Gallien runt på franskbelgiska cykelhjul

Idag börjar en av Europas största idrottstävlingar; Tour de France. I 20 etapper skall 200 tappra gneta, gnida, kämpa och släpa sig upp- och nedför hela Frankrike. Över 13 miljoner åskådare beräknas att stå längs vägarna och hojta (dvs. något fler än en vanlig sommarvecka i Frankrike).

Och som alla vet har Tour de France, precis som egentligen alla moderna företeelser, sin upprinnelse i en liten gallisk by omringad av fyra romerska militärförläggningar. I Asterix och Obelix´ äventyr Gallien runt gör de båda gamängerna en rundresa genom det ockuperade Gallien som en tävling mot de romerska auktoriteterna. I en sida dras rutten upp, och det är naturligtvis här det första loppet genomförs. Att romarna, trots förlusten, ändå fastnat för tävlingsformen att ta sig runt ett helt land på det jobbigaste sättet, visar deras egen variant Giro d’Italia. Och precis som vissa amerikanska stjärnåkare, så lyckas Asterix & Obelix vinna hela tillställningen genom att dopa sig med trolldryck. Så framgångsrik är deras intag av illegala(?) substanser att de senare försöker sig på att vinna även en olympiad. Något som blivit en populär metod för inte bara amerikanska cykelåkare med svarta strumpor. Så även om den galliska byn grundlade tävlingen har deras inflytande och tvivelaktiga tävlingsmoral alltså haft återverkning långt in idag.

Den kanske mest minnesvärda cykelloppet genomfördes i modern tid däremot av Spirous kamrat Nicke. I äventyret Det falska ansiktet anmäler piccolon sin vän för att undgå polisen, ett genidrag värdig Poes The Purloined letter där tanken är att Nicke ska försvinna i cykelmassan. Ett genidrag om det inte hade varit för den tuffa bergsetapp som det rörde sig om. Så genom trötta tramptag och otillräcklig uppmärksamhet tar Nicke en genväg utför bergssidorna istället för på landsvägarna; en genväg så effektiv att man undrar varför den inte slagit igenom på bredare front. (Inte minst nu när det för ändamålet finns speciella – just det –  mountainbikes.) Genom ytterligare missöde vänds dessutom cykeln bakochfram varför vi får den genvägssusande Nicke svischa förbi alla och komma i mål med bakhjulet först. Kommentatorn som bara ser Nickes svarta ändalykt antar först att det är Eddie Mörk – en skön blinkning till en av cykelvärldens största; belgaren Eddie Merckx.

Franquin andra skapelse Gaston skulle däremot aldrig delta i ett cykellopp. Istället är cykeln för Gaston endast ett fortskaffningsmedel och som sådant skall det vara så bekvämt som möjligt. Och naturligtvis så lite energikrävande som möjligt. Det kan dock vara värt att notera att Gastons bil dock inte hör till fordonsvärldens snabbaste – i ett avsnitt blir han förbiåkt av en söndagsflanör på cykel! Förmodligen ligger Gaston bilism närmare Franquins eget intresse; han var vansinnigt bilintresserad men medger att han inför Det falska ansiktet mest använde cykelloppet som en kul grej eftersom det var en så populär tillställning. Själv var han alltså inte särskilt intresserad av cykeln.

Roger Leloups unga tekniker och teknohjältinna Yuko Tsuno är känd för sina fordon, dock är alla utrustad med mer eller mindre fantastiska motorer. Typiskt nog ser vi henne åka moped när hon skall ta sig till vännens näraliggande hus. Och självklart krockar hon med – just det – en motorcykel.

Sist men inte minst kan man ju förvänta sig att Tintin uppvisar det mest stilmedvetna cykelmedvetandet. Han kör ju både den ena och andra bilen genom sina äventyr, men det är självklart som cyklist vi minns honom. I Blå Lotus kör han också en mycket snygg tävlingscykel – självklart trendigt nog fixie!

Tintin kör fixie!

Tor de Gallien avslutas 25 juli i Lutetia – må bästa franskbelgare vinna!

Jösses!? Gaston som bilburen rättshaverist?

Ett stort författarskap kännetecknas av att det är öppet för tolkningar och nya läsningar. En bra text står aldrig still utan förändras med både läsaren och tiden. Också så när det gäller Franquins Gaston. Efter att ha läst den eminenta boxen med serien samlad i sin helhet kan jag konstatera att jag varje gång lämnar läsandet med en ny känsla och med nytt fokus. Senast jag läste boxen slogs jag av att Gaston för bövelen är rättshaverist!

För att blåsa in nytt liv i serien som kanske annars riskerat fastna i de statiska kontorslandskapens korridorer låter Franquin en bit in i serien Gaston införskaffa en lätt patinerad bil. (En bil med all säkerhet specialimporterad från Amerika där vi senast såg den bredvid Tintin.) Efter hand tar detta bilägarskap över allt mer av Gastons personlighet och utvecklas till en ständig envig med konstapel Batong. Från att ha varit ett galet projekt i mängden av tossiga uppfinningar förvandlas bilen till att bli Gastons främsta uttrycksmedel. Och i detta ingår alltså ett smutsigt krig om stadens parkeringsmätare med konstapel Batong i lagens ringhörna.

Bilen representerade under efterkrigssiden framstegsoptimism och individualism. I ett ofta autoritärt samhälle innebar bilen att människor (eller de som hade råd) kunde röra sig fritt och i egen takt utan hänsyn till någon annan. En bilist behöver inte passa några tider eller sitta bredvid någon. Påfallande många av de franskbelgiska serietecknarna när ett starkt bilintresse;  förutom Franquin också Hergé, Maurice Tillieux, Yvan Delporte och Roger Leloup för att nu nämna några. Det är i ljuset av bilen som frihetsmanifestation som vi kanske ska se Gastons militanta bilism. För honom blir bilen av en del av hans anarkistiska ideal och hans konstanta förakt för – eller kanske hellre oförstående inför – alla former av auktoriteter..

Idag är det svårt att dela denna optimistiska syn på bilen. Det är numera för de flesta uppenbart att massbilismens varit en bidragande orsak till den ekologiska katastrof som hotar våra liv och vårt serieläsande.  Och i ljuset av det ligger mina sympatier idag närmare konstapel Batong. En tjänsteman som gör sin plikt med bravur och nitiskhet men som till följd av den konstanta undermineringen från Gaston och hans garde mår allt sämre. Vi ser till exempel i flera strippar hur han plågas av svår sömnbrist.

Så länge Gastons uppror sker mot näringslivets representanter kan hans anarkism lugnt placeras i den klassiska politiska anarkismen.  Själv tyckte jag alltid som barn lite synd om Nicke, Mossberg och alla kollegor som ju egentligen också de var i händerna på förlagseldningens nyttotänkande, men som drabbades till följd av Gaston upptåg. (Ett ganska lutheranskt barn får man säga…) Men kampen mot parkeringsmätarna riktar sig mot hela samhällets organisering. För Gaston är hans egna intressen – var han ska ställa den egna bilen – överordnat alla andras intresse. Om parkeringssituationen urartat och massbilismen skapar kaos så är det en (o)välkommen bisak som enbart är intressant i relation till honom själv. Därför blir hans kamp mot Batong en individualistisk pyrrhusseger värdig en sann rättshaverist.

Men Gaston vore ju inte så lätt att gilla om han inte vore just humanisten och djurvännen Gaston. Följaktligen försöker han ständigt att förbättra bilen genom sin självsäkra men oöverträffade uppfinningsrikedom. Han konstruerar således bl.a. ett gummisäkerhetsbälte, en katalysator och en avgasballong. Men samtliga försök att bringa bilen i samklang med sin ekologiska samtid har det gemensamma att de skjuter upp problemen och/eller flyttar dem någon annanstans. Och dessutom med värre konsekvenser; avgasballongen släpper ut avgasen i koncentrerad form och katalysatorn gör att motorn går sönder och spyr ut ännu mer rök. Kanske är det en bild så god som någon av miljökatastrofens motstrategier; om vi vill rädda världen går det inte att förändra bilen – det är beteendet som måste förändras.