Allittererande uppföljare: Karl Kämpe & Malcolm Max

Idag tänkte jag titta in och se hur det går för två seriehjältar: En svensk karolin och en tysk-engelsk vampyrjägare. Först ut: Karl Kämpe!

Jörgen Karlssons karolin knegar på; en tidning / år har det blivit, tre år på raken, och det är den tredje som jag nyligen läst. Det är ett tag sedan den kom ut men den råkade bli felsorterad hos mig och det var först i o m en rejäl storstädning som den poppade upp. Hm.

Hur som helst, här erbjuds två historier, en längre och en kortare. Den kortare, Färjkarlen, illustrerad av Reine Rosenberg, är en bagatell. Snyggt tecknat och färglagt av Rosenberg, precis som hans Den enda kvinnani tidning nummer två, som lyckas frammana tystnaden och ödsligheten en mycket dimmig dag, men historien med Karon är lättviktig och gåtan som ställs är lite väl välkänd tycker jag. Dock, som sagt, det eleganta utförandet gör att den fungerar som utfyllnad.

Den längre, Den kosmiska balansen, illustrerad av Fredrik Mattsson, har mer tyngd i sin version av hur en mara drabbar Kämpe och hans vän Martin råkar komma i vägen för en mara, eller som hon här kallas, en succuba. De fångar henne snabbt, men det är först då de riktiga problemen börjar.

Karl Kämpe 3

Jag måste säga att jag gillar Mattssons teckningar. Han är inte helt stabil vad gäller ansiktsuttryck och anatomi, och stelt är det ibland, men hans stil är långt ifrån den generiskt trista man ofta ser i äventyrsserier av modernt slag. Istället för slicka linjer där alla ser menlöst vackra ut är det här istället mer fråga om att anletsdrag karvats ut, med ett resultat som är en blandning mellan realism och karikatyr som jag gillar. Färgläggningen drar också den åt det tyngre hållet och sammantaget uppskattar jag resultatet som har personlighet. Mer övning behövs, förvisso, men jag gillar stilen.

Berättelsen i sig fortsätter att både fylla i bakgrundsdetaljer om Kämpe själv, och det här är nog den första av serierna där jag får mer hum om vem han är som person, som någon man umgås med dagligen, i hans diskussioner med Martin. Berättelsen är inte över sig dramatisk, trots maran och hot om våld, och det blir heller ingen våldsam upplösning eller sensmoral.

Som jag skrev förra gången tycker jag anslaget till Karl Kämpe är intressant. Karlsson skriver på hemsidan att han velat göra en svensk version av Robert E Howards hjältar, och de serier jag läst ger vid handen att han verkligen menar det. Det är längre dramatiska serier, korta bagateller, mer filosofiska historier, allt i en salig blandning. Det är ett sätt att berätta som jag tycker om, med serieexempel som den mycket lyckade tolkningen av Jonah Hexför några år sedan, men det har en tydlig nackdel: Jag måste läsa mycket material med karaktären för att berättargreppet ska bli effektivt.

Och det är lite av ett problem med Karl Kämpe, dvs att det inte finns så många serier med honom vilket gör att jag fortfarande inte vet riktigt vem han är . Ännu, vill säga, för all cred åt Jörgen Karlsson som envetet jobbar på, och  en Kickstarterför tidning nummer fyra pågår i detta nu.

Dagens andra serie är den tysk-engelska (tyska serieskapare, engelsk huvudperson) Malcolm Max, med albumet Återuppståndelsensom tar vid där förra albumet Gravskändarnaslutade. Så först måste cliffhangern lösas, och här tycker jag allt Peter Mennigens manus fuskar en smula när Max flyr från Towern men what the hey, som en som gillar hur Buster Crabbes Flash Gordonfixade sina cliffhangers genom ren bluff/rena lögner kan jag egentligen inte klaga 😉

Sen är det dags för en del svar på vad som ligger bakom alla försvinnanden och mord, och de trådarna knyter Mennigen ihop bra. Jag är som alltid en sucker för intriger där det inte bara är en enkel gott-mot-ont-intrig utan där det finns fler parter inblandade, och här finns det gott om parter som alla har sina mål, med slutresultatet att albumet avslutas med ytterligare en cliffhanger. Om jag förstått rätt den sista eftersom det tredje albumet ska avsluta just den här berättelsen.

