Tintin från Quebec & Tintin från England: Paul & Julius Chancer

Båda dagens serier marknadsförs med hjälp av Hergés klassiker: Michel Rabagliatis The Song of Roland är en ny volym i hans svit om Paul som på baksidan utnämns till ”The Tintin of Quebec”, medan Garen Ewings The Rainbow Orchid har en huvudperson som liknas vid ”A British Tintin” på sin baksida. Vad gäller Ewings Julius Chancer är det en inte så dum liknelse, men vad gäller Rabagliatis Paul är det nog mer ett utslag av en någon som drar till med den enda serien hen vet att läsarna känner till…

Hursomhelst, The Song of Roland: Lustigt nog ser jag att jag inte skrivit någonting om Michel Rabagliati här förut. Han har visserligen inte gjort så många serier men han har ändå hållit på i rätt många år nu och hållit en enastående hög kvalitet. Hans böcker har alla handlat om Paul, hans alter ego, som vi fått se växa upp, gifta sig och skaffa familj. Det har varit lågmälda serier om vardagen, tecknat i en elegant stil med en blandning av mjuka linjer och kantig stilisering. Det är en stil som känns mycket europeisk trots Rabagliatis kanadensiska nationalitet, men han är också från den fransk-talande delen och har säkerligen växt upp med de klassiska fransk-belgiska serierna.

För några veckor sedan skrev jag om Berberian & Dupuys Monsieur Jean; det är en serie som har stora likheter med serierna om Paul, både innehållsmässigt och teckningsmässigt. Vilken man föredrar är en smaksak: Monsieur Jean känns en smula mer som fiktion medan Paul drar mer åt det realistiska hållet, men skillnaden är hårfin. Om jag bara får välja en skulle jag ta Monsieur Jean, men jag vill helst läsa båda :-)

Alltnog, The Song of Roland är den hittills längsta boken om Paul, men den här gången får han som titeln antyder (de tidigare böckerna innehåller alla namnet ”Paul” i titeln; originalets franska titel har även den här gången med ”Paul” i titeln men den engelska titeln är IMHO mycket bättre) lämna över huvudrollen till Roland, hans svärfar. När boken börjar är Pauls familj på besök hos svärföräldrarna, och där får han också reda på att Roland har drabbats av cancer.

Resten av boken mixar berättelser om Roland och hans liv med inblickar i hur sjukdomen fortskrider. I början går det långt mellan scenerna och kapitlen anger år som förflutit, men allteftersom blir kapitelnamnen månader för att sedan övergå i dagar, när döden närmar sig. Men det är ingen deprimerande bok; sorglig är den givetvis, men Rolands liv har varit huvudsakligen gott och på samma sätt som Roland (och hans familj) efterhand accepterar sjukdomen som ett naturligt slut på ett långt liv gör jag som läsare samma sak. Sorgen är sorgen över att någon man tycker om inte längre finns kvar, men det är en (om man kan säga så) hälsosam och naturlig sorg.

The Song of Roland är en riktigt bra bok som jag livligt rekommenderar. Den är inte riktigt det mästerverk jag kanske hade trott den skulle vara; jag tycker teckningarna ser lite slarvigare ut än vanligt med en mindre känslig och mer enformig linje (i jämförelse med hur bra de varit tidigare alltså), och bokdesignen känns billigare än de tidigare (i och med den här boken ges Rabagliatis engelska böcker ut av förlaget Conundrum istället för det tidigare Drawn & Quarterly, känt för sin utsökta design). Men det kommer trots det garanterat vara ett av årets bästa engelskspråkiga seriealbum när 2012 ska summeras.

The Rainbow Orchid är någonting helt annat, nämligen en serie som sitt brittiska ursprung till trots skulle passa perfekt i en samling av fransk-belgiska äventyrsserier. Jag har skrivit om den förut men då hade jag bara läst de två första volymerna så jag tänkte att jag skulle skriva lite till nu när jag läst den avslutande tredje delen också.

Mina intryck från tidigare gäller ännu: Garen Ewing är en förbaskat styv serieskapare som framgångsrikt emulerar tidigare artister som Edgar Jacobs och Hergé. Kanske gör han det nästan för bra för när jag läser serien känns det mer som en tidigare okänd serie från Hergé/Jacobs gyllene era än en sprillans ny serie från 2000-talet.

Men bortsett från den kritiken så gör han allt rätt, med ett manus som håller högsta standard hela vägen (och till och med har ett delvis oväntat slut) och teckningar som är precist utförda; allt sprinklat med en lagom dos humor (även om PR-agenten Nathaniel Crumpole kanske står för humorn lite väl många gånger). Det finns ingen anledning till att det inte skulle bli fler album med Julius Chancer i framtiden; serien är definitivt tillräckligt bra för att förtjäna det!

Brittiska barnserier: Good Dog, Bad Dog & The Adventures of Julius Chancer

Senast (och det var ett tag sen; så kan det gå när det är helg!) skrev jag lite om en fransk barnserie med en del brister, och idag rör jag mig över vattnet till England får två nyare serier med samma målgrupp: Good Dog, Bad Dog av Dave Shelton, och The Adventures of Julius Chancer: The Rainbow Orchid av Garen Ewing.

Good Dog, Bad Dog är en hårdkokt humoristisk deckarserie med (som titeln antyder) hundar i huvudrollerna. Kirk Bergman och Duncan McBoo är en polisduo vi sett förut: Kirk är liten och smart, Duncan betydligt större, matglad, och inte riktigt lika skärpt. Mycket dialog uppblandat med en del harmlös action där pistolerna till trots det aldrig känns farligt på riktigt är receptet och det känns väl sådär, uppriktigt sagt. De korta historierna känns alla som tagna från de mest generiska tv-deckarna, och teckningarna är en gnutta stela och ger mer intrycket av en mycket flitigt illustrerar bilderbok snarare än ett seriealbum; illustrationerna och layouterna saknar seriemediets dynamik och skulle passa bättre som enstaka bilder till en text.

(Klicka för större format)

Det är egentligen inte dåligt, bara extremt oförargligt. Jag skulle kunna säga att den kanske kan funka som serie för barn, men varför ska de små behöva läsa den här när det finns så mycket bättre böcker att läsa? Och en ytterligare fråga är varför jag köpte just den här boken i DFC Library, en ny imprint för nya engelska serier med barn som målgrupp från förlaget David Fickling Books? När jag nu kikar på de andra 5 titlarna som gavs ut samtidigt verkar det finnas betydligt mer intressanta serier där, så jag får väl skylla på ett tillfälligt hjärnsläpp eller dito…

Över till någonting bättre, nämligen Garen Ewings serier om Julius Chancer. Och det är väl lika bra att börja med det mest uppenbara: Det här påminner alldeles förskräckligt mycket om Blake och Mortimer. Förutom att Chancers arbetsgivare Sir Alfred Catesby-Grey ser ut som Mortimers kusin är teckningsstilen genomgående någonting som Edgar Jacobs skulle ha kunnat åstadkomma. En smula modernare och lite mjukare linje till trots är det ändå tydligt att Ewing läst en hel del Jacobs, förutom alla andra i klara linjen-skolan förstås. Kort sagt ser TAoJC:TRO ut som en typisk europeisk allåldersserie, och en synnerligen smakfull sådan dessutom. Att handlingen sen är förlagd till mellankrigstiden vilket passar perfekt för Ewings stil är bara grädde på moset :-)

Men att jag kommer att tänka på Blake och Mortimer specifikt beror inte bara på vissa personers likhet, utan också på att TAoJC:TRO även den har ett manus som är tätt, bitvis komplicerat, men också mycket välskrivet. Historien om jakten på en mytisk orkidé spänner över stora delar av världen, och Ewing verkar ha lika bra koll på England som på Indien, såvitt jag kan avgöra. Textmängden är inte riktigt lika ymnig som i BoM men innehållet är lika genomtänkt, och jag ser verkligen fram mot den avslutande boken i den här första historien om Julius Chancer när den väl kommer ut (hittills finns bara de två första delarna i The Rainbow Orchid utgivna).

Om jag ska dra till med en liknelse så är serien om Julius Chancer en lyckad mix mellan huvudfiguren från Tintin (Chancer är den av huvudpersonerna som har minst personliga egenskaper -> liksom med Tintin för man själv fylla i vad man vill; dessutom ser Chancer väldigt androgyn ut så till och med könet är vagt specificerat) och historierna från Blake och Mortimer, all hoppackat i en något modernare stil. Alldeles utmärkt, helt enkelt!

Meta om The Rainbow Orchid-böckerna (klicka för större)