Serienytt.se – Fem Från Förr
|
 Postat av Simon, fredag 2012 05 04  Omslag av Alex Ross (eftersom det är Dynamite Entertainment är det här bara ett av flera omslag)
En kort-kort recension som inte har att göra med SIS 2012; jag ville klämma in den medan tidningen ifråga fortfarande är ny 
Jag gillar Garth Ennis. Jag tycker att Helfer & Bakers serieversion av The Shadow är en av de allra bästa serierna som gjorts. Så en ny version av den ultra-våldsamma karaktären skriven av Ennis borde ha goda chanser att tilltala mig. Men det är å andra sidan en tidning utgiven av Dynamite Entertainment som är ansvariga för mycket licenserat skräp, som den usla Fantomen-tidningen…
Först och främst ska jag erkänna att det aldrig går att helt avfärda en serie efter att ha läst ett ynkans nummer (och i sann Dynamite Entertainment-anda ett tunt sådant, med bara 19 sidor serier). Men berättelsen glömde jag så fort jag lagt ifrån mig tidningen, någonting mycket ovanligt vad gäller Ennis som även i sina sämre stunder brukar ha en förmåga att skriva karaktärer som fastnar, och det som riktigt sänker serien är Aaron Campbells undermåliga teckningar.
 (Klicka för större bild)
Det kanske viktigaste med The Shadow som karaktär är hans personlighet: Who knows what evil lurks in the hearts of men? The Shadow knows! Med åtföljande maniskt skratt. Hans övriga personlighet har varierat vilt mellan inkarnationerna, men att han ska ha en skrämmande utstrålning är fundamentalt. Campbells teckningar saknar dock helt all antydan till sådant; om man kan säga det om en tecknad människa så saknar Campbells hjälte helt karisma, och det ser närmast ut som en halvdassig skådis har blivit anlitad att spela huvudrollen.
Jag utlovade en kort-kort recension så jag ska inte säga mer nu (bara ett nummer ute, som sagt, så serien kan bli bättre med tiden), men det här var ungefär så dåligt jag kunnat frukta, med en Ennis helt ur form tillsammans med en tecknare helt utan personlighet och förmåga. Blä. Ta istället och lyssna på The Coasters underbara gamla låt:
watch?v=lzMNZGNBGWU
Postat av Simon, lördag 2011 08 06 Hängmattan, igen, plus min iPad, så nu blir det några (ganska dåliga) serier av ovannämnda herrar som jag inte hade läst förut
 Nu kanske det räcker? Back to Brooklyn: Jag skulle verkligen inte vilja säga att den här serien var bra, men den var tusan så mycket bättre än dagens övriga serier. Ennis skriver tillsammans med Jimmy Palmiotti och Mihailo Vukelic tecknar den här 5-delars miniserien om en gangster från (såklart) Brooklyn. Den liknar på pricken alla andra hårdkokta gangsterserier som Ennis men framförallt Warren Ellis vräkt ur sig de senaste åren: Mycket våld, skildrad från gangsterns sida, helst väldigt obehagliga sexbrott (typ pedofili, ofta kryddat med incest), och gärna med ett olyckligt slut, dvs en huvudperson som dör. Det är visserligen skönt med avslutade serier som kan göra som de vill med karaktärerna, till skillnad från thrillers med mer långlivade hjältar, men nu börjar jag uppriktigt sagt tröttna lite grann på just den här genren. Jag fattar att det är roligt att få vara precis hur våldsam och nihilistisk som man vill, men det är inte lika roligt för mig som läsare i längden.
Det som ändå gör att serien är OK läsning är att Ennis som vanligt har ett bra flyt i dialogen och handlingen. Det märks att han inte stått för manuset helt själv; både hans humor och ultravålds-kärlek verkar hållas i schack av Palmiottis medverkan, men nog är det ändå en Ennis-serie. Vukelics teckningar är definitivt av den stela typen men jag tycker ändå rätt bra om dem, med den lite udda stilen med tydliga konturer tillsammans med ett 3.dimensionellt skulpterande med färgen. Om något påminner det en smula om Kyle Bakers i Justice, Inc., hans sorgligt bortglömda miniserie från 80-talet, även om Baker var mycket mer rörlig i sin serie.
 Lex Luthor, mannen bakom männen bakom mannen Aztek, the Ultimate Man: Skriven av Grant Morrison tillsammans med (brrr!) Mark Millar är den här kortlivade DC-serien från 90-talet ingen höjdare. Det är från perioden precis innan Morrisons gyllene superhjälteålder, som inleddes så smått med JLA precis efteråt (där också Aztek gör ett omotiverat inhopp) för att sedan fortsätta med X-Men, All-Star Superman, och en del annat. Antingen hade Morrison inte riktigt klurat ut det bästa sättet att skriva om superhjältar ännu, eller så är det Millars dåliga inflytande, för det här var en riktigt trist erfarenhet. Aztek är en hi-tech-utrustad hjälte med en komplicerad bakgrund (hemlig organisation, som i sin tur är hemligt grundad av Lex Luthor) och har som många andra serier i genren problem med att bli begriplig. Vad kan han egentligen göra? Varför gör han det han gör? Varför avslutas aldrig några plot-trådar? Och varför i hela friden ska jag bry mig om det?
När Morrison senare hittade rätt så skalade han bort allt oväsentligt: Fokus på tydliga hjältar. En rak historia utan krångligheter. Och dessutom, klara teckningar utan onödiga detaljer. Här är det tyvärr en rätt typisk representant för 90-talssuperhjältarna som gäller, med en vilsen identitet. Vilket också gäller nästa titel:
 Ett välkomponerat omslag som lever upp till innehållet The Flash #130-138: Under samma period skrev samma team också The Flash i ungefär ett år. En gammal beprövad hjälte, förvisso, men serien blir inte bättre för det. Även den här serien lider svårt av att handlingen känns som ett förvirrat mishmash mellan en tråkig 70-talsserie med deras typiskt träiga handling (En skurk! Och kanske en till! Och sen ett slagsmål!) och en lika träig 90-talsserie som givetvis ska försöka vara realistisk, vad det nu innebär med en huvudperson som klär ut sig i knallröda trikåer och springer jättesnabbt. Ju mindre sagt om serien, desto bättre.
 Doom konspirerar med en deprimerad Ben Grimm Fantastic Four 1234: Och slutligen en Morrison där han själv står för manuset (äntligen!), medan Jae Lee ansvarar för illustrationerna. Det här är en lite senare Morrison när han i mitt tycke återigen var bra, men tyvärr är den här serien inte bland hans bättre från den senare perioden. Det finns drag av kompressionstekniken från en del av hans andra serier, och Jae Lee är en ibland riktigt bra tecknare så ingredienserna är på plats, men receptet är inte välbalanserat. Delvis beror det på mig: Jag kan inte F4s historia så bra, och den här historien är extremt fokuserad på deras och deras ärkefiende Dr Dooms själsliv så jag misstänker att en del av detaljerna går mig förbi.
Men å andra sidan har Morrison visat att han kan skriva så att även nybörjare blir intresserade, så jag tänker inte ge honom ett frikort här. Dessutom är Lees teckningar svårlästa. Som sagt tycker jag han ofta är skicklig, men här blir serien alldeles för svårläst när både manus och teckningar drar åt det obskyra hållet. Jag tror att det finns en bra serie här någonstans som försöker bryta sig ut, men det vill sig inte riktigt.
Summan av kardemumman är att det tydligen fanns goda skäl till att ingen av de här serierna är vidare känd, trots de namnkunniga kreatörerna, och att jag gjorde rätt som sparade dem till en snabbläsning i hängmattan istället för att hoppas på något mera 
Nästa gång: Lite bättre serier, jag lovar, och nyare!
Postat av Simon, måndag 2011 03 21 Garth Ennis ♡ krigsserier.
Det sambandet har varit tydligt ända sedan Ennis började skriva serier, och han har fortsatt producera krigsserier i en jämn takt alltsedan dess. Framförallt är det andra världskriget som fascinerar honom så att han för några år sedan startade titeln Battlefields var ganska väntat. Från början var det tänkt att det skulle bli tre miniserier under det samlingsnamnet, men det blev en omgång till. Två av de nya miniserierna fortsätter där de gamla tog slut, en är självständig, och resultatet är inte alls pjåkigt för den som uppskattar Ennis rätt hårdföra krigsseriestil.
Happy Valley (teckningar av PJ Holden) handlar om en ung australisk pilot som ansluter till en skvadron med mer erfarna piloter. Det är en serie som följer den allra enklaste mallen för en ”realistisk” krigsserie, och den svagaste av de tre miniserierna. Historien är lite för generisk för att bli intressant, och tyvärr är inte heller personerna några man bryr sig om. Ennis har egentligen aldrig varit särskilt originell i sitt berättande men här blir det väl tydligt. Serien är inte ett kapitalt misslyckande för om det är någonting Ennis kan så är det att berätta en typisk krigshistoria, men för den som läst mycket i den vägen finns det ingenting nytt att hämta här. Holdens teckningar har jag svårt att säga någonting om; de är lite råare än de flesta andra nyare tecknare och det är inte så dumt, men färgläggning är identisk med all annan datorfärgläggning av realistiska serier så all personlighet försvinner. En duglig serie, men inte mer.
The Firefly and His Majesty (teckningar av Carlos Ezquerra) tar vid där Tankies slutade, dvs vi får följa samma stridsvagnsbesättning igen. Stridsvagnar är ett specialintresse för Ennis och de brukar dyka upp på de mest oväntade ställen (som i Hitman), och det märks att han verkligen bryr sig om att skildra dem realistiskt. Tonen i TFaHM / Tankies är trots de som dör och klaustrofobin inne i stridsvagnen rätt lättsam, och det är i den här Battlefields-serien man ser mest av Ennis känsla för humor. Svordomar, språkekvilibristik mm kryllar det av, och Ezquerras teckningar passar rätt bra för en serie som den här med blandningen av humor och realism. Jämfört med Tankies är tonen i manuset grällare, med mer extrema inslag à la Ennis. Lite synd egentligen för det som var tilltalande med Tanks var att den var så pass prosaisk, till skillnad från hur Ennis brukar skriva. TFaHM är en inte alls dum fortsättning på en bra serie, så jag kan absolut rekommendera den till en bredare läsekrets än Happy Valley.
Motherland (teckningar av Russ Braun), slutligen, är avslutningen (känns det som) på Night Witches. Vi är tillbaka uppe i luften, med en huvudperson som är medlem i den ryska kvinnliga pilotkåren. Night Witches var den klart sämsta av den första omgången Battlefields så jag räknade inte med något storverk när jag började läsa Motherland. Och ett storverk är det kanske inte, men det är en tusan så mycket bättre serie än Night Witches. Skillnaden beror mycket på ett annat fokus: I Night Witches var det hela den kvinnliga pilotskvadronen som stod för huvudrollen, tillsammans med ett tyskt förband de attackerade, men i Motherland är det en enda pilot som vi följer, och eftersom en av Ennis styrkor är personskildringen när han koncentrerar sig på den är det en stor förbättring. De klichéartade historierna spelar mindre roll när någon som jag känslomässigt engagerar mig i råkar ut för dem. Det här är ett prima exempel på hur bra Ennis faktiskt kan vara när han skildrar krig: Utan att grotta ner sig i eländet eller anstränga sig för att hitta på en fascinerande berättelse lyckas han berätta en extremt enkel historia rakt upp och ner, med en huvudperson som känns genuin.
Brauns teckningar känns också lite livligare än förra rundan, men det kan vara som jag inbillar mig eftersom manuset är så pass mycket bättre
Såvitt jag vet är Battlefields menad att vara avslutad nu, men det sa man efter första rundan också så vi får väl se. Jag skulle inte ha något emot fler nummer för även om kvalitén har varierat finns det några riktigt bra Ennis-serier här.
Postat av Simon, tisdag 2010 04 20 En till Garth Ennis-serie, och tyvärr en till misslyckad sådan. Jag hade helt missat att Ennis höll på med en zombie-serie så jag hade ingen aning om vad för slags serie Crossed var när jag köpte boken i helgen. Det var lite oroväckande i sig eftersom jag borde hört någonting om den ifall den var bra, och än mer oroväckande var det att förlaget var Avatar som gett ut några av Ennis mindre bra saker som exempelvis Streets of Glory.
Zombier alltså, även om de aldrig kallas för det i den här strax-efter-katastrofen-serien. Här är det frågan om den moderna zombien, dvs den som är snabb och (relativt) smart. Ennis har uppdaterat dem en smula i Ennis-stil, så istället för att bara vara ute efter att bita/äta upp andra människor vill de här kreaturen också plåga sina offer så mycket de bara kan, och när människor saknas så roar de sig med att tortera varandra istället.
Men i övrigt är det klichéartat så det sjunger om det: Vi får följa en liten grupp människor som försöker klara sig så gott det går; då och då ger någon av dem upp alternativt blir zombiefierad varpå han/hon måste dödas av någon i gruppen under allmän depression; de som försöker behålla sin humanitära inställning går garanterat åt medan de som helt kopplar bort könslorna har en chans att överleva; och så vidare.
Med andra ord samma story som skrivits många gånger förut. Och det behöver inte vara något fel; Ennis historier är ofta inte särskilt originella men de är ändå underhållande tack vare hans förmåga att krama det gottigaste ur klichéerna och att berätta om intressanta personer. Men här saknas helt den extra kryddan som Ennis brukar lägga till, och hela serien känns rejält avslagen. Jacen Burrows teckningar är rätt stela och okänsliga och lyfter inte heller de serien.
Och sen finns förstås elefanten i rummet: Kritiker- och läsarsuccén The Walking Dead som gjort allting Crossed försöker göra tidigare och mycket bättre, med personer jag bryr mig om på riktigt och vars öden därför berör mig så mycket mera. Människorna i Crossed passerar förbi utan att sätta några avtryck vilket gör att de hemska sakerna de utsätts för bara känns rått och spekulativt istället för gripande.
Crossed ska tydligen bli en film om allt går enligt planerna, och jag hittar en hel del artiklar på nätet som uppskattar serien för dess nattsvarta atmosfär och extrema våld. Men för min del, och det säger jag som en som brukar gilla Ennis, tycker jag att det här är en av hans sämsta serier; den känns lat, som om den vore skriven med hjälp av minsta motståndets lag där den enkla lösningen alltid valts, och Ennis slarvar dessutom med detaljerna och gör sig aldrig besväret att ens presenterar en del av människorna vi får följa varken när de ansluter till gruppen eller när de avpoletteras. Zombie-diggare kan nog läsa Crossed med nöje men annars bör man undvika den.
|
|
Senaste kommentarer