Med tanke på hur känd han är i de innersta seriekretsarna så är det [...]]]> Som utlovat, några ord om den legendariska holländska serieskaparen Joost Swarte i samband med att hans serier (förutom hans barnserie Katoen en Pinbal, vill säga) nu slutligen samlats ihop i en bok översatt till engelska: Is That All There is?

Med tanke på hur känd han är i de innersta seriekretsarna så är det inte många sidor; totalt 144 stycken, närmare bestämt. Men hans inflytande har varit stor, och många serieskapare som är mer kända än Swarte i bredare läsekretsar, som Art Spiegelman och Chris Ware, nämner honom som en idol. Så den naturliga frågan är givetvis Varför?

För att besvara den frågan vill jag återkoppla till Spiegelman. Han var en av de första som intresserade sig för serier som konst på ett mer intellektuellt och abstrakt sätt. Innan honom handlade diskussioner om serier som konst mer om hur skickliga vissa serietecknare var, men Spiegelman var mer intresserad av serieformen i sig. Hans Breakdowns från 1977 (som kom i nyutgåva häromåret; rekommenderas starkt) är en fascinerande läsning än i dag.

Men Spiegelman är amerikan; i Europa fanns liknande strömningar och där var Swarte tidigt ute. Han började publicera egna serier i slutet av 60-talet, och med tiden grundade han också förlaget Oog & Blik som både översatte utländska serier till holländska och publicerade originalmaterial. Han är mannen som myntade uttrycket ligne claire/den klara linjen. Och sen gjorde han alltså serier också.

Att läsa Swarte utan att nämna Hergé vore löjligt. I sina mest kända serier med Jopo de Pojo är det Hergés stil som Swarte anammat, så till den grad att det nästan skulle kunna vara den tidiga Hergé själv som tecknat. Förutom då att Swarte i sann underground-anda pepprar serierna med inte helt barntillåtet innehåll. Och överlag är det definitivt så att manusen inte är så värst bra; lite väl osammanhängande plus att det ibland känns som om inslagen av sex och våld mest är där för att det bryter så mycket mot Hergés könlösa värld. Ungefär som Air Pirates-gruppens Musse Pigg-serier så kan jag förstå att det är barnligt roligt att chockera, men det innebär inte alltid att det är lika roligt att läsa.

Men sen är det ju teckningarna då… För det är verkligen kul att se hur suveränt Swarte behärskar stilen; det är inte bara ytan som är lik (det finns det fler som har klarat), men han har också fullständig kontroll på hur serier läses, dvs hur man får ögat att röra sig över en sida, och hur rutorna samverkar till en enhet. Här, återigen, påminns jag av Spiegelman och hans Breakdowns: Spiegelman är mer uppenbart ute efter att utforska hur serier fungerar, men läser man Swarte noggrant märker man att han i väl så hög grad gör samma sak. Det är bara det att den mer läsvänliga ytan hos Swarte gör att man kan missa vad han egentligen håller på med.

Så, slutomdöme: Om man är intresserad av serier som konstform, om man är sugen på högkvalitativa Tintin-inspirerade kortserier, om man vill se en mästare i serieformen, så ska man absolut läsa Is That All There Is? Om inte (och det kan jag definitivt förstå)så kan man nog tycka att den är lite småkul hursomhelst, men också att det är mycket ståhej över ingenting

PS. De mesta (och det bästa!) av de här serierna finns redan på svenska, nämligen i Epix 1985-87. DS.

Låt mig börja med en av dagens bästa: Alim the Tanner, skriven av Wilfried Lupano och tecknad av Virginia Augustin. Albumet jag läst, The [...]]]> Dags för ytterligare en hög med scanlations av europeiska serier för de som liksom jag bara behärskar engelska av de stora europeiska språken. Inga längre recensioner, bara smärre lästips

Låt mig börja med en av dagens bästa: Alim the Tanner, skriven av Wilfried Lupano och tecknad av Virginia Augustin. Albumet jag läst, The Water’s Secret, är det första och jag hoppas fler kommer översättas, för det här är en riktigt gedigen början på någonting intressant. Alim lever tillsammans med sin dotter i utkanten av en större stad. De är fattiga men rättrogna, men råkar av en slump komma över några artefakter som antyder att religionen som styr landet är falsk. Det är (hittills) ingen hjältesaga eller dylikt, utan istället en finstämd berättelse om en mini-familj som gör sitt bästa och som egentligen bara vill vara ifred. Det är svårt att säga vad det kommer att bli av serien för den har bara startat i och med det här albumet, men den har det där lilla extra i både teckningar och manus som gör att jag vill läsa mer. Rekommenderas starkt (trots att det bara är ett smakprov, egentligen).

Mechanical Land är tre album om en konstig värld där vi får följa en annan mini-familj (mor+son den här gången) som lever ombord på en gigantisk båt som utan mål far omkring på havet. De som styr vägrar låta någon lämna skeppet för att söka upp land, men det finns passagerare som vill något annat. Skeppet strandar slutligen i Antarktis, där det visar sig att det finns en robotstad som har något att göra med varför människorna lämnat fasta land. Tre böcker allt-i-allt, och ärligt är det här bara OK: Handlingen är rätt ofokuserad, teckningarna är inte så dumma men envisas med att zooma in (de fåtaliga) kvinnornas övre regioner, och översättningen haltar. Skrivna av Patrick Fitou och tecknade av Jean-Baptiste Andreae rekommenderas böckerna för de som är utsvultna på franska äventyrs-/sf-serier som inte fullständigt förolämpar läsaren.

Martian Geography av Sergio García är med här enbart beroende på teckningarna. Handling är ännu förglömligare än Mechanical Lands, men det hela utspelar sig på ett kolonialt Mars, där huvudpersonen blir involverad i ett revoltförsök. Komplicerat och förvirrat, och inte på ett bra sätt, men Garcías teckningar gör det ändå värt att lösa. De påminner både om Moebius och Taiyo Matsumotos färgserier, men utan att kännas som kopior. Rekommenderas att tittas på, men häng inte upp er på handlingen.

Caravan, två album (hittills) av Olivier Milhiet, påminner en smula om García på ytan men med en mycket tyngre nästan Jan Lööf-liknande stil. Handlingen är däremot betydligt bättre, med huvudpersonen Mila som blir upptagen i en ambulerande freakshow, i en värld där dylika är vanliga och där de behandlas som icke önskvärda i de små samhällen man passerar. Det är en rejält grym historia det här, men samtidigt är förhållandet mellan Mila och hennes adoptivpappa Pilou skildrat med mycket värme. Rekommenderas de som vill bli underhållna men har högre krav på handling än Mechanical Land och Martian Geography.

The Unspeakables & The White Tigress: Det här är två långkörare i Frankrike som vi faktiskt fått en smakbit av i Sverige, när Epix publicerade ett av The Unspeakables-albumen med titeln Äventyr i gult 1986-7. Upphovsmännen Yann & Conrad har varit inblandade i alla möjliga franska klassiker som Lucky Luke & Spirou, men det här är en mer barnförbjuden serie (som trots det ursprungligen publicerades i tidningen Spirou). Tänk er Spirou med riktigt våld, kärlek, sex och brutala gangstrar, allt placerat i Fjärran Östern  under efterkrigstiden, och exakt det är vad man får. Huvudserien har senare fått en avstickare i The White Tigress-albumen, som handlar om en av personerna innan The Unspeakables börjar; den är klart svagare och fokuserar alltför mycket på det alldeles för traditionella halvt avklädda sätt som många franska serier tenderar att göra (vilket även The Unspeakables lider av, men i mindre grad).  Mängder av album, alla ännu inte scanlaterade; rekommenderas för de som är sugna på en Spirou för vuxna (beroende på vad man avser med vuxna…).

Som alltid när det gäller scanlations finns det några fler Jordi Bernet-serier att redovisa, och som alltid gäller samma brasklappar: Underbara teckningar, ibland mycket tveksamma manus. Den här gången har jag läst Kraken, 180 sidor om glorifierade VVS-arbetare som arbetar i en anonym megastad, där kloaksystemet är hemort för ett skräckinjagande monster, och Custer, en reality-såpa i serieform där huvudpersonen dygnet runt följs av kameror som redogör för allt hon gör. Monstret i Kraken är egentligen bara en bakgrund för att berätta typiska Bernet-historier, medan Custer har förvånansvärt intelligent manus, för en gångs skull. Rekommenderas för Bernet-diggaren, andra göre sig icke besvär.

Två serier kvar, men det är de två bästa.

Först av dem: Manu Larcenets The Wondrous Adventures of Vincent van Gogh – At the Frontline. Larcenet är mannen bakom bland annat Ordinary Victories, en av de bästa serier jag läst de senaste åren. Här har vi en bok i hans serie med påhittade äventyr om kända personer. Vincent van Gogh lejs av regeringen för att visa första världskriget från skyttegravarna eftersom man inte förstår varför de unga soldaterna envisas med att vilja desertera; varför skulle någon inte vilja offra sitt liv för sitt fosterland? Alltså behöver man förstå vad kriget egentligen är (eftersom ingen i regeringen givetvis själv vill åka till frontlinjen), och vem bättre än van Gogh att skildra det? Den här boken stannar i minnet, och befäster egentligen bara att Larcenet är en av de bästa serieskaparna vi har. Rekommenderas för alla.

Och slutligen, Le Grand Mort, skriven av Régis Loisel & JB Djian och tecknad av Mallié. Två album har hittills kommit ut medan ett återstår (har jag fått för mig) av den här fantasyserien som jag fängslades av mycket mer än jag trodde. Loisel har jag läst förut utan att ha blivit över mig imponerad, så jag väntade mig en OK serie, inget mer. Men Le Grand Mort får precis som Alim the Tanner till det där lilla extra, den där känslan som suger in mig som läsare. Handlingen utspelas ömsom i ett sagoland och ömsom i en kanske ännu besynnerligare verklighet där någonting, oklart vad, har gått katastrofalt fel. Paris är fyllt av flyktingar, och även om mycket fungerar precis som nu är ingenting som det borde. Om de inblandade serieskaparna får till avslutningen lika bra som serien är hittills är det här en serie som borde ges ut i samlad form på svenska (eller engelska); den känns som en perfekt kandidat för en tjock och vacker bok. Rekommenderas för alla de som gillar bra fantasyserier.

OK, det var allt för idag. Härnäst blir det förhoppningsvis några ord om en bok jag väntat länge på: Is That All There Is?, samlingen med Joost Swartes serier som precis kommit ut efter något år eller tvås försening

113 nummer av Fables, 50 nummer av Jack of Fables, och ett antal kortare miniserier senare så är min bedömning av Bill Willinghams Vertigo-universum: Inte så pjåkigt!

För den som inte vet vad Fables är så är det den serie som jag misstänker sponsrar stora delar av Vertigo. Det är uppenbart att den ska [...]]]>

113 nummer av Fables, 50 nummer av Jack of Fables, och ett antal kortare miniserier senare så är min bedömning av Bill Willinghams Vertigo-universum: Inte så pjåkigt!

För den som inte vet vad Fables är så är det den serie som jag misstänker sponsrar stora delar av Vertigo. Det är uppenbart att den ska mjölkas så länge det bara går: Förutom miniserierna, några originalalbum, och åtminstone en roman (som jag inte läst), ska ytterligare en avläggare vid namn Fairest, som ska fokusera på några av de kvinnliga karaktärerna, snart börja komma ut. Och det kanske tydligaste tecknet är att huvudserien Fables egentligen nådde sitt slut i och med nummer 75, där den handling som påbörjats i nummer 1 nådde sitt slut. Med andra ord, den har övertagit Sandmans roll som finansiell motor (även om Sandman nog fortfarande drar in en hel del; efter den just avslutade (dyra!) Absolute Sandman-utgåvan har man precis börjat med en ny inbunden bokserie i storformat: The Annotated Sandman, där serien trycks med i svartvitt med rikliga noter om innehållet…).

Fast det är klart, det är kanske intressantare att läsa vad Fables handlar om, snarare än det ekonomiska?

En bekant tiger på jakt efter en bekant kvinna

Grundidén är alldeles utmärkt: Sagovärldarna har invaderats av en okänd erövrare, och de få som lyckats fly har samlats i vår värld, där de bor i ett kvarter i New York som de förtrollat så att de vanliga människorna inte ska märka att Snövit, Riddar Blåskägg, Törnrosa och alla man kan tänka sig ur sagorna och fablernas värld finns mitt ibland dem (de icke-mänskliga varelserna som de tre små grisarna, Bagheera m fl bor på en bondgård utanför staden). Willingham kan därmed berätta nästan vilka historier han vill, och plocka karaktärer från alla gamla böcker och berättelser och blanda dem på intressanta sätt. Det är lite av en mashup av det hela, modernt så det förslår.

Vad som framförallt i början var frustrerande är att med alla de möjligheter som finns väljer Willingham att berätta en rätt så traditionell historia. Det fantastiska, en sense-of-wonder, saknas nästan helt, och det dröjde innan jag slutade hoppas på det och accepterade att Fables var en äventyrshistoria med rikliga doser humor bland andra, med kampen mellan det goda och det onda (det är ju förstås sagomässigt så det förslår), och att det var välkända sagofigurer i huvudrollerna var mest en pikant detalj. En helt OK äventyrshistoria, men inte alltför originell eller fantasieggande.

Boy Blue invaderar de ockuperade hemländerna

Men om det bara varit så så hade jag kanske inte läst alla numren. För här och där lyfter det, rejält, och precis den där lätt svindlande känslan infinner sig. Första gången är tre år in i serien när Boy Blue (från en engelsk barnramsa) ger sig iväg på en räd till hemländerna för att se vad som hänt under invasionen. Här lyckas Willingham verkligen få fram känslan av det fantastiska med hela miljön, och vad man kan göra med tillgång till all världens sagoskatter. Sen följer flera bra episoder som alla leder fram till den stora uppgörelsen i nummer 75.

Men som sagt, serien slutar inte där. De tre år som gått sen dess har inneburit visserligen en fortfarande underhållande serien, men nu drabbad av känslan att det aldrig kommer ta slut. Och det har jag (som de som läst bloggen länge vet) lite svårt för; jag är rädd att den långsamt kommer bli sämre, tills den till slut självdör. Och det skulle vara synd, för när den är bra är den som sagt riktigt bra. Jag kommer säkert återkomma till den, men jag känner inte ett starkt ”Måste läsa nästa nummer nu!”-sug, som jag gjorde ibland när de bästa episoderna pågick.

Om teckningarna, oftast med Mark Buckingham som ansvarig, kan jag egentligen inte säga så mycket. Det är i en numera ganska typisk Vertigo-stil (den icke-dystra Vertigo-stilen alltså), typ Air som jag skrev om tidigare; en ganska enkel stil som sällan överraskar och som framhäver berättelsen snarare än illustrationerna själva. Med andra ord delvis som manuset till rätt stora delar av serien: Kompetent, utan att vara alltför upphetsande. Men precis som manuset glimrar det ibland till ganska rejält.

Även de orientaliska sagorna har problem

Hm. Det känns som en lite schizofren recension, det här. Å ena sidan beklagar jag mig över att det känns som om serien numera mestadels finns till av ekonomiska orsaker, och att den är hantverksmässigt välgjord men inte så värst spännande. Å andra sidan säger jag att det finns riktigt utmärkta episoder. Fast det är precis så jag känner för serien: Här och där fastande jag rejält och kunde inte vänta på att läsa nästa nummer, och det blev en del sena kvällar. Och sen så var det långa sjok av nummer då jag bara läste på, utan att egentligen bry mig så mycket om det jag läste.

Då är det inte så konstigt att recensionen blir rätt velig

PS. En liten varning bara för den som stör sig på det: Willingham är mycket traditionellt amerikansk i många moralfrågor. Det betyder att dödsstraff är en självklar sak, abort otänkbart, och paralleller med Israels situation är mycket tydliga (och Willingham är tveklöst på Israels sida). Jag tycker inte att det på något sätt inverkar på kavlitén, men tänkte ändå jag skulle nämna det. DS.

Först och främst: Det var en klar miss att den här [...]]]> För ett tag sedan skrev jag om en del böcker som det engelska förlaget SelfMadeHero gett ut, där det fanns några riktiga pärlor (som Black Paths). En bok jag beställt samtidigt råkade bli liggande: Judith Vanistendaels Dance by the Light of the Moon.

Först och främst: Det var en klar miss att den här boken blev liggande. Det var så mycket att läsa ett tag att jag helt enkelt glömde den. Med två nomineringar till Angoulêmes Grand Prix borde jag förstått att det var lite dum prioritering

DbtLofM handlar på ytan om Sophie, en belgiska, och Abou, en togoles, och deras kärlekshistoria. Men den handlar lika mycket om hur det är att söka politisk asyl i ett land där alla asylsökandes historier systematiskt misstros, och där bara det faktum att man kommer från Afrika gör många misstänksamma.

Det är en bitvis självbiografisk berättelse, och den är intressant upplagd. Första halvan (dvs en bok i det flamländska originalet) berättar historien om Sophie och Abous färd mot bröllopet, ur Sophies pappas perspektiv. Hur han försiktigt ifrågasätter förhållandet i början, hur han delvis omvänds när han lär känna Abou, hur han är orolig för sin dotter och en smula undrande om hur mycket som är kärlek och hur mycket som är omtanke om Abou när Sophie vill gifta sig med honom (det är enda chansen för Abou att få uppehållstillstånd). Det är varsamt berättat; på bokens omslag berättas att Judith Vanistendaels far skrev en novell om förhållandet och att hon blev arg och att det var det som ursprungligen ledde till att hon gjorde serien, men uppenbarligen höll inte ilskan i sig för pappan framställs här i ett huvudsakligen vänligt ljus. Kanske inte alltid helt fördomsfri, men i grunden en snäll människa.

I den andra delen får vi istället se Sophies skildring av förhållandet, där hon berättar om Abou för sin 10-åriga dotter. Det här är en mörkare skildring, där Abous psykiska sår efter tortyren i Togo och hans behandling av immigrationsmyndigheterna visas upp. Hans paniska rädsla för poliser, hans förtvivlan över hur onyttig han känner sig i väntan på besked om han ska få stanna, gör att hans och Sophies vardag får sina rejäla törnar. Det är också intressant att se hur några scener skildras i båda böckerna, där vi först får se hur Sophies pappa uppfattat situationen, och i den andra Sophies reaktioner. Styvt gjort, och det här är också en del av det som gör boken så fascinerande: Vanistendaels förmåga att trots att hon/Sophie vet vad som ligger bakom Abous uppträdande så vet hon också att hennes pappa inte kunde veta det.

Allt i allt är det en mycket välskriven och vältecknad bok, med rikliga doser värme och förståelse. Och trots den obland omänskliga behandlingen av Abou, en bok i avsaknad av bitterhet. SelfMadeHero är verkligen ett intressant litet förlag!

Med [...]]]> Jag tänkte ta två-för-en idag, med några ord om två riktigt klassiska tidningsserier: Chic Youngs Blondie & Walt Kellys Pogo. Skälet är förstås det gamla vanliga, dvs att jag just läst några böcker med dem; närmare bestämt den andra IDW-volymen av Blondies vardagsstrippar, och den första Fantagraphics-volymen med både vardags- och söndagsstripparna med Pogo.

Med ålderns rätt börjar jag med Blondie. Och låt mig genast säga en sak: När den var som bäst var Blondie en av de absolut roligaste dagspresserierna någonsin. Variationerna på ytterst få enkla teman var geniala, med Dagoberts holmgångar med grannen Herbert och de ofta lika absurt fysiska ditona med sin chef Ditling som några av de allra bästa. För att inte tala om den ibland Beckettskt absurda stilla humorn.

1935

Tyvärr är det här inte fråga om de bästa åren, för IDW har föga förvånande valt att starta från början, dvs 1930. Det är intressant och ibland ganska roligt att läsa de här tidigare episoderna, där Blondie är en tanklös blondin och Dagobert en bortskämd goddagspilt med miljardärer till föräldrar, och hur de blir kära, gifter sig (efter något års komplikationer), och sedan får sitt första barn. Men serien har ännu inte hittat sin slutgiltiga form, och det blir lite väl många korkad blondin-skämt i början, som sen ersätts med alldeles för klyschiga skämt om hur hemmafruar är visavi sina män. Det känns lite nattståndet, och som sagt inte ens så roligt.

Samma idé som ovan i förädlad form från tidigt 70-tal

Men det glimtar till av den kommande genialiteten här och där, så det är inte alls några tråkiga böcker, och det är roligt att se hur extremt babyfixerad Dagobert är, som släpar runt på Alexander så ofta han kan, matar, badar, byter blöjor, tar hand om nattvaket, så i den frågan är han mycket modern. Det är bara det att jag så innerligt gärna skulle se samlingar med söndagssidorna från 50- och 60-talet istället för dagsstripparna från 30-talet som det handlar om här. Fast jag har redan skrivit det här förut, i samband med att jag skrev om den första volymen, och innan dess om hur jag längtar efter samlingar med söndagssidorna, så jag ska nog inte upprepa mig mer. Dessutom har IDW meddelat att det bara ska bli två volymer i den här återutgivningen så nu kanske någon annan kan ta upp facklan och starta med de bästa åren istället

Så istället för att härma en grammofon som hakat upp sig övergår jag till Pogo, en serie jag inte skrivit om förut, trots dess klassiker -status. Det finns två orsaker att jag inte nämnt den förut: Först och främst att det trots alla återutgivningar så har Pogo fram tills nu ignorerats, men kanske ännu mer för att det är en serie som jag aldrig fängslats av. Jag har läst några strippar än här, än där, men jag har inte riktigt förstått varför den av många ses som så stor. Därför tänkte jag ge den chansen nu när Fantagraphics extremt försenat till slut lyckats komma ut med första delen i vad som är tänkt att bli en komplett utgåva.

Men sorgligt nog lyckades Pogo inte övertyga mid den här gången heller. Visst är det mycket snitsigt tecknat, ovanligt underfundigt formulerat (Kelly är känd för sina förvrängningar av ord och sentenser), och allmänt knepigt uttänkt, men jag tycker inte att det är roligt. Någon enstaka gång i den här nästan 300-sidiga volymen drar jag lite på smilbanden, men det är alldeles för sällan. Det kan såklart vara så enkelt som att jag inte förstår mig på den här humorn, men jag ska ändå försöka förklara vad som enligt mig fallerar.

Eller kanske inte. För att förklara varför någonting *inte* är roligt känns extremt svårt; det är mycket enklare att förklara varför någonting är roligt. Här är det saker som att knorren i skämten känns för omständligt och långsamt levererade med det smått arkaiska språket; de rikliga anspelningarna på amerikansk 40- och 50-talspolitik och samhälle fungerar inte för en som varken levde på den tiden eller i det landet (förutom när det någon gång dyker upp en så pass känd person/företeelse att jag inte kan missa det); ordlekarna är mer underfundiga än roliga (och jag är hädisk nog att påstå att när Alan Moore skrev sin Pogo-hyllning i The Swamp Thing så gjorde han det bättre; hans ordlekar har en poäng i sin dubbeltydlighet, medan Kellys oftast enbart är ordlekar i sig). Alla de här sakerna kan för en annan läsare vara helt irrelevanta, och att man då kan anse att det här är en de stora serierna kan jag förstå, för hantverket som Kelly presterar är klanderfritt.

Men inte är det en slump att det var Blondie som blev den internationella och mer livskrafitga serien. Pogo är betydligt mer rotad i sin tid och miljö, så att den egentligen aldrig blev stor utanför USA är inte så konstigt, och inte heller att det dröjt så länge innan den började återutges. Det är en intressant serie och nog så viktig historiskt, men den är inte tillräckligt underhållande att läsa för min del så det här blir både den första och sista delen som jag kommer köpa.

Häromsistens handlade det den utmärkta serien I Kill Giants som helt hade gått mig förbi; idag handlar det om en annan kritikerrosad serie som jag visserligen har varit medveten om, men inte läst förrän nu: Chew, en annorlunda serie om mat, skriven av John Layman och tecknad av Rob [...]]]>

En cibopath-kollega till Tony Chu

Häromsistens handlade det den utmärkta serien I Kill Giants som helt hade gått mig förbi; idag handlar det om en annan kritikerrosad serie som jag visserligen har varit medveten om, men inte läst förrän nu: Chew, en annorlunda serie om mat, skriven av John Layman och tecknad av Rob Guillory.

• Cibopath: En cibopath kan genom att smaka på ett föremål få en psykisk förnimmelse om vad föremålet varit med om.
• Cibolocuter: En cibolocuter kan kommunicera via mat, även komplicerade meddelanden.
• Saboscrivner: En saboscrivner kan beskriva mat så exakt att den som läser texten känner det som om han/hon själv ätit den.
• Med mera mystiska matkrafter…

Huvudpersonen Tony Chu är en polis och en cibopath. Därför blir det hans uppgift att oavsett hur ickigt det är provsmaka vadhelst man kan finna på en brottsplats för att se vad som hänt. Ruttnande hundlik? Jupp. Bita misstänkta personer? Jupp. Äta misstänkt kyckling kött (för i den här världen är kycklingkött förbjudet efter ett utbrott av fågelinfluensa som dödat miljoner människor)? Jupp. Det är ett hårt liv, och inte blir det bättre av att även vanlig mat är en obehaglig upplevelse eftersom han känner allt den varit med om. Som misshandlad tamboskap. Eller vårdslöst plockade frukter. Det enda som inte ger honom några intryck är rödbetor så det är hans huvudföda.

Därför är det inte konstigt att han blir förtjust i Amelia Mintz, en saboscrivner, för när han läser hennes recensioner kan han ”äta” mat utan obehagliga psykiska intryck. Det är klart, när hon är på dåligt humör och beskriver en horribel sylta så att alla som läser morgontidningen omedelbart måste spy så är det lite knepigare, men det är ändå värt det för Chu.

Ett matkrig i skolan går lite väl långt

Det är som nog framgår inte en så värst allvarlig serie, Chew. Men den är å andra sidan inte en ren komedi heller för en hel del av charmen i serien är den ibland helt allvarliga handlingen som förlagts i en så galen värld. Hallucinogena grodor som medvetet muterats med hjälp av kyckling-DNA för att undvika förbudet mot kyckling-kött, utomjordiska växter som smakar precis som kyckling (mycket av polisens arbete går ut på att stoppa kycklingsmugglare, olagliga kycklingrestauranger, och liknande), och oförklarliga ljustexter i himlen är en del av den smått vansinniga värld som Chu lever i, men handlingen i sig är egentligen helt allvarlig; det är bara allting runtomkring som är så udda.

Guillorys teckningar är precis lagom skruvade, i sin trevligt karikatyrartade stil med en bra spänst i linjerna, och Layman leker också med själva berättandet, där ett vanligt grepp är att berätta historierna med stora hopp i tiden. Framåt, bakåt, och ibland är hela numret bara en bakgrundshistoria till var handlingen för tillfället befinner sig. Inte ens tidningsnumreringen är rakt på sak: Nummer 27 kom ut efter nummer 19, bara för att Layman & Guillory kände för att teasa läsaren om vad som ska komma. Det påminner en smula om den första Haruhi Suzumiya-animen, även om den hoppade ännu mer fram och tillbaka på ett uppfriskande sätt.

Sen kan jag väl tycka att Chew sin underhållande charm till trots inte riktigt når upp till alla lovord. Risken är att den alla galenskaper till trots ändå är en entricks-ponny, där grundidén med bisarra matkrafter kanske inte räcker hela vägen fram (Chew är en uttalat begränsad serie; om jag kommer ihåg rätt så har skaparna sagt att det blir 60 nummer, inte mer). Jag har läst de första 20 numren (plus ”framtidsnumret” 27), och tycker att energin har avtagit en del i slutet. Min känsla är att det krävs nya fräscha infall hela tiden eftersom grunden i serien är ganska tunn, och vi får väl se om Layman/Guillory klarar av att leverera sådana serien igenom.

Men trevligt hade jag, inte minst för att det är skönt att läsa en kriminalserie som vågar vara rolig istället för enbart dödligt allvarlig. Och en del saker som ska smakas på är onekligen rätt kul

Osmakliga bevis för Tony Chu