Jag tycker fortfarande om Malcolm Max med dess otrendiga ton och berättarstil. Berättande textplattor som strikt talat inte behövs är legio, personernas dialog är ibland pompös och alltid omständlig, och tillsammans ger det en gammeldags känsla som lyckligtvis har gott om charm. Alla är mycket noga med att artigt förklara vad de gör och varför, och till och med när Max och Charisma konfronterar professor Shacklock som är upphovet till allt elände så diskuteras mord mm utan större åthävor. Sen finns det också gruvliga inslag, alla förtjänstfullt illustrerade av Ingo Römling, men även dessa känns mer kittlande, som i en halvt allvarlig, halvt komisk, skräckfilm.

Malcolm Max - Uppståndelsen - civiliserat samtal

Allt som allt är det en serie som vad gäller balansen skräck/humor/drama är närmare saker som den moderna Doctor Who snarare än serier som Hellblazer. Presentationen är utmärkt, med bra tryck, stort format, och en hel del skisser, bakgrundstexter och annat smått och gott extramaterial. Jag ser fram mot avslutningen och vem vet, kanske några vampyrer också, något som trots att Malcolm Max sägs vara vampyrjägare det hitintills rått stor brist på :-)

Kan köpas hos bl.a.:

Bamse à la John Ajvide Lindqvist

Bamse - Nina i knipa - omslag

Jag kan inte påstå att jag är någon stor Bamse-läsare. Som liten läste jag den ibland och gillade den lite sådär lagom, men en stor favorit har den aldrig varit. Det jag tyckte, och tycker, bäst om var/är Rune Andréassons (jag råkade precis se på Wikipedia att det ska vara ett é; nytt för mig!) teckningar som är mysiga med sin väldigt speciella stil där allting ser ut att ha knölar och utbuktningar, inklusive t ex stenblock, men som ändå lyckas att se tunga, fysiska och kantiga ut samtidigt som de också verkar vara snällt mjuka. Typ.

Men jag kunde inte motstå att läsa skräckförfattaren John Ajvide Lindqvists nyutkomna novellversion av en Bamse-serie som i skrivande stund finns att köpa på Pressbyrån, i en volym som också innehåller den ursprungliga serien, tillika en serie av just Rune Andréasson. 20:-, och om man köper den den här veckan ingår den i en kampanj med halva priset på diverse serietidningar, och 10:- är inte precis dyrt :-) Plus att jag tycker om många av Lindqvists romaner (favoriter: Låt den rätte komma in& Lilla stjärna) så som sagt, givet köp!

Det är väl lika bra att säga det först som sist: Novellen är menad för yngre läsare så förvänta er inget blodbad eller namnlös skräck. Visst skulle det varit roligt att läsa en Bamsedär Lindqvist släppte loss men det är inte vad som bjuds i Nina i knipa.

Däremot är det lätt att känna igen Lindqvists litterära stil, med en lakonisk och vardaglig ton oavsett vad som händer. Här finns som sagt inga direkt skrämmande inslag, förutom då att sorkarna faktiskt försöker mörda Nina Kanin (vilket de också gör i serien, vilket där mer än in novellen känns väldigt malplacerat i en i övrigt normal Bamse-serie), men om det här vore en vanlig Lindqvist-berättelse kan man bara ana vad för ruskigt som skulle hända efter enkla men olycksbådande meningar som

”Stackars fisken”, säger Mini-Hopp. ”Stackars döda fisken.”

Och det är väl det jag tyckte var rätt frustrerande med novellen. Som en novell-version av en helt vardaglig Bamse-serie är den definitivt OK, hästlängder bättre än de textberättelser som förut ibland dök upp i serietidningar för barn, men som Lindqvist-läsare känns det hela tiden som om antydningar görs om vad som komma skall, men det blir inget av med det för berättelsen viker aldrig av från sin raka och alltför enkla tråd. Precis som serien den bygger på, skriven av Susanne Adolfsson och tecknad av Adam Blomgren & Ann Härdfeldt, finns det inte mycket av subtilitet; det är en av alltför många Bamse-historier där det är tydligt att man börjat med idén att göra en serie som tar avstamp i att berätta Någonting Viktigt, i det här fallet om hur illa miljöförstöring är, och sedan gör en serie där den enda poängen är just moralkakan, istället för att börja med idén att göra en spännande/rolig/engagerande serie som kanske också kan innehålla en del insiktsfulla inslag. Och eftersom Lindqvist bara lägger till detaljer, inre tankar, och beskrivningar utan att på något sätt ändra i grundhistorien lider den av samma brist.

Bamse - Nina i knipa - serie

En intressant idé är tidningen men nog skulle det varit roligt med en lite friare tolkning av Lindqvist. Jag menar inte en bloddrypande novell där miljöförstöringen långsamt förändrar alla som kommer i kontakt med den och gör att de regredierar till djuren de en gång var eller något liknande, men med en originalhistoria utan större originalitet skulle det behövts någonting mer radikalt för att få mer liv i det hela. Igen, novellen är inte direkt dålig, men lite menlös känns den allt, och jag vet att Lindqvist kan (mycket) bättre :-)

Och ett litet tillägg: Det finns som sagt en Rune Andréasson-serie med här också, Bamse och den stora höststormenfrån 1973, och det är klart bättre serie, enkel som den är. Den följs sedan med en del råd om hur man kan göra om man ska förvandla en serie till en novell, och sedan ett antal tomma linjerade sidor där man kan göra ett försök med en egen novellifiering. Och när man gjort det, alternativt skrivit på dator, så kan man skicka in den som sitt tävlingsbidrag med chansen att vinna serietidningar och godis (hm, godis i pris från Bamse?!?). Hur som, kul med tävlingar i serietidningar som har att göra med serieskapande. Eller, iallafall, med novellskapande utgående från serier 😉

Linda och Valentin-varianter: Jakolassens rustning & Shingouzlooz Inc.

Dags att skriva några ord om två besläktade album. Ett kom ut sent i våras men av någon anledning var jag sen med att köpa det: Jakolassens rustningav Manu Larcenet, ett album som precis som de i serierna Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke& Ett extraordinärt äventyr med Lucky Luke är en Gör vad du vill-variant av en klassisk fransk serie, närmare bestämt Linda och Valentin. Och det andra fortsätter sviten men finns (ännu?) inte tillgängligt på svenska men väl på engelska: Shingouzlooz Inc.av Wilfrid Lupano (manus) och Mathieu Lauffray (teckningar).

Jag tar och börjar med Jakolassen :-)

Manu Larcenet alltså, mannen bakom serier som Ordinary Victoriesmed sin suveräna skildring av panikångest och depression, men som också gjort rena komediserier som självbiografiska Back to Basics. Kanske inte serier som verkar matcha en frisinnad Linda och Valentin-version, men han har ju också varit inblandad i saker som Dungeonoch Astronauts of the Future, och eftersom jag gillar alla nämnda serierna väldigt mycket var det här en serie jag hade verkligt högt ställda förväntningar på.

Och jag har lustigt nog svårt att säga om förväntningarna infriades eller inte. Jakolassens rustningär riktigt rolig, Larcenets runda och vänliga teckningar är olika trevliga som alltid, men de är också förvånansvärt maffiga när han tillsammans med färgläggaren Jeff Pourquié ger sig på att skildra världsrymdens storhet, som här på den inledande sidan:

Jakolassens rustning - intro

Historien där Linda men framförallt Valentin inte syns till alltför ofta har en huvudperson från Jorden som till det yttre är så långt från en glamorös tidrymdagent man kan komma: En lite smått försupen medelålders fransman vid namn René. Han har  alltid drömt om rymden och nu befinner han sig plötsligt mitt i ett religiöst krig av galaktiska proportioner efter att Linda, Albert och några shingouzer plockat upp honom såsom varande Valentin, vars intellekt av en fiende flyttats till Renés kropp.

