The Theory of the Grain of Sand

Visst är det trevligt med fans som envist stretar på för att andra också ska få del av det som fansen älskar? Som Animeigo, en av de första amerikanska filmdistributörerna av japanska tecknad film som vars grundare en gång sa att den enda anledningen till att företaget fanns var för att animen Urusei Yatsura skulle kunna ges ut; den sålde aldrig vidare bra men tack vare inkomsterna från andra mer ekonomiskt framgångsrika filmer/tv-serier lyckades man ändå ge ut alla de 195 episoderna på i tur och ordning VHS, laserdisc, och DVD (jag har själv kvar de 62 skivorna), givetvis med absurt noggranna översättningar och liner notes som förklarade alla skämt som bara fungerade på japanska.

Eller förlaget Alaxis vars enda uppgift är att se till att Benoît Peeters (manus) och François Schuitens (tekningar) serier om fantastiska/obskyra städer finns tillgängliga för en engelskspråkig publik. De har använt Kickstarter, de har gett ut böcker själv, och den senaste boken har de gett ut i samarbete med förlaget IDW (som nuförtiden också satsar på att ge ut europeiska serier i översättning, som Corto Maltese, Dieter Lumpen med flera): The Theory of the Grain of Sand.

Serierna ifråga är egentligen både väldigt enkla men samtidigt nästan omöjliga att beskriva.

Den enkla beskrivningen är följande: Manuset är bara till för att låta Schuiten briljera med sina magnifikt storslagna teckningar av städer och miljöer, där de skickligt men relativt stelt tecknade människorna och den faktiska handlingen är lätt förglömliga. Det som stannar i minnet är bilderna, som den evigt lutande flickan som om hon ständigt kämpar mot en storm i The Leaning Girl, eller det obegripliga och ogripbara tornet i The Tower.

Den nästan omöjliga är följande: Peeters manuskript antyder ständigt att det finns en underliggande förklaring till de obegripliga händelserna i serien. Men förklaringen undandrar sig ständigt att fångas in, och båda läsare och personer i serierna kan som bäst ana att det finns ett mönster, att om man bara kunde se händelserna ur rätt perspektiv skulle de vara förståeliga. Som i The theory of the Grain of Sand där det en dag börjar dyka upp stenar av olika form men alla med samma vikt (6793 gram) i Constant Abeels lägenhet, medan det ur en annan börjar rinna en outsinlig ström av sand. Dessutom finns en man som ständigt tappar vikt utan att hans kropp förändras, till slut ledandes till att han börjar falla uppåt mot himlen.

Små problem i början…

Betyder de 6793 grammen någonting? Sandströmmen? Viktminskningen? Som alltid i de här serierna är det oklart. Det finns en antydan till förklaring, men det är ingen egentlig förklaring utan bara ett sätt att flytta gåtan någon annanstans, till det imaginära landet Boulachistan och en länk till det autentiska art noveau-huset Maison Autrique i Bryssel, ritat av arkitekten Victor Horta; ett hus som Schuiten och Peeters själva varit drivande i dess renovering.

Så visst finns det en slags röd tråd i alla serierna, med en fantastisk värld inspirerad av vår egen, framförallt som den såg ut i framtidsvisioner från sekelskiftet 1900, med dunkla samband mellan de olika böckerna och personerna i dem. Men till syvende og sist kommer nog de här serierna inte till för att det finns historier i fantasivärlden som pockar på att berättas utan av en helt annan anledning: Schuiten och Peeters ser någonting som triggar deras fantasi, ofta någonting från arkitekturens värld, och så snickrar de ihop en bok som ger dem möjligheten att fabulera vidare därifrån.

Och inte mig emot. Jag skulle tycka att de här serierna vore extremt frustrerande om jag var ute efter en historia att ryckas med i; mysticism i all ära men för egen del tycker jag det kan bli tröttsamt när det bara adderas mystiska och oförklarliga händelser utan ände. Men som en visuell upplevelse är de mycket intressantare och liknar inte mycket annat; serier där arkitekturen spelar huvudrollen i bok efter bok är inte det vanligaste :-)

The Theory of the Grain of Sand är inte en av de bästa böckerna i serien, med alldeles för många människor jämfört med mer spektakulära illustrationer och det saknas dessutom en lika slående symbol som den lutande flickan, men jag är glad att Alaxis kämpar på med sitt projekt och glad över att ha läst den. Projektet verkar gå lite sisådär eftersom boken The Shadow of a Man skulle kommit ut i våras men den lyser fortfarande med sin frånvaro, men eftersom istället Samaris utannonserats för oktober i år verkar det som om utgivningen ändå fortsätter. Kämpa på!

