Sommarlättja: Stålmannen på 50/60-talet

OK, ok, idag blir det ett mycket textfattigt och icke-analytiskt inlägg som dessutom inte är det minsta originellt, men jag tänker skylla dels på sommarlättja, dels på att jag efter att ha läst Superman 100-200 (jag kommer inte ihåg varför jag fick för mig att göra det så fråga inte…) helt enkelt inte kan låta bli att dra mitt strå till stacken när det gäller att öka mängden texter om just 50-60-talets Stålmannen och de närmast obegripliga serierna :-)

Så det blir helt enkelt en räcka bilder idag, med någon liten kommentar. Men notera att plocka ut konstiga serier ur den här tidningen under de här åren är som att leta efter skäggiga hipsters i SoFo; jag kan i princip blunda och slumpmässigt välja en sida och den kommer vara skum!

Låt mig börja med lite hederlig gammaldags åldersrasism, när Jimmy Olsen blir guidad i ett museum som hyllar superskurkar och därför givetvis också förnedrar superhjältar, och han får se hur Rymdens Hjältar / Legion of Superheroes skulle kunna tänkas se ut som gamla. The Horror! The Horror!:

Sen några rutor från en serie där alla tror att Clark Kent blivit blind, varpå Stålis ser sig tvingad att lägga ner Clark Kent-identiteten eftersom han inte kan lossas vara blind resten av livet eftersom det skulle göra det svårare att smita undan för att byta om till Stålmannen. Som i de flesta serier från den här eran uppträder huvudpersonerna helt absurt: Clark Kent fräser åt alla att de minsann ska lämna honom i fred och att han aldrig vill se dem igen, varpå Stålis bekymmerslöst konstaterar att ”Jahapp, det var det det, dags att byta identitet!”, och därmed ger upp sisådär 30 års sociala relationer. Den nya identiteten: Clark the ”K”, en superhet brittisk DJ, i ett försök av DC att rida på Beatles-vågen. Efter en som det känns oändlig parad av ”Pip-pip, old chum”, ”Cheerio”, och tedrickande för att visa hur engelsmän uppträder blir han avslöjad som Stålmannen av sina fans, och då finns förstås inget annat att göra än att kyssa dem alla för att visa att han är en riktig karlakarl, och sen överge Clark the ”K”-identiteten med.

Om någon är intresserad löser det sig förstås i slutet med Clark Kents blindhet och när han dyker upp på jobbet är allt som vanligt igen; det verkar som om alla hans vänner är så vana vid att personer då och då får helt andra personligheter och att det inte är någonting att bry sig om. Och att koppla ihop två så extremt olika personer som Clark Kent, i blå kostym med glasögon, med den lika kända Clark the ”K” som nu avslöjats vara Stålmannen, i blå kostym med monokel (som hippa coola engelsmän diggar, ni vet, åtminstone enligt vad DCs redaktion tror), nä det är alldeles för svårt 😉

Men allt är inte usla serier; ibland är det kul med lite udda inslag, som den faktiskt ganska rikliga mängd serier som mer känns som romantikserier än superhjälteserier där gamle Stålis har hjärteproblem:

Eller alla Public service-sidor, där det propageras för att inte slänga skräp i naturen, att inte ha fördomar mot andra etniciteter eller religioner, att psykiska sjukdomar inte är skamliga, att inte mobba, och annat smått och gott. Onekligen med extremt traditionella roller för män/kvinnor/flickor/pojkar, men med gott syfte:

Och ibland är det helt enkelt några snygga teckningar som piggar upp, som i andra rutan här med en ovanligt stämningsfull bild av Stålmannen utklädd till djävulen (varför han klätt ut sig lämnar jag därhän; de krystade förklaringarna till varför han och andra uppträder som de gör i de här serierna förtjänar nästan aldrig att vidarebefordras):

Fast sen har vi förstås fallen där teckningarna istället drar ner betyget, som den minst sagt annorlunda anatomin Clark Kent uppvisar här (och nej, röd kryptonit har inte gjort att hans huvud krympt):

Det där jag sa om att personers uppträdande närmast känns slumpartade? Här är ett fint exempel där Lex Luthor, den intelligentaste människan på Jorden och den tveklöst bästa vetenskapsmannen verkar ha missat någonting fundamentalt om hur fortplantning fungerar när han planerar att hämnas på Stålmannen genom att åka tillbaka i tiden och gifta sig med Lara istället för att hon gifter sig med Jor-El:

Krystad handling är bara förnamnet!

Och sen har vi det bara underliga där det känns som om man måste ha tävlat på redaktionen om att komma på bisarra situationer. Bizarro är givetvis ofta inblandad, men även Mxyzptlk som här uppträder som hjälte:

Det bisarra är nog egentligen inte den där kaninen utan att alla, inklusive Stålis, ser det som sker som någonting helt normalt. Och btw, det här är en av förbluffande många serier där det dyker upp en konkurrent till Stålmannen som Metropolis största hjälte, och det är fascinerande att se hur snabbt hela befolkningen (inklusive Stålmannens så kallade vänner) omedelbart kallar Stålis för föredetting och istället fanatiskt börjar dyrka den nya. För att så fort den nya försvinner (efter att ha visat sig vara en bluff / superskurk / Stålmannen i förklädnad / dött en hjältedöd) omedelbart börja dyrka Stålmannen istället.

Så nej, det här är generellt sett inga bra serier. Men det är intressant att läsa dem och se hur man från DCs håll på alla möjliga och omöjliga sätt försöker variera de fåtaliga historier man har, och hur ur led man är med tiden; Marvels samtida serier känns visserligen nästan lika daterade idag men på den tiden måste skillnaden känts milsvid!

De serier som faktiskt är bra, fortfarande, är de som vågar bryta mönstret, som till exempel en del av de redan nämnda med romantiskt innehåll. Problemet är även där att när man någon gång råkar göra någonting bra och läsarna uppskattar det (det märks på brevsidorna rätt tydligt när så är fallet) så kan man inte kapitalisera på det eftersom man ofelbart faller in i sitt gamla mönster att skriva samma historia om och om igen. Första gången kändes det fräscht, andra (och tredje och fjärde och…) bara trött.

Det är symptomatiskt att de serier som är roligast nog är alla imaginära What If-historier, med The Amazing Story of Superman-Red and Superman-Blue som det bästa exemplet: Först när man inte måste se till att status quo vid seriens slut är samma som vid dess början blir det bättre. Marvel hade förstått att såpopera var en bra ingrediens att lägga till i superhjälteserierna men DC vågade inte, iallafall inte ”på riktigt”. Dessutom gör just det faktum att man som läsare redan läst otaliga varianter av samma historier att radikalt nya inslag blir ännu roligare.

I en mycket snarlik genre har vi de ”romaner” (dvs istället för 2-3 kortare serier i tidningen är det en längre med 2-3 kapitel) som också vågar ta en lite annan väg. Skillnaden på dem och What If-serierna är oftast inte mer än några rutor i början & slutet, där What if-serierna har några textpaneler som förklarar att det här är en påhittad historia medan de andra istället har någon trivialt krystad förklaring som gör att det som hänt på slutet inte påverkar framtiden.

Och jag vill avsluta med en sida från en av dessa romaner, närmare bestämt Superman Returns to Krypton!, där Stålmannen befinner sig på Krypton innan den exploderar och blir kär i en skådespelerska, Lyra Lerrol. Som vanligt finns det fåniga inslag, som förklaringen till varför ingen undrar över hans konstiga kläder, men på det stora hela är det en riktigt bra serie, och nöjet att läsa stämningsfulla sidor som den här gör att jag ändå till slut inte ångrar att jag läst alla dessa tidningar:

Varför heter de så? – Knatte, Fnatte och Tjatte

IMG_3811

Två knattar, oklart vilka. (Vi skall INTE ge oss in i åsiktsträsket ”i vilken ordning skall Knattarna namnges”.)

Du har säkert sett de listor och tabeller som finns lite här och var i böcker och tidningar – och nuförtiden också på Internet – som listar vad de olika knattarna (och andra Disneyfigurer) heter på olika språk. Så det skall vi inte tala vidare om här. Istället skall vi titta på och fundera kring *varför*.

Förr i tiden hade vi i Sverige en egendomlig princip att ändra personnamn när vi översatte barn- och ungdomslitteratur, om originalnamnet inte lät svenskt. Inom Disney-sfären har vi Donald => Kalle, Mickey => Musse, och då Huey, Dewey och Louie => Knatte, Fnatte och Tjatte.

Nu har de inte alltid hetat så. I vad som verkar vara den tidigaste benämningen i tryck, Svenska Journalen #51 1937, heter de enligt uppgift Kalle, Palle och Valle. Det är ju begripliga, ”vanliga” namn. Även om det blir lite förvirrande med två Kalle Anka i familjen.

Jag har inte lyckats hitta första förekomsten av Knatte, Fnatte och Tjatte, men när det än var är det lite mer förbryllande. Det är ju inga personnamn. Så varför blev det just dessa? Förmodligen omöjligt att säga. Vi kan titta lite på vad orden egentligen betyder.

