Kapten Stofil – Dåligt är det nya bra

Ser man på, det blev en till samlingsvolym med Kapten Stofil, Joakim Lindengrens förkämpe för alla de som anser att allt nytt som tillkommit efter sisådär 1960 är fjanterier och nymodigheter som passar bäst på soptippen. Kapten Stofil – Dåligt är det nya bra samlar ihop de sista Stofil-serierna från kaptenens egen tidning som lades ner för snart ett decennium sedan, tillsammans med diverse kortare serier som huvudsakligen hämtats från tidningen Riksettan, en numera även den nedlagd tidskrift som handlade om ”Bilismens guldålder”, dvs en mycket passande hemvist för kaptenen :-)

Så här några år sedan jag senast läste serierna är det trevligt att se dem igen, men jag styrks i min gamla åsikt att Kapten Stofil är en fantastisk idé till en serie, men en idé som ganska snabbt blir uttjatad. Det är kul att se en kverulerande man som hela tiden klagar på hur allt var bättre förr och som utan att bekymra sig om konsekvenserna fortsätter att uppföra sig som om ingenting förändrats på 50 år, men i en tjock samling som den här blir det lite enformigt efter ett tag, så jag rekommenderar att man läser den här boken i omgångar.

Från Riksettan

Och sen har vi det där som jag skrev i samband med att sista numret av Kapten Stofil-tidningen kom ut: Jag tycker att Lindengrens teckningsstil när han tecknar i sin vad jag skulle kalla ”gamla” stil, med mycket tusch, stora svarta partier, och en vad skulle säga slafsig känsla är underbart rolig att se på och att läsa, medan den sobra gråtonade stilen som är den dominerande i Kapten Stofil-serierna (den andra använder han bara när kaptenens alter ego är i bild) är snitsigt gjord och mycket passande för den gamla reaktionären, men den är inte alls lika kul att se.

Men jag ska också erkänna att det finns bra saker här. De korta ensideshistorierna från Riksettan hinner aldrig bli tjatiga, de parodierande inslagen som kan komma från de mest oväntade håll och kanter är uppfriskande, omslagsmålningarna till tidningarna som finns med här är både roliga och snyggt gjorda, och framförallt serien Kapten Stofil säljer ut…, en serie som först publicerades i Kapten Stofil 38 (kalenderbitare, errata-rapport: flera av serierna publicerades i helt andra nummer av tidningen än vad som står i samlingen) och som jag skrev uppskattande om då, men som jag när jag läste om den nu gillade ännu bättre. Ett sant mästerverk, men så handlar den också om serien Kapten Stofil istället för att var en serie med Kapten Stofil 😉

Ok, jag är lite för hård mot Kapten Stofil. Han är underhållande och jag köpte själv alla nummer av hans tidning, och jag kan absolut rekommendera den här samlingen för den är småcharmig och Kapten Stofil är ändå en unik seriefigur väl värd sina egna böcker. Men, för att uttrycka min kritik på ett sätt som kanske kaptenen själv skulle uppskatta: Jag tycker Lindengren var bättre när han skrev om bastuspecialiser, krystmarodörer och Esso-mackar, innan han började med sådana här nymodigheter som gammalmodiga gubbar.

Från avskedsserien, om Kapten Stofil-tidningens historia

Kan köpas hos bl.a.:

 

The Full-Time Wife Escapist

Dags för en knölig, bitvis frustrerande, bitvis tankeväckande serie: The Full-Time Wife Escapistav Tsunami Umino, en josei-serie som jag inte kommer kunna låta bli att jämföra med den utmärkta Tokyo Tarareba Girlssom jag skrev om för någon månad sedan. Samma förlag (Kodansha), samma renskalade teckningsstil (men TF-TWEär ännu enklare och definitivt stelare), och samma förmåga att få mig att brottas med innehållet :-)

En snabb innehållsdeklaration: Mikuri har en bra universitetsutbildning men har svårt att hitta ett jobb, och som en temporär lösning börjar hon städa hemma hos Tsuzaki, en kontorsarbetare. Men när Mikuris föräldrar bestämmer sig för att flytta riskerar hon att stå utan bostad och föreslår halvt på skämt, halvt på allvar att hon och Tsuzaki ska låtsas gifta sig, dvs hon flyttar in hos honom och betalar för bostaden med städning och matlagning, men till andra ska de säga att de är gifta för att undvika jobbiga frågor. Han blir förvånad men accepterar, och efter hand börjar känslor spira hos de både…

Ärligt talat hade jag inga stora förhoppningar när jag började läsa eftersom det lät som om det var en i mängden av romantik-serier med en handling utan större originalitet. Men lyckligtvis hade jag helt fel för TF-TWE är mycket säregen, åtminstone för min del; det kan ju finnas mängder av japanska serier som påminner om den som jag bara inte fått chansen att läsa förut.

Det säregna består i Mikuri och Tsuzakis personligheter, och hur de resonerar kring sitt förhållande, giftermål, och hur man organiserar sitt liv för att balansera fritid och jobb. När Mikuri inser att hon gärna skulle komma lite närmare Tsuzaki föreslår hon att de ska dejta, varpå de diskuterar vad det betyder att vara tillsammans och hur de ska lösa det ekonomiskt. Exempel på ämnen som dyker upp i diskussionen:

  • Tsuzaki påpekar att det kanske vore oprofessionellt om hon dejtar sin arbetsgivare, varpå de kommer fram till att det är ok så länge de strikt skiljer på arbetstid (dvs när hon utför det avlönade hemarbetet) och fritid.
  • På en fråga om vad som skiljer dejting från vänskap säger Mikuri att det är det fysiska inslaget, och efter en kort inslag av panik från Tsuzakis sida säger hon att hon inte avser ”…between the sheets…”, utan mer en kram eller en klapp på huvudet om man är ledsen. ”Isn’t that kind of nice?” säger hon, efter en inre monolog om att det gäller att få honom att se på det hela som en uppgift att utföra för att han inte ska bli skrämd. Som den utbildade psykolog hon är ser hon det som att hon närmar sig problemet med en psykodramatisk infallsvinkel.

När de till slut kommer överens om att försöka har de diskuterat sig fram till en mängd regler, där min favorit nog är denna: Den andra och fjärde fredagen varje vecka ska en kram utföras, och att det blir just de dagarna är för att samma dagar måste de bära ut soporna till återvinningscentralen så de är lätta att komma ihåg. Så, aktion!

The Full-Time Wife Escapist v05 (2017) (Digital) (danke-Empire)

Mikuri har ett oerhört starkt driv att försörja sig själv och att inte vara beroende ekonomiskt av någon annan. När Tsuzaki till slut föreslår att de ska gifta sig på riktigt blir hon närmast chockad och upprörd eftersom hon ser det som att hon då i fortsättningen skulle göra samma jobb (dvs vara en hemmafru med ansvar för städning, matlagning, tvätt osv) men utan att få betalt. Så de kommer överens om att fortsätta behandla förhållandet på ett affärsmässigt sätt, med regler om vad man gör för den andra och vad man får i utbyte, med mera.

Tsuzaki å sin sida tycker inte om komplikationen av att bo tillsammans med någon annan, även om det finns ekonomiska och (motvilligt erkända) känslomässiga fördelar. Han har också svårt för att förstå varför Mikuri skulle vara intresserad, och brottas med sin instinkt att fly och/eller säga upp Mikuri så att han inte ska bli sårad:

The Full-Time Wife Escapist v08 (2017) (Digital) (danke-Empire)

The Full-Time Wife Escapist får en starkt läsrekommendation av mig; liksom Tokyo Tarareba Girlsär det en fascinerande studie i hur man på olika sätt kan leva sitt liv som inbjuder till att man som läsare (dvs jag) får lust att prata om serien och med seriens huvudpersoner om de val de gör. Och då har jag inte ens nämnt andra saker som gör serien bra, som Tsuzakis arbetskamrat Kazami som inte är intresserad av giftermål, eller Mikuris barnlösa moster Yuri som satsat på karriären (utan att ångra sig), och de val de gör/gjort i sina liv.

Som avslutning, några sidor där Mikuri och Tsuzaki har ett av sina månatliga uppföljningsmöten för att diskutera relationen. Mötet fortsätter några sidor till, men jag tycker de här ger en bra försmak av The Full-Time Wife Escapists alldeles egna stämning, med den pragmatiska approachen till en liv tillsammans och de stela teckningarna som perfekt understryker hur känslorna (och de fins många och starka i den här serien) alltid underordnas tankarna, åtminstone när det gäller Mikuri och Tsuzaki :-)

The Full-Time Wife Escapist v09 (2018) (Digital) (danke-Empire)The Full-Time Wife Escapist v09 (2018) (Digital) (danke-Empire)The Full-Time Wife Escapist v09 (2018) (Digital) (danke-Empire)The Full-Time Wife Escapist v09 (2018) (Digital) (danke-Empire)

Kan köpas hos bl.a.:

 

Gott och blandat 8: Catching up…

…med en del serier jag redan skrivit om förut. Så inga avslutade serier idag utan bara sådana som fortfarande kommer ut, och som förtjänar en lägesrapport :-)

Saga av Brian K. Vaughan (manus) och Fiona Staples (teckningar)

En stor nackdel med att köpa en serie som den här i de lite lyxigare inbundna utgåvorna är att det blir så långt mellan volymerna. Tre år var det mellan de första två, så den tredje kommer nog vilket år som helst nu. Men det är klart, om man är så långsam som jag med att läsa dem (jag har haft tvåan liggande i mer än ett år innan jag nu läst den) så gör det inte så mycket. Kanske.

Hur som helst, den här underhållande pikaresken fortsätter att vara full av underliga varelser, alla förnämligt illustrerade av Staples som nog är det stora dragplåstret här. Jag menar, när man till och med klarar av att ge personlighet hos personer vars huvuden består av tv-apparater kan man känna sig stolt! Vaughans manus är bra, inte tu tal om annat, men han har alltid haft ett lite torrt/kontrollerat drag i sina serier, oavsett hur fantasifull handlingen är, och jag kan inte låta bli att fantisera om en serie där Staples själv stod för manus :-)

Saga - King Robot

Historien i sig fortsätter att följa Alana och Markos dotter Hazels uppväxt, och alla de som dras in i hennes historia. I början var jag orolig för att serien aldrig skulle komma framåt, med tanke på hur många sidor som spenderades på en ganska kort tid i Hazels unga liv, men i senare nummer drar sig inte Vaughan & Staples för att hoppa framåt några år när inte mycket spektakulärt händer. Så det finns nog goda chanser att serien avslutas någon gång.

Sex Criminals av Matt Fraction (manus) och Chip Zdarsky (teckningar)

Suzie & Jon fortsätter att älska sig fram genom en värld där det visar sig att de inte är ensamma om att få udda superkrafter när de får orgasm. I den senaste samlingen (och ja, jag håller mig till de inbjudna utgåvorna här med så jag har först nu läst nummer 11-20 i och med att den andra sådana kommit ut) träffar de bland annat på Mr Douglas, vars utlösning manifesterar sig som hentai-klichéer, och en del annat smått och gott (?).

Sex Criminals - hentai3

Ju mer jag läser av Sex Criminals, desto tydligare blir det att serien så gott som helt är ett tillfälle för Fraction & Zdarsky att släppa lös de allra uslaste/roligaste skämt de kan som har med sex att göra, och att handlingen i övrigt mest finns till för att ha någonstans att placera skämten. De allvarligare delarna, som Jons psykiska problem, han och Suzies relationsproblem, och Kegelfaces ”sexpolis”, är om jag ska vara ärlig de svagaste inslagen i serien. Fraction & Zdarsky är för skickliga för att jag ska tycka att det är tråkigt att läsa de seriösare sidorna, men det är när det är skämtdags som de verkligen briljerar, som med de underbara omslagen till de två inbundna volymerna. Helt seriöst, om man skaffar den första inbundna omslagen och inte tar sig en titt på vad som finns under omslaget så har man missat något av det bästa med boken :-)

Snotgirl av Bryan Lee O’Malley (manus) och Leslie Hung (teckningar)

Hm, alltid lika trist att avsluta med det svagaste kortet men så blir det idag. För när jag först skrev om serien sa jag att den var försiktigt lovande, med tanke på att O’Malleys andra serier varit så bra, även om de första fem numren av Snotgirl inte var helt klockrena.

Nu har antalet nummer dubblerats, och tyvärr kvarstår svagheterna. Efter två år är det fortfarande nästan helt omöjligt att förstå vad serien handlar om eller vart den är på väg. Lottie Person (Snotgirl) är ofta konfys över vad som pågår och vad som är verkligt, och jag som läsare känner likadant; att läsa Snotgirl känns som att befinna sig i en feberdröm där logiken är oklar och tankarna inbäddade som i bomull. På läsarsidorna skämtar O’Malley och Hung om hur obegriplig serien är och de sidorna är de bästa med serien, men inte blir någonting begripligare av det.

Att vara mystisk och bara antyda hemligheter är en ofta använd och effektiv aptitretare, men efter så här lång tid har min aptit nästan helt försvunnit. Och jag börjar dessutom irritera mig rätt rejält på skildringen av modebloggerskorna i serien. Om jag hade större tilltro än jag har nu om att det kommer finnas en poäng i deras ytlighet och ärligt talat obegripliga förkärlek för att umgås med personer som är egocentrerade, elaka och dryga vore det en annan sak, men nu känns det mer som en nidbild av de här människorna. Och jag tror inte det är meningen att jag ska tycka illa om huvudpersonen men det är svårt att låta bli.

Snotgirl - hotell

Jag kanske ger serien en chans till när det kommit fler nummer, men bara om jag råkar ramla över dem någonstans för mer är den inte värd.

Kan köpas hos bl.a.:

 

Lukas – 25 år mellan stad och land

Det är alldeles för länge sedan jag läste några nya serier av Mats Källblad, mannen bakom fantastiska serier som Vimmelgrind, men nu har hans serie Lukassom tidigare publicerats i diverse tidningar under åren samlats ihop och getts ut av förlaget Cobolt. Så hurra för det, framförallt för en som mig som gillar Källblad men inte läst en enda sida av serien förut :-)

För de som liksom jag inte stött på Lukastidigare är huvudpersonen (med namnet Lukas, föga förvånande 😉 ) en glad typ som älskar rock’n’roll, sin katt Fritiof, livet på landet och livet i stan. Vad han försörjer sig på har jag inte en aning om, om inte gatumusicerandet ger mer intäkter än vad det verkar som i albumet…

Att oroa sig för morgondagen är ingenting som Lukas bekymrar sig om; ur hand i mun fungerar fint för honom. I grunden är han en leva och låt leva-bohem men när det blir alltför upprörande kryper rebellen i honom fram. Som när han blir upprörd över att en gammal urskog huggits ner och han tillsammans med vännen Polly försöker få tidningen att skriva om det, eller när han och Polly hjälper Lukas kusinbarn Mary med hennes sexistiska sommarjobbskollegor.

Det som jag gillar så mycket hos Källblad är stämningen och karaktärerna. Få om någon annan svensk serieskapare skildrar de människor som dyker upp i Källblads serier, och ingen gör serier där klassamhället hela tiden är så närvarande men utan att det blir tungrott politiskt. Han är en extremt skicklig skildrare av människor och samhälle, men utan behov av att pracka på andra några politiska åsikter; slutsatser får man dra själv som läsare.

Det senare går också igen när det gäller människorna i serien som även om de har starka åsikter om någonting inte bekymrar sig nämnvärt över att övertala andra att tycka likadant. Så länge man uppträder sjysst mot andra så ska man lämnas ifred, typ. Med en viss brasklapp vad gäller redan nämnda Polly som onekligen har en tendens till att ta till nävarna när det går för långt:

De tidigaste sidorna av serien (dvs de som är med i boken; enligt Källblads förord var de allra första sidorna så dåliga att de utelämnats här) är enklare, både vad gäller teckningar och manus. Roliga, javisst, men de saknar den där underliggande känslan av realism, av att det här verkligen utspelas där det finns ett helt samhälle runt handlingen, som hans bästa serier har. Så för min del blir boken bättre och bättre, och att personer som Polly dyker upp gör också sitt till; de bästa serierna är de där Polly och Lukas pratar och gör saker tillsammans. Hon får rollen av att vara den lite kantigare och knepigare karaktären jämfört med Lukas enklare roll, och det är henne jag allra helst vill läsa mer om på det där typiska sättet när en ursprungligen bifigur visar sig vara intressantare än huvudpersonen, där Tintin/Haddock nog är det mest kända exemplet i serievärlden.

Och det finns andra bifigurer som jag också vill läsa mer om, som kusinbarnet Mary som bara är med i en enda kort episod à två sidor. Vad hände med henne sen? Vart tog hon vägen? Hon är en klockren Källblad-karaktär, och jag vill läsa mer om henne!

Att boken blir bättre allteftersom gäller också teckningarna, där stilen drar mer och mer mot en lite ruffigare stil som den härovan. Symptomatiskt nog är den i mitt tycke allra bästa illustrationen den som pryder albumets insidor, med Lukas, Polly och Ruts rockband. En suverän teckning i all sin enkelhet:

Lukas – 25 år mellan stad och landär en bok jag tycker väldigt bra om, men så är jag också ett stort fan av Källblad. Lika bra som Vimmelgrind eller Lång väg tillbakaär den inte; eftersom Lukasprimärt är en skämtserie bestående av kortare episoder saknas den sävliga stämningen från den förra och det större allvaret i den senare. Som bäst är Lukasi de senare historierna, och framförallt när Källblad får några fler sidor på sig så att hans underfundiga ton hinner etablera sig. Men även en inte perfekt Källblad är ändå en Källblad! Om nu bara den där sedan länge utlovade Vimmelgrind 4kunde dyka upp… :-)

Kan köpas hos bl.a.:

Frank Miller revisited: 300

300 - march

Första sidan sätter tonen

Mer eller mindre av en slump plockade jag fram Frank Millers serie 300häromdagen; jag tror inte jag har läst om den sen den kom ut i slutet av 90-talet, så det lilla jag kom ihåg från serien var rätt hopblandat med det jag kom ihåg från filmatiseringen: Hårdföra nästan nakna manliga krigare som är tuffare än du tuffa, och alltid beredda med en cool replik. Av handlingen i övrigt kom jag inte ihåg mycket.