..blir snabbt större

Katie Skelly: Spretigt men ack så elegant

Ok, två böcker idag, båda av Katie Skelly: Nurse Nurse och My Pretty Vampire. Jag har inte läst någonting av Skelly förut men såg en sida från My Pretty Vampire i samband med att den gavs ut för några veckor sedan och gillade utseendet så mycket att jag chansade och beställde både den och Nurse Nurse (den enda andra boken av henne som finns i tryck). Och jag blev inte missbelåten :-)

Nurse Nurse är en samling av ett gammal fanzine Skelly gjorde som (enligt Wikipedia) var inspirerad av Barbarella, och det kan nog stämma. Året är 3030 och Gemma, som mycket riktigt är en sjuksköterska, ska börja sitt nya jobb vilket innebär en raketfärd till Venus. Sen bär det av till Mars, anfallande rymdpirater, en obehaglig doktor med det klassiska science fiction-namnet Zardoz, fjärilar utsöndrades skumma feromoner, och diverse annat smått och gott innan boken efter 160s mer eller mindre bara slutar; den ursprungliga miniserien gavs ut i sju nummer men inför samlingen ritade Skelly ett åttonde avsnitt som avslutning, fast jag måste nog säga att det mer är ett teoretiskt slut än ett riktigt :-)

Den lite hackiga handlingen spelar egentligen ingen roll eftersom det här är en pikaresk där Gemmas resor bara är till för att kunna byta miljö för nya exotiska miljöer. Glatt humör, lekfullhet, och en lagom dos sensualism gör att åtminstone jag känner mig helt nöjd; min enda invändning är väl egentligen att det här är alldeles utmärkta serier just för ett fanzine, och att bokformatet tar bort lite av den avspända stämningen.

Och teckningarna som alltså var det jag fastnade för när det gällde Skelly är också de toppen för ett fanzine i det mindre formatet, med spontana teckningar och tydliga linjer som skulle se bra ut med nästan vilket uselt tryck som helst. Definitivt gjorda av en vid tillfället amatör, men en med stor potential.

Sen har vi alltså den splitter nya boken My Pretty Vampire som ges ut av Fantagraphics. Här är det skräck istället för science fiction, men med teckningar och manus som för mig leder tankarna till europeiskt 60-tal. Kanske inte så mycket Barbarella utan mer de starka färgerna från Jodelle och tidens luftiga franska filmer, men med en karaktärsdesign som drar åt moderna franska serieskapare som Kerascoët.

Med andra ord, någonting som passar mig alldeles perfekt 😀

Handlingen är lite mer fokuserad i den här boken, med en vampyr i huvudrollen som tröttnat på oxblod och på att vara inlåst i sitt hem av sin överbeskyddande bror (men det är lite oklart om han verkligen är hennes bror) och som därför flyr. Mer händer egentligen inte, och teckningarna må vara charmfulla på ytan men blodigt blir det och lättklätt med, vilket inte precis gör att mina associationer till fransk 60-tal avtar…

Det här är en bok som jag aldrig i livet skulle rekommendera till en slumpmässig läsare; den är alldeles för idiosynkratisk för det. Men för den rätta läsaren, som jag, är en serie som den här med sin starka design och självsäkra färger som dessutom passar perfekt till den fjäderlätt blodiga handlingen, ett fynd. Är Skelly ibland slarvig med anatomi, geometri, läsbarhet? Jupp, absolut. Bryr jag mig det minsta om det när jag läser My Pretty Vampire? Ha!

Sol och vampyrer är en eldfängd mix

Orbital: Nu på svenska

Ah, très nice; serien Orbital som jag hittills läst i engelsk översättning från franskan finns nu också utgiven på svenska i och med Orbital 1 – Närkontakt, en bok innehåller de första två originalalbumen i en trevlig samling. Och det är mycket rimligt att samla ihop de två för tillsammans bildar de två en längre historia där det skulle känts rumphugget att bara läsa den första halvan.

