Corto Maltese – Fable of Venice / The Golden House of Samarkand / Tango

Corto Maltese - Esmeralda

Esmeralda från albumet Tango; en uppförstorad bit av en ruta men ett utsökt exempel på Pratts teckningar som jag inte kunde låta bli att ta med här

Jag inser att jag aldrig följde upp hur det gick med IDWs utgåva av Hugo Pratts Corto Malteseefter att jag för några år sedan klagat överhur någonting gått fel i trycket av två av böckerna. Så här kommer uppdaterad konsumentinformation, och glädjande nog av det positiva slaget :-)

För i de här tre böckerna, de senaste som IDW gett ut, ser linjerna återigen bra ut och den där fula hackigheten har försvunnit. Så med lite tur var det ”bara” två av böckerna som råkade ut för missödet; jag har inte köpt In Siberia som kom ut efter de två men innan de tre jag nämner idag eftersom jag redan har den på svenska (och då behövs ingen engelsk utgåva, även om det är lite frestande för att göra bokhylleraden liiite snyggare med enhetliga ryggar…) men jag hoppas att den också ser bra ut. Så tack för det, nu känns det skönt att skaffa de här böckerna igen.

Men en smula undrar jag ändå över varför just Corto Malteseska vara så krånglig när det gäller olika utgåvor. Vi har svartvita (ursprungliga) versioner, vi har färglagda versioner som Pratt tydligen själv godkände och som ser helt OK ut även om de svartvita är klart snyggare, vi har färglagda gräsliga versioner (som den svenska De vackra drömmarnaslagun), vi har utgåvor med bra tryck (IDW), med dåligt tryck (IDW igen), mm.

Och andra saker skiljer sig också åt. Ta bara dagens tre böcker, alla tre riktigt bra album, som kortfattat beskrivna är

Fable of Venice: Corto, på jakt efter en legendarisk skatt, befinner sig i Venedig där fascismens fula tryne börjar synas till, inklusive förgrundsfigurer som Gabriele D’Annunzio som också sågs till som huvudperson i David Bs Black Paths. Som alltid försöker Corto undvika politiken och som alltid misslyckas han.

The Golden House of Samarkand: Ett av de längre Corto-albumen drar in honom i en härva där olika turkiska fraktioner kämpar för sina drömmar om hur hemlandet ska utvecklas. Själv är hans mål mer oklart, förutom att det inbegriper att hjälpa Rasputin ur ett fängelse, och som alltid när Rasputin är med i senare Corto-album betyder det en sällsam blandning av slapstick och surrealism, där det inte alltid är uppenbart vad som är verkligt och vad som är drömmar. Här finns också en dubbelgångare till Corto, ett omen om någons död, som förstärker känslan av en lång dröm.

Tango: Till Buenos Aires kommer Corto för att göra en vän en tjänst, en vän han lärde känna i Fable of Venice. Ett av de tunnare albumen men ett med en mycket tät handling; det är rätt typiskt för Corto Maltese-serien att en bok samtidigt kan innehålla intriger som skulle räckt till telefonkatalogtjocka böcker men där huvudpersonen trots detta helt fokuserar på sig själv och sina vänner, utan att bekymra sig om huruvida dennes handlingar riskerar att förorsaka enorma framtida problem.

Som sagt, tre starka album som dessutom lämpar sig väl att läsa tillsammans, med referenser mellan dem, och med en bra blandning av det drömska och intriger som utspelar sig i ett mycket konkret 1920-tal.

Och likaså som sagt, med en del bekymmersamma detaljer vad gäller detaljer. Jag har inte suttit och jämfört ruta för ruta, men när jag läste dem var det några saker som jag undrade över och inte kunde låta bli att kontrollera mot andra utgåvor. Varpå jag ser saker som det här, från den första sidan i Samarkand-boken:

Corto - IDW vs Danmark 1

Till vänster IDW, till höger en dansk utgåva från 80-talet. Som synes gjorde Pratt ursprungligen den första sidan i färg, men sorgligt nog har IDW inte kostat på sin bok att återge färgerna utan istället helt simpelt tryckt upp akvarellen i svartvitt. Så klart minus till IDW för det.

