Husdjursapa

Apans vanlighet beror kanske på att släkten är värst; apan påminner ju inte så lite om oss själva och vad kan väl vara mer skrämmande än ofullständiga människodelar som visar hur försvinnande tunn gränsen mellan natur och civilisation är. Apan kan både vara det exotiska och främmande och det inre välbekanta. Men likafullt förskräckliga. Apan med sin delvis afrikanska hemvist kan också spela rollen av antikolonialistisk påminnelse; det förtryckta afrikanska arvet i den europeiska självbilden. Och som sådant än mer skrämmande och hotfullt; det ständigt hotfulla undertryckta som med sin råstyrka ständigt hotar att bryta sina bojor.

Läge alltså att titta på några aprepresentationer. Men vi lämnar alltså bussiga husdjursapor därhän (Johan, Lotta och Jocko!) och börjar istället, som sig bör, med Tintin. I Kongo ser vi hur Tintin räddar Milou undan en skock vilda apor genom att döda en apa och ikläda sig dennes päls. Ett typiskt upphävande av gränserna mellan människa och apa. En annan apbild möter vi i Rackham den rödes skatt där aporna till och med beväpnar sig och beskjuter de inkräktande skattletarna. Men den främsta Tintinapan är förstås gorillan Ranko i Den svarta ön. En apa vars inspiration Hergé hämtat från den då populära filmen King Kong. Och Ranko är verkligen hotfull och läskig där han återfinns på den likaledes läskig övergiven borg i den skotska skärgården. Det är sannerligen en effekt att låta en gorilla ståta som dresserat vaktmonster så långt från sitt naturliga djungelsammanhang. Som den godhjärtade hjälte Tintin är kan han dock med kärlek befria apan från sina elaka ägare. Men samtidigt som Ranko befrias från falskmyntarligan förflyttas han bara till ett annat fångenskap – till ett zoo! Apan är sålunda fortfarande fången, men denna gång legalt.

Hos konkurrenten Spirou möter vi apan företrädesvis i sin naturliga miljö. Spirou är ju en resande reporter och påfallande många resor går till Afrika varför en del apkonfrontation står på dagordningen. I äventyret Gorillan och guldgruvan intar apan som synes en central plats i både titel och på omslag. I äventyret gör Nicke som Tintin och klär ut sig till apa för att komma apflocken närmare. Många skämt utgår från den förvirring som följer på Nickes maskeringskonst, Spirou tar en en riktig apa för Nicke och Nicke för en riktig apa; släktbandets gräns suddas ut.

En allvarligare storpolitisk dimension möter vi i Alix Den svarta järnklon som gestaltar en – för att nu använda ett modernt begrepp – terrorgrupp med smygande mord på agendan. Det visar sig vara en fullt rättmätig vrede från ett ockuperad land och hämnd för en oförrätt som den romerska imperialismen begått. När Alix beger sig till ursprungslandet för att ställa allt till rätta ingår förstås en central handgriplig uppgörelse med en enorm gorilla. Jag läser äventyret som en uppgörelse med det belgiska koloniala arvet och det tillkom i samband med att flera afrikanska kolonier frigjorde sig; belgiska Kongo blev fritt 1960 – ett år efter äventyrets ursprungspublicering.

En annan aspekt av apan i seriekonsten är arvet efter Edgar Allan Poes Mordet på Rue Morgue. Här kan spelar aporna alltså cluedo och är antingen brottslingar eller – förment – oväntade lösningar på gåtfulla mysterier.  (Men numer är nog den oväntade apan snarast en kliché i paritet med tvillingen eller hypnos.) I det allra första äventyret med Clifton, skrivet av Raymond Macherot 1959, försöker den koleriska översten att lösa problemet med hastigt och olustigt försvinnande kassaskåp. Och lösningen stavas förstås dresserade apor. Denna gång med skor och handskar, vilket vi får förmoda förhindrar polisen att matcha fingeravtrycken mot sitt register över kriminella apor. (Om nu någon läsare tycker att jag avslöjar för mycket kan jag säga att lösningen framgår redan av framsidan.)

