Tim och Tamtam & Sisters

Varje år efter SIS brukar jag fundera på vad som jag personligen upplevde som festivalens utmärkande inslag. I år var det lätt: Serier för barn. Flera förlag som enbart inriktar sig på den gruppen av läsare, och både översatta och svenska serier finns det ganska gott om. Så idag blir det några korta ord om två album från ett av de förlagen, nämligen Gaspard Förlag :-)

Tim och Tamtam 1 – Min nya vän (teckningar Bannister, manus Grimaldi)

Tim är en liten Cromagnon-pojke (tror jag) som en dag upptäcker någonting som inte borde existera: En levande dinosaurie. Lyckligtvis (med tanke på hur stor den är, framförallt munnen…) är den vänlig och de blir genast lekkamrater. Ett problem finns dock: Ingen tror på Tim när han berättar om Tamtam, och varje gång han ska visa upp sin nya vän gömmer den sig.

Lite av Kalle & Hobbe, Stanley and His Monster, med flera andra serier om små pojkar med imaginära/overkliga kompisar alltså. Ett problem med genren är att det lätt blir att alltför mycket av att serien fokuserar på huruvida kompisen faktiskt existerar eller inte, alternativt att osannolika sammanträffanden alltid gör att ingen annan får syn på den. K & H undviker problemet genom att Hobbes status mestadels ignoreras, medan däremot SaHM är riktigt trist serie eftersom så gott som alla serier handlar om just monstrets status (alla andra tror det är en hund).

Tim och Tamtam lider inledningsvis också av att det finns några sidor för många där skämtet bara är att Tim ska visa upp Tamtam men att Tamtam givetvis just försvunnit, varpå de andra skrattar åt Tim. Men det verkar som om Grimaldi/Bannister också inser problemet och i slutet av albumet upphör det att vara ett problem, och då blir serien också klart bättre: Det är roligare att läsa om hur Tim, hans vänner, och de vuxna reagerar på Tamtams uppenbarelse och hur man ska kunna leva tillsammans med en dinosaurie som i princip kan äta upp vem som helst när som helst än halvtrista skämt om att Tim har en alldeles för livlig fantasi (eller för den delen, om hur Tims vänner mobbar honom för att han ljuger så mycket).

På det hela taget är Tim och Tamtam en trevlig läsning, där det bästa nog är Bannisters livliga teckningar med dess charmiga kurvor. Som en skämtserie fungerar den okej, även om skämten inte är de allra fräschaste. Ju mer personlighetsfokuserade serierna är desto roligare blir de enligt mig, och de bästa sidorna är de där Kara är med, en ännu yngre flicka som är den enda som tror på att Tamtam finns men det innebär inte att hon litar på Tamtam:

Vi får se om det blir fler album med Tim och Tamtam; den här boken översattes förra året och hittills finns ingen nummer 2. Men Gaspard tar det generellt lugnt med utgivningen, antagligen för att inte överanstränga sig, så vi får se. Jag tycker att serien förtjänar en chans till, framförallt som jag tycker serien blir bättre allteftersom.

Sisters 3 – Det var hon som började (teckningar William, manus William & Cazenove)

Jag har nämnt serien Sisters förut, och nu har Gaspard alltså kommit fram till det tredje albumet (mer eller mindre; några sidor är tagna från album fyra). Jag tycker fortfarande om de två systrarna och deras relation, men jag skulle gärna se att manuset vågade gå utanför de nu etablerade ramarna lite oftare. Marine och Wendys relation när det enbart är de två som det handlar om kan jag rätt bra vid här laget och det finns inte så många överraskningar kvar, men så fort andra personer dyker upp med åtföljande komplikationer (Marine som så gärna vill hänga med de stora flickorna, Wendy som vill vara vuxen inför sina kompisar men som fortfarande gillar att leka med Marine, osv) blir det roligare.

Lite på rutin går serien allt, och jag är nyfiken på hur det hanteras i originalet; det finns en uppsjö med album om de två systrarna, inklusive avknoppade serier, och jag är nyfiken på om status quo förändras där. Hur som helst är jag glad att Gaspard knegar på för jag tror att det alltid behövs fler inbjudande serier för unga läsare; alla behöver inte vara mästerverk (det vore förstås roligt om alla var det, men det är orealistiskt) så serier som Sisters behövs de med: Underhållande men inte alltför djup :-)

Blake och Mortimer, take 3: The Voronov Plot

Det tredje serieskaparteamet (efter Edgar Jacobs och van Hamme/Benoit) på serien Blake och Mortimer gör sin entré på engelska i och med publiceringen av The Voronov Plot där Yves Sente står för manus och André Juillard för teckningar; givetvis är det Cinebook som står för översättningen, som oftast nuförtiden när det gäller engelska utgåvor av fransk/belgiska serier i klassisk tappning.

En spion besöker en mycket bekant restaurang...

För den som inte vet om bakgrunden tog det franska förlaget ett något ovanligt beslut vad gällde serien Blake och Mortimers framtid efter Jacobs död: Efter att van Hamme/Benoits version blivit populär valde man att låta ett till team parallellt göra sin version, och det blev alltså Sente/Juillard som fick den äran. Båda teamen har valt samma infallsvinkel, dvs man gör serier utan minsta försök till nytolkning. Meningen är att de nya böckerna ska kännas som om de var skrivna av Jacobs själv, och faktum är att man lyckas bra med föresatsen. Framförallt van Hamme/Benoit både ser ut som och känns som om Jacobs låg bakom, men även om Juillards teckningar känns något plattare (jo, det är faktiskt sant!) än originalet och Sente går till överdrift i berättartexter som egentligen inte behövs (det är faktiskt också sant!) så är det en trevlig stund jag har, med en snirklig men väl sammanhållen intrig som utspelar sig under rymdforskningens och det kalla krigets barndom.

Men det finns också mindre bra saker med albumet. Att framställningen nästan känns som en parodi ibland eftersom man tagit Jacobs egenheter (teckningarna och de ymniga texterna) och dragit dem ett snäpp till mot ytterligheten ger mig en känsla av att Sente/Juillard varit alltför bokstavstrogna. Där van Hamme/Benoit känns som en genuint tidigare okänt album av Jacobs är det här mer av ett önskeprojekt gjort av mycket talangfulla fans.

Dessutom blir det lite väl gulligt med en del utplacerade scener som placerar handlingen stadigt år 1957 och som är alltför övertydliga, som scenen där John Lennon och Paul McCartney dyker upp; jag hade ingen aning om när/var/hur de först träffades, men introduktionen av dem i handling var så klumpig att jag googlade upp historien för att bekräfta för mig själv att John och Paul var de jag trodde (sen visade det sig att albumet i slutet hade en intervju med skaparna där de mycket nöjda berättar om hur de smygit in Beatlarna). Kort sagt, albumet skulle ha mått bra av en redaktionell hand som slipade till historien.

Att Olrik återigen är en av huvudskurkarna får jag väl acceptera, även om det skulle vara roligt med mer variation; återkommande skurkar är ofta en dålig idé, framförallt när man bara har en att gissa på när en mystisk person som inte vill visa ansiktet dyker upp (med det inte alltför smarta namnet Ilkor…). Det hade räckt utmärkt med Voronov här, Olrik tillförde inte mycket.

Med andra ord, ett helt OK album av en typ som jag trots mina invändningar gärna ser mer av: En gedigen historia presenterad utan krusiduller :-)