Aama – You Will Be Glorious, My Daughter

Aama 4 - cover

Det tog sisådär två år men en eloge till förlaget SelfMadeHero; att översätta en serie som Frederik Peeters 4 böcker långa science fiction-serie Aama till engelska är inte precis någonting som händer varje dag. Visst översätts det en hel del serier från det europeiska fastlandet till engelska nuförtiden, men det här är ändå en udda fågel: Den science fiction som översätts är mestadels lite enklare, lite mer äventyrsinriktad än den Aama.

För Aama är långt från serier som exempelvis Linda och Valentin. Inte teckningsmässigt egentligen, den franska traditionen syns tydligt här med, men manuset är betydligt mer åt det mystiks hållet. Om man ska ta en jämförelse med klassisk science fiction-litteratur är Aama den nya vågen, eller Arthur C Clarke när han drar åt mystiken (hans fiction är antingen extremt realistisk inriktad eller med stora inslag av mystik (och jag tycker det senare är hans starka sida)); i filmväg är det Tarkovskijs Solaris som jag omedelbart kommer tänka på.

Och just Solaris jämförde jag serien med redan efter att ha läst första volymen. Den känslan sitter i, men där filmen blir mer och mer oklar om vad som egentligen pågår allteftersom klarnar handlingen desto mer när jag läser de tre följande Aama-volymerna, och efter den avslutande, You Will Be Glorious, My Daughter, har jag full koll på handlingen. Vilket inte innebär att det inte handlar om mystik, bara att det är en mystik som går att förstå, åtminstone ytligt sett (de mer och mer förekommande hallucinatoriska visionerna däremot…).

Hm, okej, nu har jag varit väldigt vag och oklar själv vad gäller serien. Lite mer tydlig info kanske, om vad som händer efter redan recenserade volym 1?

Tja, forskningsgruppen som befunnit sig i ofrivillig exil under de senaste 5 åren har inte varit overksamma. Den planerade stora testen av Aama har redan startats, trots protester från några av forskarna som var oroliga över att man inte visste vad man egentligen höll på med. För att ta reda på hur det gått ger sig Verloc, hans bror, den lilla flickan och några andra iväg på en vandring till testplatsen. Men redan på vägen dit märker man att någonting skett: Den föregivet livlösa planeten kryllar av underliga livsformer, halvt biologiska, halvt elektroniska, och ju närmare man kommer epicentrum desto mer avancerade blir de, och dessutom verkar det som om någonting kan påverka människornas verklighetsuppfattning…

Så en vandring mot mysteriets centrum, mot mörkrets hjärta, med andra ord, ett klassiskt upplägg och väl hanterat av Peeters. Skildringen sker i tre tidsplan samtidigt: Nutid, där Verloc tillsammans med roboten/gorillan Churchill vandra tillbaka från detta okända centrum och medelst sin dagbok försöker återfå minnet av vad som egentligen hände; scener som skildrar vad samma dagbok berättar; återblickar till Verlocs tidigare liv. Plus, som nämnts, visioner som kan ske under vilket som helst av tidsplanen, så det gäller att hålla tungan rätt i munnen för att hänga med.

Aama 4 - Lilja

Teckningsmässigt ser det bra ut, precis som i första volymen, men jag instämmer med mig själv att lika bra som Peeters teckningar i den fantastiska serien Koma är det inte, därtill är figurteckningen lite för platt. Liksom färgsättningen som jag tror skulle mått bra av mer energi, mer vildsinthet, speciellt på de hallucinatoriska sidorna; eftersom färgerna håller sig till samma stil hela tiden känns inte skillnaden mellan den realistiska vandringen och visionerna lika drastisk som jag skulle velat.

Och det är en känsla serien igenom egentligen: Peeters siktar mycket högt, men når inte riktigt målet. Hantverksmässigt är det finfint, och han har en genuin känsla för science fiction, men pricken över i saknas. Eller, för att uttrycka mig med sf-termer: Sense of wonder = här och där, tveklöst, men lite för lite med tanke på seriens karaktär.

Men det är en bra serie, inte tu tal om annat, och en serie av ett ovanligt slag. Science fiction-serier som satsar på det visionära och mystiska brukar (liksom sf-litteratur av samma slag) ofta ha svårt med att få handlingen att hålla ihop, och ärligt talat ignorerar de oftast handlingen helt och hållet; tänk Druillets serier, till exempel. Jag har ändå sedan jag först stötte på några av Clarkes romaner åt det här hållet (japp, nu nämner jag honom igen för det finns saker i Aama som omedelbart leder tankarna till en del av hans produktion, men jag tänker inte säga vad 😉 ) insett att jag gillar mysticism där det också finns en redig tanke, där blandningen av klarhet och oklarhet är själva poängen. Antagligen för att jag själv är synnerligen ointresserad av mysticism i verkliga livet uppskattar jag författare som klarar av att skildra detsamma med ett sinne för logik. Eller hur jag nu ska förklara det :-)

Aama – The Smell of Warm Dust

Aama 1 - Cover

Det engelska förlaget SelfMadeHero verkar gilla schweizaren Frederik Peeters; förut har de gett ut hans Sand Castle och Pachyderme, och nu har ännu en av hans serier översatts: Aama – The Smell of Warm Dust, den första volymen av tre (hittills, inte säker på om den är avsultad i hemlandet). Och eftersom jag gillar honom också så inte mig emot!

