Frank Miller har åtminstone fått upp farten: Xerxes

Xerxes - The Fall of the House of Darius and the Rise of Alexander 005 - cover

För några månader sedan skrev jagom Frank Millers nya serie Xerxes – The Fall of the House of Darius and the Rise of Alexandersom då börjat komma ut. Och nu, tre månader senare, är serien faktiskt avslutad i och med att den femte delen kommit ut, och med tanke på hur extremt försenade Millers serier tenderat att varit de senaste åren/decennierna så är ett litet Halleluja på sin plats.

Men det är ett litet ett, för serien är ärligt talat inget vidare. Efter att ha läst de två första delarna var jag försiktigt positiv, där det jag gillade var just det faktum att Miller börjat göra serier själv igen och att hans skildring av Aten var rätt intressant som kontrast mot hur Sparta framställdes i hans 300.

De tre följande delarna är däremot alldeles för lösa i konturerna för att jag ska gilla dem. Här får vi följa Daris och hans efterföljare Xerxes och Darius III och hur det persiska riket till sist går under i striderna mot Alexander. Extremt komprimerat, med tanke på hur mycket historia som ska behandlas på ganska få sidor, men samtidigt lika extremt okomprimerat där de allra flesta sidorna enbart består av textlösa strider där jag inte vet vilka som är vilka eller varför de slåss:

Xerxes - The Fall of the House of Darius and the Rise of Alexander - fight1

Kort sagt är serien i princip en enda lång rad av krigsscener som Miller gillar att teckna. Vad gäller historien får man läsa på själv om man ska ha en chans att förstå någonting, och det är iofs intressant men jag skulle nog gärna sett att jag kunnat läsa serien utan att ständigt avbryta den för att kolla i Wikipedia vilken Darius det var nu och vad #&/%%&€ som pågår 😉

Jag är inte helt främmande för Millers mycket säregna teckningar men här räcker de inte ens tillnärmelsevis till för att göra serien värd att läsa (och Alex Sinclairs färger gör sitt till för att gör det värre). Så jag får nöja mig med att stilla hoppas att nu när Miller fått rätsida på sitt liv igen efter flera svåra år så kanske han har tid att inte bara teckna utan också skriva någonting rejält!

Kan köpas hos bl.a.:

  • Xerxes(Adlibris, utkommer 2019)

Xerxes – The Fall of the House of Darius and the Rise of Alexander

Xerxes - The Fall of the House of Darius and the Rise of Alexander - cover

Bara en blänkare idag om en ny serie av Frank Miller, och huvudsakligen prat om åsikter/politik snarare än om serien för det får vänta tills serien är avslutad. Serien är en uppföljare till hans tjugo år gamla serie 300, kallad Xerxes – The Fall of the House of Darius and the Rise of Alexander, och precis som den äldre serien är det tänkt att bli en fem nummer lång miniserie (varav de två första har kommit ut) och den utspelar sig också i antikens Grekland. Men till skillnad från 300är det inte fråga om en enstaka strid den här gången utan om en period om 170 år så det är en hel del som ska täckas in i de fem numren.

Med tanke på det tar Miller det rätt lugnt hittills. De två numren som kommit utspelar sig båda före 300och avhandlar den första persiska invasionen av Grekland, den som stoppades huvudsakligen av Atens soldater i strid mot Darius armé (Xerxes far). Så den här gången får vi istället för Spartas hyper-macho-armé följa en inte riktigt lika vältränad dito, och vi får samtidigt en annan vinkling på slitningarna Sparta/Aten. Här framstår Aten som den civiliserade och progressiva nationen, medan Sparta ses som gammalmodiga och föråldrade; utmärkta soldater, förvisso, men som samhälle korrupt.

