Postat av Olle, onsdag 2010 11 10När fan blir gammal blir han religiös. När en serietecknare blir gammal blir han full i fan. Av någon anledning verkar serietecknare med lång erfarenhet av en figur mot slutet av karriären känna ett stort behov att göra upp med sin skapelse. Många serieskapare slutar med att dekonstruera sina huvudpersoner.
För att nu ta några typiska exempel. I det sista publicerade Tintinalbumet fullbordar Hergé den uppgörelse med Tintins äventyrsvärld och äventyrsvärd som påbörjats redan med Tintin i Tibet och Castafiores juveler. Med Tintin hos gerillan vänds slutligen alla etablerade Tintinkonventioner över ända och kvar står ett i mitt tycke väl cyniskt äventyr. Mest känt är kanske Tintins nya kläder som moderniserats till ett par loafers och tidstypiska v-jeans. Den på sjuttiotalet obligatoriska fårskinnsjackan och fredsmärke sticker också i ögonen på en läsare som uppskattat Tintins traditionella värlsdreportermundering. Men vid sidan av den uppenbara fokusförändring i klädesvalet gör Tintin hos Gerillan upp med alla figurer och inte minst med tilltron till äventyrets själva grundpelare: förutsättningen att ondskan kan bekämpas. Således slutar det sista publicerade Tintinäventyret med en uppgiven cirkelbild där det ena förtrycket (Tapioca) ersatts med det andra (Alcazar).
En annan serieskapare med lång verksamhet knuten till en figur är André Franquin och Spirou. I Franquins sista album – Raffel med Zafir – möter vi en likaledes tydlig uppgörelse med Spiorus grundförutsättningar. Följaktligen letar sig Gaston in i albumet och tvingar Nicke till en uppgiven semester och framförallt återkommer den lysande figuren Zafir i den kanske mest uppenbara uppgörelsen av dem alla: som en jättebaby. Förvandlad till en nappsugande baby i barnvagn och med söt babymössa förvandlas den högteknologiske och mångbottnade skurken till en cynisk bild av äventyret som en poänglös barnslig fars. Lite tråkigt kan jag tycka, för Zafir är en intressant figur som mycket väl skulle kunna förnya Spirouäventyren i en ny rikting istället för att fullkomligt demonteras. Och liksom Tintin hos gerillan förändrade huvudpersonens yttre attribut sker här samma sak; så smygförvandlas Spirous karaktäristiska piccolouniform till en röd jacka och över en vit polotröja och de egensinniga fartvidundren Turbotbilarna ersätts med en tvåsitsig vit Honda.
Också Carl Barks gjorde i slutet av sin karriär upp med sin skapelse Joakim von Anka. Från att ha varit den amerikanska drömmen personifierad och från att ha gestaltat den ärliga affärsmannen som nått toppen genom hårt arbete och en kärlek till sina målsättningar förvandlas von Anka till en historisk relik i en postindustriell tid som inte vet att 
uppskatta en sann arbetsmoral. Sextiotalets von Anka står visserligen fortfarande för samma värderingar men har istället – liksom sin skapare – fjärmat sig från den samhälleliga moderniseringen. Pengabingen blir inte längre en amerikansk värdering mellan fyra väggar utan något töntitg i otakt med popmusikens tidevarv.
Ännu lite senare skrev Barks manus till Gröngölingsäventyr och då förvandlas von Anka till en skrupulös och girig kapitalist som hotar ekologin och följaktligen själva förutsättningen för livet på jorden. Långt borta är den arbetsamma von Anka som egentligen mer än något annat representerade arbetarklassens värderingar om att göra rätt för sig.
Man kan visserligen förstå att de tre serieskaparna ovan efter mycket lång och trogen tjänst i seriefigurens fabrik till sist tröttnade på de kanske något enahanda äventyren . Men jag kan ändå tycka att det är lite synd för inget av de tre exemplen ovan lyckas bryta tristessen och förnya resp. serie på ett intressant sätt. Istället blir det en trött uppgivenhet och cyniskt försök att själv befria sig från en serie på seriens egen bekostnad. Hade det inte varit lämpligare att helt sonika sluta i tid?
Senaste kommentarer