3 april 1938: Alex Raymond upptäcker Prins Valiant

Idag: Komparativ seriekonst, med fokus på bildlayout och framförallt textens placering. Deltagare: Alex Raymonds Jungle Jim vs Hal Fosters Prins Valiant.

Alex Raymond var en mycket skicklig tecknare men det tog ett tag innan han hittade rätt. När jag senast skrev om hans Blixt Gordon påpekade jag hur han i seriens början tecknade människor så att de såg små och rätt ointressanta ut, innan han började släppa loss mer och lät människorna se ut som i det närmaste övermänniskor, och hur mycket det betydde för en serie där manuset var så undermåligt att det som gör den läsvärd är Raymonds suggestiva illustrationer.

Den reflektionen hade jag efter att ha läst förlaget IDWs första samling med serien. När jag nyligen läste den andra slog det mig att det även här inträffade en förändring till det bättre, och att förändringen den här gången var både mer subtil men samtidigt mycket enkel att tidsbestämma: Den 3:e april 1938 gjorde Raymond en fundamental förändring i hur serien såg ut.

Den här gången tänker jag använda Blixt Gordons topper-serie Jungle Jim* som illustration; att jag valt den är helt enkelt för att den är lättare att scanna eftersom Blixt Gordon-episoderna helt enkelt är för stora för min A4-scanner :-)

Först en typisk sida innan förändringen:

Figurteckningen är redan larger than life, precis som jag skrev om förra gången, men samtidigt är rutorna krampaktigt fyllda med innehåll. Textplattorna/bubblorna tar över och ger ett intryck av en rikligt illustrerad text, och åtminstone mina ögon koncenterar sig nästan uteslutande på läsning snarare än att ta in illustrationerna.

Men sen händer någonting med Raymonds teckningar. Redan veckorna innan 3 april blir layouten av framförallt Jungle Jim lite lösare när Raymond varierar layouten mera. Textmassan är dock fortfarande överväldigande.

3 april 1938:

Insikten som Raymond kommit till är att man faktiskt inte behöver ha vare sig en vit bakgrund till texten eller rama in den. Det är fortfarande mycket text men det är ack så mycket mer inbjudande att läsa. Jämför till exempel ruta två här med ruta 1 i det tidigare exemplet. Här känns det som om det finns mycket luft runt Jim och Lil, medan de tre männen i det andra fallet nästan kvävs under tyngden av textbubblorna som hänger ovanför dem. Att förändringen är ett medvetet val framgår också av att Blixt Gordon samma dag också byter till det nya sättet att inkorporera text.

Det är lite lustigt att steget framåt som Raymond tar här egentligen är ett steg bakåt i seriehistorien; användningen av pratbubblor brukar ju ses som en del av den moderna serien. Men Raymond gör helt rätt: Jungle Jim & Blixt Gordon är båda serier där miljön är allt och handlingen intet, så allting som distraherar från teckningarna ska minimeras.

Slutligen, varför nämner jag Prins Valiant i titeln?

Hal Foster hade tecknat serier långt före 1938, som exempelvis Tarzan. Men 1937 hade Prins Valiant sin premiär, en serie som liksom Blixt Gordon enbart publicerades på söndagar och där teckningarna var det stora dragplåstret. Men Foster satsade redan från början på en serie utan pratbubblor och hade istället oftast all text, inklusive repliker, längst ner i rutan, vilket gjorde att teckningarna själva var utan distraktioner. Ibland placerade han dock in replikerna på andra ställen i rutorna när det passade bättre med designen, som kan ses på det här urklippet från en tidig sida, 8 maj 1937:

Det finns skillnader i Fosters användning av repliker här; till exempel saknas det lilla strecket som Raymond använder för att peka ut den talande, och Fosters språk är fortfarande bokens när han lägger till ”…, exclaims Val hotly.” istället för att repliken får leva sitt eget fria liv. (Jag ska också påpeka att de här tidiga Valiant-sidorna fortfarande har ett rätt styltigt språk; när Foster får bättre flyt i det lite senare blir Prins Valiant den fantastiska serie den var.)

Men jag tror ändå att det är goda odds på att Raymond tagit intryck av Foster här när han insett att man faktiskt inte behöver använda pratbubblor/textplattor på samma sätt som alla andra. Om omständigheterna, dvs teckningarna och utrymmeskraven, kräver det så finns det andra lösningar, och en illustratör som Raymond kommer tids nog hitta dem även om det förstås går lite lättare om det finns någon annan som redan löst samma problem :-)

 

* Topper-serie: En serie som delade sida med huvudserien som fanns för de tidningar som inte ville tillägna huvudserien en hel sida i tidningen.

