Serienytt.se

Äntligen är det dags. Äntligen är det dags för serienytt att gå modeblogg. För visst är vi många som undrar vilken bekvämt filtmaterial professor Mortimer elegant gröna rock är tillverkad av, eller som beundrar Rick Hart för den konsekvent genomförda strandraggarstilen, och som fortfarande inte kan sluta diskutera Tintins fullständigt nya garderob i Gerillan (tips från rymdmännen?) eller som beundrar Spirous subtila sätt att bibehålla sin piccolouniform med hjälp av röda stickade polokragar och vindtygsjackor.

Här skall vi dock inrikta oss på att studera hur det sett ut på de franskbelgiska hjältarnas hjässor och hakor genom åren. Det är kort sagt hög tid att nosa lita på den minerade hårmodefrågan.

För att nu lämpligen börja med Belgiens två största pojkbokshjältar ser vi en frändskap inte bara i manlig gemenskap, knasiga professorstyper och slott i sömnig fransk landsbygd, utan kanske framförallt i val av frisyr. Både Spirou och Tintin bär – till synes stolt – en hårt sprejad vertikal lugg. Denna ovanliga frisyr skiljer ut dem från andra i respektive äventyr (och var mycket ovanlig i övriga ”riktiga” världen vid tiden för seriens tillkomst). Kanske signalerar den rufsiga lätt anarkistiska luggbehåringen fart, flärd och äventyr. Passande nog. Det är för övrigt värt att notera att Tintins lugg när hjälten olycksaligt hamnar i vatten, lägger sig ner, men i övrigt förblir oförändrad.

Andra exempel på en anarkistisk hårbeklädnad är Spirous kamrat Nicke som med utstickande hårstrån och fluga inledningsvis i Jijés Spirou utgör den galna motpolen till huvudpersonen. Under Franquins hand blir Nicke mindre av den galna uppfinnaren och upptågsmakaren för att bli mer jämbördig med Spirou och del i en dynamisk äventyrsduo. Och frisyren följer efter, från enbart spretiga hårstrån blir dessa istället till sist juvelen i en mer traditionell hårkrona. I Skuggan av Z får vi dessutom i detalj studera hur Nickes hår växer från scratch. Den senare Nickes frisyr uppvisar vissa likheter med en annan flugbeklädd gentleman – privatdetektiven Max Jordan. Också denna frisyr låter elegant några luggstrån bryta den välpolerade hjälmen och liksom retsamt varna motståndaren att här bakom lurar något farligt. Den senare Nicke kanske inte fullt går att jämställa med Jordan, men kanske lät Jordans skapare Maurice Tillieux sig inspireras av Nickes mer intressanta personlighet bredvid den korrekte Spirou.

Både Tintin och Spirous rufsigheter signalerar en tillhörighet till den komiska serien. (Även om modet hann i kapp även dem, men det är en annan historia.) Om vi förflyttar oss till hjältar med en mer bister veklighetsuppfattning märker vi att också frisyrerna blir allvarligare. Tibets och Duchateaus problemlösare Rick Hart sportar en riktigt imponerad väl tillrättalagd frisyr som säkerligen måste tillkommit med en inte oansenlig hjälp av hårtork. Frisyren återfinns också hos Jaques Martins båda hjältar journalisten Frank Grane och galliern Alix. (I Alix fall får vi nog dock utesluta hårtork som hjälpmedel.) Granes och Harts välpolerade yttre kan ses som en motpol mot de problem och brott de har att tampas med. De representerar lag och ordning och visar detta på ett mycket tydligt sätt i sitt val av frisyr.

När vi ändå diskuterar hår på övre delen av kroppen kan vi inte heller helt gå förbi den brännande frågan om ansiktsbehåring. I Musse Piggs värld har alla skurkar skägg eller mustasch, men hur är det med i franskbelgiska världen? När det gäller mustasch frestas man inledningsvis till slutsatsen att små vaxade doningar nödvändigtvis tillhör skurkattributen. Den kanske finaste skurken i Bryssel-Paris är överste Olrik, Blake & Mortimers ärkenemesis. Dennes svarta streck och glansiga pomadaskult signalerar opålitlighet och farlighet. (Man undrar om trollkarlen Mandrake verkligen har rent mjöl i påsen.)  Olriks smala tangorabatt har dock sin motsvarighet i Blakes klassiska blonda brittiska överklassmorrhår. Vi får alltså sluta oss till den sedvanliga färgsemiotiken där svart är elakt och gult är gott. Men när det gäller buskiga mustascher kan man ju inte gå förbi den galliska byn som – nästan – ockuperas av romarna. Här har alla goda bybor imposanta buskar, vanligen under likaledes imposanta näsor medan romarna är renrakade och civiliserade. Den buskiga slokmustaschen får följaktligen föras till det anarkistiska upproriska kontot.

Till sist måste helskäggets roll behandlas. Den kanske mest kända skäggbeklädde franskbelgiska figuren torde vara Kapten Haddock. Här måste skägget tolkas som ett uttryck för fadersfiguren Haddock för den späde ynglingen helt utan ansiktsbehåring. Det verkar hur som att just skägget oftast återfinns på den återhållande trygga figuren. (Även om någon kanske skulle invända att det inte gäller Haddock, men det är en annan diskussion.) I ovan nämnda Blake & Mortimer sportade alltså Blake en god mustasch medan Mortimer lite märkligt skurna skäggbehåring torde rendera honom en plats bland fäderna. Och visserligen är inte Blake någon oansvarig festprisse men nog kan vi skönja en viss större mognad hos professorn som inte bara arbetar med vetenskapliga saker där han träffas vuxna människor på lika villkor (till skillnad från Blakes spionspel) utan också i senare album faktiskt har ett kärleksliv.

Och med skäggfrågan knyter vi ihop modediskussionen med den mig veterligen enda serie som till och med döps efter sina hår. I Tim och Tommy har Tommy både rufsigt korpsvart hår och ett imponerade tjockt skägg. Och mycket riktigt är det han som står för den allvarliga och vuxna delen i just den här duon där Tim är den oansvariga äventyraren och lustigkurren. Men till saken hör att Tim och Tommy i original heter Tif et Tondu, där ’tif’ betyder just ’hår’ eller ’barr’ men som alltså i serien saknar hår medan ’tondu’ betyder ’snaggad’ och har just en riktig kalufs och skägg. I Ferdinand Dineurs ursprungsversion hittar den rakade Tim den hårige vilden Tommy i djungeln, och kan alltså hitta sin vuxne sida i sin inre fadersgestalt som kompletterar hans namn och gör honom fullkomlig.

En avslutande kommentar som kanske av många ses som en brasklapp måste naturligtvis röra det ensidiga urvalet av modeikoner i diskussionen ovan. Det råder för att utrycka det försiktigt en viss slagsida åt manliga figurer, och jag tänker inte slå ifrån mig med att den franskbelgiska (klassiska) äventyrsserien är en enkelspårig pojkaffär, utan lovar att försöka återkomma med en studie i de kvinnliga figurernas egenskaper och egenheter. Hoppas jag.