Knatte: Det här är det mest lättbegripliga ordet av de tre. Det används än idag i betydelsen ”lite pojke”, men kan också betyda bl a ”liten sten”. Om vi bortser från att det borde betyda ”liten anka”, är det ett fullt fungerande beskrivande namn.

Fnatte: Ordet *fnatt* är belagt från slutet av 1600-talet, och har i böjningsformen *fnatter* princip samma betydelse som fnasker, dvs ”liten pojke”. Även detta passar bra, även om fnatter/fnasker övervägande används negativt.

Tjatte: Som du säkert misstänker verkar det inte finnas något svenskt ord som heter ”tjatte” eller ”tjatta”. Vi får då försöka sätta oss in i hur upphovsmannen tänkt. Ville hen fortsätta på temat ”liten pojke”, eller var det mest frågan om att hitta ett ord som rimmade?

Tittar vi på ord som skulle kunna ligga bakom är det troligaste *tjattra*. Ordet användas om fåglar som pratar i flock, SAOB ger t.ex. följande exempel: ”I snåren mot berget tjattrar pilfinkarna.”. Och onekligen är det detta knattarna är kända för, tre små fåglar som pratar i munnen på varandra. Vill man , kan man uppfatta det som en medveten tanke, men jag tror nog mer på att det sista namnet i trion var det första rimordet som översättaren fångade efter de första två.

När jag genom proxy frågade NAFS(k) lade Stefan Diös fram en intressant teori; att de tre ungarna Anka först omnämndes som grupp, ”knattarna”, och att de sen fick namn utifrån detta. I dag skulle vi säga ”ungarna”, men på 30-40-talet var knattar ett inte alls ovanligt ord för en liten grupp barn. Vi har dessvärre inga belägg för att ”knattarna” kom före egennamnen, och i den litteratur jag letat, äldre årgångar av KA&c:o, talar Kalle alltid om Knattarna som just ”ungarna”.

För att sammanfatta, den troligaste bakgrunden till namnen Knatte, Fnatte och Tjatte är, i tur och ordning; ”liten pojke”, ”liten pojke” och ”ord-som-rimmar-på-liten-pojke”.

Och det är nog tyvärr så långt vi kommer för stunden. Sitter du på information, tveka inte att göra dig hörd i kommentarsfältet.

Varför heter de så? – Yogi Bear

IMG_3781

Huckleberry Hound och Yogi Bear.

Yogi Bear har fått sitt namn efter baseballlegenden Yogi Berra. Svårare än så är det inte. Men för att fylla ut artikeln skall vi se om vi kan berätta mer om Yogi och Yogi.

Yogis Bears röst tillhörde röstskådespelaren Daws Butler och baserades från början på skådespelaren Art Carney, men kom ganska snart att ändras till den röst vi känner som Yogis idag, full med melodi som går upp och ner, inte helt olikt svenska.

Samma sak hände förresten (och nu är vi på helt fylla-ut-artikeln-humör) Homer Simpson. Dan Castellaneta, som gör Homers röst, började med en Walter Matthau-imitation, som sedan utvecklades till den röst Homer har idag. Och för att knyta ihop; Nancy Cartwright, som gör Bart Simpsons röst, har gått i röst-skola hos Daws Butler. (Dessutom spelade Walter Matthau mot Art Carney i filmen House Calls från 1978, men då är vi ute på tunn is även utfyllnadsmässigt.)

Yogi Berra å andra sidan gjorde sin egen röst. Ja, han är som sagt inte någon tecknad figur, utan en superkändis inom baseball. Ni vet, brännboll. Fast på riktigt.

Förutom sin karriär, där han både uppmärksammats som en av de stora spelarna genom tiderna, samt som dito tränare, är han mest känd för just sitt tal. Kanske inte så mycket rösten i sig, men vad han säger. Han har till och med fått ett uttryck döpt efter sig, ”Yogiism”.

En Yogiism är en mening som först verkar klar, sen motsägelsefull, och till sist djupt filosofisk. Den mest kända är förmodligen ”It ain’t over ’til it’s over”, men många andra finns på Internet för den vetgirige. Som ”it gets late early out here”, och ”it’s deja vu all over again”.

Så, om vi skall styra tillbaka det här till serier, björnen är döpt efter baseballstjärnan. Förmodligen endast för att det lät roligt precis när det hittades på. Björnen Yogi dök först upp som B-avsnitt i The Huckleberry Hound Show 1958 och blev snabbt det populäraste inslaget i programmet. Han fick en egen show 1961, spektakulärt nog kallad The Yogi Bear Show.

Som de flesta Hanna-Barbera-figurer fick dök Yogi upp i tecknade serier, och som de flesta serier baserade på Hanna-Barbera-figurer är serierna vältecknade, men med usla, usla manus. Här i Sverige har Yogi aldrig haft någon egen serietidning, utan brukar dyka upp i andra Hanna-Barbera-titlar, som Familjen Flinta. Eller, jo, det kom en ROA-bok 1963, Skratta med Huckleberry Hund och Yogi. Den är varken särskilt bra eller svår att få tag på, om du undrar.

Hanna-Barbera-figurer är bättre när de rör på sig, helt enkelt. Så låt oss avsluta med att titta på det allra första Yogi Bear-avsnittet från The Huckleberry Hound Show #1, 5:e september 1958. (Filmen går tyvärr inte att länka in på sidan, följ länken.)

 

Tidsspegeln: Twistigt!

Serien Tossan dök upp i serietidningen Blondie i början på 60-talet. Serien var amerikansk, hette ”Ponytail” i original och hade ett tag på världen egen serietidning i USA. Bakom serien stod Lee Holley som annars fört pennan i barnserier som Hacke Hackspett och Dennis.
Tossan var mycket tidstypisk och plågade sin omgivning – och fästmannen Donald i synnerhet – med diverse sextiotalistiska företeelser, som t.ex. den då mycket populära dansen Twist.
twist

Rörelserna i dansen Twist kan beskrivas som att man ”torkar sig om ryggen med en badhandduk samtidigt som man fimpar en cigarett med foten” (Wikipedia)! Den som lanserade konceptet var sångaren Chubby Checker som 1961 fick en stor hit med ”Let’s twist again”. Låten tillbringade 9 veckor på Radio Nords Topp 20 och kan fortfarande höras spelas lite då och då. Den som vill se Checker utöva dansen kan ratta in Youtube.
Men Tossans fästman Donald blev aldrig någon stor twistare, dock lyckades han lära sig två melodier, enl. vad som sägs i Blondie 6/63!
twist2

En dejt med Phili Philin!

p1

Phili Philin i naturlig storlek välkomnar besökarna

Den lilla byn Rånnesta, vid sjön Tysslingen straxt nordväst om Örebro, är vida känd bland fågelskådare. Om vårarna invaderas nämligen strandängarna av tusentals sångsvanar.
Nu under hösten har dock en annan gracil varelse tagit plats i Rånnesta – Allan Borgströms Phili Philin!

Fram till 13/10 pågår nämligen en minnesutställning över Örebrotecknaren Allan Borgström i Galleri Rånnesta.
Borgström föddes 1913 och och avled för 10 år sedan, sommaren 2003.
Efter sig lämnade han en rik produktion av teckningar; tidiga reklam- och modeteckningar från 30 och -40-talen, olika serieförsök från 40- och 50-talen, mer än 30 års Phili Philin (1944-1976) och de sista årens produktion som bl.a. omfattade illustrationer till Karlslunds hembygdsförenings årsböcker (Allan var född på gården Karlslund utanför Örebro).

Utställningen ger talrika exempel på Borgströms teckningskonst. Han hade sin bakgrund i reklamteckningen vilket märks även på hans serieproduktion. Linjerent och stilsäkert framträder hans figurer, ofta med stiliserade storstadsmiljöer som fond.

Phili Philin medverkade redan i Expressens första nummer 1944 och blev kvar i tidningen i mer än 30 år. Självklart har Phili en central roll på utställningen. Hon är utställningens inropare (i naturtrogen storlek) och finns förutom som serieoriginal även med i form av en smäcker vindflöjel!
Men minst lika intressanta är Allan Borgströms serieexperiment från 40- och 50-talen! Här finns utkast till en internationell serie (King Edvard) i en stil som inte så lite påminner om Trollkarlen från Id!
Bibbi Skrin refuserades på sin tid av Filmjournalen men kan självklart ses på utställningen, liksom herrtidningsserien Spike och en lång rad skämtteckningar som publicerades under vinjetten ”Opp med humöret” i Hemmets Veckotidning!
Alltsammans är snyggt exponerat och kompletterat med Allans originalkorrespondens med förlagen.

p2

King Edvard (t v), Bibbi Skrin (t h) och i mitten en tidig modeteckning

Utnyttja en hösthelg för en tur till Rånnesta. Du kommer inte att ångra en träff med Phili Philin!