Xerxes - The Fall of the House of Darius and the Rise of Alexander - Athens

Så den som gillar att spekulera i Millers egna åsikter får en hel del att bita i. Själv tror jag att man gör ett misstag om man läser in för mycket av Miller själv i huvudpersonerna i hans serier. 300var en serie där han var ute efter att skildra en liten hårt sammansvetsad grupp soldater ljuta hjältedöden i strid mot en övermäktig fiende, och allt i serien var inriktat på att vissa hur tuffa de var. Den här gången vill han istället skildra hur den europeiska civilisationen började, med Atens demokrati och filosofi, och då framstår givetvis exempelvis Sparta som en primitiv kultur vars tids är förbi.

Med andra ord, Miller är en författare som i första hand tänker på vilken slags historia han är ute efter att berätta, och sedan låter han det bestämma hur hans personer agerar och skildras. Det leder också till att hans karaktärer kan framstå som genuint obehagliga, men det betyder inte nödvändigtvis att Miller håller med dem.

Men med det sagt har han också skrivit uttalat politiska serier som varit IMHO katastrofala vad gäller idéinnehållet, som Holy Terror, eller hans uttalandenom Occupy Wall Street-rörelsen. Han har haft en hel del problem med alkohol-missbruk, problem som han nu verkar mestadels ha kommit över, och det är därför som han blivit mer produktiv igen. Och han har också sagt ”I wasn’t thinking clearly” apropå de nämnda politiska ställningstagande han gjorde, vilket jag hoppas betyder att han återgår till att hans serier blir mindre didaktiska och mer tvetydiga, någonting som jag tycker både Xerxesverkar bli och som Millers (små) bidrag i DK IIIvar.

Så lovande, men kanske mest för framtiden för det finns ett stort problem med Xerxes: Alex Sinclairs färgläggning är hur trist som helst. Millers teckningar är i hans nerviga/darriga stil som vi sett de senaste åren där Miller överlåter en mycket stor del av ansvaret för att det ska se bra ut på färgerna, och tyvärr klarar inte Sinclair av det alls. Resultatet är sidor som ser smått amatörmässiga ut och med tråkiga färger. Jag var inte precis förtjust i färgerna som Miller/Jansons serier fick i DK IIImen de var betydligt bättre än här, och till Lynn Varleys färger från 300är det långt. Mycket långt.

Xerxes - The Fall of the House of Darius and the Rise of Alexander - Playwright action

Men jag gillar att Miller verkar ha föresatt sig att göra det mesta i serien själv. Som textningen; knaggligt textat är det, precis som teckningarna, och det ser inte precis polerat ut, men jag uppskattar att han verkar vilja göra serier igen och att han gör dem som han vill. Så om han nu bara kunde få ordning på färgerna också!

Frank Miller revisited: 300

300 - march

Första sidan sätter tonen

Mer eller mindre av en slump plockade jag fram Frank Millers serie 300häromdagen; jag tror inte jag har läst om den sen den kom ut i slutet av 90-talet, så det lilla jag kom ihåg från serien var rätt hopblandat med det jag kom ihåg från filmatiseringen: Hårdföra nästan nakna manliga krigare som är tuffare än du tuffa, och alltid beredda med en cool replik. Av handlingen i övrigt kom jag inte ihåg mycket.

Och det är inte så konstigt för det finns ingen handling; serien består verkligen bara av tuffa män som säger tuffa saker till andra tuffa män. Följt av en oherrans massa strider. såklart. Så för den som läser för handlingens skull finns inte mycket att hämta här eftersom det är en serie som endast finns till för stämningens skull.

300är en bagatell, men en ganska underhållande sådan. Frank Miller är väldigt tydlig på brevsidorna att serien är mycket påverkad av att han som liten såg filmen The 300 Spartans och att han ville berätta samma historia själv, och jag tror att det är ungefär så man ska nalkas serien: Den är en hommage från Frank Miller till den upplevelse han hade när han som ett barn såg filmen och det han fastnade för då. Allting ovidkommande som inte har direkt beröring med striden är utelämnat, som jag anar också är fallet med Millers barndomsminne av filmen.

