DK III – The Master Race

Från DK III, omslag till en av de vanliga tidningarna, tecknat av Miller & Alex Sinclair

För att vara en uppföljare till en av alla tiders mest hyllade amerikanska serier har det varit märkvärdigt tyst om DK III – The Master Race, fortsättningen på Frank Millers banbrytande The Dark Knight Returns. Eller, det skulle varit märkvärdigt om det inte vore för det som hänt under åren efter att TKDR publicerades… Först och främst är det ju inte den första fortsättningen; som namnet antyder är det den tredje delen, och när den andra delen, The Dark Knight Strikes Again, kom ut i början på 2000-talet fick den mycket hård kritik. Det, tillsammans med det faktum att Frank Miller politiskt hamnat (väldigt mycket) vilse i uttalanden och i serier som Holy Terror gjorde att så gott som ingen hade några förväntningar på DK III.

Det kan jag förstå, och när jag läst den första tidningen (av totalt nio) var jag också relativt skeptisk. Det var svårt att säga hur tidningen skulle utveckla sig, framförallt eftersom manuset officiellt var ett samarbete mellan Frank Miller och Brian Azzarello men enligt ryktena stod Miller bara för den övergripande handlingen medan Azzarello ansvarade för det faktiska manuset, och hans serier brukar ta god tid på sig att få grepp om. Men nu har jag läst klart serien, inklusive den fristående Dark Knight Returns – The Last Crusade som berättar förhistorien till TDKR och varför Batman hängde upp kappan i första läget, och kan uttala mig lite säkrare om resultatet :-)

Från The Dark Knight Returns – The Last Crusade, med eleganta teckningar av John Romita Jr; en obehaglig men skicklige berättad historia som känns som 100% Azzarello

Först och främst vill jag säga att serien är en betydligt mer sansad sak än TDKSA, med en historia som förutom att den utspelar sig i ”framtiden” skulle kunnat ingå i vilken Batman-tidning som helst. Den ”Master Race” som åsyftas i rubriken är kryptonier, närmare bestämt en kult från flaskstaden Kandor som vet med sig att de är ödesbestämda att härska över Jorden. Superman själv har dragit sig tillbaka från världen, men hans och Wonder Womans dotter Lara lockas av deras budskap, halv-kryptonier som hon är och osäker på var hon egentligen hör hemma med en far från Krypton, en mor som är en amazon, och levande bland de henne fysiskt underlägsna jordmänniskorna.

Det finns mycket lite av det udda i de två tidigare serierna här, och Azzarello är ovanligt okomplicerad för att vara honom, så kanske hade Miller åtminstone den påverkan på honom. Historien håller ihop väl, alla karaktärer som dyker upp får sin egen arc med både början och slut, och Batman själv är äldre och knarrigare än någonsin. Allt som allt ett klart godkänt hantverk som jag säkert kommer läsa om igen en dag.

Från DK III, huvudtidningen, med kompetenta men rätt opersonliga teckningar av Andy Kubert & Klaus Janson

Men samtidigt är serien en gnutta tråkig. Visst var TDKSA en total röra, ett anarkistiskt kaos där påståenden slängdes ut för att genast glömmas bort igen, och där olika trådar i handlingen slumpmässigt dök upp och försvann. Men den (liksom TDKR) hade iallafall en energi som var smittsam, och superhjältarna framstod verkligen som fantastiska och förunderliga varelser som man kunde förstå varför hela mänskligheten bryr sig om dem. I DK III är vi tillbaka i den gråa skitiga världen, där det bara då och då glimtar till av förundran över att varelser som Superman finns till.

Det är givetvis Azzarellos ande som vilar tung över serien eftersom han alltid föredragit det jordnära och skitiga, även när det gäller superhjältar. Och det kan passa bra till vissa karaktärer, däribland Batman som ofta haft den rollen i DCs universum. Men själv föredrar jag det mer spektakulära, och faktum är att jag starkt misstänker att detsamma gäller Frank Miller. Att läsa alla tre serierna på raken (vilket jag gjorde i samband med att sista numret av DK III kom ut) gör det tydligt att även om titelkaraktären är Batman så är det här minst lika mycket en svit om Superman, och Batmans roll har blivit mindre och mindre för att här, i DK III, sluta som en biroll i en serie där huvudpersonerna är Superman och hans dotter Lara.

Konflikten mellan den kontrollerade men grådaskiga berättelsen och den mer spektakulära märks också i de fysiska tidningarna. Alla nio nummer består av två tidningar: En i vanlig storlek med 32 sidor, och en inhäftad i litet format med 16 sidor. De utspelas ibland parallellt, ibland så att den mindre tar vid där den större slutar, men tonen i de två är mycket olika. Den stora tidningen känns som om den är Azzarellos, med en fokuserad historia med en tydlig plan, och med teckningar av Andy Kubert (tuschad av Klaus Janson) som även de är tydliga, propra men en smula trista. Den lilla däremot är betydligt mer Millersk, med ofta vildsintare (och mer orealistisk) handling och teckningar av diverse team, men oftast det återförenade ursprungliga teamet frånTDKR: Miller tuschad av Janson.

Från DK III, minitidningen, med roligare teckningar av Miller & Janson

Jag märkte när jag läste att jag hela tiden såg fram mot den lilla tidningen för att se vad som skulle hända i den eftersom den är så mycket mer överraskande och oförutsägbar, medan den stora var mer av en transportsträcka. Men jag är säker på att det finns de med en annan smak som skulle säga precis tvärtom, och det har jag full förståelse för; jag är nog en av de få som genuint tycker om TDKSA, trots alla dess brister, och de är många! Hur den samlade utgåvan kommer se ut blir spännande att se, för jag tycker nog att den lilla tidningens teckningar dessutom ser ut att vara anpassade för det mindre formatet så om man bara blåser upp dem kanske det kommer se lite udda ut. Plus att uppdelningen i två tidningar också gjorde min läsning annorlunda; att först avsluta den stora för att sedan övergå till den mindre gjorde att min läsrytm påverkades, på ett väldigt trevligt sätt, och alltid avslutande med den både till innehåll och format mer anarkistiska lilla tidningen  :-)

Slutresultatet är en serie som lider av viss schizofreni för även om som sagt ryktet säger att Azzerello är den som ligger bakom det mesta i serien och det definitivt verkar troligt med tanke på resultatet finns det tydliga spår av Miller som rycker och drar i handlingen, framförallt i de mer utflippade delarna i den lilla tidningen. Så helgjuten är serien verkligen inte men den är intressant och läsvärd. Och om någon är orolig för att Millers tveksamma politiska åsikter ska dyka upp så är det lugnt; trots en titel som låter som om den skulle kunna snubbla in på känsliga områden och en handling där religion spelar stor roll hålls balansen utan stora övertramp.

Från DK III, omslag till en av minitidningarna, tecknat av Miller & Alex Sinclair

Sist några ord om Millers teckningar, som alltså finns att beskåda i många av de mindre tidningarna. Mycket av det han tecknat de senaste åren har sett riktigt illa ut. Personligen finns det någonting i hans teckningar som tilltalar mig, men jag måste ändå säga att de flesta sidorna i TDKSA såg hemska ut. Men sen ramlade jag över ett blogginlägg från James Harvey, en serietecknare som också jobbar som färgläggare, och det blev tydligare vad som var problemet: Färgen.

Millers stil har blivit mer expressionistisk och mindre realistisk under en lång tid, men tyvärr har hans färgläggare inte anpassat sig och istället använt färger på det realistiska sätt (dvs med toner för att få fram en tredimensionell känsla, osv) som de flesta nutida superhjälteserier använder sig av. Men det passar inte alls till Miller, och Harvey har gjort några egna versioner av Millers teckningar både från TDKSA och från DK III som finns att beskåda här och här. Det går säkert att göra ännu bättre färgläggningar men IMHO ser redan de här extremt mycket bättre ut än de som faktiskt använts, och de visar också att även den sena Millers teckningar är riktigt bra när de får rätt behandling.