Stora klassiker i stort format: Blixt Gordon & Polly and Her Pals

Förlaget IDW ligger bakom dagens båda böcker, och den här gången har de tagit i från tårna för att imponera. Det är inte de största serieböckerna jag har (den äran tillfaller Sunday Press utgåvor av Little Nemo & Gasoline Alleys söndagssidor), men de är rejält ståtliga ändå. Och serierna man valt passar sällsynt väl för det stora formatet eftersom bådas klassikerstatus i hög grad beror på illustrationerna. Låt mig börja med den mest kända, nämligen Alex Raymonds Blixt Gordon.

Det är de drygt två första åren som ingår i den här boken, och förutom huvudserien ingår också toppern Jungle Jim (en topper är en kortare serie som publicerades ovanför huvudserien för att de båda tillsammans skulle utgöra en hel tidningssida), och givetvis ett förord. För den som läst en del om Raymond förut finns det ingenting direkt nytt att hämta där, förutom att IDW har spårat upp den som var ansvarig för manus till båda dessa serier; det för mig nya namnet Don Moore. IDW ger en ganska fyllig presentation av Moore, väl medvetna om att de grävt upp en hel del ny information om honom. Men de vet också att det faktum att de två serierna alltid omnämns som Alex Raymonds serier är berättigat, för Moores bidrag är inget att hänga i julgranen.

Faktum är att manuset är så uselt att det bitvis är svårt att läsa de här serierna, framförallt det första året innan Raymonds teckningar blir intressanta. Som ett exempel är här vad som händer i de allra första fyra episoderna av Jungle Jim. Kom ihåg att det här är en topper, så serien har inte mycket utrymme att trycka in handlingen på:

  1. En tiger smyger sig på JJ bakifrån medan han lagar mat ute i djungeln. Efter ett våldsamt slagsmål lyckas JJ döda den med sin kökskniv, och när han raglande reser sig hör han ett rop på hjälp!
  2. JJ rusar i riktning mot ropet som visar sig kommit från hans infödde medhjälpare Kolu som attackerats av en svart panter. JJ ger sig på pantern med en piska, och efter ett antal utfall av pantern lyckas JJ snärja dess fötter och beger sig tillbaka till lägret med bäraren på ryggen och pantern släpandes efter. Men en man kliver plötsligt fram från bakom en buske och hotar JJ med en pistol!
  3. Mannen vill stjäla pantern för att sälja den till en cirkus i USA. Men Kolu har kvicknat till, och lyckas kasta en kniv i mannens axel innan denne skjuter. Mannen får gå, JJ och Kolu stänger in pantern i en bur, och när JJ går för att hämta vatten hör han ett rop på hjälp som visar sig komma från en kvinna uppe i ett träd som tillfångatagits av en gorilla. Gorillan kastar sig mot JJ!
  4. JJ kastar sig över gorillan, men den får efterhand övertaget och börjar strypa JJ. Men en leopard kastar sig då över gorillan, och JJ tar tillfället i akt och klättrar upp i trädet till kvinnan. Men när han ska bära iväg henne stoppas han av leoparden!

Och så fortsätter det, i samma galet uppskruvade tempo, utan minsta uppbyggnad eller tid för karaktärsskildring. Blixt Gordon är precis likadan, så inte är det för sin handling serien har blivit en klassiker.

Men är då Raymonds teckningar så bra att det är värt att läsa (eller titta i) den här boken?

Som jag nämnt märks det i början att Raymonds illustrationer inte är så bra som de ska bli; det är märkligt anonymt tecknat de första månaderna. Men sen händer någonting: Personerna ser ut som om de växer, och miljöerna likaså. Istället för det tidigare alldagliga utseendet är skeendena nu utan tvekan larger than life; få serietecknare har lyckats lika bra med att skildra människor som ser ut som de är förmer än andra, som om de är snudd på gudar.

Det är nästan lite tredje riket-varning på det hela, speciellt med tanke på alla de sub-mänskliga varelser som serien vimlar av (monkey men, lion men, shark men, hawk men, cave men, lizard men, cliff men, för att inte tala om de onda gula männen under Mings befäl, är bara några av de folkslag Blixt träffar på de första månaderna); det är givetvis inte Raymonds fel att nazisternas idéer om raser påminner märkligt mycket om hur planeten Mongo ser ut, men att liknande tankar låg i tiden är uppenbart.