Som serie fungerar det som sagt inte alls illa. Att läsa hela serien går fort, på sin höjd en halvtimme, och på den korta tiden hinner jag inte bli uttråkad av bristen på subtilitet. Millers nervösa teckningar och Lynn Varleys nedtonade färgläggning förstärker känslan av undergång. Kanske saknas lite av Millers vanliga flyt i berättandet eftersom sidorna ofta känns mer som posters än seriesidor, men det är iofs intressant att se när Miller går in för att teckna mer kontrollerat, för att frammana en känsla av hur disciplinerade Leonidas krigare är. Jag kan inte komma ifrån att se likheterna mellan Miller själv, vars serier alltid slitits mellan kontroll och anarki och som fungerat bäst när det rått balans, och Leonidas armé vars framgång grundas av den totala disciplinen men där de råa primitiva känslorna hela tiden bubblar under ytan och bara släpps fram när det är gynnsamt i striden.

300 - discipline

Disciplin

Summa summarum en något bättre serie än jag mindes den som. Mitt minne hade solkats av filmatiseringen som är alldeles för lång där jag efter att i början ha tyckt om den extrema stiliseringen snabbt tröttnade. Regissören Zack Snyder är också fruktansvärt usel på allt som ens luktar subtilitet, så när han försöker lägga till mer sidointriger (antagligen för att fylla ut tiden) blir det bara pannkaka. Så försök att glömma filmen när du läser serien; visserligen har filmens utseende stora likheter med serien och många repliker är tagna direkt från den senare, men det som fungerar i en serie man läser snabbt hemma behöver inte fungera lika bra som en långfilm på en storduk.

Sen tänkte jag bara nämna en liten detalj och den handlar om homofobi, någonting som Miller anklagats för flera gånger, också i samband med 300. Tveklöst har Miller en komplicerad inställning till homosexualitet, som att det saknas exempel på homosexuella personer i hans serier som skildras positivt, och att han definitivt kan använda ord som ”gay” som en förolämpning. Men det intressanta med Miller är hur han ofta framstår som kluven och som att han själv kämpar med motstridiga känslor, som hans inställning till vigilantism där serier som Daredevil191 (den där Daredevil spelar rysk roulette med Bullseye) står i skarp kontrast med inslag i exempelvis The Dark Knight Returns. När det gäller homofobin kan man peka på hans deltagande i AARGH(Artists Against Rampant Government Homophobia) som exempel på när han tveklöst anslutit sig till kampen för homosexuellas rättigheter.

Här i 300märks det tydligast på brevsidorna när han till en skribent som varit missbelåten med hur Leonidas arrogant har sagt om atenarna ”If those boy-lovers could found that kind of nerve…” skriver att självklart fanns det gott om homosexuella bland spartanerna och att Leonidas här är en hycklare: ” ‘Hypocrisy’ is, after all, a word we got from the Greeks.”, och att den som som tror att Miller sympatiserar med allt hans huvudpersoner gör och säger helt missuppfattat vad fiktion innebär.

300 - training

Träning

Kan köpas hos bl.a.:

 

En svensk superhjälteåterblick från åren 1986-87

När jag städade källarförrådet i vintras så behövde jag bestämma mig för vad jag skulle göra med alla serier nerstuvade i kartonger (cirka 50 stycken; ganska små förvisso, men ändå); att göra mig av med dem vore tråkigt, men å andra sidan gör de ingen människa glad nerpackade i källaren. Så jag dumpade alla till en lokal seriebutik.

Fast inte riktigt alla: Eftersom de nu var så att jag någon gång i tiden tyckt att just de här serierna inte längre platsade i lägenheten borde de inte vara några riktigt stora favoriter där, men smaken ändrar sig ju över tiden, och jag skulle ju kunna ha råkat packa ner några godbitar. Så jag skummade mycket snabbt igenom dem, dvs jag öppnade kartongerna, kollade vad det verkade vara ungefär som låg där, och stängde dem sen igen.

Med resultatet att några få tidningar letade sig upp i lägenheten igen: De kompletta tidningsversionerna av två av mina absoluta favoriter, Maison Ikkoku & Outlanders, som jag förvisso också har i album också men jag kunde inte förmå mig att göra mig av med tidningarna; några serier som passar som läsning på utedasset på landet (och som efter det kommer förpassas till brasan, for sure!); några serier som diverse syskonbarn skulle kunna gilla.

Och så de serier som föranleder dagens inlägg: De svenska serietidningsutgåvorna från 1986-87 av några av de mest inflytelserika superhjälteserier som gjorts, närmare bestämt Frank Miller/Klaus Jansons Daredevil & The Dark Knight Returns och Alan Moore/Dave Gibbons Watchmen. Eller som de svenska tidningarna heter: Daredevil (man ändrade alltså namnet på karaktären från det äldre svenska namnet Våghalsen), Läderlappen (tidningen saknar en mer specifik titel) och Väktarna.

Att ha publicerat alla dessa tidningar (total 25 till antalet) med vad som skulle visa sig vara framtida klassiker under bara två år är med nutida svenska mått ganska imponerande, så bra jobbat Semic!

Ett långt intro, för nu är det dags för det riktiga innehållet i dagens inlägg: Hur fungerar det att läsa de här svenska utgåvorna 30 år senare? Håller serierna? Översättningarna? Well, här är kommer Svaren :-)

Daredevil 1/86 – 10/87 (fr o m 1/87 ingående i titeln Marvels universum)

Låt mig börja med den äldsta av serierna, Frank Millers genombrottsserie som ursprungligen utkom under åren 1979-1983. De första numren har diverse andra manusförfattare, men efter ett tag tar Miller över den rollen och låter istället parhästen Klaus Janson få mer och mer ansvar över teckningarna. Och nog märks det att Miller är grön när han börjar författa och han följer den dåvarande mallen för superhjälteserier med textplattor som förklarar handlingen, en uppsjö av tankebubblor, och diverse ointressanta sidointriger som det aldrig blir mycket med.

Men trots det är det ett enormt lyft jämfört med de tidigare numren. Det syns tydligt hur Miller utvecklas i rasande takt, både vad gäller manus och hur de omsätts i teckningar. Han vågar göra sidor helt utan text, han vågar låta pauser ta plats, och han gör sig av med onödiga inslag. Och mot slutet av sin första omgång på Daredevil (han kom senare tillbaka och de numren publicerade 1988 på svenska) är det mästerligt; avslutningen på Elektra-sviten men kanske framförallt det sista numret, #191, där han spelar roulette med Bullseye vid den senares sjukhussäng, hör till det bästa Miller gjort.

Så serien håller. Vad gäller den svenska utgåvan har den ett stort plus och ett litet minus, närmare bestämt

  • Plus: Trycket är i det närmaste perfekt och du kan inte ens på engelska hitta lika snyggt tryck. De amerikanska tidningarna har utsmetade färger och svärta och är aldrig riktigt skarpa, medan senare albumutgåvor har allehanda problem som alldeles för blankt papper, för grälla färger (pga pappret), dåligt tryck med linjer som släpper, osv. Här har man uppenbarligen haft tillgång till både svartvita förlagor och de ursprungliga färgläggningarna men tack vare bättre tryckerier och papper som kan återge alla linjer och punkter ser det helt enkelt förträffligt ut. Och Janson visar att han förutom att teckna i en stil som passar Millers manus också är en utsökt färgläggare; de avslutande numren där han i princip står för allt vad gäller det grafiska är ungefär så snygga som den numera utdöda amerikanska superhjältefärgläggningstekniken kunde åstadkomma.
  • Minus: Översättningen är inte alltid så bra. Det saknas flyt, och det handlar inte bara om att serien är gammal för när jag jämför med det engelska originalet är Miller lite styltig i början men det upphör snabbt, medan den svenska texten definitivt har åldrats. Och det slarvas, med mitt favoritexempel när ordet ”mongoose” översätts med det något udda djuret ”mångås” 😉 Ett undantag finns dock: Det sista numret som bl a innehåller just #191 är mycket bättre och det har också en annan översättare, Göran Everdahl, och det är synd att han inte anlitades tidigare.

Och bara för att visa vad jag menar följer här samma sida i tre version: Först den svenska scannade från min egen tidning, sen det amerikanska originalet likaså scannad av mig, och sist en senare amerikansk digital utgåva som väl representerar hur det också ser ut i tryckta nyutgåvor. Om ni tittar på bilderna i full upplösning kan ni tydligt se hur linjerna på Natashas ryggtavla i ruta två bitvis helt försvinner i båda de amerikanska versionerna (det gäller överlag för linjer och punkter, som synes om man zoomar in), hur i det amerikanska originalet motstående sida syns tydligt, och hur fruktansvärt grällt och okänslig Jansons ursprungligen varma och stämningsfulla färger återges nuförtiden.

Daredevil 187 - svenska

Daredevil 187 - original

Daredevil 187 - digital

Läderlappen 1/87-4/87

Här är det alltså den första svenska utgåvan av Millers största klassiker, och jag måste säga att den håller väl: Jag vet inte hur många gånger jag läst serien men så fort jag började med första sidan så var jag fast igen. Det finns många senare serier som efterapat den andlösa berättartekniken med dess stream of consciousness och snabba klipp utan förklarande textrutor, men få om någon har lyckats lika bra eller bättre, med det möjliga undantaget Millers egen Elektra – Assassin. Så jag ska inte slösa tiden med en regelrätt recension av serien för det finns så många redan, utan tänker istället nämna hur det känns att läsa den på svenska.

Läderlappen - The Dark Knight Returns - s1

Full fart redan på sida 1

Och rent allmänt fungerar det som sagt utmärkt. Utgåvan har inte samma lyxiga tryck och papper som den amerikanska (med den tidens mått mätt alltså, där The Dark Knight Returns så kallade ”prestige format” var en revolution när det gällde kommersiella serier i USA) men jag vete katten om jag inte gillar det svenska pappret bättre, med mindre glans men ändå bra tryck. Det som inte är riktigt lika bra är att färgerna är något mattare än originalet, och när färgläggaren Lynn Varley i de avslutande numren fullkomligt exploderar i starka färger förtar det effekten något.

Översättningen känns också bättre än i Daredevil men perfekt är det ändå inte. Det flyter på godkänt men här och där slinker olika uttryck in som jag reagerar över och som gör att jag rycks ut ur handlingen. Det kan bero på att översättningen är gammal men jag tror att det också handlar om en nedtoning. Redan på första sidan härovan kan vi se det, där det engelska ”Son of a…” översätts med ”Din jädrans…”. Så godkänt, men med tvekan skulle jag säga.

Väktarna 1-6

Avslutningsvis Alan Moore/Dave Gibbons Watchmen, här i sin första svenska utgåva kallad Väktarna och publicerad i sex tidningsnummer, var och ett innehållande två av de ursprungliga tolv amerikanska tidningarna. En serie det skrivits mycket om och en som jag själv uppskattar, men för egen del mindre nu än jag gjorde förut. Jag ska inte gå in för mycket på det eftersom jag fokuserar på just den svenska utgivningen idag, men extremt kortfattat så gör Moores mindre lyckade (minst sagt…) senare serier att jag inte längre är lika förtjust i hans tidigare, något som inte gäller t ex Miller.

Väktarna var det ja. Trycket är OK även om det kunnat varit bättre; Gibbons teckningar gör sig bättre på ett slätare papper som återger färger mer distinkt än det grova pappret här. Men trycket är inte det viktiga vad gäller Väktarna utan det är översättningen som överskuggar allt.

Det finns andra exempel (t ex några av Tintin-albumen) men att en serie föräras med tre helt olika svenska översättningar är inte så vanligt, men för Watchmen har det hänt. Dels beror det såklart på att rättigheterna vandrat mellan förlagen och att det är en serie som varit så populär att flera utgåvor behövts, men dels beror det också på den första översättningen, dvs den i de här tidningarna, är närmast legendariskt usel. Det där exemplet från Daredevil med ”mongoose” = ”mångås” ovan var ett enstaka misstag, men här kryllar det av liknande:

  • Karaktärer byter namn hej vilt, som Sidenanden / Sidenvålnaden.
  • Engelska homofoner missas som när en polis först inte förstår vad som avses med ”raw shark”, dvs ”Rorschach”, som här helt oförståeligt översätts med ”rå haj”.
  • En smaksak förstås, men om man översätter superhjältenamn gäller det att göra det bra och med känsla, och exempelvis ”The Comedian” -> ”Humoristen” tycker jag helt saknar känsla.
Väktarna - Mars

Jon och Laurie pratar om hennes pappa, här kallad Hooded Justice som omväxling till Maskerad Rättvisa (och kanske någon ytterligare version som jag missat)

Jag ska inte hacka mer på översättningen; om översättaren fick en standardersättning / sida kan jag förstå att timlönen skulle blivit usel om det lagts ner möda på texten, med tanke på densiteten i språket. Men likafullt kvarstår faktum: Även om jag bortser från att jag inte längre är så förtjust i serien är det ruskigt trögt att komma igenom den i den här utgåvan :-/

Summering

Så var det värt att spara tidningarna och läsa dem igen på svenska, trots att jag har dem alla i original?

Vad gäller Daredevil är svaret tveklöst ja. Förutom att den svenska utgåvan är så snygg glömmer jag ibland bort hur bra de senare numren av den här serien är så det är alltid lika trevligt att se dem igen.

Vad gäller Läderlappen så jodå, en helt okej utgåva och om inte annat var det roligt att läsa dem av helt privata nostalgiska skäl eftersom det första av de här numren var första gången jag läste någonting av Frank Miller som jag tidigare bara hört hajpas på diverse ställen, och jag kommer fortfarande ihåg var jag läste tidningen*. Faktum är att jag av samma skäl (dvs icke-rationella nostalgiska, och jag brukar vanligtvis aldrig drabbas av nostalgi…) kanske kommer leta upp bättre exemplar av tidningarna eftersom mina mår sådär. Förutom att de tydligen hamnat olyckligt i en trave någon gång så att de är lite skrynkliga saknas också en handfull rutor/sidor som jag använde i en uppsats om färgläggning i serier när jag gick en doktorandkurs i färglära en gång i tiden, dvs den tid då bra färgkopiatorer inte fanns -> det blev till att använda originalsidor…

Men Väktarna kan man gott hoppa över. Om man vill läsa den på svenska så rekommenderar jag istället någon av de senare utgåvorna; helst den från Epix/Medusa men om den inte går att hitta kan man ta Egmonts.

 
*: Stadsbiblioteket vid Sergels torg; jag hade köpt tidningen i kiosken och ville inte vänta på att komma hem innan jag läste den.

DK III – The Master Race

Från DK III, omslag till en av de vanliga tidningarna, tecknat av Miller & Alex Sinclair

För att vara en uppföljare till en av alla tiders mest hyllade amerikanska serier har det varit märkvärdigt tyst om DK III – The Master Race, fortsättningen på Frank Millers banbrytande The Dark Knight Returns. Eller, det skulle varit märkvärdigt om det inte vore för det som hänt under åren efter att TKDR publicerades… Först och främst är det ju inte den första fortsättningen; som namnet antyder är det den tredje delen, och när den andra delen, The Dark Knight Strikes Again, kom ut i början på 2000-talet fick den mycket hård kritik. Det, tillsammans med det faktum att Frank Miller politiskt hamnat (väldigt mycket) vilse i uttalanden och i serier som Holy Terror gjorde att så gott som ingen hade några förväntningar på DK III.

Det kan jag förstå, och när jag läst den första tidningen (av totalt nio) var jag också relativt skeptisk. Det var svårt att säga hur tidningen skulle utveckla sig, framförallt eftersom manuset officiellt var ett samarbete mellan Frank Miller och Brian Azzarello men enligt ryktena stod Miller bara för den övergripande handlingen medan Azzarello ansvarade för det faktiska manuset, och hans serier brukar ta god tid på sig att få grepp om. Men nu har jag läst klart serien, inklusive den fristående Dark Knight Returns – The Last Crusade som berättar förhistorien till TDKR och varför Batman hängde upp kappan i första läget, och kan uttala mig lite säkrare om resultatet :-)

Från The Dark Knight Returns – The Last Crusade, med eleganta teckningar av John Romita Jr; en obehaglig men skicklige berättad historia som känns som 100% Azzarello

Först och främst vill jag säga att serien är en betydligt mer sansad sak än TDKSA, med en historia som förutom att den utspelar sig i ”framtiden” skulle kunnat ingå i vilken Batman-tidning som helst. Den ”Master Race” som åsyftas i rubriken är kryptonier, närmare bestämt en kult från flaskstaden Kandor som vet med sig att de är ödesbestämda att härska över Jorden. Superman själv har dragit sig tillbaka från världen, men hans och Wonder Womans dotter Lara lockas av deras budskap, halv-kryptonier som hon är och osäker på var hon egentligen hör hemma med en far från Krypton, en mor som är en amazon, och levande bland de henne fysiskt underlägsna jordmänniskorna.

Det finns mycket lite av det udda i de två tidigare serierna här, och Azzarello är ovanligt okomplicerad för att vara honom, så kanske hade Miller åtminstone den påverkan på honom. Historien håller ihop väl, alla karaktärer som dyker upp får sin egen arc med både början och slut, och Batman själv är äldre och knarrigare än någonsin. Allt som allt ett klart godkänt hantverk som jag säkert kommer läsa om igen en dag.

Från DK III, huvudtidningen, med kompetenta men rätt opersonliga teckningar av Andy Kubert & Klaus Janson

Men samtidigt är serien en gnutta tråkig. Visst var TDKSA en total röra, ett anarkistiskt kaos där påståenden slängdes ut för att genast glömmas bort igen, och där olika trådar i handlingen slumpmässigt dök upp och försvann. Men den (liksom TDKR) hade iallafall en energi som var smittsam, och superhjältarna framstod verkligen som fantastiska och förunderliga varelser som man kunde förstå varför hela mänskligheten bryr sig om dem. I DK III är vi tillbaka i den gråa skitiga världen, där det bara då och då glimtar till av förundran över att varelser som Superman finns till.

Det är givetvis Azzarellos ande som vilar tung över serien eftersom han alltid föredragit det jordnära och skitiga, även när det gäller superhjältar. Och det kan passa bra till vissa karaktärer, däribland Batman som ofta haft den rollen i DCs universum. Men själv föredrar jag det mer spektakulära, och faktum är att jag starkt misstänker att detsamma gäller Frank Miller. Att läsa alla tre serierna på raken (vilket jag gjorde i samband med att sista numret av DK III kom ut) gör det tydligt att även om titelkaraktären är Batman så är det här minst lika mycket en svit om Superman, och Batmans roll har blivit mindre och mindre för att här, i DK III, sluta som en biroll i en serie där huvudpersonerna är Superman och hans dotter Lara.

Konflikten mellan den kontrollerade men grådaskiga berättelsen och den mer spektakulära märks också i de fysiska tidningarna. Alla nio nummer består av två tidningar: En i vanlig storlek med 32 sidor, och en inhäftad i litet format med 16 sidor. De utspelas ibland parallellt, ibland så att den mindre tar vid där den större slutar, men tonen i de två är mycket olika. Den stora tidningen känns som om den är Azzarellos, med en fokuserad historia med en tydlig plan, och med teckningar av Andy Kubert (tuschad av Klaus Janson) som även de är tydliga, propra men en smula trista. Den lilla däremot är betydligt mer Millersk, med ofta vildsintare (och mer orealistisk) handling och teckningar av diverse team, men oftast det återförenade ursprungliga teamet frånTDKR: Miller tuschad av Janson.

Från DK III, minitidningen, med roligare teckningar av Miller & Janson

Jag märkte när jag läste att jag hela tiden såg fram mot den lilla tidningen för att se vad som skulle hända i den eftersom den är så mycket mer överraskande och oförutsägbar, medan den stora var mer av en transportsträcka. Men jag är säker på att det finns de med en annan smak som skulle säga precis tvärtom, och det har jag full förståelse för; jag är nog en av de få som genuint tycker om TDKSA, trots alla dess brister, och de är många! Hur den samlade utgåvan kommer se ut blir spännande att se, för jag tycker nog att den lilla tidningens teckningar dessutom ser ut att vara anpassade för det mindre formatet så om man bara blåser upp dem kanske det kommer se lite udda ut. Plus att uppdelningen i två tidningar också gjorde min läsning annorlunda; att först avsluta den stora för att sedan övergå till den mindre gjorde att min läsrytm påverkades, på ett väldigt trevligt sätt, och alltid avslutande med den både till innehåll och format mer anarkistiska lilla tidningen  :-)

Slutresultatet är en serie som lider av viss schizofreni för även om som sagt ryktet säger att Azzerello är den som ligger bakom det mesta i serien och det definitivt verkar troligt med tanke på resultatet finns det tydliga spår av Miller som rycker och drar i handlingen, framförallt i de mer utflippade delarna i den lilla tidningen. Så helgjuten är serien verkligen inte men den är intressant och läsvärd. Och om någon är orolig för att Millers tveksamma politiska åsikter ska dyka upp så är det lugnt; trots en titel som låter som om den skulle kunna snubbla in på känsliga områden och en handling där religion spelar stor roll hålls balansen utan stora övertramp.

Från DK III, omslag till en av minitidningarna, tecknat av Miller & Alex Sinclair

Sist några ord om Millers teckningar, som alltså finns att beskåda i många av de mindre tidningarna. Mycket av det han tecknat de senaste åren har sett riktigt illa ut. Personligen finns det någonting i hans teckningar som tilltalar mig, men jag måste ändå säga att de flesta sidorna i TDKSA såg hemska ut. Men sen ramlade jag över ett blogginlägg från James Harvey, en serietecknare som också jobbar som färgläggare, och det blev tydligare vad som var problemet: Färgen.

Millers stil har blivit mer expressionistisk och mindre realistisk under en lång tid, men tyvärr har hans färgläggare inte anpassat sig och istället använt färger på det realistiska sätt (dvs med toner för att få fram en tredimensionell känsla, osv) som de flesta nutida superhjälteserier använder sig av. Men det passar inte alls till Miller, och Harvey har gjort några egna versioner av Millers teckningar både från TDKSA och från DK III som finns att beskåda här och här. Det går säkert att göra ännu bättre färgläggningar men IMHO ser redan de här extremt mycket bättre ut än de som faktiskt använts, och de visar också att även den sena Millers teckningar är riktigt bra när de får rätt behandling.

Från The Dark Knight Strikes Again, med teckningar av Frank Miller och alternativ färgläggning av James Harvey

Här, i DK III, ser han mestadels okej ut; definitivt bättre än i TDKSA trots den opassande färgläggningen, och det kan vi tacka Klaus Janson för som med sin tuschning drar ner på Millers expressionistiska approach till saker som anatomi 😉