Gaston – Den kompletta samlingen 1

Gaston 1 - omslag

Tredje gången gillt för Gastonpå svenska skulle jag vilja hävda, i den bemärkelsen att det här är den klart bästa utgåvan av André Franquins franska humorklassiker med kontorshjälpredan Gaston,Gaston - Nickes frustrationden alltid opålitliga, alltid distrahera(n)de, men hela tiden suveränt fokuserad på vadhelst fångat hans intresse för stunden. Kort sagt, en person som det är kul att läsa om men som skulle få mig att skrika högt av frustration om jag behövt arbeta med honom.

Serien har redan getts ut både som vanliga album (18 stycken) och i en samlingsbox från 2007 (7 inbundna böcker i något mindre format än vanlig albumstorlek), och nu är det alltså dags för ytterligare en komplett utgåva. Så varför skulle den som gillar serien och kanske redan äger den sen tidigare införskaffa också den här?

Faktum är att det finns flera goda skäl, närmare bestämt:

  • Den fysiska utgåvan: Formatet är här större än någon av de tidigare två, och framförallt jämfört med den tidigare samlingsboxen där både teckningar och kanske ännu mer textningen är svårlästa är det ett stort plus. Pappret är också trevligt tjockt, och utan glans, precis som det ska vara för en serie av den här sorten.
  • Översättningen: Det är en nygjord översättning av Björn Wahlberg som erbjuds och när jag jämför med den gamla, signerad Stellan Nehlmark, är det bättre flyt och ett naturligare språk. Delvis beror det nog på att Nehlmarks översättning har flera decennier på nacken, men jag får också en känsla av att den slarvar lite, och att den är gjord i en tid när en serieöversättning inte var det allra viktigaste i världen. Det är ju iofs sant, men kanske inte den optimala inställningen för en översättare 😉
  • Redigeringen: Det här är enklast att visa med exempelsidor, den första från den gamla boxen och den andra från Cobolts nya utgåva. Notera dels det onödiga Gaston-huvudet som avgränsar episoderna i den äldre utgåvan, dels den mycket bättre anpassade textningen (och en enligt mig ett mer passande fett typsnitt) av Gastons skratt i den nyare; generellt sätt känns det som om den äldre tonar ner inslag i serien, både ljudeffekter, textning och översättning, medan den nya vågar vara mer lössläppt, som Gaston själv:

Gaston 116-117 - box

Gaston 1 - textning

  • Känslan av kontinuitet: I de gamla 18 albumen blandades det friskt med Gaston-sidor från olika tider, men både i den äldre boxen och i den här nya utgåvan handlar det om att kronologiskt presentera serien. Vackert så, men i den nya boken fick jag en mycket tydligare känsla av hur Gastonfungerade som serie i Spirou-tidningen, och det var något av en mini-uppenbarelse. Sidorna i sig är roliga, men jag tror att serien var ännu bättre i sitt sammanhang; det finns gott om exempel på hur serien användes som ett metaskämt, att Gaston verkligen arbetade på Spirou, som när Gastons möss rymmer vilka syns till i tidningen, när han byter ut tidningens logga, mm. Allt detta nämns också i den äldre boxen, men den här gången kände jag tydligare hur det kan ha upplevts av dåtidens läsare.

Men givetvis är det allra bästa skälet till läsning att det är en riktigt bra serie. Franquin ses som en av de allra största belgiska serieskaparna och Gastonär hans egen serie, den som åtminstone för min del präglat min bild av honom. Och den är fortfarande rolig, med en humor som inte åldrats nämnvärt (de traditionella könsrollerna finns givetvis här, men det är sällan de som driver skämten). Hopplösa medarbetare har och kommer alltid finnas, och slackern Gastons avslappnade stil och personlighet kommer nog alltid framstå som lika irriterande som komisk.

Och sen är det förstås teckningarna. Här, i början av serien, är de prydligare och lite mer upprätta; allteftersom blir allting mycket rundare och krummare, där personernas skelett kommer uppföra sig som vore de av gummi och där omgivningarna bågnar och vibrerar, en stil där allting ser ut att konstant röra på sig. Mitt i denna ständiga rörelse går så den krummaste och böjligaste av dem alla, Gaston, i sin dvalliknande tillvaro, alltid redo till en tupplur när tillfälle ges, och om det inte är möjligt så kan man ju alltid spendera tiden med någon ny briljant men samtidigt helt oanvändbar uppfinning. Allt medan Nicke och i senare serier Mossberg förtvivlar och svär över det oblida öde som bestämt att just de ska ha drabbats av Gaston.

Gaston 1 - ryggrad

Gaston är lite för böjlig tycker Nicke, som föga anar hur Gaston kommer se ut några år senare…

Kan köpas hos bl.a.:

Svarta idéer, redux

(Omslaget är något beskuret pga att min scanner är för liten)

(Omslaget är något beskuret pga att min scanner är för liten)

Det lilla förlaget Cobolt fortsätter att ge ut klassiska europeiska serier i trevliga utgåvor och nu är det dags för en av de största franska serieskaparna: André Franquin och hans Svarta idéer. Liksom deras tidigare Spirou – Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man inbundet, tjockt papper, och i något större format än vad som är vanligt här i Sverige :-)

Precis som i Franquins Gaston handlar det här om ensides (och ibland kortare än så) historier med knorr, men det finns två skillnader:

  • Serien saknar färg och för den delen också gråtoner; det är kolsvart eller kritvitt som gäller
  • Knorrarna är svartsynta till max

Så nog gör boken skäl för sitt namn alltid!

Ta till exempel den här sidan, en av mina favoriter sen jag första gången läste den i Epix för många år sedan:

Svarta idéer - vargar

En underbar användning av avsaknaden av färger med den vita snön, den svarta natten, och de lysande ögonen. Plus att vargarna ser ut som själva sinnebilden för idén om vargen som en dödlig nattens varelse; det är inte precis den betydligt snällare och mer realistiska bilden av vargen som vi kan läsa om och se i naturfilmer utan istället mardrömsversionen.

Men kanske ännu vanligare är sidor med en mer politisk inriktning, med ett tydligt ställningstagande för/emot. En hel del sidor går hårt åt jägarna, ett tema som dök upp i vänligare form också i Gaston, men många är mer eller mindre uttalat politiska. Som följande sida, också en av de bättre:

Svarta idéer - giljotin

När Franquin gjorde de här sidorna hade Frankrike fortfarande kvar dödsstraffet, och giljotin var det som gällde för avrättningarna. Så giljotiner dyker lite varstans på sidorna; inte så konstigt kanske eftersom den gör sig väldigt bra i sin omedelbara och personliga brutalitet när man vill debattera dödsstraffets vara eller inte vara…

Och så går det på, 72 sidor allt som allt, med satir/ironi/politik, och ibland bara ren och svart humor. Allt är inte riktigt lika bra som de två sidorna här ovanför, och det märks att Franquin mot slutet av serien hade personliga problem med depressioner och brist på ork att göra serier. Manusen (som han ibland hade hjälp med, förvisso) blir svagare, och ibland är det egentligen ingen poäng med det svartvita sidorna eftersom de lika gärna kunnat vara i färg, i alla fall jämfört med de riktigt bra sidorna där, som sagt, det svartvita skärper till poängen.

Så lite ojämnt är det, men när det är bra (och det är det oftast) är det å andra sidan fruktansvärt bra, med en serietecknare i världsklass som gör serier som ligger en smula utanför hans vanliga komfortzon, och sånt blir nästan alltid intressant. Sen är det egentligen rätt sorgligt att vad gäller de mer politiska sidorna märks det knappast alls att serien är dryga 30 år gamla: Frågorna som tas upp är fortfarande lika aktuella.

Och bara för att undvika missförstånd bör jag nog påpeka att visst, det är en hel del implicit politik på sidorna här, men Franquin undviker jobbiga pekpinnar. Tungrott är det aldrig, roande däremot hela tiden, och jag kan tänka mig att det är väldigt varierande vilka sidor man tycker bäst om. Låt mig avsluta med en till av mina favoriter, en helt opolitisk och snarast absurd sida tennis, och som också visar en annan av Franquins styrkor, den att skildra människor i rörelse:

Svarta idéer - tennis

PS. Redux: Det finns en tidigare Svarta idéer-utgåva på svenska, utgiven av Epix för många år sedan. Men den innehåller inte alla sidorna, har tunnare sidor och är i det traditionella formatet så det finns nytt att läsa här för alla tillsammans med en överlägsen fysisk presentation, och sympatiskt nog har Cobolt anlitat samma excellenta översättare som i den tidigare versionen, Göran Ribe, för de avslutande knappa tjugotalet nya sidorna. DS.

Om konsten att dekonstruera en hjälte

När fan blir gammal blir han religiös. När en serietecknare blir gammal blir han full i fan. Av någon anledning verkar serietecknare med lång erfarenhet av en figur mot slutet av karriären känna ett stort behov att göra upp med sin skapelse. Många serieskapare slutar med att dekonstruera sina huvudpersoner.

För att nu ta några typiska exempel. I det sista publicerade Tintinalbumet fullbordar Hergé den uppgörelse med Tintins äventyrsvärld och äventyrsvärd som påbörjats redan med Tintin i Tibet och Castafiores juveler.  Med Tintin hos gerillan vänds slutligen alla etablerade Tintinkonventioner över ända och kvar står ett i mitt tycke väl cyniskt äventyr. Mest känt är kanske Tintins nya kläder som moderniserats till ett par loafers och tidstypiska v-jeans. Den på sjuttiotalet obligatoriska fårskinnsjackan och fredsmärke sticker också i ögonen på en läsare som uppskattat Tintins traditionella värlsdreportermundering. Men vid sidan av den uppenbara fokusförändring i klädesvalet gör Tintin hos Gerillan upp med alla figurer och inte minst med tilltron till äventyrets själva grundpelare: förutsättningen att ondskan kan bekämpas. Således slutar det sista publicerade Tintinäventyret med en uppgiven cirkelbild där det ena förtrycket (Tapioca) ersatts med det andra (Alcazar).

En annan serieskapare med lång verksamhet knuten till en figur är André Franquin och Spirou. I Franquins sista album – Raffel med Zafir – möter vi en likaledes tydlig uppgörelse med Spiorus grundförutsättningar. Följaktligen letar sig Gaston in i albumet och tvingar Nicke till en uppgiven semester och framförallt återkommer den lysande figuren Zafir i den kanske mest uppenbara uppgörelsen av dem alla: som en jättebaby. Förvandlad till en nappsugande baby i barnvagn och med söt babymössa förvandlas den högteknologiske och mångbottnade skurken till en cynisk bild av äventyret som en poänglös barnslig fars. Lite tråkigt kan jag tycka, för Zafir är en intressant figur som mycket väl skulle kunna förnya Spirouäventyren i en ny rikting istället för att fullkomligt demonteras. Och liksom Tintin hos gerillan förändrade huvudpersonens yttre attribut sker här samma sak; så smygförvandlas Spirous karaktäristiska piccolouniform till en röd jacka och över en vit polotröja och de egensinniga fartvidundren Turbotbilarna ersätts med en tvåsitsig vit Honda.

Också Carl Barks gjorde i slutet av sin karriär upp med sin skapelse Joakim von Anka. Från att ha varit den amerikanska drömmen personifierad och från att ha gestaltat den ärliga affärsmannen som nått toppen genom hårt arbete och en kärlek till sina målsättningar förvandlas von Anka till en historisk relik i en postindustriell tid som inte vet att uppskatta en sann arbetsmoral. Sextiotalets von Anka står visserligen fortfarande för samma värderingar men har istället – liksom sin skapare – fjärmat sig från den samhälleliga moderniseringen. Pengabingen blir inte längre en amerikansk värdering mellan fyra väggar utan något töntitg i otakt med popmusikens tidevarv.

Ännu lite senare skrev Barks manus till Gröngölingsäventyr och då förvandlas von Anka till en skrupulös och girig kapitalist som hotar ekologin och följaktligen själva förutsättningen för livet på jorden. Långt borta är den arbetsamma von Anka som egentligen mer än något annat representerade arbetarklassens värderingar om att göra rätt för sig.

Man kan visserligen förstå att de tre serieskaparna ovan efter mycket lång och trogen tjänst i seriefigurens fabrik till sist tröttnade på de kanske något enahanda äventyren . Men jag kan ändå tycka att det är lite synd för inget av de tre exemplen ovan lyckas bryta tristessen och förnya resp. serie på ett intressant sätt. Istället blir det en trött uppgivenhet och cyniskt försök att själv befria sig från en serie på seriens egen bekostnad. Hade det inte varit lämpligare att helt sonika sluta i tid?

Jean-Claude Fournier revisited

Det är naturligtvis inte lätt att komma efter en populär föregångare;.en uppföljare är sällan bättre eller ens lika bra som originalet. Vilket i allra högsta grad gäller serietecknare som tar över efter framgångsrika stjärnor.

Populär på den franskbelgiska serieparnassen är Spirou i Andre Franquins tappning. Som bekant var det inte Franquin som skapade figuren Spirou utan han var först tredje man i tillverkningsprocessen (efter Rob-Vel och Jijé: som numera finns representerade på svenska i Egmonts samlade Spirou!). Men det var Franquin som förvandlade Spirou till den serie vi känner idag; Champignac med alla dess invånare och inte minst den centrala greven är alla resultat av Franquins vidareutveckling av Spirous universum. Mest känd är förstås Marsipulami, en figur som Franquin tog med sig när han lämnade Spirou.

Det otacksamma arbetet att ta över efter Franquin när denne till sist tröttnat på piccolohjälten föll på den i sammanhanget okända och oprövade fransmannen Jean-Claude Fournier. När Fournier blev erbjuden att ta över Spirou avrådde Franquin honom. Franquin var vid det här laget deprimerad och vansinnigt trött på sin hjälte som han trodde skulle äta upp också denna nya lovande serietecknare. Men eftersom Fournier själv varit ett fan av Spirou som liten kunde han inte motstå frestelsen att skapa nya äventyr. Debuten skedde med Guldmaskinen 1970 och avslutades tio år senare med Den stora kuppen 1980. Som flera andra efterträdare är Fournier dock av många fans ansedd som en sämre kopia.

Men hur står sig fransmannens Spiroualster idag? Själv har jag precis läst genom Fourniers alster och jag kan konstatera att något entydigt omdöme inte låter sig presenteras. Jag pendlar mellan att vilja ge honom upprättelse (om nu någon skulle behövas) och att instämma i kritik av en misslyckad förnyelse av Spirou. Det första albumet bär en tydligt Franquinkomplex eller – mindre värderande – fortsätter i mästarens spår. Franquin själv bidrog till tecknandet av Marspipulami som här gjorde sitt sista framträdande i ett Spirouäventyr.

DAGENS SKATTJAKT: några sammanhängande rutor i Guldmaskinen tecknades faktiskt av Franquin – vilka?

Efter hand utvecklar Fournier dock alltmer en egen stil. Det som slår mig nu är att han är så glad i formexperiment. Det är många egensinniga (och ibland sökta) bildkompositioner och färgkombinationer. Dessutom pendlar Fourniers Spirou mellan den oförfalskade buskisfarsen (Det mystiska klostret, Tora Torapa, Spirou och rymdvarelserna) till mer traditionella äventyrsberättelser (Amulettens hemlighet, Tyrannen/Kuppen).  Personligen tycker jag att de sistnämnda håller riktigt bra kvalitet och inte på något vis skäms för sig; medan de ganska tramsiga buskisäventyren hellre bör glömmas bort. Fourniers sista bidrag till Spirouäventyrens kanon – dubbeläventyret Tyrannen och Kuppen hör rentav till de bättre historierna i den samlade Spirouproduktionen.

Men till skillnaden från Franquin tillför Forunier en mystisk och övernaturlig dimension. Franquins Spirouvärld är visserligen fantastiskt, men allting har sin rationella förklaring. Hos Fournier förblir det mystiska oförklarligt. Hans egna figur, den japanska trollkarlen Itoh Kata, bryter följaktligen mot alla förnuftets lagar; tydligast gestaltat i trollkarlens hatt där det med jämna mellanrum hoppar upp ett icke oansenligt antal kaniner. Det rör sig således inte om något simpelt trick som kan få sin förklaring.

Ett album från Fourniers hand sticker ut. Det rör sig om Spirou och rymdvarelserna som (för första gången sedan Jijé) berättar en rak sciencefiction-historia. Här landar alkoholiserade rymdmän med smak för cider i den lugna Champignac och det som följer är en sedvanlig och inte särskilt väl sammanhållen rymdfars. Fournier säger själv att han skapade den som en metafor för främlingsfientlighet och fördomsfullhet, men det är ett äventyr som sammanfattar det jag inte riktigt tycker om Fournie och trots lovvärda intentioner misslyckas det. Det är helt enkelt varken antirasistiskt, spännande eller ens roligt.

Men för all del; läs gärna om Spirou och tyrannen och Den stora kuppen. Här har vi två album som på ett förträffligt sätt tar upp arvet efter Franquin men ändå skapar en välavvägd och berättarglad historia som engagerar.

Jösses!? Gaston som bilburen rättshaverist?

Ett stort författarskap kännetecknas av att det är öppet för tolkningar och nya läsningar. En bra text står aldrig still utan förändras med både läsaren och tiden. Också så när det gäller Franquins Gaston. Efter att ha läst den eminenta boxen med serien samlad i sin helhet kan jag konstatera att jag varje gång lämnar läsandet med en ny känsla och med nytt fokus. Senast jag läste boxen slogs jag av att Gaston för bövelen är rättshaverist!

För att blåsa in nytt liv i serien som kanske annars riskerat fastna i de statiska kontorslandskapens korridorer låter Franquin en bit in i serien Gaston införskaffa en lätt patinerad bil. (En bil med all säkerhet specialimporterad från Amerika där vi senast såg den bredvid Tintin.) Efter hand tar detta bilägarskap över allt mer av Gastons personlighet och utvecklas till en ständig envig med konstapel Batong. Från att ha varit ett galet projekt i mängden av tossiga uppfinningar förvandlas bilen till att bli Gastons främsta uttrycksmedel. Och i detta ingår alltså ett smutsigt krig om stadens parkeringsmätare med konstapel Batong i lagens ringhörna.

Bilen representerade under efterkrigssiden framstegsoptimism och individualism. I ett ofta autoritärt samhälle innebar bilen att människor (eller de som hade råd) kunde röra sig fritt och i egen takt utan hänsyn till någon annan. En bilist behöver inte passa några tider eller sitta bredvid någon. Påfallande många av de franskbelgiska serietecknarna när ett starkt bilintresse;  förutom Franquin också Hergé, Maurice Tillieux, Yvan Delporte och Roger Leloup för att nu nämna några. Det är i ljuset av bilen som frihetsmanifestation som vi kanske ska se Gastons militanta bilism. För honom blir bilen av en del av hans anarkistiska ideal och hans konstanta förakt för – eller kanske hellre oförstående inför – alla former av auktoriteter..

Idag är det svårt att dela denna optimistiska syn på bilen. Det är numera för de flesta uppenbart att massbilismens varit en bidragande orsak till den ekologiska katastrof som hotar våra liv och vårt serieläsande.  Och i ljuset av det ligger mina sympatier idag närmare konstapel Batong. En tjänsteman som gör sin plikt med bravur och nitiskhet men som till följd av den konstanta undermineringen från Gaston och hans garde mår allt sämre. Vi ser till exempel i flera strippar hur han plågas av svår sömnbrist.

Så länge Gastons uppror sker mot näringslivets representanter kan hans anarkism lugnt placeras i den klassiska politiska anarkismen.  Själv tyckte jag alltid som barn lite synd om Nicke, Mossberg och alla kollegor som ju egentligen också de var i händerna på förlagseldningens nyttotänkande, men som drabbades till följd av Gaston upptåg. (Ett ganska lutheranskt barn får man säga…) Men kampen mot parkeringsmätarna riktar sig mot hela samhällets organisering. För Gaston är hans egna intressen – var han ska ställa den egna bilen – överordnat alla andras intresse. Om parkeringssituationen urartat och massbilismen skapar kaos så är det en (o)välkommen bisak som enbart är intressant i relation till honom själv. Därför blir hans kamp mot Batong en individualistisk pyrrhusseger värdig en sann rättshaverist.

Men Gaston vore ju inte så lätt att gilla om han inte vore just humanisten och djurvännen Gaston. Följaktligen försöker han ständigt att förbättra bilen genom sin självsäkra men oöverträffade uppfinningsrikedom. Han konstruerar således bl.a. ett gummisäkerhetsbälte, en katalysator och en avgasballong. Men samtliga försök att bringa bilen i samklang med sin ekologiska samtid har det gemensamma att de skjuter upp problemen och/eller flyttar dem någon annanstans. Och dessutom med värre konsekvenser; avgasballongen släpper ut avgasen i koncentrerad form och katalysatorn gör att motorn går sönder och spyr ut ännu mer rök. Kanske är det en bild så god som någon av miljökatastrofens motstrategier; om vi vill rädda världen går det inte att förändra bilen – det är beteendet som måste förändras.