Seriemagasinet (6): Deckarklubb, seriefilmer och Klotterplank…

Vi ska avsluta artikelserien om Seriemagasinet med att titta på det redaktionella materialet i tidningen.
Vid starten 1948 existerade egentligen inget annat material än serierna. Titelserien Kilroy startade direkt på förstasidan och benämingen ”Serie-magasinet” stod diskret tryckt alldeles ovanför Kilroys logga.

Ett urval av Seriemagasinets loggor under årens lopp

Under 1949 började tidningen alltmer finna sin form. Loggan med rundade hörn kom på plats, och i samma veva försvann serierna från förstasidan och ersattes med en omslagsillustration.
Snart kom också insändarsidan ”Oss Emellan” där tonen emellanåt kunde vara tuff! 1950 skrev t.ex. signaturen ”Grevinnan X”:
”En som jag vill klå ordentligt är signaturen Baksi (–).  Tänka sig människan sätter sig att skriva att Kilroy och Kerry Drake är dåliga och att de passar bäst i papperskorgen (–)! Nej, är det någon som passar där så är det Baksi själv!”
Med åren så tonades ”Oss Emellan” ned. Utrymmet krympte och spalten blev mest ett forum för redaktionen att – under diverse hurtiga pseudonymer – kommentera förändringar i serieutbudet.

Under 50-talet förekom ibland även noveller och porträtt/karikatyrer av kända idrottsmän. En annan specialitet var seriefilmerna, d v s man återberättade handlingen i någon populär film genom att använda stillbilder från filmen och förse dem med textplattor och pratbubblor. Konceptet användes även inom veckopressen och kallades då vanligen ”bildföljetong” e.dyl. I Seriemagasinet koncentrerade man sig på äventyrsfilmer och de förekom i tidningen från mitten av 50-talet fram till 1961.

Seriefilmer

I samband med omvandlingen till Nya Seriemagasinet 1963 försökte man bredda innehållet genom att lägga ökad vikt på det redaktionella materialet. I nr 6-7 1963 lanserades den kortlivade ”Kerry Drakes deckarklubb” och i samma anda tillkom också en mängd pristävlingar och ”sensationella artikelserier”.
Åren 1964-65 gick ”Berömda bilmärken” som innehöll teckningar och presentationer av klassiska bilmodeller och ett par år senare kom Nacka Skoglunds fortbollsskola.
Vid den här tiden togs också insändarsidan till heders igen. Nu blev titeln ”Klotterplanket” och under devisen ”Fritt Forum För Fräscha Fartiga Fräna Funderingar” diskuterades religion, politik, idrott, musik, sex och annat som intresserade läsekretsen!
In på 70-talet försvann åter mycket av det redaktionella materialet och serierna fick ”tala för sig själva” s.a.s.  ”Klotterplanket” hängde dock med i tidningen in på 1990-talet.
Under de sista åren fanns en videospalt och när SM 50-års jubilerade i nr 5 1998 medföljde en reprint av nr 1 1948.
Så sluter sig alltså Seriemagasinets historia!

Seriemagasinet nr 5 1998, med nytryck av nr 1 1948

Tom Puss: Katten som lämnade barnen bakom sig

Vänlig björn och intelligent katt: "Tom Puss" verkar numera vara bortglömd, vilket borde göras något åtNär “Kalle och Hobbe”-tecknaren Bill Watterson recenserade den högst omdiskuterade biografien om “Snobbens” skapare Charles M. Schulz av David Michaelis, utpekade han som en utav Snobbens stora styrketecken att serien är så flerbottnad, vilket gör den läsvärd för olika målgrupper: “Children could enjoy the silly drawings and the delightful fantasy of Snoopy, while adults could see the bleak undercurrent of cruelty, loneliness and failure, or the perpetual theme of unrequited love, or the strip’s stark visual beauty.”

Man skulle utan problem kunna utpeka liknande egenskaper hos Wattersons egna serie. Samma sak gäller Walt Kellys ”Pogo,” Carl Barks’ ”Kalle Anka” eller, något senare, Jeff Smiths ”Bone.” Även om nämda serier må vara högst olika på flera sätt, så har de åtminstone en sak gemensamt: närmare bestämd, en grundläggande satirisk medvetenhet som framställs genom en barnvänlig, oskuldig yta. Med denna kontrasten mellan form och innehåll, följer precis den effekten Watterson hyllar hos Snobben; serien kan läsas och njutas av människor i alla åldrar.

Om man i det här sammanhänget får nämna en vit och kvicktänkt katt, och hans småtröge och lättpåverkliga, men ändå godhjärtade vän, björnen hr. Oliver B. Bumble, så blir situationen genast mer svårtolkad. ”Tom Puss” av holländaren Marten Toonder är en serie som visserligen präglas av kontrasten mellan barnvänlig yta och seriöst laddad innehåll på samma sätt som tidigare nämda serier; vid första ögonglimt skulle man därmed anta, att det rör sig om en serie i Pogo eller Snobbens anda, där det seriösa blir utklädd till skämt, så att även yngre läsare som ej besitter några stora kundskaper eller tankar om senator McCarthy eller döden får chansen att följa med på figurernas vansinniga upptåg.

Så är det inte.

Kontrasten finns där, men den är anspänd. Väldigt anspänd.

Efter figurernas utseende att döma rör det sig om en serie för yngre läsare. Antropomorfiska djur, snarlika typerna som förekommer i Charles Perraults insamlade sagor, där vartenda representerar olika mänskliga stereotyper. Sedan läser man texten, som ligger konservativt placerad under bildrutorna, och inser att det här inte är serien man kan förväntas inanda under en påhastad morgonkaffe, vare sig erbjuda småbarnen som mysig kvällsunderhållning innan ljuset släcks för natten. När man så blivit väl medveten om den stora kontrasten mellan bild och text, börjar en obehaglig, frusen känsla uppenbara sig; och man inser, häpnadsväckad, att den kontrasten man menade var enorm, inte är så markant i huvudtaget. Det att Tom Puss är söt och vänlig efter utseende, får liten betydelse när han ständigt drunknar i de mäktiga skuggor och dystra träd som till störstadels utgör hans omgivning. Även framträdande i hans omgivning är en till synes gränslös galleri bestående av olika personligheter och krafter som på ena eller andra sättet hotar friden i staden Bumblestone och dess invånare. Även om kampen mellan gott och ont, motsatsen mellan harmonisk och dysfunktionell, kan sägas vara en huvudformel i all litteratur, så blir detta verkligen satt på spetsen i ”Tom Puss.”

Tom Puss är den enda stabile karaktären som förekommer. Han är brobyggaren för intrigerna, vars kvicktänkthet utan undantag räddar både vännen Bumble och Bumblestone i slutändan. Han bär samtidigt seriens minst färgrika personlighet, jämförd med andra typer skulle han nästan kunna beskrivas som tråkig. Här använder sig Toonder av en teknik som även Walt Kelly och Charles Schulz gjorde, eller Antoine de Saint-Exupéry med boken om ”Lille prinsen;” medan titelfiguren själv umgås av både galna och halvt galna varelser, så är han själv först och främst en betraktare. Övriga karaktärer inkluderar förstås Bumble, den velstående gentlemannen, han som menar väl men som oftast orsakar olycka, samt hans betjänt Joseph. Andra typer som sticker ut sig är den snobbige och poesiälskande Markisen av Chantclere, plikttrogne polismästare Bill Bark, borgmästare Dickerdack, gnomen Will Try, handlare Getskägg, småskurkarna Bill Super och Hep Hepper, korkade (men ändå på något sätt inbjudande sorglösa) Wally Waggle, fröken Doddle…listan är lång. Det råder ingen tvivel om att ”Tom Puss” berikas av en utav serievärldens mest fantasifulla persongalleri, det är så att säga perfekt, och blir fullkomligt utnyttjad i allehanda äventyr. Ett personligt favoritäventyr hos undertecknad är ”Historien om Lill-Gnut” (1971), där Bumble hittar en liten, nästan formlös varelse som helt saknar känsla av identitet och som därmed kan förvandla sig till vilken form som helst, till och med en liten mini-Bumble, om så önskas; förvandlingen upphör emellertid ögonblicket som någon ifrågasätter eller kriticerar den formlösas nya form… ”The Upper Ten” (1964) är ett annat, där kapitalismens verktyg reflekteras på ett lysande sätt, som känns kanske än mer aktuellt under dagens konsumtionssamhälle.

Såhär var det emellertid inte från första strippen. ”Tom Puss” strålade inte väldigt höga ambitioner när den debuterade tidigt på 1940-talet. Visserligen lär Toonder redan under dom tidigaste åren ha parodierat nazisterna, så en viss satirisk engagemang måste ha funnits där från början, men till störstadels handlade den om saker som att Tom Puss ville köpa en bok hos en bokhandlare – en äventyrbok, förstås – som Bumble råkade lura ifrån honom, vilket ledde till en konflikt dom emellan, också vidare. Det var med andra ord mycket enkla intriger som rådde, precis vad man brukar klassificera som typisk, traditionell barnlitteratur. Även miljöerna i serien var tämligen förutsägbara och repetitiva under seriens tidigaste år. Toonder skrev och tecknade helt enkelt för en barnpublik.

Övergången från barnserie till vuxenserie bestod av en långsam utveckling. Det är svårt att säga – men interessant att diskutera – hurvida Toonder tröttnade på att skriva om okomplicerade intriger, och medvetet började inrikta sitt författarskap åt en vuxnare publik, eller om han efterhanden märkte sig att hans historier blev mer avancerade eftersom han blev äldre och mer erfaren, och beslöt sig att fortsätta åt det hållet. Möjligtvis ger han några insikter om detta i sin självbiografi, som tyvärr enbart finns utgiven på holländska. Hur det än begav sig, kan man säga att ”Tom Puss” var en serie som lämnade sin ursprungliga publik; men den gjorde så med utomordentlig värdighet. I slutändan blev ”Tom Puss” alltså en serie som ej kunde läsas av både barn och vuxna med lika stor behållning, så som exempelvis ”Snobben,” men inte mindre blev den en lysande serie för äldre läsare, oss som saknar att läsa barndomens fabler i en uppdaterad utgåva.

Olikt Toonders serier har jag ingenting vettigt att säga såhär mot slutet. Allt jag önskar uppnå med det här inlägget är att få kasta lite ljus mot ”Tom Puss,” en serie som numera verkar vara nästan bortglömd i den här delen av världen, och som jag själv lyckades få tag på enbart tack vare äldre album. Egmont, vem som helst – vad säger ni om en återutgivning av ”Tom Puss” (dagspressversionen, förstås, inte den tämligen simpla söndagsserien som gjordes av Toonders medarbetare)? Leta upp i arkiven hos Dagens Nyheter, vet jag! Det är den värd. Om jag får uttrycka mig så djärvt, herrn.

Checkhäfteschock!

”Blir det inget mer om små västerntidningar?” Kamraten avsåg mina tidigare inlägg om tidningarna Trio och Prärieserier. Nej, det var väl inte min mening att grotta mer i detta som brukar kallas checkhäftesformat. Men eftersom han nu ändå tog upp ämnet så….
Vilda Västern (1952) var den första tidningen i detta format. Ett år äldre än Prärieserier och med den italienska serien ”Kapten Miki” som stjärna. Både Vilda Västern och Prärieserier gavs ut av Centerförlaget.
Dick vid radiopolisen kom 1953 och utgavs av konkurrenten Serieförlaget (sedemera Åhlén & Åkerlunds). Titelserien var en amerikansk deckarserie som tog fasta på det snabbt växande fenomenet med polisbilar utrustade med radio. Den svenska titeln syftade på polisernas unge medhjälpare som egentligen var en bifigur i serien. I Dick vid radiopolisen publicerades också en svensk deckarserie, nämligen ”Buster Perk”, vid denna tid tecknad av Torvald Sundbaum. Efter något år gick titeln upp i Mysteriemagasinet – en tidning i sk biblioteksformat, d v s snäppet större än checkhäftestidningarna. De klubbsidor som fanns i Dick vid radiopolisen, ”Deckarklubben”, skulle såsmåningom leta sig över till Fantomen! 
Ett annat förlag som utnyttjade checkhäftesformatet var Alla Tiders Serieförlag som gav ut djungelserien Kongo-Jim 1954-56.
Det fanns också barntidningar i checkhäftesformatet! Centerförlaget publicerade Hacke Hackspett i detta format 1954-62 medan Åhlén & Åkerlunds gav ut Rune Andreassons Teddy 1959-60.

Skickgradering av nya tidningar

Knasen - stötskadad

Knasen - stötskadad

Du har säkert hört att det är i princip omöjligt att hitta en tidning i skicket 10.0(Gem Mint). Och att en tidning ute i handeln håller mellan 8.0 – 9.4. I bästa fall.

Som med allt allmänt vetande är det inte många som ifrågasätter denna sanning. Så idag tänkte jag göra ett Mythbuster-test på detta. Jag har handlat fem tidningar direkt ur tidningsställen i olika snabbköp. Jag har inte tittat efter skick, utan bara dragit upp ett ex på måfå.

Här är de tävlande: Fantomen Krönika #6 2010 – Scooby-Doo #12 2010, Kalle Anka Extra #5 2010, Knasen #24-25 2010, och Elvis #1 2011. Av dessa var Scooby-Doo inplastad med en leksak. Sådär, betala i kassan och hem.

Ett tips till de riktigt skadade skicksamlarna. Handla i en affär som erbjuder självscanning. Alltså att du går runt med en egen streckkodsscanner och scannar in dina varor själv, lägger dem direkt i kassen och betalar vid utgången. Ingen risk att tidningen fastnar på varubandet, eller blir kladdig. Du kan till och med ta med dig backerboard och plastficka till affären, och packa ner tidningen direkt, utan att någon annan vidrör den. Räkna bara med att folk tittar konstigt.

Elvis - bandad.

Väl hemma är det dags att gradera. Hur gör man då? Allra först måste man befria den stackars inplastade tidningen från plasten och leksaken.

Det finns olika tankar om vad som är rätt och fel med inplastade tidningar. Min bestämda uppfattning är att så länge plasten inte är speciell, d.v.s. har något till tidningen relaterat tryck eller liknande, kan den slängas. Om man väljer att behålla leksaken eller ej är en smaksak. Jag lägger dem i en stor låda med lock, så försvinner problemet ur min åsyn. När lådan är full, ställer jag undan den och tar fram en ny tom låda.

Sen sätter man sig vid ett bord med god belysning, och tar fram den första tidningen. Jag brukar luta tidningen mot ljuset tills jag får en ljusreflex över hela omslaget. Då ser man tydligt märken i ytan, svaga veck och eventuell smuts. Nu är det här nya tidningar, så någon smuts är det inte att tala om.

Däremot kan det finnas rester av klister. Ni kommer ihåg vår inplastade tidning? Finns det klisterrester kvar, ta bort dem försiktigt.

Leksaken hålls ofta fast på omslaget med några små klickar klister. Det senaste året har kvalitén på det här klistret blivit riktigt bra. Tidigare läckte det olja, så att omslagen fick fettfläckar där klisterduttarna hade suttit. Och hur får man bort fettfläckar ur papper? Precis. Det får man inte.

Kalle Anka Extra - med underbett.

När vi är säkra på att allt löst skräp är borta från tidningen är det dags att börja titta på vår lista. Jag brukar gå igenom problemområden i följande ordning:

1. Tryck och bindning

På en ny tidning är det här en av de viktigaste kontrollpunkterna. Sitter häftklamrar ordentligt, centrerade mitt på ryggen? Är sidorna skurna ordentligt utan riss och revor? Sitter omslaget korrekt mot inlagan? Faktum är att nästan alla nutida tidningar och album har ett lätt underbett på inlagan längs långsidan. Det vill säga, inlagan sticker ut utanför omslaget. Det beror förmodligen på tryckprocessen, men jag tycker ändå att det ser slarvigt ut.

2. Glans

En tidning direkt från stället är 10.0 i glans, om den inte blivit skadad under leverans.

3. Slitage

Samma sak för slitage. Tidningen skall inte ha hunnit utveckla något slitage över huvud taget.

4. Veck

Veck däremot kan ha uppstått. Tidningen kan har legat ytterst i en tidningsbal, och ha veck efter buntbanden, eller blivit tillknycklad då den körts ner i tidningsstället. Eftersom veck är en av de kontrollpunkter som snabbast sätter ner skicket kan även ett litet veck betyda mycket i slutgrad.

5. Smuts och fläckar

Som sagt, så länge här inte finns fettfläckar efter klister bör här heller inte finnas någon annan smuts. Om du själv inte sätter en massa tumavtryck på tidningen under graderingen. Det kan verka lite fånigt att sitta med bomullsvantar, men får du ett fingeravtryck på halvblankt papper sitter det där i evighet.

6. Skrift

Vi får verkligen hoppas att du inte har hunnit skriva ditt namn på omslaget med spritpenna.

7. Rullad rygg

Eller rullat ryggen.

Hörnriss - alltför vanligt, tyvärr.

8. Rygglipa

På ett fabriksnytt exemplar skall det inte finnas någon rygglipa. Det kan finnas det som kallas hörnriss, men det graderas under punkt ett ovan.

9. Häftklammerskick

Förhoppningsvis ingen rost här. Om någon klammer sitter snett, saknas, inte gått genom inlagan ordentligt graderas det under punkt ett.

10. Klammerrevor

Klammerrevor kan ha uppstått vid ovarsam behandling, men det är knappast troligt.

11. Rostvandring

Ingen rost under punkt tio = ingen rostvandring här.

12. Hörn

Hörnen är alltid en känslig punkt. Här kan finnas stötskador och småveck.

13. Mittuppslag

Mittuppslaget bör sitta som berg än så länge.

14. Revor i inlaga

Grova riss kan dra igenom hela inlagan om man har otur.

15. Papperskvalité, pappersfärg

Papperskvalitén graderas, pappersfärgen noteras. Ett nytt exemplar bör ha mjukt och spänstigt papper.

16. Lukt

Än så länge skall det bara lukta papper och tryckfärg.

17. Saknade bitar

Det bör inte saknas bitar på ett nytt exemplar, om vi inte har hittat ett med grava riss.

18. Reparationer

Ja, som ni gissar förväntar vi oss inga reparationer på ett exemplar direkt från kiosken.

19. Urklipp

Här får vi hoppas att ingen varit framme med saxen i affären – men nej, det skall inte finnas. Det är alltid bra att försiktigt bläddra igenom inlagan ändå. Inte för att något kan vara bortklippt, snarare för att se att trycket inte smetat, eller någon sida i inlagan har veck från trycket. Men det har vi förhoppningsvis gjort redan vid punkt ett.

20. Läsbarhet

Om inget saknas skall läsbarheten vara god. Om inte är det manusförfattarens problem, inte samlarens.

Scooby-Doo - böjd.

För var och en av punkterna ovan, skriv ned vad du kommer fram till, och vilken grad som är den högsta som kan komma i fråga för just denna punkt.

När du är klar med alla tjugo punkterna, titta igenom listan. Vilken är den lägsta graden du satt? Och hur många anmärkningar/fel har du hittat på tidningen? Det finns en tumregel på hur många fel som är accepterade för varje grad. Har du fler fel bör tidningen nedgraderas. Med andra ord, om du för var punkt i listan hittat ett (1) fel som är acceptabelt upp till 8.0 står du med tjugo fel på slutet. Graden 8.0(VF) tillåter max sju fel, och högsta graden som släpper igenom tjugo utan att bråka är 1.8(GD-)!

Listan på hur många fel som är acceptabelt per grad hittar du här.

Ligger antalet fel inom vad som förväntas för graden är vi klara, och kan notera slutlig grad, samt gå vidare till nästa tidning.

Hur klarar sig nu våra tävlande? Jo, efter gradering blir topplistan så här:

Elvis #1 2011: Slutlig grad: 9.0(VF/NM).
Fantomen Krönika #6 2010: Slutlig grad: 7.5(VF-).
Kalle Anka Extra #5 2010: Slutlig grad: 7.5(VF-).
Knasen #24-25 2010: Slutlig grad: 7.0(VF/NM).
Scooby-Doo #12 2010: Slutlig grad: 9.0(VF/NM).

Ni hittar fullständiga graderingar genom att följa länkarna.

Det de flesta tidningarna tappat på är ryggveck. Ett ryggveck är de små vecken som ligger i rät vinkel mot ryggen. De uppstår oftast när man stoppar ner i eller tar upp tidningen ur tidningsstället. Ju mjukare omslag, tunnare inlaga och ju större tidning, desto större chans/risk för ryggveck.

Överraskande för mig är att den inplastade tidningen, Scooby-Doo, lyckades nå 9.0. Man föreställer sig att en tidning som delar plastpåse med en leksak borde knycklas till ordentligt. Och ofta är det säkert så, det beror naturligtvis på hur leksaken ser ut. Men här verkar plastpåsen snarast agerat skydd.

Vad visar då testet? Jo, bortsett från att det statistiska underlaget är alldeles för litet, visar det att du inte kan räkna med att ha ett toppex med dig hem från butiken. Samtidigt är två av fem gott och väl i samlarkvalitét, dvs över 8.0(VF). Med andra ord, om du är noggrann när du plockar åt dig dina tidningar bör det inte vara så svårt att få riktigt bra exemplar med dig hem. Lycka till!

Fantomen Krönika - rissad.

Seriekatalogen.se omstrukturerar

Inte Seriekatalogen.se:s bil, tyvärr.

Lite nyheter från vårt katalogprojekt:

Under 2011 kommer version tre av Seriekatalogen.se, och i samband med det kommer vi att släppa vårt index fritt för alla att använda.

Vi kommer att dela upp detta på två webbsiter. Svensktserieindex.se kommer att innehålla uppgifter om alla tidningar och album, t ex vilka nummer som har getts ut, sidantal, storlek, förlag m.m. Här kommer vem som helst att kunna hjälpa till att fylla i uppgifter, eller rätta befintliga felaktiga uppgifter. Genom ett speciellt gränssnitt kommer vem som vill att kunna direktadressera databasen, för att på så sätt använda uppgifterna i indexet på sin egen webbsida. Detta kommer naturligtvis att vara fritt för såväl privatpersoner som företag.

På Seriekatalogen.se kommer man förutom alla uppgifter från Svensktserieindex.se att få tillgång till olika typer av mervärde, t. ex. antikvariska riktpriser m.m. Förutom detta har vi en hel del planerat som kommer att presenteras efterhand.

Foto: http://www.flickr.com/photos/k2d2vaca/