Sen ett till exempel från samma bok:

Corto - IDW vs Danmark 2

IDW t.v., dansk utgåva t.h. Notera hur dels skuggor lagts till hos IDW, men också hur nederdelen utökats. Faktum är att hela albumet verkar ha omredigerats rejält; utökade nederdelar är legio, men rutor har lagts till / tagits bort, spegelvänts, korrigerats, och hela sidor har fått annan layout. Jag hoppas att IDW är närmast ”sanningen”, och åtminstone i den här rutan föredrar jag deras version eftersom scenen utspelar sig på natten där detaljer inte syns så bra.

Jag skulle också kunna visa exempel på hur textningen av ljudeffekter skiljer sig åt, ibland ganska dramatiskt (tyvärr är inte IDWs versioner de bästa här, även om de ofta låter originalets ljudeffekter kvarstå), men det blir nog alltför petimäterartat. För att inte tala om min (lilla, men ändå!) skepsis mot valet att i de senaste albumen ha valt ett papper som är snäppet blankare än det i de tidigare böckerna; det är fortfarande betryggande tjockt, men faktum är att det svarta nästan blir alltför svart, att det lyser mig i ögonen. Skumt, men sant, och fruktansvärt småsint av mig 😉

Varde nog sagt att det nog inte går att göra en perfekt utgåva av Corto Maltese, det finns alltför många val där man kan tycka olika, men i det stora hela är IDWs utgåva riktigt bra. För min del är det nu bara tre böcker kvar innan jag äntligen, till slut, kan läsa alla Corto Maltese-serier antingen på engelska eller svenska, och i underbart svartvitt. Kämpa på IDW!

Kan köpas hos bl.a.:

 

Corto Maltese: Under midnattssolen

Ok, nu blir det en sån där recension som skulle kunna bli rätt knepig igen, dvs en där jag inte riktigt vet hur jag ska angripa boken… Men jag kan ta och börja med lite bakgrundsfakta: Under midnattssolen är det första nya Corto Maltese-albumet sedan seriens upphovsman Hugo Pratt dog för ungefär 20 år sedan. För manuset står Juan Díaz Canales, mest känd för att ha skrivit Blacksad, och för teckningarna Rubén Pellejero som tidigare tecknat bland annat Dieter Lumpen, en serie som ofta jämförts med just Corto Maltese.

Och vad gäller själva serien så utspelar den sig i Nordamerika, huvudsakligen i de norra delarna där Corto lovat att hjälpa sin döende vän Jack London med att överlämna ett brev till en av Londons bekanta, Waka Yamada, en ex-prostituerad som numera kämpar för kvinnors rättigheter. Och givetvis kryddat med allehanda äventyr, exotiska människor, filosofiska resonemang, och en herrans massa fiskmåsar:

Med andra ord låter det som ett normalt Corto Maltese-album, som de brukade vara när Hugo Pratt gjorde dem.

Det knepiga består i hur jag ska bedöma resultatet. Alternativen är två: Antingen bedömer jag det jämfört med hur Pratts serie såg ut, dvs hur nära Canales/Pellejero lyckas efterlikna originalet, eller så bedömer jag det som en helt egen serie, frikopplad från Pratts förutom att de delar samma huvudperson och persongalleri.

Vanligtvis är det här ett problem, dvs vilket alternativ ska jag anamma? Oftast blir det någonting mittemellan, men jag vet att personligen föredrar jag de friare tolkningarna, med lyckade exempel som alternativ-tolkningarna av Lucky Luke och Spirou. Det är framförallt när serien ifråga är starkt förknippad med sina ursprungliga upphovsmakare som det kan vara svårt att lyckas med rena fortsättningar, som de nya Asterix-albumen som aldrig lyckats frigöra sig från originalet och därför tenderar att bli o-originella (även om Asterix hos pikterna inte var så dum).

Men här är det lättare eftersom Under midnattssolen misslyckas oavsett hur man ser på serien. Canales har definitivt försökt lägga sig så nära Pratt som möjligt, med ett snudd på parodiskt resultat där precis allting som brukar förknippas med Corto Maltese måste med; förutom de redan nämnda detaljerna (som måsarna…) finns också Rasputin med på några sidor, utan att det finns någon anledning därtill, Pandora Groovesnore nämns (och syns nästan) också, och det enda förvånande är att det inte poppar upp några mytologiska kreatur också. Fast de kanske sparades till nästa bok, om det blir någon 😉

Om det varit det enda problemet med manuset hade jag (kanske) kunnat förlåta det, men handlingen är också den helt utan poäng och löjligt komplicerad. Pratt hade förvisso vanan att inte alltid vara glasklar men då handlade det om ett inslag av mysticism, framförallt i de senare albumen. Här är det istället fråga om ett manus där nya personer dyker upp oupphörligen, och innan jag ens förstått vem de är har de oftast dött eller försvunnit igen. Slagsmål med Rasputin, en revolt mot kolonisatörer, tyska spioner, prostituerade som med gevär anfaller en bordell, en boxare med en olycklig kärlek, Jack London, mounties, giljotiner, en karta till en skatt som kan förstöra naturen; lägg därtill att ett Corto Maltese-album också ”måste” innehålla sidor där djupsinnigheter yttras, och ni förstår nog att den här boken är fullständigt proppfull och att läsningen blir otroligt ryckig och oharmonisk.

Det vill säga, Canales är så ivrig att få med allting som funnits i någon tidigare serie med Corto Maltese (well, bortsett från mytologiska inslag, som sagt) för att efterlikna originalet att resultatet blir någonting som är närmast antitesen till Pratts långsamma och stämningsfulla skapelse. Jag kommer inte ihåg i vilken av Epix alla tidningar/böcker det fanns en alldeles utmärkt parodi på Corto Maltese (jag har för mig att någon av Andreasson-bröderna var involverade men jag är inte säker) som jag tror att det skulle varit väldigt nyttigt för Canales om han läst den eftersom Canales bok innehåller precis samma saker som parodin, bortsett från att Canales är gravallvarlig och sprider ut sig över ett helt album istället för några korta sidor.

Pellejero? Jodå, han försöker också lägga sig så nära Pratt han bara kan, med resultatet att det ibland ser (nästan) lika bra ut men att det varje gång han inte träffar rätt omedelbart syns och sticker mig i ögonen. Pratt hade en förmåga att teckna på ett sätt som förenade spontanitet med precision, men Pellejero saknar detsamma med resultatet att det ibland bara ser konstigt ut.  Jag gillade ju Pellejeros teckningar i Dieter Lumpen som definitivt har stora likheter med Pratts stil men som ändå inte var  en ren kopia, och jag hade definitivt föredragit att Pellejero fortsätt på sitt eget spår; här är hans talang bortkastad i ett försök att helt utplåna sig själv för att likna Pratt så mycket som möjligt.

Nog ser Corto en smula underlig ut här t.v.?

Några ord om utgåvan också: Trycket är bra och pappret finfint; jag valde att köpa den något dyrare svartvita utgåvan som dessutom innehåller ett längre förord (som verkligen inte är omistligt) och är något större eftersom jag föredrar Corto Maltese utan färg. Så fysiskt en mycket elegant bok, men eftersom det är förlaget Faraos Cigarer som ligger bakom finns förstås några grova missar i den svenska redigeringen. Förutom dansk text på några ställen i förordet (men aldrig i själva serien, gudskelov!) och en endast halvt översatt engelsk mening har man som syns på första bilden här ovan också misslyckats med att översätta titeln till svenska och istället ”behållt” den danska titeln, Under midnatssolen

Underligt nog är jag ändå glad att den här serien översatts till svenska. Den må vara i grunden usel och med en pinsam redigering, men jag var väldigt nyfiken på att läsa serien och nu har jag alltså gjort det. Och dessutom i en mycket elegant utgåva i svartvitt! Så hatten av för ambitionsnivån att ge ut en så här smal serie i två olika utgåvor på svenska; det är bara synd att serien inte lever upp till det :-/

Dieter Lumpen: Corto Maltese in spe?

dieter-lumpen-cover

Från första gången jag läste någonting om Dieter Lumpen (hädanefter DL), äventyraren som har huvudrollen i serien med samma namn skriven av Jorge Zentner och tecknad av Rubén Pellejero, har alltid Corto Malteses ande svävat i bakgrunden:

  • När serien dök upp i Heavy Metal första gången var det i numret efter att Corto Maltese (CM) publicerats i samma tidning, varför det kändes som en ersättning av den sistnämnda
  • I svenska tidningen Casablanca varvades CM-episoder med DL-episoder, för övrigt två av de ytterst få läsvärda serierna i just den tidningen 😉
  • De har både en huvudperson av det mer passiva slaget, en man som mestadels reagerar snarare än agerar
  • De utspelar sig i ”exotiska” miljöer under första hälften av 1900-talet (CM i början av perioden, DL i slutet)
  • Trots en äventyrare i huvudrollen är det ofta tämligen lugna serier
  • Teckningarna har en hel del likheter, framförallt när serierna tryckts i svartvitt

Det har gjort att jag inte varit så förtjust i DL: När jag läst serien som ett surrogat för att läsa CM har den givetvis kommit till korta, både vad gäller manus och teckningarna. ”Inte så dum men det är ingen CM precis!” skulle jag kunna beskriva mitt omdöme.

Och det är förstås orättvist; man ska inte bedöma en serie efter vad man tror att den är utan för vad den faktiskt är. Läser man DL på det sättet blir den också mycket bättre och mer givande :-)

Layout 1

Första sidan, första episoden

Varför denna lilla text idag? Jo för att man numera kan läsa alla serier om Dieter Lumpen i en samlad utgåva på engelska: The Adventures of Dieter Lumpen, 264 sidor lång och den andra titeln i förlaget IDWs bokserie Eurocomics (där den första givetvis var CM…).

Och den här gången, när jag gav mig tusan på att inte tänka på CM medan jag läste, var det riktigt underhållande. Förut, när jag bara läst enstaka episoder, fick jag aldrig något riktigt grepp på Dieter Lumpen själv, men nu framstod han tydligare: en cyniker utan egentlig egen vilja som bara driver med. Inte ond, inte god, utan bara en man utan mål och moralisk kompass. Eller kanske mer rättvisande: Han har ett hum om moral och vet nog egentligen vad som är rätt och fel, men han har inte karaktärsstyrka nog att följa den om priset är högt. Ju mindre som hände i serien desto mer tyckte jag om den, som exempelvis den sena och album-långa episoden Caribbean där det nästan helt saknas handling när Lumpen tillsammans med diverse egenartade karaktärer befinner sig i Karibien.

Pellejeros teckningar uppskattade jag också mer den här gången, nu presenterade i en bitvis mycket ambitiös färgläggning (där tyvärr stora svarta ytor ibland ”fläckats” av de omkringliggande färgerna) som verkligen framhäver djungeln, öknen, havet, eller vilken miljö nu handlingen utspelas i. DL ser bra ut i svartvitt men är nog ännu bättre i färg (till skillnad från CM!).

Så jo, jag förstår varför DL har rosats av så många. Den har stil stil och stämning; det finns en hel del andra serier som försöker vara någonting liknande men de allra flesta misslyckas och blir bara exotiserande dravel med vita män på tillbakalutade äventyr i kolonierna.

dieter-lumpen-car

Men riktigt stor tycker jag inte att den är. Det där sista lilla, det som verkligen sätter sin egen stämpel på serien, tycker jag nog saknas; i jämförelse med serier som (japp, här kommer den igen!) CM där huvudpersonen är någonting unikt, och likaså sättet som andra människor och miljöerna skildras, är DL alltför generisk. Den är ett mycket bra hantverk men ingredienserna är det ingenting speciellt med.

Väl värd att läsa är samlingen, men jag undrar jag hur Zentner och Pellejeros framtida och redan omskrivna serie kommer att bli: För den som inte redan vet det är det nämligen så att Corto Maltese ska återupplivas som serie, och gissa vilka som anlitats för detta…? 😉

Tusan!!!

Ingen recension idag utan bara en mycket deprimerad suck och en stilla klagan:

Förut har jag berömt det amerikanska förlaget IDW för deras föredömligt snygga utgåvor av Corto Maltese som de påbörjade förra året. Svartvit, tjockt papper, bra översättning, och riktigt snygga böcker med lika snyggt tryck. Det var så skönt efter att tidigare ha sett så många försök att ge ut serien på något språk jag behärskar misslyckas på ett eller annat sätt.

Men så i våras kom den tredje volymen ut och ve och fasa, trycket var inte alls bra. Eller för att vara precis: Trycket i sig är nog OK, men serierna ser ut som om de någonstans under produktionens gång kopierats med för lös upplösning (kanske under scanning, kanske under editering, eller någon annanstans). Det syns inte omedelbart om man bara ögnar igenom den, men det är omedelbart synligt när man faktiskt läser den. Själv märkte jag ingenting eftersom jag inte läste boken omedelbart när jag fick den.

Men sen, förra veckan, kom den fjärde och då tog jag och läste både nummer 3 & 4, och upptäckte problemet som tydligen inte bara var ett olycksfall med nummer 3 utan istället är det någonting som konsekvent går fel, tydligen, när IDW sätter samman böckerna. Jag har hört av mig till dem för att fråga vad som hänt men har tyvärr inte fått något svar :-(

Det kan förstås vara så att tillräckligt bra förlagor saknas men det tvivlar jag på; jag har andra utgåvor av de här serierna som inte har samma problem (men som istället har andra problem, som jag nämnde i inledningen).

Här är samma ruta scannad av mig med 600 DPI, i lossless PNG-format och inte justerade på något sätt. Ignorera att det vita ser lite grått ut, det är min scanner som gör det och jag brukar justera det efteråt för bilder i recensioner; men man ser ändå att bortsett från problemet med upplösningen så har IDWs jämnare och mörkare svärta.

Först i en utgåva från 1987, utgiven på förlaget NBM:

corto-maltese-nbm

Sen IDWs:

corto-maltese-idw

Beroende på om er webbläsares hantering av bilder (och er skärm) kommer skillnaden vara uppenbar eller inte lika uppenbar, men om ni kollar på bilderna i originalformat (klicka på dem för det) och eventuellt i ett bildhanteringsprogram så syns det tydligt att IDWs bild har stora problem med upplösningen: Ramen runt rutan är inte jämn, strecken som utgör kullerstenarna på gatan likaså, och så vidare. Och på tryckt papper syns det tyvärr lika tydligt :-(

Så för den som vill njuta av klassikern Corto Maltese (och det bör man, episoderna i de hittills utkomna böckerna är fantastisk läsning) på bästa möjliga sätt kan jag inte längre helhjärtat rekommendera IDW; jag själv har nu svårt att läsa dem eftersom den misslyckade kopiering stör mig så mycket. Snyft.

Ett givet köp: Under the Sign of Capricorn

Det är inte för omslagets skull man ska köpa den här boken...

Det är inte för omslagets skull man ska köpa den här boken…

Ett mycket enkelt inlägg idag för alla som kan läsa engelska men inte de andra stora europeiska språken: Köp/Läs det amerikanska förlagets IDWs Under the Sign of Capricorn, den första volymen i vad som avser att bli en komplett utgåva av Hugo Pratts Porto Maltese. Varför? Jo det ska jag tala om:

  • Trycket är fantastiskt bra; efter att ha genomlidit NBMs äldre utgåva av de här tidiga, korta episoderna är det en lisa för själen att se det tjocka pappret och den kompakta svärtan. Även andra Corto-böcker jag har läst har ofta haft problem med framförallt Pratts linjer när de drar åt det tunna hållet, och både papper och trycksvärta spelar en stor roll för läsningen.
  • Formatet är precis som det ska, dvs klassisk europeisk storlek. IDW har också sagt att de ska ge ut böckerna i en alternativ utgåva, ännu större, som jag ett tag funderade på att köpa istället men efter att ha sett och läst den här inser jag att ett större format kanske kan framhäva teckningarna ännu mer men med risk för ett sämre läsvärde (för stora böcker tycker jag kan distrahera, om inte teckningarna från början var avsedda för det).
  • Inte en gnutta färg göre sig besvär på seriesidorna här och IDW har sagt att också de kommande albumen ska hålla sig till det svartvita formatet. Tack för det! Även om färgläggningen av många sentida utgåvor av Porto var godkända av Pratt själv och på sitt sätt var eleganta var det ändå en styggelse, ett helgerån, mot de rena tuschteckningarna i originalutgåvorna.

Så fysiskt är det snudd på perfekt (omslaget är inte helt lyckat tycker jag), och eftersom det här är en av de vackraste serierna jag vet förtjänar den det. Och det säger jag som en som vanligtvis inte är så värst förtjust i artister som arbetar i den här tusch-tunga stilen!

Sen är förstås serierna bra de med; här börjar man inte med Pratts först utgivna bok, Balladen om det salta havet, eftersom den nyligen kom ut i amerikansk utgåva (fruktansvärt massakrerad, men ändå). Ett smart beslut tror jag, det är i de här kortare avsnitten som Corto Maltese finner sin form för gott. Men det har jag skrivit om tidigare, den här gången skriver jag bara för att tipsa om en utsökt utgåva :-)

...utan för insidans

…utan för insidans