Jannah

Jannah - omslag

Svensk science fiction har onekligen blivit vanligare men det känns ändå som om det är långt mellan gångerna jag läser någonting där det svenska ursprunget är tydligt; det vanliga är att det skulle kunnat varit SF från vilket land som helst och att det svenska ursprunget mest är en obetydlig detalj.

Därför är det skoj att läsa en serie som Jannah – Sista året på Jorden, första delen i en science fiction-serie gjord av Frida Ulvengren och Johan Jergner-Ekervik (jag tror att det är ett samarbete både vad gäller teckningar och manus). Att det är Sverige, må vara ett framtida sådant, som skildras känns som en viktig del och inte bara som en detalj.

Vi får följa några människors liv, och varför de börjar lockas av tanken på att emigrera till planeten Jannah, en planet de inte vet mycket om förutom att där kanske man kan få chansen till ett nytt liv. Några av dem är helt enkelt inte nöjda med sitt nuvarande liv, medan andra snarast behöver fly från sina problem. Med andra ord, de är som utvandrare varit i alla tider: De önskar sig ett bättre liv.

Och medan några av dem redan bor och arbetar i rymden bor några kvar i Sverige, på landsbygden eller i stan, och det är här igenkänningsfaktorn dyker upp, framförallt i de lantligare scenerna: Även i framtiden känns Sverige igen, med de smått dystra granskogarna, och människorna som inte precis brinner av lust att dela med sig av sina känslor.

Jannah - vardag

Så ett stort plus för miljön och personskildringarna, och för ambitionsnivån med den relativt stora gruppen huvudpersoner som alla ska presenteras och ges en personlighet, och en historia som både ska fungera som science fiction och som berättelsen om det nya landet. Givetvis hade inte heller blivit ett plus om det inte hade lyckats men det har man, åtminstone så långt som den här delen sträcker sig; när en av personerna på slutsidorna försvinner ur historien kände jag att jag kommer sakna hen, så mycket hade jag redan börjat relatera till denna.

Teckningarna är vad skulle kalla jordnära, med en färgskala som får mig att tänka på Jan Lööfs Ville, en av de få tidigare svenska sf-serierna, och det kan nog vara en orsak till att jag gillar den. Och för den delen, att det finns så få föregångare gör också att jag associerar till den :-) Men även mer klassiska sf-motiv har den rätta rymdkänslan och utan det hade det här varit en svagare serie, absolut!

Jannah - rymden

Mer tänkte jag inte skriva idag; jag lär skriva mer om Jannah när serien är avslutad. En lovande start är det, så även om det såklart inte finns några garantier vad gäller fortsättningen så tror jag nog att det här kommer bli riktigt bra, när krutröken lagt sig. Redan nämnda Ville, min gamla personliga favorit Spindlarnas rike (sorgligt nog oavslutad), men sen kommer jag inte på några fler högkvalitativa sf-serier med den här genuint svenska stämningen. Kul!

Fridas resor

Fridas resor omslag

Dags för en serie som jag verkligen sett fram emot alltsedan jag hörde att den var på väg: Frida Ulvegrens självbiografiska Fridas resor. För den som inte vet vem hon är har jag recenserat några kortare serier av henne förut och hon har också synts till då och då i antologititlar som Zelda – Sex Out West och i Rocky. Ofta med självbiografiska inslag och med en rå energi i serierna som jag verkligen gillat; leta upp serierna för det är de värda.

Hursomhelst är Fridas resor, hennes första egna bok, en smula annorlunda: Här handlar det om en enda lång berättelse om hur Frida som ung, kanske alltför ung, blir fotomodell. Eftersom det såklart är hur lockande som helst med vad som verkar vara ett glamoröst jobb och jetset-liv, för att inte tala om att bli behandlad som en vuxen och få resa utomlands, skriver hon kontrakt med agenturen. Lite osäker är hon på varför just hon blir anlitad när en del av människorna på agenturen ideligen klagar på hennes utseende (hållning, gångstil, solbränna, …), men å andra sidan blir hon ju anlitad för modelljobb så allt kan väl inte vara fel?