René kommer inte ihåg någonting av Valentins minnen men kastar sig helhjärtat in i äventyret, och jag gillar verkligen hur han albumet igenom blandar sin vardagliga personlighet (inklusive delirium tremens-problem eftersom han inte längre får sin dagliga dos franskt vin) med entusiasm över att befinna sig i rymden. Komisk, kosmisk och finurlig är den; en bagatell som underhåller.

Så på det sättet är den vad jag hoppats, med samma humor som jag sett till i Larcenets övriga serier, och jag är ju förtjust i just humorn som många i Dungeon-gänget delar.

Jakolassens rustning - René

Det jag saknar litegrann är däremot de inslag av allvar som finns i hans bästa serier (och för den delen i Dungeonmed). Original-Linda och Valentin blandar högt med lågt, inklusive svindlande science fiction-inslag som i Tåg till Cassiopeja, ta plats/ Tåg från Brooklyn, slutstation kosmos, och jag skulle gärna sett att Larcenet tagit chansen som genren ger där allting är möjligt, inte bara humor.

Och samma sak gäller också Shingouzlooz Inc.egentligen. Även den är en komedi där shingouzerna trasslar till det för Linda och Valentin när de för en gångs skull försöker sig på ett (någorlunda) hederligt jobb. Att reda ut röran är komplicerat, och att våra hjältar dessutom samtidigt också har ytterligare ett uppdrag som involverar skatteplanering av det mer udda slaget gör det inte lättare.

Återigen är det bra underhållning, med en mer slapstick-betonad humor än Jakolassens rustning, en humor som skulle passa bra i en folkparksrevy (om de nu brukade handla om tidsresor, kvantumfiskar, och AI-skatteplanering). Lauffrays teckningar drar åt det mer realistiska hållet, och han lyckas bra med exempelvis Valentins kroppsspråk när den senare blir mer och mer desperat när han försöker bolla alla olika saker som måste göras.

Shingouzlooz Inc. - Valentin

Men buskishumorn har också en baksida, och jag kan inte säga att jag är helt förtjust i alla sidor med pinupbilder på Linda, och just den subplotten känns lätt sunkig och egentligen helt onödig.

Att säga att båda serierna saknar allvar är inte helt korrekt eftersom det finns sådana inslag i båda serierna, där Jakolassens rustninginnehåller en tydlig kritik av religiös fanatism medan Shingouzlooz Inc.istället tar upp miljöförstöringen som människorna ägnat sig åt. Men ingendera lyckas sammansmälta allvaret med humorn (Jakolassen…är närmast även om den också är mest övertydlig) och jag tror att det kanske varit bäst om man helt skippat allvaret istället.

Sammanfattningsvis är det ändå två serier som jag hade mysigt medan jag läste, med Larcenets bidrag som det charmigaste, så jag skulle inte ha någonting emot fler böcker i sviten. Och då förhoppningsvis av någon serieskapare som vågar satsa lite högre och som gör en lika suveränt skarp tolkning av sitt original som Émile Bravos Spiroueller Matthieu Bonhommes Lucky Luke :-)

Shingouzlooz Inc. - miljö

Kan köpas hos bl.a.:

Love in Vain – Robert Johnson 1911-1938

Love in Vain - omslag

Cobolt Förlag är nog mest känt för sina återutgivningar av klassiska serier som Blueberryoch Linda och Valentin (eller för den delen nytolkningarav klassiker), men det hindrar dem inte från att också ge ut självständiga böcker utan historiska serieanknytningar. Som dagens ämne, Love in Vain – Robert Johnson 1911-1938 som visserligen också den har ett historiskt inslag men i formen av att vara en biografi över bluesmusiker Robert Johnson.

Själv kände jag bara vagt igen hans namn från några samling-CDs (ni vet, sådana där blanka runda saker från f.S., före Spotify) med gammal blues som jag har i hyllan så den här skildringen av hans korta liv var helt ny för mig. Men trots det känns den ack så välbekant för en tidig bluesmusiker: Född i Södern där rasismen frodades, en trasslig familjehistoria, en början som bomullsplockare, för att sedan lyckas slita sig från det tröstlösa livet med hjälp av musiken. Men med en sån bakgrund är det givetvis extremt svårt att bygga upp ett stabilt liv så att han enligt dem som kände honom trots sin tillbakadragenhet var svår på både sprit och kvinnor (vilket bidrog till hans tidiga död) är inte förvånande.

