Snotgirl

Om man som jag gillar Bryan Lee O’Malley kastade man sig förstås över hans nya serie, Snotgirl, vars första samling kom ut för några månader sedan. Och om man likaså som jag inte kollade upp serien innan så var det en överraskning att O’Malley den här gången inte själv tecknar; istället är det Leslie Hung som står för dem. En liten besvikelse för min del eftersom jag tycker att Seconds, den senaste boken helt av O’Malley, ser urläcker ut. Hung är ingen oäven tecknare och med tanke på ämnet för serien, modebloggerskor, är det till och med möjligt att hennes stil passar bättre än O’Malleys, men det var ändå en (initial) missräkning.

Så, Snotgirl!

Kanske inte den gemytligaste titeln, men den handlar iallafall om modebloggerskan Lottie Person vars vardag huvudsakligen går ut på att prova nya kläder, blogga om desamma, och följa andra bloggerskor. För att kunna hålla reda på sina bekanta (vänner känns som gel ord, Lottie är definitivt inte någon som lätt knyter band till andra) brukar hon ge dem smeknamn, som Normgirl (som ser ut och är ovanligt normal för att vara modebloggerskan enligt Lottie) och Cutegirl. Eller för den delen Creepguy, fast det har hon nu kallat så många killar att hon själv inser att hon måste komma på mer precisa namn…

Men så en dag träffar hon Caroline, en ny bloggerska som är allt som Lottie kan drömma om, och kemin mellan dem är lovande. Coolgirl blir smeknamnet, men olyckligtvis får Caroline syn på Lottie när hon är som allra mest allergisk och därför blir Lotties smeknamn nu Snotgirl. Inte så gulligt men (kanske) vänligt menat!

Allt det här utspelar sig på de första sidorna i boken (som samlar nummer 1-5 av tidningen) och det är nu som den egentliga handlingen kickar igång: En olycka inträffar och Lotties kaotiska liv, som med knapp nöd hålls på någorlunda rätt kurs av hennes assistent, blir än mer obegripligt. Vad som egentligen pågår och vad som hänt är oklart eftersom serien i sig är lika rörig som Lotties inre; förutom att hon är en rejält oorganiserad person tar hon också starka allergitabletter som kanske bidrar till att verklighetsuppfattningen inte är den mest pålitliga.

Som sagt gillar jag O’Malleys serier och det är därför som jag hoppas att serien kommer att leverera i framtiden; om det hade varit en serie av en okänd författare misstänker jag att det skulle vara 50-50 om jag skulle fortsätta läsa den. Många detaljer är utmärkta, som Lotties samröre med sina kollegor, och rolig är serien, men handlingen är hittills mer än lovligt oklar där nya mysterium och till synes orelaterade trådar läggs till historien. Kanske skulle samlingen fått vänta tills åtminstone dimman skingrats något, men det kanske hade inneburit att för lång tid skuld förflutit innan serien började generera tillräckliga intäkter.

Hur som, i nuläget skulle jag ge Snotgirl en försiktig rekommendation om man som jag tror på att O’Malley kommer knyta ihop säcken längre fram. Även hans tidigare serier har haft en hel del oförklarade inslag i början som senare fått sina förklaringar, men i Scott Pilgrim kändes ändå varje publicerad del som en läsvärd enhet, och Seconds publicerades som en avslutad bok redan från början. Den här samlingen av Snotgirl känns inte riktigt i balans, men förhoppningsvis beror det bara på att någon tyckte att det var dags att ge ut en samling, snarare än ett genomtänkt beslut att just nummer 1-5 passade som en bok.