I Tim och Tommys äventyr Skuggan av en vålnad kastar den ondskefulla apan olycksbådande skuggor över huvudpersonerna och vännen kommissarie Ficshusset. Här är apans relevans för människan än mer uttalat eftersom den paradoxalt nog är osynlig. Apan representerar därmed den ociviliserade delen av människan som som ständigt finns närvarande men som inte (alltid) syns. I Skuggan av en vålnad är dessutom – visar det sig – apan en hämndlysten brottsling som ju i sanning är det civiliserade livets bokstavliga skuggsida. Den eviga konflikten mellan natur och kultur. Graoooow!

Jag har skrivit om Li Österberg förut; mestadels om hennes egna fanzine Agnosis som brukar komma ut med ett nummer per år, lagom till SPX/SIS. Det kom ett nummer i år också, men framförallt kom det en ny bok med en längre historia: Nekyia, utgiven av Optimal Press.

För den som köper Agnosis är det ingen överraskning att den grekiska gudavärlden är någonting som intresserar Österberg eftersom det har varit en del serier på det temat redan. Nekyia fortsätter på den inslagna vägen med ett klassiskt tema: En resa ner i Hades underjordiska rike.

Men sen är det slut med likheterna mellan Nekyia och klassikerna. Istället för ett tragiskt kärleksdrama eller dito vill de två människorna som tagit sig ned till Hades bara ställa några filosofiska frågor till guden, men han är rätt asocial av sig (och har dessutom huvudvärk) och bryr sig helt enkelt inte om dem. Hans brorson Hermes är däremot mer energisk, närmast en trickster, och betydligt mer intresserad. Förutom att försöka få Hades att engagera sig vill han också ha med sig denne på en familjefest på Olympen, och det är inte heller det lättaste.

Jag måste nog säga att även om jag tyckte mycket bra om Österbergs Det är inte så här det ska vara och diverse kortare serier i Agnosis så känns det ändå som om det är först nu hon hittat helt rätt. Det här är en alldeles egen typ av serier: Lugna, sakliga, filosofiska utan att bli överdrivet högtravande, och placerade i en intressant miljö. Plus likaledes intressanta personporträtt, oavsett om det handlar om gudar, människor eller de redan döda.

Det kanske låter träigt när jag beskriver det, med en serie som tar det lugnt och stadigt arbetar sig fram, men det är inte det minsta tråkigt att läsa. På sitt eget sätt är det här kanske den mest udda serien av alla jag såg på SIS i år;det är bara det att eftersom framförandet är så odramatiskt är det lätt att missa det.

Jag måste skriva några ord om Agnosis 11 för den innehåller också serier i samma miljö: En kortare avslutad historia om Hermes besök hos en vanlig familj, och dessutom den första delen av en längre berättelse om Pallas Athena. Hermes-serien är en charmig sak som mixar mytologi, arkeologi och kärlek, medan Athena-serien är väldigt lovande; som det ser ut hittills det bästa jag sett från Österberg (inklusive Nekyia). Det som gör den så bra är att den förutom det jag redan nämnt apropå Nekyia också har en något mer experimentell berättarstil och en tydligare huvudperson (Nekyia är mer av en ensemble-serie, och eftersom den är rätt kort hinner inte alla karaktärerna utvecklas lika mycket).

Sen gillar jag verkligen de robusta teckningarna, och hur väl Österberg fångar kroppsspråket ibland som i bilden här bredvid på Athena själv där hon står i all sin prakt efter ett hårt dagsverke.

Jag är rädd för att Österbergs serier kanske är alltför svårklassificerade för att sälja bra, så ta och köp Nekyia (och Agnosis med för den delen) både för att det är en bra serie och för att se till att serierna fortsätter komma ut.

Din själ för en saga av Daniel Westman: Ett av de bästa fanzinen jag köpte på förra årets SPX var Westmans Monstret under ytan, en stämningsfull liten berättelse med ovanligt bra färgläggning. Men Din själ för en saga köpte jag inte, och givetvis fick den Seriefrämjandets stora fanzinepris för 2011. För att komplicera det lite till fick å andra sidan Monstret under ytan ett hedersomnämnande i samma kategori i år; jag är uppenbarligen helt ur synk med Seriefrämjandet

Hursomhelst, Dsfes är återigen en kort saga med en ovanligt ambitiös (och lyckad) färgläggning med tanke på att det är ett fanzine. 8 sidor utan allt onödigt fläsk, och Westman lyckas berätta sin saga så att den samtidigt följer det klassiska sagomönstret men trots det känns fräsch istället för generisk. Precis som förra året tycker jag att Westman borde försöka sig på att få in sina serier i Utopi; de är absolut tillräckligt bra, och jag skulle gärna se hans serier med ett ännu bättre tryck.

Stormens skugga av Johan Elebrink: En miniformat-tidning om Jonny som försöker att leva upp till sin döde fars ryktbarhet och liksom honom besegra den onda stormen. Det här är ett till hälften lyckat fanzine: Elebrinks teckningar är mycket drivna med en säker linje (men kanske en gnutta opersonliga), men manuset är svagare.

Lite oväntat egentligen eftersom det är fråga om en 24-timmarsserie (det brukar vara teckningarna som blir snabbare hopslängda med tanke på tidsbristen), men så kan det gå! Det skulle vara intressant att läsa någonting av Elebrink där manuset fått lite mer tid på sig att mogna; jag har för mig att det fanns fler fanzine av honom på SIS men nu var det alltså Stormens skugga jag fick med mig hem.

Snö av Lisa Harald: Lite större format handlar det om i den här serietidningen om Asta, hennes nyligen döda vän Astrid, och Astrids vän Sofie som Asta träffar i samband med Astrids begravning. Helt klart manga-inspirerade teckningar, men här känns det inte alls som ett misslyckat försök att göra manga-serier utan istället en riktigt bra serie med tydliga influenser utifrån.

Saknad, sorg, och ny trevande vänskap (och mer ändå) erbjuds, och det här är ett alldeles utmärkt exempel på en serie som passar bra i ett fanzine; det är en historia som är för kort och okomplicerad för ett längre album, men i en tidning som den här fungerar det fint.

Vik hädan av Johanna Andersson: Slutligen en serie av klassiskt strippformat, med (nästan alltid) fyra rutor / stripp-schema. Ett knepigt format eftersom det alldeles för lätt blir slentrianskämt som känns uttjatade redan första gången jag läser dem och visst finns det en del strippar här som är av Knasen-kvalité, men de som är bra är å andra sidan riktigt bra.

Kontrasten mellan den extremt timida nyblivna läraren Maria och hennes persona när hon är besatt av en demon är bitvis underbar, understryket både av teckningar, manus och textning. Och så finns det såklart som i alla strippserier som fungerar en historia som löper över flera strippar, och för min del skulle jag gärna se fler utöver de 16 som presenteras här

Det var nog alla fanzine jag tänkt skriva om den här gången är jag rädd. Jag köpte visserligen några fler, men då handlar det om fanzine där jag redan skrivit om tidigare nummer flera gånger (som Li Österbergs Agnosis och Emma och Sara-serierna) där jag inte har mycket att tillägga: Om jag inte gillat dem skulle jag självklart inte fortsatt att köpa dem!

Generellt sett var jag kanske inte riktigt på shoppinghumör i år så det blev färre fanzine än jag egentligen hade velat, och jag köpte heller inte så många på ren chans. Därför blev det också färre riktigt bra fanzine som jag kommer komma ihåg en längre tid; om jag skulle plocka ut några specifikt så är det nog Astrobebis, Min själ under ytan och Vik hädan som är de som jag kommer komma ihåg till nästa års SIS. Därmed inte sagt att de andra var dåliga, men det är de här tre som passade mig bäst

Och läser vi bara de första två stripparna sammanfattas egentligen hela äventyret i allmänhet och trettiotalets äventyrsgenre i synnerhet. Alltså dags för kortfattad närläsning.

Första rutans förklarande text: ”In a dark house on the edge of town, two evil professors plan to lay a trap for Mickey!” Självklart är huset mörkt och placerat i utkanten av staden – inget gott kan komma från en släkt förort. Jag gillar också hur  professorerna på ett så naturligt sätt utan krusiduller klassificeras som ‘onda’. I klassiskt äventyr ligger det depraverade i själva yrkesrollen; det galna eller ondskefulla bör finnas på var bildad mans CV.

I nästa ruta får vi se professorerna i sedvanlig laboratoriummiljö med bubblande rör och brinnande bunsenbrännare. Här rör det alltså sig om två apor med långa gummihandskar och skyddsglasögonen uppskjutna i den låga pannan; ivriga leenden och gnistrande elaka ögon. Monkeybusiness! Rutan därefter är så klassisk äventyr att den borde kunna förgyllas och läggas bredvid standardmetern i Paris. I helbild i ett dunkelt källarvalv lyfter en professor den gummiklädda handen triumferande mot taket och deklarerar ”Right, professor Doublex! And if it does —WE´LL RULE THE WORLD!” Samtidigt kastar bunsenbrännaren två långa sinistra skuggor på laboratorieväggen. Det megalomana materialiseras som den ondskefulla själen som vill ut från den mänskliga kroppen.

När sedan ett brev skall skrivas till Musse sker detta på en pulpet hemtrevligt prydd med spindeväv och dödskalleljus. Men samtidigt syns modern elektrisk apparatur i förgrunden varför vi förstår att de onda professorerna här axlat trollkarlens roll. Ett tydligt utslag av det många gånger vetenskapsfientliga trettiotalet.

En obetalbar höjdarscen avslutar Blaggard Castles första dagsstripp. Här postar en av professorerna brevet på ett iögonfallande konspiratoriskt sätt. Under en svagt upplyst brevlåda lägger han brevet på lådan med slokhatt neddragen över ögonen och en slängkappa upphållen som skydd mot hederliga blickar. Och självklart är denna till synes normalt tämligen vardagliga företeelse kryddad med det konventionella SINISTRA SKRATTET: ” Now, Mister Mickey Mouse! Tomorrow you´ll get this and then — HEH, HEH, HEH,HEH!!” Har någon människa någonsin skrattat när de stått i begrepp att begå en kriminell handling? Varför professorns dessutom skall besvära sig med allt konspiratoriskt smygande i postandet av brevet förefaller än mer mystiskt när vi nästa dag får se att professorerna skrivit under brevet med sina verkliga namn…

I dag två av denna yppersta äventyrsinledning skiftar perspektivet förstås till vår gnagethjälte. Nu är rutan ljus och upplyst och i en fåtölj bekvämt tillbakalutad sitter Musse med armarna självsäkert bakom huvudet med sin trofasta hund framför fötterna. För att inte scenens idylliska atmosfär skall gå läsaren förbi yttrar herr Pigg de självbelåtna: ”Gee, but it´s swell to be home! No worries, no troubles, no nuthin´!”. TRAGISK IRONI ; läsaren har bevittnat den konspiratoriska verksamheten i utkanten av staden och vet att det Musse säger ju INTE stämmer. Bäva månde Musse!

Sedan sker ett rätt långsamt berättande av hur Musse får brevet, parat med dennes reaktioner då han läser brevet. Av ansiktsuttrycket och antal frågetecken (8 stycken!) att döma har Musse läst något alldeles osannolikt häpnadsväckande. Därav en något avslutande antiklimax där brevet i helbild blott vet att berätta att Musse ombeds komma klockan 10 till Blaggars Castle ”in the interest of science!”. Även om man som Musse inte bevittnat professorernas skumma yttre kan det ju finnas skäl att misstro en inbjudan som i vetenskapens intresse kräver bistånd på natten i ett övergivet slott i utkanten av staden. Men eftersom vi läst dagspressäventyret som föregick Blaggard Castle- MM sails for treasure island – så vet vi att Musse inte bangar mystiska inbjudningar från okända personer per korrespondens. Alltså; the game is afoot!

Den katolska kyrkan med sin höga estetiska svansföring tycks gärna låna sig till rollen ondskans brödraskap. Till den bilden hör säkert den mytomspunna organisationen Opus Dei; ett Svenskt näringsliv plus mystiska symboler och levande ljus. Men möjligen är det protestantisk propaganda på kyrkans barntimmar som påverkar min bild av katolicismen.