Love in Vain - Södern

Serien innehåller fler detaljer om precis vilka han träffade, gifte sig med, slogs med, osv, men egentligen är det aldrig väsentligt för läsningen. För författaren J M Dupont och tecknaren Mezzo syftar snarare till att skildra Johnson med hjälp av stämning och poesi i både text som bild, med andra ord mer som lyrik än som en regelrätt biografi där man prydligt går igenom exakt vad som hände i Johnsons liv. Delvis beror det kanske på att rena fakta om Johnson är svåra att få tag på, vilket till exempel hans Wikipedia-sida exemplariskt visar genom att ägna stora delar av texten till att utreda hur han egentligen dog (inget säkert svar finns), var hans eventuella grav är belägen (finns tre stycken att välja bland), och legenden som säger att han liksom många andra bluesmusiker lärde sig spela med hjälp av djävulen.

Men huvudsakligen är det nog ett konstnärligt val att skildra honom som man gör, inklusive berättarrösten (vars identitet inte avslöjas förrän i slutet), ett försök att få läsaren att känna honom som människa snarare än som en historisk karaktär. Och att undvika den regelrätta biografin till förmån för en känsla av en mörk saga gör också att Dupont slipper gå in närmare på det som jag bara anar här, närmare bestämt att Johnson knappast var en trevlig person utan snarare någon som själviskt utnyttjade framförallt kvinnorna i sitt liv.

Det är en mycket snygg bok, i ett liggande format och med Mezzos svartvita teckningar fyllda av tusch som lite påminner om tecknare som Charles Burnsmen med mycket lösare konturer. Den är också mycket fransk i sitt sätt att skildra en typisk amerikansk företeelse på ett närmast mytologiskt sätt; det finns många serier där till exempel New York på 70-talet skildras på ett liknande sätt, eller förbudstiden, eller jazzmusiker. Det kan ibland bli lite krystat och överdrivet, men Love in Vain svävar inte iväg för mycket, mestadels tack vare Mezzos teckningar som tack vare sin tyngd och fysiska närvaro håller berättelsen på marken.

Själv tycker jag Love in Vainär som bäst när den är så långt som möjligt från en biografi som plikttroget listar årtal och händelser, när berättaren (som skulle kunnat utnyttjats oftare) istället mer personligt kommenterar Johnsons liv. Då får den liv, och då får jag lust att lyssna på Johnsons musik, och det är nog precis vad Dupont & Mezzo önskar sig från läsaren :-)

Love in Vain - intro

Kan köpas hos bl.a.:

Valde Hal Foster rätt år 1970?

Prins Valiant, serien som jag skriver om lite då och då eftersom jag är så extremt förtjust i den. Underbara teckningar men ett minst lika underbart manus, men 1970 gjorde ledvärk att Foster inte längre ville/kunde ta hand om teckningarna och en ersättare behövdes. Och i den senaste Fantagraphics-samlingen (nummer 17, närmare bestämt) av serien inkluderas de sidor de olika potentiella tecknare gjorde: Gray Morrow, Wally Wood, John Cullen Murphy. Så, tycker jag att Foster valde rätt, dvs ser Murphys sidor mest lovande ut?

Jag är inte så säker på det. Det är såklart svårt att säga efter bara några enstaka sidor, men här följer mina tankar när jag läser de tres respektive försök. Jag utgår från att de tre alla gjorde sitt alla bästa på grund av uppgiftens tyngd, dvs att sidorna de tecknade var det bästa de kunde åstadkomma, så invändningar mot teckningarna à la ”Det hade blivit bättre om X fått längre tid på sig” göra sig icke besvär!

