The Green Hand and Other Stories

Efter att de senaste inläggen handlat om serier från Japan x 2, Italien (eller Hugo Pratt för att vara exakt) x 2, Sverige och Argentina kan det vara dags för någonting franskt, och passande nog har jag precis läst ett mycket oväntat album. Oväntat inte beroende på kvalitén för den är det inget fel på, men för att det är snudd på obegripligt att serier som var så smala redan när det begav sig översatts till engelska nu, 40 år efter den ursprungliga publiceringen: Nicole Claveloux The Green Hand and Other Stories.

Här handlar det om minst sagt personliga serier, utan större likheter sinsemellan förutom just det egensinniga. Bokens clou, den inledande 40-sidiga titelhistorien skriven av Edith Zha, består av fem löst sammankopplade kapitel där den namnlösa huvudpersonen färdas genom en drömlik värld. Hon bor tillsammans med en cynisk gammal fågel och jobbar på ett vaxmuseum men en regelrätt handling saknas; mina alternativ för att beskriva serien består nog av att antingen gräva ner mig i serien och skriva en lång avhandling om vad bilderna kan tänkas symbolisera med hjälp av psykoanalys, eller att skriva några ord om Claveloux teckningar.

Teckningarna fullkomligt strålar av 70-talet, både i den mjuka stilen som påminner inte så lite om en del amerikanska undergroundserier och hippie-posters, och i den lysande färgläggningen. Just färgerna är det som jag själv fastnar mest för, starka som de är och med bjärta kulörer som förstärker det hallucinatoriska. Som här, en sida från första kapitlet, där huvudpersonen just grälat med fågeln:

Eller den här, där hon i kapitlet The White Night (alla kapitel har en färg med i namnet, något som understryker hur viktig färgläggningen är) besöker olika rum i ett palatsliknande hus:

Jag är löjligt svag för serier som vågar ta ut svängarna med dramatisk och tydlig färgläggning när resultatet är så lyckat som här, så bara den detaljen i den här serien räcker för att göra boken läsvärd för mig :-)

De övriga serierna i boken, skrivna av Claveloux själv, är en ojämn samling. Generellt har de i mitt tycke bättre manus: Lika originella men med mer tydlighet och i längden föredrar jag det framför titelhistoriens abstrakta händelser. Bästa historien är nog Underground Chatter som börjar med en synnerligen pratsam babys störande samtal med medpassagerare och som slutar med att en av dessa medpassagerare blir avslängd från tåget på grund av ett konstigt djur som dyker upp och hävdar att hon är dess mamma. I serien känns handlingsförloppet helt naturligt, trots att den egentligen är helt absurd. Men som den sista serien i boken har jag så att säga vant mig vid att världen är underlig och obegriplig så tja, det där var väl inte så konstigt ändå!

Andra historier som fastnat i minnet är den om grönsaken som önskade bli en panter, och den om den lilla flickan som ensam hemma fantiserar mer och mer dramatiskt; tänk Gunnel Lindes berättelse om Fröken Ensam hemma åker gungstol, men där fantasivärlden i slutet översvämmas av mensblod från den uppsluppna flickan.

Däremot har inga av de andra historierna lika bra teckningar som den första; de flesta är i svartvitt (snyft!) och den enda andra som är i färg har en helt annan färgskala som visserligen är snygg den med men inte alls lika mycket i min smak.

Såhär några decennier efter att de här serierna första gången publicerades är det kul att läsa den avslutande intervjun med Claveloux & Zha. De pratar om hur titelserien sågs som så annorlunda jämfört med de andra serierna i Métal Hurlant som mestadels fokuserade på science fiction, men för mig som läsare nu är det istället så att den känns mycket lik de andra: Moebius med sina drömliknande serier ritade i en svällande mjuk stil påminner bra mycket om Claveloux, Caza använder ibland liknande färger (om än inte riktigt lika bra), och till och med Druillet med sina skarpa hårda linjer och kaotisk-anarkistiska handling har även han en hel del gemensamt med henne. Som  så ofta i efterhand så det mycket lättare att se tidsandans likheter mellan någonting som då sågs som ytterligheter.

En annan sak som också är gemensamt och typiskt för den tidens franska serier är den avslappnade inställningen till nakenhet som nog framgår av sidorna här. Men just i den frågan märks ändå en stor skillnad mellan Claveloux och de manliga kollegorna på Métal Hurlant: Det nakna känns mycket mindre spekulativt hos Claveloux. Att teckningarna ibland är menade att vara sexiga är det ingen tvekan om, men jag misstänker att skillnaden nog kommer sig av att det i ena fallet handlar om en kvinna som tecknar avsiktligt sexiga kvinnor (tyvärr inga sexiga män, även om nakna dylika finns), i det andra om män som gör samma sak. Och bland serierna finns det definitivt sådana som även om de har gott om naket och sex nog aldrig skulle passat in i exempelvis Métal Hurlant,; det är ”fel” slags sex helt enkelt.

Sammanfattningsvis en bok jag är väldigt glad över att ha, även om den kanske inte är tillräckligt bra för att förtjäna en klassiker-stämpel. Men den är ett strålande exempel på en något udda fransk serieskapare från en tid då den franska seriebredden exploderade, så hurra för utgivningen av The Green Hand and Other Stories 😀