Från The Dark Knight Strikes Again, med teckningar av Frank Miller och alternativ färgläggning av James Harvey

Här, i DK III, ser han mestadels okej ut; definitivt bättre än i TDKSA trots den opassande färgläggningen, och det kan vi tacka Klaus Janson för som med sin tuschning drar ner på Millers expressionistiska approach till saker som anatomi 😉

Två till rykande färska läsningar: DK III & American Alien

Varför inte två korta reflektioner över två andra nyligen utkomna tidningar, efter föregående Paper Girls? Tja, jag ser inga skäl att inte skriva dem så här är de :-)

DK III – The Master Race: Så har första numret av den hypade uppföljaren på Frank Millers tidigare två serier The Dark Knight Returns & The Dark Knight Strikes Again kommit ut. Eftersom DK III sagts vara en direkt fortsättning på dem tog jag och läste om dem, tillsammans med Batman – Year One, ifall det skulle behövas för att hänga med i handlingen. Och därmed blev jag återigen påmind om att 1) Year One är en fantastiskt bra presentation av Batman, 2) TDKR är en ännu bättre serie om Batmans sista dagar, och 3) TDKSA är en serie som är bisarr, fruktansvärt fult färglagd, närmast slumpmässigt tecknad, på intet sätt sammanhängande, helt onödig som uppföljare, men ändå rolig som läsning just eftersom den är så hundraprocentigt vansinnig och så fullproppad med energi.

3:an har med andra ord en hel del att leva upp till (även om så bara till 2:ans galenskaper), men tyvärr känns åtminstone det första numret ganska torrt. Handlingen tar sin början några år efter 2:ans slut, men världen vi ser har så gott som inga likheter med den som sågs till i 2:an. Den senare kan närmast liknas med en mix av Alan Moores Twilight of the Superheros-manus, med en framtida värld där mörka hemligheter som involverar de mäktigaste superhjältarna styr världens öde, och Howard Chaykins American Flagg!, där media finns överallt och allt utspelas i hyperspeed. Här, i 3:an, är det mycket mer av en klassisk Batman-miljö vi får se där allt är skitigt, grått och deprimerande. Visst finns några inslag från Millers serier, med karaktärer som dyker upp igen och Mirakelkvinnans barn med Stålis, men det känns ändå som likheterna med de tidigare serierna är ytliga.

Dark Knight III - The Master Race - Yindel

Det saknas energi, både i manus och teckningar, men det kan kanske bli bättre med det längre fram, för här är det väldigt mycket av en introduktion som erbjuds: Personer presenteras, mysterier likaså, och handlingen hinner egentligen inte ens börja förrän tidningen är slut.

Och det är inte så konstigt för det är inte Miller som står för manuset den här gången. I tidningen anges Miller & Brian Azzarello stå får manus, men min känsla är att det är Azzarello som skrivit den mer eller mindre själv. Den känslan bekräftas också av att Miller i intervjuer sagt att seriens eventuella framgång helt ligger i Azzarellos händer och att det ska bli intressant att se hur det går.

Så köp inte serien om ni vill ha Millers helt egna version av Batman för det är Azzarellos ni får (och teckningar av Andy Kubert & Klaus Janson), och i typisk Azzarello-anda innebär det till exempel ett manus där jag som läsare inte vet vad som egentligen pågår, och jag misstänker att det kan dröja innan jag får veta mer, med tanke på hur hans manus brukar vara. Med andra ord, det är rätt långt från Millers manus som alltid har varit väldigt rakt på sak, utan krusiduller eller oklarheter för läsaren.

Men med tanke på hur usla Millers egna serier varit de sista decennierna är det nog inte så dumt att det är en mycket annorlunda serie, det här; jag hoppas bara att den får lite mer fart i de kommande numren!

Superman – American Alien: Den här mini-serien, skriven av Max Landis, höll jag på att missa innan min kompis Sandra påminde mig om den. Jag gillade verkligen Landis första Superman-serie så den här, med sju fristående nummer om olika viktiga händelser i Supermans liv, lät intressant.

Och japp, första numret levererade. Här får vi se hur hans krafter börjar göra sig påminda när han som ung pojke plötsligt börjar flyga av sig själv, helt utan att kunna kontrollera det (så att exempelvis komma ner på jorden igen har han ingen susning om hur det ska gå till). Charmigt skrivet och med teckningar av Nick Dragotta får vi se hur hans föräldrar hanterar det. Och, för den delen, hur familjens vänner hanterar det; jag har inte koll på hur Supermans bakgrundshistoria ser ut i DC nuförtiden men här är det en hel hög med grannar som invigs i lille Clarks egendomliga krafter.