Det får vara hur det vill med katolska skurkar. Den ondskefullaste religionen hitom Eufrat & Tigris är säkerligen Moloch Baal. Det är en fenicisk religion och framförallt känd för sin grymma sedvänja att offra barn. Bilden av Moloch kommer dock i mångt och mycket från  romarriket som ville svartmåla sina ärkefiender Kartago. I romerska källor  berättas om hur just kartagerna offrade sina barn under kriget mot Rom. Men lera fastnar som bekant och Moloch Baal fick för evigt bära rollen som ondskefull religion med omänskliga krav på lydnad och offerkrav.

I Jaques Martins Alix möter vi förstås denna ondska; Alix är ju trots allt Roms handplockade man för upprätthållande av romersk civilisation. I tredje äventyret L’île maudite (1958; ej på svenska) är Molochtilldbedjarna en högt stående civilisation gömda på en förbannad ö. Som självklart turistar med lite mordorgier på det romerska fastlandet. I äventyret Den etruskiska graven (1968) skildras en italiensk landsbygd plågad av inbördeskrig och en mordis sekt som bränner böndernas barn och tvingar alla att tillbe Moloch.  Äventyrets inledning är faktiskt riktigt ruskigt med utbrända bål med barnlik (dock ej i bild) och det är en kuslig stämning som man mycket sällan hittar i en franskbelgisk serie. Mot slutet blir serien dock mer en renodlad äventyrshistoria, men det är ett mycket bra äventyr från en guldålder i seriens historia.

Hela historien om Moloch

I underbara Adèle Blanc-Sec av Jaques Tardi återkommer en Molochliknande sekt med besked. Äventyret Demonen från Eiffeltornet (1976) skildrar en hemlig sekt som denna gång tillber den assyriska guden Pazuzu med likaledes mordiska krav på mänskliga offer. Estetiskt påminner den en hel del om Molochkulten som möjligen ståtar som inspiration för Tardi.

En annan förekomst som kanske kan nämnas i sammanhanget är att skurken i Blake & Mortimer S.o.S Meteorit (1958) naturligtvis heter Miloch. Kan det vara en slump?

Gemensamt för de hemliga sekterna är annars just deras hemlighetsfulla mordverksamhet. Och en sekt är förstås inte riktigt ondskefull om den inte räknar samhällets toppar som sina medlemmar. Således är Moloch oftast en förment utdöd religion som fortfarande lever kvar bland den konservativa överklassen. Och med mordorgier på schemat är målet ställt på en ny världsordning. En perfekt skurk och ondskefullare än så blir det liksom inte.

Som kuriosa kan f.ö. nämnas att arkeologer är oense om det överhuvudtaget funnits en religion som tillbett gudomen Moloch. Kanske är det bara ett grammatiskt missförstånd  baserat på det semitiska språkets volkallöshet (moloch= mlk) eller en övertolkning av en religiös praxis. Men hur som haver -Moloch Baal pretenderar helt klart på titeln mest ondskefulla religionen. Få se om den indiska Thug-sekten kan utmana.

Vid isens kant av Robert Pettersson: Egentligen är det här inte ett fanzine eftersom det är ett av häftena i Kolik & Seriefrämjandets serie Grafiska novelletter där t ex Frida Ulvegrens Tack och förlåt och Jan Bieleckis Några feta också ingår, men tidningen passar ända bra in här, även om det är en en smula mer påkostad utgåva än de andra

Vik är en berättelse om tre vänner som ska ut och fiska på en isbelagd sjö; en på ytan enkel sak som snart visar sig vara ack så problematisk när Louise inser att hon tycker det är etiskt fel att fiska. Kort sagt, ett litet moraldrama i vintertid.

Precis som de andra novelletterna jag läst är det här en elegant utformad tidning; det är ett bra format för att presentera serieskapare som ännu inte slagit igenom hos den stora massan. Robert Petterssons teckningar med grova/breda streck gör att historien får en handfast och realistisk ton, och jag gillar också den personliga färgläggningsstilen; kanske inte ett sätt att hantera färger jag alltid skulle vilja se eftersom jag tror att jag skulle tröttna på det i längden, men i det här blygsamma omfånget uppskattade jag det. Manuset är dock svagare: Lousie blir lite för gnällig och inkonsekvent vilket gör att åtminstone jag känner att det moraliska dilemmat tappar kraft. Men å andra sidan vet jag faktiskt inte om idén är att debattera etiken i att döda djur för att äta dem (det funkar inte så bra av nämnda skäl) eller att visa upp en människa som inte är i balans med sig själv och världen omkring henne (det funkar i så fall bättre).

Astrobebis av Hanna K (Nyström, men hon verkar stryka efternamnet i sitt artistnamn): Ett typiskt fanzine, i anspråkslöst A6-format, som precis som utlovat handlar om en liten intergalaktisk bebis. En astronaut störtar på en okänd planet, träffar en inföding, blir kär, och presto, en bebis!

Är det amatörmässigt tecknat? Japp. Osofistikerad handling? Japp igen. Talangfullt? Jajamensan!

Det är sånt här som gör det så roligt att köpa fanzine: Man vet aldrig vad man får, och om man har tur så blir det någonting man gillar. Som Astrobebis. Det är som svagt lite svajigt framfört men serien har mycket hjärta, och den har det där lilla extra som gör att jag så gärna har överseende med bristerna. Häftets lilla format passar perfekt till de bitvis mycket söta teckningarna; i större format tror jag att mycket av charmen riskerat att förloras. Ett alldeles utmärkt fanzine alltså, precis som det ska vara

Oh Yeah av Jenny ”McPenny” Axelsson: Liksom Astrobebis ett typiskt fanzine, den här gången i A5-format och med en handfull kortare serier. Jämfört med Hanna K tecknar Jenny Axelsson i en mer realistisk stil och då är det lätt hänt att brister i teckningarna blir mer uppenbara, och så är det nog här. Omslaget är utmärkt, men jag måste nog säga att jag efter att ha läst de första serierna tyckte att resultatet var sådär: Absolut inte oävet, men lite väl stelt framfört.

Men den avslutande Mixtape var däremot riktigt bra: Bara en stark lyckokänsla skildrad på 8 sidor, rakt på sak utan någon komplicerande handling, och med teckningar som har en lösare och ledigare stil som jag tycker passar bättre än den i de tidigare serierna. Så ett fanzine som avslutar med flaggan i topp

Det var allt för idag: Tre stycken tidningar som alla hade sina poänger, utan tvekan. Jag återkommer snart med de återstående fyra (tror jag det var) svenska fanzinen jag köpte.

En kort-kort recension som inte har att göra med SIS 2012; jag ville klämma in den medan tidningen ifråga fortfarande är ny

Jag gillar Garth Ennis. Jag tycker att Helfer & Bakers serieversion av The Shadow är en av de allra bästa serierna som gjorts. Så en ny version av den ultra-våldsamma karaktären skriven av Ennis borde ha goda chanser att tilltala mig. Men det är å andra sidan en tidning utgiven av Dynamite Entertainment som är ansvariga för mycket licenserat skräp, som den usla Fantomen-tidningen…

Först och främst ska jag erkänna att det aldrig går att helt avfärda en serie efter att ha läst ett ynkans nummer (och i sann Dynamite Entertainment-anda ett tunt sådant, med bara 19 sidor serier). Men berättelsen glömde jag så fort jag lagt ifrån mig tidningen, någonting mycket ovanligt vad gäller Ennis som  även i sina sämre stunder brukar ha en förmåga att skriva karaktärer som fastnar, och det som riktigt sänker serien är Aaron Campbells undermåliga teckningar.

(Klicka för större bild)

Det kanske viktigaste med The Shadow som karaktär är hans personlighet: Who knows what evil lurks in the hearts of men? The Shadow knows! Med åtföljande maniskt skratt. Hans övriga personlighet har varierat vilt mellan inkarnationerna, men att han ska ha en skrämmande utstrålning är fundamentalt. Campbells teckningar saknar dock helt all antydan till sådant; om man kan säga det om en tecknad människa så saknar Campbells hjälte helt karisma, och det ser närmast ut som en halvdassig skådis har blivit anlitad att spela huvudrollen.

