Flight of the Raven

Varför inte klämma in en till fransk serie gjord av någon jag redan tidigare skrivit om, nämligen Jean-Pierre Gibrat och hans serie Flight of the Raven: För några år sedan kom hans Uppskovet ut på svenska, en bok som utspelade sig på den franska landsbygden under andra världskriget och som jag med gillande läste.

Flight of the Raven utspelar sig istället i Paris under samma krig, och faktum är att handlingen anknyter till Uppskovet: Julien, huvudpersonen i det senare var pojkvän till Cécile, och här är huvudpersonen Céciles syster Jeanne. Liksom sin syster är Jeanne medlem i motståndsrörelsen, och när boken börjar har hon precis blivit arresterad av den franska polisen. På polisstationen lär hon känna inbrottstjuven François, en ung man som inte bryr sig om politiken utan bara vill överleva på bästa möjliga sätt.

Vad som sen tar vid påminner mycket om Uppskovet: Samma eleganta teckningar, samma genomfranska stämning (jag menar, Julien/Cécile/Jeanne/François; namnen är nästan skrattretande franskklingande), samma känsla av en svunnen och bättre tid (kriget till trots). Så jo, jag hade det rätt så trevligt när jag läste serien.

Men Flight of the Raven är svagare än sin föregångare. Den mörka tonen som smög sig in i Uppskovet och framförallt i dess slut saknar jag för här känns kriget som någonting man kan ta med en klackspark. En gång hettar det till när en tysk soldat försöker tvinga sig till sex, men istället för att ge berättelsen tyngd känns scenen istället bara malplacerad, som om Gibrat plötsligt kommit på att just det ja, det pågår ju ett krig!

Att bakgrunden är så allvarlig gör också att dialogen mellan Jeanne och François som är avsedd att vara ärtig och rapp känns extremt tondöv och inte så lite tanklöst sexistisk. Ta den här scenen tidigt i boken som utspelar sig på Paris takåsar, efter att François med risk för sitt liv hjälpt Jeanne att fly från polisen och den med största sannolikhet väntande dödliga tortyren:

Hon har hela tiden sen flykten klagat på François och gnällt över hans usla planering och över att hon stukat foten, och när han så till slut tröttnar på hennes klagomål och lämnar henne tycker hon alltså att han är en skurk som överger henne. Ett fascinerande tydligt exempel på en hopplös kvinnoskildring, och den enda andra kvinnan som har en större roll i serien, Huguette, skildra inte heller hon vidare smickrande med ett ständigt påpekande från maken om hur tankspridd och korkad hon är.

Snyggt, javisst, men innehållet behöver man ha mer acceptans för ”klassisk” fransk kultur än jag har för att tolerera. Jag misstänker att om Gibrat slopat att låta Flight of the Raven utspela sig under andra världskriget kunde jag haft mer överseende med det hela; om handlingen flyttat till exempelvis 50-talet hade Gibrat åtminstone kunnat ursäkta sig med att synen på män och kvinnor var annorlunda då och att det var en lättsam sedeskomedi. Synen var såklart liknande också på 40-talet men kombinationen av en kvinna från motståndsrörelsen och det här urmodiga samspelet kvinna/man är inte alls lyckat. Och sen skulle det varit intressant att se vad Jeanne egentligen gör för att stoppa nazisterna för det kan jag säga att i den här boken gör hon absolut noll nytta i motståndskampen 😉

Albumförlaget hittar rätt: Uppskovet

Det är kul med små förlag som Albumförlaget, där utgivningen så uppenbart är ett labor of love, med en ägare som ger ut det som hen själv saknar i den svenska bokvärlden. Att sen jag själv  inte alltid har riktigt samma smak är egentligen oviktigt; det jag gillar är entusiasmen bakom. Men det är förstås ännu bättre om jag också uppskattar böckerna ifråga, och i och med utgivningen av Gibrats Uppskovet har  Albumförlaget hittat någonting som jag verkligen tycker om :-)

Vid en första anblick ser inte Uppskovet annorlunda ut jämfört med många andra serier: En någorlunda modern fransk serie som utspelar sig i en fransk by under andra världskrigets tyska ockupation, ung kärlek, och allt tecknat i en likaledes mycket fransk stil.

Det som gör den så bra är att Gibrat lyckas få till alla små detaljer så att ingenting klingar falskt. Istället för att koncentrera sig på någonting dramatiskt som har med kriget att göra är Uppskovet istället en lågmäld berättelse om den något loje Julien som för att undvika ett tyskt arbetsläger rymt hem till sin till hemby och nu gömmer sig i en övergiven lägenhet. Han tillbringar dagarna med att genom fönstret se hur livet i byn fortgår utan honom, medan nätterna ibland ser honom utomhus när han strövar igenom omgivningarna.

Juliens passiva natur gör att han inte har några problem med att se livet passera utan att han själv är inblandad, men när hans kärlek Cécile dyker upp blir det svårare. Långsamt dras han in i ett mer aktivt liv när han inte längre kan låta bli att känslomässigt engagera sig; inte bara med Cécile utan också med motståndsrörelsen. Indolent är han fortfarande, men från att förut ha varit nöjd med sin roll försöker han nu bli mer aktiv, någonting som faller sig föga naturligt för honom.

Gibrats teckningar är lika vackra och behagliga som Juliens liv i sin hemliga lägenhet; harmoni råder och av kriget syns föga. Så gott som alla teckningar är idylliska, så när Gibrat några ytterst få gånger låter våldet synas blir kontrasten så mycket starkare; liksom Julien slappnar jag som läsare av och glömmer bort vad som egentligen pågår bakom kulisserna. Albumet igenom är som en dagdröm, där jag då och då vaknar upp till en mer grym vardag. Och franskt så det förslår är det, med sin melankoliska, sensuella stämning.

Så ett riktigt bra album som jag är glad att se på svenska; det minner om Epix/Medusas fornstora dagar, och jag hoppas Albumförlaget hittar mer liknande saker att ge ut :-)