Låt mig börja med den som definitivt inte hade fungerat: Gamle EC-tecknaren Wally Wood. Och då menar jag inte att det inte varit en bra idé på grund av Woods notoriska problem med att hålla inlämningstider och hans personliga problem utan enbart på hur hans Prins Valiant ser ut här. Ta den här rutan med Gawain och Valiant:

Prins Valiant - Wood Gawain Valiant

De två riddarna är som tagna ur Woods Prins Valiant-parodi i MAD, med Woods mycket karakteristiska stil där realismen hela tiden befinner sig i krig med karikatyren. Och när han ger sig på Alete ser hon och hennes beundrare likaså smått underliga ut, med kroppar som är lite för små vilket gör att de ser ut som sagovarelser snarare än ståtliga personer från riddarepoken:

Prins Valiant - Wood Aleta

Jag gillar Woods teckningar generellt sett, och jag uppskattar att det är så lätt att känna igen hans säregna illustrationer, men som Prins Valiant-tecknare passar han inte alls :-)

Sen har vi Murphy som alltså blev den som övertog Prins Valiant. Han är en skicklig tecknare i den fotorealistiska stilen, något han redan bevisat i Big Ben Bolt. Men jag är inte så förtjust i honom här, i en serie som aldrig varit helt fotorealistisk men som framförallt visat upp en mycket större variation i teckningarna: Big Ben Boltmå ha varit en boxningsserie men teckningarna är hela tiden kontrollerade, och man kan nästan se hur Murphy använder fotoreferenser med mycket noggrant uppställda och stillastående modeller.

Foster däremot tecknar människor i alla möjliga situationer, inklusive sådana som är mycket svåra att posera för, och sådana klarar inte Murphy av. En ruta från en av hans sidor där en häst har problem:

Prins Valiant - Murphy häst

Hästen är fångad i en extrem rörelse, och i Murphys tolkning blir det rörigt. Dessutom har jag svårt att se hur ryttarinnans kroppsposition är som den är; hon ser inte precis ut som någon mitt i ett skräckinjagande fall, och hon verkar ha ridit på hästens rumpa snarare än ryggen.

Jag tycker också att Murphy är förvånansvärt dålig på att teckna en igenkännlig Aleta här, där hon mest ser ut som en generisk ”vacker kvinna”:

Prins Valiant - Murphy Aleta

Men ok, det är en sak som träning skulle kunna förbättra, och dessutom behöver inte alla karaktärer se ut precis som innan om tecknaren byts ut. Men jag kan inte låta bli att misstänka att Murphy hade en modell som helt enkelt inte var tillräckligt lik Aleta, och att han bara hade ett sätt att teckna vackra kvinnor; i Fosters händer däremot ser alla, kvinnor som män, ut som unika individer, och det finns inte bara ett mått på skönhet.

Och sist har vi Gray Morrow, också han en tecknare som tidigare jobbat för EC. Hans Prins Valiantär tecknad i en lösare stil än hans konkurrenters och Fosters, med mer antydda streck än tydligt tecknade, men det ser inte dåligt ut, bara annorlunda. Och jag vet med tanke på senare serier av honom att han även behärskade den tydligare stil som Foster använde, så det finns ingenting som säger att han inte skulle klarat av de svårare situationer som Murphy har problem med.

Prins Valiant - Morrow Valiant Arn Fay

Men jag måste också säga att Morrow återanvänder Fosters egna teckningar väl friskt här; på hans tre sidor ser jag snabbt räknat åtminstone åtta rutor som jag känner igen från äldre Prins Valiant-sidor, lätt omtecknade. Murphy har också någon sådan ruta, men det är onekligen oroväckande med att Morrow så ofta tar en genväg redan i sina provsidor; hur det skulle fungerat i längden undrar jag.

Så kortfattat skulle jag säga att Wood är omöjlig som alternativ även om det skulle varit fascinerande att se vad som hänt om han fått ta över, Morrow är det mer intressanta men samtidigt svåra att bedöma alternativet, medan Murphy står för det tråkiga men trygga. Men i ärlighetens namn känns ingen av dem klockren; jag undrar jag om det inte fanns bättre alternativ på andra ställen. Det svåra är att hitta någon som klarar av att teckna en serie som vid första anblicken kan se träig och stel ut, men som i grunden är någonting helt annat. Jag kan med andra ord inte säga med eftertryck att Foster valde fel, bara att jag hade hoppats att han vågat chansa lite mer. Men inte för mycket för då hade det blivit Wood, och, tja, då tror jag knappast serien överlevt så länge som den gjort 😉

Kan köpas hos bl.a.: