Lite follow-up om dåligt tryck

Häromveckan beklagade jag mig över att den amerikanska Corto Maltese-utgåvan hade dåligt tryck i de två senaste volymerna, och det blev en del kommentarer med gissningar om vad som gått fel (tryck/rippning/scans/…) både här på sidan och på Facebook. Sen, i min recension av On the Ropes, påpekades i kommentarerna att den också hade problem med trycket (ser ut som ett liknande problem som med Corto Maltese, men inte riktigt lika påfallande). Jag har inget svar på vad det var som gått fel; den amerikanska redaktören för CM har mailat att de ska hålla ögonen öppna vad gäller de kommande volymerna men vi får väl se hur det blir med det.

Hur som helst tänkte jag bara ta några exempel till på problemet med dåligt tryck och att det kan vara komplicerat att förstå exakt vad som gått fel, med hjälp av två exempel från Sverige som jag köpt under de senaste veckorna. Först ut: Det nya Zelda-albumet, Täckning saknas (alla bilder idag scannade i hög upplösning så klicka för att se originalen, och ingen färgkorrigering el dyl är gjord efter scanningen):

tryck-zelda

Det är inte så lätt att se men precis samma problem som i de tidigare nämnda amerikanska album finns här; linjer är ojämna och ser ut som om de har för låg upplösning. Det som gör att det inte är lika uppenbart vid en snabb titt beror dels på att Neidestam använder relativt tjocka linjer så att kanterna är ojämna syns inte lika tydligt som när det gäller tecknare som Hugo Pratt som ofta använder mängder av små, tunna streck, och dels att den ”prickiga” färgläggningen gör sitt till för att dölja skavankerna.

Att de dåliga linjerna inte syns så tydligt är förstås bra i sig, men jag märkte ändå när jag läste boken att det irriterade mig hela tiden, att den där sista skärpan saknades vid läsningen. Ärligt talat, när det ser ut så här kan jag precis lika gärna läsa serierna digitalt eftersom den tryckta produkten ändå inte ser bättre ut.

Och det är synd för boken i sig är riktigt bra och min favorit bland de nyare Zelda-böckerna; jag gillar att det är lite längre sammanhängde episoder eftersom jag tycker att det är då Neidestam blir allra roligast. Mer sånt! Men bättre tryck förstås :-)

Det andra exemplet är ur det nu aktuella numret av Pondus-tidningen, nummer 9/2016:

tryck-pondus-ny

Här behöver man inte titta noga för det ser riktigt illa ut. Och tråkigt nog har det sett ut precis så här med de nya Pondus-stripparna ett längre tag i tidningen; det är så uselt att jag varit och är på vippen att helt sluta köpa tidningen. Jag vet inte exakt vad som gått fel här, men det är uppenbarligen inte bara Frode Øverli som slarvat eftersom textningen som synes är lika katastrofal.

Det som är besynnerligt är dock att det inte är ett rent tryckproblem. Här en ruta ur samma nummer, med en repris av en gammal Pondus-serie:

tryck-pondus-gammal

Plötsligt är det inga problem alls; linjerna är jämna och mjuka, inklusive textningen. Så samma tidning, samma serie, men där bara reprisen ser bra ut. För min del pekar det på att den svenska redaktionen helt enkelt gör ett slarvigt jobb nuförtiden, medan man förut såg till att skapa bättre tryckförlagor.

Vem som gör fel och vad är oklart men det är nog ett mishmash av orsaker; för ett tag undrade jag om inte Zelda-problemen kanske berodde på att Neidestam gick över till att rita digitalt eftersom det första albumet ser bra ut medan nummer 2-4 har samma problem som Täckning saknas (detsamma gäller Zelda-stripparna som publiceras i Pondus), och jag tror att det ungefär matchar övergången papper -> digitalt, åtminstone ser det för mina lekmannnaögon ut så.  Men sen kollade jag hennes Maran och den ser toppen ut så nä, det verkar inte stämma det inte heller.

Så slutsaten blir helt enkelt tråkig men sann: Det är inte bara amerikanska publikationer som är dåliga på kvalitetskontrollen utan även svenska :-(

Varför heter de så? – Knatte, Fnatte och Tjatte

IMG_3811

Två knattar, oklart vilka. (Vi skall INTE ge oss in i åsiktsträsket ”i vilken ordning skall Knattarna namnges”.)

Du har säkert sett de listor och tabeller som finns lite här och var i böcker och tidningar – och nuförtiden också på Internet – som listar vad de olika knattarna (och andra Disneyfigurer) heter på olika språk. Så det skall vi inte tala vidare om här. Istället skall vi titta på och fundera kring *varför*.

Förr i tiden hade vi i Sverige en egendomlig princip att ändra personnamn när vi översatte barn- och ungdomslitteratur, om originalnamnet inte lät svenskt. Inom Disney-sfären har vi Donald => Kalle, Mickey => Musse, och då Huey, Dewey och Louie => Knatte, Fnatte och Tjatte.

Nu har de inte alltid hetat så. I vad som verkar vara den tidigaste benämningen i tryck, Svenska Journalen #51 1937, heter de enligt uppgift Kalle, Palle och Valle. Det är ju begripliga, ”vanliga” namn. Även om det blir lite förvirrande med två Kalle Anka i familjen.

Jag har inte lyckats hitta första förekomsten av Knatte, Fnatte och Tjatte, men när det än var är det lite mer förbryllande. Det är ju inga personnamn. Så varför blev det just dessa? Förmodligen omöjligt att säga. Vi kan titta lite på vad orden egentligen betyder.

Knatte: Det här är det mest lättbegripliga ordet av de tre. Det används än idag i betydelsen ”lite pojke”, men kan också betyda bl a ”liten sten”. Om vi bortser från att det borde betyda ”liten anka”, är det ett fullt fungerande beskrivande namn.

Fnatte: Ordet *fnatt* är belagt från slutet av 1600-talet, och har i böjningsformen *fnatter* princip samma betydelse som fnasker, dvs ”liten pojke”. Även detta passar bra, även om fnatter/fnasker övervägande används negativt.

Tjatte: Som du säkert misstänker verkar det inte finnas något svenskt ord som heter ”tjatte” eller ”tjatta”. Vi får då försöka sätta oss in i hur upphovsmannen tänkt. Ville hen fortsätta på temat ”liten pojke”, eller var det mest frågan om att hitta ett ord som rimmade?

Tittar vi på ord som skulle kunna ligga bakom är det troligaste *tjattra*. Ordet användas om fåglar som pratar i flock, SAOB ger t.ex. följande exempel: ”I snåren mot berget tjattrar pilfinkarna.”. Och onekligen är det detta knattarna är kända för, tre små fåglar som pratar i munnen på varandra. Vill man , kan man uppfatta det som en medveten tanke, men jag tror nog mer på att det sista namnet i trion var det första rimordet som översättaren fångade efter de första två.

När jag genom proxy frågade NAFS(k) lade Stefan Diös fram en intressant teori; att de tre ungarna Anka först omnämndes som grupp, ”knattarna”, och att de sen fick namn utifrån detta. I dag skulle vi säga ”ungarna”, men på 30-40-talet var knattar ett inte alls ovanligt ord för en liten grupp barn. Vi har dessvärre inga belägg för att ”knattarna” kom före egennamnen, och i den litteratur jag letat, äldre årgångar av KA&c:o, talar Kalle alltid om Knattarna som just ”ungarna”.

För att sammanfatta, den troligaste bakgrunden till namnen Knatte, Fnatte och Tjatte är, i tur och ordning; ”liten pojke”, ”liten pojke” och ”ord-som-rimmar-på-liten-pojke”.

Och det är nog tyvärr så långt vi kommer för stunden. Sitter du på information, tveka inte att göra dig hörd i kommentarsfältet.

Varför heter de så? – Yogi Bear

IMG_3781

Huckleberry Hound och Yogi Bear.

Yogi Bear har fått sitt namn efter baseballlegenden Yogi Berra. Svårare än så är det inte. Men för att fylla ut artikeln skall vi se om vi kan berätta mer om Yogi och Yogi.

Yogis Bears röst tillhörde röstskådespelaren Daws Butler och baserades från början på skådespelaren Art Carney, men kom ganska snart att ändras till den röst vi känner som Yogis idag, full med melodi som går upp och ner, inte helt olikt svenska.

Samma sak hände förresten (och nu är vi på helt fylla-ut-artikeln-humör) Homer Simpson. Dan Castellaneta, som gör Homers röst, började med en Walter Matthau-imitation, som sedan utvecklades till den röst Homer har idag. Och för att knyta ihop; Nancy Cartwright, som gör Bart Simpsons röst, har gått i röst-skola hos Daws Butler. (Dessutom spelade Walter Matthau mot Art Carney i filmen House Calls från 1978, men då är vi ute på tunn is även utfyllnadsmässigt.)

Yogi Berra å andra sidan gjorde sin egen röst. Ja, han är som sagt inte någon tecknad figur, utan en superkändis inom baseball. Ni vet, brännboll. Fast på riktigt.

Förutom sin karriär, där han både uppmärksammats som en av de stora spelarna genom tiderna, samt som dito tränare, är han mest känd för just sitt tal. Kanske inte så mycket rösten i sig, men vad han säger. Han har till och med fått ett uttryck döpt efter sig, ”Yogiism”.

En Yogiism är en mening som först verkar klar, sen motsägelsefull, och till sist djupt filosofisk. Den mest kända är förmodligen ”It ain’t over ’til it’s over”, men många andra finns på Internet för den vetgirige. Som ”it gets late early out here”, och ”it’s deja vu all over again”.

Så, om vi skall styra tillbaka det här till serier, björnen är döpt efter baseballstjärnan. Förmodligen endast för att det lät roligt precis när det hittades på. Björnen Yogi dök först upp som B-avsnitt i The Huckleberry Hound Show 1958 och blev snabbt det populäraste inslaget i programmet. Han fick en egen show 1961, spektakulärt nog kallad The Yogi Bear Show.

Som de flesta Hanna-Barbera-figurer fick dök Yogi upp i tecknade serier, och som de flesta serier baserade på Hanna-Barbera-figurer är serierna vältecknade, men med usla, usla manus. Här i Sverige har Yogi aldrig haft någon egen serietidning, utan brukar dyka upp i andra Hanna-Barbera-titlar, som Familjen Flinta. Eller, jo, det kom en ROA-bok 1963, Skratta med Huckleberry Hund och Yogi. Den är varken särskilt bra eller svår att få tag på, om du undrar.

Hanna-Barbera-figurer är bättre när de rör på sig, helt enkelt. Så låt oss avsluta med att titta på det allra första Yogi Bear-avsnittet från The Huckleberry Hound Show #1, 5:e september 1958. (Filmen går tyvärr inte att länka in på sidan, följ länken.)

 

Tidsspegeln: Twistigt!

Serien Tossan dök upp i serietidningen Blondie i början på 60-talet. Serien var amerikansk, hette ”Ponytail” i original och hade ett tag på världen egen serietidning i USA. Bakom serien stod Lee Holley som annars fört pennan i barnserier som Hacke Hackspett och Dennis.
Tossan var mycket tidstypisk och plågade sin omgivning – och fästmannen Donald i synnerhet – med diverse sextiotalistiska företeelser, som t.ex. den då mycket populära dansen Twist.
twist

Rörelserna i dansen Twist kan beskrivas som att man ”torkar sig om ryggen med en badhandduk samtidigt som man fimpar en cigarett med foten” (Wikipedia)! Den som lanserade konceptet var sångaren Chubby Checker som 1961 fick en stor hit med ”Let’s twist again”. Låten tillbringade 9 veckor på Radio Nords Topp 20 och kan fortfarande höras spelas lite då och då. Den som vill se Checker utöva dansen kan ratta in Youtube.
Men Tossans fästman Donald blev aldrig någon stor twistare, dock lyckades han lära sig två melodier, enl. vad som sägs i Blondie 6/63!
twist2

En dejt med Phili Philin!

p1

Phili Philin i naturlig storlek välkomnar besökarna

Den lilla byn Rånnesta, vid sjön Tysslingen straxt nordväst om Örebro, är vida känd bland fågelskådare. Om vårarna invaderas nämligen strandängarna av tusentals sångsvanar.
Nu under hösten har dock en annan gracil varelse tagit plats i Rånnesta – Allan Borgströms Phili Philin!

Fram till 13/10 pågår nämligen en minnesutställning över Örebrotecknaren Allan Borgström i Galleri Rånnesta.
Borgström föddes 1913 och och avled för 10 år sedan, sommaren 2003.
Efter sig lämnade han en rik produktion av teckningar; tidiga reklam- och modeteckningar från 30 och -40-talen, olika serieförsök från 40- och 50-talen, mer än 30 års Phili Philin (1944-1976) och de sista årens produktion som bl.a. omfattade illustrationer till Karlslunds hembygdsförenings årsböcker (Allan var född på gården Karlslund utanför Örebro).

Utställningen ger talrika exempel på Borgströms teckningskonst. Han hade sin bakgrund i reklamteckningen vilket märks även på hans serieproduktion. Linjerent och stilsäkert framträder hans figurer, ofta med stiliserade storstadsmiljöer som fond.

Phili Philin medverkade redan i Expressens första nummer 1944 och blev kvar i tidningen i mer än 30 år. Självklart har Phili en central roll på utställningen. Hon är utställningens inropare (i naturtrogen storlek) och finns förutom som serieoriginal även med i form av en smäcker vindflöjel!
Men minst lika intressanta är Allan Borgströms serieexperiment från 40- och 50-talen! Här finns utkast till en internationell serie (King Edvard) i en stil som inte så lite påminner om Trollkarlen från Id!
Bibbi Skrin refuserades på sin tid av Filmjournalen men kan självklart ses på utställningen, liksom herrtidningsserien Spike och en lång rad skämtteckningar som publicerades under vinjetten ”Opp med humöret” i Hemmets Veckotidning!
Alltsammans är snyggt exponerat och kompletterat med Allans originalkorrespondens med förlagen.

p2

King Edvard (t v), Bibbi Skrin (t h) och i mitten en tidig modeteckning

Utnyttja en hösthelg för en tur till Rånnesta. Du kommer inte att ångra en träff med Phili Philin!