Taniguchi på historisk vandring: Furari

Det känns lite sorgligt att skriva om Jiro Taniguchis Furari: Det är en alldeles charmerande bok av en Taniguchi i högform, men det är också en påminnelse om att efter Taniguchis död tidigare i år finns det bara en begränsad mängd serier av honom kvar att översätta. Men det är klart, om det även i fortsättningen blir förlaget Fanfare/Ponent Mon som står för översättningen av hans serier så kommer det dröja innan översättningarna är klara: Jag beställde Furari när den utannonserades år 2013 så det gick bara cirka fyra år innan den faktiskt kom ut!

Anyhoo, Furari: Den kanske mest kritikerrosade serier av Taniguchi är The Walking Man, om en man som (mycket riktigt) tar promenader i dagens Japan. Han tittar på naturen, han hjälper en gammal dam, och så vidare; det saknas nästan helt dialog och huvudpersonens lugna glädje över att bara finnas till och att leva är smittsam.

Furari bjuds vi på en slags pendang, med en huvudperson som tar promenader i 1700-talets slut i Tokyo. Men till skillnad från mannen i The Walking Man har han ett mål med dem: Han är pensionerad men har som sitt stora intresse att mäta avstånd, så han räknar noga sina steg för att se hur långt det är mellan olika delar av staden, och han kontrollerar ständigt att han tar så jämnlånga steg som möjligt. Och han gör det så bra att shogunatet uppmärksammar det och erbjuder honom att leda en grupp kartografer som ska uppdatera avstånden på tidens kartor.

Så en yttre handing finns men den är mest någonting som sker i bakgrunden, för det viktigaste är även i den här serien nöjet i att få följa med på promenaderna och uppleva vardagslivet genom huvudpersonens ögon. Inklusive de mer fantasifulla delarna, när hans tankar vandrar och han funderar på hur andra varelser upplever världen, som exempelvis en elefant:

Elefanten själv syns aldrig till i boken, det är bara dess fotspår som får fantasin igång hos manne,

Det är en lekfull bok, och även teckningarna är mer karikerade än hos den vanligtvis mycket realistiska Taniguchi. Sidorna trippar fram på fjäderlätta tår (om man nu kan likna sidor vid fötter alltså), och jag blir på ett löjligt gott humör av att läsa. Så gott humör att jag tvingade mig själv att läsa boken utspridd över flera dagar; många japanska serier är tänkta att läsas snabbt, där man närmast skummar sidorna för att få den rätta stämningen, men här gäller det istället att lugna ner sig och anpassa sig till den lugna takt serien har.

Det händer extremt lite i Furari och konflikter saknas helt: Även smärre olyckor som skyfall och leriga kläder hanteras av huvudpersonen (jag tror inte hans man någonsin nämns) med ett gott humör, och även de han möter har samma filosofiska inställning till livet: Alla erfarenheter gör tillvaron rikare så se till att nut av dem medan du kan. Den enda potentiella konflikten är hans oro över att hans fru Oei (jupp, hennes namn finns iallafall med!) ska bli besviken om han antar erbjudandet att officiellt kartlägga avstånd i landet eftersom de tillsammans planerat att dra sig tillbaka, men hon är lika förnöjsam som honom och går gärna med honom, även om det kommer bli mer strapatsrika vandringar än de som håller sig inom staden. Och hon spelar en mycket viktig roll i serien genom att förankra honom i det dagliga livet; att de trivs med att umgås med varandra framgår hur tydligt som helst, och de delar nyfikenheten inför nya erfarenheter som de får uppleva tillsammans.

När Taniguchi är bra är han mästerlig, och i Furari är han i högform så jag egentligen inte säga mycket mer än att det här är en bok som jag helhjärtat kan rekommendera. Om man inte kräver att det ska finnas en handfast handling förstås, för här bjuds ingenting sådant utan bara en ömsint, kärleksfull och stilla humoristisk bok om en man som promenerar. Mycket :-)

Här är transportmedlet för en gångs skull någonting annat än apostlahästarna: En båt som driver med strömmen en månklar kväll.

Skickgradering av nya tidningar

Knasen - stötskadad

Knasen - stötskadad

Du har säkert hört att det är i princip omöjligt att hitta en tidning i skicket 10.0(Gem Mint). Och att en tidning ute i handeln håller mellan 8.0 – 9.4. I bästa fall.

Som med allt allmänt vetande är det inte många som ifrågasätter denna sanning. Så idag tänkte jag göra ett Mythbuster-test på detta. Jag har handlat fem tidningar direkt ur tidningsställen i olika snabbköp. Jag har inte tittat efter skick, utan bara dragit upp ett ex på måfå.

Här är de tävlande: Fantomen Krönika #6 2010 – Scooby-Doo #12 2010, Kalle Anka Extra #5 2010, Knasen #24-25 2010, och Elvis #1 2011. Av dessa var Scooby-Doo inplastad med en leksak. Sådär, betala i kassan och hem.

Ett tips till de riktigt skadade skicksamlarna. Handla i en affär som erbjuder självscanning. Alltså att du går runt med en egen streckkodsscanner och scannar in dina varor själv, lägger dem direkt i kassen och betalar vid utgången. Ingen risk att tidningen fastnar på varubandet, eller blir kladdig. Du kan till och med ta med dig backerboard och plastficka till affären, och packa ner tidningen direkt, utan att någon annan vidrör den. Räkna bara med att folk tittar konstigt.

Elvis - bandad.

Väl hemma är det dags att gradera. Hur gör man då? Allra först måste man befria den stackars inplastade tidningen från plasten och leksaken.

Det finns olika tankar om vad som är rätt och fel med inplastade tidningar. Min bestämda uppfattning är att så länge plasten inte är speciell, d.v.s. har något till tidningen relaterat tryck eller liknande, kan den slängas. Om man väljer att behålla leksaken eller ej är en smaksak. Jag lägger dem i en stor låda med lock, så försvinner problemet ur min åsyn. När lådan är full, ställer jag undan den och tar fram en ny tom låda.

Sen sätter man sig vid ett bord med god belysning, och tar fram den första tidningen. Jag brukar luta tidningen mot ljuset tills jag får en ljusreflex över hela omslaget. Då ser man tydligt märken i ytan, svaga veck och eventuell smuts. Nu är det här nya tidningar, så någon smuts är det inte att tala om.

Däremot kan det finnas rester av klister. Ni kommer ihåg vår inplastade tidning? Finns det klisterrester kvar, ta bort dem försiktigt.

Leksaken hålls ofta fast på omslaget med några små klickar klister. Det senaste året har kvalitén på det här klistret blivit riktigt bra. Tidigare läckte det olja, så att omslagen fick fettfläckar där klisterduttarna hade suttit. Och hur får man bort fettfläckar ur papper? Precis. Det får man inte.

Kalle Anka Extra - med underbett.

När vi är säkra på att allt löst skräp är borta från tidningen är det dags att börja titta på vår lista. Jag brukar gå igenom problemområden i följande ordning:

1. Tryck och bindning

På en ny tidning är det här en av de viktigaste kontrollpunkterna. Sitter häftklamrar ordentligt, centrerade mitt på ryggen? Är sidorna skurna ordentligt utan riss och revor? Sitter omslaget korrekt mot inlagan? Faktum är att nästan alla nutida tidningar och album har ett lätt underbett på inlagan längs långsidan. Det vill säga, inlagan sticker ut utanför omslaget. Det beror förmodligen på tryckprocessen, men jag tycker ändå att det ser slarvigt ut.

2. Glans

En tidning direkt från stället är 10.0 i glans, om den inte blivit skadad under leverans.

3. Slitage

Samma sak för slitage. Tidningen skall inte ha hunnit utveckla något slitage över huvud taget.

4. Veck

Veck däremot kan ha uppstått. Tidningen kan har legat ytterst i en tidningsbal, och ha veck efter buntbanden, eller blivit tillknycklad då den körts ner i tidningsstället. Eftersom veck är en av de kontrollpunkter som snabbast sätter ner skicket kan även ett litet veck betyda mycket i slutgrad.

5. Smuts och fläckar

Som sagt, så länge här inte finns fettfläckar efter klister bör här heller inte finnas någon annan smuts. Om du själv inte sätter en massa tumavtryck på tidningen under graderingen. Det kan verka lite fånigt att sitta med bomullsvantar, men får du ett fingeravtryck på halvblankt papper sitter det där i evighet.

6. Skrift

Vi får verkligen hoppas att du inte har hunnit skriva ditt namn på omslaget med spritpenna.

7. Rullad rygg

Eller rullat ryggen.

Hörnriss - alltför vanligt, tyvärr.

8. Rygglipa

På ett fabriksnytt exemplar skall det inte finnas någon rygglipa. Det kan finnas det som kallas hörnriss, men det graderas under punkt ett ovan.

9. Häftklammerskick

Förhoppningsvis ingen rost här. Om någon klammer sitter snett, saknas, inte gått genom inlagan ordentligt graderas det under punkt ett.

10. Klammerrevor

Klammerrevor kan ha uppstått vid ovarsam behandling, men det är knappast troligt.

11. Rostvandring

Ingen rost under punkt tio = ingen rostvandring här.

12. Hörn

Hörnen är alltid en känslig punkt. Här kan finnas stötskador och småveck.

13. Mittuppslag

Mittuppslaget bör sitta som berg än så länge.

14. Revor i inlaga

Grova riss kan dra igenom hela inlagan om man har otur.

15. Papperskvalité, pappersfärg

Papperskvalitén graderas, pappersfärgen noteras. Ett nytt exemplar bör ha mjukt och spänstigt papper.

16. Lukt

Än så länge skall det bara lukta papper och tryckfärg.

17. Saknade bitar

Det bör inte saknas bitar på ett nytt exemplar, om vi inte har hittat ett med grava riss.

18. Reparationer

Ja, som ni gissar förväntar vi oss inga reparationer på ett exemplar direkt från kiosken.

19. Urklipp

Här får vi hoppas att ingen varit framme med saxen i affären – men nej, det skall inte finnas. Det är alltid bra att försiktigt bläddra igenom inlagan ändå. Inte för att något kan vara bortklippt, snarare för att se att trycket inte smetat, eller någon sida i inlagan har veck från trycket. Men det har vi förhoppningsvis gjort redan vid punkt ett.

20. Läsbarhet

Om inget saknas skall läsbarheten vara god. Om inte är det manusförfattarens problem, inte samlarens.

Scooby-Doo - böjd.

För var och en av punkterna ovan, skriv ned vad du kommer fram till, och vilken grad som är den högsta som kan komma i fråga för just denna punkt.

När du är klar med alla tjugo punkterna, titta igenom listan. Vilken är den lägsta graden du satt? Och hur många anmärkningar/fel har du hittat på tidningen? Det finns en tumregel på hur många fel som är accepterade för varje grad. Har du fler fel bör tidningen nedgraderas. Med andra ord, om du för var punkt i listan hittat ett (1) fel som är acceptabelt upp till 8.0 står du med tjugo fel på slutet. Graden 8.0(VF) tillåter max sju fel, och högsta graden som släpper igenom tjugo utan att bråka är 1.8(GD-)!

Listan på hur många fel som är acceptabelt per grad hittar du här.

Ligger antalet fel inom vad som förväntas för graden är vi klara, och kan notera slutlig grad, samt gå vidare till nästa tidning.

Hur klarar sig nu våra tävlande? Jo, efter gradering blir topplistan så här:

Elvis #1 2011: Slutlig grad: 9.0(VF/NM).
Fantomen Krönika #6 2010: Slutlig grad: 7.5(VF-).
Kalle Anka Extra #5 2010: Slutlig grad: 7.5(VF-).
Knasen #24-25 2010: Slutlig grad: 7.0(VF/NM).
Scooby-Doo #12 2010: Slutlig grad: 9.0(VF/NM).

Ni hittar fullständiga graderingar genom att följa länkarna.

Det de flesta tidningarna tappat på är ryggveck. Ett ryggveck är de små vecken som ligger i rät vinkel mot ryggen. De uppstår oftast när man stoppar ner i eller tar upp tidningen ur tidningsstället. Ju mjukare omslag, tunnare inlaga och ju större tidning, desto större chans/risk för ryggveck.

Överraskande för mig är att den inplastade tidningen, Scooby-Doo, lyckades nå 9.0. Man föreställer sig att en tidning som delar plastpåse med en leksak borde knycklas till ordentligt. Och ofta är det säkert så, det beror naturligtvis på hur leksaken ser ut. Men här verkar plastpåsen snarast agerat skydd.

Vad visar då testet? Jo, bortsett från att det statistiska underlaget är alldeles för litet, visar det att du inte kan räkna med att ha ett toppex med dig hem från butiken. Samtidigt är två av fem gott och väl i samlarkvalitét, dvs över 8.0(VF). Med andra ord, om du är noggrann när du plockar åt dig dina tidningar bör det inte vara så svårt att få riktigt bra exemplar med dig hem. Lycka till!

Fantomen Krönika - rissad.

Hur samlar man serier?

Oftast leder ett serieintresse till att du börjar samla serier på något sätt, vad och hur varierar från person till person. Men när du har samlat ett tag kommer du förmodligen fram till att du vill inrikta ditt samlande åt ett visst håll. Låt oss titta på några huvudtyper av seriesamlingar:

Titel – du samlar på alla eller vissa nummer av en serietidning. Här i Sverige är Kalle Anka & c:o och Fantomen de vanligaste. Ofta begränsar man samlandet till vissa år, till exempel Fantomen 1970 – 1985.

Förlag – du samlar på alla utgåvor från ett visst förlag, till exempel Formatic Press eller Center-Förlaget. Alternativt kan du samla på svenska utgåvor av serier som getts ut av ett visst utländskt förlag, som att samla svenska utgåvor av amerikanska Marvel Comics.

Serie – du samlar på olika utgåvor av en viss serie. En Tintin-samlare försöker då hitta alla nummer av Pelle Svanslös från nummer 7 1970 till och med nummer 4 1971. I dessa nummer gick Tintin som bi-serie.

Tecknare eller författare – du kan samla på serier gjorda av en viss tecknare eller författare, till exempel Kalle Anka tecknad och skriven av Carl Barks.

Förstanummer – du samlar på det först utgivna numret av olika serietidningar.

Skicksamlande – Utöver ovanstående områden kan du också sätta som mål att ha dina tidningar i så bra skick som möjligt. Mer om detta nedan.

Det går så klart att blanda de här typerna hur man vill. Du kan till exempel samla på svenska utgåvor av amerikanska Marvel-serier tecknade av Jack Kirby, utgivna på förlaget Red Clown mellan 1974 – 1975. Eller första numret av Kalle Anka & c:o från varje år sedan du föddes. Det går också utmärkt att samla på allt. Tänk då på att det tar rätt så mycket plats.

När du börjar samla upptäcker du säkert att begagnade serietidningar ofta kan vara ganska så illa åtgångna. Det är inte så konstigt. De är gjorda för att läsas, och papper håller inte för så värst mycket. Till och med dina småsyskons senaste nummer av Bamse kan mycket väl redan ha tappat omslaget. När det gäller äldre tidningar är det nästan alltid så att det är svårt att hitta riktigt välbevarade exemplar.

Bland serietidningssamlare använder man särskilda koder för att beskriva hur pass välbevarad en tidning är. Det är en poängskala, där 10,0 är bäst och 0,0 är sämst. Skalan använder sig av decimaler, och tjugofem av nivåerna har fått namn. De fem vanligaste är dessa:

9,4 – Near Mint, eller NM.
8,0 – Very Fine, eller VF
6,0 – Fine, eller FN
4,0 – Very Good, eller VG.
2,0 – Good, eller GD

Vad betyder de då? Och hur vet man vilken skickgrad en tidning har? Lätt förenklat, och med glimten i ögat, gäller följande:

8,0 eller högre – Det här skicket har tidningen så länge den står kvar i tidningsstället i affären.

8,0-4,0 – Det här skicket har tidningen när du burit hem dem från affären i samma påse som all mat och allt annat du köpte.

4,0 och under – Det här skicket har de tidningar du har hemma. Ju fler syskon du har desto lägre.

Ibland hör man att tidningar skall vara minst 8,0(VF) för att ha samlarskick. Det är lätt överdrivet. Det är du själv som bestämmer vad för tidningar du vill samla på, och det är du som sätter en gräns för hur trasiga tidningar du tillåter i samlingen.

Om du däremot ser din samling som en investering, det vill säga om du samlar för att kunna sälja samlingen med vinst i framtiden, finns det all anledning att försöka få tag på så snygga exemplar som möjligt. Men räkna med att priset stiger med kvalitén. Tänk också på att historiskt har seriesamlandet som pensionsförsäkring sällan varit en vinnande strategi jämfört med andra investeringsområden.

På nätet finns för närvarande två seriekataloger som innehåller ungefärliga riktpriser på svenska serietidningar. Där kan du se hur priset skiljer för olika skick på ett och samma nummer.

De båda katalogerna är Seriekatalogen.se, som drivs av delvis samma människor som står bakom den här siten, (en blandning av seriesamlare och serieförsäljare), samt Seriesamlarna, som är ett privat företag som köper och säljer serier.

Foto: nathalie.cone. Artikeln har tidigare publicerats i lätt annorlunda form i Serieblaskan # 2 2010.