La ville de tous les jours

Bidouille & Violette - cover

Eller om man så vill, Bidouille & Violette – Chronique mélancolique d’un premier amour, dvs den kompletta samlingen av Hislaire serie vars tre första delar jag skrev om för några veckor sedan. Jag nämnde då att jag skulle försöka ge mig på det franska albumet för att äntligen få läsa läsa klart det fjärde och sista albumet, och nu har jag alltså lyckats läsa det (tog nog cirka 4 gånger längre tid än vanligt att läsa det, med tanke på mina inte precis utmärkta franskakunskaper…).

Så var det värt jobbet?

Absolut. Inte för att det var det bästa albumet i sviten, men för att det är en bra serie och att det var fascinerande att se vad som hände med serien i och med detta album. Enligt efterordet (som jag mycket mycket överskådligt skummat igenom; se förra parentesen varför jag inte läste det noggrant) så orsakade det tredje albumet problem med Hislaires relation till tidningen Spirous, där serien gick som följetong, redaktion. Orsaken var att i den långa drömsekvensen hade Hislaire tecknat Violette naken (eller för att vara precis, nakenheten var någorlunda OK men inte att han faktiskt tecknat pubeshår), och redaktören var obekväm med det i en tidning som riktade sig till en ung manlig publik. Hislaire blev upprörd eftersom han såg det som en naturlig del i en serie som faktiskt handlar om tonårskärlek (han hade också planer på att skildra första gången, och i extramaterialet i samlingen finns en del skisser som anknyter till det), och sprickan var ett faktum.

Det fjärde albumet tillkom därför delvis i affekt och det märks. Från att Bidouille och Violette tidigare skildrats som djupt kära men ändå resonabla är de nu nästan vansinniga, och likheterna med Romeo och Julia understryks medvetet av Hislaire. Det är fortfarande känslomässigt realistiskt, med tanke på hur hårt drabbad kanske speciellt tonåringar kan bli av den första kärleken, men det är onekligen svårt att inte lite grann hålla med Violettes pappa som sliter sitt hår i förtvivlan över sin dotters galenskaper. Och det öppna slutet är överraskande i sin plötslighet; som en som gillar öppna slut kände jag mig trots det lite besviken eftersom det kom så oväntat.

Bidouille & Violette - Gräl

Jag måste också säga att en sak som den avslutande känslomässiga stormen gjorde klart för mig var det tydliga släktskapet mellan den här serien och den som skulle bli Hislaires nästa, Sambre. Förut har jag sett bara några små likheter, som i vissa teckningar, men här är det samma hämningslösa kärlek i båda serierna, en kärlek som inte drar sig för någonting när det gäller att övervinna eventuella hinder. Faktum är att La ville de tous les jours i mångt och mycket känns som en serieversion i modern tid av  en kärleksroman från 1800-talet :-)

Så läs serien för allt i världen. Den franska samlingsutgåvan är en smula dyr (ca 400:-) och några sidor har bara sådär tryck, men serien är fantastisk. Om franska är för svårt så försök få tag på den danska översättningen; den fjärde delen är inte omistlig, och jag kan alltid berätta exakt vad som händer om någon vill. Dvs det som jag tror händer, med tanke på myckna gissningar när jag läste ^_^

Birger og Viola / Bidouille et Violette

Birger og Viola - Som i ett æventyr

Efter Dial H behövde jag läsa någonting bättre och mina ögon föll på en gammal goding. Inte den mest kända serien kanhända men en som jag ända sedan jag först läste den tillhört mina absoluta favoriter: Bernard Hislaires Bidouille et Violette, eller som den heter i den danska utgåvan jag har, Birger og Viola.

De tre danska albumen skildrar hur Birger 16 år, korvkiosägarens son, förälskar sig i Viola, blomsterhandlarens dotter. Båda två men framförallt Birger är mycket blyg så det tar ett tag innan han lyckas ta kontakt med henne. Medlet: en påse pommes frites, en gåva som uppskattas mycket eftersom  Viola tycker de andra pojkarna har dålig fantasi som envisas med att ge henne blommor, med tanke på hennes pappas jobb.

