Serieutgivning som tuffar på: Fantomen, Blake och Mortimer, Girl Genius

Mycket av serierna jag läser är såna som det inte känns så vettigt att recensera; vad ska jag till exempel säga om volym 9 av Twin Spica om jag redan skrivit om de 8 första? Därför gör jag istället så att jag då och då påminner om långkörar-serier som ges ut, så att man inte glömmer bort dem. Dagens skörd:

Fantomen, där den kompletta utgivningen av dagspresserien kommt fram till sin tredje del. Andra världskriget är nära men serien har inte riktigt nått fram till dit ännu, så Fantomen har fortfarande exotiska äventyr runt om i världen istället för att döda ondsinta japaner. Snärten i replikerna sitter som den ska, Moores teckningar är visserligen halvtaffliga tekniskt sett (han kan till exempel inte teckna händer överhuvudtaget) men rejält effektiva i sin fartighet, och Falks äventyr är omväxlande och det är uppenbart varför serien blev så populär som den blev. Lite färre kvinnoligor där alla blir kära i Fantomen vore förstås skönt ;-)

Blake och Mortimer fortsätter att översättas till engelska av Cinebook med omväxlande klassiska äventyr av Jacobs själv och nya album. Senast utkommet av det senare slaget är The Sarcophagi of the Sixth Continent i två delar, och The Gondwana Shrine,  båda skrivna av Sente och tecknade av Juillard. Som jag nämnt förut tycker jag att Benoit och van Hammes version är snäppet bättre än Sente/Juillard, men även de senare producerar bra serier. Dvs mycket text, täta historier som verkligen är genomtänkta, och stela men ändå charmiga teckningar av den riktigt gammelmodiga typen; Jacobs hade nog känt sig nöjd med de här nya versioner av hans serie, åtminstone om han velat att den skulle fortsätta i precis samma stil som när han själv skrev och ritade den.

Girl Genius, Phil och Kaja Foglios (numera) webbserie fortsätter envist att också tryckas på papper för de som föredrar att inte läsa på datorn; tio delar har nu kommit ut (och den första delen som var den enda som ursprungligen inte var i färg har nu också färglagts och getts ut i nyutgåva). Jag är väldigt svag för Foglios humor och Girl Genius är bitvis väl så rolig som Foglio har varit förut, men som jag skrev förut så lider GG otroligt av sin brist på tempo. Agathas gäng är fortfarande fast nere i Mechanicsburgs slott, och där har de nu vistats bokstavligen åratal (om man mäter tiden härute i min värld). För dem har det bara gått några dagar, så handlingen har inte kommit framåt alls. Det är nästan som om serien nu också är ett metaskämt med läsarna: När kommer de att inse att Agatha et al aldrig kommer komma ut utan istället kommer de spendera resten av sina liv nere i källarna, med en handling som bara blir mer och mer ohanterlig? Jag fortsätter läsa serien trots allt, på grund av humorn som fortfarande finns kvar, men jag utnämner nu GG till utan konkurrens Foglios sämsta serie. Tyvärr.

Så, en mycket kort genomgång av några bruksserier, dvs serier som inte på något sätt kan ses som revolutionerande eller måste-läsning, men som ändå behövs för att seriebranschen ska må bra och ha någonting för alla; även en serie-kost måste vara varierad :-)

Blake & Mortimer post-Jacobs

E.P. Jacobs skapelse Blake & Mortimer hör till de mest älskade figurerna i den franskbelgiska serietraditionen. De båda brittiska gentlemännen debuterade strax efter andra världskriget i en episk krigshistoria där välden slogs mot det ”gula riket” lokaliserat i Tibet. Serien var under denna tid lika populär som Tintin.

Till skillnad från Hergé lämnade dock Jacobs dörren öppen för andra serietecknare att fortsätta serien efter hans död (eller vad nu som skulle kunna innebära seriens slut). Frågan om hur man ska göra med en populär serie efter upphovspersonens död är en brännande fråga som sannerligen kan fylla inernetfora med animerade åsikter.  Tintin brukar framhållas som ett föredöme, medan Spirou lyfts fram som ett varnande exempel då Spirou tidigt blev någon slags ambulerande hedersuppdrag i den franskbelgiska serietecknarfabriken.

Blake och Mortimer kan alltså få fortsätta, och sedan 1996 undersöker de båda britterna (jag höll på att skriva engelsmännen) ånyo världens tekniska innovationer och gemena skurksträck i Olriks tappning. Hittills har det blivit 8 album av framförallt författarduon Yves Sente och André Juillard resp. Jean Van Hamme och Ted Benoit. Och man har beslutat sig för att vara Jacobs stil och ton trogen; alltså utspelar sig äventyren på femtiotalen (seriens guldålder) och är liksom originalet sällsynt texttung. De nya skaparna har heller inte fallit i fällan att se tillbaka på femtiotalet med moderna ögon och lätt anakronistiskt låta gentlemännen kommentera dagshändelser eller visa prov på onaturlig framsynthet. Man lyckas till och med prägla äventyren med en viss femtiotalsnaiv optimism inför teknisk utveckling; t.ex. så är kärnkraft något oproblematiskt och riskfritt. Summan av kardemumman ger alltså en i mitt tycke oerhört välskriven och genomtänkt fortsättning på Jacobs arv.

För den som inte kan eller av ideologiska skäl inte vill läsa franska finns tre äventyr översätta till engelska. Först i översättning kom naturligt nog första äventyret i den nya serien; Affären Francis Blake.  Och bättre än så här blir det inte. Detta äventyr är bland det bättre jag läst i genren; den innehåller i princip allting man kan förvänta sig av ett fullfjädrat äventyr och är rentav bättre än en del sämre album i Jacobs portfölj (Atlantis gåta kommer jag spontant att tänka på). Checklista för optimalt äventyr:

  • Spioner och förrädare
  • Flykt undan poliskontroller
  • En järnvägsstation
  • Ett ånglok (järnvägsstationen måste vara dimmig)
  • En pampig herrgård
  • En brand
  • Stora hundar
  • En ondskefull hantlangare som ser nördig ut, gärna med något iögonfallande klädesplagg
  • En hemlig mästerskurk med någon subtil kroppsdeformitet
  • För äventyr i Storbritannien; Vindpinande heder och keltiska stenlämningar
  • Ruiner
  • Ett slott
  • Flygplan som skjuter på fotgängare
  • En ubåt
  • En underjordisk bas
  • Skurkar som klär sig i uniform
  • En rik och inflytelserik person som i själva verket är skurk

Släng bara in lite orientalism eller allmän geografisk exotism samt – om epoken så tillåter -några nazister i blandningen så har vi receptet för ett äventyr som omöjligen kan misslyckas. Kontrollera gärna listan själv! Kort sagt, Affären Francis Blake är en njutning från start (London) till mål (Skottland).

Något som är lustigt i sammanhanget är f.ö. hur de post-Jacobsäventyren knyter an till tidigare historier. Så återkommer mer eller mindre perifera figurer från tidigare (och det är lätt att tro att Jacobs skulle bli förvånad över att se vilka som kom till heders igen). I äventyret Strange Encounters förekommer dessutom referenser till det allra första ovan nämnda krigsepos. Då detta äventyr slutade med enorma skador efter det globala kriget och alla storstäders förströelse kan man förstå att Jacobs själv tycktes glömma bort detta förflutna och aldrig hänvisade till det. Men de nya skaparna lyckas faktiskt på ett trovärdigt sätt återinföra ursprungsäventyret till Blake & Mortimers värld.  Den enda invändningen är att Olrik överanvänds vilket innebär att figuren tappar något av sin mystik och farlighet. Överanvändning leder också lätt till att manusförfattaren tar genvägar i berättandet och det innebär att Blake & Mortimers värld krymper; det verkar som om världens samlade brottslighet i princip består av en person med sin standardhantlangare Sharky och lokalt inhyrd gangster från mindre nogräknat bemmaningsföretag, och de enda som kan bekämpa denna konstellation är en skotsk professor med grön filtrock…

De nyskrivna äventyren med Blake och Mortimers är mycket bra och rekommenderas inte bara till de redan frälsta utan till alla serieintresserade då det rör sig om fina äventyr som står på egna ben. Trots att det alltså egentligen handlar om pastischer! Ett mycket fint exempel på hur man varsamt kan förlänga en serie och ändå tillföra den något nytt.

Francis och Philip träffas för första gången

Morrhår och kotletter: franskbelgiska hårstudier

Äntligen är det dags. Äntligen är det dags för serienytt att gå modeblogg. För visst är vi många som undrar vilken bekvämt filtmaterial professor Mortimer elegant gröna rock är tillverkad av, eller som beundrar Rick Hart för den konsekvent genomförda strandraggarstilen, och som fortfarande inte kan sluta diskutera Tintins fullständigt nya garderob i Gerillan (tips från rymdmännen?) eller som beundrar Spirous subtila sätt att bibehålla sin piccolouniform med hjälp av röda stickade polokragar och vindtygsjackor.

Här skall vi dock inrikta oss på att studera hur det sett ut på de franskbelgiska hjältarnas hjässor och hakor genom åren. Det är kort sagt hög tid att nosa lita på den minerade hårmodefrågan.

För att nu lämpligen börja med Belgiens två största pojkbokshjältar ser vi en frändskap inte bara i manlig gemenskap, knasiga professorstyper och slott i sömnig fransk landsbygd, utan kanske framförallt i val av frisyr. Både Spirou och Tintin bär – till synes stolt – en hårt sprejad vertikal lugg. Denna ovanliga frisyr skiljer ut dem från andra i respektive äventyr (och var mycket ovanlig i övriga ”riktiga” världen vid tiden för seriens tillkomst). Kanske signalerar den rufsiga lätt anarkistiska luggbehåringen fart, flärd och äventyr. Passande nog. Det är för övrigt värt att notera att Tintins lugg när hjälten olycksaligt hamnar i vatten, lägger sig ner, men i övrigt förblir oförändrad.

Andra exempel på en anarkistisk hårbeklädnad är Spirous kamrat Nicke som med utstickande hårstrån och fluga inledningsvis i Jijés Spirou utgör den galna motpolen till huvudpersonen. Under Franquins hand blir Nicke mindre av den galna uppfinnaren och upptågsmakaren för att bli mer jämbördig med Spirou och del i en dynamisk äventyrsduo. Och frisyren följer efter, från enbart spretiga hårstrån blir dessa istället till sist juvelen i en mer traditionell hårkrona. I Skuggan av Z får vi dessutom i detalj studera hur Nickes hår växer från scratch. Den senare Nickes frisyr uppvisar vissa likheter med en annan flugbeklädd gentleman – privatdetektiven Max Jordan. Också denna frisyr låter elegant några luggstrån bryta den välpolerade hjälmen och liksom retsamt varna motståndaren att här bakom lurar något farligt. Den senare Nicke kanske inte fullt går att jämställa med Jordan, men kanske lät Jordans skapare Maurice Tillieux sig inspireras av Nickes mer intressanta personlighet bredvid den korrekte Spirou.

Både Tintin och Spirous rufsigheter signalerar en tillhörighet till den komiska serien. (Även om modet hann i kapp även dem, men det är en annan historia.) Om vi förflyttar oss till hjältar med en mer bister veklighetsuppfattning märker vi att också frisyrerna blir allvarligare. Tibets och Duchateaus problemlösare Rick Hart sportar en riktigt imponerad väl tillrättalagd frisyr som säkerligen måste tillkommit med en inte oansenlig hjälp av hårtork. Frisyren återfinns också hos Jaques Martins båda hjältar journalisten Frank Grane och galliern Alix. (I Alix fall får vi nog dock utesluta hårtork som hjälpmedel.) Granes och Harts välpolerade yttre kan ses som en motpol mot de problem och brott de har att tampas med. De representerar lag och ordning och visar detta på ett mycket tydligt sätt i sitt val av frisyr.

När vi ändå diskuterar hår på övre delen av kroppen kan vi inte heller helt gå förbi den brännande frågan om ansiktsbehåring. I Musse Piggs värld har alla skurkar skägg eller mustasch, men hur är det med i franskbelgiska världen? När det gäller mustasch frestas man inledningsvis till slutsatsen att små vaxade doningar nödvändigtvis tillhör skurkattributen. Den kanske finaste skurken i Bryssel-Paris är överste Olrik, Blake & Mortimers ärkenemesis. Dennes svarta streck och glansiga pomadaskult signalerar opålitlighet och farlighet. (Man undrar om trollkarlen Mandrake verkligen har rent mjöl i påsen.)  Olriks smala tangorabatt har dock sin motsvarighet i Blakes klassiska blonda brittiska överklassmorrhår. Vi får alltså sluta oss till den sedvanliga färgsemiotiken där svart är elakt och gult är gott. Men när det gäller buskiga mustascher kan man ju inte gå förbi den galliska byn som – nästan – ockuperas av romarna. Här har alla goda bybor imposanta buskar, vanligen under likaledes imposanta näsor medan romarna är renrakade och civiliserade. Den buskiga slokmustaschen får följaktligen föras till det anarkistiska upproriska kontot.

Till sist måste helskäggets roll behandlas. Den kanske mest kända skäggbeklädde franskbelgiska figuren torde vara Kapten Haddock. Här måste skägget tolkas som ett uttryck för fadersfiguren Haddock för den späde ynglingen helt utan ansiktsbehåring. Det verkar hur som att just skägget oftast återfinns på den återhållande trygga figuren. (Även om någon kanske skulle invända att det inte gäller Haddock, men det är en annan diskussion.) I ovan nämnda Blake & Mortimer sportade alltså Blake en god mustasch medan Mortimer lite märkligt skurna skäggbehåring torde rendera honom en plats bland fäderna. Och visserligen är inte Blake någon oansvarig festprisse men nog kan vi skönja en viss större mognad hos professorn som inte bara arbetar med vetenskapliga saker där han träffas vuxna människor på lika villkor (till skillnad från Blakes spionspel) utan också i senare album faktiskt har ett kärleksliv.

Och med skäggfrågan knyter vi ihop modediskussionen med den mig veterligen enda serie som till och med döps efter sina hår. I Tim och Tommy har Tommy både rufsigt korpsvart hår och ett imponerade tjockt skägg. Och mycket riktigt är det han som står för den allvarliga och vuxna delen i just den här duon där Tim är den oansvariga äventyraren och lustigkurren. Men till saken hör att Tim och Tommy i original heter Tif et Tondu, där ’tif’ betyder just ’hår’ eller ’barr’ men som alltså i serien saknar hår medan ’tondu’ betyder ’snaggad’ och har just en riktig kalufs och skägg. I Ferdinand Dineurs ursprungsversion hittar den rakade Tim den hårige vilden Tommy i djungeln, och kan alltså hitta sin vuxne sida i sin inre fadersgestalt som kompletterar hans namn och gör honom fullkomlig.

En avslutande kommentar som kanske av många ses som en brasklapp måste naturligtvis röra det ensidiga urvalet av modeikoner i diskussionen ovan. Det råder för att utrycka det försiktigt en viss slagsida åt manliga figurer, och jag tänker inte slå ifrån mig med att den franskbelgiska (klassiska) äventyrsserien är en enkelspårig pojkaffär, utan lovar att försöka återkomma med en studie i de kvinnliga figurernas egenskaper och egenheter. Hoppas jag.