Cutie Honey

I det förra inlägget risade jag Alejandro Jodorowsky för att hans manus i så hög grad bara går ut på att försöka chockera läsaren och att historierna känns som om de bara rullar på utan större eftertanke. I det här inlägget tänker jag rosa Go Nagai för ungefär samma saker :-) Konsekvent? Tja, min högst personliga åsikt är att Nagai är både rolig och att hans underligheter gör mig på gott humör, medan Jodorowsky känns tråkig, sunkig och rejält seg att läsa. Så det så :-)

Anyhoo, Cutie Honey. Liksom Devilmanär det här en tidig serie av Nagai, från början av 70-talet, och nog syns det att den inte är purfärsk med teckningar och layout som liknar andra serier från samma tid, som mycket av Tezukas production och Ashita no Joe. Men manuset är någonting helt annat! Visst finns det klumpigheter men jag är inte säker på om det beror på åldern eller på Nagai…

För Nagai är en väldigt slarvig serieskapare, både i teckningar och i manus. Anatomin ser ut lite hur som helst, logiken i manuset saknas nog helt (det är bäst att inte tänka alltför mycket på hur skurkarna resonerar för de skulle kunna gå en match mot Bonds mest stupida motståndare), och handlingen hoppar mellan sex, slapstick och action utan paus. På många sätt känns det mer som en polerad amatörserie än en gjord av ett proffs.

Så det här skulle kunna vara hur dåligt som helst, men på något sätt fungerar det. Nagai har ett gott humör och har så uppenbart roligt när han gör serien att det smittar av sig på mig med. Ta en sån sak som designen av den kriminella organisation som Cutie Honey kämpar mot, Panther Claw. Alla ledare är kvinnor (eller kvinnliga androider, kanske; Nagai verkar inte alltid komma ihåg vad han tidigare sagt i den, liksom många andra, saken), och alla har någonting animaliskt tillagt i namnet. Jag kan se framför mig hur Nagai hittade på alla namnen, utan att tänka på hur han skulle designa karaktärerna, och sen blev det bara som det blev:

Cutey Honey - Black Claw

Cutey Honey - Tarantula Panther

(Bilderna idag är inte från Seven Seas nyutkomna bok utan från en tidigare scanlation eftersom det är svårt att scanna den feta inbundna boken med ett bra resultat)

Överst ses Black Claw där Nagai helt sonika satt en björnram ovanpå hennes huvud, och nederst Tarantula Panther som kan framställa spindelnät på ett smula mer grafiskt sätt än andra mer kända spindelsuperhjältar 😉

Energiskt så det förslår är det, serien igenom, och späckat med naket är det också. För att återigen jämföra med Jodorowsky är det både energin och det goda humöret som gör att jag inte har någonting emot Nagais nakenhet, vare sig det gäller den oskyldiga sorten som när Cutie Honey, huvudperson och en tidig version av en magical girl via sitt utrop ”Honey Flash!” (ja, jo,…) förvandlar sig till en av sina olika alternativa identiteter, den mer fanservice-inriktade när Cutie Honeys rumskamrat och bästa vän Natsuko efter att ha blivit piskad av föreståndarinnan Histler (sammandragning av öknamnet ”Hysterical Hitler”) låter Cutie Honey smörja in hennes nakna bak med salva varpå Cutie passar på att retas lite, eller den mer absurda som när vi för första gången får se ledaren av de tuffa brudarna på skolan (Natsuko ses också till, bunden vid sängen; just Natsuko spenderar nog mer tid naken än påklädd i serien):

Cutey Honey - Boss

Smaklöst värre är det rakt igenom men jag kan inte bli det minsta uppretad över det, bara road, och eftersom Cutie Honeytill skillnad från Devilman huvudsakligen är menad som en komedi tycker jag att Nagai lyckas alldeles förträffligt. Handlingen är förglömlig och avslutas abrupt, humorn är barnslig (överlag är det mycket camp över serien), det nakna är 100% inriktat på schablonartad manliga läsare, men jag hade väldigt roligt när jag läste den här boken. Devilmanär en mycket starkare läsupplevelse men Cutie Honeyförtjänar definitivt sin plats i bokhyllan, så jag kanske ska ge Nagais andra serier en chans också :-)

Kan köpas hos bl.a.: