Gott och blandat 3

Jahapp, dags för diverse disparata dagstidningsserier och andra serier jag läst sen senaste Gott och blandat!

The Phantom: The Complete Newspaper Dailies: Volume Eleven 1953-1954 av Lee Falk (manus) och Wilson McCoy (teckningar)

Med en mycket lång boktitel fortsätter Hermes förlag med sin utgivning av en av de mest långlivade äventyrsserierna, och man har nu kommit fram till mitten av 50-talet. Serien har sedan länge förlorat den underhållande vassa dialogen från de tidigaste åren och handlingen är nu mycket repetitiv; inslag återanvänds så ofta att det tillsammans med McCoys teckningar som inte är de mest varierade som skådats gör att jag har svårt att hålla isär episoderna, och oavsett om jag läst den förut känns det som om jag gjort det.

Men det är en rätt så trivsam känsla av att känna igen sig för den som läst Falk/McCoy förut, så tråkigt har jag inte. Fast för att vara avsedd som en äventyrsserie är det nog ett underbetyg att jag tycker klart bäst om de historier där spänningsinslagen spelar en underordnad roll visavi buskisinslagen. I den här boken representeras de senare bäst av episoden The Matchmaker där Dianas moster Elsie försöker tussa ihop Diana med diverse enligt henne lämpliga giftaskandidater. Givetvis slår det hela fel och Diana blir tillsammans med Elise kidnappad, men Fantis löser det hela på ett så imponerande sätt att Elsie istället blir en stark anhängare av att Diana ska gifta sig med Fantomen istället för någon mer vanlig man.

Fantomen - moster Elsie

Det är gammeldags och det är enklaste sortens humor, och man gör bäst i att inte ens för en sekund fundera på skildringen av könen i serien (Falk har ett rykte om sig som en liberal och framsynt författare och nog försöker han, men hans skildringar av kvinnor och av djungelfolken visar att aldrig så goda avsikter inte garanterar framgång). Men det är småkul, och McCoys synnerligen enkla teckningar understryker detsamma.

Rip Kirby: Complete Comic Strips 1970-1973 av Fred Dickenson (manus) och John Prentice (teckningar)

Mer dagstidningsserier och mer äventyrsserier där spänningen saknas! Mästerdetektiven Rip Kirby löser små mysterier bland New Yorks societet, och det är en societet där utvecklingen verkar ha stannat vid något imaginärt lycksaligt 40-tal. Ibland gör sig nutiden påmint när någon hippie dyker upp som är tänkt att locka till skratt, men sen är det tillbaka till baler, middagar och försvunna juveler.

Jämfört med seriens start då Alex Raymond stod för teckningarna är serien vid det här laget mycket mer utslätad: Det går alltid bra för de goda, och de onda avslöjas alltid, och insatserna känns alltid extremt låga. För min del påminner serien väldigt mycket om de menlösa amerikanska TV-serierna jag ibland råkade se som liten på 70-talet där det likaså aldrig kändes som om det var fara på taket, och där efter varje episod allting var som innan, utan följder.

Rip Kriby - 70-talet

New York på 70-talet à la Rip Kirby

Det som ändå gör att jag kan läsa serien är precis som med Fantomen-boken ovan när serien helt ger upp alla ansatser till att låtsas vara spännande och låter buskisen ta över, oftast med Kirbys butler (som sagt, serien utspelar sig inte precis i ett realistisk 70-tal) Desmond i huvudrollen. Och Prentice teckningar är inte oävna även om de också blivit mycket mer ointressanta när de fotografiska förlagorna alltför tydligt syns.

Betty Boob av Véronique Cazot (manus) och Julie Rocheleau (teckningar)

Efter två anemiska serier tar vi en som definitivt inte saknar nerv och känslor: Betty Boob, en 200 sidor lång och huvudsakligen ordlös serie om bröstcancer och om att inte fastna i ett destruktivt förhållande.

Huvudpersonen Betty (jag utgår ifrån att det är hennes namn, med tanke på seriens titel)  är i ett förhållande men när hon på grund av cancer tvingas operera bort ett av sina bröst kraschar det: Pojkvännen/Maken klarar inte av att hantera hennes nya utseende, trots att hon själv försöker se positivt på det hela:

Betty Boob - pojkvän

Så hon lämnar honom, och när hon är som mest nere träffar hon på ett sällskap resande varietéartister/burleskartister. De har inga problem att acceptera henne, och efter ett tag har inte hon heller det; det går upp och ner för ångesten över cancern går aldrig riktigt över, men det saknade bröstet gör hon istället till sitt signum när hon till slut själv uppträder under artistnamnet Betty Boob:

Betty Boob - burlesk

Jag kommer aldrig bli en stor fan av ordlösa serier men Betty Boob gör det bästa av genren, där Rocheleaus teckningar med den äran gör handlingen och de inblandades känslor klara. Det är en sprudlande lätt och charmerande fransk serie om ett tungt ämne som går alldeles utmärkt att läsa med bara basala kunskaper i språket (och vid behov, en ordbok för de citat som inleder varje kapitel).

Monster on the Hill av Rob Harrell

Från det (kanske enligt vissa) barnförbjudna till något mycket mer barntillåtet, nämligen Rob Harrells Monster on the Hill som utspelar sig i 1800-talets England, ett England där varje by har sitt eget monster som bor utanför byn och som ibland attackerar densamma. Inte för att byborna protesterar alltför mycket eftersom attackerna ses som ett strålande spänningsinslag i vardagen, och de läskigaste monstren drar turister till sig från när och fjärran.

Fast för Stoker-on-Avon ser det dystert ut. Deras monster har inte synts till på flera år, och inte var det så värst skräckinjagande heller. Så byns ledare anlitar den excentriska vetenskapsmannen Charles Wilkie för att ta reda på varför, och tillsammans med gatpojken Timothy ger han sig av för att se vad som hänt med byns monster.

Jag gillar Harrells godmodiga saga men den lider en del av att det är en saga som berättats väldigt många gånger förr. Monstret som visar sig heta någonting så vardagligt som Rayburn har drabbats av dåligt självförtroende och behöver finna sig själv, och den här typen av Hitta-dig-själv-berättelse är samma som till exempel i princip varje Pixar-film. Harrells berättelse följer mönstret till punkt och pricka, och jag skulle gärna sett att det funnits någonting originellt här, men både huvudpersoner och handling har jag sett förut.

Monster on the Hill

En helt OK bagatell skulle jag säga att Monster on the Hill är, dvs en lämplig serie att sätta i handen på någon storslukare av serier i rätt ålder som behöver någonting mer att läsa.

The Goddamned av Jason Aaron (manus) och R M Guéra (teckningar)

Jason Aaron är ojämn som manusförfattare. Jag älskade hans Scalped och Southern Bastards är också bra, men han kan också vara lite väl slentrianmässigt våldsam i sina serier, och i The Goddamned tas det till sin spets när Aaron tillsammans med sin vapendragare R M Guéra från just Scalped gör en serieversion av Kain från gamla testamentet: Världen som skildras är en värld nära undergången där all växtlighet verkar vara utplånad och människor och människoliknande bestar gör sitt bästa för att tortera, förslava och döda varandra.

Kain har sett hur världen förfallit från paradisets perfekta värld för han kan inte dö; som straff för brodersmordet har gud gjort honom odödlig så att han ska få bevittna följderna av att ha introducerat våldet i världen. Så Kain strövar runt i en allt mer skrämmande värld där han själv förlorat medmänskliga känslor efter att ha sett alltför mycket under århundradena.