När väl introduktionen är avklarad finner de två varandra utan problem. Utifrån sett är det en mycket händelselös förälskelse; eftersom de båda så lätt blir generade tillbringar de varje lördagseftermiddag tillsammans på en favoritbänk i en liten park där de sitter och bara trivs med den andres närvaro. Men lätt har de det inte eftersom Birgers pappa ogillar förhållandet eftersom studierna blir lidande när Birger inte kan tänka på någonting annat än Viola,Birger og Viola - Viola och Violas pappa envisas med att fråga hur det är vilket Viola avskyr eftersom hon hatar att alla hela tiden måste fråga henne hur det är och vad hon tycker. Så Birger måste varje lördag hitta på en undanflykt för att smita iväg till mötet medan Viola flyr undan de eviga frågorna.

Det är en mycket stillsam serie på ytan men med desto mer glöd under densamma. För både Birger och Viola är det här den första stora kärleken, den som hela livet hänger på, men ingen runtomkring dem förstår hur viktigt det är och tjatar istället om oviktiga saker som skolan och hur de mår. De enda som tar det på allvar är några av deras jämnåriga, som tidningsförsäljaren Sam som närmast är en deus ex machina när han då och då dyker upp och tröstar eller reder upp fnurror dem emellan eller Violas vän Nina som alltid realistiskt och humoristiskt förklarar för Viola att det nog inte var så farligt när någonting har hänt.

Det här är en fantastiskt bra ungdomsserie, ärligt talat den bästa jag läst om Den stora förälskelsen när den drabbar några människor i nedre tonåren. Den är så långt från diskbänksrealismen man kan komma, som till exempel det tredje albumet Som i ett æventyr där halva boken är en dröm som Viola har när hon tror att förhållandet med Birger är slut; drömmen är en variation på H C Andersens Snödrottningen där känslor har frysts till is. Men realistisk är den på det sätt den fångar upp hur knepigt det kan vara med alla känslor som måste konkurrera med vad resten av världen ser som viktigt när man är i tonåren; ännu inte vuxen och betrodd med att klara sig själv, men känslorna minst lika starka som någonsin en vuxens. Och realistisk i skildringen av känslor, såklart :-)

Och jag har ännu inte nämnt Hislaires suveräna teckningar. Det finns en hel del av 70-talets fantasyserier här,Birger og Viola - Birger och Sam framförallt i linjer och de expressionistiska färgerna; det påminner en del om tecknare som Fred och Will men det syns också spår av Hislaires senare mer måleriska stil i till exempel Sambre, From Cloud 99 med flera. Det bästa är dock att det är en ren njutning att titta på Hislaires sidor: Sprakande färger, utsökta linjer, charmant och varierad figurteckning (Birger och Viola själva ser väldigt olika ut i stil men det fungerar förträffligt i serien).

Den här serien från tidigt 80-tal är hur bra som helst och enligt mig har den inte åldrats ett dugg; den är lika bra idag som den var för 30 år sedan. Hur bra tycker jag då att den är? Låt mig säga så här: Mina franska-kunskaper är mycket mycket rostiga, jag har inte använt språket sen jag slutade gymnasiet. Men efter att ha läst om de tre böckerna i helgen blev jag så sugen på att försöka få tag på den fjärde och sista boken som aldrig översattes till danska att jag gick in på franska Amazon för att se om den gick att få tag på.

Hoppet var svagt, men det visade sig att för bara några år sedan trycktes alla fyra böckerna upp i en samlingsutgåva på franska som fortfarande finns i tryck. Så nu är den beställd, borde dyka upp om några dagar, och sen gäller det bara för mig att stava mig igenom den sista fjärdedelen. Det kommer att ta sin lilla tid, det är rätt gott om text i serien, men jag ska verkligen försöka klara av det. Den enda andra franska serie jag gjort samma sak med är den lika suveräna Le Génie des alpages av F’Murr (Fårfängans marknad på svenska, med sorgligt nog bara två översatta album av totalt fjorton) så jag vet att det går, även om det är knepigt. Och när det är klart kommer jag kanske skriva några ord här om den avslutande delen också :-)

Birger og Viola - Tak