Serienytt.se

Den kanske mest infekterade debatten i den franskbelgiska serievärlden är säkerligen den om Tintin i Kongo. Med jämna mellanrum poppar den upp i samband med att någon försöker göra en sliten och billig poäng på ett tidstypiskt försvar för den belgiska kolonialismen i Kongo. Jag har redan skrivit om detta album och den problematiken, men nu tänkte jag skriva om två andra belgiska kongoturister från trettiotalet – Tim och Tommy!

Serien med Tim och Tommy (Tif et Tondu) skapades av Fernand Dineur som skrev och tecknade serier från 1938-1948 då Will tog över tecknandet. Med Rosy, och senare Maurice Tillieux,vid manusbordet blev serien en av tidningen Spirous flaggskepp och det hann bli 45 album innan den lades ner i slutet av nittiotalet. På svenska ville det sig aldrig, men serien finns översatt med sex album från både Rosy- och Tilieuxperioden. Själv tycker jag det är en underbart härlig serie som definitivt hör till det roligaste man kan läsa. Och det trots att den egentligen inte är särskilt rolig…

Men under tio års tid tecknades den alltså av sin ursprungliga skapare Dineur. Och liksom Hergé skickade Dineur iväg sina hjältar till belgiska Kongo redan i andra äventyret (1938-39). Och liksom för Tintin blir äventyret en apologetisk historia där de naiva ”svarta” agerar bakgrund mot de vådliga kolonialhjältarnas förehavanden.

Bakgrunden till Tim och Tommys resa till Kongo är en expedition för att fånga några vita djur (sic!) till en djurpark i Belgien. Detta i kamp mot två konkurrerande – tillika västerländska – bolag. De inhemska djuren är tidstypiskt nog föremål för endera skattjakt eller lustjakt. Något annat värde har de förstås inte. Här påminns man om Tintins vilda framfart som storviltsjägare.

Andra gemensamma nämnare mellan Tintins och Tim och Tommys Kongoresor är den mystiska inhemska sekten. I båda fallen i klär sig medicinmän och subversiva infödingar i leoparddräkter. (Och kan säkert spåras till den suggestiva leoparddräkt som lär ha varit omtalad på en kolonialutställning i Bryssel vid den här tiden).  Och typiskt nog är den mystiska sekten något som förpestar också lokalbefolkningens väl och ve, men det är först den koloniala polisen som kan sätta ligan bakom lås och  bom och återställa ordningen. Tack för det liksom.

Den katolska missionären förekommer i båda kongoskildringarna, och medan Tintin själv agerar lärare (och berättar om ”ert land – Belgien”) får vi hos Tim och Tommy en lång föreläsning om hur missionärerna lyckats bygga både skola och civilisation mitt i detta ”barbariska land”. Här kan missionären dessutom underlätta för Tim och Tommy genom att tillhandahålla en ”boy”.

Antagonisten i Tim och Tommy i Kongo är en pygmé, som de förstås först tror är ett barn, som heter Mokoko. Och denna kortvuxne illbatting är till skillnad från Tintins boy Coco alltså elak, men kan mot slutet omvändas till den goda vita sidan efter att Tommy räddat livet på honom. Mokoko har plommonstop och hängselbyxor så att de båda Brysseläventyrarna tar honom för ett barn kan man kanske förstå. Dessutom har Mokoko fått utbildning av en forskare vilket visar på det svåra i att bringa civilisationen till de infödda utan att också föregå med hjältemodiga exempel. Kunskapen kan ju missbrukas.

Tim och Tommy i Kongo är, precis som Tintin i Kongo, ett ovärderligt samtidsvittne för hemmafrontens ursäktande av den belgiska kolonialismen. Och som trettiotalsserie är det ett oerhört rafflande äventyr där författaren inte ryggar för något i en exotisk blandning som knappast lämnar läsaren tid att andas. You can´t beat the belgiska trettiotalsäventyr!