Och det är i princip hela handlingen. Det enda serien går ut på är att visa upp en värld utan moral och där våldet är allenarådande. Ett givet inslag i serier av den typen är att locka med en strimma av hopp, här exemplifierat i en kvinna som letar efter sitt försvinna barn och som Kain till slut går med på att försöka hjälpa, men när det ser ut som om en ljusare tillvaro kanske kan vara möjligt går självklart allt åt helvete.

The Goddamned - Noak

Gubben Noak dyker också upp

Så om ni vill läsa en skickligt gjord nihilistisk, cynisk och alltigenom deprimerande våldsbemängd serie är The Goddamned ett bra val, och ni kan välja på en vanlig samling eller en inbunden lyxigare dito i större format och med en del extramaterial, båda innehållande de (hittills) fem utkomna numren. Själv hoppar jag nog över kommande samlingar.

The Kingdom av Benoît Feroumont

För att skölja bort smaken från The Goddamned är det svårt att hitta någonting bättre än Benoît Feroumonts serie The Kingdom, en samling korta berättelser från ett sagorike som inleds med att kungafamiljens tjänarinna Anne avskedas när drottningen misstänker att Anne och kungen har något fuffens för sig. För att blidka Anne ger kungen henne ett hus nere i byn där hon startar en pub, och därmed är allting redo för att serien ska dra igång på riktigt.

The Kingdom - frieri

Det är en serie gjord för att roa och helt utan allvarligare pretentioner, och Feroumont lyckas förträffligt med att underhålla. Om jag tyckte att hans Giselle & Beatrice aldrig fick ihop sina olika inslag är det inga problem med det i The Kingdom. Onekligen beroende på att serien är en mycket enklare sak som aldrig drar åt olika håll, men ändå 😉

Favoritinslaget för min del är de okynnesbenägna fåglarna i byn som kan prata men som huvudsakligen använder det till att skvallra för byborna om vad andra personer sagt för att se vad som händer. De är en ständigt närvarande källa till kaos och missförstånd (de tenderar att göra sin egen tolkning av vad som egentligen sagts), och ibland får de också spela huvudrollen i någon av episoderna. Go birds!

The Kingdom - fåglar

Och det var allt för den här gången. Jag har som vanligt också läst en hög manga men dem tar vi senare :-)

Dynamite får äntligen till det (någorlunda)!

Om man har klagat mycket och ofta på någonting måste man också vara beredd på att peka ut när de/den/det som kritiserats skärpt sig. Case in point: Förlaget Dynamite som jag så gott som alltid när jag läst någonting som de gett ut också varit starkt kritisk mot. Blixt Gordon, Fantomen, The Shadow, Jennifer Blood; listan är lång och skulle kunna varit längre om jag skrivit oftare om skräpet som Dynamite brukar ge ut. Ofta kända karaktärer i hastigt hopsnickrade reboots som alltid sett likadana ut: Ännu mörkare, våldsammare, deprimerande, än förut, och utan att någonsin ge serierna en chans att utvecklas.

Så gissa om vad jag trodde om chanserna för att det skulle finnas någon som helst kvalitet i deras senaste projekt, King, ett namn taget för att fira att syndikatet King Features fyller 100 år i år, och som innebär en drös nya omstarter för ett antal klassiska seriehjältar som getts ut av King?

King's Watch 05 - cover

Början var också typiskt svag: En miniserie om 5 delar med namnet King’s Watch, som skildrar hur Fantomen, Blixt Gordon och Mandrake (alltså gamla Defenders of the Earth-gänget, komplett med diverse medhjälpare) hanterar ett invasionsförsök från Ming. Inte särskilt spännande, stelt tecknat och alldeles för stressigt i berättandet eftersom ungefär 100 sidor inte är mycket att komma med när det ska introduceras en hel hög personer, plus deras bakgrundshistorier eftersom det som alltid när det gäller Dynamite återigen är dags att åtminstone delvis återuppfinna karaktärerna, med många igenkännliga detaljer men också en del nytt.