Och det är inte så konstigt för det finns ingen handling; serien består verkligen bara av tuffa män som säger tuffa saker till andra tuffa män. Följt av en oherrans massa strider. såklart. Så för den som läser för handlingens skull finns inte mycket att hämta här eftersom det är en serie som endast finns till för stämningens skull.

300är en bagatell, men en ganska underhållande sådan. Frank Miller är väldigt tydlig på brevsidorna att serien är mycket påverkad av att han som liten såg filmen The 300 Spartans och att han ville berätta samma historia själv, och jag tror att det är ungefär så man ska nalkas serien: Den är en hommage från Frank Miller till den upplevelse han hade när han som ett barn såg filmen och det han fastnade för då. Allting ovidkommande som inte har direkt beröring med striden är utelämnat, som jag anar också är fallet med Millers barndomsminne av filmen.

Som serie fungerar det som sagt inte alls illa. Att läsa hela serien går fort, på sin höjd en halvtimme, och på den korta tiden hinner jag inte bli uttråkad av bristen på subtilitet. Millers nervösa teckningar och Lynn Varleys nedtonade färgläggning förstärker känslan av undergång. Kanske saknas lite av Millers vanliga flyt i berättandet eftersom sidorna ofta känns mer som posters än seriesidor, men det är iofs intressant att se när Miller går in för att teckna mer kontrollerat, för att frammana en känsla av hur disciplinerade Leonidas krigare är. Jag kan inte komma ifrån att se likheterna mellan Miller själv, vars serier alltid slitits mellan kontroll och anarki och som fungerat bäst när det rått balans, och Leonidas armé vars framgång grundas av den totala disciplinen men där de råa primitiva känslorna hela tiden bubblar under ytan och bara släpps fram när det är gynnsamt i striden.

300 - discipline

Disciplin

Summa summarum en något bättre serie än jag mindes den som. Mitt minne hade solkats av filmatiseringen som är alldeles för lång där jag efter att i början ha tyckt om den extrema stiliseringen snabbt tröttnade. Regissören Zack Snyder är också fruktansvärt usel på allt som ens luktar subtilitet, så när han försöker lägga till mer sidointriger (antagligen för att fylla ut tiden) blir det bara pannkaka. Så försök att glömma filmen när du läser serien; visserligen har filmens utseende stora likheter med serien och många repliker är tagna direkt från den senare, men det som fungerar i en serie man läser snabbt hemma behöver inte fungera lika bra som en långfilm på en storduk.

Sen tänkte jag bara nämna en liten detalj och den handlar om homofobi, någonting som Miller anklagats för flera gånger, också i samband med 300. Tveklöst har Miller en komplicerad inställning till homosexualitet, som att det saknas exempel på homosexuella personer i hans serier som skildras positivt, och att han definitivt kan använda ord som ”gay” som en förolämpning. Men det intressanta med Miller är hur han ofta framstår som kluven och som att han själv kämpar med motstridiga känslor, som hans inställning till vigilantism där serier som Daredevil191 (den där Daredevil spelar rysk roulette med Bullseye) står i skarp kontrast med inslag i exempelvis The Dark Knight Returns. När det gäller homofobin kan man peka på hans deltagande i AARGH(Artists Against Rampant Government Homophobia) som exempel på när han tveklöst anslutit sig till kampen för homosexuellas rättigheter.

Här i 300märks det tydligast på brevsidorna när han till en skribent som varit missbelåten med hur Leonidas arrogant har sagt om atenarna ”If those boy-lovers could found that kind of nerve…” skriver att självklart fanns det gott om homosexuella bland spartanerna och att Leonidas här är en hycklare: ” ‘Hypocrisy’ is, after all, a word we got from the Greeks.”, och att den som som tror att Miller sympatiserar med allt hans huvudpersoner gör och säger helt missuppfattat vad fiktion innebär.

300 - training

Träning

Kan köpas hos bl.a.: