Serienytt.se – Fem Från Förr
|
 Postat av Olle, onsdag 2012 05 16 Vilken är egentligen det vanligaste djuret i serievärlden? Sannolikt är det människans bästa vän hunden. Men bästa vänner gör ju ingen sommar och hunden är i typfallet gullig skämtare (Snobben, Rufus) lojal kompis till huvudperson (Milou, Oskar, Pluto). Och gulliga kompisar är ju inte så spännande. Men om man tittar på vanligt förekommande djur som inte är bussiga – hittar man vår vän apan. Apan kan säkert pretendera på en topplacering i listan över vanligaste populärkulturella djur.
 Husdjursapa Apans vanlighet beror kanske på att släkten är värst; apan påminner ju inte så lite om oss själva och vad kan väl vara mer skrämmande än ofullständiga människodelar som visar hur försvinnande tunn gränsen mellan natur och civilisation är. Apan kan både vara det exotiska och främmande och det inre välbekanta. Men likafullt förskräckliga. Apan med sin delvis afrikanska hemvist kan också spela rollen av antikolonialistisk påminnelse; det förtryckta afrikanska arvet i den europeiska självbilden. Och som sådant än mer skrämmande och hotfullt; det ständigt hotfulla undertryckta som med sin råstyrka ständigt hotar att bryta sina bojor.
Läge alltså att titta på några aprepresentationer. Men vi lämnar alltså bussiga husdjursapor därhän (Johan, Lotta och Jocko!) och börjar istället, som sig bör, med Tintin. I Kongo ser vi hur Tintin räddar Milou undan en skock vilda apor genom att döda en apa och ikläda sig dennes päls. Ett typiskt upphävande av gränserna mellan människa och apa. En annan apbild möter vi i Rackham den rödes skatt där aporna till och med beväpnar sig och beskjuter de inkräktande skattletarna. Men den främsta Tintinapan är förstås gorillan Ranko i Den svarta ön. En apa vars inspiration Hergé hämtat från den då populära filmen King Kong. Och Ranko är verkligen hotfull och läskig där han återfinns på den likaledes läskig övergiven borg i den skotska skärgården. Det är sannerligen en effekt att låta en gorilla ståta som dresserat vaktmonster så långt från sitt naturliga djungelsammanhang. Som den godhjärtade hjälte Tintin är kan han dock med kärlek befria apan från sina elaka ägare. Men samtidigt som Ranko befrias från falskmyntarligan förflyttas han bara till ett annat fångenskap – till ett zoo! Apan är sålunda fortfarande fången, men denna gång legalt.
Hos konkurrenten Spirou möter vi apan företrädesvis i sin naturliga miljö. Spirou är ju en resande reporter och påfallande många resor går till Afrika varför en del apkonfrontation står på dagordningen. I äventyret Gorillan och guldgruvan intar apan som synes en central plats i både titel och på omslag. I äventyret gör Nicke som Tintin och klär ut sig till apa för att komma apflocken närmare. Många skämt utgår från den förvirring som följer på Nickes maskeringskonst, Spirou tar en en riktig apa för Nicke och Nicke för en riktig apa; släktbandets gräns suddas ut.
En allvarligare storpolitisk dimension möter vi i Alix Den svarta järnklon som gestaltar en – för att nu använda ett modernt begrepp – terrorgrupp med smygande mord på agendan. Det visar sig vara en fullt rättmätig vrede från ett ockuperad land och hämnd för en oförrätt som den romerska imperialismen begått. När Alix beger sig till ursprungslandet för att ställa allt till rätta ingår förstås en central handgriplig uppgörelse med en enorm gorilla. Jag läser äventyret som en uppgörelse med det belgiska koloniala arvet och det tillkom i samband med att flera afrikanska kolonier frigjorde sig; belgiska Kongo blev fritt 1960 – ett år efter äventyrets ursprungspublicering.
En annan aspekt av apan i seriekonsten är arvet efter Edgar Allan Poes Mordet på Rue Morgue. Här kan spelar aporna alltså cluedo och är antingen brottslingar eller – förment – oväntade lösningar på gåtfulla mysterier. (Men numer är nog den oväntade apan snarast en kliché i paritet med tvillingen eller hypnos.) I det allra första äventyret med Clifton, skrivet av Raymond Macherot 1959, försöker den koleriska översten att lösa problemet med hastigt och olustigt försvinnande kassaskåp. Och lösningen stavas förstås dresserade apor. Denna gång med skor och handskar, vilket vi får förmoda förhindrar polisen att matcha fingeravtrycken mot sitt register över kriminella apor. (Om nu någon läsare tycker att jag avslöjar för mycket kan jag säga att lösningen framgår redan av framsidan.)
I Tim och Tommys äventyr Skuggan av en vålnad kastar den ondskefulla apan olycksbådande skuggor över huvudpersonerna och vännen kommissarie Ficshusset. Här är apans relevans för människan än mer uttalat eftersom den paradoxalt nog är osynlig. Apan representerar därmed den ociviliserade delen av människan som som ständigt finns närvarande men som inte (alltid) syns. I Skuggan av en vålnad är dessutom – visar det sig – apan en hämndlysten brottsling som ju i sanning är det civiliserade livets bokstavliga skuggsida. Den eviga konflikten mellan natur och kultur. Graoooow!
Postat av Olle, fredag 2012 05 11 Med Blaggard Castle inträder en ny hotfull ton i Floyd Gottfredsons Musse Pigg. Den markerar, enligt förordet i Fantagraphics samlade utgåva, hur Musse Pigg växer upp och förvandlas från barn till vuxen. I äventyret står livet på spel, Musse och Klasse rikerar livet då döden ständigt är närvarande och surkarna är inte längre någon kvartesvärsting utan ondskefulla vetenskapsmän som skrattande framför sin uppfinning myser: ”Tänk på alla vi kan döda!”.
Och läser vi bara de första två stripparna sammanfattas egentligen hela äventyret i allmänhet och trettiotalets äventyrsgenre i synnerhet. Alltså dags för kortfattad närläsning.
Första rutans förklarande text: ”In a dark house on the edge of town, two evil professors plan to lay a trap for Mickey!” Självklart är huset mörkt och placerat i utkanten av staden – inget gott kan komma från en släkt förort. Jag gillar också hur professorerna på ett så naturligt sätt utan krusiduller klassificeras som ‘onda’. I klassiskt äventyr ligger det depraverade i själva yrkesrollen; det galna eller ondskefulla bör finnas på var bildad mans CV.
I nästa ruta får vi se professorerna i sedvanlig laboratoriummiljö med bubblande rör och brinnande bunsenbrännare. Här rör det alltså sig om två apor med långa gummihandskar och skyddsglasögonen uppskjutna i den låga pannan; ivriga leenden och gnistrande elaka ögon. Monkeybusiness! Rutan därefter är så klassisk äventyr att den borde kunna förgyllas och läggas bredvid standardmetern i Paris. I helbild i ett dunkelt källarvalv lyfter en professor den gummiklädda handen triumferande mot taket och deklarerar ”Right, professor Doublex! And if it does —WE´LL RULE THE WORLD!” Samtidigt kastar bunsenbrännaren två långa sinistra skuggor på laboratorieväggen. Det megalomana materialiseras som den ondskefulla själen som vill ut från den mänskliga kroppen.
När sedan ett brev skall skrivas till Musse sker detta på en pulpet hemtrevligt prydd med spindeväv och dödskalleljus. Men samtidigt syns modern elektrisk apparatur i förgrunden varför vi förstår att de onda professorerna här axlat trollkarlens roll. Ett tydligt utslag av det många gånger vetenskapsfientliga trettiotalet.
En obetalbar höjdarscen avslutar Blaggard Castles första dagsstripp. Här postar en av professorerna brevet på ett iögonfallande konspiratoriskt sätt. Under en svagt upplyst brevlåda lägger han brevet på lådan med slokhatt neddragen över ögonen och en slängkappa upphållen som skydd mot hederliga blickar. Och självklart är denna till synes normalt tämligen vardagliga företeelse kryddad med det konventionella SINISTRA SKRATTET: ” Now, Mister Mickey Mouse! Tomorrow you´ll get this and then — HEH, HEH, HEH,HEH!!” Har någon människa någonsin skrattat när de stått i begrepp att begå en kriminell handling? Varför professorns dessutom skall besvära sig med allt konspiratoriskt smygande i postandet av brevet förefaller än mer mystiskt när vi nästa dag får se att professorerna skrivit under brevet med sina verkliga namn…
I dag två av denna yppersta äventyrsinledning skiftar perspektivet förstås till vår gnagethjälte. Nu är rutan ljus och upplyst och i en fåtölj bekvämt tillbakalutad sitter Musse med armarna självsäkert bakom huvudet med sin trofasta hund framför fötterna. För att inte scenens idylliska atmosfär skall gå läsaren förbi yttrar herr Pigg de självbelåtna: ”Gee, but it´s swell to be home! No worries, no troubles, no nuthin´!”. TRAGISK IRONI ; läsaren har bevittnat den konspiratoriska verksamheten i utkanten av staden och vet att det Musse säger ju INTE stämmer. Bäva månde Musse!
Sedan sker ett rätt långsamt berättande av hur Musse får brevet, parat med dennes reaktioner då han läser brevet. Av ansiktsuttrycket och antal frågetecken (8 stycken!) att döma har Musse läst något alldeles osannolikt häpnadsväckande. Därav en något avslutande antiklimax där brevet i helbild blott vet att berätta att Musse ombeds komma klockan 10 till Blaggars Castle ”in the interest of science!”. Även om man som Musse inte bevittnat professorernas skumma yttre kan det ju finnas skäl att misstro en inbjudan som i vetenskapens intresse kräver bistånd på natten i ett övergivet slott i utkanten av staden. Men eftersom vi läst dagspressäventyret som föregick Blaggard Castle- MM sails for treasure island – så vet vi att Musse inte bangar mystiska inbjudningar från okända personer per korrespondens. Alltså; the game is afoot!
Postat av Olle, tisdag 2012 05 08 I serier är religiösa företrädare sällan fromma heligheter med människans bästa i åtanke. Tvärtom är prästerskapet i det närmaste att likställa med singhpirater med crucifix. I just Fantomen är kardinaltiteln alltid detsamma som högsta graden av skurkskap. Att befordras till kardinal är där lika illa för hederligheten som att döpas till Tommy eller Jimmy. Och jag kan nog knappast påminna mig om en serie där påven varit god. Den enda gången han inte framställs som illvillig ränksmidare är när han fungerar som måltavla för ett attentat. Men om påven själv är ett handlande subjekt är han alltså ond. Eller kanske bara politisk medveten, vilket kanske är samma sak…
Den katolska kyrkan med sin höga estetiska svansföring tycks gärna lån a sig till rollen ondskans brödraskap. Till den bilden hör säkert den mytomspunna organisationen Opus Dei; ett Svenskt näringsliv plus mystiska symboler och levande ljus. Men möjligen är det protestantisk propaganda på kyrkans barntimmar som påverkar min bild av katolicismen.
Det får vara hur det vill med katolska skurkar. Den ondskefullaste religionen hitom Eufrat & Tigris är säkerligen Moloch Baal. Det är en fenicisk religion och framförallt känd för sin grymma sedvänja att offra barn. Bilden av Moloch kommer dock i mångt och mycket från romarriket som ville svartmåla sina ärkefiender Kartago. I romerska källor berättas om hur just kartagerna offrade sina barn under kriget mot Rom. Men lera fastnar som bekant och Moloch Baal fick för evigt bära rollen som ondskefull religion med omänskliga krav på lydnad och offerkrav.
I Jaques Martins Alix möter vi förstås denna ondska; Alix är ju trots allt Roms handplockade man för upprätthållande av romersk civilisation. I tredje äventyret L’île maudite (1958; ej på svenska) är Molochtilldbedjarna en högt stående civilisation gömda på en förbannad ö. Som självklart turistar med lite mordorgier på det romerska fastlandet. I äventyret Den etruskiska graven (1968) skildras en italiensk landsbygd plågad av inbördeskrig och en mordis sekt som bränner böndernas barn och tvingar alla att tillbe Moloch. Äventyrets inledning är faktiskt riktigt ruskigt med utbrända bål med barnlik (dock ej i bild) och det är en kuslig stämning som man mycket sällan hittar i en franskbelgisk serie. Mot slutet blir serien dock mer en renodlad äventyrshistoria, men det är ett mycket bra äventyr från en guldålder i seriens historia.
 Hela historien om Moloch I underbara Adèle Blanc-Sec av Jaques Tardi återkommer en Molochliknande sekt med besked. Äventyret Demonen från Eiffeltornet (1976) skildrar en hemlig sekt som denna gång tillber den assyriska guden Pazuzu med likaledes mordiska krav på mänskliga offer. Estetiskt påminner den en hel del om Molochkulten som möjligen ståtar som inspiration för Tardi.
En annan förekomst som kanske kan nämnas i sammanhanget är att skurken i Blake & Mortimer S.o.S Meteorit (1958) naturligtvis heter Miloch. Kan det vara en slump?
Gemensamt för de hemliga sekterna är annars just deras hemlighetsfulla mordverksamhet. Och en sekt är förstås inte riktigt ondskefull om den inte räknar samhällets toppar som sina medlemmar. Således är Moloch oftast en förment utdöd religion som fortfarande lever kvar bland den konservativa överklassen. Och med mordorgier på schemat är målet ställt på en ny världsordning. En perfekt skurk och ondskefullare än så blir det liksom inte.
Som kuriosa kan f.ö. nämnas att arkeologer är oense om det överhuvudtaget funnits en religion som tillbett gudomen Moloch. Kanske är det bara ett grammatiskt missförstånd baserat på det semitiska språkets volkallöshet (moloch= mlk) eller en övertolkning av en religiös praxis. Men hur som haver -Moloch Baal pretenderar helt klart på titeln mest ondskefulla religionen. Få se om den indiska Thug-sekten kan utmana.
Postat av Swecomics, fredag 2012 04 06 
I början av 1960-talet lanserades Fantomen som serietidningsfigur i USA och nu har Hermes Press börjat med en förtjänstfull återutgivning i snygga samlingsvolymer.
”The Phantom, the complete series #1” innehåller nr 1-8 av den amerikanska serietidningen ”The Phantom”, utgiven på förlaget Gold Key åren 1962-64. Det är en mycket läcker bok som, förutom att den är en självskriven del av Fantomensamlingen, också berättar om en intressant period i amerikansk serietidningshistoria.
Efter att pedagoger och psykologer under 50-talet utdelat upprepade rallarsvingar mot de amerikanska serietidningarna så knäade branschen, Serietidningarnas glansdagar då man på både gott och ont kunde sälja serietidningar som smör i solsken var obönhörligen över.
Men utgivarna hade lärt sin läxa och letade efter nya grepp. Förlaget Gilbertons hade skördat framgångar med sin titel ”Illustrerade Klassiker”, som byggde på att återuppliva äventyrshjältar av den klassiska skolan i modern serietidningsform. Visst hade även denna titel fått utstå kritik, men den hade till skillnad från många andra serietidningar ändå stått rycken.
Därför var det knappast en slump att flera andra förlag också letade på klassiska äventyrsfigurer och gav dessa en snygg förpackning i form av målade omslag, helt avslutade historier och snygga färger på bra papper.
Gold Key var ett av dessa förlag och förutom Fantomen satsade man bl.a. på Tarzan.
Därtill hade man produktion av diverse barn- och science fiction-titlar. Många av dem kom från filmens eller TV:s värld – vilket säkert också var en medveten överlevnadsstrategi!
I Sverige känner vi igen många av Gold Key-titlarna från Williams Förlags utgivning. Det var bl.a. Tarzan, Korak – Tarzans son, Dr Solar – Atommannen, Magnus – Robotarnas överman och många andra.
 Avvikande stilar. I exemplet högst upp en realistisk tiger. I ruta två tycks Fantomen däremot slåss mot en teddytiger! Fantomenserierna i denna utgivning är tecknade av Bill Lignante. Lignante hade prövat på dagspressversionen av Fantomen omedelbart efter Wilson McCoys död, men ersattes snart av Sy Barry. Istället fick alltså Lignante ta hand om Gold Key-verisonen av serien. Lignante är ojämn i stilen, ibland är det kantigt och stelt men lika ofta realistiskt och snyggt.
Han drog sig inte heller för ett par kontroversiella grepp – Fantomens öron syns ”bula ut” under huvan och i en bild ser vi t.o.m. Fantomens ögon (när han spanar in Diana)!
Färgerna och den grafiska utformningen hjälper upp kvaliteten en hel del och här får vi säga att svenska Semic gjorde dessa serier en björntjänst när de publicerades som svart/vit utfyllnad i tidningen X9 i början av 70-talet. Denna typ av serier mår bäst av att läsas i sitt ursprungliga sammanhang.
Det är också precis så som Hermes presenterar dessa tidningar. I snygga färger och med George Wilsons dramatiskt målade omslag som extra clou! Tack Hermes!
Postat av Caltex, söndag 2012 04 01 Denna månad är det precis 70 år sen Veronica Lodge gjorde entré i Riverdale och livet där har sedan dess aldrig varit sig likt, på gott och ont. Det var i nummer 26 av tidningen Pep Comics vilket har omslagsdatum april 1942 som hon dök upp för första gången och förvred huvudet på de manliga tonåringarna i staden. Redan på sidan ett i den 5 ½ sidor långa debuthistorien använder hon alla sina företräden och lite list för att få dem precis dit hon vill:
 - Veronica i PEP Comics #26 tecknat av Bob Montana.
Den allmänt accepterade versionen av hur det kom sig att en världsvan ung dam som Veronica (av sina vänner för det mesta kallad ”Ronnie” eller det kortare ”Ron”) hamnade i denna för henne osannolika uppehållsort är att hennes föräldrar, den stenrike industrimagnaten Hiram Lodge och hans fru Hermione, befarade (med visst fog) att deras dotter hade alla förutsättningar för att växa upp till en olidlig och bortskämd liten snobb om inte lämpliga åtgärder vidtogs. Man bestämde därför att hon inte skulle gå i en exklusiv privatskola, utan flyttade till Riverdale (troligen från Boston där familjen Lodge räknas till invånarkategorin Boston Brahmin) där hon prompt sattes i en helt vanlig skola där hon fick helt vanliga medelklassbarn som sina kamrater. En alternativ version återgavs i Archie Comics #1 från vintern samma år där det påstås att Archie såg Veronicas bild i en tidning och skrev till henne på skoj för att bjuda henne på skolbalen. Han hade egentligen tänkt gå med Betty Cooper men till hans förskräckelse (och förtjusning) tackade Veronica ”ja” och detta resulterade både i ett kaos av kosmiska dimensioner samt att det eviga triangeldramat mellan Veronica, Betty och Archie tog sin början. Det har sen dess legat till grund för tusentals historier av varierande kvalitet beroende på vem som skrivit och tecknat.
Eftersom Veronica är en erkänt svår figur att skriva om har hon ibland uppvisat allvarliga personlighetsförändringar, men för det mesta är hon egoistisk, bortskämd och oerhört självgod. Hon är mycket väl medveten om sin sociala status och tvekar inte att använda sig av de fördelar som denna ger henne om det gynnar hennes syften. Vad som ofta glöms bort är att Veronica är smart; det är sällan hon råkar illa ut på grund av att hon är dum eller godtrogen. Snarare är hon ganska ofta lite för smart för sitt eget bästa och får se många av sina komplicerade planer slå tillbaka på sig själv för att hon tänkt till lite för mycket. Fastän hon i allra högsta grad är ”pappas flicka” och för det mesta lindar ”daddykins” (som hon plägar kalla herr Lodge) runt sitt finger händer det att till och med han får nog av hennes intriger och ser till att hon får lära sig en läxa, ibland på ett tämligen hårdhänt sätt:
Offentlig barnmisshandel i Betty and Veronica #199 (troligen inte PK i serier numera).
Men Veronica är sällan elak på riktigt, något som hennes vänner är mycket väl medvetna om och därför betraktar hennes snobbighet som ett excentriskt karaktärsdrag som man måste ha överseende med. Hon är trots sina egenheter en uppskattad person i vänkretsen eftersom det sällan är tråkigt i hennes sällskap. Veronicas komplexa personlighet som tillåts innehålla både goda och dåliga sidor gör henne utan konkurrens till den mest mänskliga och sammansatta figuren i Archie-universum. Det är ofta Veronica som blir katalysatorn som sätter igång en händelsekedja, vilket är ganska naturligt då hon på grund av sin status och rikedom inte behöver ta samma hänsyn till sociala och ekonomiska realiteter som hennes vänner är tvingade till. Detta kan ibland få oanade konsekvenser, till exempel var det Veronica som var först i Riverdale med att anamma idéerna om kvinnans frigörelse i början av 70-talet:
Women’s Lib kommer till Riverdale High. Betty and Veronica #197.
Hennes dokumenterade modeintresse och känsla för stil har varit en ständig källa till förtvivlan hos hennes föräldrar då hon tidigt insåg vad ett kreditkort kan användas till. Samtidigt går det inte att förbise det faktum att hennes sätt att klä sig troligen inspirerat många av de kvinnliga läsarna och det finns idag kända modeskribenter som erkänner att de i de tidiga tonåren hade Veronica som förebild. Det är Veronicas ytliga intressen som hindrar henne från att bli något annat en en medioker elev i skolan:
Modesida med Veronica ur Betty and Veronica #122. Tydligen har hon hälsat på hos Mary Quant.
För det mesta klarar hon godkänt utan att behöva anstränga sig nämnvärt, men då hon en dag kommer att ta över familjens företag kan hon faktiskt prestera ännu bättre när hon någon enstaka gång verkligen anstränger sig. Hon är också musikaliskt begåvad och spelar klaviatur i The Archies. I jämställdhetens namn måste noteras att just det faktum att Veronica skall bli industriledare och inte lyxhustru som sin mor är något som aldrig ifrågasatts i serien utan alltid betraktats som något självklart. När Veronica sent om sider fick sin egen serietidning 1989 var temat till en början (nummer 1 – 18) att hon följde med sin pappa på hans affärsresor över hela världen och då upplevde de mest halsbrytande äventyr:
Veronica #1 från 1989. Omslag tecknat av Dan Parent & Dan DeCarlo.
Ett mera gastkramande äventyr var när hon så sent som 2010 blev inblandad i en Twilight-inspirerad historia med vampyrer och varulvar.
Archie and Friends #146 från 2010. Tecknat av Bill Galvan.
Många är de som varit kallade att under årens lopp skriva och teckna om hennes eskapader, men som tidigare nämnts är hon inte världens enklaste figur att hitta på historier om. Det är hela tiden en svår balansgång; hon får aldrig bli så elak att hon förlorar läsarnas sympatier, men heller inte så utslätad och mjäkig att hon inte längre känns oförutsägbar. Visserligen har hennes elaka sida i modern tid i mångt och mycket övertagits av Cheryl Blossom, men hon är fortfarande väldigt egenkär och bortskämd. Många av de bästa historierna har skrivits av Frank Doyle som lekande lätt klarade av att låta Veronicas goda sidor synas precis så mycket som behövdes för att hon inte skulle bli reducerad till enbart elak och osympatisk. Om det sen var Dan DeCarlo som tecknat henne var det aldrig något som helst tvivel om varför Archie envisades med att ränna efter henne istället för Betty. Det var också han som såg till att hon alltid var klädd i det senaste. Det sägs att han enkom för detta ändamål prenumererade på flera tonårstidningar samt på andra sätt försökte hålla sig a jour med modets växlingar. Det får vara hur det vill med detta, jag låter i vilket fall som helst jubilaren (som aldrig uppnått sin 18-årsdag utom i de alternativa verkligheterna som skildras i tidningen Life With Archie men det är en helt annan historia) genom dessa båda herrar få sista ordet:
 En sprallig Veronica ur Archie Giant Series #615.
Alla illustrationer av Dan DeCarlo om det inte angivits något annat.
|
|
Senaste kommentarer