Men det var inte riktigt lika uselt som det brukar vara. Till exempel var det inte alls lika spekulativt våldsamt, och faktiskt brydde jag mig en liten, liten smula om personerna i serien. Bra, nix, men nästan godkänd underhållning, vilket var oväntat. Fast, även en blind höna…

Och efter miniserien har det nu börjat komma ut tidningar med de separata karaktärerna som alla utspelar sig i världen som den ser ut efter Mings invasionsförsök. och baske mig om de inte är helt OK! Närmare bestämt (några spoilrar följer som avslöjar vad som hände i miniserien men ärligt talat, skippa den och om ni är sugna på att läsa, läs de titlar jag nämner härnäst istället):

Mandrake: Bara ett nummer ute hittills så vi får väl se vad det blir av den här serien, men trevligt var numret att läsa. Vilket inte är så förvånande med tanke på att Roger Langridge står för manus, och hans serier brukar vara genuint trevliga på ett underfundigt sätt. Och underfundig humor är inte precis vad Dynamite brukar publicera, så att säga 😉

King - Mandrake the Magician - Karma

Hur som haver, Mandrake har här efter att i många år hållit sig undan för allmänheten lockats ut ur sin lya, men en dyster grubblare är han inte utan snarare ganska lättsinnig, sina många år på nacken till trots (han är i serien väldigt gammal men ser ung ut på grund av sina magiska krafter). Ren komedi är det inte, Mandrake har drabbats av en del allvarliga motgångar, utan närmast en drama med komiska inslag. Jeremy Treeces ovanliga teckningar bryter också mot hur det brukar se ut i Dynamites tidningar; jag är inte säker på hur bra Treece egentligen är som tecknare, han känns ibland ganska slarvig, men teckningarna är ändå trevliga att titta på och definitivt personliga.

Fantomen: Den allvarligaste av titlarna brottas precis som så gott som alla nya versioner av Fantomen jag läst i amerikansk tappning med hur man ska hantera huvudpersonen, men den gör det på ett rätt finurligt sätt: Istället för att ännu en gång presentera en ny Fantomen som precis ärvt titeln efter sin far är det den här gången Lothar, Mandrakes gamle vän, som efter att den ”riktiga” Fantomen offrat sitt liv i miniserien temporärt tagit sig an rollen tills han lyckas hitta den döda Fantomens avkomma.

King - The Phantom - Pep talk

Det här greppet fungerar faktiskt bra, med en Lothar som jag känner till en smula sen gammalt men som nu får en helt ny roll. De hittills två utkomna numren har återintroducerat organisationen Vråkarna, som Fantomen tillsammans med en moderniserad (och även här, på ett ovanligt bra och fräscht sätt) Guran tar sig an. Allvarlig grundton här med, men även här med tid för lättsamma dialoger och inslag. Tecknaren, Brent Schoonover, har en modern lätt karikerad stil som åtminstone jag tycker är väldigt mycket roligare jämfört med den ack så stela, mer realistiska stilen i den tidigare Fantomen-versionen vi såg hos Dynamite. Klara och tydliga teckningar, men ibland kanske lite väl avsilade så att det ser snudd på för enkelt ut, som om tecknaren inte hade ork att rita mer, men klart godkänt.

Blixt Gordon: Tre nummer hittills, och här har vi en version av gamle Blixt som är mycket avlägsen den tidigare Dynamite-versionen. Lee Ferguson som står för teckningarna är precis som de andra nämnda inte en anhängare av en tung realistisk stil så även här är det rätt få streck gjorda, och jodå, det ser absolut OK ut även om det inte är så värst personligt.

Det som däremot är udda är manuset, skrivet av Ben Acker & Ben Blacker. Uppriktigt sagt har det stora brister; det är väl ofta som jag egentligen inte förstår vad som händer, vem som säger vad, och varför människorna gör som de gör. Men det spelar (nästan) ingen roll för vad manuset har istället är en rejäl dos chutzpah: Zarkov är smartare än någonsin men också vansinnigt skrytsam, Dale bryr sig föga om Blixt och kör sitt eget race, medan Blixt är barnsligt förälskad i Dale men komplett vilsen i hur han ska agera gentemot en vuxen kvinna. Dialogen är blixtrande (även när det är oklart vad som pågår), och handlingen likaså. Här ett typiskt exempel, där Blixt har sagt till drottningen över vattenvärlden Coralia att han tyvärr inte är intresserad av henne eftersom hans hjärta tillhör Dale (som inte bryr sig om det), varpå drottningen dragit slutsatsen att det är bäst att göra sig av med Dale:

Flash Gordon - King - Dale

Jämför med motsvarande scenario som förekom flera gånger i till exempel Alex Raymonds version av Blixt Gordon, där det alltid var Blixt som hjältemodigt klarade upp situationen med något hjältedåd. I den här serien kan han inte hjälpa till (och det antyds tydligt att han knappast skulle klarat av kampen mot Octosakin hursomhelst) utan Dale får fixa kakan. Blixt är kanske en hjälte, men han är en ganska barnslig och tafflig sådan, och hans ”medhjälpare” är betydligt mer kapabla än honom.

OK, jag ska inte överdriva tidningarnas förträfflighet; de är alla underhållande på olika sätt (Mandrake är quirky, Fantomen är underhållande action, och Blixt Gordon är en screwball-komedi) men de är inte precis omistliga mästerverk (även om jag speciellt är svag för Blixt, bristerna till trots). Men jag ville bara ge Dynamite cred när de för en gångs skull satsar lite annorlunda, på mer lättsam och gemytlig underhållning, och dessutom kanske för en gångs skull ger tidningarna chansen att bygga upp sin värld utan att stressa alltför mycket (eftersom alla har en gemensam värld kan de tillsammans bygga på den med detaljer, allteftersom). Så bra jobbat, Dynamite!

PS. Jag bör nog nämna att det finns två till tidningar under samlingsnamnet King: Jungle Jim och Prins Valiant. Men dessa två karaktärer finns inte med i King’s Watch-miniserien och åtminstone vad gäller Valiant så utspelar sig tidningen inte i samma värld som de nämnda tre titlarna. Vilket inte är så konstigt, med tanke på att serien utspelas många århundraden tidigare. Ett nummer har kommit ut av Valiant och det har jag givetvis läst, eftersom jag är ett stort fan av Prins Valiant, och det var inte alltför dumt; jag återkommer med recension av serien när det finns fler nummer. Jungle Jim har jag inte läst så jag har inget att säga om den, förutom att de teckningar jag sett också de är i en stil som inte är Dynamites vanliga :-) DS.

Sasquatchattack

När jag råkade ramla över en gammal miniserie med namnet Bigfoot var det inte med tanken att jag skulle skriva något om den som jag började läsa den; det var det faktum att min gamla favorit Richard Corben stod för teckningarna som lockade. Inte för att hans serier de senaste decennierna varit så himla upphetsade men nu har jag en gång för alla fastnat för honom. Steve Niles, manusförfattaren, har jag bara läst 30 Days of Night av tidigare, en serie med en riktigt bra grundidé med ett acceptablet genomförande. Men när jag av en ren slump samma dag jag läste miniserien också köpte det senaste Fantomen-numret för att läsa det nya avsnittet av De utvalda (senaste jag köpte Fantomen var när De Utvalda debuterade förra året; innan dess var det många år sedan) och upptäckte att huvudserien hade samma huvudperson, dvs Bigfoot/Sasquatch, och dessutom samma titel, så kunde jag inte undgå att göra en jämförelse :-)

Först det amerikanska bidraget: Bigfoot är en fruktansvärt enkel historia om fyra delar. 1973 blir den lilla pojken Billy vittne när hans föräldrar slits i stycken av en Bigfoot som tränger sig in i deras semesterstuga. Sheriffens utredning är medvetet inkompetent för att skydda hemligheten med Bigfoot, och när handlingen sedan hoppar fram till 2004 får vi se att den nu vuxne Billy fortfarande inte kommit över traumat. Han bestämmer sig för att äntligen hämnas, och ger sig tillbaka till området där olyckan hände. Efter en konfrontation med sheriffen bestämmer sig densamme för att nu får det vara nog med hemlighetsmakeriet och tillsammans bestämmer de sig för att göra slut på hotet.

Enda sättet att läsa Bigfoot är att helt stänga av sitt kritiska läscentrum. Plotten har enorma hål (Bigfoot dödar människor en masse serien igenom utan minsta tanke på hemlighetsfullhet; med den här takten borde det totala antalet dödsoffer sedan 1973, för att inte tala om innan, vara runt 100,000, och då har jag räknat lågt) och är ungefär lika sofistikerad som den första Terminator-filmen. Ont monster dödar hämningslöst, goda (nåja) människor försöker döda monster. Vad övrigt är, är tystnad.

Nej Billy, pappa är inte i grottan

Men jag hade inte tråkigt medan jag läste. De fyra numren var snabbt över, och Corben är bra på den här typen av action. Tyvärr är det inte han själv som står för färgläggningen men jag har sedan länge slutat hoppas på att han ska återuppta den. Bigfoot är en liten bagatell om ett stort monster, kort sagt.

Det svenska bidraget (eller vad man ska kalla det, beställt som det är för den svenska marknaden men skapat av manusförfattaren Falco Pellerin och tecknat av Joan Boix) har en betydligt mer traditionell skildring av Bigfoot. Här är det det skygga monstret som gäller; visserligen en smula farligt men mer när hen är tvungen att försvara sig när omvärlden tränger sig på istället för av egen fri vilja. Handlingen är lika minimal som i den tidigare serien; här är det en fullständigt ospännande intrig där ett elakt storbolag vill tillskansa sig mineralrättigheterna för området (planen de har är löjeväckande och ologisk, så luckorna är ungefär lika stora här med). Att idén i första hand varit att tussa ihop Fantomen och Bigfoot och att man först efter det ansträngt sig för att komma på en anledning till att det ska ske är rätt uppenbart 😉

Om Pellerins manus är dåligt kan jag inte påstå att Boix teckningar är bättre. De är extremt platta och könlösa, och jag hade tröttnat på Fantomens orörligt småtvära mun tecknat som ett surt streck redan efter de inledande sidorna. Färgläggningen är fortfarande lika hopplös (se mitt tidigare inlägg + vidhängande kommentarer) men det är ju tyvärr inte längre någon överraskning.

Fantomen må ha tusen ögon och öron, men han har bara ett ansiktsuttryck

Så i mitt statistiskt inte helt signifikanta urval om två stycken moderna serier om Bigfoot verkar det som om figuren inte uppmuntrar till serie-stordåd. Det är kanske som med varulvar att det är en monster-typ som är svår att få intressant (själv tycker jag varulvar borde vara lättare att skildra på ett läsvärt sätt, men tji får jag oftast där med).

PS. Jag väntar med en recension av De Utvalda tills jag har läst nästa episod också, som kommer i följande Fantomen-nummer. DS.

PPS. Om man tar lite äldre serier så finns förstås Robert Crumbs klassiska serie om Bigfoot (definitivt en hon); den är onekligen betydligt bättre än både dagens serier, så kanske är inte Bigfoot helt hopplös som motiv. Fast det är klart, Crumbs serie är ju så typisk Crumb att den knappast fungerar som mönster för fler serier av asamma typ… DS.

Tidsspegeln: Sjukt spännande!

I Tidsspegeln brukar vi ju oftast titta på äldre serier med tidstypiska översättningar. Idag blir det istället en äldre serie med modern översättning!

Språkligt modern djungelflicka!

I Fantomen publiceras regelbundet äldre äventyr av Ray Moore eller Wilson McCoy i ny översättning. I nr 18-19/12 är det äventyret ”Djungelflickan” av McCoy, ursprungligen publicerat i amerikansk dagspress hösten 1945. Dessa nyöversättningar är trevliga och humoristiskt gjorda, ett exempel på det är att Handlare Ben lånat lite av Kapten Haddocks vokabulär och utbrister ”Bomber och granater” när han får se Fantomen!
Att applicera ”sjukt” som förstärkningsord är något som kommit starkt under senare år. Den luttrade seriekrönikören nöjer sig därför med att höja ena ögonbrynet när han får se att  djungelflickan Dara vid ett tillfälle utbrister ”sjukt vacker”!

Skulle man nu av någon anledning förfasas när man ser sådana språkliga moderniteter i en äldre serie (men varför skulle man det egentligen!) så finns det dock ett annat inslag som defenitivt vittnar om seriens ålder. På flera ställen mot slutet finns texten ”Victory loan” insmugen i små rutor. Det är original och var en uppmaning till dåtidens amerikaner att skänka bidrag till krigslånen – onekligen ett tidsdokument!

”The Pantom – The Complete Sundays” – Ray Moore i praktvolym!

Jag har oförhappandes blivit ägare till ”The Phantom – The Complete Sundays 1939-1942” från Hermes Press. Och detta är absolut inget jag ångrar! Volymen är ett praktverk om drygt 200 sidor som upptar de 7 första söndagsäventyren med Fantomen av Lee Falk och Ray Moore.
Söndagsversionen av Fantomen debuterade den 28/5 1939. Då var dagsversionen redan inarbetad sedan några år tillbaka och det ansågs lämpligt att komplettera med en färgedition för de amerikanska dagstidningarnas söndagsbilagor.
Ray Moore hade börjat som assistent år Phil Davis på Falks serie Mandrake och hade sedan arbetat med Fantomens dagsstrip sedan starten i februari 1936. Moore var en skicklig tecknare och färgversionen gjorde att hans alster kom ännu mer till sin rätt.
I Sverige hade Vecko-Revyn börjat publicera Moores dagspressversion 1940 och våren 1942 gick man över till söndagsversionen. Från mitten av 40-talet samlades sedan dessa äventyr till en årlig utgåva i form av Fantomens Julabum.
Därefter har äventyren återtryckts i Fantomentidningen, i senare års julalabum och några av dem har även publicerats i Serie-Pocket.
Dessa äventyr finns alltså tillgängliga i flera svenska versioner och frågan är då varför man ska göra sig omaket att beställa även denna amerikanska samlingsutgåva?
Svaret ligger helt i den påkostade färgläggningen och i redigeringen. Speciellt i jämförelse med Vecko-Revyns och julalbumens murriga färger och okänsliga placering av textplattor och överdimensionerade pratbubblor så framstår ”The Complete Sundays” som rena himmelriket!

Ruta ur ”The Complete Sundays” (t.v.) resp. Fantomens Julalabum 1951

Utgivaren Daniel Herman berättar i boken om vilka ansträngningar man gjort för att hitta bra originalmaterial och hur detta sedan steg för steg restaurerats. Resultatet har blivit en volym som ger full rättvisa åt Moores teckningar!

Boken innehåller även en översiktlig Fantomenhistorik, något som ter sig ganska oväsentligt för den som är bortskämd med Fantomenvännerna Scandinavian Chapters utförliga historieskrivning i boken ”Fantomen – från lila vålnad till blågul hjälte”!
Kalenderbitaren saknar också uppgifter om ursprungligt publiceringsdatum för äventyren.

Men i det stora hela är ”The Compelte Sundays” en mycket trevlig volym. Köp den – och njut av Ray Moores teckningar!

The Phantom – The Complete Sundays. Hermes Press 2012. Prisex. 371 kr på Adlibris