Superman - American Alien - Rescue

Ingen stor dramatik alltså, men en klart godkänd och hjärtevärmande berättelse; också ett plus för idén med fristående tidningar som kan läsas utan att du måste läsa resten av numren för att förstå vad som pågår. Landis har sagt att det kommer vara mycket stor skillnad i stämning i de olika numren så jag misstänker att den lättsamt charmiga känslan inte kommer vara genomgående för titeln, men hittills ser det mycket lovande ut. Dragottas teckningar är också de i en trevlig stil även om han inte är en helt säker tecknare (i några rutor ser människorna smått besynnerliga ut, och inte på ett avsiktligt sätt); framtida nummer kommer ha olika tecknare för att handlingen ska matcha deras stil.

Summa summarum: Superman > Batman, den här gången, åtminstone att döma av första numren. En sak som också ska tilläggas vad gäller DK III är att med tidningen följer också en tidning i mini-format om The Atom, skriven av Miller/Azzarello och tecknad av Miller/Janson. Den utspelar sig parallellt (tror jag) med huvudtidningen men jag är ärligt talat mer nyfiken på den lilla tidningen eftersom jag inte har en susning om vad den är tänkt att bli, plus att det var roligt att se Miller tuschas av Janson igen; de passar bra ihop :-)

Dark Knight III - The Master Race - The Atom

No realtee shit: Spaceman

Efter att ha läst klart Brian Azzarello (manus) och Eduardo Rissos (teckningar) Spaceman tänkte jag mig att jag i recensionen skulle jämföra med deras serie 100 Bullets och min recension av densamma. Men det visade sig problematiskt för jag skrev uppenbarligen inte någonting om den när hade läst klart den för ungefär ett halvår sedan. Hoppsan! Därför får jag väl förklara lite mer om 100 Bullets när jag tar upp (o)likheter mellan den och Spaceman istället för att bara hänvisa till den icke-existerande recensionen :-)

Så, vad är Spaceman för en serie? Först råfakta: En nio nummer lång miniserie utgiven på Vertigo som utspelar sig i en framtid där de rika lever lyxliv medan det stora flertalet hankar sig fram i förorenade slummiljöer. Ett påbörjat rymdprogram för kolonisering av Mars medelst genmanipulerade människor har lagts ner, och de fyra därför avsedda astronauterna har mer eller mindre glömts bort av allmänheten. Orson, en av dem, försörjer sig som skrotletare när han en dag blir inblandad i en kidnappningshistoria där ett av ett kändispars adopterade barn försvunnit. Men eftersom parets familjeliv följs av hela världen i en dokusåpa är det inte uppenbart hur mycket som är planerat för tittarsiffrornas skull och hur mycket som är på riktigt…

(Och nu en allmän utläggning om Azzarello. Det kommer bli en hel del kritik men den ska förstås på rätt sätt: Skälet till att jag kritiserar Azzarello rätt utförligt är för att han har så många bra egenskaper, och därför är det frustrerande med hans dåliga vanor. Så kritiken ska läsas positivt för så gott som alla Azzarellos serier är mycket läsvärda.)

Brian Azzarello är en knepig författare. Det jag läst av honom har alltid haft riktigt bra enskilda partier och oftast utmärkt stämning, men det har samtidigt varit dåligt beställt med tydlighet. Tydligaste exemplet är hans mest kända serie, 100 Bullets. Jag gillar stora delar av den, men jag skulle aldrig kunna förklara vad det är som egentligen händer; agent Graves manipulationer är även när serien är slut huvudsakligen ett mysterium. Egentligen tror jag att Azzarello själv har klart för sig vad som försiggår men i sin strävan efter att inte avslöja för mycket för tidigt blir det istället så gott som omöjligt att hänga med. En kortare serie som det gick att hålla i minnet skulle kanske varit bättre för 100 nummer utspridda över 9 år? Nix pix!

Graves planerar någonting obegripligt i 100 Bullets

Andra serier av Azzarello med liknande brister är hans Stålmannen-serie For Tomorrow och hans Hellblazer-svit (den senare är irriterande svårbegriplig men eftersom det där bara handlar om knappt 30 nummer går det preciiis att hålla allt i huvudet när han äntligen avslöjar vad som pågått).

Efter den här långa utvecklingen är det ingen överraskning att jag gillar Spaceman men att jag samtidigt tycker att den är onödigt komplicerad och otydlig. Azzarellos mani för att inte förrän i upplösningen på en serie avslöja varför det som hänt hänt känns som en dålig vana snarare än ett smart sätt att skriva; jag tror han skulle må bra av en redaktör som sa åt honom att försöka skriva en rak historia från början till slut. Jag är övertygad om att han skulle klara det alldeles utmärkt för när han är bra är han riktigt bra.

Orson med bröder på Mars?

Min irritation beror också på en del andra saker. Först och främst kan jag inte låta bli att tänka på Scalped som jag nyss läste där författaren Aaron precis som Azzarello berättar sin historia bit för bit när han allteftersom avslöjar vad som hände innan serien började. Men Aaron gör det så mycket bättre där varje ny pusselbit dyker upp exakt när den behövs istället för som Azzarello där allt kommer på slutet (om man har tur, dvs att inga pusselbitar saknas…). Det är inte Azzarellos fel att jag just läst ett liknande upplägg, men för mig gjorde det Spaceman sämre.

Därutöver blir det väl mycket med handlingens otydlighet när jag också måste anstränga hjärnan för att förstå vad personerna i serien säger. Azzarello älskar slang, framförallt med kriminellt ursprung, och hans serier är fulla av det. Exempelvis är både 100 Bullets och även hans Hellblazer pepprade med den varan. Här har han gått steget längre: Personerna som lever i slummen pratar en slags förenklad engelska som är en blandning av Azzarellos älskade kriminella slang och chat-språk:

Jag gillar språket (på samma sätt som Burgess påhittade framtidsslang i A Clockwork Orange) men det gör inte manuset enklare att följa med i. Tyvärr.

Nog med ris, dags för ros.

Som i så många andra Azzarello-serier är personskildringen bra; han har en talang för att berätta om människor på samhällets botten utan att vare sig försköna eller titta ner på dem. Språket är i sig också ett plus i det sammanhanget, där personernas sätt att tala omedelbart placerar in dem i samhället  för i Spaceman talar man mer vårdad engelska ju bättre man har det socialt.

Miljöerna gillar jag också, både när det är slummen, överklassen eller planeten Mars (även om NASAs Mars-planer lagts ner hallucinerar Orson serien igenom om hur resan kunde gestaltat sig (fast med tanke på oklarheterna i manuset kan jag inte garantera att Orson inte var där…)).

Och de delarna av handlingen som håller ihop, som kidnappningsdelen, är bra berättade. Azzarello slarvar inte med sina manus utan är alltid noga med att saker och ting ska hända av en orsak det är bara det att han är dålig på att förklara orsaken.

Slutligen har vi också Rissos bidrag. I 100 Bullets tyckte jag att han höll en jämnare kvalité än Azzarello och dessutom med en en smula kantig linje där människorna är karikerade men ändå realistiska som jag verkligen uppskattade, men att teckningarna saknade det där lilla extra som skulle förvandlat dem från bra hantverk till någonting mer unikt. Här däremot har Risso tagit steget; jag kan inte säga om det är så enkelt att tuscharen och/eller färgläggaren passar bättre, men slutresultatet är iallafall extremt bra. Det är personligt, det är varierad och mycket funktionell layout, det är humoristiskt/våldsamt/sorgligt när det ska vara det. Kort sagt visar Risso här att han är bland de allra bästa nu verksamma serietecknarna, med en stil som därtill passar så gott som perfekt till Azzarellos manus. Att hans sätt att teckna ansiktsuttryck ibland påminner ganska mycket om min favorit Amanda Conner gör det inte sämre 😉

Spaceman är enligt uppgift den första av fyra serier tillsammans som Azzarello och Risso planerat efter att de avslutade 100 Bullets och Vertigo har sagt att de ska ge ut dem alla. Otydligheten till trots är Spaceman en mycket bra serie och jag ser verkligen fram mot de andra utlovade serierna också :-)