Precis som utlovats på det underbara omslaget (som verkligen känns som ett halvdant månadstidningsdito, inklusive den glassiga/kitschiga guldfärgen) får vi sen följa Fridas äventyr i Italien, Grekland och andra länder, alltid helt själv utan vuxet sällskap. Själv blev jag uppriktigt orolig flera gånger och tänkte att nu, nu kommer det gå alldeles åt helvete; situationerna kändes upplagda för standardberättelsen ”Ung kvinna råkar illa ut med slemmo i modevärlden”.

Fridas resor - Dålig idé

Jo, ja,… Hm.

Men efterhand visar det sig att det här inte är den sortens berättelse. Visst blir det någon jobbig episod, men det går aldrig riktigt illa. Utlandsresorna fungerar bra: Det finns alltid någon som har ordnat boende, resor mm. ”De fixar allt. Jag kan vara lugn.” tänker hon på ett ställe och det stämmer faktiskt, agenturen fixar allt. Och det är bitvis glamoröst med lyxliv i Malaysia, yachter, gratisfester och så vidare. Så varför finns det hela tiden en smått ledsen känsla i bakgrunden, en känsla av att det här trots allt inte är så bra som det kan verka på ytan?

Svaret antyds då och då men är tydligast i slutet: Modelljobbet handlar till syvende og sist om att alla kommer behandla dig som en vara, som ett objekt man kan kritisera utan tanke på att det faktiskt är en i det här fallet mycket ung kvinna man kritiserar för hennes utseende. Visst är det en egoboost att vara en modell eftersom det borde betyda att andra tycker man är vacker, men det betyder också att du kommer bli bedömd efter ditt utseende; andra egenskaper är helt irrelevanta.

Sen att Frida är så ung som hon är gör det givetvis etter värre; jag kan bara tänka mig hur jobbigt det måste vara att i den åldern åka ensam utomlands och försöka upprätthålla någon slags inre självrespekt när du konstant skyfflas runt till personer som säger ”Gör A! Gör B! Gör C!”. Otroligt spännande och kul, säkert, men på samma gång säkert väldigt jobbigt i längden.

Fridas resor - Bedömning

Ulvegrens teckningar är livfulla som alltid och jag gillar att Kartago vågat spendera pengar på utgåvan med tjockt papper och lyxigt omslag (som redan nämnts) men ändå inte dyr, sidantalet till trots. De som gillar anatomiskt korrekthet och prydliga teckningar får leta någon annanstans för här är det närmast undergroundstilen som gäller, men det är inte alls en amatörmässig undergorund; stilen är väldigt driven och väldigt trevlig att läsa tycker jag, och det är en stil som känns mycket serieaktig. Ibland läser jag serier där tecknaren har en personlig stil, precis som här, men där det inte känns som serier utan mer som en illustrerad berättelse och det är rätt sorgligt.

Så japp, Fridas resor är precis som jag hoppades en utmärkt serie. I början kände jag mig ändå lite besviken eftersom den inte var riktigt lika rolig och spretig som hennes andra serier, men allteftersom jag läste försvann den känslan. Det här är mer av en roman medan de andra serierna jag läst snarast varit personliga kåserier så det annorlunda tonfallet är bara helt naturligt. Sen är det också skönt att läsa en självbiografisk serie som har en rejäl och ovanlig historia att berätta; i längden kan det bli lite tröttsamt när det enda handlingen består av är hur serieskaparen har ångest över sitt liv. Visst kan också sådana självbiografiska serier vara bra, men när det blir för mycket av den typen så… :-)

 

PS. När jag skriver Frida i texten ovan menar jag karaktären i serien; när jag skriver Ulvegren menar jag hon som står bakom boken. Bara så ni vet! DS.

Två små anmälningar

Två böcker som jag vill rekommendera men egentligen inte har så mycket att tilläga om, förutom det jag redan skrivit om serierna förut :)

Usagi Yojimbo Book 27 cover

Först, årets Usagi Yojimbo-samling vid namn A Town Called Hell. Det är bok nummer 27 med Stan Sakais samuraj-kanin och varje år säger jag samma sak (om än med en smula olika formuleringar): Det här är en himla trevlig serie som jag alltid blir lika glad över när en ny samling dyker upp. Titelns stad står för miljön i större delen av årets bok och Usagi blir här inblandad i en maktkamp mellan olika gangsterligor, alltmedan stadens icke-kriminella befolkning inte riktigt vet vad de ska göra. En annan samuraj, Kato, som kan liknas vid en variant på Usagi själv med en gnutta mer cynism komplicerar det hela ytterligare.

Usagi Yojimbo - Teru Teru Bozu

Vad gäller de mer långvariga bihandlingarna gör Jei ett litet gästspel i den kanske mest lyckade historien här, en mycket suggestiv liten rysare. Och sen finns det givetvis några helt fristående berättelser; som vanligt är boken en bra blandning mellan längre och kortare historier som går alldeles utmärkt att läsa även om man aldrig läst en Usagi-serie förut. Att Sakais teckningar är lika bra som alltid behöver jag nog inte nämna heller.

Zelda Sex Out West omslag

Så en helt annan men också mycket läsvärd bok: Zelda – Sex Out West. Det är en nuförtiden ovanlig typ av seriealbum här i Sverige, en helt fristående bok designad och prissatt för att sälja till den stora allmänheten. De flesta seriealbum som ges ut i Sverige är ju annars antingen mer av vanliga böcker (à la Galago/Kartago/Kolik/…) som kostar därefter, eller så ingår de i längre sviter (à la Spirou/manga/…) och betydligt billigare. Men med Lina Neidestams extremt populära Zelda som dragplåster tror jag det absolut kan fungera :-)

Förutom Zelda (med både en längre nytecknad serie om Zelda på musikfestival tillsammans med en del äldre strippar) finns det en del andra serieskapare med i albumet. Jag är alltid väldigt svag för Frida Ulvegrens serier så plus för att den är med, och Loka Kanarp innebär också garanterad underhållning. Allt som allt är det här ett bra sommaralbum som passar perfekt att köpa som underhållning för alla, dvs ett seriealbum av ett slag jag skulle vilja se mycket mer av. Överraskande att det kom ut, billigt att köpa, så jag håller tummarna för att Egmont vågar sig på fler liknande experiment 😀

Zelda Sex Out West - Intro

Sex och/eller samlevnad: Tack & förlåt

Jahapp, dags för den klichéartat knepiga situationen: Att recensera en bok av någon man känner. Inte någon nära vän, men ändå! Så jag kanske ska ta den enkla utvägen, och göra en mycket strikt & objektiv recension?

  • Titel: Tack & förlåt
  • Författare/Tecknare: Frida Ulvegren
  • Utgivare: Kolik / Seriefrämjandets serie Grafiska novelletter
  • Fakta: 32 s, färg.
  • Pris: 59:- på nätet

Tack & förlåt skildrar huvudpersonen Fridas relation till Aron, den första stora kärleken, och till Sam, en man hon har ett rent sexuellt förhållande med. När serien börjar…

Tråååkigt! Vill inte skriva prydligt och propert om Tack & förlåt för det är inte en sån serie! Strunt i objektiviteten!

Kärlek! Sex! Kontroll! Släppa kontrollen! Gör vad som känns bäst! Ångra dig ibland! Njut av dig själv! DET är vad Tack & förlåt handlar om, och ingenting annat.

Förutom en himla massa av Frida själv förstås.

En kort liten bok som gör skäl för namnet novellett, och precis som hennes fanzine Frida på gott och ont som jag första gången läste efter SPX 2010 så är det väldigt bra. Precis som jag vill ha sådana här självbiografiska serier så har den den rätta blandningen av självfokusering och känslor, utan att någonsin förirra sig in i enerverande självömkande eller navelskåderi; finns det några navlar här så är det för att de är svettiga av betydligt trevliga orsaker. Och mängder av energi, en bok som ger mig lust att göra saker snarare än att deppa i en soffa :-)

Det är en kort serie och det blir en kort recension. Att läsa den är att uppleva en känsloexplosion i miniatyr, så om jag skulle skriva längre om den skulle det krävas en riktigt lång artikel om kärlek, genus, individer med mera för att göra den rättvisa, för en halvlång artikel kommer bara förminska intrycket. Ergo, slut!

Kärlek!

Tji kärlek!