Aama är en science fiction-serie (hurra för det, det finns alldeles för få sådana av hög kvalité) där huvudpersonen är Verloc Nim, en man utan framtidsutsikter som fastnat i missbruk efter att han separerat från sin fru och mist umgängesrätten med sin dotter Lilja. Men när han är som längst ner i misären dyker hans bror upp och tar honom med sig på en resa; brodern, Conrad (ja, syftning på Joseph Conrad vars bok Anarkisten också har en huvudperson med namnet Verloc är rätt uppenbar :-) ), jobbar för ett stort företag vars experiment med en ny sorts nanobotar (well, ”picobots” är ordet som används här) som av säkerhetsskäl förlagt på en fjärran planet men all kommunikation med forskarna har upphört.

När Conrad och Verloc anländer visar det sig att någonting har hänt: Professor Woland, projektets ledare, har lämnat de andra för att själv utforska Aamas (namnet på den nya tekniken/ämnet) egenskaper eftersom de andra inte vill göra som hon vill. De som lämnats kvar har å sin sida märkt att någonting konstigt är på gång, med robotar som inte gör som de ska och en allmän paranoia som spridit sig. Och dessutom har plötsligt en liten flicka dykt upp, en vecka innan Verloc och Conrads ankomst, trots att inga andra människor finns på planeten. Flickan visar sig sen dessutom vara en identisk kopia på Verlocs dotter Lilja…

Aama - Woland

Så långt handlingen, men den säger egentligen väldigt lite om vad det är för slags serie: Det skulle kunna vara en teknikinriktad ”hård” sf, en mjuk psykologisk sf, en flummig psykedelisk sf. Den som läst andra serier av Peeters kan nog gissa vad som bjuds: En drömsk, psykologisk och suggestiv sf är vad som bjuds.

Ta bara upplägget: På första sidan möts vi av Verloc liggandes medvetslös på en stenslätt. När han vaknar upp har han glömt allt: Vad som har hänt, var han är, och vem han är. När Churchill, en robot/gorilla som är en medhjälpare till Conrad dyker upp på platsen, får Verloc reda på sitt namn men han får också en dagbok som han själv började skriva när rean påbörjades. Resten av albumet är sedan en kombinerad tillbakablick och nutid, där Verloc läser sin dagbok och samtidigt börjar minnas mer och mer, och dessutom får vi se när han (i dagbokstid) berättar för sin bror Conrad om vad som hänt honom under de år de inte setts. En ask i en ask i en ask… När boken slutar har han ännu inte ”hunnit ikapp” sig själv; jag antar att de resterande böckerna kommer täcka upp de dagar i dagboken som han ännu inte hunnit läsa.

Sen finns det inslag av drömmar och antydningar av att planeten själv bär på någon slags hemlighet som den försöker kommunicera till Verloc. För att inte tala om Aama själv, där det hittills bara antytts om vad det egentligen är och vad det kan göra, där den lilla flickans uppdykande definitivt pekar åt ett håll som påminner om Solaris. Och eftersom Solaris (Tarkovskijs) är en av mina absoluta favoritfilmer så upprepar jag: Inte mig emot!

Peeters teckningar är som alltid bra men kanske inte riktigt lika suveräna som de var i Koma; där fanns det en rundhet i stilen som jag verkligen gillade som saknas här. Kanske beror det på att Koma mer var inriktad på en yngre publik och att den här serien som definitivt har en vuxen målgrupp därför tecknades i en en smula mer realistisk stil. Jag känner mig lite kluven inför resultatet: Jag tror att Koma-stilen inte hade passat här just på skillnaden i tonfall, men å andra sidan såg Koma fantastiskt ut. Det här är inte dåligt utan tvärtom bra, men den där extra gnuttan i teckningarna saknas här tycker jag.

Men det är egentligen småttigt att klaga på att teckningarna inte är fullständigt fantastiska eftersom Aama – The Smell of Warm Dust är en mycket lovande serie. Man ska inte utlova stordåd innan hela serien är klar/har blivit översatt, men innerst inne är jag övertygad om att det här kommer att visa sig vara en riktigt riktigt bra sf-serie, och jag lovar att skriva om resten av böckerna allteftersom de översätts :-)

Aama - Landning