Gott och blandat 6

Recensionshögrensning!

Honor Girl av Maggie Thrash

Honor Girl är en självbiografisk serie i fiktivt format om den första riktiga kärleken, och den drabbar Maggie när hon 15 år gammal som varje sommar åker till Camp Bellflower, ett sommarläger för unga flickor med gamla traditioner. Utan att söka kärleken finns den bara där en dag, och föremålet för den, den några år äldre Erin, jobbar som rådgivare. Plötsligt blir den tidigare så enkla tillvaron komplicerad för Maggie: Hon är kär, hon är kär i en äldre person, hon är kär i en kvinna.

Honor Girl är ett bra exempel på hur väl den här typen av historier fungerar i serieformat. Berättelsen saknar yttre dramatik, och det finns inte mycket i den som jag inte har läst förut. Dessutom är Thrashs teckningar ganska skrala, med sitt utseende som om de vore tecknade av en talangfull amatör som suttit med kulspetspenna och färgpennor och ritat, utan att skissa först. Men likafullt gillar jag serien med alla dess små detaljer, som Maggies skytte (alla deltagarna har olika aktiviteter de deltar i, och Maggies specialitet är gevärsskytte) och hur det påverkas av kärleksrelationen, eller hur de andra lägerledarna hanterar situationen. Och det är en självbiografi vilket gör att hur det ska gå för Maggie och Erin hela tiden känns osäkert vilket kändes som ett plus i det här fallet.

Honor Girl - Erin

Så en bok för de i bokslukaråldern, dvs de som läser ut böcker som Honor Girl med sina 270 sidor och sen omedelbart säger: Nästa!

Superdövis av Cece Bell

Och här har vi en till serie för just dem, måhända kanske för några år yngre läsare: Cece Bells Superdövis, en bok inspirerad av hennes egna upplevelser när hon som fyra år gammal tappade stora delar av hörselförmågan. När bokens Cece efter en sjukdom inte längre kan höra någonting blir det svårt; hon är för ung vare sig för att läsa eller skriva så det mesta är ett mysterium för henne:

När Cece väl fått en hörapparat går det lite bättre, men Bell är väldigt noga med att visa att det på intet vis betyder att den fungerar lika bra som vanlig hörsel. Cece får lära sig att läsa på läppar (vilket betyder att pappans mustasch/skägg är en usel idé) och att uppmärksam på kontext för att bättre tolka ljuden. Fördelen är ”superkraften” att hon tack vare sin hörapparat och de mikrofoner lärarna bär kan höra vad lärare håller på med när de är någon annanstans, till exempel i lärarrummet eller toaletten; titelns ”Superdövis” är hennes namn på sig själv som superhjälte med denna mycket specifika superkraft :-)

Superdövis - test

Superdövis är sympatisk och bra på att visa hur det kan vara att som barn drabbas av någonting som Cece Bell gjorde, utan pekpinnar och utan att vare sig under- eller överdramatisera. Men den är lite i menlösaste laget som läsning och känns ibland väl mycket som om den bara finns till för att förevisa och undervisa i hur det kan vara att drabbas av hörselnedsättning som barn. De små känslomässiga komplikationer som skildras, typ hur Ceces vänner reagerar på hörselapparaten mm, känns aldrig speciellt brännande. Inte heller teckningarna är de mest expressiva; vare sig kroppsspråket eller ansiktsuttrycken är särdeles uttrycksfulla hos personerna. En godkänd serie och som sagt, bokslukare behöver material för att underhålla den aldrig slocknande läslustan, och då kan man definitivt sätta Superdövis i händerna på en slukare.

Pinocchio av Winshluss

Den franske tecknaren Winshluss version av den klassiska barnboken Pinocchio är imponerande: Elegant tecknat i en uppsjö av olika stilar, fria associationer som leder till allt möjligt och omöjligt, och allt så gott som helt utan text (det finns lite text här o där, men de allra flesta sidorna är helt utan). Den som läste tidningen Pox när den kom ut kanske minns italienaren Mattioli och hans absurda serier som Squeak the Mouse som började som vanliga tecknade kortfilmer men sen svävade ut i orgier av blod och sex, och lite av samma känsla finns här.

Men lika bra som Mattioli är inte det här. Det är mer tungfotat, kanske beroende på att Winshluss ändå hela tiden förhåller sig till originalet så helt utan tyglar är det inte. Det känns också som att han inte vågar släppa hämningarna helt; även om mycket av det som sker inte har någon djupare mening finns det hel tiden en antydan av att Winshluss nog vill någonting, att fantasterierna och groteskerierna ändå är där med ett allvarligare syfte.

Winshluss Pinocchio

Jag tror att jag helt simpelt inte är på riktigt samma våglängd som Winshluss vilket gör att en serie som Pinocchio som i så hög grad bygger på råa känslor à la Winshluss lämnar mig kall. Jag ser att Winshluss är en mycket skicklig serietecknare och jag kan förstå att för rätt läsare kan det här vara ett mästerverk, men tyvärr är inte jag den läsaren.

Fifty Freakin’ Years with the Fabulous Furry Freak Brothers av Gilbert Shelton

Han nalkas de 80 nu, Gilbert Shelton, men serier gör han fortfarande, om än i lägre takt än som ung. Det här albumet som firar att hans kända brödratrio fyller 50 innehåller en hel del nya serier av honom själv, plus några hyllningsserier (några nya, några gamla( från andra serietecknare som Hunt Emerson, diverse ströbilder av Shelton, och en längre text där han berättar om sin tid som serietecknare.

Fifty Freakin' Years with the Fabulous Furry Freak Brothers

De sista åren Charles Schulz tecknade Snobben hade han en darrig linje men den var stadig som berget jämfört med Sheltons. Och för en serie som TFFFB blir det egentligen bara bättre ju ostadigare det ser ut :-)

För en fan som jag är det här ett självklart köp, även om innehållet är rätt tunt om sanningen ska fram. Den nämnda texten är lite svamlig och ofokuserad, hyllningsserierna platta, och de nya Shelton-serierna är inte lika bra som när Shelton var som bäst. Men likafullt är de roliga, och det känns också tryggt på något vis att bröderna fortsätter på samma sätt de alltid gjort, utan att påverkas av hur omvärlden förändrats.

SH3 vol 4 – Passio av Daniel Ahlgren

Sist men inte minst (snarare bäst!) har jag äntligen läst den senaste delen av Daniel Ahlgrens superhjälteepos SH3. De kommer inte ofta, de här böckerna, så varje gång det händer tar jag och läser om allihopa för att komma in i handlingen. Men det gör jag så gärna för precis som jag skrivit förut är det här riktigt bra superhjälteserier, och jag hart fortfarande inte sett någon annan serie som ens försöker sig på att på samma sätt mixa superhjältar och tonårsvardag, åtminstone inte lika framgångsrikt som här.

Efter att Alfamannens fertilitetsproblem ordnat upp sig i förra boken hamnar nu problemet med alla parallella universum i fokus. Den tråden fungerar utmärkt, klassisk som den är i superhjältesammanhang, men allra bäst i SH3 är alla biintriger som puttrar på; smarta och ofta med oväntade upplösningar. Ahlgren är suverän på att knåpa och knepa ihop allting, än mer med tanke på att med den låga utgivningstakten så handlar det ibland om ledtrådar som lagts ut många år i förväg innan de slutligen används.

Det dröjde innan jag köpte och läste Passio; den kom redan 2015 men jag missade den då och eftersom serien sorgligt nog inte är en kioskvältare såg jag den först för ett litet tag sedan. Men en sak är bra med det: Det kanske snart är dags för volym 5!

SH3 Passio

Kan köpas hos bl.a.:

 

Zap 16: En epok går i graven

Zap 16 - cover

Zap är kanske den mest kända av alla amerikanska undergroundtidningar och utkom med sitt första nummer 1968. Det innehöll bara serier av Robert Crumb, men senare nummer var istället antologier där tecknare som Gilbert Shelton, Rick Griffin, Spain Rodriguez, Robert Williams med flera bidrog.

Tidningen har alltid haft en oregelbunden utgivning (givetvis, eftersom den är underground) men de senaste decennierna har den nästan helt upphört. Tills häromåret, då Fantagraphics tryckte upp en samlingsutgåva av alla dittills utkomna nummer (dvs t o m #15) men som också som extra bonus innehöll den tidigare inte utgivna #16. För den som jag som var lite smånyfiken på vad de gamla uvarna gjorde för serier nuförtiden var dock de $500 som boxen kostade lite i dyraste laget för en enda tidnings skull…

Men nu har #16 givits ut som en fristående tidning/bok istället, till ett mycket hemulare pris, och då tyckte jag att det kunde vara värt en titt!

Och det är väl lika bra att säga som det är på en gång: Det här är en samling mestadels väldigt trötta serier. De är inte heller precis nya eftersom det gått mer än 10 år sedan #15, så en hel del av serierna här har ganska många år på nacken. Några spridda tankar om de av serierna som satt några spår i minnet:

  • Williams har blivit tämligen oläslig på senare dagar. Inte för att hans bisarra piratserier någonsin varit avsedda att läsas för sin handlings skull, men här är det än mindre av handling och teckningarna är kladdigare och i mitt tycke tristare att studera än förut.
  • Jam-serierna där Zap-tecknarna tillsammans gjort serierna är inget som jag är vare sig imponerad eller intresserad av. Det gäller iofs ofta för den här typen av serier; de är mer intressanta för de som intresserar sig för detaljer i hur olika tecknare gör serier än för läsare, IMHO.
  • Även Spains historier saknar energin från hans bästa serier. Tyvärr, eftersom han är en tecknare jag uppskattat mer efter hand jag läst hans serier.
  • Robert Crumb & Aline Kominsky-Crumbs gemensamma serier är en av de två mest givande serierna här. Visst är de också åt det trötta hållet men här är det medvetet; de handlar just om att bli gammal, om att det är svårt att teckna/skriva, om att de kanske inte längre har så mycket att säga som inte redan sagts. Plus att de åtminstone berör skildringen av kvinnor i Zap, någonting som man inte precis kan säga någonsin varit tidningens starka sida.
  • Slutligen har vi Gilbert Shelton, och hans Wonder Warthog-serie. Shelton är lika rolig som någonsin förut och inte det minsta trött. Att han som kanske var undergroundens allra första serieskapare likafullt också verkar vara den av de klassiska tecknarna som håller kvalitén uppe längst är inte så lite imponerande!

Zap 16 - Wonder Warthog

Summa summarum, Zap #16 är inte precis någonting man behöver vare sig köpa eller läsa, men för den som ändå liksom jag är intresserad av vad undergroundens förgrundsgestalter gör för någonting nuförtiden går det åtminstone att köpa den för en bråkdel av det tidigare priset :-)

Zap 16 - Robert & Aline

The Best of Wonder Wart-Hog

Best of Wonder Wart-Hog - Cover

Ibland blir jag sugen på att läsa någonting som bara är enkelt och underhållande, helt utan pretentioner eller högre syften. Och The Best of Wonder Wart-Hog, en 500-sidig samling med Gilbert Sheltons undergroundklassiker, passar väldigt bra in en sån gång :-)

Wonder Wart-Hog är en mycket enkel serie: Titelfiguren är ett gigantiskt svin med superkrafter, inte alltför smart, och med ett sinnelag som är en blandning av ultrakonservativa åsikter och extremt primitivt animaliska handlingar. Han är inte precis ett föredöme och bekämpar brott gör han knappt heller; ibland om andan faller på kan han tänka sig att slita någon i stycken men det är lika ofta för att han ogillar dem som för att de begått något (trivialt) brott.

Hans alter ego, Philbert Desanex, är däremot liberal och mjäkig till förbannelse. De två är mestadels separata individer som på något sätt delar samma kropp: Eftersom WW är så mycket större har han stora problem att krångla sig in i PB-kostymen, men så fort han gjort det är det PBs personlighet som gäller. Och vice versa, när WW sliter sönder PH för att komma ut när han tröttnat på Desanex problem (PB lever ett förtvivlat torftigt liv där han oftast letar svälter medan han letar jobb).

Den som söker efter sammanhållande logik gör sig icke besvär med att läsa WW; hur WW och PB hänger ihop, och vad WW kan/inte kan göra varierar från sida till sida. Det är en serie som är totalt anarkistisk när det gäller sin uppbyggnad och det är det som gör den bra tycker jag. Jag älskar att det är så tydligt att Shelton bara gör vad som faller honom in och vad han tycker är roligt för stunden, utan några hämningar eller långsiktiga planer.

Som i Battle of the Titans, en längre serie där WW plötsligt har en lillebror (Paranoid Punk-Pig), det dyker upp ett svin från forntiden, ett annat från framtiden, alla dör några gånger, och handlingen inte alls håller ihop men full fart är det hela tiden. Eller när Shelton plötsligt får för sig att förklara hur WW kan vara tillbaka på Jorden eftersom allt liv utplånades i en tidigare serie (det händer några fler gånger i andra serier också) och därför snabbt uppfinner en parallellt utvecklad Jord med sin egen WW som sen utmanas av den första WW i ett motorcykelrace. Logiskt? Icke!

Med tanke på det är det inte så konstigt att några av de bästa serierna här är Philbert Desanex drömserier. Alla Sheltons serier, inklusive hans mest kända Freak Brothers, har sekvenser där de mest osannolika händelser inträffar och i den 40-sidiga Philbert Desanex’ 100,000th Dream kan man läsa den mest renodlade versionen av dem: En ström av händelser som bara hänger ihop på det sätt som längre drömmar kan. Riktigt bra, fast helt utan WW 😉

Best of Wonder Wart-Hog - Desanex Dreams

Desanex drömmer

Sheltons teckningar är långt ifrån eleganta men förvånansvärt effektiva. I boken finns det med en del mycket tidiga serier då han tecknade i en renare stil, men det mesta är i hans typiskt krafsiga stil. Jag vet att flera som läser den här bloggen är intresserade av textning så låt mig säga att jag vet få serietecknare som textar på ett lika passande sätt som Shelton; hans bokstäver ser mer ut som om de är ritade på samma sätt som teckningarna snarare än textade, så att säga :-)

WW är antagligen den äldsta kontinuerliga undergroundserien med mer än 50 år på nacken nu. Men Sheltons serier är egentligen inte så mycket serieunderground i dess vanliga bemärkelse utan någonting annat. Det är serier som är som gjorda för punkmagasin eller MC-tidningar; det finns med en hel del politiska inslag men de känns aldrig som om de är riktigt på allvar utan bara där för att ha någonting att skämta om. Shelton gillar att göra roliga serier helt utan att bekymra sig om vad som är politiskt korrekt för tillfället. I Freak Brothers är det snälla skämt i buskisgenren, i WW är det mer groteska skämt, men garanterat osofistikerat är det alltid.

Best of Wonder Wart-Hog - Skola