Så varför är jag glad över den svenska utgåvan? Först och främst såklart för att Orbital är en bra serie, men ännu mer för att den är en science fiction-serie av ett slag jag gillar: Ingen nära framtid utan istället en space opera-setting med en galaktisk konfederation där Jorden nyligen blivit en både delvis motvillig och delvis ovälkommen medlem. Jag föredrar helt enkelt science fiction som inte är alltför Jordnära 😉

I Orbital bjuds vi på två huvudpersoner som är agenter i IDB, en diplomatisk organisation vars uppgift är att främja freden i konfederationen. Här i deras första äventyr kommer Jordens historia att spela en stor roll: De måste hantera en samling ex-soldater från Jorden som efter att Jordens arméer av konfederationen stoppats från att genomföra ett folkmord (därav det ovälkomna mottagandet av Jorden i konfederationen) illegalt slagit sig ner på en gruvmåne. Nu vill släktet som egentligen äger månen själv ta över gruvdriften, men soldaterna vägrar lämna det som de ser som sitt hem. Med det dåliga ryktet som jordborna har finns det också gott om varelser som inte har någonting emot att de förs bort med våld, och ex-soldaterna tycker ungefär samma sak fastän för dem är våldets syfte att de ska kunna stanna…

Orbital – Närkontakt är en flyhänt berättad actionhistoria med en smart intrig som både ger en bra introduktion av det galaktiska samhället och Jordens ställning däri, och som dessutom med de multipla parterna i konflikten (IDB, ex-soldaterna, de ”rättmätiga” ägarna av månen, de som avskyr jordbor) ser till att det inte blir en enkel gott mot ont-berättelse av det hela. Däremot saknar jag lite grann fantastiska inslag; med tanke på att vi har en hel galax som bakgrund och de oändliga möjligheter som det erbjuder är intrigen ändå i grunden någonting som nästan lika gärna kunnat utspelas på Jorden i nutid.

Politik

Men jag kan förstå att Runberg och tecknaren Serge Pellé kanske ville ta det lite lugnt med mer udda inslag så här i början, för faktum är att i de följande albumen (som jag såklart hoppas också kommer på svenska) tar sådana saker betydligt mer plats. Här, i början, får jag nöja mig med att det åtminstone finns en del utomjordiska varelser som Pellé skildrar fantasieggande, även om de flesta ser mycket humanoida ut, men hans teckningar får mycket roligare saker att illustrera framöver.

Orbital – Närkontakt är en bra men inte omistlig serie och definitivt läsvärd för de som uppskattar action i en science fiction-miljö, och framtida album är ännu bättre. Och för den som vill läsa mer om dem redan nu så har jag alltså redan skrivit om dem (och om de första) här på bloggen, närmare bestämt om album 1&2, 3&4, och 5&6.

Action; stilvullerna är mina favoritvarelser i den här boken

PS. Kan inte låta bli att lägga till några ord om en annan serie som är svår att inte nämna i samma andetag som Orbital: Den tack vare filmatiseringen lika aktuella men betydligt äldre franska serien Linda och Valentin. Det finns många likheter, med två agenter som verkar i ett svindlande stort universum på uppdrag av en större organisation, och åtminstone som det ser ut en man och en kvinna som delar huvudrollen (huruvida Orbitals ”kvinnliga” huvudperson är en kvinna är medvetet oklart).

Men skenet bedrar en smula för stämningen i serierna är väldigt olika: Linda och Valentin är en serie som ibland är ren science fiction (som i albumet Den falska världen), ibland rent politisk (Härskarens fåglar), och ibland bara en uppslupen komisk underhållning (Vårdagjämningens hjältar) men Orbital är till 100% inriktad på action i rymden. Visst finns det små inslag av politik men det är mer av politik som ett spänningshöjande inslag snarare än Linda och Valentins mer propaganda-artande politiska album.

Kort sagt är Orbital en mycket mer fokuserad serie och en som nog är mycket lättare och på många sätt enklare att förstå sig på än den spretiga och ibland rejält utflippade äldre kollegan, och författaren Sylvain Runberg slarvar inte alls på samma sätt som Pierre Christin gör lite väl ofta :-) Men med det sagt är jag själv ändå mer svag för Linda och Valentin som känns mer personlig, vilket kanske inte är så konstigt eftersom det är den serie som båda serieskaparna intimt förknippas med, medan Runberg skriver mängder av serier varav Orbital bara är en.

Nog om Linda och Valentin; jag ville bara nämna den eftersom jag misstänker att nog alla som läst den nog kommer att tänka på den när de läser Orbital, trots att likheterna egentligen är väldigt ytliga.

PPS. För de som läste de engelska böckerna och undrar vad utomjordingarna som där kallades ”Jävlods” heter på svenska så blev det ”xavloder”. Jag är nyfiken på vad det franska originalet hade men med tanke på Runbergs svenska anknytning så var det nog ”Jävlod” där med, och på svenska hade säkert ”jävloder” låtit lite väl negativt :-)

Wika och de svarta feerna

Det är dags för några ord om den andra delen i serien om älvan Wika, Wika och de svarta feerna (jag vill gärna skriva féerna men måste nog acceptera att tji é är mest korrekt svenska…). Det förra albumet. Wika och Oberons raseri, slutade med att Wika på flykt från Oberons vargbarn mötte just trion med svarta feer, och nu får vi lära oss mer om vilka de är. Plus att bakgrundshistorien för de inblandade, med Wika och Oberon som de viktigaste spelarna, fylls i; i det förra albumet var det rätt oklart varför Oberon gjorde det han gjorde, men nu får vi se att det finns en tanke bakom.

Fast ärligt talat spelar plotten inte så stor roll eftersom det är teckningarna som solklart har den reella huvudrollen. Poängen med en serie som Wika är att det ska ges chansen till storslagna poser och imponerande miljöer, inte att en subtil historia ska berättas på ett smart sätt. Och på den fronten levererar Ledroit: Det är ståtliga sidor, albumet igenom, inklusive extramaterialet i slutet.

Men som jag skrev när jag recenserade den första delen saknar jag ett manus som engagerar; här är det ont om den varan och även när personernas känslor är starka visar de det genom att med hög(travande) röst deklamera det för alla omkring dem, som vore de på en halvdan teaterscen. Det finns små ljusglimtar som jag gärna skulle sett mera av; när Days manus ibland blir lite vardagligt småfånigt är det kul hur det bryter mot den högtidliga stämningen och de lika högtidliga teckningarna, och Ledroits teckningar fungerar också bra, i några av de små bilderna på Wikas träning under de svarta feerna (de två bilderna bildar ett uppslag tillsammans men det blir lite svårt att se detaljerna så jag har delat upp det, men hela uppslaget i all dess prakt finns att beskåda här):

Så ja, Wika är definitivt inte min kopp te, men jag skulle ändå vilja vara vänligare mot den än jag var förra gången. Att kritisera Wika för att handlingen är menlös och fylld av klichéer är att missa varför serien finns till: Wika är en serie som är vad jag skulle säga är vänd bak och fram, en serie där orden är till för att illustrera teckningarna istället för tvärtom, och jag tror det är därför jag personligen tycker den inte fungerar som en serie. Däremot kan den säkert fungera alldeles förträffligt för de som är ute efter någonting en gnutta annorlunda.

PS. Det tar tid att göra serier ibland, och i synnerhet om man har en tecknare som gillar att svulla på med effekter och mängder av krusiduller. Så att det tog mer än 2 år för Olivier Ledroit att teckna det andra albumet om älvan Wika, för jag gissar att det tar längre tid för honom att teckna än det tar för Thomas Day att skriva manus, är inte så förvånande. I Sverige har det varit lite kortare mellan albumen men nu ligger den svenska utgivningen tätt inpå den franska så det kan nog dröja innan nästa syns till- Så tills dess får fansen nöja sig med att studera detaljerna i Ledroits illustrationer, men det kan i och för sig ta sin lilla tid 😉 DS.

DK III – The Master Race

Från DK III, omslag till en av de vanliga tidningarna, tecknat av Miller & Alex Sinclair

För att vara en uppföljare till en av alla tiders mest hyllade amerikanska serier har det varit märkvärdigt tyst om DK III – The Master Race, fortsättningen på Frank Millers banbrytande The Dark Knight Returns. Eller, det skulle varit märkvärdigt om det inte vore för det som hänt under åren efter att TKDR publicerades… Först och främst är det ju inte den första fortsättningen; som namnet antyder är det den tredje delen, och när den andra delen, The Dark Knight Strikes Again, kom ut i början på 2000-talet fick den mycket hård kritik. Det, tillsammans med det faktum att Frank Miller politiskt hamnat (väldigt mycket) vilse i uttalanden och i serier som Holy Terror gjorde att så gott som ingen hade några förväntningar på DK III.

Det kan jag förstå, och när jag läst den första tidningen (av totalt nio) var jag också relativt skeptisk. Det var svårt att säga hur tidningen skulle utveckla sig, framförallt eftersom manuset officiellt var ett samarbete mellan Frank Miller och Brian Azzarello men enligt ryktena stod Miller bara för den övergripande handlingen medan Azzarello ansvarade för det faktiska manuset, och hans serier brukar ta god tid på sig att få grepp om. Men nu har jag läst klart serien, inklusive den fristående Dark Knight Returns – The Last Crusade som berättar förhistorien till TDKR och varför Batman hängde upp kappan i första läget, och kan uttala mig lite säkrare om resultatet :-)

Från The Dark Knight Returns – The Last Crusade, med eleganta teckningar av John Romita Jr; en obehaglig men skicklige berättad historia som känns som 100% Azzarello

Först och främst vill jag säga att serien är en betydligt mer sansad sak än TDKSA, med en historia som förutom att den utspelar sig i ”framtiden” skulle kunnat ingå i vilken Batman-tidning som helst. Den ”Master Race” som åsyftas i rubriken är kryptonier, närmare bestämt en kult från flaskstaden Kandor som vet med sig att de är ödesbestämda att härska över Jorden. Superman själv har dragit sig tillbaka från världen, men hans och Wonder Womans dotter Lara lockas av deras budskap, halv-kryptonier som hon är och osäker på var hon egentligen hör hemma med en far från Krypton, en mor som är en amazon, och levande bland de henne fysiskt underlägsna jordmänniskorna.

Det finns mycket lite av det udda i de två tidigare serierna här, och Azzarello är ovanligt okomplicerad för att vara honom, så kanske hade Miller åtminstone den påverkan på honom. Historien håller ihop väl, alla karaktärer som dyker upp får sin egen arc med både början och slut, och Batman själv är äldre och knarrigare än någonsin. Allt som allt ett klart godkänt hantverk som jag säkert kommer läsa om igen en dag.

Från DK III, huvudtidningen, med kompetenta men rätt opersonliga teckningar av Andy Kubert & Klaus Janson

Men samtidigt är serien en gnutta tråkig. Visst var TDKSA en total röra, ett anarkistiskt kaos där påståenden slängdes ut för att genast glömmas bort igen, och där olika trådar i handlingen slumpmässigt dök upp och försvann. Men den (liksom TDKR) hade iallafall en energi som var smittsam, och superhjältarna framstod verkligen som fantastiska och förunderliga varelser som man kunde förstå varför hela mänskligheten bryr sig om dem. I DK III är vi tillbaka i den gråa skitiga världen, där det bara då och då glimtar till av förundran över att varelser som Superman finns till.

Det är givetvis Azzarellos ande som vilar tung över serien eftersom han alltid föredragit det jordnära och skitiga, även när det gäller superhjältar. Och det kan passa bra till vissa karaktärer, däribland Batman som ofta haft den rollen i DCs universum. Men själv föredrar jag det mer spektakulära, och faktum är att jag starkt misstänker att detsamma gäller Frank Miller. Att läsa alla tre serierna på raken (vilket jag gjorde i samband med att sista numret av DK III kom ut) gör det tydligt att även om titelkaraktären är Batman så är det här minst lika mycket en svit om Superman, och Batmans roll har blivit mindre och mindre för att här, i DK III, sluta som en biroll i en serie där huvudpersonerna är Superman och hans dotter Lara.

Konflikten mellan den kontrollerade men grådaskiga berättelsen och den mer spektakulära märks också i de fysiska tidningarna. Alla nio nummer består av två tidningar: En i vanlig storlek med 32 sidor, och en inhäftad i litet format med 16 sidor. De utspelas ibland parallellt, ibland så att den mindre tar vid där den större slutar, men tonen i de två är mycket olika. Den stora tidningen känns som om den är Azzarellos, med en fokuserad historia med en tydlig plan, och med teckningar av Andy Kubert (tuschad av Klaus Janson) som även de är tydliga, propra men en smula trista. Den lilla däremot är betydligt mer Millersk, med ofta vildsintare (och mer orealistisk) handling och teckningar av diverse team, men oftast det återförenade ursprungliga teamet frånTDKR: Miller tuschad av Janson.

Från DK III, minitidningen, med roligare teckningar av Miller & Janson

Jag märkte när jag läste att jag hela tiden såg fram mot den lilla tidningen för att se vad som skulle hända i den eftersom den är så mycket mer överraskande och oförutsägbar, medan den stora var mer av en transportsträcka. Men jag är säker på att det finns de med en annan smak som skulle säga precis tvärtom, och det har jag full förståelse för; jag är nog en av de få som genuint tycker om TDKSA, trots alla dess brister, och de är många! Hur den samlade utgåvan kommer se ut blir spännande att se, för jag tycker nog att den lilla tidningens teckningar dessutom ser ut att vara anpassade för det mindre formatet så om man bara blåser upp dem kanske det kommer se lite udda ut. Plus att uppdelningen i två tidningar också gjorde min läsning annorlunda; att först avsluta den stora för att sedan övergå till den mindre gjorde att min läsrytm påverkades, på ett väldigt trevligt sätt, och alltid avslutande med den både till innehåll och format mer anarkistiska lilla tidningen  :-)

Slutresultatet är en serie som lider av viss schizofreni för även om som sagt ryktet säger att Azzerello är den som ligger bakom det mesta i serien och det definitivt verkar troligt med tanke på resultatet finns det tydliga spår av Miller som rycker och drar i handlingen, framförallt i de mer utflippade delarna i den lilla tidningen. Så helgjuten är serien verkligen inte men den är intressant och läsvärd. Och om någon är orolig för att Millers tveksamma politiska åsikter ska dyka upp så är det lugnt; trots en titel som låter som om den skulle kunna snubbla in på känsliga områden och en handling där religion spelar stor roll hålls balansen utan stora övertramp.

Från DK III, omslag till en av minitidningarna, tecknat av Miller & Alex Sinclair

Sist några ord om Millers teckningar, som alltså finns att beskåda i många av de mindre tidningarna. Mycket av det han tecknat de senaste åren har sett riktigt illa ut. Personligen finns det någonting i hans teckningar som tilltalar mig, men jag måste ändå säga att de flesta sidorna i TDKSA såg hemska ut. Men sen ramlade jag över ett blogginlägg från James Harvey, en serietecknare som också jobbar som färgläggare, och det blev tydligare vad som var problemet: Färgen.

Millers stil har blivit mer expressionistisk och mindre realistisk under en lång tid, men tyvärr har hans färgläggare inte anpassat sig och istället använt färger på det realistiska sätt (dvs med toner för att få fram en tredimensionell känsla, osv) som de flesta nutida superhjälteserier använder sig av. Men det passar inte alls till Miller, och Harvey har gjort några egna versioner av Millers teckningar både från TDKSA och från DK III som finns att beskåda här och här. Det går säkert att göra ännu bättre färgläggningar men IMHO ser redan de här extremt mycket bättre ut än de som faktiskt använts, och de visar också att även den sena Millers teckningar är riktigt bra när de får rätt behandling.

Från The Dark Knight Strikes Again, med teckningar av Frank Miller och alternativ färgläggning av James Harvey

Här, i DK III, ser han mestadels okej ut; definitivt bättre än i TDKSA trots den opassande färgläggningen, och det kan vi tacka Klaus Janson för som med sin tuschning drar ner på Millers expressionistiska approach till saker som anatomi 😉