Blueberry: På den absoluta botten

Så är Blueberry-utgivningen från Cobolt nu framme vid de album där vår huvudperson har nått den absoluta botten: Anklagad och dömd för att ha stulit sydstatsguldet som det föregående albumet handlade om sitter han nu i fängelset utan hopp om upprättelse. Och inte nog med att anklagelsen var falsk; fängelsets befälhavare är övertygad om att han vet var guldet gömts och utsätter honom därför för något som närmast är tortyr för att han ska avslöja var det finns.

Med andra ord, det är den Blueberry jag minns bäst som vi möter här. Skitig, avskydd av alla, och hela tiden beredd på att hugga tillbaka när tillfälle ges :-)

Men givetvis kan han inte stanna i fängelset, och Charlier drar igång en komplicerad intrig som förutom sydstatsguldet inkluderar tågrån, lönnmördare, och politiska intriger på högsta nivå. Som en som gillar handling där det finns mer än bara en god och en ond sida uppskattar jag det när någon likt Charlier här har ett flertal parter, alla med sin egen agenda som avslöjas allteftersom.

Fredlös& Angel Face, de två första albumen i den här boken, handlar om Blueberrys rymning från fängelset och följderna därav. Framförallt Fredlöskänns i mångt och mycket som en fortsättning på den föregående boken i stil och stämning, med ett manus som känns typiskt för Charlier med sin täta handling där Blueberry utan att vilja det dras in i en komplott mot president Grant.

Angel Facedäremot känns nästan improviserad, och förordet beskriver det smått kaotiska förutsättningarna som gjorde att Giraud själv tog över författandet här och där. Jag kommer ihåg att när jag första gången läste albumet som liten tyckte jag det var rätt skumt, och när jag läser det nu som vuxen förstår jag precis varför: Istället för en tajt berättad historia där spänningen långsamt skruvas upp känns stora delar om ren komedi, som om de skrivits sida för sida utan någon större tanke på vad som ska hända härnäst. Och i en samling som den här känns det som ett uppfriskande brott mot den vanliga lunken med en inte helt seriös Blueberry som skämtar (utan den vanliga hårda undertonen) med personer han stöter ihop med, innan allvaret tar vid igen.

Blueberry i en temporär roll som brandsoldat i Angel Face

De följande två albumen, Knäckta näsan& Den långa marschen, hoppar framåt i tiden och fokuserar på Blueberrys liv bland apacherna ditt han flytt, och här är handlingen mer fokuserad igen. Och med tanke på vad jag skrivit om hur Charlier i de tidigare albumen behandlat indianerna (mkt kortfattat: goda intentioner, men inte alltid helt lyckat resultat) måste jag absolut påpeka att han här fortsätter den uppåtgående trenden. De av apacherna som spelar större roller ges här egna personligheter till skillnad från de mer klichéartade tidigare. Visst betyder det att jag nu istället irriterar mig en smula på skildringen av kvinnor (dvs Chini, indianskan Blueberry blir kär i), men trenden är rätt :-)

Vad som också är bra är att den tidigare tendensen till skönmålning där det framstått som att den behandling som amerikanska staten utsatte indianerna för enbart var en följd av enstaka onda individer i armén nu så gott som försvunnit, när det blir uppenbart att det bästa resultatet som kan uppnås av Blueberrys kamp (så ja, det är fortfarande en utomståendes hjälp som behövs för att indianerna ska ha en chans) är en tillfällig paus i utrotningen, att kanske inte behöva flytta till det allra värsta reservatet utan istället stanna i ett något bättre.

Teckningsmässigt känns hela boken mycket präglad av Girauds science fiction-teckningar under pseudonymen Moebius, och då framförallt av serier som Arzachmed de tunga färgerna och blandningen av rena linjer och rikliga skrafferingar. Snyggt som alltid, med andra ord! I övrigt kan jag påpeka något som också nämns i förordet, nämligen att Den långa marschenser mycket annorlunda ut vad gäller sidornas layout i och med att Giraud började teckna helsidor istället för halvsidor som dittills huvudsakligen använt -> layouten är betydligt friare. De allra första sidorna med den nya stilen är inte helt lyckade och ser mer ut som vore de uppförstorade från något pocketformat, men sen blir det mycket bättre.

En helsida från Den långa marschen

En liten nackdel finns: Allteftersom Giraud tecknar i en friare stil börjar han också använda mer experimentella layouter med textbubblor som läcker mellan rutorna, och rutor som inte följer strikt på varandra i layouten. Det här syns redan innan Den långa marschenmen blir ännu mer uttalat där, och det leder till att det faktiskt rätt ofta blir knepigt att hitta rätt läsordning för rutorna. Det är överraskande att en så skicklig tecknare som Giraud gör att det blir svårt för läsarna att hitta rätt; i hans SF-serier med dess ofta hallucinatoriska stämning gör det ingenting, men i en så prosaisk serie som Blueberryär det malplacerat. Ta de här två nedre halvsidorna från s 137respektive 138, från albumet Knäckta näsan, där närmast identisk rutlayout resulterar i olika läsordning; som synes har Giraud (eller någon redaktör) plitat dit pilar för att hjälpa till på den senare sidan:

Så sammanfattningsvis fortsätter den utmärkta underhållningen i de här albumen, och nu är det bara en volym kvar i den här återutgivningen innan allt som tidigare publicerats i albumformat på svenska återtryckts, dvs alla album skrivna av Charlier, och sedan kommer de för svenska läsare ”nya” serierna, dvs de som både skrevs och tecknades av Giraud. Något att se fram emot!

Kan köpas hos bl.a.:

Blueberry: Förloraren

Blueberry 5 - omslag

Tredje raka Cobolt-albumet som jag recenserar blir den femte samlingen av Blueberry, innehållandes albumen Chihuahua Pearl, En man värd 500 000 dollar samt Ballad om en kista. Om senaste Thorgal-samlingen saknade ett sammanhållande tema är detta inget problem här eftersom de tre albumen utgår en enda lång sammanhängande historia, den om Sydstaternas försvunna guldskatt.

Jag tänkte inte skriva så mycket om albumen i sig den här gången för det skulle mest bli en upprepning av vad jag skrev om den förra Blueberry-samlingen: Det är en mycket bra serie det handlar om, som av goda skäl ses som den största av de många europeiska Vilda västern-serierna. Och den här samlingen är snäppet bättre än den fjärde där historierna saknade bra avslutningar för här håller kvalitén ändå in i kaklet. Charliers manus är tätare och mer komplicerat (på ett bra sätt) än någonsin, mycket tack vare den rikliga mängden parter som är intresserade av skatten istället för bara två, och där det hela tiden varierar vilken sida som har övertaget. Plus att han omsorgsfullt knyter ihop alla trådar, inklusive de han slängt ut lite nonchalant i början för att sedan mot slutet plocka upp igen, uppvisande att han aldrig glömt bort dem. När det gäller de rena äventyrsepisoderna skrivna av Charlier är det här höjdpunkten, utan tvekan.

Dessutom är det här Blueberry slutligen blir den person jag själv minns mest från när jag som liten läste serien. Jag måste ha läst alla album i mer eller mindre ett svep fram till de här för som jag kände det var Blueberry alltid en outsider, en på den förlorande sidan. Och fram till de här serierna är han visserligen en outsider som hela tiden irriterar dem med makt, men han lyckas alltid lösa situationerna så att han framstår som segraren. Här däremot har turen runnit ut och inte ens hans kan på ett tillfredsställande sätt förklara vad som hänt för de makthavande. Och det är så jag minns honom, som en orättvist dömd och misstrodd, som ständigt försöker övertyga andra om sin oskuld (well…), och inte som den oborstade, ociviliserade men ändå framgångsrika hjälten vi hittills sett. Så det är här som Blueberry blir den sanna versionen av sig själv, åtminstone enligt min högst personliga läsning 😉

Däremot förtjänar illustrationerna ett speciellt omnämnande. Girauds teckningar är förstås utmärkta och jag blir själv smått torr i halsen när jag läser sida upp och sida ner som utspelar sig i stenöknarna. Men det är ingenting nytt, samma sak har setts i tidigare album. Det som är nytt här är hur det smyger sig in enstaka teckningar där stilen är en helt annan än den tidigare:

Blueberry - Chihuahua pearl

Mycket enklare linjer än vanligtvis i Blueberry

Istället för en stor mängd streck får vi här se en mycket renare linje som påminner en hel del om Moebius, dvs Girauds teckningar när han själv skriver manus.

I förordet nämns det att Giraud vid den här tiden började tolka Charliers manus mer fritt, och det kanske också kan förklara att hans teckningar påminner mer om hans helt egna serier också. Det är inte alls lika tydligt som det senare blir i de avslutande Blueberry-albumen när han själv är helt ansvarig för manus, men tydliga antydningar finns.

Också färgerna är speciella. I förordet, som för övrigt blandar intressanta historiska detaljer om seriens tillkomst med ett ansträngt bombastiskt hyllande av serien, nämns hur färgläggningen delvis är inspirerad av Morris Lucky Luke, en intressant jämförelse som jag också funderat på ibland men då huvudsakligen vad gäller Asterix. Framförallt i de tidiga Asterix-albumen är färgerna av och till helt icke-naturalistiska, med närmast expressionistisk känsla där till exempel vrede gestaltas i helt röda rutor. Samma sak finns onekligen i Lucky Luke och även här i Blueberry; det är ett tecken på hur lyckade illustrationerna är att de extremt realistiska teckningarna kan samsas med färger som ibland är hur orealistiska som helst, utan att det ser det minsta konstigt ut. Jag saknar ibland den här mer extrema färgläggningen som variation i exempelvis nyare Asterix-albumen som kan bli lite grafiskt enformiga när det alltid är knallgrön mark och knallblå himmel; små inslag av det kan skymta till men aldrig lika extremt hämningslöst som i äldre album.

Blueberry 5 - Ballad om en kista

Långt ifrån realistiska färger, men onekligen stämningsfullt!

Avslutningsvis, två små iakttagelser till:

  1. Den svenska utgåvan inkluderar en 17 sidor lång artikel av Charlier som skrevs som vore det en äkta biografi över den verkliga Blueberry, inklusive en riklig mängd fotografier från den tiden. En rolig idé som säkert fungerade bra när det begav sig, men som inte överlevt tidens tand särskilt väl, vare sig som en väl genomförd bluff eller som litterär text (där för övrigt Charlier trots sina förtjänstfulla försök i serien att undvika de klassiska fällorna med hur indianer skildrades här faller huvudstupa i romantiseringan av Södern under slaveriet). Men i en komplett utgåva förtjänar den sin plats, vårtor och allt, så det är synd om de länder där texten uteslöts.
  2. Om någon tror sig känna till någon serieläsare som gillar äventyrsserier av klassiskt slag men som ännu inte provat på Blueberry är det här nog den perfekta volymen att ge bort. Visst, julen är förbi, men det kommer fler chanser :-)

Blueberry: Indiankrig och guldgruvor

Aaaah, Blueberry, och från perioden när både Charliers manus och Girauds teckningar hittat formen; en alldeles förträfflig sommarläsning, framförallt den andra historien i dagens bok, den fjärde samlingen av serien från Cobolt. Där erbjuds:

General Gula Håret: Först i boken kommer den avslutande delen i sviten om indiankrigen, där den store skurken är titelperosnen, dvs Charlier & Girauds version av general Custer. Det är en spännande och tät intrig, skickligt illustrerad av Giraud, och jag gillar framförallt hans vinterlandskap:

Men precis som i den föregående boken har jag lite svårt för hur indianerna beskrivs. Som jag sagt förut är Charliers intentioner goda men han kan ändå inte helt bryta sig loss från klichéerna; oavsett hur mycket det påpekas att det är kavalleriet under ledning av Gula Håret som är den som bryter mot alla regler och helt ignorerar ingångna avtal framstår ändå generalen som en enstaka galning och att utan honom skulle kanske krigen kunnat undvikas, och det är en lindrigt talat extremt förenklad bild. Att indianerna också skildras som en anonym massa till skillnad från kavalleristerna är kan jag förlika mig med eftersom kriget skildras ur Blueberrys synvinkel.

Så ett bra album som en avslutning på en bra svit är det, men med några tydliga svagheter. Detsamma kan jag inte säga om nästa svit om två album, de två som avslutar den här boken:

Den försvunna gruvan / Spöket med guldkulorna: Här är det en historia av klassisk västern-kaliber, med en försvunnen guldgruva och en lurendrejare av det storslagna slaget: ”Prosit” Luckner, en föregivet tysk adelsman som bedrar alla han möter med samma hänsynslöshet. Det initiala mötet med Blueberry & McClure sker i en miljö och under omständigheter som påminner en hel del om det tidigare albumet Mannen med silverstjärnan:

Men som det mycket riktigt påpekas i förordet handlar det inte som i det äldre albumet om västern à la John Ford utan nu är det modernare förebilder som gäller, som Sam Peckinpah, och det passar mycket bättre i en serie som Blueberry. Både skurkar och ”hjältar” har tveksam moral, som McClure som väl egentligen bara är bättre än Luckner i det att han trots allt inte är beredd att göra vad som helst för guld. Miljön är skitig och Blueberry mer orakad än någonsin när han ger sig på jakt efter Luckner genom öknen.

Förra gången Den försvunna gruvan gavs ut på svenska hette albumet Jakten genom öknen, en titel som inte överensstämmer med originalets och som känns rätt menlös som titel, men som beskrivning på handlingen passar det utmärkt. Den kanske starkaste intrycket jag får när jag läser de här två albumen är känslan av torrhet, av en obönhörligt gassande sol. Dammet ryker konstant, och att överleva öknen är väl så svårt som att undvika Luckners dödliga lister:

Det här är tveklöst den starkaste berättelsen hittills i Blueberry-serien, och det är förståeligt att den fick utgöra grundstommen i filmen som kom för några år sedan. Som jag iofs inte sett eftersom jag hört att den ska vara rejält usel, men om jag skulle få välja någon Blueberry-episod att göra en film av är det här en mycket stark kandidat :-)

Den egentligen enda bristen är att slutet är väldigt abrupt och nog hade behövt klart fler sidor på sig, kanske ett helt album (något som historien delar med General Gula Håret som också bara plötsligt slutar, utan ett ordentligt avslut).

Så jupp, bästa Blueberry-samlingen är det här helt klart. Förutom serierna får man såklart ett förord med en del intressanta illustrationer från Pilote, tidningen där Blueberry ursprungligen publicerades, inklusive en två sidor lång MAD-liknande version av Sergio Leones Once Upon a Time in the West / Harmonica – En hämnare gjord av Giraud, och dessutom en något längre version av inledningen till General Gula Håret, jämfört med den förra svenska albumutgåvan. Trevligt! :-)

Blueberry: Den riktiga början

blueberry-3-omslag

”Den riktiga början”?

Jo, för egen del känns det som om det är här, i den tredje samlingen av serien, som Blueberry egentligen börjar. Alla bitarna har nu fallit på plats:

  • Girauds teckningar kommer visserligen fortsatta utvecklas under seriens gång men här har Blueberry och de andra karaktärerna för första gången fått det rätta väderbitna utseendet.
  • Charlier har å sin sida fått upp ångan vad gäller manusdelen. Efter den fem album långa sviten om indianupproret och det fristående albumet Mannen med silverstjärnan börjar här återigen en längre herättelse, en berättelse som egentligen fortsätter under hela Charliers tid som manusförfattare. Visst finns det avslutade berättelser även senare men från och med nu kommer det alltid finnas läsa trådar som senare ska klaras upp. Med andra ord, Blueberry är från och med nu en enda lång historia där varje album är ett kapitel istället för det sedvanliga med franska äventyrsalbum där separata album är fristående eller på sin höjd sträcker sig över ett par album.
  • Samarbetet Giraud/Charlier känns här gediget, med ett mycket bra samspel mellan teckningar och text.

I den här samlingen ingår albumen Järnhästen, Mannen med stålhanden, och I siouxernas spår. I mångt och mycket känns det här som version 2.0 av indianuppror-sviten som vi redan läst; jag skulle tro att Charlier kände att han nu skulle kunna berätta den typen av historia ännu bättre, och det hade han rätt i. Version 1.0 var inte alls illa, men den här gången är huvudskurken, Jethro Steelfingers, betydligt mer minnesvärd, och att knyta ihop indiankrigen med järnvägsbyggandet tillför en dimension som saknades i den tidigare historien: Jag är en stark anhängare av att berättelser med > 2 parter ofta gör att läsningen blir betydligt mer intressant eftersom det inte längre blir en fråga om goda vs onda. Här har vi siouxerna, järnvägsarbetarna, armén och Steelfingers som alla slåss för sin överlevnad/profit/ära/profit, och den ökade komplexiteten sätter piff på det hela.

blueberry-3-lurad

Det här är inte sista gången någon försöker sätta dit Blueberry för ett brott han inte begått; nästa gång det händer blir det avgörande för seriens vidare utveckling…

Och det märks nu också att Charlier frigjort sig ytterligare en bit från de traditionella klichéerna. Förut var det enstaka skurkar/galningar som orsakade problemen, som exempelvis en vit officer och en indian, men nu är det istället situationen som sådan som gör att få, om någon, har helt rena händer. Det finns onekligen en helt god person, Blueberry, som ännu inte börjat kompromissa med sitt samvete, och en helt ond, Steelfingers, men resten av persongalleriet är solkigare. Vad så gott som alla är (förutom då Blueberry) är egoister; de är sig själv närmast, ingen annan, vilket gör att enkla historier som redan nämnda Mannen med silverstjärnan inte längre skulle fungera i serien.

Ett undantag finns dock: Siouxerna. Charlier månar fortsatt om att visa att de inte är blodtörstiga vildar, men att lyckas skildra dem som individer går han bet på. De framstår alla som representanter för sin kultur istället för som unika människor, ett inte ovanligt problem när man som Charlier försöker sig på att visa att folkgrupp X minsann inte är så hemska som alla tror -> det blir lätt så att man inte vågar visa upp att även medlemmar av X har olika åsikter och personligheter, bra som dåliga. Men som jag skrivit tidigare, jag uppskattar att Charlier försöker!

blueberry-3-siouxer

Den bitvis schizofrena inställningen till siouxerna: Ibland kämpar Blueberry för att de ska få rättvisa, ibland är det andra bullar som bjuds.

Som sagt handlar det inte längre om några helt avslutade berättelser här, men Jethro Steelfingers-trilogin är nog så nära ett avslutat helt som serien kommer, där dock de avslutande sidorna sätter upp fortsättningen, med den galne general Allister som Blueberrys nya antagonist. Så om man är intresserad av att ge sig på serien Blueberry men inte vet var man ska starta så skulle jag säga att den här samlingen är ett bra ställe: Boken startar mer eller mindre från scratch, utan att man behöver veta någonting av det som skett förut, och det är sista gången man kan säga det om Blueberry :-)

Blueberry: Slutet på naiviteten

Blueberry 2 - omslag

Det andra boken i Cobolts återutgivning av Blueberry innehåller vad jag skulle säga är slutet på den första, lite mer naiva fasen av serien: De två avslutande albumen om indianupproret (Den försvunne ryttare & I navajos spår) och det fristående albumet Mannen med silverstjärnan. Efter de här historierna blir tonen betydligt mer vuxen, med en mer (förhållandevis) realistiskt syn på vilda västern och allt vad den innehåller. Men det får jag skriva mer om senare, när nästa samling kommer, för nu handlar det om bok 2!

I titeln använder jag mig av ordet ”naivitet” och det ska inte läsas som att det är en barnslig historia som Charlier berättar i de totalt fem albumen som inleder Blueberry och som alla handlar om ett potentiellt indianuppror. Som jag skrev i recensionen av den första boken förtjänar Charlier istället beröm för att han försöker skildra indianerna på ett mer medkännande sätt än vad som varit vanligt tidigare.

Blueberry - Jijé

En av de sidor som Jijé tecknar i den här samlingen, när Giraud var på semester; det ser definitivt ut som en sida från Blueberry, men jag föredrar ändå den unge Giraud som vid det här laget hade börjat utveckla sin alldeles egna stil

Men det finns ett grundläggande problem med hela den här sviten och det är där naiviteten dyker upp. För att få ihop historien på ett sätt som samtidigt lyckas med att skildra

  • indianernas uppror som rättfärdigt (eftersom det är kavalleriet som lurats tro att indianerna inlett fientligheterna),
  • Blueberry som en god kraft som kämpar för freden, för allas skull,
  • kavalleriet som en också välmenande organisation, som bara agerar ”fel” på grund av att de lurats,

krävs att jag som läsare helt glömmer bort kunskapen om att indianerna konsekvent behandlades på det värsta sättet, de svikna löftena, och att de än idag lever i misär som en följd av hur de behandlades. Med andra ord, världen som Charlier beskriver är en sagovärld, en där den invaderande europeiska befolkningen egentligen vill väl och att det kanske kommer gå bra med tiden. Tyvärr vet vi ju att så inte blev fallet, och det gör att den på ytan tämligen realistiska serien ändå är ett bländverk. När allt i serien löser sig och fredspipan röks och Blueberry har fullgjort hjälterollen, så ligger för min del vetskapen att fredsavtalen i realiteten var meningslösa som en blöt filt över det föregivet lyckliga slutet. Den i serien skildrade som galne och grymme indianen Ensamma örnen är den som har rätt: Lita aldrig på den vite mannen.

Därav den nämnda nativiteten. Återigen, en eloge till Charlier för hans föresatser och för en spännande berättelse, men tyvärr gör verkligheten att det inte riktigt fungerar fullt ut. Men när indianerna senare kommer dyka upp i serien och Blueberry återigen engagerar sig för att hjälpa dem är skildringarna mycket mer realistiska; det handlar då enbart om att överleva för dagen, inte om ett löfte om en rättvis och fredlig framtid.

Men, igen, det är en senare recension; vi har kvar ett album till i den här samlingen att skriva om :-)

Mannen med silverstjärnan är en mycket enklare historia, en som vi sett många gånger på film och i serier: Den ensamma hjälten som ska försvara en hel stad mot skurken och hans liga. Här är det onekligen också en sagovärld vi ser men den här gången skaver det inte eftersom det är en så arketypisk historia, med inslag som den nya sheriffen (Blueberry), den unga oerfarna mannen som vill hjälpa till, den äldre och nersupne mannen som också vill det (Blueberrys ständiga följeslagare Jimmy McClure, som dyker upp för första gången tidigare i den här samlingen), kvinnan med mod och ett hjärta av guld, den fega befolkningen som inte vågar hjälpa till, och givetvis de bottenlöst onda skurkarna.

Blueberry - Mannen med silverstjärnan

Det är inte den mest unika historien men jag tror att den här behövdes för att Charlier senare skulle kunna bli mer egensinnig; fram till och med den här berättelsen påminner serien mest om klassiska Hollywood-västern, må vara av de något mer realistiska slaget från 50-talet, men efter att Charlier fått ur sig de historierna kan han sen gå vidare till någonting som mycket mer påminner om den skitiga och råare spagettivästern-genren. Plus att det säkert var skönt att få skriva en kort och enkel historia med en lika enkel hjälteroll för Blueberry, efter den långa berättelsen innan där det mot slutet finns tecken på en viss trötthet hos berättaren; Blueberrys avskräckande knep att lura diverse förföljare att han har betydligt fler mannar med sig än han har används lite väl flitigt tycker jag allt 😉

Jag kan ha fel men jag tror också att det här är det första albumet där en person med en större roll faktiskt dör i bild (verkar det som); innan det sker har en hel del namngivna och viktiga personer dött, men själva dödandet har skett utanför bild. Ett tecken så gott som något på att serien börjar slita sig från de begränsningar som tidigare funnits.

Sammanfattningsvis är det här återigen bra underhållning; spännande men kanske utan större komplexitet (men det blir det ändring på i senare album), och det är väldigt roligt att kunna läsa de här tidigare berättelserna på ett bra sätt på svenska; de två första albumen har tidigare enbart publicerats som följetonger i svartvita tidningar, och även om Mannen med silverstjärnan kommit ut i albumformat tidigare var den utgåvan sisådär vad gäller tryckets kvalité. Här är det såklart full pong på den fronten :-)