Jag utlovade en kort-kort recension så jag ska inte säga mer nu (bara ett nummer ute, som sagt, så serien kan bli bättre med tiden), men det här var ungefär så dåligt jag kunnat frukta, med en Ennis helt ur form tillsammans med en tecknare helt utan personlighet och förmåga. Blä. Ta istället och lyssna på The Coasters underbara gamla låt:

watch?v=lzMNZGNBGWU

Egentligen borde jag läsa alla serier jag köpte på SIS (Stockholms internationella serieffestival) 2012 innan jag skriver om dem, för att kunna gruppera dem på lämpligt sätt, men då skulle jag å andra sidan inte kunna skriva någonting här förrän om en vecka, ungefär. Ergo, det får bli inlägg allteftersom, kluriga & eleganta grupperingar be damned!

Och efter det introt ska jag nu skriva om en serie jag faktiskt inte köpte på SIS utan veckan före, men eftersom förlaget bakom serien ifråga, Nobrow Press, fanns representerat på SIS och dessutom hade serien som ett av sina dragplåster passar den bra här tycker jag!

Hildafolk & Hilda and the Midnight Giant av Luke Pearson är två underbara serier om flickan Hilda som bor tillsammans med sin mor någonstans som mest påminner om den norska fjällvärlden (Pearson själv preciserar det inte närmare än Skandinavien, men för mig känns det som Norge, tveklöst). I det första häftet, Hildafolk, saknas egentlig handling medan vi får följa Hilda på hennes strövtåg där hon stöter på troll och andra konstiga knytt. Det är en alldeles charmant berättelse; det är länge sedan jag instinktivt gillade en serie så mycket som den här. Varelserna är underligt originella, och Pearsons teckningar med de starka och mättade färgerna är suveräna. Häftet i sig känns också väldigt trevligt att hålla i, och när jag såg Nobrow Press andra titlar på SIS blev det uppenbart att det är ett förlag där bokens utformning ligger dem nära hjärtat.

Hilda and the Midnight Giant är splitter ny från tryckpressen, och är mer likt ett klassikt seriealbum med sitt större format, hårda pärmar, och en tydligare historia om hur Hilda och hennes mor blir hotade av en samling osynliga små varelser vars ledare av politiska skäl lovat att ”jättarna” ska jagas iväg. Midnattsjätten finns också med på ett hörn, och Pearson utnyttjar möjligheterna som ges av att skildra en ”normal” jätte, samtidigt som Hilda också är en jätte när hon träffar småfolket.

HatMG varierar layouterna mer än den tidigare serien, med en del väldigt lyckade sidor där jätten verkligen ser gigantisk ut, men på en del sätt är Hildafolk mer lyckad med sitt mindre och personligare format, och mer spännande färgläggning. HatMG är lyckad både tecknings- och manusmässigt, inte tu tal om annat, men den trolska stämningen gör sig trots allt lite bättre i den mer anspråkslösa Hildafolk med sin lösare handling. Om jag bara hade läst HatMG hade jag nog inte haft några invändningar för det är en ruskigt bra serie, men personligen är jag väldigt svag för det fria berättandet à la Hildafolk, som påminner mig om de bästa av till exempel Trondheim och Sfars serier.

Förutom de två Hilda-serierna har Nobrow Press också gett ut Luke Pearsons Everything We Miss, en bok som jag plockade upp på SIS men ännu inte hunnit läsa. Det verkar vara en mycket annorlunda serie jämfört med dem om Hilda, men om den är i närheten av lika bra kommer jag bli nöjd. För faktum är att de här två böckerna (och framförallt Hildafolk, som sagt) är bland de bästa serierna jag läst i år, utan tvekan, och precis i min smak dessutom med sin sorglösa och suggestiva karaktär, parat med alldeles förträffligt charmiga teckningar

Nu så har jag kommit igång med att läsa SIS-böckerna; det blev den tjockaste av dem alla jag började med, närmare bestämt Henrik Bromanders Smålands mörker. 628 sidor om Erik som växer upp i Nässjö i en rejält dysfunktionell familj, med en mamma som verkar hata honom och en pappa som är förvirrat extrem-politiskt aktiv; givetvis har båda också problem med spriten. Vänner är det ont om, och de enda människor han kommer nära är sin farfar Stig och den något äldre Annika som han lär känna på ortens bibliotek.

Förutom sin allmänna alienation är Erik också fascist, seriefantast, och homosexuell (de två förstnämnda med stolthet, medan det tar ett tag för honom att acceptera och erkänna det sistnämnda). Fascismen är en viktig del av hans liv som ung, med diskussioner om fascism kontra rasism / nazism / klasstillhörighet / kommunism, men också planer på hur man genom våld ska vinna andra människor över till ideologin. Så det är inte precis ett enkelt liv han har framför sig, och mycket riktigt går det mesta åt helvete med en långvarig fängelsevistelse som kulmen.

Det är lika bra att säga det först som sist: Bromander är en kass tecknare med de flesta mått mätt. Personers ålder är ibland omöjligt att avläsa (när Eriks mamma blir gravid kändes det smått bisarrt, med tanke på att jag trott att hon var typ 55 år), ansiktsuttrycken är få och variationslösa, och gång på gång missade jag repliker i serien eftersom den grafiska skillnaden mellan teckningarna och pratbubblorna är så små att jag helt enkelt inte såg bubblan innan jag fortsatt till nästa ruta. Kort sagt, hellre än bra.

Tillsammans med den avtrubbade känslan i skildringarna av det mesta som händer (personer reagerar aldrig riktigt, eller om de gör det så märks det i alla fall inte på teckningarna) och Eriks passiva personlighet, förutom i undantagsfall, borde det bli en bedövande känsla av menlöshet som kanske en del uppskattar men normalt inte jag.

Men sen är det det där med fanzinen…

Insprängda i boken finns nämligen diverse nummer Eriks fanzine, Ansikte, där han skildrar sitt eget liv. Hur han fascineras av fascismen, hans uppvaknande homosexualitet, hans relationer till familjemedlemmar, vänner, och älskade. Allt tecknat och framfört i en än mer amatörmässig stil än serien i övrigt, men å andra sidan med en passion och rättframhet som inte går av för hackor.

Från ett fanzine

Det är ärligt talat suveränt gjort: Den vanliga serien visar oss vad som händer med Erik från ett utifrånperspektiv, medan fanzinet visar oss Eriks bild av hans liv och känslor. Där Erik sedd från utsidan verkar likgiltigt känslokall är hans inre liv desto rikare, och betydligt mer nyanserat. Hans vurm för den klassiska teoretiska fascismen känns begriplig (från hans utgångspunkt sett), och hans kärleksförklaring till sin första stora kärlek och sin reaktion inför den senares svek är  smärtsamt ärlig.

Om Smålands mörker bara innehållit den reguljära skildringen hade jag tyckt det varit ett taffligt framfört misslyckande; om boken istället bara innehållit fanzinen hade den känts meningslös utan den bakgrund som nu finns. Att kombinera de två är ett genialt grepp, och Bromanders svagheter som tecknare har snarast vänts till en fördel; de krattiga och emotionellt tomma teckningarna kontrasterar så mycket starkare mot de självutlämnande fanzinen än om de förstnämnda hade varit bättre på att visa vad människorna känner i sitt inre. Det är helt enkelt mycket styvt gjort att på det här sättet utnyttja sina färdigheter maximalt, och därmed göra Erik till en levande person som jag kan ha sympati men framförallt förståelse för, hans svagheter till trots. Bravo!

Varför är den här omslagsbilden rolig? Jo, den bygger på en missuppfattning av ordet radiopolis. Radiopolisen var förr en benämning på den delen av polisstyrkan som åkte radiobil.

Det kan förtjänas att uppmärksammas att det inte är så länge sedan vi inte hade mobiltelefoner, och att kommunicera på avstånd var lite grand av science fiction. Från 1920-talet och framåt började svenska polisen få den här typen av utrustning. Polisbilar utrustade med radiosändare och mottagare var speciella. De var radiobilar. Och folket som satt i dem var radiopolisen. De var snabbast på plats, tack vare den senaste tekniken. Lite som Batman.

Och det roliga på bilden, om jag nu skall förstöra skämtet genom att detaljförklara det, är att Pelle Svanslös och Tusse Batong har missförstått uttrycket, och tror att det handlar om en med transistorradio utrustad polis. Nej, ni måste inte skratta nu.