Catching Up: Empowered / Sixpack / Girl Genius / Yowamushi Pedal

Såhär precis innan jul tänkte jag bara slänga ur mig några korta ord om ett par serier jag skrivit uppskattande om förut, typ ”Var är dom nu?” :-)

Empowered: Adam Warrens serie om Emp, superhjälten med den outsläckliga driftkraften att göra gott men med den bräckligaste superhjältedräkten (som också är den som ger henne superkrafterna) som skådats och ett självförtroende som är snudd på lika ömtåligt fortsätter rulla på. Jag gillar seriens stämning, jag gillar att Emp långsamt börjar få lite mer respekt av sina kollegor, och jag gillar att Emp själv också tar för sig mer efter att det där självförtroendet börjar återvända.

Sen har serien onekligen saktat in en smula vilket är frustrerande; jag vill veta mer om hur det ska gå för Emp, Ninjette med flera, så ett album om året känns lite tunt. Visserligen är det tjocka album, runt 200 sidor, men ändå! Jag ser också att jag tydligen tenderar att ta upp just Empowered när jag skriver sådana här uppsamlingsinlägg. Antagligen är det just för att den bara pockar på uppmärksamhet en gång per år och att det då alltid är lika trevligt att återse den :-)

Rulla-på-betyg: Still fresh.

Sixpack: Det finns ingen serie som heter Sixpack men väl en karaktär med det namnet från Garth Ennis & John McCreas fantastiska serie Hitman som förärats några egna miniserier, långt efter att Hitman avslutades: All-Star Section Eight från 2015 och Sixpack and Dogwelder: Hard-Travelin’ Heroz från i år. Och trots att jag är en fan av stora mått av Hitman, en serie som jag placerar mycket högt på listan över bästa serier någonsin (och ja, jag tycker mer om den än om Preacher) så är de här miniserierna verkligen ingenting jag imponeras av.

Den äldre serien har ett enkelt upplägg: Sixpack försöker återuppliva sitt gamla superteam Section Eight men de behöver en till medlem, och varje nummer betar av hur det går när de försöker rekrytera någon av de riktigt stora DC-hjältarna från Justice League. Så om ni längtat efter att få se hur exempelvis Wonder Woman reagerar när några riktiga sluskar försöker få henne med i deras gäng är det här serien ni ska läsa. Tyvärr blir det aldrig så roligt som det kanske låter som att det skulle kunna vara, och det intressantaste är nog hur Ennis ytterligare en gång så tydligt visar att den enda superhjälten han har någon som helst respekt för är Superman.

Den nyare har istället John Constantine som huvudperson, förutom de två i titeln, och är kort sagt en variant på Alan Moores omvandling av Swamp Thing till en avatar för ”The Green”, men här är det hundsvetsaren som visar sig ha en ”ärorik” och lång historia. Roligt? Nä, egentligen inte alls :-/

Båda serierna känns som trötta kopior på Ennis när han är som mest vulgär, och humorn fungerar inte alls i den senare serien och bara sporadiskt i den äldre. Och sen känns det så fruktansvärt onödigt eftersom Sixpack hade en så lyckad character arc i Hitman, med sin blandning av humor och tragedi. Tragedin skymtar faktiskt fram i ASSE här, som egentligen är mycket sorglig historia vilket också passar illa ihop med resten av serien.

Rulla-på-betyg: ****** stop already.

Girl Genius: Phil & Kaja Foglios steampunkkomedi rullar verkligen på, och ibland bokstavligen när några hundra av de sensate sidorna utspelas ombord på ett tåg som tuffar fram i ett snöigt Europa, fullproppat med galna genier, intelligenta björnar, Jägermonsters, och annat.

Jag har klagat förut (och precis som med Empowered på senare år oftast i uppsamlingsinlägg) på att jag tycker att Foglios låter handlingen stå och stampa utan att någonsin komma framåt, och det gäller fortfarande. Ett försök har gjorts att kickstarta handlingen igen i och med ett tidshopp på några år men mer eller mindre omedelbart efter detsamma stannade all handling upp igen. Det känns som om så fort en idé om någon rolig scen eller händelse poppar upp så kommer den att genomföras; en eller ett par sidor kan man ju alltid spendera på ett skämt för det finns ju så många fler sidor som kommer sen, eller hur?

Men här kommer man aldrig fram till de där andra sidorna, de som faktiskt driver handlingen framåt och är lite allvarligare. Jämför man med Phil Foglios allra bästa serier som The Gallimaufry är Girl Genius flera klasser sämre och huvudsakligen på grund av att den senare aldrig vågar vara allvarlig längre stunder. Och i längden gör det också att humorn blir tristare; efter några hundra sidor där allting bara handlar om kortsiktiga skämt av samma typ blir det jämngrått av allting.

Rulla-på-betyg: Focus, dammit!

Yowamushi Pedal: Den klart nyaste av dagens serier är den japanska cykelsportmangan Yowamushi Pedal av Wataru Watanabe. Egentligen borde jag inte ens ta med den; första gången jag skrev om den var bara drygt ett år sedan, så den har inte hunnit bli en sån där serie som funnits i bakgrunden en längre tid utan omnämningar.

Men jag tänkte att med julafton imorgon så ville jag avsluta med en serie som håller klassen. Precis som varenda sportmanga jag läst blir det onekligen lite mindre spännande när protagonisten inte längre är den nyupptäckta talangen, men det är fortfarande kul att läsa om hur Onoda långsamt blir mer och mer biten av cyklingen, och att se hur hans lagkamrater utvecklas som karaktärer: Precis enligt mallen låter Watanabe ibland någon dittills relativt diffus cyklist inta huvudrollen i några hundra sidor så att vi läsare ska bry oss mera om densamma, och Watanabe gör det precis så bra som jag hoppas :-)

Rulla-på-betyg: Roll on, Onoda, roll on.

 

 

Gronsk Pyk på er alla!

 

Uppsamlingsheat

Dags för det då-och-då förekommande uppsamlingsheatet då jag kort går igenom några serier som fortsätter att komma ut, men som jag redan skrivit längre om förut :-) Fyra stycken idag, varav den första är…

Empowered: Adam Warrens T&A&Bondage-komedi har kommit ut med sin åttonde volym och serien är fortfarande rolig att läsa, men den har långsamt ändrat karaktär från att vara en nästan hundraprocentig komedi till att nuförtiden vara betydligt mera allvarlig. Inte för att det är ett Shakespeare-drama men i de senaste volymerna har både Ninjettes och Mindf*ck/Sistah Spookys plottrådar varit rätt ruggiga och gripande (framförallt den senare).

Empowered 8 - Thug boy

Fanservice

Det har också blivit betydligt blodigare, på allvar, och det är jag inte så säker på att det är en bra sak, med tanke på hur serien alltid balanserat på gränsen till ren bondage. Det är inte så att Warren är dålig på att skildra äkta känslor av det tyngre slaget, men blandningen av genrer känns mer tveksam nu. Fast det ska erkännas att det finns en del episoder här som är rejält gripande så det är förstås ett plus :-)

Parker: Darwyn Cooke fortsätter med sina serieversioner av Donald Westlake/Richard Starks kallhamrade kriminella Parker, och den senaste boken heter Slayground. Handlingen är mycket enkel: Efter ett misslyckat rån flyr Parker till ett nöjesfält som är stängt över vintern. Andra kriminella tillsammans med korrupta poliser följer efter för att döda Parker och ta pengarna.

Slayground - cover

Det är det vanliga som gäller här, dvs ett koncentrerat och bra manus tillsammans med Cookes flyhänta teckningar med deras vanliga brister vad gäller hur de fungerar som en serie. En sak som slog mig den här gången var att trycket är si och så, med linjer som inte är så skarpa som jag skulle vilja. Men när jag tittade igenom de tidigare volymerna så hade de samma problem så det är ingenting nytt, det är bara det att jag inte lagt märke till det förut. Jag misstänker att det har at göra med att jag nuförtiden har böcker liiite närmare ansiktet pga att jag inte gillar läsglasögon, så jag blir mer kritisk när det inte ser riktigt bra ut med trycket. Så ta den sistnämnda kritiken med en lagom dos salt.

Captain Easy Sundays: Ser man på, Fantagraphics lyckades bli klar med sin fyra volymer långa utgåva av Roy Cranes, trot stora förseningar. Det som alltid Cranes mycket charmiga teckningar som gör det här till rekommenderad läsning; om man jämför med Cooke ovanför så har båda två en stil som är extremt väl lämpad för serier,Captain Easy - Lulu Belle men Crane är fullständigt överlägsen när det gäller hur man sätter ihop en seriesida.

Manuset är dock svagt i den här sista volymen. Inte för att de tidigare historierna varit fantastiska men här märks det rätt tydligt att Crane hade börjat fundera på sin nya serie, Buz Sawyer, som snart skulle startas. Det går lite för snabbt och lite för enkelt här. Behållningen är fokuset på Lulu Belle, en karaktär som fungerar mycket bättre i de här korta humoristiska episoderna än Easy och Tubbs. Så en ganska svag avslutningen på en fantastisk sprudlande energisk serie.

Yotsuba&!: Jag nämnde i årskrönikan att jag inte riktigt hann läsa den tolfte boken om Yotsuba under 2013 och att den därför inte kom med på årsbästalistan. Men det gör bara att den har en så gott som garanterad plats om ett år på årsbästalistan för 2014 för bra är den! OK för att det inte är den bästa volymen i Yotsuba&!-serien men även en medelbra Yotsuba är bättre än nästan allt annat i serieväg.

Här upptäcker Yotsuba hur roligt det är med målarfärg, att cykelhjälm är bra att ha, och så får hon följa med på en campingtripp (fortsättning följer i nästa bok). Totalt har de tolv böckerna hittills täckt ungefär 3.5 månad av Yotsubas liv, så det är rätt långt kvar till hon blir vuxen om Azuma fortsätter i samma takt, och det tackar jag så väldigt mycket för; varje volym av Yotsuba&! gör mig lika hjärtinnerligt lycklig att läsa ^_^

Yotsuba 12 - Tora

Rosettknytning