det, att det skulle bli alltför jobbigt, och allvaret blir aldrig mer allvarligt än i en genomsnittlig dagtidssåpa.
  • Men jag vill ändå avsluta med lite positiva tongångar:
    • Glöm inte bort att de bra Love and Rockets-serierna är genuint bra, så att andra inte når upp till de höjderna innebär inte att de är usla (även om det mesta av Betos produktion i andra halvan av de serier jag skriver om här nog är det).
    • Jag har förut läst någon enstaka serie i volym 3 och det kändes mer lovande igen, som att fokuset återfunnits. Jag hoppas att det stämmer, och vad gäller Beto så är åtminstone hans New Tales from Old Palomarsom är bland de sista av serierna han gjorde innan volym 3 startade genuint bra igen. Det skulle förstås varit roligt att se en helt ny och lyckad miljö för hans serier men jag är rätt nöjd med att återse ett yngre Palomar.

Jag återkommer när jag läst volym 3 och det av volym 4 som då hunnit komma ut; förhoppningsvis kommer det ta mindre tid än ett år tills dess :-)

Utgivningen av Love and Rockets har varit knölig men just nu är det bästa sättet att köpa de samlingar som kallas The Love and Rocket Library. Hittills finns 14 delar som samlar serien kronologiskt och de täcker nästan exakt de serier jag skrivit om idag. Börja med de två första, och de kan köpas hos bl.a.:

Ingenting nytt under solen i Foxtrot

Det här är enbart till som information (eller varning, beroende på smak) för den som liksom jag i det stora hela gillade Bill Amends serie Foxtrot om familjen Fox som fyller 30 år i år och som passande nog precis släppt den första nya samlingen, Mother is Coming, på länge: Den är precis som den alltid varit sedan Amend år 2006 slutade med vardagsstripparna och enbart gör söndagsserier. Dvs det handlar uteslutande om fristående skämt, kliniskt befriat från ens en antydan till längre historier eller karaktärs-utveckling.

Foxtrot - Mother is Coming - Doughtori

Inte för att serien innan dess var så värst annorlunda, men personligen tyckte jag att de gånger Amend vågade göra lite längre episoder där till exempel Jason faktiskt fick chansen att utvecklas var det som lyfte serien, och utan dem är serien rätt knastertorr.

Men precis som jag skrev när vardagsstripparna hade avslutats så gillar jag ändå att Foxtrotfanns. Den var en av de första genuint nördiga skapelserna som satsade på och nådde en bred publik, och om jag jämför med en del senare försök som TV-serien The Big Bang Theoryär Foxtrotmilsvid bättre på att ändå vara på nördarnas sida medan TV-serien istället fokuserar på att tittarna ska skratta åt nördarna.

Foxtrot - Mother is Coming - Locker

Kan köpas hos bl.a.:

 

Hur gick det sen: My Brother’s Husband & My Solo Exchange Diary

Förra året var serierna My Brother’s Husbandoch My Lesbian Experience with Lonelinesstvå av de mest intressanta jag läste under året. Gengoroh Tagames berättelse om Yaichis möte med sin avlidne tvillingbror Ryojis kanadensiske make Mike blandade på ett förtjusande sätt det personliga med ett mer allmänt informativt tonfall om vad det egentligen kan innebära att ha en homosexuell familjemedlem, medan Nagata Kabis serie istället var något av den ultimata utlämnande självbiografiska, med en huvudperson som det är förtvivlat svårt att inte tycka om och tycka synd om i hennes kamp för att förbättra sitt liv.

I år har både serierna fortsatts och det förtjänar några ord, det med. Ergo:

My Brother's Husband 2 - cover

My Brother’s Husbandvolym 2 avslutar berättelsen om Yaichi, Mike, och Yaichis unga dotter Kana på samma finkänsliga sätt som den började. Även om alla inblandade har sina egna berättelser och insikter är det fortfarande Yaichi som är den otvetydiga huvudpersonen i sin fortsatta utveckling av hur han egentligen ser på Mike och i förlängningen sin bror Ryoji. Gång på gång har vi fått se scener där vi parallellt ser vad han egentligen tänker/vill säga samtidigt med vad han faktiskt säger, som hur han upprepade gånger önskar att han vågade presentera Mike för sina vänner som Ruojis make, inte bara som Ryojis vän. Och när Kanas lärare i ett möte med honom uttrycker skepsis mot att Kana pratar om sin farbror Mike vågar han äntligen göra slag i saken. Men i sann Yaichi-stil fantiserar han ändå om att han skulle våga vara ännu tydligare:

My Brother's Husband 2 - school 1My Brother's Husband 2 - school 2My Brother's Husband 2 - school 3

My Brother’s Husbandär berättelsen om Yaichis resa till att slutligen helt och fullt acceptera vem Ryoji var, och hur det förändrar honom själv. Han inser att när Kana växer upp kan hon bli kär i vem som helst, och att det enda han egentligen önskar sig är att hon är lycklig, oavsett vem hennes kärlek visar sig vara. Det är också tydligt att den komplicerade relationen till Ryoji har påverkat honom; när han kommer till freds med sin känslor blir också samvaron med hans exfru bättre och mer avslappnad, och utan att någonsin ha sett Yaichi i hans liv innan Mikes tre veckor långa besök får jag ändå en tydlig bild av den han var med undertryckta känslor, besvikelse, och andra problem.

Helt sockersött och okomplicerat blir det aldrig för som jag skrev redan förra gången undviker Tagame aldrig svåra saker. Här i bok två finns ett tydligt exempel när Katoyan, en av Yaichis gamla klasskamrater, stöter ihop med Yaichi och Mike. Det visar sig att Katoyan var Ryojis enda homosexuella vän i skolan vilket Mike känner till men inte Yaichi, men Katoyan har aldrig kommit ut och ber därför privat Mike att inte säga någonting till Yaichi, och Mike går som han ombeds. Vilket leder till deprimerande tankar hos Mike som nu måste hålla någonting hemligt för Yaichi, och för Yaichi som märker att någonting känns fel, konstigt, när de möts hemma hos honom. Problemet får aldrig någon lösning för vare sig Mike eller Yaichi för så länge Katoyan känner att komma ut kommer leda till alltför stora problem för honom med tanke på omgivningen finns det ingen lösning som gör allt bra, för alla.

Men i det stora hela går det bra i My Husband’s Brother, någonting jag inte kan säga lika tvärsäkert när det gäller Nagata Kabis uppföljare till sin uppmärksammade bok. Efter att My Lesbian Experience with Lonelinesskom ut och uppmärksammades anlitades Kabi för att fortsätta göra serier om sig själv. I samma anda som den tidigare boken blev resultatet en serie dagbokskapitel, adresserade till henne själv (…with Loneliness, som sagt), som nu samlats ihop i My Solo Exchange Diary.

My Solo Exchange Diary - cover

Som många andra självbiografiska serietecknare (Joe Matts Peepshow, Alison Bechdels Are You My Mother?) består stora delar av den nya boken av hennes egna och omgivningens reaktioner på det som avslöjats i den tidigare serien. Här är det Kabis ångest när hon samtidigt önskar att hennes föräldrar inte ska läsa den och att de ska läsa den för att förstå sin dotter. Givetvis läser de boken när de får den (Kabi lämnar den hemma hos dem) och givetvis bli deras reaktioner inte de som Kabi önskat sig. Men som hon själv inser så är hennes problem med ensamhet och intimitet delvis en följd av att hennes familj lidit av samma problem, och att familjemedlemmar inte nödvändigtvis måste älska varandra bara för att samhällets bild av familjer är att alla gör det.

Så Kabi fortsätter att argumentera med sig själv, fram och tillbaka, och allt presenteras i serien helt utan skyddsvallar. Men mitt i kaoset och humörsvängningarna fortsätter hon att med små steg försöka göra sitt liv bättre. Hon lyckas till slut flytta hemifrån och det känns fantastiskt bra, både för att hon inte längre behöver bo med sina föräldrar men också för att det gör att hon känner att hon klarar av saker själv, att hon är vuxen. Men det leder såklart också till ångest när hon inser att hon helt saknar ett socialt liv med vänner hon kan diskutera känslor eftersom allt sådant förut haft ett enda utlopp:

My Solo Exchange Diary - Mother

Svårscannad bok så sidan är lite avhuggen t.h. (Sorry.)

Serien startade som en webbserie och det är också på webben som hon gör framsteg i vänskapssökandet. När den första boken kommer ut ser hon en bekräftelse av sig själv i de positiva kommentarerna (även om hon när hon mår sämre anstränger sig för att leta upp de fåtaliga negativa skriverier som självklart finns, de med), och hon knyter till och med några kontakter via mail. Inklusive en som visar sig vara intresserad av att lära känna Kabi ännu närmare, dvs Kabi ser att till slut öppnar sig även för henne möjligheten till Kärlek:

My Solo Exchange Diary - Love?

Två steg framåt, ett tillbaka (eller kanske snarare flera mycket små steg framåt, följda av enstaka jättehopp bakåt) är melodin, och jag är lika fascinerad den här gången av hur någon som mår så pass dåligt som Kabi trots det orkar försöka göra någonting åt situationen. Inte alltid helt framgångsrikt, men ändå beundransvärt! Riktigt lika stark Wow-känsla som av den tidigare boken får jag inte vilket beror både på att första gången alltid känns mest överraskande och på att My Lesbian Experience with Lonelinesshade en så extremt stark fokus på Kabis problem med närhet, medan My Solo Exchange Diarysnarare är en samling mer eller mindre fristående essäer. Bra är det likafullt, och jag håller tummarna att nästa bok som är utlovad till februari 2019 är lika intressant den med :-)

Kan köpas hos bl.a.:

Linda och Valentin-varianter: Jakolassens rustning & Shingouzlooz Inc.

Dags att skriva några ord om två besläktade album. Ett kom ut sent i våras men av någon anledning var jag sen med att köpa det: Jakolassens rustningav Manu Larcenet, ett album som precis som de i serierna Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke& Ett extraordinärt äventyr med Lucky Luke är en Gör vad du vill-variant av en klassisk fransk serie, närmare bestämt Linda och Valentin. Och det andra fortsätter sviten men finns (ännu?) inte tillgängligt på svenska men väl på engelska: Shingouzlooz Inc.av Wilfrid Lupano (manus) och Mathieu Lauffray (teckningar).

Jag tar och börjar med Jakolassen :-)

Manu Larcenet alltså, mannen bakom serier som Ordinary Victoriesmed sin suveräna skildring av panikångest och depression, men som också gjort rena komediserier som självbiografiska Back to Basics. Kanske inte serier som verkar matcha en frisinnad Linda och Valentin-version, men han har ju också varit inblandad i saker som Dungeonoch Astronauts of the Future, och eftersom jag gillar alla nämnda serierna väldigt mycket var det här en serie jag hade verkligt högt ställda förväntningar på.

Och jag har lustigt nog svårt att säga om förväntningarna infriades eller inte. Jakolassens rustningär riktigt rolig, Larcenets runda och vänliga teckningar är olika trevliga som alltid, men de är också förvånansvärt maffiga när han tillsammans med färgläggaren Jeff Pourquié ger sig på att skildra världsrymdens storhet, som här på den inledande sidan:

Jakolassens rustning - intro

Historien där Linda men framförallt Valentin inte syns till alltför ofta har en huvudperson från Jorden som till det yttre är så långt från en glamorös tidrymdagent man kan komma: En lite smått försupen medelålders fransman vid namn René. Han har  alltid drömt om rymden och nu befinner han sig plötsligt mitt i ett religiöst krig av galaktiska proportioner efter att Linda, Albert och några shingouzer plockat upp honom såsom varande Valentin, vars intellekt av en fiende flyttats till Renés kropp.

René kommer inte ihåg någonting av Valentins minnen men kastar sig helhjärtat in i äventyret, och jag gillar verkligen hur han albumet igenom blandar sin vardagliga personlighet (inklusive delirium tremens-problem eftersom han inte längre får sin dagliga dos franskt vin) med entusiasm över att befinna sig i rymden. Komisk, kosmisk och finurlig är den; en bagatell som underhåller.

Så på det sättet är den vad jag hoppats, med samma humor som jag sett till i Larcenets övriga serier, och jag är ju förtjust i just humorn som många i Dungeon-gänget delar.

Jakolassens rustning - René

Det jag saknar litegrann är däremot de inslag av allvar som finns i hans bästa serier (och för den delen i Dungeonmed). Original-Linda och Valentin blandar högt med lågt, inklusive svindlande science fiction-inslag som i Tåg till Cassiopeja, ta plats/ Tåg från Brooklyn, slutstation kosmos, och jag skulle gärna sett att Larcenet tagit chansen som genren ger där allting är möjligt, inte bara humor.

Och samma sak gäller också Shingouzlooz Inc.egentligen. Även den är en komedi där shingouzerna trasslar till det för Linda och Valentin när de för en gångs skull försöker sig på ett (någorlunda) hederligt jobb. Att reda ut röran är komplicerat, och att våra hjältar dessutom samtidigt också har ytterligare ett uppdrag som involverar skatteplanering av det mer udda slaget gör det inte lättare.

Återigen är det bra underhållning, med en mer slapstick-betonad humor än Jakolassens rustning, en humor som skulle passa bra i en folkparksrevy (om de nu brukade handla om tidsresor, kvantumfiskar, och AI-skatteplanering). Lauffrays teckningar drar åt det mer realistiska hållet, och han lyckas bra med exempelvis Valentins kroppsspråk när den senare blir mer och mer desperat när han försöker bolla alla olika saker som måste göras.

Shingouzlooz Inc. - Valentin

Men buskishumorn har också en baksida, och jag kan inte säga att jag är helt förtjust i alla sidor med pinupbilder på Linda, och just den subplotten känns lätt sunkig och egentligen helt onödig.

Att säga att båda serierna saknar allvar är inte helt korrekt eftersom det finns sådana inslag i båda serierna, där Jakolassens rustninginnehåller en tydlig kritik av religiös fanatism medan Shingouzlooz Inc.istället tar upp miljöförstöringen som människorna ägnat sig åt. Men ingendera lyckas sammansmälta allvaret med humorn (Jakolassen…är närmast även om den också är mest övertydlig) och jag tror att det kanske varit bäst om man helt skippat allvaret istället.

Sammanfattningsvis är det ändå två serier som jag hade mysigt medan jag läste, med Larcenets bidrag som det charmigaste, så jag skulle inte ha någonting emot fler böcker i sviten. Och då förhoppningsvis av någon serieskapare som vågar satsa lite högre och som gör en lika suveränt skarp tolkning av sitt original som Émile Bravos Spiroueller Matthieu Bonhommes Lucky Luke :-)

Shingouzlooz Inc. - miljö

Kan köpas hos bl.a.:

Valde Hal Foster rätt år 1970?

Prins Valiant, serien som jag skriver om lite då och då eftersom jag är så extremt förtjust i den. Underbara teckningar men ett minst lika underbart manus, men 1970 gjorde ledvärk att Foster inte längre ville/kunde ta hand om teckningarna och en ersättare behövdes. Och i den senaste Fantagraphics-samlingen (nummer 17, närmare bestämt) av serien inkluderas de sidor de olika potentiella tecknare gjorde: Gray Morrow, Wally Wood, John Cullen Murphy. Så, tycker jag att Foster valde rätt, dvs ser Murphys sidor mest lovande ut?

Jag är inte så säker på det. Det är såklart svårt att säga efter bara några enstaka sidor, men här följer mina tankar när jag läser de tres respektive försök. Jag utgår från att de tre alla gjorde sitt alla bästa på grund av uppgiftens tyngd, dvs att sidorna de tecknade var det bästa de kunde åstadkomma, så invändningar mot teckningarna à la ”Det hade blivit bättre om X fått längre tid på sig” göra sig icke besvär!

Låt mig börja med den som definitivt inte hade fungerat: Gamle EC-tecknaren Wally Wood. Och då menar jag inte att det inte varit en bra idé på grund av Woods notoriska problem med att hålla inlämningstider och hans personliga problem utan enbart på hur hans Prins Valiant ser ut här. Ta den här rutan med Gawain och Valiant:

Prins Valiant - Wood Gawain Valiant

De två riddarna är som tagna ur Woods Prins Valiant-parodi i MAD, med Woods mycket karakteristiska stil där realismen hela tiden befinner sig i krig med karikatyren. Och när han ger sig på Alete ser hon och hennes beundrare likaså smått underliga ut, med kroppar som är lite för små vilket gör att de ser ut som sagovarelser snarare än ståtliga personer från riddarepoken:

Prins Valiant - Wood Aleta

Jag gillar Woods teckningar generellt sett, och jag uppskattar att det är så lätt att känna igen hans säregna illustrationer, men som Prins Valiant-tecknare passar han inte alls :-)

Sen har vi Murphy som alltså blev den som övertog Prins Valiant. Han är en skicklig tecknare i den fotorealistiska stilen, något han redan bevisat i Big Ben Bolt. Men jag är inte så förtjust i honom här, i en serie som aldrig varit helt fotorealistisk men som framförallt visat upp en mycket större variation i teckningarna: Big Ben Boltmå ha varit en boxningsserie men teckningarna är hela tiden kontrollerade, och man kan nästan se hur Murphy använder fotoreferenser med mycket noggrant uppställda och stillastående modeller.

Foster däremot tecknar människor i alla möjliga situationer, inklusive sådana som är mycket svåra att posera för, och sådana klarar inte Murphy av. En ruta från en av hans sidor där en häst har problem:

Prins Valiant - Murphy häst

Hästen är fångad i en extrem rörelse, och i Murphys tolkning blir det rörigt. Dessutom har jag svårt att se hur ryttarinnans kroppsposition är som den är; hon ser inte precis ut som någon mitt i ett skräckinjagande fall, och hon verkar ha ridit på hästens rumpa snarare än ryggen.

Jag tycker också att Murphy är förvånansvärt dålig på att teckna en igenkännlig Aleta här, där hon mest ser ut som en generisk ”vacker kvinna”:

Prins Valiant - Murphy Aleta

Men ok, det är en sak som träning skulle kunna förbättra, och dessutom behöver inte alla karaktärer se ut precis som innan om tecknaren byts ut. Men jag kan inte låta bli att misstänka att Murphy hade en modell som helt enkelt inte var tillräckligt lik Aleta, och att han bara hade ett sätt att teckna vackra kvinnor; i Fosters händer däremot ser alla, kvinnor som män, ut som unika individer, och det finns inte bara ett mått på skönhet.

Och sist har vi Gray Morrow, också han en tecknare som tidigare jobbat för EC. Hans Prins Valiantär tecknad i en lösare stil än hans konkurrenters och Fosters, med mer antydda streck än tydligt tecknade, men det ser inte dåligt ut, bara annorlunda. Och jag vet med tanke på senare serier av honom att han även behärskade den tydligare stil som Foster använde, så det finns ingenting som säger att han inte skulle klarat av de svårare situationer som Murphy har problem med.

Prins Valiant - Morrow Valiant Arn Fay

Men jag måste också säga att Morrow återanvänder Fosters egna teckningar väl friskt här; på hans tre sidor ser jag snabbt räknat åtminstone åtta rutor som jag känner igen från äldre Prins Valiant-sidor, lätt omtecknade. Murphy har också någon sådan ruta, men det är onekligen oroväckande med att Morrow så ofta tar en genväg redan i sina provsidor; hur det skulle fungerat i längden undrar jag.

Så kortfattat skulle jag säga att Wood är omöjlig som alternativ även om det skulle varit fascinerande att se vad som hänt om han fått ta över, Morrow är det mer intressanta men samtidigt svåra att bedöma alternativet, medan Murphy står för det tråkiga men trygga. Men i ärlighetens namn känns ingen av dem klockren; jag undrar jag om det inte fanns bättre alternativ på andra ställen. Det svåra är att hitta någon som klarar av att teckna en serie som vid första anblicken kan se träig och stel ut, men som i grunden är någonting helt annat. Jag kan med andra ord inte säga med eftertryck att Foster valde fel, bara att jag hade hoppats att han vågat chansa lite mer. Men inte för mycket för då hade det blivit Wood, och, tja, då tror jag knappast serien överlevt så länge som den gjort 😉

Kan köpas hos bl.a.: