Dynamite får äntligen till det (någorlunda)!

Om man har klagat mycket och ofta på någonting måste man också vara beredd på att peka ut när de/den/det som kritiserats skärpt sig. Case in point: Förlaget Dynamite som jag så gott som alltid när jag läst någonting som de gett ut också varit starkt kritisk mot. Blixt Gordon, Fantomen, The Shadow, Jennifer Blood; listan är lång och skulle kunna varit längre om jag skrivit oftare om skräpet som Dynamite brukar ge ut. Ofta kända karaktärer i hastigt hopsnickrade reboots som alltid sett likadana ut: Ännu mörkare, våldsammare, deprimerande, än förut, och utan att någonsin ge serierna en chans att utvecklas.

Så gissa om vad jag trodde om chanserna för att det skulle finnas någon som helst kvalitet i deras senaste projekt, King, ett namn taget för att fira att syndikatet King Features fyller 100 år i år, och som innebär en drös nya omstarter för ett antal klassiska seriehjältar som getts ut av King?

King's Watch 05 - cover

Början var också typiskt svag: En miniserie om 5 delar med namnet King’s Watch, som skildrar hur Fantomen, Blixt Gordon och Mandrake (alltså gamla Defenders of the Earth-gänget, komplett med diverse medhjälpare) hanterar ett invasionsförsök från Ming. Inte särskilt spännande, stelt tecknat och alldeles för stressigt i berättandet eftersom ungefär 100 sidor inte är mycket att komma med när det ska introduceras en hel hög personer, plus deras bakgrundshistorier eftersom det som alltid när det gäller Dynamite återigen är dags att åtminstone delvis återuppfinna karaktärerna, med många igenkännliga detaljer men också en del nytt.

Men det var inte riktigt lika uselt som det brukar vara. Till exempel var det inte alls lika spekulativt våldsamt, och faktiskt brydde jag mig en liten, liten smula om personerna i serien. Bra, nix, men nästan godkänd underhållning, vilket var oväntat. Fast, även en blind höna…

Och efter miniserien har det nu börjat komma ut tidningar med de separata karaktärerna som alla utspelar sig i världen som den ser ut efter Mings invasionsförsök. och baske mig om de inte är helt OK! Närmare bestämt (några spoilrar följer som avslöjar vad som hände i miniserien men ärligt talat, skippa den och om ni är sugna på att läsa, läs de titlar jag nämner härnäst istället):

Mandrake: Bara ett nummer ute hittills så vi får väl se vad det blir av den här serien, men trevligt var numret att läsa. Vilket inte är så förvånande med tanke på att Roger Langridge står för manus, och hans serier brukar vara genuint trevliga på ett underfundigt sätt. Och underfundig humor är inte precis vad Dynamite brukar publicera, så att säga 😉

King - Mandrake the Magician - Karma

Hur som haver, Mandrake har här efter att i många år hållit sig undan för allmänheten lockats ut ur sin lya, men en dyster grubblare är han inte utan snarare ganska lättsinnig, sina många år på nacken till trots (han är i serien väldigt gammal men ser ung ut på grund av sina magiska krafter). Ren komedi är det inte, Mandrake har drabbats av en del allvarliga motgångar, utan närmast en drama med komiska inslag. Jeremy Treeces ovanliga teckningar bryter också mot hur det brukar se ut i Dynamites tidningar; jag är inte säker på hur bra Treece egentligen är som tecknare, han känns ibland ganska slarvig, men teckningarna är ändå trevliga att titta på och definitivt personliga.

Fantomen: Den allvarligaste av titlarna brottas precis som så gott som alla nya versioner av Fantomen jag läst i amerikansk tappning med hur man ska hantera huvudpersonen, men den gör det på ett rätt finurligt sätt: Istället för att ännu en gång presentera en ny Fantomen som precis ärvt titeln efter sin far är det den här gången Lothar, Mandrakes gamle vän, som efter att den ”riktiga” Fantomen offrat sitt liv i miniserien temporärt tagit sig an rollen tills han lyckas hitta den döda Fantomens avkomma.

King - The Phantom - Pep talk

Det här greppet fungerar faktiskt bra, med en Lothar som jag känner till en smula sen gammalt men som nu får en helt ny roll. De hittills två utkomna numren har återintroducerat organisationen Vråkarna, som Fantomen tillsammans med en moderniserad (och även här, på ett ovanligt bra och fräscht sätt) Guran tar sig an. Allvarlig grundton här med, men även här med tid för lättsamma dialoger och inslag. Tecknaren, Brent Schoonover, har en modern lätt karikerad stil som åtminstone jag tycker är väldigt mycket roligare jämfört med den ack så stela, mer realistiska stilen i den tidigare Fantomen-versionen vi såg hos Dynamite. Klara och tydliga teckningar, men ibland kanske lite väl avsilade så att det ser snudd på för enkelt ut, som om tecknaren inte hade ork att rita mer, men klart godkänt.

Blixt Gordon: Tre nummer hittills, och här har vi en version av gamle Blixt som är mycket avlägsen den tidigare Dynamite-versionen. Lee Ferguson som står för teckningarna är precis som de andra nämnda inte en anhängare av en tung realistisk stil så även här är det rätt få streck gjorda, och jodå, det ser absolut OK ut även om det inte är så värst personligt.

Det som däremot är udda är manuset, skrivet av Ben Acker & Ben Blacker. Uppriktigt sagt har det stora brister; det är väl ofta som jag egentligen inte förstår vad som händer, vem som säger vad, och varför människorna gör som de gör. Men det spelar (nästan) ingen roll för vad manuset har istället är en rejäl dos chutzpah: Zarkov är smartare än någonsin men också vansinnigt skrytsam, Dale bryr sig föga om Blixt och kör sitt eget race, medan Blixt är barnsligt förälskad i Dale men komplett vilsen i hur han ska agera gentemot en vuxen kvinna. Dialogen är blixtrande (även när det är oklart vad som pågår), och handlingen likaså. Här ett typiskt exempel, där Blixt har sagt till drottningen över vattenvärlden Coralia att han tyvärr inte är intresserad av henne eftersom hans hjärta tillhör Dale (som inte bryr sig om det), varpå drottningen dragit slutsatsen att det är bäst att göra sig av med Dale:

Flash Gordon - King - Dale

Jämför med motsvarande scenario som förekom flera gånger i till exempel Alex Raymonds version av Blixt Gordon, där det alltid var Blixt som hjältemodigt klarade upp situationen med något hjältedåd. I den här serien kan han inte hjälpa till (och det antyds tydligt att han knappast skulle klarat av kampen mot Octosakin hursomhelst) utan Dale får fixa kakan. Blixt är kanske en hjälte, men han är en ganska barnslig och tafflig sådan, och hans ”medhjälpare” är betydligt mer kapabla än honom.

OK, jag ska inte överdriva tidningarnas förträfflighet; de är alla underhållande på olika sätt (Mandrake är quirky, Fantomen är underhållande action, och Blixt Gordon är en screwball-komedi) men de är inte precis omistliga mästerverk (även om jag speciellt är svag för Blixt, bristerna till trots). Men jag ville bara ge Dynamite cred när de för en gångs skull satsar lite annorlunda, på mer lättsam och gemytlig underhållning, och dessutom kanske för en gångs skull ger tidningarna chansen att bygga upp sin värld utan att stressa alltför mycket (eftersom alla har en gemensam värld kan de tillsammans bygga på den med detaljer, allteftersom). Så bra jobbat, Dynamite!

PS. Jag bör nog nämna att det finns två till tidningar under samlingsnamnet King: Jungle Jim och Prins Valiant. Men dessa två karaktärer finns inte med i King’s Watch-miniserien och åtminstone vad gäller Valiant så utspelar sig tidningen inte i samma värld som de nämnda tre titlarna. Vilket inte är så konstigt, med tanke på att serien utspelas många århundraden tidigare. Ett nummer har kommit ut av Valiant och det har jag givetvis läst, eftersom jag är ett stort fan av Prins Valiant, och det var inte alltför dumt; jag återkommer med recension av serien när det finns fler nummer. Jungle Jim har jag inte läst så jag har inget att säga om den, förutom att de teckningar jag sett också de är i en stil som inte är Dynamites vanliga :-) DS.

Sasquatchattack

När jag råkade ramla över en gammal miniserie med namnet Bigfoot var det inte med tanken att jag skulle skriva något om den som jag började läsa den; det var det faktum att min gamla favorit Richard Corben stod för teckningarna som lockade. Inte för att hans serier de senaste decennierna varit så himla upphetsade men nu har jag en gång för alla fastnat för honom. Steve Niles, manusförfattaren, har jag bara läst 30 Days of Night av tidigare, en serie med en riktigt bra grundidé med ett acceptablet genomförande. Men när jag av en ren slump samma dag jag läste miniserien också köpte det senaste Fantomen-numret för att läsa det nya avsnittet av De utvalda (senaste jag köpte Fantomen var när De Utvalda debuterade förra året; innan dess var det många år sedan) och upptäckte att huvudserien hade samma huvudperson, dvs Bigfoot/Sasquatch, och dessutom samma titel, så kunde jag inte undgå att göra en jämförelse :-)

Först det amerikanska bidraget: Bigfoot är en fruktansvärt enkel historia om fyra delar. 1973 blir den lilla pojken Billy vittne när hans föräldrar slits i stycken av en Bigfoot som tränger sig in i deras semesterstuga. Sheriffens utredning är medvetet inkompetent för att skydda hemligheten med Bigfoot, och när handlingen sedan hoppar fram till 2004 får vi se att den nu vuxne Billy fortfarande inte kommit över traumat. Han bestämmer sig för att äntligen hämnas, och ger sig tillbaka till området där olyckan hände. Efter en konfrontation med sheriffen bestämmer sig densamme för att nu får det vara nog med hemlighetsmakeriet och tillsammans bestämmer de sig för att göra slut på hotet.

Enda sättet att läsa Bigfoot är att helt stänga av sitt kritiska läscentrum. Plotten har enorma hål (Bigfoot dödar människor en masse serien igenom utan minsta tanke på hemlighetsfullhet; med den här takten borde det totala antalet dödsoffer sedan 1973, för att inte tala om innan, vara runt 100,000, och då har jag räknat lågt) och är ungefär lika sofistikerad som den första Terminator-filmen. Ont monster dödar hämningslöst, goda (nåja) människor försöker döda monster. Vad övrigt är, är tystnad.

Nej Billy, pappa är inte i grottan

Men jag hade inte tråkigt medan jag läste. De fyra numren var snabbt över, och Corben är bra på den här typen av action. Tyvärr är det inte han själv som står för färgläggningen men jag har sedan länge slutat hoppas på att han ska återuppta den. Bigfoot är en liten bagatell om ett stort monster, kort sagt.

Det svenska bidraget (eller vad man ska kalla det, beställt som det är för den svenska marknaden men skapat av manusförfattaren Falco Pellerin och tecknat av Joan Boix) har en betydligt mer traditionell skildring av Bigfoot. Här är det det skygga monstret som gäller; visserligen en smula farligt men mer när hen är tvungen att försvara sig när omvärlden tränger sig på istället för av egen fri vilja. Handlingen är lika minimal som i den tidigare serien; här är det en fullständigt ospännande intrig där ett elakt storbolag vill tillskansa sig mineralrättigheterna för området (planen de har är löjeväckande och ologisk, så luckorna är ungefär lika stora här med). Att idén i första hand varit att tussa ihop Fantomen och Bigfoot och att man först efter det ansträngt sig för att komma på en anledning till att det ska ske är rätt uppenbart 😉

Om Pellerins manus är dåligt kan jag inte påstå att Boix teckningar är bättre. De är extremt platta och könlösa, och jag hade tröttnat på Fantomens orörligt småtvära mun tecknat som ett surt streck redan efter de inledande sidorna. Färgläggningen är fortfarande lika hopplös (se mitt tidigare inlägg + vidhängande kommentarer) men det är ju tyvärr inte längre någon överraskning.

Fantomen må ha tusen ögon och öron, men han har bara ett ansiktsuttryck

Så i mitt statistiskt inte helt signifikanta urval om två stycken moderna serier om Bigfoot verkar det som om figuren inte uppmuntrar till serie-stordåd. Det är kanske som med varulvar att det är en monster-typ som är svår att få intressant (själv tycker jag varulvar borde vara lättare att skildra på ett läsvärt sätt, men tji får jag oftast där med).

PS. Jag väntar med en recension av De Utvalda tills jag har läst nästa episod också, som kommer i följande Fantomen-nummer. DS.

PPS. Om man tar lite äldre serier så finns förstås Robert Crumbs klassiska serie om Bigfoot (definitivt en hon); den är onekligen betydligt bättre än både dagens serier, så kanske är inte Bigfoot helt hopplös som motiv. Fast det är klart, Crumbs serie är ju så typisk Crumb att den knappast fungerar som mönster för fler serier av asamma typ… DS.

Tidsspegeln: Sjukt spännande!

I Tidsspegeln brukar vi ju oftast titta på äldre serier med tidstypiska översättningar. Idag blir det istället en äldre serie med modern översättning!

Språkligt modern djungelflicka!

I Fantomen publiceras regelbundet äldre äventyr av Ray Moore eller Wilson McCoy i ny översättning. I nr 18-19/12 är det äventyret ”Djungelflickan” av McCoy, ursprungligen publicerat i amerikansk dagspress hösten 1945. Dessa nyöversättningar är trevliga och humoristiskt gjorda, ett exempel på det är att Handlare Ben lånat lite av Kapten Haddocks vokabulär och utbrister ”Bomber och granater” när han får se Fantomen!
Att applicera ”sjukt” som förstärkningsord är något som kommit starkt under senare år. Den luttrade seriekrönikören nöjer sig därför med att höja ena ögonbrynet när han får se att  djungelflickan Dara vid ett tillfälle utbrister ”sjukt vacker”!

Skulle man nu av någon anledning förfasas när man ser sådana språkliga moderniteter i en äldre serie (men varför skulle man det egentligen!) så finns det dock ett annat inslag som defenitivt vittnar om seriens ålder. På flera ställen mot slutet finns texten ”Victory loan” insmugen i små rutor. Det är original och var en uppmaning till dåtidens amerikaner att skänka bidrag till krigslånen – onekligen ett tidsdokument!

”The Pantom – The Complete Sundays” – Ray Moore i praktvolym!

Jag har oförhappandes blivit ägare till ”The Phantom – The Complete Sundays 1939-1942” från Hermes Press. Och detta är absolut inget jag ångrar! Volymen är ett praktverk om drygt 200 sidor som upptar de 7 första söndagsäventyren med Fantomen av Lee Falk och Ray Moore.
Söndagsversionen av Fantomen debuterade den 28/5 1939. Då var dagsversionen redan inarbetad sedan några år tillbaka och det ansågs lämpligt att komplettera med en färgedition för de amerikanska dagstidningarnas söndagsbilagor.
Ray Moore hade börjat som assistent år Phil Davis på Falks serie Mandrake och hade sedan arbetat med Fantomens dagsstrip sedan starten i februari 1936. Moore var en skicklig tecknare och färgversionen gjorde att hans alster kom ännu mer till sin rätt.
I Sverige hade Vecko-Revyn börjat publicera Moores dagspressversion 1940 och våren 1942 gick man över till söndagsversionen. Från mitten av 40-talet samlades sedan dessa äventyr till en årlig utgåva i form av Fantomens Julabum.
Därefter har äventyren återtryckts i Fantomentidningen, i senare års julalabum och några av dem har även publicerats i Serie-Pocket.
Dessa äventyr finns alltså tillgängliga i flera svenska versioner och frågan är då varför man ska göra sig omaket att beställa även denna amerikanska samlingsutgåva?
Svaret ligger helt i den påkostade färgläggningen och i redigeringen. Speciellt i jämförelse med Vecko-Revyns och julalbumens murriga färger och okänsliga placering av textplattor och överdimensionerade pratbubblor så framstår ”The Complete Sundays” som rena himmelriket!

Ruta ur ”The Complete Sundays” (t.v.) resp. Fantomens Julalabum 1951

Utgivaren Daniel Herman berättar i boken om vilka ansträngningar man gjort för att hitta bra originalmaterial och hur detta sedan steg för steg restaurerats. Resultatet har blivit en volym som ger full rättvisa åt Moores teckningar!

Boken innehåller även en översiktlig Fantomenhistorik, något som ter sig ganska oväsentligt för den som är bortskämd med Fantomenvännerna Scandinavian Chapters utförliga historieskrivning i boken ”Fantomen – från lila vålnad till blågul hjälte”!
Kalenderbitaren saknar också uppgifter om ursprungligt publiceringsdatum för äventyren.

Men i det stora hela är ”The Compelte Sundays” en mycket trevlig volym. Köp den – och njut av Ray Moores teckningar!

The Phantom – The Complete Sundays. Hermes Press 2012. Prisex. 371 kr på Adlibris 

Miss igen: Fantomen à la Dynamite Entertainment

Lite deppigt det här; det känns som om de senaste serierna jag har varierat i kvalité från Usel till Ganska OK, och då kan det bli lite si och så med uppdateringslustan här. Men om inte annat kan jag ju se det som att jag gör andra läsare en tjänst: Ni behöver inte läsa dem eftersom jag redan gjort det :-/

Ett av minst fyra olika omslag till #10

Så mot grottekvarnen, och idag blir det den sämsta av serierna jag tänker på: The Last Phantom, ett försök av förlaget Dynamite Entertainment att för sjuttielfte gången göra en amerikansk serietidning med originalserier om Fantomen, den vandrande vålnaden. Jag skrev om den redan när det första numret kom ut, och gillade den definitivt inte då. Nu har det kommit fler nummer, och jag har läst de 10 första för vem vet, det kanske bara skulle ta några nummer för serien att få upp ångan?

Meeeeeen nej, det var genomgående uselt. Jag klagade redan då på Eduardo Ferigatos stela och uppriktigt sagt urtrista teckningarna, och på Scott Beattys manus som kändes som ett desperat försök att göra Fantomen till en superhjälte stöpt i exakt samma form som alla andra ”realistiska” varianter från de senaste decennierna: Mördad familj, mörkare stämning, och nu är det hämnd som gäller!

Till det kan jag nu också tillägga att Beatty inte klarar av att hålla ihop en historia över flera nummer. Det är hattigt och bitvis obegripligt, med en huvudperson som kastar sig mellan kontinenterna utan att någonsin avsluta någonting. Döda några personer här (för den här Fantomen har givetvis inga hämningar mot att döda skurkar eftersom det gubevars ska vara realistiskt! Mörkt! Hääämnd!), åka båt och slåss mot några pirater, landstiga och mosa några bovar i USA, åka hem till Bengali och träffa Guran, och så vidare.

Sista natten med gänget?

Här någonstans blir jag också förvirrad av att jag faktiskt inte förstår riktigt hur den här Fantomen hänger ihop med Lee Falks; är det samma, är det sonen (det är vad det verkar som), är det något annat? Guran, Hero, Devil finns alla med men det antyds att de egentligen är någon slags återanvända namn som Fantomen alltid har på sina följeslagare (åtminstone djuren). Inte för att det egentligen spelar någon roll, men det känns definitivt rörigt snarare än spännande, precis som hela serien för den delen.

Att tidningen sen också har lånat några av de sunkigaste idéerna från exempelvis Image när de var som värst med drösvis alternativa omslag för varenda nummer (Samla dem alla!), alltför dyra nummer ($4 för 20 sidor är löjligt), och dessutom med omslag vars teckningar inte alls ger en rättvis bild av innanmätet känns tyvärr helt självklart.

Fantomen som serie var bäst när den låg närmast pulpen, dvs de tidiga årens dagstidningsversion. Det skulle vara roligt om någon skulle våga sig på att kanske titta lite närmare på den versionen och inspireras istället för att göra som alltför många andra nylanseringar som alla envisas med en mörkare och mer ”vuxen” version av karaktären, som otaliga försök med The Shadow (där den enda bra versionen var Andy Helfer & Kyle Bakers suveräna omtolkning på 80-talet), Prins Valiant (Marvels version som trots allt hade en del kvalitéer), med flera. Eller varför inte en radikal omtolkning? Kanske en ljus och mer lättsam version (som den tidiga serien)?

Eller för den delen, varför inte försöka göra en ny bra serie utan att använda någon gammal karaktär som bara känts trött det senaste halvseklet? 😉