Seconds

Seconds - cover

Jag kan bara föreställa mig pressen på Bryan Lee O’Malley efter att ha skrivit och tecknat dunder-succén Scott Pilgrim, med åtföljande Hollywood-film: Nästa serie kommer vara i allas blickfång, så det gäller att inte fallera! Kanske är det därför som det dröjde nästan fyra år innan hans senaste bok, Seconds, kom ut; hypen runt Scott Pilgrim har lagt sig en smula. Men ut kom den, och som en av dem som verkligen gillade Scott Pilgrim var åtminstone jag hypad :-)

Seconds är en modern saga à la en mängd sf-berättelser: Vad skulle du göra om du kunde åka tillbaka i tiden och rätta till fel du gjort? Det brukar ofta sluta med elände (som i G Eklunds excellenta lilla novell Revideringar, där mannen med kraften blir totalt uttråkad eftersom han hela tiden vill att varje detalj ska bli perfekt, med resultatet att han måste genomleva samma händelser gång på gång på gång), och så ock i Seconds.

Seconds - revision

Här är dock problemet av ett annat slag: När huvudpersonen, mästerkocken Katie, försöker förbättra sitt liv blir hon mer och mer alienerad eftersom hon inte själv genomlever skeendet igen, efter förändringen, utan hela tiden stannar kvar i nutid. Resultatet är att världen förändrat sig runt henne, men hon själv kommer bara ihåg 1. Historien som hon genomlevde den, utan förändring, och 2. Att förändringen skett. Så när hon till exempel vaknar upp bredvid sin ex-pojkvän men numera istället make har hon inte en aning om vad som hänt under den tid som gått jämfört med tidpunkten då förändringen inträffade. Inte så lätt att hantera, precis.

Jag gillar den här bitvis mörka sagan. Boken, en inbunden fet volym i litet format, känns extremt mysig att sätta sig tillrätta med och läsa en kulen höstvecka som den här. O’Malleys teckningar, den här gången med aptitlig färg courtesy of Nathan Fairbairn (som också är ansvarig för färgläggning av Scott Pilgrim i den nya utgåvan), är mer fokuserade och inte lika spretiga som i Scott Pilgrim, och på samma sätt är manuset tajtare och samtidigt mer traditionellt.

Seconds - vem

Kort sagt, om Scott Pilgrim var en serie som mixade serier, musik och tv-spel hej vilt i en saligt uppfriskande röra som jag misstänker att O’Malley till stora delar hittade på allteftersom så är Seconds istället en genomtänkt roman, från första till sista sidan. Vilket inte är så konstigt förstås, med tanke på att den senare gavs ut i en komplett utgåva på en gång istället för i sex episoder utspridda över lika många år 😉

Det är både bra och dåligt: En stor del av charmen med Scott Pilgrim var att den var så vildvuxen med en anything goes-mentalitet, men å andra sidan är Seconds mer helgjuten. Plus, det ska sägas, även Seconds har gott om infall och lekfulla detaljer.

O’Malley är bra på att skildra lite udda personligheter, med smått monomaniska drag, typ Katie som är laser-fokuserad på att få ordning på sin nya restaurang, den som hon äntligen ska få chansen att driva själv precis som hon vill. De andra personerna som skymtar förbi har inga större roller, de skildras helt utifrån vad de betyder för Katie. Vänner? Relationer? Hustomtar? Tja, de kan väl vara lite småviktiga, sådär ibland, men restaurangen är det viktiga!

Just det ja, jag har glömt att nämna att O’Malley givetvis är rolig också, även om humorn har en mindre roll här. Framförallt när insatserna blir högre mot slutet av boken blir det närmare skräck än komedi, oväntat och uppskattat för min del.

Seconds - uh-oh

Helt ärligt, det tog ett tag för mig att skaffa Seconds. På något sätt gick den mig förbi när den kom ut; inte mycket reklam innan, och inte sågs den till på framträdande platser i seriebutiker heller (åtminstone inte som jag såg). Så jag är några månader sen med den här recensionen, men bättre sent än aldrig. Jag tycker riktigt bra om den; det är en kombination av manuset med dess intressanta huvudperson, de eleganta teckningarna med en färgläggning i mycket rött-brunt-orange som ger serien ett särpräglat utseende, och sist men inte minst det fysiska formatet på boken. Jaja, det kanske är ytligt av mig, men det går inte att komma ifrån att jag älskar det, så O’Malley får några extrapoäng av mig för det, så det så!

Äntligen: Scott Pilgrim’s Finest Hour

Det är klart, den sjätte och sista delen kom ju ut redan i slutet av juli, men då var jag utomlands och det är inte förrän nu jag fått chansen att läsa den. Plus alla de andra; det var såpass länge sedan som nummer 5 kom ut att jag läste om alla böckerna i serien för att komma in i den.

Och läste om dem gjorde jag så gärna för Scott Pilgrim är en alldeles utmärkt serie. Det säger jag trots att jag vanligen inte är så förtjust i serier om ungdomar och relationer, framförallt inte när rockband står för en betydande del av handlingen; det brukar bli alldeles för mycket schmaltz och pinsam rock-poesi för att jag ska stå ut.

Men Scott Pilgrim har inga sådana problem. Huvudpersonen själv är en underbart förvirrad ung man som efter ett katastrofalt förhållande som han närmast förträngt faller handlöst för Amazon-budbäraren (internetbutiken, alltså) Ramona när han träffar henne, först inne i sitt eget huvud som hon använder som genväg för leveranser, och sedan ute på stan. Lyckligtvis gör hon detsamma, men hon vill inte gå med på att bli tillsammans med Scott på riktigt förrän han har besegrat hennes sju onda ex. Ramona hinner knappt framföra villkoret innan Scott blir tvungen att kämpa mot robotar, ex med veganska psi-krafter, med mera, med mera.

Det är som synes en inte alltför allvarlig ton. Referenser till gamla TV-spel, filmer osv är legio, men även om man inte känner igen allt så är det mycket underhållande hela tiden. Det finns ett gränslöst gott humör i serien, även när den i de senare delarna blir en smula allvarligare, där känslan är att allt kan hända om man bara vill det. Kanske på grund av alla TV-spelsreferenser kom jag att tänka på det gamla Playstation-spelet Parappa the Rapper som visserligen riktar sig till yngre spelare med sin historia, men det obändigt goda humöret delar det med Scott Pilgrim.

Teckningarna är lika frejdiga de med, och framförallt är O’Malley bra på ansiktsuttryck. Det är omöjligt att värja sig mot Scotts vädjande ögon när han är som mest storögd (och konfys), och när det blir aktion av (vilket är ofta) blir teckningarna likaså livligare och med ännu mer stuns i linjerna. Sen måste jag tyvärr säga att just Scott Pilgrim’s Finest Hour ser lite stelare ut än de andra; jag misstänker att O’Malley var under tidspress för att få ut den avslutande delen lagom till filmpremiären. Det är inte dåligt, men jag föredrar de rundare linjerna i de tidigare böckerna.

Min goda vän Bart sa till mig att Scott Pilgrim kändes som den första serien som han läst som var gjord för en yngre generation än hans (och för den delen min) och jag håller med. Det betyder inte att man måste vara typ 20 år för att uppskatta den, bara att den definitivt är skriven för dagens tjugoåringar och inte gårdagens. Det är utan tvekan ett fantastiskt bra exempel på en serie som är post-manga, post-Hernandez, post-Bagge, meta-medveten, och från det 21:a århundradet.

PS. Filmen baserad på serien har biopremiär i Sverige 8:e oktober. Jag hann tyvärr inte se den i New York i somras men jag är nyfiken på den, inte minst för att den är gjord av personerna bakom Shaun of the Dead och Hot Fuzz, två filmer jag verkligen tycker om. Jag har från olika håll hört att den är bra, men att han som spelar Scott Pilgrim kanske inte är den mest passande; jag får se vad jag tycker när jag äntligen sett den :-) DS.