Bland rymdhjältar och vulcaner

Det är bra att det är svart-vitt - då ser man inte vem som har röd tröja.

Uppdrag i rymden! Stjärnresan! Är det något du känner igen? Inte? Men – Star Trek då? Ja, jag tänkte väl det. Star Trek-franchisen består av en mängd TV-serier, filmer, böcker och inte minst serier. I Sverige har den funnits som egen serietidning tre gånger. Star Trek (1981), Star Trek – the next generation (1993) och Spock (1992).

Minns ni när ni först hörde talas om TV-serien? Svensk TV visade nio avsnitt 1977, med början fjärde februari. Året innan, 1976, hade man visat tio avsnitt av den engelska efterförljaren Månbas Alpha (Space:1999). I jämförelse med Alphas häftiga specialeffekter verkade nog Star Trek i mångas ögon rätt mossig. Alpha var nytt, men Star Trek var redan tio år gammalt. Mätt i specialeffekttid är tio år nästan ett sekel.

Det fanns även annat att klaga på. I Röster i Radio skriver en tittare om Star Trek så här: ”Är det nödvändigt för TV2 att fortsätta glorifieringen kring krig och våld? Vem behöver den här sortens indoktrinering?” Det kom snabbt ett svar på detta, där såväl den ursprunglige insändarskribenten som Röster i Radios skribenter fick sina fiska varma: den förre hade inte förstått seriens budskap, de senare hade talat om Mr. Spock som ”kapten” Spock. Ve och förbannelse.

Vad inte många visste var att Star Trek hade gjort avtryck i svensk populärkultur redan tidigare än så. Inte som TV-serie. Utan bland tecknade serier.
I Stålmannen #4 1975, äventyret Hotet mot Metropolis, ser vi en syftning på Star Trek. Skurken i avsnittet, Mac Nelson, berättar för Stålmannen om att han är på väg att få sparken. Han spelar Rolf Kimb i den populära TV-serien Flyktingen[1]. Hans karaktär har dock inte blivit lika populär som den andra huvudrollen, Polisagent Y–6. Nelson förklarar för Stålmannen:

1975 års pratbubbla - innan vi visste vad Star Trek var.

När avsnittet återtrycktes 1989 var man alert nog att byta ut Stjärnresan mot Star Trek i pratbubblan.

Ett år tidigare, i Stålpojken #6 1974 handlar omslagsäventyret om Studspojken och de andra medlemmarna i Rymdens Hjältar. I en bild från 2900-talets Metropolis ser vi i förgrunden ingen mindre än Mr. Spock gå förbi. Och tittar man på rymdskeppen i detta och andra rymdhjälteepos noterar man att det är mycket flygande tefat med dubbla avgasrör à la U.S.S. Enterprise.

Spock undrar vad det är för utklädda gökar.

Men vi får gå ytterligare ett par år tillbaka i tiden för att nå början. 1972 begick Star Trek Sverigepremiär i tidningen Serie-nytt. I två nummer[2] publicerade tidningen Star Trek under titeln Uppdrag i rymden. Avsnitten var från de båda första numren av det amerikanska förlaget Gold Keys publicering från 1967.

Kapten Kirk, doktor McCoy, Tom Trick och Mr.Spock

Ser Mr. Scott inte ut som du minns från TV-serien? Det är inte att undra på. Teckaren, Alberto Giolitti, hade aldrig sett serien, och tecknade huvudrollerna efter foton. Uppenbarligen hade han inte fått någon bild på Scotty/James Doohan.

Det blev inte mer än två avsnitt i Serie-nytt. Lite underligt, då materialet passade väl in i tidningens mix av lätt sci-fi och deckare. Men jag rekommenderar nog att man tittar på TV-serien istället – den är faktiskt bättre.


  1. Flyktingen är en uppenbar sci-fi-rip-off av Jagad! (The Fugitive), men det är en annan historia…  ↩
  2. Närmare bestämt i #7 och #8 1972.  ↩

En bit Alexander Lukas

Alexander Lukas är min favorit bland Disneyfigurer. Sedan debuten för mer än 60 år sedan så har denna typ glidit omkring i den ankistiska världen och helt litat till sin tur.
Alexander är en tvättäkta besserwisser – han försitter aldrig ett tillfälle att tala om för andra att de har fel, och han själv rätt. Han är självisk, mycket envis och skvallrar gärna på andra. Kort sagt: Han är en figur som man irriterar sig på!
Dessa egenskaper gör att Alexander kan lyfta den mest triviala ankserie. Särskilt i kombination med sin koleriske kusin Kalle Anka utgör Alexander ett utmärkt drivmedel för att få fart på historien och hans blotta uppdykande kan få en inbiten ankist att vädra morgonluft och inse att här – just här – kommer seriehistoria att skrivas!
En anledning till Alexanders särart är kanske att han alls inte är en anka! Nej, i själva verket är han en gås, vilket hans engelska namn Gladstone Gander vittnar om (gander = gåskarl).
Hans svenska namn är också något kufiskt och skulle månne kunna syfta på en romersk kejsare.  Men med kännedom om hans översättare Axel Norbeck ligger det nog närmare till hands att tro att namnet syftar på en fruktsort. Alexander Lukas är i så fall precis vad han heter – ett riktigt päron!

Biblioteksformatet: Krig, västern, romantik och lite till..

Som jag berättade i förra avsnittet ändrade tidningen Buffalo Bill format på ett smart sätt. I nr 31 1953  ”vände” man helt enkelt på tidningen från liggande till stående format! Det nya formatet – c:a 13 * 17 cm – hade då redan funnits ett par år, det lanserades av förlaget Press & Publicity i tidningen Cowboy 1951.
Tidningar i litet format hade blivit populära i Europa under efterkrigstiden. Om man gjorde tidningarna hälften så stora som vanliga serietidningar så sparade man naturligtvis papper och därmed också kostnader. 1949 lanserade t.ex. det Italienska förlaget Nerbini Disneytidningen Topolino i pocketformat.
Press & Publicity hämtade några av sina serier från Italien och det är möjligt att man där blev bekanta med formatet.
1953 kom nämligen samma förlag med ytterligare två titlar i samma format, Texas resp. Min Melodis Hjärtebibliotek. Den senare var en av de titlar som kom att ge namn åt formatet – då tidningarna ofta hade namn som slutade på ”bibliotek” och då de dessutom behändigt kunde samlas i en större serie fick formatet helt enkelt benämningen biblioteksformat!

Cowboy och Texas – tidiga titlar i biblioteksformatet

Förutom ovan nämnda genres kom formatet att bli synonymt med krigsserietidningar. Seriebiblioteket lanserades av Press & Publicity/Centerförlaget 1959 och innehöll under det första året äventyrsserien Robin Hood men fr o m hösten 1960 tog krigsserierna över innehållet. Sedan följde andra titlar på samma förlag som Kommandoserien (1962), Spion 13 (1964) och Pilot-22 (1965).

Formatet hanterades något olika mellan olika titlar. Ibland publicerades serier som var specialredigerade för formatet med 2-3 bildrutor per sida, men ibland kunde man hitta serier som var avsedda för vanligt serietidningsformat och helt enkelt krympts ned för att passa! Resultatet av det sistnämnda var förstås att serierna blev svårlästa!

Centerförlagets konkurrent Williams utnyttjade också detta lilla format. Bajonettserien (1965) är ett exempel, liksom den mest kända romantiktidningen Starlet (1966), medan Åhlén och Åkerlunds utnyttjade ett något större format (13,5 * 19,5) i t.ex. TV-serier, Vi två och Westernserier (samtliga från 1960).
Även Alla Tiders serieförlag och Formatic Press hade titlar i ett liknande format men till dessa återkommer jag i en separat artikel.

Det lilla formatet fungerade så länge serietidningarna såldes över disk i kiosker och tobaksaffärer. Handlarna kunde då relativt enkelt exponera tidningarna i fönstret eller på specialhyllor. Men när serietidningarna runt 1970 flyttade in i snabbköpen var det kört för det lilla formatet. Visserligen fanns det speciella tidningsställ som utnyttjades för främst krigs- och romantiktitlarna, men det flesta tidningar i biblioteksformatet lades ned eller ”växte” till vanligt serietidningsformat.

Disneytidningarna utgjorde dock ett undantag. Lagom när biblioteksformatet tycktes utrotat 1976 lanserade man den nya tidningen Farbror Joakim i storlek 13 *18 cm! Sedan dess har ytterligare några Disneytitlar utkommit i samma format.

Tidsspegeln (17): Småbilar

Den knackiga ekonomin efter Andra världskriget gav småbilsförsäljningen en rejäl skjuts. Det kom diverse mindre fordon, bl.a. gav sig flygplanstillverkaren Messerschmitt in i branchen med sin Kabinenroller och reklamslogan ”Åk nästan fritt – åk Messerschmitt”!

Messerschmitt Kabinenroller

I plåtschabrakens hemland USA verkade man mest förvånad över utvecklingen, något som märks i detta 50-talsavsnitt av Lisa & Sluggo (ur Blondie nr 14 1956) där vi får förklaring på varför polismän har så slitna byxknän!

Lee Falk hyllas på bokmässan!

Snart är det dags för Bokmässan i Göteborg. Den som besökte förra årets bokmässa minns säkert att Fantomenföreningen Scandinavian Chapter (of The Lee Falk Memorial Bengali Explorers Club) då släppte boken ”Fantomen – Från lila vålnad till blågul hjälte”.  På årets bokmässa lanserar föreningen en intressant uppföljare, nämligen ”Lee Falk – Berättaren” (”Lee Falk – Storyteller”).  Boken är en hyllning till skaparen av Fantomen och Mandrake, som i år skulle ha fyllt 100 år. Ett praktverk på 348 sidor innehållande artiklar om Lee Falk och hans arbete, minnen från familj och vänner, en samling intervjuer med Lee Falk, samt foton, illustrationer från serier och bidrag skrivna av Lee Falk själv.
Boken finns till salu i SC:s monter, A02:29.

Söndag 25/9 kommer föreningen att hålla ett föredrag om de båda böckerna och sin verksamhet. Plats: Seriescenen, kl 12.00 – 12.45.
Har du frågor om boken så går det bra att kontakta boken@schapter.org.