Men trots de efterhand mycket skickliga teckningarna med deras märkliga och typiska böljande  linjer, indikerande en atmosfär, en miljö i ständig rörelse, så tycker jag inte att det är tillräckligt bra för att rekommendera en läsning.

Manuset lugnar ner sig en (mkt liten) smula, men bra blir det aldrig; jag har redan tidigare läst hela Raymonds produktion av Blixt Gordon, och som bäst uppnår handlingen betyget Med tvekan godkänt. Det är dålig pulp det handlar om, som man kan förstå både av beskrivningen av Jungle Jims handling och den bedrövliga fantasilösheten i varelserna Blixt möter. För att inte tala om alla luckor i handlingen, som personer som blir skjutna ena veckan men nästa vecka oförklarligt är helt krya, eller pinsamheter som att cave men & rock men som jag nämnde härovan är samma folkslag; det är bara det att Moore (och Raymond med, som inte ändrat det) glömt från ena veckan till den nästa vad de kallades…

Och sen är en jämförelse med den tre år yngre serien Prins Valiant svår att undvika. En väl så bra (och enligt mig till och med bättre) tecknad serie, där det är uppenbart att de två tecknarna Raymond och Hal Foster studerat och inspirerats av varandra (Foster tecknade Tarzan från och med 1929, och även om hans teckningar där inte var riktigt lika vassa som i Prins Valiant var de ändå alldeles utmärkta), trots deras vitt skilda sensibilitet. Men där Raymonds serier har manus som är under all kritik är Fosters istället lika bra som teckningarna. Faktum är att efter att ha läst den här boken drabbades jag av akut lust att läsa om Prins Valiant, men jag lyckades hålla mig eftersom bok 5 i Fantagraphics nyutgåva ska komma om några veckor så jag väntar tills dess.

Men nu över till någonting betydligt roligare, nämligen Cliff Sterrets Polly and Her Pals (publicerad i Sverige under diverse olika namn som inkluderar namnet Polly). Serien startade redan 1912 och fortsatte under Sterretts ledning till 1958. IDWs bok innehåller söndagsserien (det fanns också en dagsserie) och inkluderar exempelsidor fram till och med 1924, för att därefter inkludera varje söndag. Skälet att man valde just det året är för att det var då som Sterrett verkligen kom loss i sin underbart säregna teckningsstil, och serien började göra skäl för sin klassikerstatus.

Handlingen i Polly är egentligen extremt klichéartad: Pappa Perkins är en småhunsad familjeförsörjare och den egentligen huvudpersonen, seriens namn till trots; mamma Perkins en ibland argsint hemmafru; dottern Polly en shopping-tokig blondin; osv. Det egendomliga är att detta till trots blir det en alldeles förträffligt rolig serie, och det är teckningarnas förtjänst: De bisarra möblerna, husen, djuren, ljudeffekterna (eller vad man ska kalla dem) ger serien en förunderlig stämning som inte liknar någonting annat.

Polly har ibland liknats vid Krazy Kat och det är en inte alls oäven jämförelse; även om handlingen i de två serierna inte liknar varandra alls och teckningsstilarna drar åt helt skilda håll finns det en likhet i hur det är nästan omöjligt att skilja form från innehåll. Att läsa Polly utan att ta hänsyn till bilderna vore både orättvist och löjligt.

Om man sen tycker att serien också är rolig är förstås en smaksak. Jag kan bara säga att när jag läser den blir jag på väldigt gott humör, och det händer till och med att jag skrattar högt för mig själv. Det sistnämnda är dock reserverat för toppern (jodå, det finns sådant här med) Dot and Dash, en ordlös serie om två hundar på äventyr som är en helt perfekt liten serie. Och det säger jag som en som oftast inte gillar ordlösa serier överhuvudtaget, som jag nämnde så sent som i förra inlägget!

Sterretts lekfullhet med teckningarna avtar med tiden, så vi får se hur många år som IDW tänker sig ge ut. Men den här volymen kan jag tveklöst rekommendera; finare serieillustrationer kan man inte hitta :-)

PS. Klicka på bilderna för större version; det kan behövas för båda dagens serier! DS.