Radionotis

Serienytt0127

Varför är den här omslagsbilden rolig? Jo, den bygger på en missuppfattning av ordet radiopolis. Radiopolisen var förr en benämning på den delen av polisstyrkan som åkte radiobil.

Det kan förtjänas att uppmärksammas att det inte är så länge sedan vi inte hade mobiltelefoner, och att kommunicera på avstånd var lite grand av science fiction. Från 1920-talet och framåt började svenska polisen få den här typen av utrustning. Polisbilar utrustade med radiosändare och mottagare var speciella. De var radiobilar. Och folket som satt i dem var radiopolisen. De var snabbast på plats, tack vare den senaste tekniken. Lite som Batman.

Och det roliga på bilden, om jag nu skall förstöra skämtet genom att detaljförklara det, är att Pelle Svanslös och Tusse Batong har missförstått uttrycket, och tror att det handlar om en med transistorradio utrustad polis. Nej, ni måste inte skratta nu.

Bland rymdhjältar och vulcaner

Det är bra att det är svart-vitt - då ser man inte vem som har röd tröja.

Uppdrag i rymden! Stjärnresan! Är det något du känner igen? Inte? Men – Star Trek då? Ja, jag tänkte väl det. Star Trek-franchisen består av en mängd TV-serier, filmer, böcker och inte minst serier. I Sverige har den funnits som egen serietidning tre gånger. Star Trek (1981), Star Trek – the next generation (1993) och Spock (1992).

Minns ni när ni först hörde talas om TV-serien? Svensk TV visade nio avsnitt 1977, med början fjärde februari. Året innan, 1976, hade man visat tio avsnitt av den engelska efterförljaren Månbas Alpha (Space:1999). I jämförelse med Alphas häftiga specialeffekter verkade nog Star Trek i mångas ögon rätt mossig. Alpha var nytt, men Star Trek var redan tio år gammalt. Mätt i specialeffekttid är tio år nästan ett sekel.

Det fanns även annat att klaga på. I Röster i Radio skriver en tittare om Star Trek så här: ”Är det nödvändigt för TV2 att fortsätta glorifieringen kring krig och våld? Vem behöver den här sortens indoktrinering?” Det kom snabbt ett svar på detta, där såväl den ursprunglige insändarskribenten som Röster i Radios skribenter fick sina fiska varma: den förre hade inte förstått seriens budskap, de senare hade talat om Mr. Spock som ”kapten” Spock. Ve och förbannelse.

Vad inte många visste var att Star Trek hade gjort avtryck i svensk populärkultur redan tidigare än så. Inte som TV-serie. Utan bland tecknade serier.
I Stålmannen #4 1975, äventyret Hotet mot Metropolis, ser vi en syftning på Star Trek. Skurken i avsnittet, Mac Nelson, berättar för Stålmannen om att han är på väg att få sparken. Han spelar Rolf Kimb i den populära TV-serien Flyktingen[1]. Hans karaktär har dock inte blivit lika populär som den andra huvudrollen, Polisagent Y–6. Nelson förklarar för Stålmannen:

1975 års pratbubbla - innan vi visste vad Star Trek var.

När avsnittet återtrycktes 1989 var man alert nog att byta ut Stjärnresan mot Star Trek i pratbubblan.

Ett år tidigare, i Stålpojken #6 1974 handlar omslagsäventyret om Studspojken och de andra medlemmarna i Rymdens Hjältar. I en bild från 2900-talets Metropolis ser vi i förgrunden ingen mindre än Mr. Spock gå förbi. Och tittar man på rymdskeppen i detta och andra rymdhjälteepos noterar man att det är mycket flygande tefat med dubbla avgasrör à la U.S.S. Enterprise.

Spock undrar vad det är för utklädda gökar.

Men vi får gå ytterligare ett par år tillbaka i tiden för att nå början. 1972 begick Star Trek Sverigepremiär i tidningen Serie-nytt. I två nummer[2] publicerade tidningen Star Trek under titeln Uppdrag i rymden. Avsnitten var från de båda första numren av det amerikanska förlaget Gold Keys publicering från 1967.

Kapten Kirk, doktor McCoy, Tom Trick och Mr.Spock

Ser Mr. Scott inte ut som du minns från TV-serien? Det är inte att undra på. Teckaren, Alberto Giolitti, hade aldrig sett serien, och tecknade huvudrollerna efter foton. Uppenbarligen hade han inte fått någon bild på Scotty/James Doohan.

Det blev inte mer än två avsnitt i Serie-nytt. Lite underligt, då materialet passade väl in i tidningens mix av lätt sci-fi och deckare. Men jag rekommenderar nog att man tittar på TV-serien istället – den är faktiskt bättre.


  1. Flyktingen är en uppenbar sci-fi-rip-off av Jagad! (The Fugitive), men det är en annan historia…  ↩
  2. Närmare bestämt i #7 och #8 1972.  ↩

Ny skribent: Staffan ifrån Staffars

Hej,

Jag heter Staffan Dahlberg och jag är ny skribent här på Serienytt. En del känner mig från min arbetesplats Staffars Serier där jag jobbat sedan februari 1994. Under en hel del år jag dessutom skrivit på nätet på olika forum under mitt internetnamn Staffan ifrån Staffars. Jag kommer här på Serienytt skriva om seriebranschen i allmänhet och serier från USA vilket vi på Staffars Serier är specialist på.

Vill ni följa mig och butiken så finns vi dels på Staffars.se men även på Facebook och på Twitter.

Mänga eller på med prïckärnä

Den eminenta Stef Gaines noterade på Facebook att jag taggade Oblivion High med Mänga. Något som föranledde en viss diskussion med vissa personer som verkligen avskydde uttrycket. Själv tycker jag om ordet då det är ett lagom löjligt sätt att uttrycka att det är fråga om serier som är gjorda i Sverige men som är mangainfluerade. Jag försökte lansera sve-manga en gång i tiden  men blev snabbt överröstad av Stef Gaines och Lisa Medin (som jag då hade en liten feud med huruvida Medley då var ett fansin eller ett riktigt album – visade sig att jag bara hade sett en tidig version av Medley och att det utvecklat sig till ett riktigt album. Ah, svunna tider).

Just nu är bara två album taggade med mänga men det borde vara flera. Taggande sker tyvärr lite för mycket beroende på humör när jag skriver in albumen. Mycket är för att roa mig men ibland är det svårt att hitta något vettigt att tagga upp album med, vad säger man om ett superhältealbum bland alla andra?  Ibland tycker jag dessutom att blir det lite för generiskt  t ex  är humor-taggen gigantiskt.

Jag hade senare på kvällen en rätt trevlig twitterkonversation med Nina von Rüdinger som är Oblivion High tecknare om ordet mänga och kom in på vår svårighet att sortera mänga eller OEL manga (som Tokyopop kallade sina serier) i butiken. Jag vill gärna ställa serier som Dramacon av Svetlana Chmakova eller Maximum Ride av  James Patterson i mangastället då vi har manhwa (koreanska serier) där och de passar in rent stilistiskt sett. Staffar däremot är purist och vill inte ha dom där. Eftersom mangahyllan är hans baby så är det hans vilja som gäller. Själv är jag undrande om vi inte stympade oss lite i foten när hela OEL-vågen kom. Visserligen var det likt mycket av Tokyopops utbud just då en hel del av något sämre kvalitet men jag tyckte mig känna att den yngre publiken inte riktigt hade samma uppfattning som vi när det gäller mangainspirerade serier.

För oss som fortfarande levde kvar i striden om det anime hette mangafilm eller inte var det rätt viktigt att ha korrekta termer. Fast sedan var det där med sorteringen i butiken.Vi har ju alltid gjort undantag. Dels så hade vi Adam Warrens Dirty Pair och Bubblegum Crisis i magnastället men det var ju serier officiellt licenserade från Japan och väldigt roliga men också Usagi Yojimbo står där fortfarande. Mycket för att vi inte hittat en bra plats för honom. Det har varit en dröm att hitta något sätt att ha Bone, Groo och Usagi bredvid varandra men vi har aldrig kunna motivera varför eller för den delen hitta hyllutrymmet.

Anyways, använda mänga, det är roligare än sve-manga.

En fräsig svid

Tumblr0074

Dagens bild på Serienytts Tumblr-site förtjänar några förklarande ord. På bilden ser vi Gérard Filippelli, som har hittat en fräsig svid. Så vem är Gérard Filippelli, och varifrån kommer uttrycken ”fräsig” och ”svid?

Om vi börjar bakifrån – svid kommer naturligtvis, som de flesta ord, från sanskrit. Det skrivs सीव्यति, transkriberas sivyati och betyder ungefär ”sy ihop”. Samma ord ligger också mycket riktigt till grund för ordet ”sy”. Svid har förmodligen letat sig in i svenskan via rommani.

Fräsig är lite svårare. Jag hittar ingen exakt etymologi till ordet, men misstänker att det kommer av ”fräs” i betydelsen krås, som är belagd hos Bellman. När man talar om fräsig klädedräkt är det således en lite snobbigare, lätt överdriven sådan man avser.

Gerard slutligen. Bilden är ur seriealbumet Panik på stormarknaden från 1975 med den franska gruppen Les Charlots, i Sverige kallade Knasbollarna. De var liksom The Monkees och The Archies ett popband som kom att bli såväl tecknade serier som film. De bildades 1966 och blev hyfsat populära i Frankrike.

Här är ett smakprov ur en av gruppens filmer, dessvärre (eller dessbättre, beroende på dina språkkunskaper) dubbad till engelska: